Vad skulle hända om …?

Fotograf: Jonas Schiller

En idé till ett manus kan dyka upp när och hur som helst, en låt man hör på radion, en dikt, ett samtal man råkar höra på tåget, ett minne, en nyhetsartikel, ja listan kan göras lång. Men hur bygger man vidare på den där första idén?

Hemligheter små tog sin början med en dialog mellan Daniel och Alexandra som dök upp i mitt huvud medan jag var ute och promenerade. Eller rättare sagt, Daniel pratar och Alexandra får hjärnsläpp och slänger igen dörren i ansiktet på honom. Ni som läst boken vet vad jag menar 🙂 I alla fall så var det utifrån det fragmentet som deras berättelse växte fram genom att jag hela tiden ställde mig frågan: Vad skulle hända om …?

Samma sak när jag sedan skrev manuset till Brutna små regler. Där hade jag redan karaktären Agnes, Daniels rastlösa lillasyster, som grund och utifrån henne byggdes berättelsen med hjälp av samma fråga: Vad skulle hända om …?

Visst resultera det i en hel del sandösning, men jag gillar det. Att ösa sand och sedan bygga mitt sandslott.

Fast vad skulle hända om … jag inte gick till väga så när jag skriver nästa manus?

Våga göra dem fula, fokusera och håll i det

Karin och Erik. Så heter mina huvudkaraktärer i Stockholm psycho. Det är 35 och 38 år gamla och bor i innerstan. Erik är ensamstående pappa och Karin är mest bara ensam. Alltså, hon är gift och har en bästa vän, men ingen som egentligen förstår henne. Så otroligt originellt, tänker du kanske nu. Ännu en samtidsroman om vuxenlivet i storstaden. Och det är det, en berättelse om verkliga människor men med en riktigt psycho tvist.

När jag började skriva tänkte jag att historien enbart skulle handla om Karin. Eller, jag tyckte det var roligt att driva med samtidsfenomen och var tvungen att ha en story. Det förvandlade också huvudpersonen till en överdrivet hård karikatyr, svår att relatera till och full av bitterhet. Efter trettio sidor började oron gro någonstans i magtrakten. Vem orkar läsa 300 sidor om det här tjatet? I ett desperat försök att göra Karin mer älskvärd och någon man faktiskt vill följa kastade jag in detaljer som skulle visa att hon var godhjärtad och dråplig. Ni vet sådär charmigt fumlig. En sådan som säger tokiga saker när hon blir stressad och trasslar till sitt kärleksliv i förvirringen (”I carried a watermelon”). Det blev oerhört paradoxalt eftersom hon var en styckmördande halvpsykopat. Här började problemen.

Ganska snabbt gick berättelsen på tomgång och det fanns inte något djup att ösa ur när det gällde Karin. För att läka problemet bestämde jag mig för att lägga till ytterligare ett perspektiv att bolla med. Erik. Han skulle vara en varm kontrast till världen där allt handlade om yta, materialism och statusmarkörer som Karin trevade runt i. Han var lång, stilig och trygg. Främst för att jag själv var förälskad i Erik. Jag var rädd om honom, ingen fick tycka illa om Erik. Han fick oskyldiga egenheter i stil med att han kom för sent. Dessa kompenserade han givetvis snabbt med att göra rätt. Han åkte till återvinningscentralen och sorterade sopor eller sa till folk som fimpade på gatan. Kanske kunde det bli en romantisk samtidskomedi trots allt, plus lite mord? Den redan ostyriga historien tog ännu en riktning.

”Var inte rädd för dina karaktärer, det märks. Våga gör dem fula”, sa min kursledare. Jag var ungefär åttio sidor in i berättelsen och fick sätta mig ner och tänka om igen. Vilka konflikter hade de egentligen och hur tänkte de kring situationerna de hamnade i om de inte skulle vara tillrättalagda? Vad händer om jag skiter i att förställa dem för att andra ska gilla dem?

Det var då jag hittade hennes röst. Den osminkade Karin. Hon är inte någon mysig antihjälte och inte heller någon hatare. Bara osedd och totalt oförmögen att förändra sitt liv. Hon har ingen erfarenhet av närhet och är gränslöst naiv. Hon ljuger, hämnas oförrätter på ett passivt aggressivt vis och dränker sin oro i alla tänkbara former av bedövningsmedel. Karin anmäler irriterande kollegor i kontorslandskapet till att leda pausgympan och betalar carefree med makens kreditkort varje gång han gör något hon inte gillar. Hon smular ner sömnmedel i folks mat och knarkar sig igenom feedbackövningar på jobbet. ”Jag har aldrig läst om kvinnor som beskrivs på det sättet”, var en bekymrad kommentar från en person i min skrivargrupp. ”Alla kvinnor i berättelsen är egoister”, var en annan.

Erik, som jag själv tyckt om, trodde sig nu vara bättre än andra men vågade aldrig säga ifrån. En irriterande präktig besserwisser. Han hakar upp sig på detaljer men missar helheten. När han blev mänsklig blev han frustrerande feg och lät sig själv förnedras av sin dominanta exfru. Jag ville skrika till honom att han skulle slå tillbaka, men han verkar sjukt trög. Kanske för att han fått sina smällar under uppväxten. Han ältar maniskt, lämnar sitt barn ensam för att stalka mannen frun dejtar och stjäl saker från återvinningscentralen istället för att sopsortera. (Olyckligtvis en motorsåg som använts vid en styckning, höjden av otur). Han hamnar i storbråk och vägrar inse att sonen behöver stöd. Men han är en pappa som strider hårt för sitt barn och i det kriget är han beredd att göra vad som helst. En del av mina manliga vänner har kommenterat att det är upplyftande att läsa om en man med föräldraskap som en av huvudkonflikterna.

Plötsligt fanns det tusen saker att skriva om hur Karin och Erik hanterade situationerna de ställdes inför och deras inre monologer fick jag korta ner istället för att verka fram. Det stora problemet för mig blev att begränsa (no shit). ”Rensa bort allt som inte bygger karaktär eller driver handlingen framåt”, blev kritiken från förlaget.

Stockholm psycho utvecklades till en makaber thriller och en orgie i cynism men också en historia om ångest och ojämställda relationer. Karaktärerna är skamfilade och moraliskt bankrutta men jag älskar dem. Erik mest. Honom hoppas jag att det går bra för.

Alla gillar inte mina karaktärer och några kommer säkert att hata dem. Missa poängen, humorn och samhällskritiken. Någon kommer bli ordentligt provocerad eller känna sig exkluderad alternativt träffad. Det är så klart inte meningen och enormt tråkigt eftersom jag verkligen har lagt ner otroligt mycket jobb på historien. Jag önskar att alla gillade den och förstod den. Men jag ångrar inte att jag vågade följa min kursledares råd, för Stockholm psycho fick ett eget språk.

Mitt i det uppskruvade och absurda är Karin och Erik ärliga oavsett om man gillar dem. Det är värt även smockorna.

I efterhand skulle jag ha planerat perspektiven och tonen bättre innan jag började. Då hade jag sluppit skriva om så förbannat många gånger. När jag skickade in till förlaget och de bad mig göra om allt ytterligare en gång kändes det som att ligga med ansiktet mot det svettiga golvet och höra domaren räkna ner. Men jag lyssnade på dem och reste mig. Den sista ronden är den tuffaste jag utkämpat. Jag tog mig igenom den på ren vilja.

