Bonnier diskuterar portal för egenutgivare

Oskars presentationsfoto prime miniOskar Källner debuterade 2011 på eget förlag och skrev om sina upplevelser här på debutantbloggen. Nu har det gått tre år och förlagsbranschen har förändrats ytterligare.

I förra veckan var jag nere på Bonniers kontor och diskuterade egenutgivning. Det kanske känns lite otippat att Sveriges största och mäktigaste förlagskoncern, med ett av de starkaste varumärkena, skulle intressera sig för egenutgivning. Men sett i ett internationellt perspektiv är det fullkomligt logiskt.

Den nya tekniken med Print on Demand och e-böcker håller på att helt skriva om kartan för förlagsbranchen, inte bara i Sverige utan i hela världen. Tack vare att det är så enkelt för en författare att själv publicera sig så har maktbalansen en gång för alla förflyttats och ingenting kommer någonsin bli som förut. Jag minns för tre år sedan, när jag började skriva på debutantbloggen, så var en av de första saker jag fick göra att skriva en argumentation i flera delar om varför egenutgivning var ett legitimt alternativ. Idag är det allt färre som ifrågasätter det. Idag har vi tusentals nystartade små förlag som ger ut enskilda författare eller mindre grupper av författare. Dessa mikroförlag har kanske inte alltid de stora volymerna, men de har en väldig bredd i sin utgivning och överraskande ofta håller de hög kvalitet. Det var ju annars en av de främsta farhågorna inför den nya tekniken, att marknaden skulle översvämmas av skräpböcker. Och visst finns det en hel del där ute som kanske inte skulle ha publicerats. Men i ärlighetens namn var det så även innan, när förlagen var ”grindvakter” och skulle borga för kvaliteten.

Det har skett en stor förskjutning i attityd gentemot egenutgivare och mikroförlag. Att Bonnier nu diskuterar huruvida de ska starta en egen portal för egenutgivare måste väl ändå ses som det ultimata beviset på hur långt processen har gått. Men det är egentligen inte så konstigt. De är inte dummare än att de har observerat de enorma framgångar som Amazon haft i USA med sitt Create Space, där vem som helst kan publicera sig. Faktum är att de stora amerikanska förlagen närmast befinner sig i ett tillstånd av panik, där de desperat försöker skaffa sig egna egenutgivarplattformar. Ett exempel på detta är den nya sammanslagna förlagsjätten Penguin Random House (Tycker personligen att de borde tagit namnet The Random Penguin istället, det hade varit mycket roligare.) De väntade inte ens med att bygga sin egen plattform utan köpte istället upp den existerande plattformen Author Solutions och gjorde den till sin egen. (Sedan har Author Solutions fått mycket kritik för oseriösa paketlösningar och för att suga ut sina författare, men det är en annan historia.) Och nu brinner det under fötterna på de svenska förlagen. Amazon står vid gränsen och stampar. De har mer pengar än till och med jättar som Bonnier och Norstedts någonsin skulle kunna drömma om och de vill in och ta kontroll över den svenska marknaden. Det är hög tid att göra något, och att göra något radikalt.

Exakt hur en sådan plattform skulle kunna se ut hos Bonnier är som sagt under diskussion. Men där skulle likt den redan etablerade plattformen Publit finnas möjlighet att publicera sig, både med eböcker och på papper via Print on Demand. Men Bonniers har högre ambitionsnivåer än att bara ha en tryckservice. De vill skapa en portal där författare kan få hjälp med skrivandet och hyra in tjänster som redaktör, lektör, korr, illustrationer, grafisk design, osv. De vill att plattformen ska ha en tydlig inriktning mot kvalitet, så att de som loggar in där förstår att det ligger mycket arbete bakom att publicera en bok. Det är inte bara att skriva något och trycka på en knapp. Samtidigt måste alla dessa bitar per definition vara frivilligt. Det får inte finnas några grindvakter. För då faller hela idén om att det är egenutgivning.

Problemet för Bonnier blir då så klart att detta kan ha potential att skada deras varumärke. Riskerar de kanske att skjuta sig själva i foten? Jag tror inte det. Inte om de använder sig av ett imprint (förlagsetikett) som tydligt deklarerar vad de handlar om. Då kan Bonniers ändå låna lite stjärnglans från sitt starka varumärke till utgivningen utan att smutsas ner om det skulle komma ut en och annan usel bok.

Egentligen har Bonnier inget val. Om de inte gör detta så riskerar de att vara mer eller mindre irrelevanta om fem till sju år. Då kommer den kreativa strömmen att passera utanför förlagshuset. Genom att skapa denna plattform kan de tvärt om låta strömmen gå genom en kanal som de själva kontrollerar. På så sätt kan de utan egen kostnad odla nya författarskap. De kan med direkt tillgång till all statistik se vilka böcker som säljer, och var de säljer, vilket underlättar för att göra marknadsföringsinsatser mot exakt rätt målgrupp. De som säljer riktigt bra kan dessutom bli erbjudna kontrakt och få bli utgivna på det ”riktiga” förlaget. Jag förutser därför en framtid där folk kommer sluta skicka in manus till förlagen och istället ge ut sina böcker själva istället.

