Lördagsenkät: Vilken är er mest minnesvärda barnbok?

Böckerna vi läser som barn formar oss. Som läsare men även som människa, och det är inte alltid de vi tycker bäst om som fastnar. Vissa böcker är så minnesvärda att vi tänker på dem flera gånger i veckan (kanske) även om det gått årtionden sedan vi läste dem.

Bild på en av Malins mest minnesvärda barnböcker, samma utgåva med Helen Oxenburys illustrationer fast på engelska istället för svenska.

Kristin Fägerskjöld

Här måste jag säga Mio min Mio. Och inte för att jag tyckte om den. Jag vet att det är som att svära i kyrkan – vem gillar inte Astrid Lindgren liksom? Får man ens säga något sådant? Men jag tyckte pappa konungen var en icke-pappa (frånvarande – även om jag vid den här tiden – i min tio-tolvårsålder inte kunde det uttrycket) och Yum-Yum ville bara ha allt som Mio hade (hästen, manteln…). Störde mig på det där, och ännu värre blev det när Riddar Kato visade sig ha ett stenhjärta. Då skavde det verkligen. Jag läste boken och den lämnade mig med en stor obehagskänsla. Filmen med det där panflöjtstemat gjorde det inte bättre, jag menar hur vemodigt är det inte med panflöjt? Nej, den boken har jag aldrig gillat även om jag tycker om allt annat av Astrid Lindgren.

Sara Molin

Det finns många jag skulle kunna nämna, men två av de allra mest minnesvärda är ”Snappy – Vallhunden” av Enid Blyton och ”Banjo Blandrashunden”, en tårdrypande berättelse av Frank Walker. Och så ett ännu tidigare minne – ”Agel Gagel och Voffsen Kloffsen på landet”, som mina föräldrar fick läsa för mig kväll efter kväll efter kväll när jag var riktigt liten. Ja, jag gillade djur när jag var barn.

Malin Edholm

Det finns många. Jag var en hästtjej och hade massor av polluxböcker, men minns dem knappt. Harry Potter är böcker jag nämner ofta men de har följt med mig in i vuxenlivet och räknas inte riktigt. Tre böcker som jag tänker på direkt är Teddybjörnen Fredriksson: Jakten på Silverhåven, Alice i Underlandet och Godnatt Mr Tom.

I Godnatt Mr Tom finns en scen där huvudkaraktären, en liten pojke, blir instängd i en garderob av sin mamma tillsammans med sitt syskon – ett spädbarn som dör om jag minns rätt. Det är en scen jag tänker på rätt ofta.

Hanna Nordlander

Många böcker präglade mig i min barndom. En samling berättelser som etsat sig fast är Barnens bibel. Det låter kanske lite fromt, men om man tittar närmare på berättelser som Josef i brunnen, uttåget från Egypten och David och Bat-Seba, anas motiv som avundsjuka, förföljelse, människohandel och otrohet. What’s not to like?

Daniel Sjöberg

I min hjärna finns en bild av någon bok som hade en soldat på framsidan och som kan ha hetat något i stil med ”Uppdrag i djungeln” eller något sådant, men den jag minns bäst är nog ändå Ronja Rövardotter. Jag hade läst böcker själv tidigare, ändå var känslan att det här var den första ”riktiga” boken jag läste på helt egen hand och det fanns en sorts stolthet i det. Det borde finnas många att välja på. Saken är dock den att jag mest har suddiga bilder av mycket av min barndom. Det kan vara svårt att placera saker i rätt sammanhang av det skälet, men Ronja minns jag starkt. 

Det vankas firande

Foto: Jini Sofia Lee

Det händer så mycket ofattbara saker just nu och att det är svårt att tro att det är sant. Tyvärr sammanfaller det med att jag har väldigt mycket att göra på jobbet så jag tycker att det känns som jag springer runt som en speedad kanin mest hela tiden. Men stora delar av tiden befinner jag mig faktiskt i ett lyckorus.

Först och främst vill jag välkomna er alla som kan och vill att komma till Skrapan, vid Medborgarplatsen, på lördag den 20 oktober kl 11.00. Då blir det releasefirande för min bok, Kluriga ordens ABC. Det blir högläsning och det bjuds på fika, bokstavsgodis och dricka. Alla som köper boken får en knapp. Vi håller till i en tom butikslokal alldeles intill Akademibokhandeln och sedan kl 11.40 flyttar vi över minglet till Akademibokhandeln. Ta med barn eller vänner och kom förbi och säg hej! Vi håller på till ca kl 12.30 eller längre om det kommer mycket folk. Anmäl er gärna på Facebook-eventet nedan:

https://www.facebook.com/events/413131545885771/?ti=icl

Mitt releasefirande är en del av ett större bokevent i Skrapan denna dag och här är listan över alla medverkande författare:

Moderator: Ylva Hällen
Dagens program:
11.00 Mia Kim – Bokrelease barnbok.
11.40 Niklas Mesaros – Ungdomsboken Sjöhästar.
12.00 Carin Gerhardsen – Deckarförfattare, aktuell med ny bok.
12.20 Helena von Zweibergk – Författare, aktuell med ny bok.
12.40 Pascal Engman – Författare till boken Patrioterna.
13.00 Sekwa – Franskt bokförlag presenterar 2 olika böcker.
13.40 Kicki Sehlstedt – Författare till boken Sweet Lolita.
14.00 Ylva Hällen – Författare, aktuell med ny bok.

