Inför din releasefest, Kevin…

Snart är det ett år sedan jag träffade dig och din fru för första gången. Din fru hittade jag på bokmässegolvet och hon var precis så klok och rolig som läsarna av den här bloggen också tycker.

Dig träffade jag senare, på efterfest i sviten; du pratade med några av förra årets debutanter och det kändes som om du tyckte att det som ska hända i morgon låg ett millennium bort.

Nu kommer du förhoppningsvis översvämmas av åsikter om din bok. Jag hoppas du kan komma ihåg att du skrivit en bok och att det är det enda som räknas. Vad andra tycker är inte relevant; du bestämmer hur du ser på dig själv och ditt skrivande.

Du har inte nyss börjat ditt författarskap, för det har pågått i alla år som du har skrivit, men ditt författarskap tar ett viktigt steg framåt.

I morgon är det fest.

De som följt dig längre än jag, de som varit med om dina refuseringar, de som sett dig mödosamt plita ner dina texter för hand i tummade anteckningsböcker; de kommer i morgon och de kommer vara stolta över dig och stolta över att känna dig.

Med rätta.

/Augustin

Augustin: Ordjägare schmordjägare

Hej Kevin,

Jag får också frågan: Hur många sidor är den på?

Och när jag svarar att jag inte minns, men något över 200 sidor, så finns det folk som tror att jag låtsas.

Likadant är det med antalet ord. Somliga frågar mig hur många ord det är i boken, eller hur många tecken det blev just idag.

Jag förstår inte vad folk tror sig kunna mäta genom antalet ord eller sidor.

Det vet väl varenda kotte att den enda relevanta siffran är bokens vikt. Ensamhetens broar väger 393 gram.

/Augustin

Men hur många sidor är den på?

Flera har de senaste dagarna frågat hur många sidor min bok är på. ”Ja men hur ska jag veta det? Jag har väl inte läst den!” har jag velat svara. Eller rättare sagt: Jag har inte kollat så noga. Strax under tvåhundra, kanske? Såsom manuset? Handskrivet var berättelsen på ungefär hundra sidor, men slutsiffran?

Folk vill veta vad den handlar om och om den går att köpa. Ja, på nätet har jag sett att den har släppts, men inte att den finns i boklådorna än. Men å andra hand har jag inte kollat. Inte sedan förra veckan. Då fanns den inte på hyllan, men däremot hade Bokiabutiken nära mitt jobb två exemplar av Ensamhetens broar. Några veckor innan hade det funnits tre. (Det finns alltså livslevande människor därute som köper böcker!)

Augustin, har du läst din bok? Jag har ställt frågan till andra författare: Nej, brukar de svara. Och nu tror jag att jag förstår. Vi är nog rädda för att hitta korrfel, eller saker som vi skulle vilja skriva om. Det är jag. Jag har bläddrat lite i den, men det känns fortfarande absurt att min text ska stå därinne. Att helt okända människor ska köpa eller låna den – och dessa ord ska stå där. Och inte bara i skrivblocket eller datorn eller högen med korrektur-manus på hyllan under radion i köket.

Hur många sidor är den på? Strax under tvåhundra, tror jag. Men den är på två språk. Räknas det?

Hur många författare behövs för att skruva i en glödlampa?

1 för att skruva i lampan.

7 för skriva att man måste skruva åt rätt håll.

31 för att skriva att man borde få skruva åt vilket håll man vill, bara den lyser.

11 som tycker att det är larvigt att skriva manifest.

35 som tycker att glödlampsbyte “känns gjort”.

26 som säger att det är förläggarens fel att det är mörkt.

45 som skruvat i sin första lampa och nu har prestationsångest inför att skruva i sin andra.

38 som säger att det är förlagets bristande marknadsföring av lampan som gör att den inte lyser.

1 (Jan Guillou) som protesterar mot glödlampor och menar att riktiga romaner skrivs i skenet av stearinljus.