Att hitta rätt ton och få huvudperspektiven att lira tillsammans är en jätteutmaning när de kommer till under historiens gång. Idag har jag ett dokument på min dator som är trettio sidor långt som bara handlar om Karin och Erik. Backstoryn som beskriver allt om dem. Hur har de växt upp? Har de syskon? Vad jobbar de med? Vad röstar de på? Vad kör de för bil? Bakgrundsbeskrivningen fungerade som en kompass under det senare arbetet med boken. Så fort det kändes som att jag höll på att tappa bort dem kunde jag gå tillbaka till den och oftast hitta svaret. Jag önskar att jag hade börjat med backstoryn.

Till nästa bok har jag lärt mig vad som gäller. Planera matchen. Mjuka knän, stark mage och garden högt uppe. Våga göra dem fula, fokusera och håll i det.

Jag är inte rädd längre.

(En hälsning från världens coolaste kvinna Åsa Sandell som jag hade förmånen att bli tränad av. Jag brukar ta fram och läsa den när jag behöver pushning.)

Vem är psykfallet som förföljer mig?

När jag skriver är jag inne i berättelsen hela tiden, jag kan aldrig koppla bort den. Det är på gränsen till maniskt. Alltså, jag lever mitt vanliga liv med familj, vänner och ett vuxet jobb men någonstans i bakhuvudet är mina karaktärer alltid med mig.

Helst av allt skulle jag vilja dyka ner i den världen och förlora mig tills jag är klar med historien men verkligheten fungerar inte så. Man måste gå upp halv sex när väckarklockan ilsket ringer, driva på tre motvilliga barn till skolan (oftast i omaka stumpor, rufsigt hår och utan läxböcker) bara för att direkt bli åthutad av en sträng klassföreståndare när vi har glömt extrakläder och lovlappar. Man måste också sköta sitt arbete och upprätthålla en professionell fasad. Eventuellt äta en vegetarisk lunch (med lite bacon om ingen ser) tillsammans med en god vän, boxas hämningslöst med en likasinnad kollega och handla färdigmat på hemköp på vägen från bussen. Om hemmet överraskas av barnens kompisar säger jag att middagen är ekologisk och lagad från grunden.

Däremellan drar jag på mig klackstövlarna och vimlar ut i innerstadens folkliv. Låtsas att trendiga måltider bestående av mellanrätter som kommer in sådär lite skönt i omgångar, är min vardag. Att halva sällskapet är ute och röker och notan slutar på en halv månadslön trots att ingen blev mätt, är helt i sin ordning. Ni fattar.

Fördelen med den röriga tillvaron är att jag får besöka inspirerande miljöer och träffa spännande människor som hela tiden ger mig nya idéer till berättelsen. Kanske är restaurangen vi valt perfekt för en bråkscen mellan karaktärerna. Kanske kan någon av dem slänga ur sig just den där frasen som den bittra kvinnan i baren nyss sa om att alla män är lata och helt befriande från känslor. Kan det verkligen stämma att det kostar 20 000 kronor att specialsanera en sanitär olägenhet mitt på Sergels torg som min biodejt berättade? Ni hör ju, allt detta måste helt enkelt dokumenteras.

Precis så besatt härjar min hjärna under skrivprocessen när den går på högvarv. Får jag ett infall antecknar jag det, inget går förlorat.

Först använde jag notisar. Skrev korta rader eller signifikanta ord på de gula klisterlapparna och fäste vid datorn. När skrivbordet såg ut som jag föreställer mig att ”Palmerummet” måste ha sett ut i slutet av åttiotalet (med risk för att mitt pappersarbete helt saknade verkshöjd förstås) köpte jag istället en stor stilig svart anteckningsbok. Det kändes franskt att plocka fram den närhelst det kom en ingivelse till mitt manus. Det visade sig emellertid att anteckningsboken inte fick plats i min enda rimlig handväska och jag kasserade idén (på den ostrukturerade asiatiska middagen i jetsetvimlet måste man ha en väska som matchar klackskorna och samtidigt får rum i den trånga baren – livsviktigt!).

Det var då jag kom på det, telefonerna.

Jag har två mobiler. Inte för att jag är kriminell – jag är statligt anställd. Den ena är min privata från vilken jag sköter hela mitt författarliv och den andra tillhör mitt riktiga jobb. Den är min arbetsgivares. Min egen är jag beroende av, den enda ägodelen jag har med mig i princip överallt. Även när jag går på toaletten.

Jag började messa bokimpulserna från min privata mobil till jobbtelefonen. Någon måste ju ta emot meddelandena och det blev ett sätt att notera händelserna. Dessutom väcker det märkligt nog inte några konstiga reaktioner hos omgivningen om man plötsligt drar upp en telefon mitt i ett samtal eller under ett möte. Det uppfattas som normalt.

Mobilerna var den optimala lösningen och jag praktiserade knepet hardcore. Fram tills jag för någon vecka sedan satte morgonkaffet i halsen när jag läste nyheterna. Det var en artikelserie som handlade om it-säkerhet och risken för dataintrång hos svenska myndigheter. De av er som lyssnade på Statsministerns tal under Folk och Försvar eller tog del av den efterföljande debatten i media vet vad jag menar. Myndigheten där jag själv arbetar anklagades exempelvis för att ha haft bristande säkerhetsrutiner när det gällde it. Rubriken träffade som en blixt. Vilken bild möter den som skannar av den senaste trafiken  till min jobbmobil?

Jag såg framför mig hur jag skulle bli inkallad till ett allvarligt samtal. ”Anna, det är en galning som försöker komma i kontakt med dig. Du har 739 sms från samma avsändare. De senaste tio meddelandena lyder: ”Följer efter in och tar av sig skorna, sitter på huk bredvid”, ”Huvan faller av, det är Karim”, ”Fredrik är speltorsk, köper kokain via signalappen – ladda ner den”, ”Göran är en kattmänniska”, ”Dödsorsaken hängning syns under obduktionen”, ”Medvetslöshet är en glidande skala”, ”Ett trubbigt slag mot huvudet ger flisor i hjärnan”, ”Mordutredning är inte allmänhetens åkning”, ”Fiber från tröjan kan fastna på spiken” och ”Margareta Öhman”.

Herregud, vad skulle jag ha svarat? ”Eh jo, det är så här, jag gillar och skriva och…” Jag skulle antagligen stamma fram orden medan alla i rummet strängt tittade på mig och någon irriterat avbröt.

”Anna, det verkar vara en djupt störd människa som förföljer dig, en total knäppgök. Förstår du allvaret? Vi har dessutom spårat numret. Det finns kopplingar till ett mycket suspekt företag i ditt närområde. Du kan aldrig ana vad rörelsen heter. Stockholm psycho AB.”

Det slog mig att psykfallet är jag.

När världarna kolliderar

”Jaha, du är deckarförfattaren. Jag har läst din bok”, utbrast min blivande chef när vi möttes i kaffekön. Någon framför hade dubbeltryckt på espressochock och vi hade ofrivilligt fastnat framför stapeln av pappmuggar i fikarummet. ”Vad kul”, hörde jag mig själv svara. Överentusiastiskt samtidigt som kinderna blossade. Min hjärna gick på högvarv. Hur mycket kan han ha läst? Har han tagit sig förbi styckningen? Har han läst om tablettmissbruket? Oh lord, har han läst hela? Fattade han poängen, att det är en drift med det perfekta livet? Det vibrerade inombords och i en mikrosekund kändes det som om jag skulle svimma.