Under veckan som har gått har alltfler bibliotek börjat beställa min bok. Det finns inget nationellt register över samtliga bibliotek och vilka böcker de har. Libris har ett register, men vad jag har förstått av andra författare så stämmer inte Libris uppgifter med hur det faktiskt ligger till. En måste alltså själv titta kommun för kommun för att se vilka som har en viss bok. Ganska tidsödande, men ack så beroendeframkallande hobby! Just nu är min bok endast under inköp, men snart kommer jag dessutom kunna se om boken är utlånad. En extra rolig upptäckt som jag gjorde i veckan var att ett par bibliotek i de svensktalande delarna av Finland har köpt in min bok. Det fick mig faktiskt att börja gråta. Det var en oväntat effekt av att släppa bok och det känns helt otroligt magiskt att veta att människor i Finland snart kommer att kunna läsa min bok. I ett annat land. Tanken svindlar!

I måndags fick jag så en nyhet som jag bara har kunnat drömma om att få. Att Akademibokhandeln tar in min bok! Inte i alla sina butiker, men i 12 utav dem. Min bok, på Akademibokhandeln, i fysisk butik! Det är så stort att jag inte kan ta in det. Jag längtar så tills jag får se boken stå i hyllan i någon av deras butiker. Det är någonting jag har drömt om.

Ja, och mitt i alltihop det där så hipp som happ så har jag dessutom fått en ny idé till en ny feelgoodroman!

Om idoler och att vara unik

Foto: Jini Sofia Lee

En av de största anledningarna till att jag skriver barnböcker är för de otroligt varma och positiva minnena jag har av barnböcker från min egen barndom. De flesta av mina barnboksfavoriter som jag minns från barndomen är böcker skrivna av Astrid Lindgren. Jag var aldrig särskilt förtjust i Pippi, Emil eller Madicken. Jag föredrog böcker om det mer vardagliga, som Barnen i Bullerbyn, Lotta på Bråkmakargatan och min absoluta favorit var Nils-Karlsson Pyssling (även om det inte hör till vardagen och vanligheterna att en har en liten person som bor i en bostad under ens säng förstås). Mest av allt tyckte jag nog om inspelningarna där Astrid själv läste sina böcker. Hennes röst var så behaglig och det kändes som om det hon läste var på riktigt. Så nog var Astrid Lindgren av mina första och största barndomsidoler, även om jag aldrig tänkte på att författare var något jag skulle kunna bli. Men det tog många år innan jag insåg att jag ville tala om för henne vad hennes böcker hade betytt för mig. När jag var 17 år skrev jag till slut äntligen ett brev till henne. Och jag bad om att få hennes autograf med datum och gärna att mitt namn skulle stå med.

Jag minns vilken overklig känsla det var att hitta ett brev på dörrmattan med avsändare:

Astrid Lindgren, Dalagatan 46, 113 24 Stockholm.

Jag är inte någon autografsamlare, men hennes autograf är utan tvekan den mest värdefulla jag har.

Jag minns att när jag skulle börja skriva barnböcker så gick jag givetvis till Astrid Lindgrens böcker för att försöka studera vad det var som gjorde hennes sätt att berätta så bra och unikt. Jag insåg snabbt att hon just var så unik att det inte på något sätt gick att efterlikna. Och jag är inte Astrid Lindgren och jag kommer aldrig kunna skriva som hon. Redan där hade jag kunnat ge upp. Men det gjorde jag inte. Vi är alla unika på våra sätt och vi bär med oss erfarenheter och ett sätt att uttrycka oss som bara är vårt. Och det gäller att hitta fram till det. Att hitta den egna berättarrösten, tonen, sorgsenheten eller humorn som är just din. Astrid Lindgren hämtade, precis som vi andra, inspiration från sin egen barndom, sin omgivning och människor i sin närhet. Bara hon kunde berätta just sina unika berättelser, men detsamma gäller för oss andra. Bara du kan berätta din historia på just ditt sätt. Så även om vi tycker att alla berättelser redan är skrivna, så kan inte en historia skrivas av två personer på exakt samma sätt.

Min debutbok är inte som någon av Astrid Lindgrens böcker, långt ifrån, men den är min. Mina ord, skrivna på mitt sätt, som bara jag kan.

Att jämföra sig med de bästa och tror att du inte kan mäta dig med dem hjälper dig inte. Du behöver inte och kan inte vara som någon annan. Du ska vara du och skriva på precis det sätt som bara du kan. Det kan ta tid att hitta dit och förmodligen behöver du skriva en hel del för att hitta ditt eget uttryckssätt. Men låt det ta tid. Allt har sin tid.

Gästbloggare: Linn Åslund

Jag vill inte bli karaktärsdanad, jag vill bli publicerad

Nu är jag snart där. Om bara någon vecka finns min debutbok Ester Tagg och Den flygande holländaren ute i butikerna, illustrerad av den briljanta Rebecka Helmersson. Boken är ett steampunkäventyr för lågstadieåldern, och handlar om nioåriga Ester Tagg som i jakt på sina föräldrar rymmer från barnhemmet och smiter ombord på det flygande piratskeppet Den flygande holländaren, där hon ställs öga mot öga med den ökända piratkaptenen Beryll Stålhjärta.

