Fideli debuterar efter seger i bilderbokstävling

Fideli Sundqvist studerar grafisk design och illustration på Konstfack. Förra året blev hon en av två vinnare i en bilderbokstävling. Hennes bok Birre, var är du? har precis kommit ut på Opal förlag och Fideli Sundqvist berättar idag om vägen dit.

Jag växte upp i Uppsala, där min mamma arbetade som konstnär och keramiker. Redan som barn satte hon papper och penna i mina händer. Men det var först under gymnasietiden som jag verkligen började fascineras av bilder. Jag var då intresserad av musik och tyckte mycket om just skivkonvolut. Ett omslag väckte mitt intresse för linoleumsnitt. Jag började skära i linoleum som en galning och gjorde illustrationer till dikter och låttexter som jag tyckte om. Resultatet av detta blev mina första utställningar på några caféer i Uppsala. Under den tiden blev jag även intresserad av barn- och bilderböcker. Många av dem hade jag redan mött i min barndom, till exempel Muminböckerna, Lille prinsen, Barbro Lindgrens böcker, liksom Anna Höglunds suggestiva bildvärld.

Efter gymnasiet flyttade jag till Stockholm för att studera på Nyckelviksskolan och sedan vidare till Konstfacks utbildning för Grafisk design & Illustration. Där går jag just nu mitt tredje och sista år. Under förra hösten hade vi en barnbokskurs med underbara och inspirerande gästföreläsare. Under det egna arbetet väcktes idén om boken “Birre, var är du?”. Så i våras när Opal utlyste en barnbokstävling blev jag väldigt sugen på att förverkliga mina idéer. Jag började skissa, måla och skriva manus. Boken “Birre, var är du?” kom att bli en av de två vinnarna i tävlingen. Nu i somras omarbetade jag materialet, jobbade vidare med texten och bilderna. Jag jobbade parallellt med att göra illustrationerna och utforma berättelsen. Tidigare har jag aldrig skrivit historier utan jobbat mycket med att göra bildberättelser utan text. Det kändes som en riktig utmaning och stundtals ganska svårt.

Att jobba från skiss till färdig bok har varit enormt kul och väldigt lärorikt. Det är inte så ofta jag arbetar med projekt som sträcker sig under en så lång tid och att jobba med en helhet som en bok innebär. Man hinner liksom utvecklas under tiden och komma på nya idéer och uppslag. Men det gäller att vara lite bestämd mot sig själv och fatta beslut och inte fasta allt för lätt i velande och pillande med att måla små svampar och sen måla över dem igen… (visserligen gjorde jag det ändå, för jag kan inte låta bli). Men just att se arbetet som en helhet är för mig ett nytt sätt att jobba på och jag tycker mycket om det, det är befriande på något vis.

Boken handlar om den lilla hundvalpen Birre som springer bort i skogen, där upplever han en rad äventyr. Han är både förtjust och nyfiken men känner sig efterhand mer ensam och rädd. Bilderna är målade i akryl och illustrationerna täcker hela uppslagen. Att det kom att handla om en liten valp kändes naturligt, då jag som barn längtade väldigt mycket efter en egen hund och lyckades tjata till mig en som jag kom att älska över allt annat. Jag tycker att det är kul att rita små hundar i olika situationer, skrämda som glada. Genom att utgå från hundar går det ganska enkelt att förmedla både sorgliga och humoristiska situationer.

När jag jobbar med barn som målgrupp, tänker jag ganska mycket på hur jag själv var när jag var liten, och egentligen är det ganska lika saker som tar i hjärtat nu som då, vartåt ens blick dras och vilka historier som man gillar. Jag tänker att de bilder jag använder berättar ganska mycket i sig själva. Texten är för mig mer ett redskap att föra läsaren framåt i handlingen.
Jag är så glad att boken nu kommer ut på riktigt och ser med förtjusning fram mot att få hålla den i mina händer!

Augustin: Ett meddelande från andra sidan

Äntligen borstade den bastanta damen vintern ur kläderna. Hon ställde sig bredvid mig i receptionen till Bonnierförlagens högkvarter på Sveavägen i Stockholm. Kanske var hon i femtioårsåldern, jag har för mig att hon hade en mörk pälsmössa på sig, men jag kanske såg fel. Hon ställde ner sin väska på den klädda stolen mittemot min och drog upp blixtlåset till väskan.

Jag är numera vad som kallas en framgånsrik författare, men det känns inte så. På väggen i mitt skrivrum har jag satt upp en recension från den läsare på boktipset.se som skrev att hon älskade min bok från den första sidan till den sista. Min roman var en kritikerframgång. Den vann till och med ett pris.

Min nästa bok kom ut i höstas och är en försäljningsframgång. Inte bara journalister och journaliststudenter har köpt den. Tydligen har min ambition att den skulle vara en hjälp för alla människor som skriver och bloggar lyckats ta sig igenom mediebruset. Det verkar som om många gett ‘Så blir du en bättre journalist (och gladare)‘ i julklapp till skrivande människor.  Det hade jag inte väntat mig och det gör mig glad. Men det får mig inte att känna mig som författare.