När jag skrev Stockholm Psycho gjorde jag det befriat från oro över vad andra skulle tycka, mina föräldrar, min chef och folk på föräldramöten. Jag ville skildra en del av tillvaron som faktiskt existerar även om jag naturligtvis har skruvat upp varenda beståndsdel några tusen varv för att få bättre skärpa och mer blås i historien. Meningen var inte att det skulle bli en ofarlig mellanmjölksstory. Mina vänner var de jag såg som målgrupp och i vissa avseenden är den därför helt ärlig.

Eva Frantz som gästbloggade tidigare satte fingret på något som jag tycker stämmer väldigt väl. Att få sin bok utgiven är som att ha en kärleksrelation med någon som plötsligt bestämmer att det ska vara ett öppet förhållande. Det är att dela sina tankar och en form av intimitet med alla, utan kontroll. Även om berättelsen inte handlar om mig eller mitt liv är det min röst, min värld och mina glasögon som människor inbjuds att kika genom. Jag fattade aldrig hur läskigt det kunde kännas.

Min berättelse skildrar en passivt aggressiv kvinna som knarkar sig förbi meningslösa teambuildingövningar på kontoret, sitter på fina middagar och låtsaslyssnar på politiska plattityder samtidigt som hon och hennes väninna mördar och gömmer kroppsdelar bland Stockholms utsatta, därav titeln Stockholm Psycho. Det är en orgie i cynism och samhällskritik men också en berättelse om ojämställda relationer och oförmågan att styra sitt liv. Alla karaktärer är egoistiska och moraliskt bankrutta.

När det blev klart att den skulle ges ut var jag osäker på om jag skulle göra det under eget namn eller hitta på en pseudonym. Kunde jag verkligen sätta min signatur på den? I min yrkesroll tycker jag att professionalitet är viktigt och jag håller gärna jobbet åtskilt från mitt privatliv. För mig är det också ovant att eventuellt synas i sammanhang utanför detta och Stockholm Psycho tillhör den andra sfären.

Efter att ha funderat en stund slutade det emellertid i en helomvändning. Jag valde att använda hela mitt efternamn, inte bara det formella. Skälet till det är att jag står för min text. Alla människor kan inte skriva en bok och ännu färre får chansen att se den utgiven. Jag är stolt över att jag genomförde projektet och jag vill förknippas med det. Det är bara det att berättelsen inte passar överallt och jag kan inte påverka när och var den dyker upp och framförallt inte hur den tas emot.

En del personer som tycker om boken har kommit fram till mig och sagt det, skickat jättefina mejl och sms. Det värmer otroligt mycket. (Att få uppskattning för något eget som man verkligen kämpat för är fantastiskt, jag önskar att alla fick uppleva det.) Sen finns det de som blir provocerade, hatar berättelsen och gärna vill ge både boken och mig en rejäl smocka. Och så de som inte fattar något alls. Den sistnämnde kategorin är den svåraste.

Diskussionen i kaffekön slutade med att jag bytte ämne, tog min kopp och satte mig i de rödspräckliga sofforna. Under hela presentationsfikat med nya chefen grunnade jag på vilken läsarkategori han kunde tänkas tillhöra. De som gillar, hatar eller inte fattar? Tänkte han kanske att boken var självbiografisk? Jag övervägde om jag helt random skulle försöka flika in något i stil med ”Jag kan skära upp kanellängden men jag har alltså aldrig styckat någon. Jag lovar. Jag frågade en som brukar slakta får om hur man gör.” Eller kanske ”Jättegott kaffe i de nya automaterna, jag skulle aldrig få för mig att blanda sömnmedel i det, bara för att huvudpersonen i min bok gör sådant.” Men jag höll tyst.

Sen kände jag mig självupptagen och fånig. Han tänker antagligen inte på det alls. Boken betyder enormt mycket för mig, men inte för alla i min omgivning. I synnerhet inte när den dyker upp i ett omotiverat sammanhang. Lite som när folk får barn. Det är det största som kan hända för de nyblivna föräldrarna, den närmsta kretsen och de särskilt intresserade men ingen jättegrej för resten av världen. De som aldrig har försökt skriva en roman har ingen aning om hur svårt det är och många människor läser inte ens böcker. Det slog mig att det också är räddningen när den där läskiga känslan av att vara utlämnad väller över mig. Även om intimiteten delas med andra stannar digniteten av det kvar hos mig.

(Omslaget till Stockholm Psycho – motsatsen till ”trevligt” i ett fikarum på kontoret)

Limbon

När jag var liten hade vi en blank svart katt. En nyårsafton sprang hon bort och några veckor senare föddes tre små kattungar. De var det största jag hade upplevt och jag kände mig lyckligast i världen. Helt oväntat uppfylldes en dröm som jag aldrig vågat drömma.

Jag hade en skånsk pappa också som alltid längtade hem. Varje gång vi var lediga reste vi söderut. I normalfallet en oerhört påfrestande bilresa på ungefär sex timmar då hela familjen hetsigt packade in sig i den praktiska Volvon tillsammans med trasmattor, blomkrukor och vandrade pinnar. Höjdpunkten inträffade normalt i höjd med Brahehus när det blev fikapaus bestående av hemmagjorda plättar och ljummen lättmjölk ur sirapsflaska. (Ett förtydligande för er som är födda på den andra sidan om sjuttiotalet – det var inte så att vi hade en hang-up på just sirap, petflaskor fanns inte under den här perioden och sirapsflaskan var därför ett stående inslag vid varje picknick. Föreställ er en tid då allt saknades – mobiltelefoner, tv-kanaler och rimliga frisyrer.)

Svarta Katten tyckte absolut inte om att åka bil. Såg hon att vi började packa gömde hon sig omedelbart på något listigt ställe, innanför överkastet i den nybäddade sängen eller bakom någon trevlig brun stenkärlskruka. Under bilresorna for hon sedan runt som ett jamande yrväder, flämtade med tungan hängande utanför munnen och svetten droppande från nosen och tassarna.

Första skåneresan på det nya året var det premiär för kattungarna att följa med. För att de inte skulle klättra runt i bilen och hamna under gaspedalen eller försvinna bland bråten tillverkade min pappa ett lock till Svarta Kattens korg. Locket hade en lucka och var så finurligt konstruerat att Svarta Katten kunde hoppa in och ut men inte ungarna. Den här gången låg hon snällt kvar i korgen och spann medan ungarna diade och vi obemärkt packade in dem. När bilen startade uppstod paniken. Svarta Katten flög upp, kastade sig ut ur korgen men fastnade i en limbo. Å ena sidan ville hon planlöst stressa runt i bilen och försöka förstå situationen, å andra sidan ville hon inte lämna sina ungar. Hennes ylande skar sönder trumhinnorna på oss och tassarna lämnade svettfläckar på jeansen (Levis 501 – stekhett vid den här tiden). I höjd med Nyköping hittade Svarta Katten en kompromiss och fann sig tillrätta ovanpå locket. Därifrån hade hon uppsikt över vad som hände i bilen och kunde samtidigt skymta kattungarna i springan genom luckan. Om de tystnade stack hon beslutsamt ner tassen i hålet och puffade till dem så att de pep. Pipen lugnade henne. De var kvar och de levde.