Det är på tiden. Jag har väntat i nästan 35 år på den här stunden.

Jag var ungefär sex år gammal när jag insåg att författare var ett jobb man kunde ha. Sedan dess har målet att ”få betalt för att hitta på”, som mitt sexåriga jag skulle ha uttryckt det, varit plan A. Jo, jag har gjort andra saker parallellt. Pluggat och tagit två magisterexamina (statsvetenskap samt facköversättning engelska till svenska), jobbat, nästan gjort myndighetskarriär och sedan landat i den tillvaro jag har nu, där jag försörjer mig som facköversättare och snart även som författare. Vägen från den där första aha–upplevelsen i sexårsåldern till att ha debutboken i min hand har varit krokig och tätt kantad med välförtjänta refuseringar.

Refuseringar suger. Så är det. Men ändå var det som om något i mig la sig till rätta varje gång jag fick ett ”tack men nej tack”. Trots de ständigt stängda dörrarna var det något i mig som sa att det var detta jag skulle ägna mig åt. Efter ca fem års refuserande kom nästa steg. Ett ”tack, men nej tack, men du är definitivt något på spåren, skriv om och skicka in igen”. Och så några nej till.

Sen kom DET DÄR mejlet. Från Rabén & Sjögren. Drömförlaget. Vid det laget var jag så luttrad att jag liksom utgick från att det skulle sluta med ett nej ändå och jag vågade liksom inte hoppas. Fast jag hoppades ändå. Mejl, manusomskrivningar och fler mejl utväxlades innan jag blev tillfrågad om jag kunde resa till Stockholm och träffa förläggaren jag hade kontakt med. Jag dog nästan. Sen dog jag nästan igen när jag fick frågan om jag kunde tänka mig att skriva en trilogi istället för bara en bok. Eh? TRE böcker istället för EN? På något sätt behärskade jag mig och klämde ur mig ett halvcoolt (förmodligen helt ocoolt) ”javisst, absolut”. (Men i mitt huvud ekade ett lyckligt vansinnesskratt.)

För er som inte vet det så kan jag säga att processerna inom förlagsvärlden är sjukt långsamma. Och från det där första ”ja, vi är intresserade” via mejl och till att kontraktet faktiskt var underskrivet tog det drygt två år. Det som kan vara bra att veta om mig i det här sammanhanget är att jag inte har något som helst tålamod. Det som kan missuppfattas som mitt tålamod är egentligen bara en blandning av tjurskallighet, förakt för den långsamma omvärlden och kallhamrad, masochistisk stoiskhet. När jag bestämt att något ska hända vill jag att det ska ha hänt igår. ”Det här är karaktärsdanande för dig”, sa min självutnämnda livscoach, a.k.a min sambo, när jag någon gång suckade över de långa väntetiderna. ”Jag vill inte bli karaktärsdanad, jag vill bli publicerad”, sa jag.

Nu, ganska kort och lång tid senare, så är jag (om jag får säga det själv) både karaktärsdanad och alldeles, alldeles snart publicerad. Ester Tagg och Den flygande holländaren finns snart i en bokhandel nära dig.

Gästbloggare: Elias Våhlund

Elias Våhlund

För sex år sen berättade min dotter att hon var mobbad.

Hon var nio år och hade precis bytt skola. För första gången på länge visste jag inte vad jag skulle göra. Jag som alltid har hittat lösningar på de mest omöjliga problem. Jag som hela mitt liv har levt på min kreativitet. Nu stod jag där, lamslagen, och visste inte hur jag skulle hjälpa henne.

När jag själv var liten och blev retad slog jag ner dem som var elaka. Om jag slog tillräckligt hårt, slutade de. Men det kunde jag ju inte säga till min dotter. – Slå ned dem du bara så ska du se att det löser sig.

En lång och tung period följde. Frustrationen växte och jag kände att jag måste göra något. Inte bara för min dotter utan även för alla andra barn som är retade i skolor runt om i världen.

Sakta började en berättelse växa fram. Jag ville skriva en bok som tog upp detta ämne men som samtidigt var så spännande att barnen ändå ville läsa den. En bok som både gav hopp och ställde frågor. Då skulle vi kanske kunna undvika att det blev så personligt. Barnen kunde istället prata om karaktärerna i berättelserna.

Tillsammans med min fru Agnes började jag arbeta på en berättelse med skyhöga ambitioner. Målet var att skapa en bokserie som barn i hela världen skulle vilja läsa. En serie som var så spännande att barnen gick och längtade efter nästa del. En serie som gav kraft och mod till de barn som var retade och kände sig utanför. En serie som skulle göra skillnad.

I tre års tid arbetade vi oavbrutet med våra berättelser. Under dessa tre år illustrerade Agnes på heltid. Sida efter sida utan vare sig betalning eller löfte om att böckerna skulle bli utgivna. Det var fler än en person som sa att vi blivit galna. Men vi trodde på vår idé och vi var beredda att jobba hårt för att förverkliga den.