Egenutgivning är den nya manushögen.

Frågan är bara om Bonnier hinner få det klart i tid. De arbetar nu med att försöka enas om en kravspecifikation, alltså en beskrivning av vad de egentligen vill ha. Men att utveckla en sådan plattform är inget man gör i en handvändning. Jag gör bedömningen att det skulle ta runt två år innan plattformen kan vara funktionell, runt ett och ett halvt år innan de kan släppa på beta-användare. Vad jag vet så är Bonnier det första större svenska förlaget som har vaknat upp till den nya världsordningen. Men jag undrar om de ändå inte är för sent ute. Risken är att om två år så är de redan omsprungna av konkurrensen. Om de inte köper en redan existerande plattform så klart …

Men oavsett plattform så tillhör framtiden de som skapar. Internets kanske största gåva till mänskligheten är dess förmåga att demokratisera alla distributionsmedel och på så sätt frigöra mänsklig kreativitet. Jag förutspår att våra barn och barnbarn kommer att kunna komponera musik, måla, skriva och skapa, och sedan publicera det de gjort med en knapptryckning. Och för dem kommer det att vara absolut självklart att det är så.

Framtiden tillhör oss alla.

Är det verkligen okey att ge ut själv? – del 4

Detta är den fjärde och sista delen i en artikelserie där jag argumenterar för att det är helt okey att ge ut sina böcker själv. Annelie ställde i ett tidigare inlägg en fråga angående den litterära kvalitén hos självutgivare. Inbakad i den stora frågan fanns det också ett antal småfrågor. Låt oss bocka av de sista.

Garanti? Nej, men ta ett Smakprov.

Hur kan man som självutgivare garantera att texten är lika bra som hos ett etablerat förlag? Garantera? Varför måste jag garantera det? Vem skulle göra den bedömningen och hålla mig ansvarig? Jag skriver för att det är roligt. För att historierna underhåller mig själv och andra.

Det finns bara en som jag känner ett ansvar inför, och det är läsaren. Men jag tänker inte försöka lura på någon ett hafsverk. Tvärt om! Allt är öppet för att ses, smakas och bedömas. Och det innan man betalat ett enda öre. Jag kommer att lägga ut de första två kapitlen som smakprov på förlagets hemsida, och jag ska försöka fixa en ”preview” i alla e-bokhandlar.

Vem som helst som har tillgång till internet kommer alltså att kunna läsa boken. Det motsvarar lite grann att stå och bläddra i en bok i en bokhandel. Fast egentligen är det ännu bättre. För här kan du läsa i lugn och ro och se om boken är något för dig.

De som fängslas av historien, som undrar hur det kommer att gå för karaktärerna, kommer förhoppningsvis att köpa boken och fortsätta läsa. De som det inte föll i smaken kommer att låta bli. Så enkelt är det.

Stigmatiserat offer eller inspirerande entreprenör

Men är det inte bäst att undvika självpublicering? De flesta förlag verkar ju se på det, inte som en merit, utan tvärt om som något ganska osmakligt. Faktum är att hela den här stigmatiserande attityden håller på att förändras. Läs den här intressanta artikeln i Svensk Bokhandel om hur allt flera författare startar eget, och ingen verkar bli speciellt upprörd.

Förlagets eller författarens namn, vilket attraherar mest?

Visst är det så att ett flertal konsumenter kollar vilket förlag som står bakom boken. Men det är ärligt talat många fler som inte gör det. De flesta plockar upp en bok för att de attraheras av omslaget. Därför är illustration och layout oerhört viktigt. Det är det som säljer din bok.

Efter att ha studerat omslaget vänder de flesta på boken och läser lite i baksidetexten. Om boken låter intressant köper man den, annars återvänder den till bokhögen. De flesta kollar inte förlaget. Men om man ändå tillhör den grupp som gör det, så går det ofta ganska fort att etablera ett nytt namn. Se bara på nystartade Styxx som med tydlig profilering redan funnit sin publik. Det är bara en tidsfråga.

Det överlägset viktigaste är författarens namn. Om det t.ex. kommer en ny bok av Iain M Banks så köper jag den, oavsett vilket förlag den ges ut på. Min förhoppning är så klart att ryktet ska gå bland Sveriges alla fantasyälskare att en ny serie är på gång. Att snacket går,  mun till mun. Det är bättre reklam än vilket förlagsnamn som helst.

Egen utgivning är framtiden.

Vi står inför en revolution inom förlagsbranschen vars like inte skådats sedan tryckpressen. Samma omvälvande rörelse som skakat om musikindustrin har nu nått  bokmarknaden.