För en dryg månad sedan föddes min bok. Den släpptes tidigare än beräknat och jag var inte beredd. Alltså, jag visste att den skulle komma ut eftersom jag hade skrivit på ett kontrakt, men jag hade inte hunnit förbereda mig mentalt. Först kändes det otroligt stort och jag var lyckligast i världen. Den där drömmen som jag aldrig vågat drömma hade ännu en gång blivit verklighet.

Nu har den funnits i några veckor och jag har förvandlats till Svarta Katten. Boken är min lilla unge. Den ligger i botten på korgen och uppe på locket sitter jag, fast i limbon. Lätt panikslagen och helt utan kontroll över situationen. Jag flämtar och svettas och undrar vart vi är på väg.

Stockholm Psycho är en ljudbok, producerad exklusivt för ljud. Det finns inget fysiskt alster med vackra pärmar att ta fram och hålla lite i när jag behöver. Den syns helt enkelt inte om jag inte loggar in och öppnar korgen. Så fort jag inte längre hör något från den eller får någon form av respons som visar att den existerar måste jag glänta på det där locket, sticka ner tassen och peta på den för att försäkra mig om att den är kvar. Det har bara gått några veckor men tiden mellan pipen är redan oroväckande långa. Jag undrar bekymrat hur jag ska lyckas hålla den vid liv.

Tidigare var jag rädd för att folk skulle vara taskiga mot min unge när den släpptes ut. Nu är jag mest rädd för att den inte ska överleva bilresan. Jag vet att dagen då ljuden från korgen tystnar, hur mycket jag än petar på den, kommer en del av mig också att dö.

 

Gästblogg: Augustin Erbas tio största författarmisstag

Jag har skrivit i många, många år. Nu går det bra. Det har det inte alltid gjort.

Mina tio största författarmisstag

1. Att tro att texten är klar bara för att den är skriven. De texter som lyft är de som jag skrivit om tjugotalet gånger.

2. Att tro att en standardrefusering betyder att texten är dålig. En refusering betyder bara att just den person som just i det här ögonblicket läst din text inte tyckte att den passade i utgivningen.

3. Att tro att en längre refusering betyder att texten är refuserad. Har förlaget tagit sig tiden att skriva några extra ord bör du läsa dem noga. En längre refusering kan vara en inbjudan till att skriva om, att visa att du kan ta kritik och utveckla din text.

4. Att tro att du kan försörja dig på ditt skrivande. (Eller att det ens är eftersträvansvärt). Det är ett fåtal som kan leva enbart på skrivandet. De allra flesta författare får sina inkomster från föreläsningar, biblioteksbesök, stipendier, krönikeskrivande och översättande. Jag vill inte skriva på heltid numera eftersom jag blir neurotisk och självupptagen av att vara ensam hela dagarna.

5. Att tro att de bästa romanerna är skrivna av genier (och att du därför aldrig har en chans att skriva något bra). Den som gräver upptäcker att många av de berömda författarna haft en fantastisk redaktör som gjort enorma förändringar av texten. Det gäller Hemingway, det gäller Fitzgerald eller Carver. Läs ”Max Perkins: Editor of Genius”  om du inte tror mig. Om du fortfarande inte tror mig tycker jag du ska läsa ”To Kill a Mockingbird” (skriven med hjälp av driven redaktör) och ”Go Set a Watchman” (skriven utan). Jämför de två. Samma författare – den ena anses vara ett mästerverk, den andra inte.

6. Att välja skrivprojekt utifrån att en sorts skrivande är finare eller trendigare än annat. När jag började skriva var fantasy otänkbart för förlagen (ingen låtsades om att Bröderna Lejonhjärta var fantasy), noveller sades vara osäljbara (nu finns till och med hela förlag som bara ger ut noveller) och erotik var inget som kunde marknadsföras offentligt (Fifty shades, någon?) Ska du lägga så mycket kraft och tid som en roman kräver tycker jag du ska välja något som du själv är engagerad i. Tredje året som du är inne på din Knausgårdiga tioårsplan lär du vara rätt mätt, om du bara skriver för att du tror att det är ”rätt” att skriva minimalt redigerat och långt just nu.

7. Att bestämma formatet innan du utforskat din berättelse tillräckligt. Jag hade tänkt fortsätta med det kortare formatet som jag använde i Ensamhetens broar, men Blodsbunden blev över 500 sidor. Jag har börjat på noveller som visade sig vara pjäser, kapitel som visat sig vara stycken. Och – en gång – en 250- sidig roman som jag klippte ner till en enda riktigt bra mening i en helt annan roman. (Ja, det har hänt. Fråga inte.)

8. Att tro att du begripit vad romanskrivande är bara för att du skrivit en. De bästa böckerna är inte skrivna utifrån en formel, inte heller de bästa deckarna är skrivna så. Skrivande är att upptäcka dig själv och din historia på nytt.

9. Att tro att författarskapet kommer förändra ditt liv. Trots mina senaste framgångar är jag samma trevande skribent som varje morgon undrar om jag verkligen kan skriva något som är värt att läsa.

(Den här punkten är tom för att jag ska påminnas om att jag kommer göra nya misstag. Som jag kan lära mig av. Och dela med mig av.)

Sköt om er/Augustin

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Deadlines, eller ‘Att blogga om att blogga’, eller ‘Måndagspanik’

”Jättekul!”

Det var min allra första tanke när jag fick svaret att jag skulle skriva på Debutantbloggen.

Min andra tanke var:

”Vänta nu, ett inlägg i veckan, varje vecka, hela året. Plus lördagsenkäter och all administration. Hur smart var det här?”

Som ni ser var min andra tanke längre. Och kanske mer logisk. Men den första var mycket roligare.

Så jag svarade:

”Gud vad kul, klart jag vill fortfarande!”

Låt mig uttrycka det så här: Man kan anlägga lite olika approach till det här med bloggande. Man kan skriva flera blogginlägg i förväg och planera dessas publicering i god tid. Man kan passa på när man är ledig på helgen och skriva i lugn och ro. Om man inte gör det kan man göra en lista på saker man ska blogga om, så att man i alla fall vet vad man skall skriva på ett ungefär. Eller hur? Vill man inte göra så kan man, om man rent hypotetiskt bloggar på tisdagar, slå på datorn någon gång mellan säg åtta och tio på måndagskvällen.*

Och gå in på Facebook!

Jo men det är viktigt!

Sedan, när man hämtat ”stöd” från sina ”uppmuntrande” Debutantbloggskollegor, kan man börja fundera på vad man skall skriva om. Så kan man också göra…

Det här med deadlines är kul. Jag har skrivit i en del olika sammanhang förut.  Deadlines kommer liksom som en oundviklig del i det. Jag hade dock aldrig, för ett par år sedan, innan den där berömda julen, skrivit skönlitteratur under ”press”. Jag hade bara skrivit när jag fick inspiration. Som de flesta vet så händer det ungefär en dag vart tredje år.

Ska man skriva ”på riktigt” och faktiskt bli klar med något så måste man kunna prestera under press. Så tänkte jag. Frågan var bara: Klarar jag det?