Nu, fem år senare, har vi kommit en bra bit på vägen. Vår första bok är en supersuccé och en av de mest sålda barnböckerna i Sverige förra året. Mängder av skolor använder Handbok för Superhjältar i sitt värdegrundsarbete. Dagligen får vi förfrågningar om skolbesök och föreläsningar. Vi sitter i förhandlingar med produktionsbolag om både tv-serier och filmer. En musikal håller på att skrivas. Spel, pussel, t-shirts och målarböcker kommer ut inom kort. Ett antal länder har redan köpt bokrättigheterna och många fler är på väg att göra det.

Dag för dag kommer vi allt närmare det mål vi satte upp. Att göra det lite lättare för barn och vuxna världen över att prata om mobbning.

Elias Våhlund är författare och har tillsammans med sin fru Agnes Våhlund gjort succé med bokserien Handbok för Superhjältar.

Recept på en barnbok – finns det?

Foto: Jini Sofia Lee

Ibland önskar att jag att det fanns ett färdigt recept för hur en skriver böcker. Så bekvämt det hade varit istället för att famla runt själv i mörkret. Men det hade förmodligen inte varit lika kreativt. Och faktum är att en del i att hitta sin egen berättelse och berättarröst är att prova sig fram. Att skriva, skriva och skriva. Och skriva om och skriva om. Så det där harvandet och nötandet fyller nog sin funktion. Det krävs helt enkelt många timmars övning för att bli bra på någonting.

Något recept finns inte, men vissa riktlinjer kan ändå vara till hjälp. Men ingen kan säga hur just din text ska skrivas. Din text ska vara precis som du vill ha den.

Efter mina år av harvande har jag i alla fall kommit fram till några saker gällande barnböcker som jag tänkte dela med mig av:

• Antal tecken eller ord
  Att ange att en bilderbok ska innehålla ett visst antal ord eller tecken är rätt omöjligt. Även om två bilderböcker tillhör samma ålderskategori kan det vara skilja sig enormt mycket i textmängd. Det kan räcka med ett par meningar per sida för vissa böcker, medan böckerna om t ex Pettsson och Findus har väldigt mycket text. Inget är rätt eller fel. Så antal tecken eller ord tycker jag inte att du ska haka upp dig på när det gäller bilderböcker. Dock är det bra att försöka säga så mycket som möjligt med så få ord som möjligt. Barn tappar lätt tålamodet och koncentrationen och det får inte vara för tillkrånglat. Tänk också på att mycket kan sägas i bild och som därför inte behöver skrivas ut.

 

• Antal uppslag
  Många gånger består en bilderbok av 12 uppslag. Det skiljer sig mellan olika böcker förstås, men av trycktekniska skäl behöver sidantalet vara delbart med 4. Jag brukar utgå från 12 uppslag när jag skriver. Självklart kommer min debutbok som är en ABC-bok bestå av betydligt fler uppslag än 12 eftersom det är 29 bokstäver i alfabetet, men för en ”vanlig” bok är 12 uppslag bra att utgå ifrån.

 

• Låt texten vara skriven ur eller nära barnets perspektiv
  Tänk att det är barnet som är den huvudsakliga läsaren du vänder dig till. Försök därför se händelserna och handlingarna från barnets perspektiv. Låt berättarrösten ligga nära barnet.

 

• Att ha med en blinkning till den vuxna läsaren
  Det skadar nog inte att med en blinkning till de vuxna. Det är trots allt de vuxna som ska läsa boken högt om och om igen. Om den vuxna inte tycker om boken kommer den med största sannolikhet inte heller bli läst särskilt ofta.

 

• Låt boken sluta hoppfullt eller lyckligt
  Du kan absolut skriva om svåra och nattsvarta ämnen i en barnbok, allt sådant som hör till livet. Men slutet måste ändå inge hopp. Jag tror på att lämna barnen med en bra känsla i kroppen när boken är slut.

 

 

 

Att skriva en barnbok – lätt som en plätt, eller?

Foto: Jini Sofia Lee

Det tycks finnas en föreställning bland vissa att det skulle vara lättare att skriva barnböcker än att skriva romaner för vuxna. Jag har bland annat fått kommentaren:

 ”Det kan väl inte vara så svårt att skriva en barnbok? Det är ju så lite text.”

Ja, det stämmer att det är lite text, men det är just det som gör det svårt. Att skriva långt är sällan något problem. Däremot tror jag att de flesta som skriver kan hålla med om att det är betydligt svårare att fatta sig kort. Att säga mycket med så få ord som möjligt är betydligt svårare än tvärtom. Varje ord måste vägas på guldvåg. Därför tycker till exempel många att det är svårare att skriva en novell än en roman eftersom en måste begränsa sig.

Jag har hittills främst skrivit för barn, men jag har också fått ett antal noveller publicerade och jag har även skrivit klart utkastet till min första roman. Och jag kan säga att jag tycker det är mycket svårare att skriva för barn. Bilderböcker är extra knepigt eftersom en måste ta i beaktande vad som kan sägas i bild istället för i texten. Jag illustrerar dessutom inte själv, men måste alltså ändå tänka i bilder.

En ska lyckas skapa ett drama med endast några meningar per sida. Dessutom skriver du för en målgrupp som du inte själv tillhör. Du vet egentligen inte alls hur barn tänker eller uppfattar det du skriver. Utöver det ska texten även tilltala vuxna eftersom det är de som ska köpa och läsa boken för barnen.

