Please be kind

Vi måste prata om ångestattackerna. Blixtarna som helt plötsligt kommer från en klarblå himmel och sedan för med sig en tsunami av skräckblandad skam som slungar en åt sidan några sekunder. De som får en att instinktivt ruska axlarna och vilja rätta till innanmätet innan en kan fortsätta framåt.

Den som inte har skrivit en text och låtit någon annan läsa den kanske inte drabbas av dem och kan heller aldrig fatta hur jävla läskigt det är att ge ut en bok. Är du dessutom en person som bryr dig oerhört mycket om vad andra tycker och är livrädd för att någon ska bli arg eller sårad är det närmast obamhärtigt jobbigt emellanåt.

Jag har delat in impulserna som framkallar ångestattackerna i olika faser.

Den första fasen: Är jag med i boken?

När jag skrev Stockholm psycho fick jag tipset vad gällde miljöskildringarna att ”skriva där du står.” Det är ett lysande tips för den som inte vill göra research på omgivningarna. Det är ett helt värdelöst tips för den som tycker det är besvärligt när alla en känner också känner igen platserna och därför ännu mer tror att boken handlar om dem. Jag förstod detta alldeles för sent.

Direkt efter släppet var den vanligaste frågan jag fick: ”Är jag med i boken? Vem av dem är jag?” Sen började en gissningslek om vem i vår gemensamma bekantskapskrets som var omnämnd. Ibland utbrast någon: ”Men jag tycker inte han är sådan!” Och jag tänkte för mig själv att det kan ha sin grund i att jag inte ens sett just den personen när jag skrev.

Jag rör mig i många olika cirklar men mönstret upprepade sig i varenda. Någon blev också förbannad och skrev elaka sms till mig.

Ångesten det framkallade kändes som slag med en hammare rakt in i magen och splittrade ryggraden. Nu märkligt nog gjord av porslin.

När jag reste mig försökte jag förklara fenomenet med att de flesta människor dels är självupptagna och utgår ifrån att allt handlar om dem, dels inte förstår hur fantasi fungerar.

Den andra fasen: Är du Karin?

När första skamsköljningsfasen var över kom nästa. Frågorna från personer som jag inte kände så väl och som undrade om jag möjligtvis VAR huvudkaraktären i min bok.

Med uppspärrade ögon satt jag vid mitt skrivbord och räknade på hur många i kontorskorridoren som antagligen trodde att jag missbrukade tabletter, att jag styckat någon eller att jag bara led av allmän omoral. Jag funderade på om jag skulle börja förekomma människor och helt random vid kaffeautomaten på jobbet slänga ur mig saker som: ”Alltså jag skulle aldrig blanda sömnmedel i någons mat.” Men det är svårt att hitta en naturlig brygga till den konversationen.

Igen kom jag fram till att den som aldrig testat att skriva inte heller förstår mekanismerna för ”hittepå.” Hela poängen med att författa handlar för min del också om att få gå in i en egen värld där jag bestämmer vad som ska hända och dikterar villkoren. Det är liksom tjusningen. Karaktärerna får uppföra sig precis hur som helst och jag gillar fortfarande att leka.

Den tredje fasen: Jag är proffstyckare och därför får du min åsikt

Den här fasen är hemsk – proffstyckarfasen. Helt plötsligt har alla en åsikt de gärna uttrycker när de får nys om vad jag skriver. ”Fy, deckare. Det gillar jag verkligen inte. Kliché!” Eller ”Krim, då blir det inte precis något nobelpris.” Eller varför inte favoriten: ”Ljudbok kan jag absolut inte lyssna på, jag kan läsa.”

Varför säger folk så? Det skulle vara som om jag mötte exempelvis snickaren med orden ”Fy, måttstockar och sågar, verkligen inte min grej. Det blir inga akademiska poäng.”

Proffstyckarna börjar också gärna jämföra eller relatera det som de tror att jag skriver till något de har en erfarenhet av typ: ”Läckberg gör usla personporträtt” eller ”Kepler är för mycket. Första boken var bra men sen blev det för snaskigt!” Handfallen står jag kvar och tänker: Jaha, vad vill du att jag ska göra med informationen? Lite som om jag skulle ringa till försäkringskassan och börja klaga på min frisör eller upplysa slaktaren om att jag är allergisk mot skaldjur.