/Augustin

Augustin: Inför Bokmässan (II)

Hej Kevin och Kalle,

Bok- och bibliotek 2009Vi debutanter solar oss i glansen av att ha uträttat något svårt. Det finns dock en plats i Sverige där du inte är särskilt unik om du har publicerat en bok – på Bokmässan.

Jag har förstått att somliga förläggare avråder debutanter från att besöka Bokmässan,  för en debutant kan det vara tungt att inte bli sedd.

De tror att vi knäcks av att kliva mellan kilometerhöga staplar av andras bästsäljare alltmedan montrarna ekar av rösterna från miljonsäljande författare med egon som kräver mer syre än vad som ryms i mässhall C.

Därför är det extra roligt att Bokmässan skapat ett utrymme åt oss debutanter i ett stort seminarium. Debutantens roll har förändrats och jag är tacksam över att få vara med om den förnyelsen.

Och nu står vi inför det vanliga dilemmat: ska vi prata om det vi vill prata om eller det vi tror att publiken vill höra? Kan det vara samma sak? Och om det inte är det, vad ska vi göra då?

Jag tror att det kommer människor som är som vi var för några år sedan; outgivna, hårt arbetande skribenter, som hoppas bli antagna, och vill veta hur man gör. Och då vill jag gärna hjälpa dem; jag tänker att sådana råd kanske vi skulle kunna ge utifrån våra olika erfarenheter.

/Augustin

Förberedelser inför Bokmässan: seminariet

Augustin och Kalle! Seminariet måste planeras. Såhär tänker jag mig:

1) Kalle svänger in på en trapets iförd kärnstrålningsdräkt. Slänger ut exemplar av Toffs bok till alla skrikande fans, som sliter i dem så att sidorna flyger.

2) Seminariemoderatorn Jessika Gedin hojtar som en snabbinkallad högstadievikarie för att få alla att sätta sig. Men förgäves. Därför att…

3) Augustin och Marianne Cedervall gör entré dansande tango. Augustin bär sin gamla värnpliktsuniform, Marianne är klädd i tusen strålande gotländska prästkragar. Flera digitala minneskort härdsmälter när paparazzin från GöteborgsPosten och Norrlands största dagstidning sätter igång. Varvid…

4) Ett gäng street-dancers från Jordbro bär in i en hängmatta gjord av sammanflätade amerikanska och svenska flaggor; jag slänger billig bling-bling till alla som inte fick Toffs bok.

5) Sedan ställer vi oss på scenen alltihop och rappar från våra böcker.

Vad tycks? Eller kanske borde vi diskutera den känsla av befrielse och klarsynthet som inträffar i och med utgivning. Ångesten försvinner, den plågade debutanten får snilleblixtar angående nästa roman, ens mor ringer och säger att förresten så trodde hon visst på en, ja hela tiden faktiskt. Eller kanske borde vi diskutera sakfrågorna: samarbetet mellan författaren och förlaget, att fixa releasefesten, att utstå recensionerna.

Vad tycker ni, A. och K.?

Augustins bästa influensa-tips

Somliga tar sprutor medan andra äter vitaminer. Människor twittrar om alko-gel på händerna; andra har slutat hälsa överhuvudtaget.

Här är fem tips inför flunsan till dig som hellre vill ha andlig spis.

1. Pesten. För tidigt bortgångne Albert Camus ger oss meningen med livet. Och en väldigt bra mening.

2. Decamerone. Flera hundra år gammal berättelse om människans sätt att tackla en pandemi: fly, sup till och berätta sedan ekivoka skrönor för varandra. (Min favorit är den med munken som lär nunnan att köra ‘djävulen’ till ‘helvetet’.)

3. I am Legend: Skräckis om att vaccinet är farligare än sjukan.

4. Tre solar. Underskattad svensk film där frisyrerna skymde dramat om moral och medmänsklighet i pestens tid.

5. Apokalypsens gosiga mörker – nyutkommen bok av journalist som fått dåligt samvete av alla medias larmrapporter.

/Augustin

Augustin på spaning efter den som flytt

Solen sken över Djurgårdens lummiga träd när jag gick på det krasande gruset upp mot Villan. Jag hörde ljuden från ett band med blåsinstrument. I ett tält utanför entrén lämnade jag min jacka. En tavla med vad som såg ut att vara över femhundra namnlappar mötte mig. Där, långt ner vid bokstaven E, var den lilla klisterbiten med mitt namn på.

