Boktips: Att skriva av Stephen King.

Att påstå att Stephen King är en av författarvärldens giganter är ingen överdrift. I snart fyrtio år har han förtrollat och skrämt sina läsare. Men för min del är det en bok som kommit att betyda mer än alla de andra, hans självbiografiska skrivguide ”Att skriva.”

Jag befann mig i ett skede när jag inte riktigt visste vad jag skulle göra med det manus som senare blev Drakhornet. Det fungerade helt enkelt inte riktigt. Dialogerna kändes stundtals väldigt konstlade, karaktärerna kom inte till sin rätt, och jag hade ännu inte förstått hur viktigt det är att stryka. Resultatet var en text som blivit tung av all information jag stoppat i den.

Man pratar ju ofta om hur viktigt det är med omslaget, att det är snyggt professionellt och vackert. Då tycker jag det är underbart med ett amatörfoto av King i stora glasögon.

I det skedet fick jag höra talas om ”Att skriva” och beställde den omedelbart. King tar med läsaren på en fascinerande resa genom sitt liv, där han varvar självbiografiska anteckningar med kärnfulla utläggningar om skrivandets konst. Just den del där han pratar om vikten av att redigera och stryka blev extra viktig för mig.

Han har ett exempel där två personer sitter i ett rum och pratar. Sedan reser sig den ena upp, går över rummet och gör något. Allt detta beskriver han mycket tydligt i textens första version. Sedan visar han elegant hur mycket av orden som är överflödiga. Man behöver t.ex. inte beskriva gången över rummet. Det förstår läsaren ändå. Så den meningen kapas. För mig var den kunskapen ovärderlig.

Förutom redigeringens konst innehåller boken tusen andra tips: Att skriva efter tema, exempel på tidsplaner, hur man skapar sig en struktur för historien, och hur författarens fantasi är hennes största tillgång.

Om du skriver, om du har författarambitioner, och ännu inte har läst ”Att skriva” så skaffa en kopia, fördjupa dig och njut.

En het sommar på Gotland

Dagens gästbloggare är Maria Engelwinge som debuterar i april/maj  på Ord/Text/Mening förlag med En SHOT till, tack. En bok om vänner en het sommar på Gotland. En bok om hur hemligheter från det förflutna påverkar nuet, om vad människor är beredda att göra för att bli sedda och älskade och vad som händer när det förflutna kommer ikapp.

Jag har min blogg på passagen vanligtvis, så jag bad läsarna ställa de frågor de var nyfikna på.

Hur jobbar du fram ett manus?

Jag kommer på karaktärerna först. De finns ganska fix och färdiga i mitt huvud med allt vad det innebär av olater, saker man kan tycka om dem för, passioner, sorger, längtan och trauman. Sedan bygger jag handlingen runt dem. Vad de gör, tänker och hittar på blir storyn och deras inre liv benstommen som allt kretsar kring. Jag använder bara datorn.

Jobbar du mycket med research?

Absolut. Jag vill att alla fakta ska bli korrekta. Jag hittar mycket på nätet, men långtifrån allt. Jag ringer massvis med samtal, och frågar alltifrån om hur en abort går till nu förtiden till vilka träd som växer i Almedalen. Trots att jag bodde på Gotland i 29 år är det mycket man glömmer och mycket som har förändrats. Jag skulle vilja säga att halva tiden är ren skrivglädje och halva tiden research och redigerande. Och jag tycker att allt är lika kul.

Hur många timmar/dag skriver du oftast? Har du många kontakter som hjälper dig med t ex idéer och korrekturläsningen?

Det är nog väldigt individuellt. Jag skriver när andan faller på. Vissa menar att man inte ska göra så för då blir det inget gjort. Shotboken tog ett halvår från första tangentnedslaget tills jag fick ja från min förläggare. Då var redigerande, lektörsläsning och research inkluderat.

Jag har valt ut några som jag känner förtroende för och som jag anser skriver fenomenalt själva att hjälpa till med idéer och kritik under resans gång. Jag är själv gammal korrekturläsare, men det hjälper inte mycket när det gäller ens egen text. Det fixar förlaget och ens ordbehandlingsprogram.

Om jag inte minns fel hade du skrivit 6 manus innan En SHOT till tack.
När visste du att detta var något hållbart?

Ganska snart faktiskt. Jag la upp delar av manuset på Kapiel1 och fick en enorm respons. En sömnlös natt beslutade jag mig för att skriva romanen jag själv inte ansåg fanns utgiven och att skriva det jag själv ville läsa. Jag brydde mig inte om vad folk skulle tycka och tänka, och det var uppenbarligen ett bra drag.

Hur kom du på att du skulle ta hjälp av Leffe Delo som lektör och hur bedömde du att det var värt pengarna? Hur tog du emot responsen?

Leffe gjorde reklam för sig på kapitel1. När jag såg hur klockrent han bedömde mitt och andras första kapitel fanns det ingen tvekan. Han lärde mig allt från skrivtekniker till marknadsföring och baksidestext. Han tar 2000 i arvode, och redan innan Leffe visade sig på Kapitel1 hade jag bestämt mig för att anlita en lektör. Det var värt varenda krona.