När jag skrev det som ska bli debutbok undrade jag många gånger om jag inte hade tagit mig vatten över huvudet. Boken är nämligen skriven på rimmad vers och jag hade aldrig någonsin skrivit på rimmad vers tidigare. Ändå hade jag gett mig tusan på att den här boken skulle vara skriven på just rimmad vers och ingenting annat. Och envis som jag är gav mig förstås inte när jag väl hade bestämt mig. Jag kan utan tvekan säga att det har varit den svåraste utmaningen jag någonsin har utsatt mig för när det kommer till skrivandet. Eftersom det är en ABC-bok och alfabetet består av 29 bokstäver skulle jag alltså skriva 29 rimmade verser med någon slags vettig substans, helst lite humor och med glimten i ögat. Jag vet inte hur många gånger jag har svurit åt det där manuset och hur oändligt många timmar jag har jobbat med det. För att inte tala om hur gånger jag ville kräkas på manuset. Men någonstans kände jag på mig att om jag bara lyckades färdigställda manuset så skulle jag kunna få det utgivet.

Det var därför förstås tungt när de första refuseringarna kom. Hade jag lagt ner så mycket tid och arbete på något som i slutändan inte skulle bli en bok?
Nu sitter jag istället här och längtar oändligt mycket efter den dagen då jag får hålla i min debutbok. Jag hoppas att jag kommer att känna mig stolt då. Stolt över att jag lyckades bestiga, det som för mig var, skrivandets Mount Everest.

 

Temavecka: Mias antagningshistoria – 2 x ja

Foto: Jini Sofia Lee

De flesta som skriver och har vågat skicka in till förlag har varit med om det. Refuseringar. Besvikelsen är lika stor varje gång. Det är hoppet om att ens dröm ska gå i uppfyllelse som går i kras. Och det gör ont. Väldigt ont. Sedan börjar det om på nytt med väntan på svar från andra förlag. En väntar och hoppas. Drömmer och längtar. Och väntar ännu mer.

En dag efter drygt en månads väntan efter manusutskick fick jag ett mejl som var annorlunda från de jag hade fått tidigare. Jag hade visserligen fått ett par positiva refuseringar, dvs nej med personliga motiveringar, så jag hade börjat få upp hoppet. Kanske, kanske skulle det gå vägen den här gången. Det här mejlet kom från Olika förlag och det stod att två personer på förlaget hade läst och gillat mitt manus och att de nu skulle skicka det vidare till en tredje person på förlaget som jobbade på en annan ort. Sedan skulle de återkomma till mig med besked.
Om det var en plågsam väntan innan, så var den nu olidlig. Att veta att en är nära och sedan få ett nej skulle kännas ännu tyngre än en ”vanlig” refusering. Medan jag gick där och plågades ännu mer än vanligt fick jag ett mejl från ett annat förlag. Och det förlaget sa ja till mitt manus! Det var en smått overklig känsla. För första gången hade jag fått ett positivt besked. Det skulle alltså faktiskt kunna bli en bok av mitt manus! Jag svarade och skrev som det var att jag väntade definitivt besked från ett annat förlag och frågade om jag fick vänta några dagar med att lämna besked. Jag hörde snabbt som ögat av mig till Olika förlag och skrev att jag hade fått ja från ett annat förlag och frågade om de hade något besked att ge mig. Detta var på en fredag och de bad att få återkomma med besked efter helgen. Ännu mera olidlig väntan. Men sedan kom det. Antagningsbeskedet. Med ord som gjorde mig så in i själen glad:

”Jag tycker personligen att det du har gjort känns så unikt, du skriver med glimten i ögat och har en väldigt bra känsla för språk.”

Jag vet inte om det kan bli mycket finare än så. Det värmer i hjärtat än idag när jag läser de där orden.
Det var ju inte klokt. Här hade jag gått och fått ”nej”, ”nej” och ”nej” och nu hade jag helt plötsligt fått två ”ja” för ett manus som jag hade slitit så länge och hårt med. Inte konstigt att glädjetårarna rann! Och nu skulle jag alltså välja förlag. Det var faktiskt mer ångestfyllt än jag kunde ana. Tänk om jag valde ”fel”. Jag ställde lite frågor till båda förlagen och jag ringde även och pratade med en av Författarförbundets jurister. Jag pratade även med författarkollegor som har böcker utgivna på respektive förlag. Jag valde sedan med hjärtat, hjärnan och magkänslan och det blev Olika förlag.

Det här var för snart två år sedan. Nu börjar det äntligen kännas verkligt. Att jag om 7-8 månader får hålla min debutbok i handen. Eller nej förresten, det där känns ju faktiskt väldigt overkligt.

 

 

Varför skriver du barnböcker?

Foto: Jini Sofia Lee

Det är en rätt vanlig fråga som barnboksförfattare får har jag förstått. Antagligen för att barnböcker inte ses som ”riktiga” böcker. Just den frågan har jag inte fått, än. Men jag tänkte ta tillfälligt i akt att svara på den frågan.

Ända sedan jag kom på att det var skrivandet jag ville satsa på var det självklart att det var just barnböcker jag ville skriva. Och det här var långt innan jag hade egna barn.