Det är för många människor som väntar för att jag ska hinna se om lappen med Ernst Brunners namn är borta; han kanske redan har kommit.

De stora salarna pryds av porträtt på Fröding, Lagerlöf och Strindberg.

Makarna Kepler lyste ikapp; det här var deras kväll. Där stod Åsa Linderborg och såg inte alls ut som om hon just nu deltog i en internationell diplomatisk kris.

Där stod min förläggare och såg så glad ut när hon fick syn på mig att jag blev alldeles varm.

Det serveras skagenröra, paj, paté, ostbricka, jordgubbar och kolatårta. Någon berättar för mig att menyn är en tradition.

Diskussionerna kring DN:s litterära manifest uteblir; de som pratar om det konstaterar att det är sorgligt att unga författare lovar att inte pröva något nytt. Jag pratar med Aase Berg och Peter Fröberg Idling som båda skrivit under en manifestprotest som publiceras idag.

Vid borden där vinet serveras ser jag heller inte Ernst Brunner. De flesta männen jag möter har jeans och kavaj. David Lagercrantz har knäppt upp skjortan nästan lika långt som Björn Ranelid brukar göra.

Intill porträttet av Fröding möter jag en lycklig man. Ni som var med på debutbaren minns honom; poeten Linus Gårdfeldt läste med slutna ögon en debutdikt om rävbarnet.  Mitt i detta överdåd av mat, vin och konst står Linus.

-Det är inte så mycket pengar, säger han om det stipendium han nu lever på. Men jag behöver inte så mycket.  Så nu gör jag inget annat än skriver. Jag behöver inte så mycket.

Han rycker på axlarna och de kryckor han stöttade sig mot under debutbaren har han slängt. Han måste lära sig gå igen, säger han.

Han måste lära sig att gå som oss andra.  Jag tänker att jag behöver lära mig av Linus, poeten, lära mig att inte behöva så mycket.  

Jag spanar i ögonvrån, men jag ser inte Ernst Brunner någonstans. Jag funderar på om jag ska söka upp vår gamla mötesplats, men fastnar framför en vägg av böcker; de böcker som kommit ut i år.

Där, längst ut till höger står min roman; dess omslag av återvunnet papper bryter av mot de blanka storsäljarna. Jag struntar i att det är pinsamt; jag plockar fram min telefon och tar ett foto av den där den står. Det blir suddigt.

På gräsmattan står tre bokhoror; Johanna Ögren har sin faster Signes blommiga femtiotalsklänning, turkosa strumpor och rosa skor; hon ser ut som den bästa sortens engelsk konfekt. Vi pratar om bokmässan, och det känns som att denna sommarkväll är början på en spännande bokhöst. För samma människor som finns här ikväll, finns om en månad i baren på Park Avenue i Göteborg. Där kommer jag stöta på Ernst Brunner igen. Det känner jag på mig.

På en fest med över femhundra personer, där du skulle vilja tillbringa en livstid med hälften av dem, för att du vill veta vad de tycker om semikolon, vad de har att säga om postmodernismens död och för att du vill ha tid att vara tyst tillsammans med dem; på en sådan fest är du dömd att känna att den är för kort; att det går för fort; att du knappt hinner börja ditt samtal innan nästa tar vid.

Men jag satte mig och skrev ner detta och på det sättet fick jag festen att leva lite, lite längre.

/Augustin

Om det var enkelt, skulle alla göra det

Ni har också hört dem; de som säger : ”Fan, man skulle ta och skriva en deckare och bli rik och dra sig tillbaka.” Med familjen Keplers härjningar har de fått skyfall på sin kvarn.

Om jag hade en krona för varje missförstådd författare som efter år av försäljningsmotgångar svär att snart ska han ”sälja ut sig” och skriva en deckare så vore jag rikare än Liza Marklund. Om jag däremot hade en krona för varje författare som gjorde allvar av hotet och lyckades skulle jag inte få ihop till en Piggelin.