Jag fattade ju att det skulle bli mycket att jobba med, trots det infann sig en lätt depressionskänsla efter första utlåtandet. Det berodde inte på att Leffe inte älskade allt jag skrivit eller att han inte höjde mig till skyarna. Jag betvivlade helt enkelt om jag hade vad som krävdes för att göra de nödvändiga förändringarna. Tungheten höll sig i ett dygn ungefär, sedan läste jag utlåtandet en gång till och satte igång att redigera av bara h-e . Jag är oerhört tacksam för Leffes respons. Utan honom hade det inte funnits en roman i boklådorna snart, eller åtminstone en bra mycket sämre.

När i processen kände du dig redo – sen – att göra de ändringar som han påpekade?
Ansåg du att de var relevanta?
Kunde du anamma dem direkt?
Såg du det han såg?

Oja, jag såg absolut det Leffe såg. I nio fall av tio var vi överens. Där jag inte höll med fick jag ställa frågor, bolla tankar och ifrågasätta. Leffe förklarade konkret varför han ansåg att det inte var bra. Vi var som sagt inte alltid överens, men då sa Leffe till mig att lita på min magkänsla och det gjorde jag.
Det tog ett dygn innan jag smält all kritik, men sedan var det inga problem att ta till mig kritiken. En fördel, som jag ser det, var att jag inte investerat känslor i texten. Jag hade inget att försvara. Jag ville bara skriva en så bra roman som det var möjligt.

Förstod du någon gång under redigeringen att det här skulle gå vägen – bära frukt?

Ja, ganska snabbt. När det väl var dags att skicka till förlag var jag säker på att En SHOT till tack skulle bli utgiven. Jag hoppades att det skulle bli det förlag som jag själv ville ha, och så blev det. Jag fick ja på första försöket. Jag menar inte att jag är någon ny Ulf Lundell eller Marian Keyes. Jag är Maria Engelwinge och jag har skrivit en roman som är unik. Den kanske aldrig blir en klassiker, såsom Lagerlöf eller Austen, men den är en skildring av vår samtid, med allt vad det innebär, och det är så jag vill att den ska ses.

Jag skulle vilja veta hur det gick till när du blev antagen:)

Jag skickade mitt manus till Ord/Text/Mening redan innan det var klart. Jag skrev ett ganska kaxigt följebrev, vilket jag inte direkt rekommenderar. Det kan gå hem, lika gärna som det kan få redaktören att dra öronen åt sig. I mitt fall kände jag att jag inte hade något att förlora. Min största dröm i världen var inte att bli publicerad. Jag förstår om det låter arrogant, men jag har så mycket annat i mitt liv som är viktigare. Men självklart är jag oerhört tacksam att det blev som det blev, och nu skriver jag en uppföljare till Shotboken.

Om du hänger upp den, måste du banne mig fyra av den!

Nyligen satt jag och reflekterade över löften. Inte vilka löften som helst, utan de löften man ger sina läsare. Det handlar om föraningar. Om att introducera element tidigt i historien som får stor betydelse mot slutet. Den ryske artonhundratalsförfattaren Anton Tjechov lär ha sagt: ”Om du hänger en pistol på väggen i första akten, så måste den avfyras i den sista.” Därav begreppet ”Tjechovs gevär.”

Anton Tjechov

När jag skriver följer jag ofta en grundläggande outline. Jag vet var jag börjar och vart jag är på väg. Slutscenen är ofta det första jag har. Men vägen dit är alltid lite grumlig, och det är i den gråzonen som det roliga sker. Därför skriver jag ständigt in en massa saker i början av en historia. Varje idé som dyker upp och som jag tycker är lite häftig beredes plats. För det är så jag upptäcker världen, genom att skriva om den och dess karaktärer. Men problemet är att jag då också hänger upp en massa vapen på väggarna. Mot slutet inser jag nästan alltid att jag inte kan fyra av dem alla. Det är inte ett ovanligt problem. Det händer hela tiden.

Alla dessa idéer och coola grejer behövs nämligen inte. Ibland kan de rent av vara distraherande. Det är inte bra att ge föraningar om saker som sedan inte sker. Det är vad jag skulle vilja kalla för ett sviket löfte. Men bygger upp något, men levererar inte. Det finns två sätt att hantera problemet. Antingen tar man bort föraningen. Eller så ser man till att knyta ihop det på slutet.

Jag ska ge ett exempel. I min bok etablerar jag ganska snabbt att det finns vanliga namn, och sedan finns det sanna namn. Om man känner en persons sanna namn får man också en viss kontroll över henne. När min huvudkaraktär Erik för första gången träffar ett troll, Snuva, så tvingar han henne att ge honom sitt sanna namn. Annars vågar han inte lite på henne.

Denna detalj hängde dock som en lös tråd och fladdrade. Det var en häftig idé, med sanna namn, men jag fann ingen ytterligare väg att implementera den. När hela boken var klar (i sin första version) läste jag igenom och tänkte. ”Det där är inte riktigt bra, men jag får väl använda det i nästa del i serien.” Så kan man göra. Man kan lämna ett löfte oinfriat om man ser till att plocka upp det senare. Men det kändes ändå inte riktigt bra.

Så vid en kraftfull redigering av boken, där jag skrev om mycket av slutet, så kom jag på en perfekt scen för att använda Snuvas sanna namn. Det var egentligen ingen stor grej. Det var inte en livsomvandlande scen. Tvärt om. Men det fungerade. Och plötsligt var tråden invävd med resten av historien.