I entrén till finrummet för författare väntar jag på att få träffa min förläggare som kommer att säga uppmuntrande ord om det utkast som kanske blir min nästa roman. Jag är tidig, neurotiskt tidig, så jag kommer sitta i entrén i en halvtimme med tjocka vinterkängor på. Damen som delar några av minuter av min väntan drömmer om författarskapet. Hon säger det inte högt, men ur sin väska tar hon ett av tre bruna kuvert som har den välbekanta manustjockleken. Jag ser på sättet hon håller bunten att det inte är en fackbok. Det här är en roman, en berättelse om något personligt som hon lämnar i okända händer.

Det har gått två år sedan jag var med och startade Debutantbloggen, och drygt ett år sedan jag debuterade och det glädjer mig att se hur bra det har gått för er att fortsätta med bloggen. Många människor läser debutantbloggen, många får sin tröst i att inte vara ensamma i sin längtan efter att förstå sig på sitt eget skrivande.

Jag känner mig inte längre lika löjlig när jag säger att jag behöver skriva, men jag har fortfarande svårt att presentera mig som författare. Oftast säger jag att jag är byråkrat på Sveriges Radio.

Jag visste, intellektuellt så visste jag, att jag skulle vara samma person på andra sidan publiceringen. Men det är samma upptäckt som jag gör när jag rest bort ett längre tag. När förtjusningen över de nya omgivningarna lagt sig, så inser jag att resesällskapet är samma gamla Augustin som hemma i Sverige.

Kvinnan lyfte upp det gula, tjocka kuvertet och räckte fram det till sekreteraren som satt med headset bakom en rundad disk.

‘Det är ett manus’, sa hon.

Det hördes att hon visste att Bonniers får över tusen manus varje år.

‘Tack’, sa sekreteraren och tog emot det.

Damen stängde sin väska och virade in sig för att möta snömodden utanför. Jag vill säga någonting, för jag har själv varit i samma situation som hon, jag har själv lämnat över mitt manus till en obekant receptionist och gått hem till en evighetslång väntan.

‘Lycka till’, slank det ur mig.

Hon tittade på mig, först förvånat, men sen nickade hon ett tack tillbaka.

Jag vet inte vilken berättelse som gömmer sig i det tjocka kuvertet, men gissar att hon har skrivit länge, för det var tjockt. Jag gissar att det har kostat henne tid och kraft att skriva. Ni vet allesammans att romaner inte skriver sig själva. Kanske kommer hon, som jag, upptäcka att personen som väntar på andra sidan publiceringen är hon själv.

Och kanske är det alldeles tillräckligt.

/Augustin

Bildbevis: nu är den här!

Kolla in den här sötnosen!

En trave sötnosar

Japp, den är här nu. Äntligen. Känns helt makalöst (nu när träningsvärken efter kartongbärandet gått över). Att hålla i en femhundra sidors inbunden bok, med ett fantastiskt vackert omslag och en alldeles äkta inbindning med guldrelieftryck på ryggen under skyddsomslaget, och att veta att man dessutom har skrivit den själv…

…det är en känsla som alla borde få uppleva.

(Här skulle jag skriva en jämförelse med att få barn. Men min erfarenhet av nyblivna föräldrar säger mig att jag borde låta bli.)

En månad till release. Men jag har den redan i min hand. Tack, alla som gjort det möjligt.

/Marcus

Gästdebutant Johan Erlandsson: Därför fick jag ångest av mina 20 recensioner

Del 1: Så blev det en bok.

Det är den enda sajten jag vet där det spelar roll om man skriver in adressen med versaler eller gemener. Svensk Bokhandels recensionssamling. Det ska stavas svb.se/Recensioner. Knappar man in svb.se/recensioner blir det error i rutan.

Jag har hängt där en del den här sommaren.

I juli 2005 satt jag rätt sysslolös i mitt arbetsrum på Kommunalarbetaren. En idé kom och jag började samla fakta för en biografi om en av våra mest folkkära skådespelare, Allan Edwall. Intervjuade 79 pers. Fick låna en unik klippsamling av Allans härliga syster. Fick flimriga ögon av mikrofilmen på KB. Försökte bjuda Gösta Ekman på köpebullar, det ville han inte ha. Fick via sagolika Marie Nyreröd (som Norén och Donner nu spyr galla på) Ingmar Bergmans ord om Allan.

Tre år och nio månader gick. Jag jobbade kvar på tidningen, var tjänstledig sex veckor.

Åtta minuter över nio på kvällen den 4:e mars 2009 mejlade jag två obehagligt tunga word-dokument (ett med själva prosatexten, ett med alla källor) till fantastiska Caroline Åberg på Atlas förlag. Efter korr och form och bildblock och två teveintervjuer höll jag måndagen den 27 april boken i min hand. Jag går ut på Drottninggatan, svänger upp mot Tegnérlunden. Papperskassarna med friexen är tunga i mina båda händer. Är jag författare nu?

Del 2: Så övergav jag den.