Svårförstådd poet, refuserad fler gånger än antalet dikter du skrivit? Släng in en kommissarie med magsår, trasigt äktenskap och en tonårsson på glid i Nässjö. Det är allt du behöver för att kunna skriva dina dikter tills alla träd på jorden blivit papper i dina böcker.

Varslad på Volvo? Skit i det, ta tre veckor ledigt, smäll ihop en deckare så kan du leva på royaltyn tills konjunkturen vänder.

Varför ens ta ledigt – det räcker med sjukskrivning för förkylning. Prosit och sedan en titt i näsduken: ”Det där ser konstigt ut. Nämen – det blev en deckare.”

Nej, det är inte så enkelt; skrivande kräver hantverk, skrivande kostar – i vilken genre du än skriver.

Däremot är det skillnad på vad du får betalt.

Och nu, när två författare som stretat i smalare fåror, blir antagna och utgivna snabbare än G.W. Persson hinner säga: ”Äh, ta in en vinare till.” då osar avundsjukan ur tryckpressarna.

Visst finns det deckare med platta karaktärer och krystade upplösningar som aldrig borde publicerats. Men jag vill åberopa Sturgeons lag och hävda att det finns minst lika många dåliga böcker i andra genrer.

Jag har inte läst mer än första kapitlet ur ”Hypnotisören”, för jag är deckarmätt sedan många år, men jag tyckte det var lika välskrivet som första kapitlet i ”Skumtimmen” av Johan Theorin.

Kompetent prosa, bra framåtrörelse och löfte om framtida besvärligheter – som en deckare ska vara.

Låt oss unna deckarförfattarna, däribland familjen Kepler, deras framgångar.

/A

Augustin blir berörd av Ernst Brunner

Förlagsfest på Nedre Manilla

Inbjudan till Nedre Manilla

Varje år bjuder mitt förlag några av sina författare och en utvald skara branschmänniskor på höstfest i familjens mäktiga villa på Djurgården i Stockholm. I kuvertet med min inbjudan fanns en gästlista.

Det här är en bal på slottet.

Där ska jag sippa på min välkomstdrink, äta från en dignande buffé och – om jag vågar – prata med några av de literati som jag har djupast respekt för.

Tänk om jag pratade med Björn Ranelid och han sa något som jag kommer minnas hela livet. Vad storslaget det vore att hamna i gräl med Ernst Brunner och Klas Östergren om riskerna med att åratal senare skriva uppföljare på sina genombrottsromaner. Tänk att få diskutera deckare med Kerstin Ekman, litteratur med Fru Kepler och litterära manifest med Carina Burman.

För de kommer att stå där på tisdag, dessa litterära giganter, på mingelavstånd. Allt jag behöver göra är promenera tvärs över golvet, sträcka fram handen och presentera mig.

”Vem sa du att du var?” säger de antagligen. Och så ska jag säga något om Ensamhetens broar och de kommer att le artigt, och sen måste jag bestämma mig om jag ska stå kvar.

I våras höll förlaget en mindre middag och jag pratade inte med någon av de ovannämnda.

Jag tröstar mig med att jag fick kontakt med Ernst Brunner. Kanske var han inspirerad av allt han skrivit om Prideparaden i nyutkomna Hornsgatan; jag stod i en av de fina portalerna när jag kände två starka händer gripa om mina smala höfter. Jag såg mig om och där trängde sig Ernst förbi mig, så nära, så nära.

Men ändå så långt borta.

/Augustin

Augustin: Frimansson dissar debutantlivet!?

Jag älskar semikolon; jag är ambivalent till kommatecken, jag avskyr utropstecken!

Utropstecken är för mig, såvida det inte ska formulera ett skrik, ett tecken på att jag inte lyckats formulera intensiteten med mina ord. Istället måste jag gömma mig bakom grafiskt trolleri.

Jag får inte rätsida på frågetecknet. Jag har inte lyckats bestämma mig för om det borde framgå av uttalandet att det är en fråga eller om frågetecknet behövs.