Sedan kan det hända att man inser att man på slutet måste avfyra ett vapen som inte varit med tidigare. Då får man gå tillbaka och hänga upp det. Det har jag också gjort. Och det är väl det som är så skönt med att skriva. Det är aldrig för sent att fixa sina misstag. Aldrig för sent att knyta ihop trådarna. För i slutändan är det ju en vacker väv man vill presentera, inte något som repar upp sig i kanterna.

Podcasttips – Writing Excuses

Idag tänkte jag bara slänga ut ett litet podcasttips. Jag lyssnar en hel del på podcasts. Det är så oerhört smidigt att bara ställa in sina kanaler i iTunes (eller vilken podklient man nu använder) och föra över filerna till sin iPod/mp3spelare.

På så sätt har jag lyssnat mig igenom säkert två år av Lantz i SR. Det är ett program jag verkligen gillar, men jag har aldrig tid att sätta på radion i rätt tid. Så podcast är perfekt för mig. Bara att tanka ner programmet och lyssna under t.ex. promenader, bilresor el. dyl.

Det finns också en hel del riktigt bra författarpodcasts där ute. De flesta är amerikanska. Faktum är att jag känner inte till en enda svensk sådan. Det finns några svenska där folk ger boktips, vilket är jättebra, men vad jag vet finns ingen podcast där svenska författare kommer samman och diskuterar hantverket, författarens vedermödor och förlagsvärldens utveckling. (Om någon av er känner till en sådan, tipsa mig gärna i kommentarsfältet nedan.)

En amerikansk show som jag lyssnar mycket på är ”Writing Excuses.Det är tre författare som varje vecka ger sig på ett nytt ämne. Det kan vara karaktärsutveckling, dialogstruktur, hur man undviker att förolämpa sina läsare, hur man jobbar med vissa genrer, o.s.v.

Det bästa är att varje avsnitt bara är 15 min långt. De försöker verkligen trycka in så mycket matnyttigt de bara kan på den kvarten. Man får tips, tankar och idéer. Dessutom får man en liten skrivuppgift på slutat som man kan öva sig på. Och så är de väldigt roliga, man blir glad av att lyssna.

Så vill du prova något nytt, plocka ner Writing Excuses och lyssna på ett avsnitt. Du kommer inte bli besviken.

Äntligen måndag!

Hittills i mitt liv har jag fått klämma in skrivandet i tillvarons små hålrum. Några meningar mellan två stationer på tunnelbanan, ett stycke framför teven och ett kapitel på kvällen när barnen somnat. Nu är förhållandet plötsligt det omvända, skrivandet är navet i mitt liv. De sammanhängande tidsenheter som utgör vardagen ägnas åt att kläcka idéer, som jag sedan säljer, formulerar och förädlar.

Vid sidan av allt arbete inför utgivningen av min bok arbetar jag just nu på ett manus för lite större barn. Det är en kapitelbok för barn 6-9 år. Råmanuset blev klart i höstas och nu är jag mitt inne i den första redigeringsrundan. Efter att ha arbetat mig igenom tio kapitel av bokens knappt trettio, kände jag att jag inte riktigt hade koll på berättelsens övergripande struktur. Förra veckan ägnade jag därför åt att analysera och fundera på just detta.

Till att börja med gjorde jag en tabell över alla kapitel, där jag skrev vem som var med, var det utspelade sig samt vad som hände. Sedan sneglade jag på ett par olika modeller för dramaturgi i film och funderade på min egen berättelse. När kommer vändpunkterna? När ska huvudpersonens insats vara som högst? I vilken ordning ska bakslagen komma?

Utifrån det jag redan skrivit och vissa insikter i vad som behövde förbättras skrev jag en synopsis. Det blev två sidor. Nu känner jag att jag har överblick över allt som händer i min bok och hur de olika delarna hänger ihop. Det roliga med att se på texten som helhet, är att hitta kopplingar som jag inte har tänk på tidigare. Berättelsen blir tajtare, vilket förhoppningsvis ska göra den roligare att läsa.

Nu har det gått nästan av vecka sedan jag skrev något på manuset och det riktigt kliar i fingrarna. Hela helgen har jag gått och suktat efter usb-minnet där dokumentet ligger, men inte en enda gång har jag trillat dit och pluggat in det.

Men nu är det äntligen måndag och arbetsveckan börjar. Förväntan pirrar i magen. Det har blivit dags att öppna dokumentet och börja skapa…

Det är kul … att redigera

Just nu håller jag på med slutredigeringen av min bok. Det känns bra. Det är också spännande att läsa igenom hela texten igen, och att göra det i ett relativt högt tempo. Lite konstigt, kan man tycka, att det är spännande när man läser samma text för etthundrafemtioelfte gången. Men jag finner mig ändå road av berättelsen. Och det är väl tur det. Annars skulle man aldrig orka.

Slutredigering kallas tydligen för ”line edit” i den engelskspråkiga världen. (Om någon vet vad termen är på svenska, förutom ”slutredigering”, så får ni gärna skriva mig en kommentar. 🙂 Jag är ständigt villig att lära.) Det hela går i alla fall ut på att gå igenom texten en sista gång, plocka bort onödiga ord, och försöka göra texten så snygg och lättläst som möjligt.

Detta är alltså det sista steget i redigeringsprocessen. Vid det här laget måste man redan ha gjort den grova redigeringen där man flyttar scener, plockar med karaktärer, förändrar i den narrativa strukturen och ibland skriver om hela kapitel. Allt sådant måste vara klart. Det här är finliret.

