Marika King skriver om sina recensioner

Jag drömde att jag fick elaka recensioner. När jag sedan slog upp ögonen, lätt svettig och med de vassa orden fortfarande instuckna i mitt yrvakna medvetande, öppnade jag datorn, klickade mig fram till den första recensionen och tänkte:

Nej men för i helvete. Jag drömmer fortfarande. Så här dåligt får det bara inte gå!

Sedan läste jag vidare. Och fattade ingenting. Två veckor tidigare hade jag fått en (för tidig!) jättebra recension i Dalarnas Tidningar och nu kom Anneli Jordahl och hävdade att underhållningsromaner måste vara som Judith Krantz eller Denise Rudberg. Först blev jag skitarg. Vafan, Anneli, vi är väl på samma sida? Du är ju klassperspektivsgitta, ser du inte Lisas klassresa överhuvudtaget? Och könsperspektivet då, tycker du på allvar att alla kvinnor i underhållningsromaner ska vara kvar i sjuttiotalet? VA??!!!

Men sedan … lugnade jag ner mig. Och kavlade upp ärmarna. Kom igen ni bara! Era jävlar! Ni ska minsann få se!!!

Okej, jag hade inte lugnat ner mig:) Men det gjorde jag, efter någon dag. Och då hade jag ju fått flera andra recensioner – och många av dem var fina. Till och med väldigt fina (Uppsala! I love you!).

Det är märkligt, det här med recensioner. Schizofrent. Långt innan jag började skriva kommer jag ihåg att författare brukade säga att de tog recensioner väldigt personligt, att det var svårt att låta bli. Och att jag brukade tänka: men skärp er! Det är ju läsarna som betyder något!

Nu vet jag vad de menar: det är svårt att låta bli. Och som vanligt glömmer man bort det bra och fokuserar på det dåliga … Men, men. Det är fortfarande läsarna som betyder något.

Tack alla ni som skrivit till mig och delat med er av tankar och känslor. Förutom att skriva boken så är era reaktioner det roligaste med hela alltet.

/Marika

Länkar:

Bra

http://www.dt.se/kultur/article417540.ece

http://www2.unt.se/printartikel/1,3110,MC=5-AV_ID=897181-SC_ID=71,00.html

http://www.aftonbladet.se/kultur/article4961135.ab

Personlig

http://www.bokhora.se/blog/bokaktuellt/bokshopping/2009/04/supernova-marika-king/

Intellektuell

http://www.bt.se/kultur/recensioner/nar-kvinnan-star-i-centrum(1276118).gm

Dålig

http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/kultur_bocker/bokrecensioner/article426933/Flard-utan-fardighet-.html

/Marika

Jag är rädd att vi är osams om recensentens uppdrag

Hej debutantkolleger,

Recensioner är recensioner och böcker är böcker.

Jag tror att det är författarens ensamma liv som krånglar till relationen med kritikerna. För många författare är kritikern den första helt neutrala, utomstående personen som läser ens bok – undra på att de då har förväntningar på vad kritikern ska leverera. Och visst kan kritikern ta på sig att ge författaren feedback, men det är frivilligt.

Lina Samuelsson har skrivit en intressant analys av litteraturkritik i sin magisteruppsats ”Det här är inte en recension. Normer i den samtida svenska litteraturkritiken”:

Litteraturkritiker kan se sig och sin uppgift som

  1. Bilmekaniker – hitta felet.
  2. Lärare – ge författaren råd.
  3. Ett spel – där författaren har första draget.
  4. Autokritografi – att skriva en underhållande text som har ett fristående läsvärde; och som ofta handlar mer om kritikern än om den recenserande boken.

Hela magisteruppsatsen finns i denna länk. (Gå långt ner på sidan och klicka på Fulltext01 så får du uppsatsen som PDF-fil.) Jag tyckte den var värd att läsas.

/Augustin

Att bli recenserad

Jag hade sett framför mig hur jag darrande som ett asplöv efter en sömnlös natt kravlade mig ut i hallen och plockade upp DN. Hur jag sedan med frenetiska händer rev ut kulturdelen och bläddrade fram till den ödesdigra sida där Min Dom stod. Och slutligen: hur jag läste den med en bubblande, stigande känsla av triumf och lycka. Det skulle bli dagen då jag slog världen med häpnad.

Men det blev ju inte riktigt så. Jag var sömnlös, det stämmer. Och jag bläddrade frenetiskt fram till min recension, det stämmer också. Men den där bubblande euforin uteblev. Visst, DN:s var försiktigt positiv. Expressens var väldigt positiv. Arbetarbladets var sjukt positiv. Men Aftonbladets recension var ett lustmord. Och de flesta var ganska kritiska. Hade invändningar som jag både kan hålla med om och inte hålla med om. Ja, i nästa bok ska karaktärerna vara mer tydliga och inte lika platta. Men nej, min bok är inte mediekritisk. Ej heller vill jag höja ett varningens finger inför vår livsstil. Och det är klart att det inte är MIN prosa som är torftig – det är Toffs prosa som är det. Han har ju aldrig skrivit förut. Intalar jag mig själv i alla fall.

Men men. På det hela taget är jag nöjd. Både med utfallet och min reaktion. Fler recensioner än jag trodde. Några positiva, några negativa. De allra flesta däremellan. Och jag blev vare sig självmordsbenägen eller euforisk.

Jag steker fortfarande fiskpinnar. Min dotter har vattkoppor. Jag har ont i ryggen. Allt är som vanligt …

… men ändå inte.

/Kalle