Så för att testa mig själv anmälde jag mig till en distanskurs i skrivande. Det fanns andra skäl också, men detta var ett av huvudskälen. Klarade jag av att producera skönlitterära texter på beställning, och hur skulle kvaliteten vara på dem i förhållande till mina ”inspirerade mästerverk”?

”Skapa en värld etc etc – skriv x antal ord utifrån det”

När började jag tror ni?

Just det – kvällen innan inlämning.

Vet ni vad det skojiga var? Jag löste uppgifterna nästan varje gång. Och när jag kritiskt granskade dem var de av ungefär samma klass som mina ”inspirerade texter”. En del sämre. Men också en del minst lika bra eller bättre. Sedan behövde de verkligen mer redigering än vad jag hann med, men det är en annan sak. Jag klarade också av att se vad som gick snett med de som inte blev bra.

Den övningen övertygade mig om att jag skulle kunna skriva. Först startade jag och min skrivgrupp ett gemensamt novellprojekt till vilket vi skrev noveller. Där hade vi både egenpåtagna och gemensamma deadlines. Efter att vi avslutat detta var det dags att prova något som var lite längre. Jag satte upp ett tydligt mål. Ett mål som var realistiskt, men som ändå krävde en viss insats. Jag skulle ha skrivit ett första utkast innan årets slut. Jag började i maj, och de sista raderna skrevs sent i december. Så nu vet jag att jag kan skriva en roman på mindre än ett år.

Och vid det här laget vet jag också att man hinner skriva ett ganska långt blogginlägg även om man börjar ganska sent.

“I love deadlines. I love the whooshing noise they make as they go by.”
 – Douglas Adams

* Tisdagsinlägget publiceras alltså typ ungefär 00:05 på natten till tisdagen…

Gästbloggare: Fredrik Persson

Skriva en eller två?

Det där med att skriva, är det inte väldigt ensamt och så? Man sitter ju timme ut och timme in och stirrar på sin skärm, ensam med sina tankar och ingen att prata med.

Så kanske det är. Men behöver det vara så? Nej, såklart inte. En kan ju skriva tillsammans med någon.

Många kända författare skriver ju tillsammans. Sara B Elfgren och Mats Strandberg, till exempel. Eller Lars Kepler, som är en pseudonym för makarna Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril. Det finns fler kända exempel. (Jag gör inte anspråk på att tillhöra något sådant.)

Att jag skrivit mina hittills utgivna böcker tillsammans med skrivkollegan Linda Belanner är egentligen mest en lycklig slump. Vi gick på samma skrivkurs (Att skriva för barn och ungdom på Folkuniversitetet) och råkade gilla varandras sätt att skriva. Vi ägnade inte saken mer tanke än att vi bestämde oss för att skriva tillsammans för att det kunde vara kul. Så, vi träffades på ett kafé och drog upp planerna sedan körde vi igång.

Är det nån skillnad då? Sitter man inte bara där och stirrar på sin skärm i alla fall? Jo, det gör man. Det går inte att skriva hela boken i grupp, mening för mening (eller i alla fall gjorde inte jag och Linda det). Vi träffades och planerade, sedan skrev vi var för sig de kapitel som vi kommit överens om. Till en början skrev vi det mesta mer eller mindre i totalt kaos, men med tiden allt mer planerat och strukturerat. Sedan träffades vi på ett fik, fogade samman resultatet och redigerade bort olikheter i språk och annat som inte klaffat. Första boken skrev vi på det sättet under knappt ett år. När vi skrev andra boken hade vi mindre tid att ses. Jobb och familj krävde för mycket fokus. Då planerade vi hårdare och bytte utkast på e-mail när vi inte kunde ses.

Före Linda och jag skrev tillsammans hade jag skrivit flera outgivna manus. Jag har alltid haft personer som fått läsa dem, men det är inte samma sak som att bolla idéer om samma bok med någon som också skriver samma historia.

Tillsammans kompletterar en varandra. Det blir snabbt en kreativ dialog, där saker som en av författarna kanske inte är så bra på kan fångas upp av den andra. En fångar varandras missar, allt från stavfel till rena brister i karaktärsbygge och intrig. Kort sagt så blir en varandras redaktörer, löpande under hela skapandeprocessen. En sporrar varandra, hurrar när det blir bra och peppar när det går trögt. En sviker inte sin skrivarkompis. Det är ett gemensamt projekt och en skriver för att det är kul, medveten om att en har i vart fall en läsare som älskar manuset lika mycket som en själv.

Men det ställer andra krav än när en skriver ensam. Det är viktigt att vara överens om storyn och karaktärsutvecklingen. En får inte vara sentimental om skrivkompisen tycker att de senaste tre kapitlen inte fungerar och måste strykas. En får tåla ganska rak kritik och kunna ge den lika ärligt. En blir beroende av att vara samspelt med sin skrivarkompis, att ha samma tempo i produktionen och ha samma vision av slutresultatet. Det kan ställa ens relation på spel om det vill sig illa.

Linda och jag hade perfekta förutsättningar. Vi skriver på eget håll väldigt olika berättelser, men med liknande stil och språkbruk. Det var ganska lätt att få ihop texten. Vi kände inte varandra före vi skrev tillsammans, så vi kunde vara raka och ärliga utan att äventyra relationen. Vi utvecklade vårt skrivande tillsammans och stöttade varandra. Sedan blev vi på köpet vänner på riktigt, men har fortfarande kvar den professionella relationen när vi läser varandras texter.

Just nu arbetar jag på ett eget projekt, som jag skriver ensam. Det är ett större projekt än vad jag hittills gett mig på och det har utvecklat min skrivprocess på ett annat sätt. Att skriva ensam igen är delvis lättare, delvis svårare. Jag behöver inte anpassa mig efter någon annan (än förlaget, så klart), men jag har inte heller någon annan som kan stötta på samma sätt när det går trögt.

Jag trivs väldigt bra med att skriva på egen hand också. Men det händer, särskilt de dagar när jag inser att jag mest stirrar på skärmen och inte kommer någonstans, att jag saknar någon att skriva med. Givet rätt projekt så skulle jag gärna skriva tillsammans med någon igen.

Fredrik Persson är författare och advokat, bor i Göteborg och är född 1976 i Trollhättan. Fredrik bloggar om skrivande på bakomtangenterna.wordpress.com och medverkar i podcasten Fantastisk Podd (fantastiskpodd.se) tillsammans med flera andra svenska och finska fantastikförfattare.

 Utgivna böcker: ”Du kanske inte vet det, men döden spelar faktiskt inte handboll” 2012, ”Och bingo är bara för de förlorade” 2013, båda skrivna tillsammans med Linda Belanner. Läs mer om dem här.

Lördagsenkäten: Hur lång tid tog det från att du först började skissa/skriva på din debutroman till dess att den fanns i en förstaversion?

Johan Ring: Jag minns inte helt säkert, har flera gånger fått ta paus i romanskrivandet på grund av andra skrivprojekt. Men skulle gissa på att det rörde sig om några månader.

Thomas Årnfelt: Tror jag började skriva de första spretande raderna i maj. Lovade mig själv att det skulle finnas ett manus som löpte till slut innan nyår. Och det fanns det. Därefter bearbetade hjag den versionen fram till nästa maj när jag började skicka iväg den.