Det finns författare som påstår att man i slutredigeringen ska plocka bort runt 10% av texten. Riktigt så brutal kommer jag nog inte att vara. Men det beror ju också självklart på hur texten ser ut, och hur mycket man slipat på den tidigare. Fast det blir ändå en hel del text som ryker. Jag är kanske 75% genom boken och har tagit bort nästan 2500 ord Det är ändå ett medelstort kapitel för mig.

Ibland är det några ord i en mening som försvinner, ibland är det en hel mening eller två, ibland är det hela stycken. De försvinner, inte för att de är felaktiga eller direkt dåliga. De tillför bara ingenting och saktar ner mer än vad som skulle behövas. Nedanför har ni några exempel från dagens arbete på hur meningar kan förändras och förkortas.

Hon hade ett ovanligt sympatiskt leende … för att vara ett troll.
Hon hade ett ovanligt sympatiskt leende … för ett troll.

Hon tassade iväg genom tunneln mot grottan.
Hon tassade iväg mot grottan. (För läsaren vet redan att de är i en tunnel.)

Längre bort i grottan tog båsen slut och istället var där en stor underjordisk äng.
Längre bort låg en stor underjordisk äng. (Onödigt mycket detaljer, dåligt formulerat, saktar ner)

Tillsammans gick hon och Sven ut och satte sig i gräset utanför stugan.
De satte sig i gräset utanför stugan. (Läsaren vet redan att det bara är Hanna och Sven i den där scenen. Onödiga detaljer.)

Sedan kan man inte plocka bort alla detaljer, överallt, hela tiden. Då förlorar boken i struktur och nyanser. Men man behöver inte ha onödiga upprepningar och man behöver verkligen inte vara övertydlig.

Så tänker i alla fall jag. Hur tänker ni?

127 ord. Hur i hela världen gör man?

Hej Annelie.

Tack för dina brev. Det känns som en bra tradition att försöka upprätthålla här på debutantbloggen. Och som vi har sett så kan de verkligen ge upphov till väldiga diskussioner.

Jag har en fråga. Hur i hela världen skriver man en berättelse på 127 ord? Mina berättelser går sällan under 7 000 ord, och då är det en förhållandevis kort novell. Min fantasybok ligger på ungefär 90 000 ord.

Jag läste en kurs i kreativt skrivande nu under hösten. Då fick vi i uppdrag att skriva en saga på 4000 tecken. Jag tänkte att det var ju lite litet, men jag fick väl skriva en halv novell. Sedan insåg jag att det stod 4000 tecken, inte 4000 ord. Det var ju ingenting.

Först blev jag rejält irriterad. Efter en stund insåg jag att det var en utmaning. Jag skrev en historia som hamnade på 8000 tecken och kapade sedan hänsynslöst i den tills dess den var halva storleken. Det fascinerande var att jag insåg att den fortfarande fungerade. Vissa delar var till och med bättre. Jag tror att denna övning gjorde mig till en bättre redaktör av mitt eget material. Man blev liksom mer brutal mot texten. Det blev lättare att döda sin älsklingar.

Men att skriva en historia på bara 127 ord? Det är helt otroligt. Du måste ha jobbat och slipat på de orden hur länge som helst! Hur tänker man? Hur skapar man karaktärer. Hur konstruerar man den narrativa strukturen. Hur finner man en dramatisk effekt. Jag skulle vara väldigt tacksam om du ville dela med dig lite om hur boken formats och förändrats under arbetet med den.

Vad har du lärt dig? Vilka erfarenheter tar du med dig?

Allt gott.
mvh /Oskar

Brev till en eldsjäl

Oskar,

När jag skrev mitt brev till dig kunde jag inte föreställa mig vilket enormt gensvar vi skulle få. En mängd välskrivna och intressanta inlägg har publicerats både här och på andra bloggar. Det har varit högt i tak och tonen har hela tiden varit respektfull. Jag hoppas att vi kan fortsätta på samma sätt under de dryga elva månader som återstår av vårt år här.

Innan vi sätter punkt för den här debatten och går vidare med nya ämnen vill jag lyfta fram en sak som jag tycker har kommit fram väldigt tydligt i dina ord: drivkraften. Du skriver i en kommentar:

Men saken är den att om jag inte gör det här nu, så kommer jag ha svårt att motivera mig till att fortsätta skriva, fortsätta växa. Då kommer jag att dö lite inombords.

Om det är någonting i allt det vi har pratat om de senaste dagarna som jag kan relatera till så är det detta. Jag känner exakt samma sak. Det är nu det gäller.

I dagarna avslutar jag ett halv decenniums universitetsstudier. Men istället för att ta ett tryggt jobb som lärare i väljer jag ovissheten. För jag vill skriva. Bara skriva. Om jag inte gör ett försök kommer jag att ångra det resten av livet, det vet jag med säkerhet.

Från och med nu är planen alltså att jag ska leva av mitt skrivande. Till en början kommer huvuddelen av mina inkomster komma från skrivuppdrag för olika tidskrifter. Grunden till det har jag lagt under de senaste två åren, genom att frilansa parallellt med mina studier.  Samtidigt jobbar jag på bred front med att försöka skapa mig en bas för att utveckla ett författarskap. I mars kommer min första bok – en bilderbok för barn i förskolan. Det är början.

Efter den hoppas jag skriva mer, mycket mer. Fler barnböcker, naturligtvis. Men också böcker för äldre barn, läromedel, fackböcker och andra typer av större skrivprojekt. För tillfället för jag dialog med två förlag om idéer jag har. Möjligen kommer något ur det, i annat fall slickar jag såren, lär jag mig något och går vidare.

