Bra bilderböcker

Jens Mattsson

När det kommer till att skapa bilderböcker så finns det lika många olika sätt att göra som det finns bilderboksförfattare. Jag skrev i ett tidigare inlägg om hur det är att skriva för en okänd illustratör. Andra både skriver och illustrerar själva och får naturligtvis ett helt annat arbetsflöde. Men som alla vuxna vill vi ju gärna gradera, vad är bra respektive inte så bra bilderböcker?

Om vi börjar med vad en ”bra bilderbok” är så nöjer jag mig med den enkla förklaringen: Bilderböcker som barn uppskattar. För det är inte så enkelt som det låter. Jag som har jobbat som barnbibliotekarie och som har läst hundratals bilderböcker för en massa olika barn har egentligen bara upptäckt en säker sanning: Man kan aldrig veta i förväg vad barn kommer att gilla.

Barn har som bekant ingen smak och är omöjliga att förstå och ser på världen på ett helt annat sätt än vi vuxna. Därtill kommer deras upplevelse och förväntningar vara färgad av vad de upplevt tidigare, och fast de kanske bara levt fyra år kan detta variera extremt mycket. Samtidigt är de inte ännu färgade av omgivningens förväntningar vilket gör att de reagerar direkt.

Det gör barn till både bra och dåliga recensenter. De kan direkt klämma ur sig “sluta, den är tråkig” på sidan två, eller försöka ta boken ur händerna på dig för att “den är bra, jag vill läsa själv!” när du är halvvägs igenom. Men ofta kan de inte sätta ord på vad det är som är bra/dåligt/fult/läskigt. Detta är ju om något ett argument för att det ska finnas så många olika bilderböcker som möjligt och en tung anledning till bibliotekens varande.

Men jag har några helt ovetenskapliga bubblare till vad som gör att en bilderbok blir uppskattad av barn, och därmed är en ”bra bilderbok”. De här faktorerna behöver inte alla vara med på samma gång, men om alla är frånvarande är det sällan barnen går igång:

1. Barnets blick. En bilderbok som berättas ur barnets synvinkel får sällan omdömet “tråkig” eftersom den bekräftar hur de ser på världen. Att barnet i berättelsen kanske har helt andra betingelser eller råkar ut för helt andra saker spelar liksom ingen roll.

2. Det som händer är riktiga och viktiga saker. Det är bra att komma ihåg att för barn betyder inte viktigt nödvändigtvis att det ska handla om döden och andra svåra saker. För dem är det till exempel en viktig fråga om bara vissa får saft till mellis.

3. Språkligt nyfiken. Barn gillar språk, de är ju mitt uppe i att tillägna sig ett eller flera nya språk så de går igång på rim och nonsens och nypåhittade ord som låter dem fundera på hur språk egentligen fungerar och hänger ihop. De gillar ju att lära sig saker med. ABC-böcker har ju sällan en fångande story, men barnen brukar gilla dem ändå. (Här är jag inkonsekvent och stoppar in de textlösa bilderböckerna, eftersom barnen där får själva experimentera med att berätta).

4. Inte tillrättalagda. De sockersöta bilderböckerna har ju en målgrupp, men de flesta barn uppskattar när det inte är uppenbart tillrättalagt för barn. Att det är något som skaver med berättelsen. Det bästa som finns är ju när den vuxne läsaren kanske stannar upp och blir förlägen och försöker slingra sig ur eller försöker hitta på något annat än vad det faktiskt står.

5. Känslor. Den här kanske kan bakas in under tvåan egentligen. Men min erfarenhet är att om känslor är lika viktigt som skeenden och saker så är det mer intressant för barnen.

6. Det händer något i bilderna. Det kan vara så enkelt som att texten speglas men med extra detaljer, eller så avancerat som att bilderna berättar en annan berättelse i ironisk kontrast till texten. Men bilderna tillför något till boken som en ren uppläsning utan att titta på dem skulle kunna ge.