Nålsögat kommer att försvinna. Framtiden är författarnas, och läsarnas. Men inte nödvändigtvis de stora förlagens. Den nya tekniken kommer att för all framtid skifta maktbalansen. Vi kommer att få se en ny marknad växa fram med några stora och tusentals små aktörer. Den kommer att vara mycket mer dynamisk, med utrymme, både för det breda och för det smala. Det är oundvikligen så. Tekniken tvingar fram det.

Om tio år kommer ingen förstå varför det här över huvudtaget var intressant att diskutera.

Är det verkligen okey att ge ut själv? – del 2

Detta är andra delen i en artikelserie där jag argumenterar för varför det är helt okey att ge ut sin bok själv. Annelie ställde i ett tidigare inlägg en fråga angående den litterära kvalitén hos självutgivare. I denna del tänker jag provocera lite och ifrågasätta vad vi menar när vi talar om litterär kvalité.

Vad är egentligen litterär kvalité?

Jag har en gammal vän. Egentligen är han vän till mina föräldrar, men vi träffades en hel del då jag gick på gymnasiet. Han arbetade nämligen på Jönköpings stadsbibliotek dit jag ofta gick efter lektionerna. Idag är han pensionär men jobbar fortfarande aktivt med litteratur, vilket inte är konstigt då det är hans livslånga passion. Vi hade en intressant konversation på facebook angående min boks litterära kvalité, den gick så här:

_______________________________________________________________

Han: Gör den inte bättre än Harry Potter bara, då blir den inte så mycket läst

Jag: Men vad exakt menar du med att jag inte ska göra den bättre än Harry Potter? 😉 ?? Är det inte bra om den blir bättre?

Han: Jo egentligen är det bra om det blir bättre. Det är svårt att förklara. Det får inte vara för litterärt men det måste vara ett flyt utan att vara för enkelt eller simpelt kanske man skulle säga. Ex. Om man skriver för litterära deckare får man inte så många läsare som om man skriver lite mer à la Läckberg. I ett litterärt språk har man mycket mellan raderna i ett simplare är det för mycket förklarat. Ngt mellanting!

Jag: Ah… jag förstår.. Tack. Jag lovar att försöka göra det lite lagom svårt… och lätt… samtidigt. 😉

____________________________________

Hans poäng är ganska klar. Skriv gärna så bra du kan. Men låt inte den inte vara så pass litterär att den skrämmer bort folk. Låt texten vara lättillgänglig och se till att historien får ett bra flyt. Det är viktigare än vackra litterära formuleringar och avgrundsdjupa filosofiska grubblerier. Vissa kommer säkert att anse att boken är dålig. Att den inte håller tillräckligt hög nivå. Men det spelar egentligen inte någon roll. För det är inte de som är målgruppen. Boken kan rent litterärt vara dålig, kanske till och med bör vara lite dålig, för att läsarna ska gilla den.

Dålig, men på ett bra sätt.

Hantverkets betydelse.

Det är min fasta övertygelse att man alltid ska försöka förbättra sitt hantverk. Man vill bjuda läsarna på en rejäl upplevelse. Ju bättre hantverk man har, ju bättre blir förhoppningsvis upplevelsen. I alla fall till en viss nivå. Det finns de som säljer ändå. T.ex. anser jag att Dan Brown är en riktigt dålig författare. Jag anser att DaVincikoden är ett hafsverk, med en plot som är ren historieförfalskning med karaktärer ungefär lika djupa som spånskivor.
Men det spelar i slutändan ingen roll. För folk älskar hans böcker. De har ett grymt driv och en cliffhanger i slutet på varje kapitel. Brown har sålt i flera miljoner exemplar. Något jag aldrig kommer att göra. För även om han är en dålig författare så når hantverket upp till den nivå som krävs. Fler människor gillar hans böcker än irriterar sig på dem.

Personligen har jag höga litterära ambitioner. (Vilken skrivande människa har inte det?) Jag vill inte att mina karaktärer ska vara spånskivor, utan kännas som riktiga människor av kött och blod. Jag vill fortsätta utvecklas hela livet och bli en allt bättre författare. Men jag vill även bli så pass bra att jag kan anpassa stilen till en nivå som fungerar för min målgrupp. Det innebär att försöka skriva på två nivåer.

Man kan läsa min bok som en snabb action i svensk fantasymiljö. Man kan också grotta ner sig i alla referenser till fornordisk, grekisk och kristen mytologi. Då blir det plötsligt en annan bok. Så att bli riktigt bra på hantverket kanske också innebär att lära sig att skriva dåligt.

Dåligt, men på ett bra sätt. 😉

Nu har jag sagt nog med provocerande saker för idag. Jag tar upp resten av frågorna imorgon. Det här med genré, förlagens nålsöga, och stigmat med att starta eget m.m

Vi ses då.