Att satsa på skrivandet när man har bostadslån och familjeförsörjning att tänka på är inget lätt beslut. Ändå är det självklart. Vissa saker måste man bara göra, eller hur?

Som om det inte var svårt nog – som om inte skrivandet i sig var självutlämnade nog – så har du och jag även valt att dela med oss av våra erfarenheter och tankar på den här bloggen. Jag kommer att tänka på sista versen i Strindbergs dikt Vid avenue de Neuilly:

Där hänger på boklådsfönstret
en tunnklädd liten bok.
Det är ett urtaget hjärta
som dinglar där på sin krok.

Det kommer att bli ett händelserikt år för oss både. Hur resan slutar är omöjligt att veta. Kanske blir vi båda framgångsrika. Kanske går det käpprätt åt helvete. Troligtvis blir det något mitt emellan.

Hur det är blir är jag glad att ha sällskap av dig och alla de insiktsfulla läsare som så generöst delar med sig av sina tankar. Även om det inte blir precis som vi tänkt, är jag säker på att 2011 blir ett minnesvärt år.

Nu går vi vidare.

/Annelie

Är det verkligen okey att ge ut själv? – del 2

Detta är andra delen i en artikelserie där jag argumenterar för varför det är helt okey att ge ut sin bok själv. Annelie ställde i ett tidigare inlägg en fråga angående den litterära kvalitén hos självutgivare. I denna del tänker jag provocera lite och ifrågasätta vad vi menar när vi talar om litterär kvalité.

Vad är egentligen litterär kvalité?

Jag har en gammal vän. Egentligen är han vän till mina föräldrar, men vi träffades en hel del då jag gick på gymnasiet. Han arbetade nämligen på Jönköpings stadsbibliotek dit jag ofta gick efter lektionerna. Idag är han pensionär men jobbar fortfarande aktivt med litteratur, vilket inte är konstigt då det är hans livslånga passion. Vi hade en intressant konversation på facebook angående min boks litterära kvalité, den gick så här:

_______________________________________________________________

Han: Gör den inte bättre än Harry Potter bara, då blir den inte så mycket läst

Jag: Men vad exakt menar du med att jag inte ska göra den bättre än Harry Potter? 😉 ?? Är det inte bra om den blir bättre?

Han: Jo egentligen är det bra om det blir bättre. Det är svårt att förklara. Det får inte vara för litterärt men det måste vara ett flyt utan att vara för enkelt eller simpelt kanske man skulle säga. Ex. Om man skriver för litterära deckare får man inte så många läsare som om man skriver lite mer à la Läckberg. I ett litterärt språk har man mycket mellan raderna i ett simplare är det för mycket förklarat. Ngt mellanting!

Jag: Ah… jag förstår.. Tack. Jag lovar att försöka göra det lite lagom svårt… och lätt… samtidigt. 😉

____________________________________

Hans poäng är ganska klar. Skriv gärna så bra du kan. Men låt inte den inte vara så pass litterär att den skrämmer bort folk. Låt texten vara lättillgänglig och se till att historien får ett bra flyt. Det är viktigare än vackra litterära formuleringar och avgrundsdjupa filosofiska grubblerier. Vissa kommer säkert att anse att boken är dålig. Att den inte håller tillräckligt hög nivå. Men det spelar egentligen inte någon roll. För det är inte de som är målgruppen. Boken kan rent litterärt vara dålig, kanske till och med bör vara lite dålig, för att läsarna ska gilla den.

Dålig, men på ett bra sätt.

Hantverkets betydelse.

Det är min fasta övertygelse att man alltid ska försöka förbättra sitt hantverk. Man vill bjuda läsarna på en rejäl upplevelse. Ju bättre hantverk man har, ju bättre blir förhoppningsvis upplevelsen. I alla fall till en viss nivå. Det finns de som säljer ändå. T.ex. anser jag att Dan Brown är en riktigt dålig författare. Jag anser att DaVincikoden är ett hafsverk, med en plot som är ren historieförfalskning med karaktärer ungefär lika djupa som spånskivor.
Men det spelar i slutändan ingen roll. För folk älskar hans böcker. De har ett grymt driv och en cliffhanger i slutet på varje kapitel. Brown har sålt i flera miljoner exemplar. Något jag aldrig kommer att göra. För även om han är en dålig författare så når hantverket upp till den nivå som krävs. Fler människor gillar hans böcker än irriterar sig på dem.

Personligen har jag höga litterära ambitioner. (Vilken skrivande människa har inte det?) Jag vill inte att mina karaktärer ska vara spånskivor, utan kännas som riktiga människor av kött och blod. Jag vill fortsätta utvecklas hela livet och bli en allt bättre författare. Men jag vill även bli så pass bra att jag kan anpassa stilen till en nivå som fungerar för min målgrupp. Det innebär att försöka skriva på två nivåer.

Man kan läsa min bok som en snabb action i svensk fantasymiljö. Man kan också grotta ner sig i alla referenser till fornordisk, grekisk och kristen mytologi. Då blir det plötsligt en annan bok. Så att bli riktigt bra på hantverket kanske också innebär att lära sig att skriva dåligt.

Dåligt, men på ett bra sätt. 😉

Nu har jag sagt nog med provocerande saker för idag. Jag tar upp resten av frågorna imorgon. Det här med genré, förlagens nålsöga, och stigmat med att starta eget m.m

Vi ses då.