Varför barnböcker då?
Jag tror att det är för att jag var med om mina starkaste läsupplevelser som barn. Minnena från alla de där gångerna som mina föräldrar läste för mig sitter djupt rotade i mig. Stunder då inget annat existerade än jag, dem och fantasin. Och tryggheten det gav att få höra sin favoritbok om och om igen.
Än idag när jag slår upp barnböcker som jag hörde som liten minns jag känslorna de böckerna väckte hos mig som barn. Tänk vad fantastiskt att vissa barnböcker lever kvar i en hela livet! Vilka andra böcker har så stor inverkan på en person? Jag minns knappt vad en bok jag läste för några månader sedan handlade om i detalj. Jag minns om jag tyckte den var bra eller dålig, men inte så mycket mer. Numera är det tydligen guldfiskminne som gäller.

Tänk att få skriva en bok som kan påverka en människa hela livet! Vilken obeskrivligt häftig känsla!
En annan anledning till att jag vill skriva just barnböcker är också att jag alltid har tyckt väldigt mycket om barn. Och jag minns själv hur det var att vara barn, vilka tankar jag hade och vad jag tyckte om att göra. Det var en lycklig och tämligen bekymmersfri tid. Jag tyckte om att vara barn.

Förutom allt detta är barnböcker viktiga även av andra skäl. Det pratas mycket om vikten av att läsa samtidigt som högläsningen för barn minskar. Läsningen och ordförrådet grundas som barn. Så det är väl ingen tvekan om hur viktiga barnböcker är.

En sjuåring har i genomsnitt ett ordförråd på 7 000 ord.
En 17-åring som läser och/eller lyssnar till texter och som har blivit läst för som liten har ett ordförråd på 50 000-70 000 ord, men en 17-åring som inte läser har ett ordförråd på 15 000-17 000 ord.
För att klara av ett vanligt vuxenliv, att hänga med i nyhetssändningar, förstå en tidningsartikel och att kunna följa instruktioner och anvisningar, krävs cirka 50 000 ord.
(Källa: Mats Myrberg, professor i specialpedagogik vid Stockholms universitet)

Det där säger väl allt.

Vid varje jul och varje gång mina barn fyller år får de alltid minst en bok i present. Det har jag sagt till dem också. Att det alltid kommer att vara så. Jag vill visa att böcker är något fint att få och något att uppskatta.
Om du ändå ska ge en sak, varför inte ge något som kan lämna ett bestående avtryck för resten av livet?

 

Gott nytt Debutantbloggenår!

Tack bästa Debutantbloggen för 2017! Nu tar vi fem nya debutanter över och startar Debutantbloggen 2018. Fem författare som står i startgroparna för ett år med skrivande och drömmar som vi vill dela med er. Vårt nyårslöfte är att göra vårt allra bästa. Gott nytt år skrivarvänner!

Här presenterar vi oss:

Jenny som bloggar på måndagar

Foto: Henrik Berglund

Född: 1973

Debuterar med: Kämpa tjejer! en Storytel Original ljudbokserie. En komedi om 23-åriga Jossan Andersson, en journaliststudent som aldrig tidigare har tränat och fått en praktikplats på det storsäljande hälsomagasinet Fit. Det blir en rejäl utmaning för Jossan eftersom upplagan har börjat dala, redaktionen minimerats och hennes handledare ligger på sjukhus efter att ha gått in i väggen.

Kämpa tjejer! handlar om jakten på följare och det allra senaste inom hälsa och wellness. Om slirande journalistetik och att till varje pris försöka behålla jobbet utan att bli sjukskriven på kuppen.

Bidrag till Debutantbloggen: I september gästbloggade jag om hur du överlever att bli refuserad. Jag vill fortsätta skriva peppande inlägg, berätta om min resa tillbaka till ”det andra skrivandet” efter 20 år som copywriter i reklambranschen, och vägen till debuten. Fick chans att debutera via vinsten i tidningen Skrivas och Storytels stora ljudbokstävling i januari 2017. Kommer blogga om hur det är att skriva direkt för ljud och något om att ta de första stegen in i film- och tv-branschen som manusförfattare.

När jag inte skriver: Skriver jag! Är copywriter och manusförfattare. Lever med Erik och våra två barn på Södermalm i Stockholm. Överdoserar gärna konst och popkultur.

Jag finns även på: Instagram, Facebook och min egen sida.

 

Veronica som bloggar på tisdagar

Foto: Jakob Almer

Född år: 1986

Debuterar med: Sunt förnuft, vilt hjärta som släpps på Visto Förlag den 8/1. Boken är en romance och handlar om Ella von Beijer och James Jensen som kommer från två väldigt skilda världar. Hon från fina Östermalm i Stockholm och han från tuffa Fosie i Malmö.

Ella och James har inget gemensamt, men när de träffas öppnas dörrar till deras förflutna som båda trodde var stängda för alltid. Kan kärleken sudda ut alla slags gränser människor emellan? Och vilken betydelse får pressen från omgivningen, när det väl gäller? Sunt förnuft, vilt hjärta är en berättelse om att mot alla odds våga följa sitt hjärta.