Det värsta är att jag inte har lärt mig ett skit efter första boken. Och nu när arbetet med mitt kommande manus är i full gång får jag ångestattackerna hela tiden. Alla faser samspelar. Det är som att gå på Gröna Lund och mixa ”Insane” med ”Spökhuset.” Ångesten har börjat uppenbara sig i drömmarna också. Jag vaknar med känslan att jag går till jobbet naken, kör bil berusad eller att högstadieversionen av mig reser sig upp i aulan och sjunger solo. (Jag är i princip helt tondöv – gör ”fyra bugg” sämre än Carl Bildt. Ett hopplöst fall som blev tilldelad ”claves” på musiklektionerna). Och jag tänker: Hur kunde jag vara så dum i huvudet att jag återigen valde en miljö som ligger nära? Ytterligare en kvinnlig huvudroll? Och ett kriminaldrama som grädde på moset, hur tänkte jag? Ber jag om det? Historien kommer upprepa sig. Riksgaranti. Därför säger jag detta nu. En gång för alla.

Please be kind.

I smärta skall du föda dina barn

Apropå den nyliga diskussionen om yrkesidentitet osv. skrev jag ju – vilket den minnesgode kanske kan erinra sig – ett inlägg om saken redan i mars. Jag kan rapportera att jag inte kommit mycket längre än så. Det står förvisso ”författare” på mitt visitkort, dessutom med tillägget ”och spokenwordartist” vilket i somliga kretsar är ännu mer provocerande. Men det kommer nog dröja bra länge innan jag klarar av att presentera mig med yrkestiteln författare i sociala sammanhang. I teorin håller jag helt och hållet med Liz, men ni vet ju hur det är med teori och praktik… I mitt fall är det pinsamheten som kommer emellan. Jag tycker helt enkelt inte själv att en enda publicerad roman räcker för att ändra min yrkesidentitet.

Nu till något helt annat.

Jag fick tillbaka mitt poesimanus från betaläsarna i helgen. Med kommentarer. Och det, mina vänner, var jävlar i min lilla låda ingen munter läsning! Om ni tycker att det här inlägget är sådär uppskruvat pratigt, beror det på att det är ett bra vapen mot att sjunka ner i total hopplöshet, självömkan och annan sån skit som jag för tillfället vill reservera åt huvudpersonen i romanuset Femton minuter till.

Det var nämligen inget särskilt snälla kommentarer de kom med. Jo, jag vet, i all välmening och de vill såklart att mitt manus ska bli så bra som möjligt och var det inte så att jag närmast bad om negativa synpunkter? Dessutom har jag ju själv varit både betaläsare och ännu värre grejer, jag har också kritiserat ett och annat manus med ord som säkert kan ha uppfattats som nog så hårda. Så jag vet hur det ser ut från andra sidan.

Med den brasklappen levererad – tillåt mig gnälla!

Mitt manus är – uppenbarligen – platt och klichéartat, dessutom är det tjatigt i sitt tema och spretigt till sin form. Ett antal dikter är grabbiga på gränsen till haveri, och ord som jävla och kukhuvud passar helt enkelt inte i skrift. Jag skriver läsaren på näsan, det är för många transportsträckor och för lite som verkligen väcker tankar och känslor. Det är fullt av färdigtuggade åsikter och övertydliga bilder som inte lämnar något åt läsaren. Och så vidare.

Efter den spontana reaktionen (tänk Edvard Munchs mest berömda målning) och det påföljande jag-lyssnar-på-Morrissey-i-min-ensamhet-känsloläget, börjar jag fundera: går det här att rädda? Var det ett misstag att göra en konceptdiktsamling om manlighet? Eller gick arbetet för snabbt för att bli riktigt bra? Är jag över huvud taget en textpoet? (Som scenpoet vet jag att jag rockar, men scenen är en sak och vitt papper en helt annan.) Och… om de välvilliga säger så här, vad kommer då de illvilliga att säga?

Det är inte så jävla kul. Men det ingår i yrkesbeskrivningen (häpp!), i författarens öde. I smärta skall du föda dina barn. Poetjävel.

Och visst är det väl ändå så att någon som döper sitt diktsamlingsmanus till En käftsmäll är också beröring måste vara tuff nog att tåla en del kritik. Annars skulle man drunkna i sin egen ironi, och jag kan inte tänka mig många värre öden än detta. (Ett par tre stycken kommer jag allt på på rak arm, men sen är det stopp.)

Just nu har tre idéer till vad jag kan göra av det här. Två är mer eller mindre konstruktiva, den tredje är helt klart destruktiv – och alla är tämligen drastiska. Någon som har några andra idéer?

Imorgon träffar jag min förläggare och redaktör för att diskutera diktsamlingen. Det kommer säkert att kännas bättre då. Men just nu är det tvivel som präglar mina blickar på En käftsmäll är också beröring.

/Marcus

 

Fotnot för ickenörden: En betaläsare är någon som mot en öl och en pizza eller liknande läser och kommer med konstruktiva förbättringsförslag på ett manus. Ska inte förväxlas med förlagets lektörer, eller för den delen med betal-läsarna som ju betalar för att läsa den färdiga boken…