Den här apan säger hej då!

Att kliva in i rollen som författare är ett stort steg. Från att ena dagen vara någon som försöker med tusentals andra aspiranter till att nästan bli offentlig kort därefter. För en tid sedan sa åttaåringen ”Nu får du sluta skriva böcker, det är inte roligt längre.” Det som inte var kul var att höra av barn att jag var en kändis, vilket var att ta i, men det räckte tydligen för henne att någon ens yppade det. Alla känner apan you know. Den här apan har lärt sig mycket under året. Man brukar säga att författarens skola är att läsa. Jag skulle vilja säga att författarens skola är att bli antagen med allt som följer med det. Otroligt lärorikt på alla plan.

Kommande debutanter kommer att få en rolig tid framför sig. Korret på boken, omslaget, baksidestexten, intervjuerna och recensionerna. Att få hålla i boken och läsa sitt namn på omslaget är en oslagbar upplevelse.

Ingenting blir som man tänkt sig. Jag har en ödmjukare inställning till hela grejen, känner mig inte lika hetsig och trots att jag tänkte att jag skulle försöka ta recensionerna med ro höll jag på att dö innan jag fick läst lektörsomdömet från BTJ. (Jag höll på att dö i onödan.)

Aspiranterna under året ska fortsätta att kämpa. Vägra ge upp. Skaffa en sandsäck att boxa på när det är som värst och tänk på att jag rodde hem det hela. Ingenting är omöjligt! Skriv på!

Jag har världens roligaste jobb. Det var kul att få en inbjudan till Författarförbundets julfest trots att jag inte alls hade möjlighet att gå, det var löjligt kul att springa förbi sin bok på Akademibokhandlen och dessutom notera att den var satt som lästips. Det är kul att se barnen rycka i sina pappors och mammors jackor när de ser mig. Är det inte hon som har skrivit Punkpapporna? Vinka då!

2011. Ett nytt år. Nya möjligheter. Nya projekt. Nya debutanter. Det finns ingenting jag kommer att sakna från mitt debutantår trots allt det roliga. Jag ser så otroligt fram emot nästa år att jag med glädje lämnar över till nya stjärnor.

Tusen tack alla för 2010. Jag kommer att fortsätta på min blogg att skriva om författandet, hoppas vi ses där! Och glöm inte vem som hade bloggen ”Refuserad som fan!” Just det, don’t give up!

Liz

2010

Alla pratar om 2010. Året, slutet, vad händer 2011? Jag undrar bara; Vad i helvete hände överhuvudtaget? Jag har inte hunnit med alls. Det är först nu jag har börjat landa. Det är först nu på projekt tre som jag känner att det här kanske är på riktigt. 2010 blev för mig fullkomligt ofattbart. När Alle på förlaget ringde och förklarade hur superbra Punkpapporna var trodde jag nästan att någon gjorde narr av mitt slit. När förlag två antog mig undrade jag var den dolda kameran satt. När jag blev tillfrågad att skriva i debutantbloggen, bloggen jag följt vecka efter vecka funderade jag över varför just jag blivit utvald. De som skrivit och skrev i bloggen var ju riktiga författare som vi dödliga kunde kommunicera med. Att sedan bli invald i Författarförbundet fick mig att slutligen börja förstå att allt är sant.

Jag är kvar i månad mars som ett stolpskott. Jag klarade aldrig riktigt av att blogga i debutantbloggen på det sätt jag föreställt mig, jag hann aldrig skriva manus i den takt jag trodde jag skulle hinna, Thomas säger att han inte fattar hur jag hunnit med allt. Jag fattar det inte själv. Jag har sökt en veckas tjänstledighet för att skriva. En ynka vecka för att försöka hinna ifatt. Jag har varit naiv. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva ta ledigt för att skriva och jag trodde inte jag skulle få skrivkramp.

Allt är inte bittert och nattsvart om jag får det verka så. Det mesta är kul, men att bli författare var både bättre och värre än jag trodde det skulle vara. Från att ha spytt ut text efter text, gillat det jag skrivit, sett potential i historierna till att vara tveksam till mycket, fått skrivkramp och fått ett extremt ifrågasättande till det mesta jag skriver. Övergående tack och lov.

Jag förstår hur lyckligt lottad jag är. Jag har fått möjligheten att förmedla ett budskap (Punkpapporna). Jag har fått möjligheten att förmedla tramsig underhållning (I ett grovt rep). Jag har fått ett erkännande (Författarförbundet). Jag har fått möjligheten till att berätta om detta (Debutantbloggen). Som sagt.

Jag har en liten aning om 2011. Det ser fint ut, men jag har en ödmjuk inställning till kommande år. Nu är jag författare och måste försöka ta det därifrån.

Jag lär väl spotta ut något inlägg till här i bloggen, men vill ändå passa på att tacka alla mina läsare. Tack!

//L

NaNoWriMo: Bra eller Bromma?

Den imbecilla förkortningen i rubriken ovan är naturligtvis amerikansk. NaNoWriMo står för ”National Novel Writing Month” och är ett amerikanskt initiativ som går ut på att få folk att skriva en roman på 30 dagar. Närmare bestämt i november. Spektaklet har funnits sedan 1999 och tokväxer visst för varje år som går.

