För en utomstående kan jag säkert ganska ofta framstå som utåtriktad och oblyg. Därför kanske inte dagens bedrift framstår som särskilt imponerande.
Men om sanningen prompt skall fram så är jag:
- En person med lite dåligt självförtroende
- Ganska blyg
- Benägen att använda underdrifter
Punkt 1 har vi avhandlat tidigare. Punkt 2 kanske kommer som en överraskning för en del som jag mött. Mycket därför att jag brukar dölja min blyghet genom att prata…
Men jag har ett par egenskaper som väger upp det. Som jag nämnt tidigare är jag envis gränsande till dumhet. (Eller om det är småkorkad gränsande till envishet). Dessutom är jag tämligen orädd.
En del av er tänker nu säkert något i stil med:
”Det där går ju inte att få ihop!”
En del andra kanske (hoppas jag) tänker:
”Aha, nu fattar jag varför karaktärerna i hans texter är så tvetydiga!”
Men för att sammanfatta:
Jag tycker vissa saker som andra tycker är enkla är ganska läskiga, och jag tror dessutom inte att jag kommer att klara det speciellt bra. Men så tänker jag att jag kan ju inte mer än dö och så biter jag ihop.
Lite så.
Funkar skitbra i en svart pist på fjället.
(Alltså, jag kraschar ju rätt schysst ibland, men så länge jag överlever kan jag ju försöka igen – eller hur?)
Så vad gjorde jag idag då som jag är så stolt över?
Jag frågade om min lokala ICA-affär kunde tänka sig att sälja min bok inför julen!
Det är en liten butik. Jag räknar inte med att de kommer sälja några mängder av böcker, om ens någon. Men det är ”min” butik. Jag är stamkund. De som jobbar där känner igen mig, även utanför butiken. Många av de som handlar där vet vem jag är. (Kom igen, mitt efternamn är inte direkt något man kan gömma sig i mängden med, eller hur?)
Man kan säkert tycka att det skulle vara värre när det står 14-14 i en SM-final till 15, eller att flytta till ett annat land, att skriva en bok, att skicka samma bok till förlag, att fråga världens vackraste flicka om hon vill spendera livet ihop med en när man är säker på att hon kommer säga nej, att bli miljonär i skulder när man köper hus, att inte ha koll på om den där svarta pisten är isig eller ej. Allt sånt.
Men det här är läskigt på riktigt.
Jag har liksom låtsats att jag skall göra det massor av gånger. Men så har jag inte sett han som driver butiken. Perfekt, då behöver jag inte fråga den här gången heller! Men idag. Alltså grejen är att även idag så verkade han inte vara där när jag droppade in på kvällen, sen från jobbet som vanligt. Men så körde jag mitt Mantra och frågade den läskiga frågan:
”Är Mattias här, eller har han gått hem?”
Jag minns inte ens om jag hoppades att svaret skulle vara ”Nej, han har gått”.
Men han var där. Och han tyckte det var en bra idé. Så nu ska jag bara göra lite affischer och kånka dit en trave böcker.
Bara…