Felicia Welander: Tja, hur långt är ett snöre? Min bok har växt mening för mening sedan flera år tillbaka. Den har fått åka på resor med mig, ligga till sig i byrålådan, fått följa med på manusbearbetningskurs och skickats på kritikrunda bland vänner och bekanta. Men det var ca fyra år sedan jag bestämde mig för att det skulle bli en bok. Att jag skulle satsa på att skriva ett manus. Sedan blev det ca två år av kontinuerligt skrivande, något år av att försöka lära mig om branschen och så ytterligare nästan ett år från att förlagsavtalet skrevs tills att den kom ut. Så svårt att säga – ineffektiv tid ca fem år, effektiv tid cirka två.

Christina Lindström: Cirka tre veckor.

Fredrik Frängsmyr: Det tog nog fyra-fem månader innan jag hade ett första utkast. Jag höll på ganska länge att strukturera upp allt jag ville ha med i historien innan jag började skriva. Sen var jag tvungen att börja skriva den för att kunna göra färdigt strukturen. 🙂   Karaktärerna gjorde inte riktigt som jag ville där ett tag men jag fick ihop det till slut. Sen tog det ytterliggare ett halvår innan jag hade versionen färdig som jag skickade in till förlag.

Bonnier diskuterar portal för egenutgivare

Oskar Källner debuterade 2011 på eget förlag och skrev om sina upplevelser här på debutantbloggen. Nu har det gått tre år och förlagsbranschen har förändrats ytterligare.

I förra veckan var jag nere på Bonniers kontor och diskuterade egenutgivning. Det kanske känns lite otippat att Sveriges största och mäktigaste förlagskoncern, med ett av de starkaste varumärkena, skulle intressera sig för egenutgivning. Men sett i ett internationellt perspektiv är det fullkomligt logiskt.

Den nya tekniken med Print on Demand och e-böcker håller på att helt skriva om kartan för förlagsbranchen, inte bara i Sverige utan i hela världen. Tack vare att det är så enkelt för en författare att själv publicera sig så har maktbalansen en gång för alla förflyttats och ingenting kommer någonsin bli som förut. Jag minns för tre år sedan, när jag började skriva på debutantbloggen, så var en av de första saker jag fick göra att skriva en argumentation i flera delar om varför egenutgivning var ett legitimt alternativ. Idag är det allt färre som ifrågasätter det. Idag har vi tusentals nystartade små förlag som ger ut enskilda författare eller mindre grupper av författare. Dessa mikroförlag har kanske inte alltid de stora volymerna, men de har en väldig bredd i sin utgivning och överraskande ofta håller de hög kvalitet. Det var ju annars en av de främsta farhågorna inför den nya tekniken, att marknaden skulle översvämmas av skräpböcker. Och visst finns det en hel del där ute som kanske inte skulle ha publicerats. Men i ärlighetens namn var det så även innan, när förlagen var ”grindvakter” och skulle borga för kvaliteten.

Det har skett en stor förskjutning i attityd gentemot egenutgivare och mikroförlag. Att Bonnier nu diskuterar huruvida de ska starta en egen portal för egenutgivare måste väl ändå ses som det ultimata beviset på hur långt processen har gått. Men det är egentligen inte så konstigt. De är inte dummare än att de har observerat de enorma framgångar som Amazon haft i USA med sitt Create Space, där vem som helst kan publicera sig. Faktum är att de stora amerikanska förlagen närmast befinner sig i ett tillstånd av panik, där de desperat försöker skaffa sig egna egenutgivarplattformar. Ett exempel på detta är den nya sammanslagna förlagsjätten Penguin Random House (Tycker personligen att de borde tagit namnet The Random Penguin istället, det hade varit mycket roligare.) De väntade inte ens med att bygga sin egen plattform utan köpte istället upp den existerande plattformen Author Solutions och gjorde den till sin egen. (Sedan har Author Solutions fått mycket kritik för oseriösa paketlösningar och för att suga ut sina författare, men det är en annan historia.) Och nu brinner det under fötterna på de svenska förlagen. Amazon står vid gränsen och stampar. De har mer pengar än till och med jättar som Bonnier och Norstedts någonsin skulle kunna drömma om och de vill in och ta kontroll över den svenska marknaden. Det är hög tid att göra något, och att göra något radikalt.

Exakt hur en sådan plattform skulle kunna se ut hos Bonnier är som sagt under diskussion. Men där skulle likt den redan etablerade plattformen Publit finnas möjlighet att publicera sig, både med eböcker och på papper via Print on Demand. Men Bonniers har högre ambitionsnivåer än att bara ha en tryckservice. De vill skapa en portal där författare kan få hjälp med skrivandet och hyra in tjänster som redaktör, lektör, korr, illustrationer, grafisk design, osv. De vill att plattformen ska ha en tydlig inriktning mot kvalitet, så att de som loggar in där förstår att det ligger mycket arbete bakom att publicera en bok. Det är inte bara att skriva något och trycka på en knapp. Samtidigt måste alla dessa bitar per definition vara frivilligt. Det får inte finnas några grindvakter. För då faller hela idén om att det är egenutgivning.

Problemet för Bonnier blir då så klart att detta kan ha potential att skada deras varumärke. Riskerar de kanske att skjuta sig själva i foten? Jag tror inte det. Inte om de använder sig av ett imprint (förlagsetikett) som tydligt deklarerar vad de handlar om. Då kan Bonniers ändå låna lite stjärnglans från sitt starka varumärke till utgivningen utan att smutsas ner om det skulle komma ut en och annan usel bok.

Egentligen har Bonnier inget val. Om de inte gör detta så riskerar de att vara mer eller mindre irrelevanta om fem till sju år. Då kommer den kreativa strömmen att passera utanför förlagshuset. Genom att skapa denna plattform kan de tvärt om låta strömmen gå genom en kanal som de själva kontrollerar. På så sätt kan de utan egen kostnad odla nya författarskap. De kan med direkt tillgång till all statistik se vilka böcker som säljer, och var de säljer, vilket underlättar för att göra marknadsföringsinsatser mot exakt rätt målgrupp. De som säljer riktigt bra kan dessutom bli erbjudna kontrakt och få bli utgivna på det ”riktiga” förlaget. Jag förutser därför en framtid där folk kommer sluta skicka in manus till förlagen och istället ge ut sina böcker själva istället.

Egenutgivning är den nya manushögen.

Frågan är bara om Bonnier hinner få det klart i tid. De arbetar nu med att försöka enas om en kravspecifikation, alltså en beskrivning av vad de egentligen vill ha. Men att utveckla en sådan plattform är inget man gör i en handvändning. Jag gör bedömningen att det skulle ta runt två år innan plattformen kan vara funktionell, runt ett och ett halvt år innan de kan släppa på beta-användare. Vad jag vet så är Bonnier det första större svenska förlaget som har vaknat upp till den nya världsordningen. Men jag undrar om de ändå inte är för sent ute. Risken är att om två år så är de redan omsprungna av konkurrensen. Om de inte köper en redan existerande plattform så klart …

Men oavsett plattform så tillhör framtiden de som skapar. Internets kanske största gåva till mänskligheten är dess förmåga att demokratisera alla distributionsmedel och på så sätt frigöra mänsklig kreativitet. Jag förutspår att våra barn och barnbarn kommer att kunna komponera musik, måla, skriva och skapa, och sedan publicera det de gjort med en knapptryckning. Och för dem kommer det att vara absolut självklart att det är så.

Framtiden tillhör oss alla.