NaNoWriMo är en tävling där man bara tävlar mot sig själv. Målet är att under november månad skriva en roman på minst 50 000 ord. (Det är 1667 ord om dagen, det!) I övrigt finns inga bestämmelser alls. Ingenting om vad som räknas som en roman (”tycker du att det är en roman så tycker vi också det”), inga förbud mot långa citat från andra författares verk, och självfallet inte skuggan av ett kvalitetskrav. Det enda som är förbjudet är att börja för tidigt. Råtexten måste börja skrivas senast den 1 november. Och den får inte innehålla något som man skrivit innan heller. Utom om det är nån annan som skrivit det, förstås.

Det finns flera element i NaNoWriMo som kan förefalla provokativa. Framför allt det där med att premiera kvantitet framför kvalitet. ”Man kan i princip skriva av ett avsnitt av Simpsons och integrera det i sin dialog”, skriver en häcklare, och ja, det kan man förvisso. Att kalla resultatet av en ”skriv så många ord du kan på en månad utan att bry dig om vad du skriver”-bonanza för en roman är kanske också lite övermaga. NaNoWriMo-folket säger med ett leende att ”det viktiga är inte vad du skriver, utan att du skriver”. Jag är inte helt säker på att Björn Ranelid skulle hålla med. Om han ens skulle kalla det för en roman. 50 000 ord… det är inte ens 175 sidor! (Gå på djupet är på drygt 144 500 ord.)

Genom åren har drygt 600 000 NaNos (som verken kallas; det betyder dvärg på grekiska vilket jag tycker är loligt). I genomsnitt en sjättedel av dessa NaNos har slutförts, det vill säga nått längden 50 000 ord. Knappt 60 stycken har getts ut – sannolikt efter kraftig omarbetning, och det är dessutom oklart i hur många fall ”getts ut” betyder egenpublicering. Det ger en utgivningskvot på mindre än 0,01 procent. Mig veterligt har aldrig någon ”etablerad” (alltså tidigare utgiven) författare deltagit officiellt i ”tävlingen”.

NaNoWriMo har genom åren också utsatts för en lång rad häcklare – varav flera skriver både skarpare och mer underhållande än någonsin NaNoWriMo-folket själva. (Det här är min favorit. Läs på egen risk, du som själv skriver. Han vill att du ska sluta, och han kan vara övertygande!) Men det går ändå inte att bortse från att det finns en poäng med eländet: det kan vara en utmärkt medicin mot skrivkramp att tvinga sig själv att bara skriva loss, utan att bry sig om hur bra det blir.

Vad har det här i Debutantbloggen att göra då? Borde inte upplysningen passa bättre hos nån författarcoach, eller i nåns bokskrivardagboksblogg? Jo, frågan är naturligtvis: ska jag delta i 2010 års NaNoWriMo?

Jag har ju, som jag berättat tidigare, kört fast i mitt arbete med Femton minuter till. Faktum är att jag har kastat precis all råtext i papperskorgen och arbetat om hela idén till romanen. Den dåliga nyheten är att jag har förlorat en massa tid och kastat bort en massa arbete…. men det finns en god nyhet också, och det är att jag återigen känner för berättelsen. Och jag är redo att börja om. Som av en slump precis just nu, när november står för dörren…

På min ena axel sitter ett litet fyllo och skriker rakt ut i luften, han berättar allt vad han tänker utan någon som helst urskillning. På den andra axeln sitter en gammaldags skollärare med pekpinne och rättar mig, han är expert på att kritisera det som är dåligt och fena på att hitta fel överallt. Min uppgift som författare är att lyssna på båda. Att släppa fram båda – men i tur och ordning.

Den senaste tiden har dominerats alltför mycket av skolläraren. Jag behöver släppa fram fyllot. Är NaNoWriMo, trots alla sina brister och den larviga förkortningen (för att inte tala om den sektliknande stämningen på de officiella forumen dit NaNo-deltagare går för att prokrastinera), rätt sätt för mig att göra det?

Bra eller Bromma? Rösta i kommentarfältet!

/Marcus

Analys 2

Jag sitter och bearbetar ett manus som jag ska skicka in till ett förlag i september (om gudarna vill, och om jag fixar det). Jag kan lätt erkänna att jag är sönderstressad. Jag har ingen aning om vad huvudpersonens pappa heter. Jag har även tappat åldern på huvudpersonen. Men hon är runt trettio. Kan vara tjugoåtta, kan vara trettiotvå. Flertalet namn fick jag leta upp i texten så sent som idag. (Detta är en av nackdelarna då man inte för ordentliga anteckningar under skrivprocessen. Jag planerar att ändra på den saken per omgående.)

Jag har varit inne på att ha speciella skrivtimmar. Lite som; Nu går jag till jobbet som författare. Dessutom lära mig att koppla av. Tillåta mig att se en film. Gå ut på en simpel promenad för fan. Men det är svårt. Ska jag palla att jobba heltid och dessutom skriva böcker i olika genrer, bortsett från att jag faktiskt också ska föreställa trebarnsmamma, borde jag (rent logiskt) strukturera upp. Eller?

Men så är man ju författare dygnet om årets alla dagar. Det finns inte en chans att jag skulle se Kalle Anka på julafton om jag kom på någonting som jag måste ändra på i manuset. Hur fan orkar min man? Jag kan lugnt titulera mig hysterisk hyena om jag inte får min skrivdos. Mannen sa rätt nyligen att han trodde jag tagit på mig för mycket. Det var den gången jag grät så förtvivlat för att allt hade stockat sig i huvudet.