Bidrag till Debutantbloggen: Min bok släpps på ett hybridförlag och jag själv hade inte tidigare hört talas om detta nya sätt att ge ut böcker. Jag vill därför sprida kunskap om hur det är att vara debutant på just ett hybridförlag. Jag hoppas att med mina inlägg också kunna väcka en lust för skrivandet samt pepp för att orka ta sig igenom de svåra stunderna som ständigt uppstår i denna berg- och dalbana.

Dessutom skriver jag i den underbara, men emellanåt hårt kritiserade, genren romance. Jag vill gärna ta vid där Christina Schiller slutade och fortsätta sprida kärleken för romance vidare. Jag vill helt enkelt ge mer kärlek åt folket!

När jag inte skriver: Den här rubriken borde egentligen vara; undertiden jag skriver. Jag är nämligen föräldraledig (finns dock inget ”ledigt” i den här situationen) och samtidigt som jag skriver tar jag hand om mina två barn på ett och snart tre år gamla. Jag är också utbildad socionom men har nyligen sagt upp mig för att satsa helhjärtat på mitt skrivande… det var det sparkontot 😉

Jag driver även en egen blogg som ni kan hitta här, där missbrukar jag också smileys. Har haft Instagram sedan tidernas begynnelse och den kan ni nå genom den här länken.

 

Mia som bloggar på onsdagar

Foto: Jini Sofia Lee

Född: 1976

Debuterar med: En bilderbok för barn 3-6 år som kommer ut på Olika Förlag i augusti/september 2018. Det är en rolig och annorlunda ABC-bok med kluriga ord skriven på rimmad vers. Illustrationerna står Maria Källström för.

Jag medverkar även i novellantologin Kära mamma som kommer ut på Ordberoende förlag i mars 2018. I den medverkar även bl.a. Amelia Adamo, Suzanne Osten och Alexandra Charles.

Bidrag till Debutantbloggen: Genom att ni får följa mig under mitt debutår hoppas jag kunna peppa och motivera alla er som bär på en skrivardröm. Jag vill också gärna lyfta barnboken och vad man ska tänka på när man skriver en bilderbok. På vilket sätt skiljer det sig från att skriva för vuxna? Jag kommer också ge tips om hur man skriver noveller och hur jag tragglar mig igenom skrivandet av min första roman.

När jag inte skriver: Är jag med min familj (sambo och tre barn) eller jobbar. Däremellan försöker jag hinna med att träffa vänner, träna och läsa. Jag gillar också att gå på teater, opera, konserter och bio, men gör det alltför sällan. Eftersom det är skrivandet jag brinner för och tycker mest om att ägna mig åt blir det inte mycket tid över till annat. 

Jag finns på: Facebook och Instagram

 

Helena som bloggar på torsdagar

Foto: Kicki Nilsson

Född: 1978

Bor: I Dyltabruk, utanför Örebro.

Debuterar med: ”Det fina med Kerstin” – en kapitelbok för barn 6-9 år. Boken utspelar sig i en liten by, bland ödehus och leriga åkrar, skvaller och säregna bybor. Där får vi följa Kerstin som går i förskoleklass. Kerstin har långt och trassligt guldhår och en bästa kompis som hon helst inte vill leka med. Hon har en guldsamling under sängen och tusen tankar i huvudet. Kerstin tycker om att tänka. Men inte att prata. En dag hittar hon en guldring på golvet i skolan. Hon tar hem den och lägger i sin samling. När hennes lärare Lotten frågar om någon har sett hennes vigselring så väntar Kerstin lite för länge med att svara. Och då blir det för sent.

Boken kommer ut i augusti på Natur&Kultur. Illustrerar gör Katarina Strömgård. Del ett i en triologi.

Bidrag till debutantbloggen: Då jag till vardags befinner mig i teaterns värld kan det hända att jag drar paralleller till teaterns sätt att förhålla sig till text, dialog och historieberättande. Kanske kommer jag att ställa fler frågor än vad jag kommer att ge svar? Jag tror att jag kommer att röra mig en del i barndomslandet – både i min egen barndom, mina barns barndom och i barnbokslitteraturen – då det är där jag finner störst lust och inspiration.

Bakgrund: Är utbildad skådespelerska och de senaste femton åren har jag främst arbetat på Teater Martin Mutter i Örebro där jag turnerar land och rike kring med barn och ungdomsteater. Vi spelar på skolor – i gympasalar och klassrum – och jag kan vara en av de nu levande som har ätit i flest skolmatsalar i Sverige!

Jag skriver också pjäser och några av dem finns förlagda här.

När jag inte skriver: Tycker jag mycket om att vara hemma med min man och våra tre söner i vårt ganska omoderna torp på landet. Där har vi några hönor och en tupp, en katt och mängder av vildsvin i skogen. Att bara drälla runt på gården är det bästa jag vet, men det är också roligt att odla, bygga och måla om saker. Och för att tänka bättre och bli trevligare springer jag gärna en mil i skogen då och då.