Förbättra dina chanser att bli utgiven

Efter tre år fyllda av försök och fem manus har jag kommit fram till ett antal saker som kan förbättra chansen att bli utgiven. Ta till dig av det du har lust och strunta i resten.

 

För det första, välj att skriva i rätt genre. Vad är då rätt genre kanske du undrar. Ja, det är ju inte det lättaste att komma fram till, men det finns två viktiga saker att tänka på då du väljer.

A. Hur ser marknaden ut? Vissa genrer är ju ”uttjatade” och andra finns knappt representerade i Sverige. Kan du hitta en ny (läs nygammal) genre (t.ex. skräck som John Ajvinde Lindqvist) eller en genre som är stor i andra länder men som ännu inte kommit till Sverige (t.ex. romance som Simona Ahrnstedt)? Och om du absolut vill skriva i en ”uttjatad genre”, hur kan du då profilera dig så att du verkar unik? Själv har jag ju skrivit flera deckarmanus som uppenbarligen varit tillräckligt bra för att förlagen ska överväga att ge ut dem, men det har ändå inte räckt. Som okänd skribent är det mycket svårt att nå fram till publiken om du inte har något relativt nytt att bjuda på. Har du inte spelat för fotbollslandslaget, vunnit en dokusåpa eller tävlat i melodifestivalen föreslår jag därför att du håller dig borta från uttjatade genrer om ditt mål är att bli utgiven.

B. Vad har du för unika kunskaper som du kan använda i ditt skrivande? Du har säkert hört uttrycket ”gräv där du står” och det är precis vad du måste göra. Har du några specialintressen eller ett udda yrke som du kan använda dig av? Försök att profilera dig så mycket det bara går!

För det andra, välj rätt förlag att skicka dina manus till. Detta är också lättare sagt än gjort. Ett tips jag fått är att skicka manus till förlag som ger ut böcker som påminner om det jag har skrivit. Dock har jag upptäckt att detta inte alltid är särskilt lyckat då förlagen inte vill anta författare som kan konkurrera med författare de redan har.

Ett misstag jag gjorde i början var att bara skicka mina manus till större förlag eftersom jag tänkte att de antar fler debutanter än de mindre förlagen. Dock har jag upptäckt att mindre förlag verkar mer benägna att satsa på en okänd, outgiven skribent och många av de ”stora författarna” har faktiskt debuterat vid mindre förlag.

För det tredje, lägg ner tid och energi på att marknadsföra ditt manus. Det är inte förrän nu, då jag varit tvungen att skriva säljtexter till min bok, som jag insett vikten av att på ett lockande sätt beskriva vad Charlotte Hassel handlar om. Tidigare har jag bara använt mig av korta och snärtiga ”baksidetexter” som egentligen inte har sagt särskilt mycket om bokens innehåll. Det är inte lätt att skriva om sig själv eller sitt manus, men det är nödvändigt för att skapa intresse hos förlagen. Hitta inspiration genom att läsa om hur andra böcker beskrivs på förlagens hemsidor, på Adlibris eller i bokhandlarnas kataloger. Jag lovar att det är värt investeringen.

För det fjärde, försök att skapa kontakter på förlagen. Detta är verkligen inte lätt, men om en lektör eller förläggare vet vem du är tror i alla fall jag att chansen att de läser ditt manus ökar något. Mitt bästa tips är att kontakta någon på förlaget innan du skickar in ditt manus. Maila en säljtext där du beskriver ditt manus och fråga om de är intresserade av att läsa. Svarar de ”ja” vet du åtminstone att de troligtvis kommer läsa ditt alster. OBS, detta fungerar bara med vissa förlag. Bonniers och Nordstedts kommer i bästa fall bara ge dig ett standardsvar.

Andra sätt att skapa kontakter är att ”nätverka”. Lär känna branschfolk genom sociala medier, åk till bokmässan och gå på releasefester.  Du kommer inte få ett bokkontrakt för att du lär känna rätt människor, men du kanske kommer i kontakt med din framtida förläggare. Glöm inte att ett förlag inte bara satsar på ett manus, de satsar på en författare och det är viktigt att även du är ”säljbar”.

Ytterligare metoder kan vara att försöka få ditt manus att stå ut när du skickar in det. Bifoga en kortfilm där du presenterar dig själv och din bok eller baka in manuset i en tårta. Alla sätt är bra utom de dåliga ;-).

Sist men inte minst vill jag också påminna om att det tyvärr inte räcker med ett bra manus för att bli utgiven. I en intervju sa Dustin Hoffman något i stil med ”om jag säger att min framgång inte har något med tur att göra så ljuger jag” och precis samma sak gäller författaryrket. Du behöver en stor portion tur för att få en bok antagen och du måste dessutom hitta en förläggare som fattar tycke för din bok och som finns vid ett förlag som anser att ditt manus ligger rätt i tiden och som är beredda att satsa på det. Det är med andra ord mycket som ska klaffa för att du ska ta dig igenom nålsögat och därför är mina allra viktigaste tips till dig att noggrant tänka igenom vad du ska skriva innan du börjar, fila på manuset så mycket du kan innan du skickar in det och sedan hålla alla tummar du har.

Hoppas att detta kan vara till någon hjälp och lycka till!

Vägen till utgivning – del 3

Efter att jag blivit refuserad fortsatte jag naturligtvis att skicka iväg mina manus och andra förläggare hörde av sig och visade intresse, men det ledde aldrig fram till någon antagning. Jag började fundera över om ett genrebyte var nödvändigt eftersom jag hörde från fler och fler källor att både förlag och bokhandlare var trötta på deckare.

Flera förläggare uppmuntrade mig att fortsätta skicka in mina manus till dem, något som peppade mig oerhört mycket. Bara att veta att någon på ett förlag faktiskt ”väntade” på att läsa mer av det jag skrivit var mycket motiverande de dagar som det kändes tungt och inspirationen tröt.

Jag hann skriva ytterligare två manus, en thriller och en samtidsskildring, innan jag försökte mig på en historisk kärleksroman. Det finns många anledningar till varför jag valde just denna genre och här kommer två av huvudorsakerna: För det första är jag historielärare och av naturliga skäl därmed mycket intresserade av det förgångna. Alla mina manus innehåller parallellhistorier som till någon del utspelar sig i förfluten tid.  För det andra peppades jag av en kollega, Simona Ahrnstedt, som själv skriver Romance.

Charlotte Hassel blev färdig i maj 2011, då jag genast skickade iväg manuset till alla mina förläggarkontakter.  Åh vad skönt det kändes! Jag hade hunnit bli klar med boken innan sommaren och kunde nu koncentrera mig på slutet av skolterminen och den bebis som skulle komma inom de närmaste veckorna. Hade jag tur skulle kanske någon börja läsa manuset innan semestern och i bästa fall höra av sig i augusti. Det var i alla fall vad jag trodde, så döm om min förvåning då telefonen ringde mindre än två veckor senare!

Jag befann mig redan i något slags bebiskoma och stod på Hemtex och köpte lakan till en spjälsäng då jag såg ett Stockholmsnummer på displayen. Helt fräckt bad jag uppringare vänta eftersom jag just höll på att betala och slutförde sedan iskallt köpet.

Personen som ringde var Eva Fallenius, samma person som tre år tidigare hört av sig angående Stormnatt. Hon hade nu startat ett eget förlag, Frank, och ville veta mer om min bok Charlotte Hassel. 