Och ändå vill jag ha mer. Jag vill skriva för någon tidning, jag vill att någon ska vilja att jag ska blogga för dem (som här på sidan – fantastiskt!) jag vill vara delaktig på någon skrivsida, jag vill ha ett uppdrag!

Kan det vara så att jag helt enkelt fungerar bäst med pistolen mot tinningen? Hur fungerar ni andra skrivande? Är det verkligen så jävla facebook-muntert hela tiden?

Eller vad? Jag misstänker att mycket bottnar i att jag är så förbannat ursäktande. Jag har skrivit två böcker som ska ges ut. Förlåt så mycket. Och så gråter jag på det. Såååå synd om mig. Äh!

Nä. Men hörni, förutom mitt nattygsbord kan ni analysera det här också. Jag blir inte klok på mig själv.

// Liz

Det finns ingen anledning att ge upp

En standardrefus lyder ungefär så här; Tack för att vi ha fått ta del av ditt manus. Vi har tyvärr beslutat att tacka nej … bla, bla, bla.

Gång på gång trillar de in. Men om du får något som avviker från standarden, något som uppmanar dig till att du ska ändra på något, skriva om eller bara ett allmänt beröm ska du dra öronen till dig och skicka in på nytt. Kanske lite mer bearbetat och med ett ännu bättre följebrev.

Står det Lycka till på annat förlag så är det lite ”Stick och brinn” över det hela.

Jag vet inte hur många refuseringar jag har, men många är det. Av varierande sort dessutom. Allt från lycka till på annat förlag till mer lovande dissningar samt en som de adresserat till Lisa Wennberg (de hade säkert läst manuset ”med intresse”). En gång fick jag ett brev från en annan författaraspirant som fått mitt manus i retur tillsammans med min refusering.

Man ska komma ihåg att förlagen får drösvis med manus så att få sitt manus ”läst med intresse” kräver en hel del arbete från din sida. Tänk på följande;

  • Då du tycker att du är klar med ditt manus. Läs det igen.
  • Då du läst det igen tycker jag du ska läsa det högt för hoppsan hur mycket fel man hittar då.
  • Då du tycker du fått ihop ett skapligt följebrev. Läs det och fundera över om du hade fastnat för dig och din bok om du jobbat på förlag, eller om du bara blivit en i mängden. Och kolla grammatiken i följebrevet. Jag har gjort misstag att skicka följebrev som varit felstavade. Gissa om man vill skjuta sig i hjärnan då…
  • Nätverka. Min mamma har sagt till mig att jag ska tack henne för mitt namn. Via nätverkande blir du synlig och du kan lära dig massor, dels genom andras misstag och genom deras framgångar.
  • Var ödmjuk inför författandet. En refusering kan lära dig något om den avviker från standardrefusen. Bli inte förbannad – ta till dig istället. Någon har läst och tycker något. Bra! Och får du hela tiden standardrefuser, testa skicka in en omarbetad version eller att annat manus.
  • Min första refusering fick jag i november 1998. Antagen första gången blev jag januari 2010. Det finns ingen anledning att ge upp.

Mina misstag har varit för dåligt bearbetade manus. Felstavat, dåligt flyt, meningsuppbyggnad vadå? Följebrev liknande kontaktannons istället för en säljannons… Jag tror jag skulle kunna fylla hela internet med mina misstag.

Men sen har jag hört från förlagshåll att jag lämnar avtryck och att man blir berörd och allt vad det har varit. Då kommer vi in på PR. För det kan tydligen vara så att man kan ha en perfekt säljande historia som säljer men kanske lite tillbakalutad som författare, eller så kan man ha en författare som är säljande och på så sätt säljer historien. Berätta gärna om era erfarenheter, jag är nyfiken! Och framförallt: Lycka till och fråga gärna om ni undrar över något, jag hjälper till (om jag kan).

//Liz

Mentor för en stund

Jag hade dagens inlägg klart då jag hade en blivande författaraspirant framför mig som hade massor med frågor om författande. Jag har aldrig någonsin trott att någon skulle vilja ha min hjälp i sitt skrivande. Inte heller kunde jag ana att jag hade så mycket vägledning att ge.

Då vi hade talat klart insåg jag hur glad jag är att jag inte blivit antagen tidigare. Allt har sin tid, heter det. Det är dagens sanning. Tack vare att allt har tagit sin tid har jag hunnit bygga upp ett nätverk. Inget märkvärdigt, men ändå. Jag ”känner” folk i branschen, jag börjar ha lite koll på media, jag vet på ett ungefär vad som förväntas i de olika faserna och jag inser hur lätt det är att bli bränd.

Jag har precis börjat min författarbana. Jag har ingen aning hur länge jag får vara kvar. Jag kanske blir sågad och dör ut. Men en sak är säker, min första refusering kom i november 1998 och så länge jag kan stötta och glädja någon med den erfarenhet jag har kommer jag att göra det. Sågade eller inte.

Mitt samtal med aspiranten var mycket givande för mig på så sätt att jag liksom fick ett tydligt avslut på min tid som kämpande. Jag har haft svårt att förstå att jag rott detta i land. Jag kan gå vidare. Herregud, jag är ju författare, poet dessutom.

Mitt inlägg denna måndag skulle handla om följebrev. Men jag tar det nästa måndag. Jag blev så otroligt glad att någon ville ha min hjälp. Jag är ju liksom bara jag. En Liz. En av folket. Ingen men ändå någon.