Det är som de säger: Man ger inte ut en bok, man överger den. Recensionsdagen skulle infalla den 14:e maj. Den 13:e maj tokgooglade jag förstås. Den för mig helt okände Stig Åke Stålnacke hade skrivit en recension i Läsarnas Fria Tidning. Stig Åke, om du mot all förmodan läser det här: jag är ännu ordlös. Men jag blev så glad.

Även om jag förstås förstod att förhållandevis få följer Läsarnas Fria slaviskt. Det spelade just då inte den minsta roll.

Timmarna gick, recensiondagen kom.

Nästa dag, den 14:e, kom jag till jobbet på tidningen som vanligt. I fikarummet satt alla och läste Gunilla Brodrejs stort uppslagna förstadagsrecension i Expressen under rubriken Allan åt oss alla. Jag var lite försenad – fortfarande efter två dagar svårt releasefestbakis, det erkännes – och hade ingen aning vad nån hade skrivit. DN hade inget på morgonen.

Om Stig Åke gjorde mig ordlös gjorde Gunilla mig detsamma. Hon saknade Allans privatliv (med rätta), men skrev vackert att hon genom hela boken hörde Edwalls röst som om det var igår.

Mina kolleger teg inte. Lättnad. Skratt. Leenden. Tårta? Underbara underbara kolleger.

(Och, det här är som synes en parentes: Men är det nåt jag unnar en debutant så är det att ha en redaktion att gå till.)

Sen kom strömmen.

Jag har först långt senare förstått att det finns listor på hur många recensioner en bok får. På vissa wikipediasidor om författare står det stolt att han eller hon minsann har satt rekord i antalet recensioner i dagspressen.

Om mig skrev de allihopa. Det beror alldeles självklart på föremålet för min biografi, Allan själv, jag säger inget annat. Men ändå. DN skrev, BLT skrev, Aftonbladet skrev, fan och hans moster skrev. Till och med halva Lars Kepler skrev (i Göteborgs-Posten)! Genomgående rätt välvilliga. Helsingborgs Dagblad var negativ, boken var ”tråkig” och ”slarvig”. Tidningen Kulturen tyckte inte ens att det var en bok. Och Ingemar Unge, åh, Ingemar Unge. En finsk bloggare gillade min bok, Dalademokraten gjorde det inte.

Men hur ska man kunna överge sin bebis till såna här vargar? Jag tror jag kom på det idag, detta skrivs den 5:e september. Fyra månader sent publicerade Svenska Dagbladets Lars Ring, en av landets mest betydande teaterrecensenter, idag en recension. Ring tyckte att min bok var ”charmig”, ”lättillgänglig, ”inte dålig”.

Men problemet – det var jag. Jag kan inget om teater och Lars Ring undrar varför jag som inte kan ”relatera till den svenska Stanislavskijtraditionen” får skriva den här boken. Två gånger bankar han in den spiken. Boken saknar fördjupning och kunskap om teater. Ett rätt hårt hugg trots allt.

Det var då jag gjorde det förbjudna.

Jag skrev ett mejl till Lars Ring. Och i samma stund övergav jag min bok. För att göra ett halvlångt mejl kort skrev att han hade rätt. Jag tackade ”uppriktigt för en rättvisande recension”. Jag är trots allt en sketen murvel i fackförbundspressen, ingen teatervetare.

Nu du bok lilla. Nu är du vargamat!

/Johan Erlandsson

Länkar:
Läsarnas FriaExpressenDNBLTAftonbladetGPHD,
KulturenViSvD

Augustin: Fem sätt att plåga sig själv….

…som nyutkommen författare.

Foto: Augustin Erba

#1. Om du får goda recensioner bör de ses som krav (på uppföljaren). Minns gärna att majoriteten författare aldrig publicerar fler än en bok.

#2. Om någon recensent har invändningar mot en detalj i boken bör det ses som ett underkännande inte bara av din bok utan av ditt författarskap.

#3. Om du får goda recensioner – bekymra dig över hur många böcker som hittar en läsare. (Trovärdiga försäljningssiffror får du först när bokhandlarna skickar dina osålda exemplar i retur – och det kan ta tid. Du kan därför gott oroa dig även om du ligger på topplistor, eftersom de ibland bygger på antalet av bokhandlarna beställda exemplar och inte på antalet exemplar som nått hela vägen fram till en läsare. Du kommer inte veta exakt hur många böcker som fått läsare förrän förlaget erbjuder dig att återköpa de sista exemplaren. Säger du nej körs de i papperstuggen för att återvinnas till, säg, Ingemarssons senaste pocket i ny upplaga.)

#4. Om du får dåliga recensioner kan du förstås också bekymra dig över att boken inte når sina läsare enligt #3. (Alternativet är att göra en Ingemarsson och skriva en bok om hur obegripligt det är att din eminenta litteratur inte får uppskattning i kulturkretsar.)

#5. Surfa runt på svenska bibliotekssajter. Leta upp din bok. Se efter om den är utlånad. Om den är det – vänta några minuter. Kolla igen.

Hoppas ni haft en skön sommar/Augustin