”Vad menar du”, sa han. Eller ”Vad menar du?” sa han.

Efter att ha läst hur Inger Frimansson nedkallar Faraos förbannelse över någon stackars butik i Södertälje, som inte staplat hennes blivande bästsäljare i högar, och skriver att hon blivit behandlad som en debutant på ett litet förlag (vilket enligt henne är ”ovärdigt, kränkande och minst sagt oacceptabelt.”) så insåg jag att det finns en helt ny dimension kring frågetecknen att fundera på.

Inger skriver nämligen fyra frågetecken efter varandra mitt i texten. Jag förstår ett. Men två?? Och tre??? Och fyra???? Och om man ändå drar till med fyra, varför inte lika gärna fem?????

/Augustin

Augustin: Fem sätt att plåga sig själv….

…som nyutkommen författare.

Foto: Augustin Erba

#1. Om du får goda recensioner bör de ses som krav (på uppföljaren). Minns gärna att majoriteten författare aldrig publicerar fler än en bok.

#2. Om någon recensent har invändningar mot en detalj i boken bör det ses som ett underkännande inte bara av din bok utan av ditt författarskap.

#3. Om du får goda recensioner – bekymra dig över hur många böcker som hittar en läsare. (Trovärdiga försäljningssiffror får du först när bokhandlarna skickar dina osålda exemplar i retur – och det kan ta tid. Du kan därför gott oroa dig även om du ligger på topplistor, eftersom de ibland bygger på antalet av bokhandlarna beställda exemplar och inte på antalet exemplar som nått hela vägen fram till en läsare. Du kommer inte veta exakt hur många böcker som fått läsare förrän förlaget erbjuder dig att återköpa de sista exemplaren. Säger du nej körs de i papperstuggen för att återvinnas till, säg, Ingemarssons senaste pocket i ny upplaga.)

#4. Om du får dåliga recensioner kan du förstås också bekymra dig över att boken inte når sina läsare enligt #3. (Alternativet är att göra en Ingemarsson och skriva en bok om hur obegripligt det är att din eminenta litteratur inte får uppskattning i kulturkretsar.)

#5. Surfa runt på svenska bibliotekssajter. Leta upp din bok. Se efter om den är utlånad. Om den är det – vänta några minuter. Kolla igen.

Hoppas ni haft en skön sommar/Augustin

”Alltför kort är sommarns nådatid”*

De första tio åren skrev jag på kvällar, nätter, helger, sommarlov, vinterlov, semestrar, lunchraster och – ibland – i smyg på jobbet. Jag satt vid mina bärbara datorer, mina anteckningsblock och mina skrivböcker och skrev dikter, noveller och romanutkast. Jag ville skriva, så det var inte svårt att prioritera bort annat.

Ju mer jag skrev, desto längre tid tog det att skriva.

Min första bok skrev jag böjd över en grön skrivmaskin av märket Halda där stålarmarna som stämplade bokstäverna på det vita pappret ofta fastnade i varandra. Det tog fjorton dagar. Sen tyckte jag att jag var klar. Jag tyckte att omarbetning var för mesar. Resultatet blev därefter.

Norman Mailer skrev att man bör skriva halv miljon ord innan man kan skriva vettigt. En vän till mig sa att det krävs tiotusen timmar innan man blir bra på något. Det är två timmar om dagen i ungefär tio år.

Mitt första provkapitel till Ensamhetens broar skrev jag julen 2001. Det är åtta år sedan. Och det är ungefär lika länge sedan som jag blev pappa och då hade jag redan ändrat mitt liv. Jag bestämde mig för att det inte spelade någon roll hur fattig jag blev, eller hur det gick med karriären, för jag och mitt skrivande behövde tid.

Jag tycker inte att jag är en tillräckligt bra förälder; jag fräser åt mina barn för ofta, jag skäller på dem när jag är stressad och jag tycker att jag leker för sällan med min dotter. Långt innan jag fått uppleva mina tillkortakommanden som pappa visste jag att om jag försökte skriva med den ambition med skrivandet som jag har, samtidigt försökte ha ett stimulerande heltidsjobb och dessutom vara en närvarande pappa, skulle jag misslyckas med allt.