Som ni ser är inte illustrationernas utseende med bland mina sex punkter. Och det är ju av den enkla anledningen att barn ännu inte lärt sig vad som är rätt och fel när det kommer till illustrationer. De är ju mer intresserade av vad bilderna berättar, eftersom de i regel inte ännu kan läsa. Om ett barn säger att “bilderna är fula” så kommer du i nio fall av tio, om du lyckas med utfrågningen, får reda på att det är något som händer i bilden som barnet inte gillar, inte att hen ger ett egentligt estetiskt utlåtande. Fast den tionde tycker verkligen att de är fula och det är okej, alla barn är ju olika.

Jag hoppas ju att min bok kommer att leverera en del av de här faktorerna och locka till läsning och ser med spänning fram emot mötet med läsarna. Kommer de att tycka att den är bra?

Några av er kanske ställer er undrande till om det verkligen räcker att barn gillar en bilderbok för att den ska ses som bra och det är ju en jätteintressant diskussion. En diskussion som rör sig över sådana intressanta områden som estetisk filosofi, litterärt värde och om barnlitteratur måste ha ett pedagogisk anslag och förstörs om det blir allålderslitteratur.

Jag känner inte att jag har några bra svar annat än att en bilderbok som ingen alls vill läsa har på något sätt missat sitt mål. Fast jag har heller inte levererat några källor för mina påstående annat än mina vaga empiriska upplevelser så det är svårt att säga att jag egentligen vet vad jag pratar om. Men jag har påbörjat att läsa En fanfar för bilderboken som verkar vara en riktigt intressant bok om bilderböcker och bilderboksskapande, så jag får väl återkomma med något slags facit när jag är klar med den.

Drivkrafter och motiv i bilderböcker

I måndags träffade jag illustratör och förläggare för att prata om nästa bok om Adam, som ska komma ut i höst. Utöver en del praktiska spörsmål blev det en hel de diskussion om vem han är egentligen, vår Adam. Varför gör han som han gör? Hur är hans pappa?

Inför första boken hade illustratören och jag diskuterat en del grundläggande saker som var viktig för att förstå hur det ser ut kring Adam. Saker som inte nödvändigtvis syns i boken, men som vi känner till. Nu när det har blivit dags att skapa en ny bok om Adam känns han som en gammal bekant. Han har ett liv, han har mött världen och han har varit med om saker. Han och hans pappa har en relation. Allt detta påverkar förutsättningarna för nästa bok.

I råd till blivande romanförfattare brukar det heta att man bör känna till sina karaktärer och deras motiv väl. Det är det som driver historien framåt. Nu när jag sitter med andra boken framför mig inser jag att det är precis lika viktigt i bilderböcker. Om vi som skapar berättelsen inte vet varför huvudpersonen gör som hon gör eller tänker som hon tänker kommer läsaren inte heller att begripa det.

I nästa bok ska Adam lära sig cykla. Det kan gå till på många olika sätt. En förälder kan vara drivande, barnet kan vara en naturbegåvning och det kan gå åt skogen. Hur det går för Adam ska jag inte berätta, men en lite detalj som illustrerar vikten av att känna till sina karaktärers motiv vill jag ändå dela med mig av.

I det manus jag hade med mig till mötet i måndags säger pappa till Adam, efter att Adam har ramlat på cykeln:

– Upp på sadeln igen!

Utöver att diskutera om detta  är något som en förälder skulles säga till sitt barn, pratade vi om det verkligen är en sådan pappa Adam har. Repliken antyder att det är pappan som är drivande, att Adam behöver uppmuntras för att fortsätta cykla. Men vi som känner Adam och hans pappa vet att det inte är sådana de är. Det är Adam själv som vill cykla och pappan som är  ängsligt lagt. Alltså var det bara att stryka repliken, skriva om.

Trots att manuset liksom  det förra  bara består av drygt hundratalet ord uppstod en hel del sådana här diskussioner. Hur känns det egentligen för ett barn att ramla på en cykel? Vad säger man? Hur ser man ut? Hur känns det att som förälder släppa taget om pakethållaren och låta sitt barn cykla ut i världen?

Det är frågor man måste ställa sig för att skriva en berättelse om ett barn som lär sig cykla och en förälder som hjälper till. Inte för att tala om för läsaren hur det ligger till, utan för att det är nödvändigt för att göra berättelsen trovärdig. Hur väl vi lyckas får ni se i oktober.