Man blir liksom glad

ThomasFör någon vecka sedan bestämdes baksidestexten till min bok. Vad alla inte vet är att man som författare själv förväntas kunna skriva den. Eller i alla fall ett utkast. (Vet inte om det fungerar så på alla förlag, men det känns som ett vanligt ångestämne när man pratar med författare, så jag tror att det är rätt vanligt.)

Normalt sett är jag ganska bra på att skriva kort och kärnfullt om diverse ämnen. Säljande till och med.

Men här körde jag helt fast.

Jag tror det beror lite på att jag har alldeles för mycket koppling till min historia. Jag vet både det som står och det som inte står. Jag vet till och med saker som inte längre gäller. Hur skriver man ihop det på ett säljande sätt så att det passar på en baksida?

Nu ska jag berätta en hemlighet: Jag skrev inte en baksidestext.

Jag skrev två.

Alltså jag gjorde fler försök. Men jag skickade två till förlaget.

Båda var ungefär lika dåliga.

Så min kära förläggare insåg att det enda var att göra var att ta saken i egna händer och skriva ett eget förslag… Och det var bättre än båda mina tillsammans.

Det körde vi på.

Andra saker som händer är att böckerna skall läggas upp i Bokrondellen. Detta för att diverse bokhandlare skall kunna köpa in dem. Detta gjorde förlaget med min bok för någon vecka sedan nu.

Därför finns Incidenten i Böhmen på t.ex. AdLibris och Bokus nu. Fatta hur häftigt det känns! Att knappa in ”Incidenten” i sökfönstret och få ”Auto-complete”-förslaget ”Incidenten i Böhmen” eller att skriva in ”Thomas Å” och den föreslår ”Thomas Årnfelt”.

bild av sökfönster på adlibris

larvigt kanske …

bild på sökruta på bokus

… men det värmer lite i själen

Jättefånigt, jag vet. Men man blir liksom glad av att göra det…

Så om man gör det kan man nu klicka på ”Bevaka” på min bok. Och läsa baksidestexten som jag som sagt inte har skrivit själv… Snälla tyck att den är bra! (Även om det inte är jag som har skrivit den).

Smakprov – och varför det är viktigt

Vi går mot en elektronisk framtid. Pappersböckernas tid är ännu inte ute, men vid horisonten kan vi skönja slutet på deras dominans. Något av det skönaste jag vet är annars att gå i bokaffärer. Att strosa runt bland raderna av böcker och känna doften av cellulosa. Ett paradis på jorden är så klart SF-bokhandeln nere i gamla stan. Där har jag spenderat alldeles för mycket tid, och pengar.

Något av det bästa är just den där känslan av att gå och vända på stenar. Man undrar under vilken man ska hitta pärlan. Man vänder och läser baksidestexten, ställer tillbaka, vänder på nästa, och nästa och nästa. Tills man finner en som verkligen känns intressant. Då bläddrar man lite. Läser kanske några rader. Försöker få en känsla för språket. Klaffar allt så köper man boken.

I den nya bokbranschen handlar man mest över internet. Både elektroniska böcker och pappersböcker förflyttar sig smidigt från servrar och lager och landar direkt i läsplattor och brevlådor. Men vad händer då med stenvändandet? Det ersätts av de smakprov man kan finna online. Eller av rekommendationer på bloggar och hemsidor. Det är inte detsamma, men det kanske egentligen inte är sämre, det är bara … annorlunda.

Jag blev tillfrågad för några månader sedan om jag kunde garantera att min bok var lika bra som en bok utgiven på ett av de stora förlagen. Jag svarade att jag kan inte garantera någonting. Vad jag däremot kan göra är att erbjuda smakprov, så att vem som helst kan få provläsa boken. Då kan de själva se om det är något som faller på läppen, eller inte.

Nu finns Drakhornet som smakprov på provlas.se. de två första kapitlen, helt fritt för den som vill läsa. Sedan kan man i lugn och ro bestämma sig för om det verkar vara värt ett köp. Visst är den nya världen underbar.

Den svåra konsten att skriva en baksidestext

I vanliga fall brukar förlaget se till att skriva en gripande baksidestext. Men då jag har mitt eget förlag så faller även den lotten på mig. Att skriva baksidestext till sin egen bok är pest och pina. Man vill ju ha med allt! Men det är helt enkelt inte möjligt.

Jag läste någonstans att man i medel har sju sekunder på sig att fånga läsaren. Sedan sätter den potentielle köparen tillbaka boken i hyllan. Baksidestexten måste alltså redan från första meningen göra läsaren så pass nyfiken att den inte bara läser resten av baksidan utan dessutom gärna köper boken. Dessutom ska den ge en rättvisande känsla av vad boken handlar om, utan att avslöja för mycket.

Jag började med att inventera baksidorna på de böcker jag har hemma. Steg ett var att försöka känna efter hur tung texten var. Bara att snabbt vända på dem och känna efter vilka som var attraktiva att läsa. Jag märkte omedelbart att de med stora mängder text hade ett mycket större psykologiskt motstånd än de med lite text. Värsta var en del av min studielitteratur där förlagen utan vidare fyllt baksidorna från kant till kant med liten, svårläst text. De åkte in i hyllan igen.

De bästa baksidorna var läckert designade med sköna färger. Orden var så pass få att de, trots en relativt stor font, kanske bara upptog hälften av ytan. Det gjorde intrycket luftigt, och man hade inga problem med att sluka innehållet. Så började jag räkna ord. Kom fram till att en luftig text ligger på mellan 100-140 ord. Inte mer. Inte mindre heller egentligen, för då är det svårt att presentera vad boken handlar om.

Nu när ramarna var klara, så var det dags att formulera själva texten. Men var skulle man börja? Flera böcker verkade följa den här strukturen:

  1. Presentera huvudpersonen
  2. Något händer som tvingar ut huvudpersonen på ett äventyr (internet eller externt)
  3. Inskärpa i läsaren att det här är väldigt spännande.
  4. Några avslutande ord om bokens genre och eventuellt något om författaren.

Det borde ju inte vara allt för svårt? Fast det är klart. Jag har ju två huvudpersoner. Hur gör man då? Och hur inleder man utan att det blir klyschigt? Jag vet inte hur många varianter jag skrev. Men allt lät bara fel. Till slut tröttnade jag och började skriva oseriösa förslag. Plötsligt skrev mina fingrar: ”Erik var en enkel stallpojke. Påstod han i alla fall. Men ni vet hur det är med sådana där små glin.” Texten fortsatte att strömma ur fingrarna, i en allt mer raljant ton.

Jag tog en paus. Tittade på mitt lilla raljanta försökt. Så insåg jag att det fanns något där. Faktum var att texten hade en ny och intressant struktur som bröt sig aningen ur mallen. Ett stort antal vändor senare har redigeringspennan ersatt nästan allt med ny text. Men strukturen är den samma. Jag tror att den kommer att fylla sitt syfte.

Vad har ni för erfarenheter av baksidestexter? Vore intressant med fler perspektiv på det här.