Därför arbetar jag sedan snart tio år sällan mer än halvtid med mitt ”vanliga” jobb. Andra halvan skriver jag. De första åren jag skrev på halvtid fortsatte jag att skriva på kvällar, nätter, helger, sommarlov, vinterlov, semestrar, lunchraster och – ibland – i smyg på jobbet. Jag betraktade den halvtid som jag skrev som semester, och det tog tid för mig att förstå att jag levde i förnekelse. Jag jobbade inte halvtid. Jag jobbade heltid. En halvan var ett avlönat arbete. Andra halvan var oftast oavlönat. Likväl var båda arbeten.

Då införde jag mitt sommaruppehåll. Sedan några år skriver jag inte längre på somrarna. Ni som känner mig vet att detta är en lögn, eftersom jag skriver dagböcker, dikter och anteckningar ändå. Och ibland så måste jag skriva en novell som dyker upp i huvudet, men den stora skillnaden är att jag aktivt undviker skrivande. Jag planerar inget skrivande. Jag vill slippa kraven på mig själv under åtminstone några veckor varje år.

Jag hoppas att ni inte tycker att jag sviker er nu, Kalle och Kevin, men jag behöver min ledighet även denna sommar. På torsdag börjar jag min årliga skrivpaus och jag kommer inte att skriva på bloggen förrän den 10:e augusti.

Kära debutantkolleger – ni har hjälpt mig under en tung period i mitt liv då det kändes som min tillvaro stod på spel och för det kommer jag vara er evigt tacksam. Den här våren har debutantbloggen skrivit in sig i det litterära samtalet i Sverige och jag är stolt och glad över att ha fått vara med.

Ha en skön sommar och jag ser fram emot en spännande höst som rivstartar med Kevins debut. /Augustin

* Citatet hämtat ur Lena R. Nilssons översättning; ”Sonetter” (2006)

En Amazon-knarkares bekännelse

När jag började köpa böcker på Amazon för några år sedan gick mina bokkostnader upp med en miljon procent. Särskilt deras system med ”Om du gillade den här, kanske du vill läsa den här?”. Livsfarligt för en läsares ekonomi.

Jag bestämde mig för en princip; jag fick inte köpa nya böcker på Amazon förrän jag läst ut de gamla. Kevin, jag kan se hur du nickar igenkännande; du som också har katolskt påbrå vet antagligen vilken njutning som finns i att späka sig själv och förbjuda sig att ta för sig av livets goda.  Jag är uppväxt med en tålmodig väntan på paradiset.

Så snart jag hörde talas om en bok jag ville läsa förde jag in den i min anteckningsbok och när jag hamnade framför datorn skrev jag in mina anteckningar på Amazon; listan på böcker expanderade exponentiellt.

Under tiden försvann bokryggarna, på den specialhylla jag har för olästa böcker, i betydligt makligare takt. Det krävs inget matematiskt geni för att inse att det som hände förra året vid den här tiden var oundvikligt. Jag hade läst klart mina inköpta böcker och skulle nu klicka iväg beställningen på nytt tjack.

Summan i slutet av min beställning hade för många nollor.

Det hade tagit så lång tid att läsa klart min förra, omfattande beställning (och alla europeiska böcker som jag köper i bokhandeln och därför inte räknar in i listan), att mitt regelbundna inklottrande av nya önskemål hade antagit bibliska proportioner.

Jag tog bort tre böcker från listan. Jag tog bort tre till och sedan är jag rädd att jag råkade klicka på några ”Gillade du den här?” – länkar.

”Augustin”, sa jag till mig själv, ”tänk på hur billig dollarn är. I själva verket kommer du att tjäna pengar på köpa de här böckerna.” 

Det kom ett paket till vår hyrda sommarstuga. Jag tror att det vägde sexton kilo. Nej, jag har inte läst ut dem allesammans.

Och listan på Amazon växer i det tysta.

/Augustin