Hur episkt kan det bli egentligen?

Jag har precis börjat skriva igen. Det känns oerhört skönt. Under nästan två månader har all min lediga tid gått åt till Drakhornets release och allt det praktiska kring det. Det har visserligen varit både kul och lärorikt, men jag har ändå saknat min skrivtid. Äntligen börjar jag få möjlighet att skriva igen.

När jag nu sitter här med manuset till tvåan, står jag plötsligt inför ett vägval. Jag skriver ur ett nära tredjepersonsperspektiv. Det innebär att jag rent tekniskt kan ha hur många huvudpersoner som helst. När jag skriver ”huvudperson” så menar jag personer ur vilkas synvinkel historien berättas. Här skiljer sig tredjepersonsperspektivet drastiskt från ett förstapersonsperspektiv där du bara kan ha en synvinkel, (eller möjligtvis två om du är en riktigt skicklig författare).

Detta är andra delen i en fantasyserie. Om man läser episk fantasy, som t.ex. serierna av Robert Jordan eller George R.R. Martin så har de nästan hur många huvudpersoner som helst. Men hur episk vill jag egentligen göra min serie? Bara för att man med tredjepersonsperspektivet kan ha hur många huvudpersoner som helst så innebär det inte att man ska ha det. Det blir lätt rörigt. Å andra sidan kan ett stort antal huvudpersoner ge historien en mångfald, textur och botten som inte går att göra med ett fåtal synvinklar.

I första boken har jag egentligen bara två huvudpersoner. Det är Hanna och Erik. Allt som sker ses ur deras perspektiv. Detta är roligt att leka med, t.ex. i hur de ser på varandra. Enda undantaget är prologen och epilogen då jag för bara någon sida hoppar ner i någon annans huvud. Men dessa är inte bärande röster för historien, utan bara glimtar som är till för att ge läsaren ledtrådar och en känsla för det främmande.

Jag hade först tänkt att jag skulle utvidga antalet huvudkaraktärer. Att jag skulle plocka in fler röster och synvinklar ju längre serien gick. Men nu är jag inte så säker längre. Till en början med så har jag förälskat mig i Eriks och Hannas röster. För det andra så blir hela bokserien mycket tajtare och stramare om jag bara håller mig i deras huvuden. Å andra sidan kan jag frambringa en mycket större målarduk och väva många fler trådar om jag får tillgång till några huvudpersoner till.

Vad säger ni? Har ni några tips och råd? Hur bör jag göra?

Gör en outline – eller dö!

Jag har börjat skriva på manuset till Drakhornets uppföljare. ”Redan?” kanske någon tänker, men jag planerar att försöka släppa andra boken lagom till jul, och då måste manuset vara klart efter sommaren.

Det är inte riktigt lika brutalt som det låter. Faktum är att manuset redan är skrivet till 60%. Men mitt problem är att det inte riktigt hänger ihop längre. I höstas gjorde jag en stor redigering av Drakhornet. Jag strök en del, lyfte fram annat, ändrade liksom balansen i historien och skrev ett nytt slut. Mycket av det som kommer att komma i tvåan fanns redan innan jag gjorde dessa förändringar.

Frågan är, hur mycket av det kan materialet jag använda? Det finns en bra grundstruktur som jag fortfarande vill ha kvar. Där finns en berättelse med nerv och karaktärer som tvingas fatta desperata beslut. Det vore så synd att tvingas slänga det.

Samtidigt är jag mycket medveten om att allt inte går att rädda. Vissa saker fungerar helt enkelt inte längre under de nya förutsättningarna. Så hur ska jag då göra för att veta vad jag ska ta bort, och vad jag ska behålla. Enkelt. Jag gör en outline.

Olika författare fungerar på olika sätt. Vissa sätter sig bara ner och skriver. Orden ramlar ut på sidan. De vet inte nödvändigtvis själva vart de är på väg, men det är en del av tjusningen. Andra funderar ut hela berättelsen i förväg, gör en tydlig outline för varje kapitel och sedan sätter de igång. Då blir själva skrivandet mer av att fylla i mellanrummen, mer av att klä skelettet med muskler.

Personligen är jag lite mitt i mellan. Jag outlinar en del, men ofta inte mer än några punkter som jag vet att karaktärerna behöver träffa på vägen. Däremellan låter jag mig utforska. Det blir roligare så.

Men inför jobbet med uppföljaren inser jag att jag måste outlina hårdare. För här finns redan ett stort antal trådar. Nu måste de vävas ihop snyggt. Då kan jag inte bara sätta mig och utforska, jag måste veta vart jag är på väg. Jag måste rita en karta. Annars är risken stor att hamna i en återvändsgränd.

Hur brukar du göra när du skriver? Utforskar du historien och karaktärerna helt fritt, eller skriver du en tydlig outline? Kommentera gärna. Det är alltid lika intressant att höra hur andra brukar göra.

Hjärtat begär, det hjärtat begär.

Det är väldigt mycket att göra just nu. Visst anade jag att det skulle bli mycket kring releasen, men inte visste jag hur mycket tid det skulle ta. Varje dag är det något nytt.

Har skickat ut recensionsexemplar, tagit kontakt med tidningar, vilket resulterat i en intervju hittills. Har fixat med hemsidorna och podcasten, ett nytt avsnitt kommer upp idag. Har designat affischer och skickat iväg data till tryckeriet. Har kollat upp grejer inför signeringen på ICA nästa vecka. Kollar kontakter med lite bokaffärer. Ska försöka komma med i BTJ´s häfte samt barnbibliotekets katalog. I nästa vecka ska jag ner till det lokala biblioteket och kolla läget inför den monter som ska stå där.

Det är jättemycket, och det är jättekul! Man får kontakt med så mycket sköna människor. Och så får man ju prata om det man tycker bäst om i hela världen, böcker. 🙂 Problemet är att jag inte får tid över till så mycket annat. I vanliga fall brukar jag skriva varje kväll kl 22.00 – 24.00. Men det har inte varit möjligt senaste månaden. Jag saknar min skrivtid.

Det är egentligen ett lyxproblem. Jag vet. Och jag har ingen som helst rätt att gå och gny över det. Jag är otroligt lyckligt lottad som faktiskt kan hålla min egen bok i handen. Ändå kan jag inte hjälpa det. Min hjärna börjar gå igenom manuset för del två och arbetar redan med strukturer, händelser och revideringar. Revideringar? Kanske ni undrar. Jo, det finns redan en hel del skrivet. Men det är långt från klart.

Sedan har jag en annan bok jag längtar efter att skriva. Under en period arbetade jag med ensamkommande flyktingungdomar. När Sverigedemokraterna kom in i riksdagen var det flera av dem som uttryckte sig mycket nedlåtande om just ensamkommande flyktingbarn. Att de var lögnare allihop, att det var bluff och båg alltsammans. Det gjorde mig rent ut sagt förbannad. Nu vill jag skriva en sann historia, om dödandet, kaoset, flykten och ankomsten till Sverige. Men när ska jag få tid med det här? Kanske till sommaren?

Jag vet som sagt att jag inte har någon rätt att klaga. Jag om någon har det väldigt bra. Ändå klagar hjärtat. Det har ett omåttligt begär efter de där timmarna, då enbart jag och texten existerar. Hjärtat begär, det hjärtat begär. Är det inte märkligt.