 

Emelie som bloggar på fredagar

Född: 1984

Debuterar med: ”Vänd rätt upp” en hästbok för unga vuxna som utspelar sig sommaren efter gymnasiet. Möjligheterna ligger vidöppna och alla Ylvas kompisar är redan på väg bort från den håla som de är uppvuxna i. Men Ylva vill ingenstans för allt hon vill ha finns redan här hemma: hästarna. Det är en bok om att drömmar inte alltid behöver vara storslagna, om att känna ansvar och lojalitet. Och så handlar det om kärlek, både den mellan människor och den till hästar. ”Vänd rätt upp” kommer på Bonnier Carlsen i maj.

Bidrag till debutantbloggen: Jag kommer att skriva om hästar och hästböcker. Om hur det är att skriva i en genre med lång tradition och låg status. Det kommer att handla om att ta tjejer och tjejers intressen på största allvar och om stallet som arena för systerskap. Klass och hierarkier är ytterligare teman som nästan är oundvikligt att inte beröra när det handlar om hästar. Självklart kommer även jag att dela med mig av min skrivande vardag mellan jobb och stall och förskolehämtningar.

När jag inte skriver: Tillbringar jag förstås gärna tid i stallet. Just nu har jag bara en ridkväll i veckan på ridskolan, men den prioriterar jag över allt annat. Jag jobbar på Akademibokhandeln, just nu på inköpsavdelningen med allt som inte är böcker, men har innan dess jobbat flera år i butik. Jag bor tillsammans med sambo och ett barn i Stockholm.

Bakgrund: Jag har läst flera skrivutbildningar, bla skrivarlinjen på Skurups Folkhögskola. Mellan 2008 och 2013 bloggade jag på dagensbok.com – redan då handlade det mycket om hästar, men mest om böcker.

 

Först med det senaste

Jag har just avslutat mitt livs första telefonkonferens med förlagschef, redaktör och illustratör. Vi var fyra personer som pratade samtidigt! Tre i Stockholm. Bara en sådan sak.

Det hela fick mig att känna mig ung och hipp, som vore jag fyrtio all over igen. Jag gjorde i och för sig inget tekniskt men svarade när telefonen ringde och slängde med jämna mellanrum in ett hjälpsamt ”Det var jag som sa det där” i ett försök att underlätta kommunikationen.

Samtalet rörde första boken i illustratören Ingrid Flygares och min läsa lätt-serie om syskonen Nils och Maja och deras lätt excentriska morfar.

Det är fascinerande att få en inblick i hur människor med känsla för bildtänk resonerar när det gäller färgskalor, estetiska stilar och att fylla i de tomrum orden inte täcker. Jag gillar nog en viss öppenhet när det gäller familjemedlemmar som inte nämns i boken. Varken i Leo eller böckerna om Nils och Maja framgår det i texten om vuxna är singlar, gifta, homo eller hetero. Vi enades om att detta inte ska framgå i bilderna heller. Däremot tycker jag att det är fantastiskt när bilderna bidrar med andra nya detaljer och vinklar. Det ger berättelsen fler lager och delvis en ny atmosfär som helt är illustratörens förtjänst. (En av frågorna idag: ”Ska morfar äta kakor i bakgrunden på några uppslag?” Och det är klart att han ska. Det står inget om det men om ni hade läst manuset hade ni förstått att det är en rolig och alldeles lysande idé.) Snart får förlaget och jag se de första bilderna. Ni anar inte hur yster jag blir vid tanken!

Som avslutning vill jag nämna att vi från och med nu åter håller helgöppet på bloggen. Imorgon är det enkätdags och på söndag gästas vi av Alex Haridi som har skrivit manus till filmer och TV-serier som Skilda världar, En plats i solen, Äkta människor och Blå ögon. Han romandebuterade i år med ungdomsboken Huset mittemot.

 

 

Releasedags för Leo

Jag är så glad, så glad, så glad! Jag är så glad att jag själv är lite förvånad över hur jag håller på nu igen. Jag står på händer, jag kysser vissna krukväxter, jag svämmar över på Facebook. Anledningen är att illustratören Kajsa Linds och min läsa lätt-bok Leo och klumpen i magen (Wahlströms) äntligen är här. Den låg plötsligt i min brevlåda och såg bedårande ut. Nästa vecka är det release för den. Böckerna är sena från tryckeriet vilket innebär att jag bara har ett enda exemplar och det är lite synd eftersom jag vill dyka ner i dem som Joakim von Anka i sitt stora kassavalv. Bada i dem. Skrubba ryggen med dem.

När jag är realistisk tänker jag att Leo och klumpen i magen är en fint illustrerad, enkel, liten berättelse om att kunna säga förlåt. När jag lider av hybris beskriver jag den istället (en gång inför en stor publik) plötsligt och överraskande som en lättläst variant av Dostojevskijs Brott & straff. Fast lite, lite bättre. En klassiker om de stora moraliska frågorna, helt enkelt.

I det tillståndet tänker jag också på den som 32 sidor rafflande action. Jag lägger gärna till att allt är based on a true story.

Tyst min mun, så får du socker.

Men uppföljaren Leo och Tant Britta, som kommer efter jul, är en riktig rysare. En klassisk thriller. (Handlar om en katt som springer bort men – spoiler alert –  snart kommer hem igen.)

Avslutningsvis vill jag tipsa världen om att Leo och klumpen i magen passar barn som just har lärt sig läsa eller håller på att lära sig läsa, eller ett yngre barn som en äldre medborgare kan läsa högt för.

 

Poliser är det bästa jag vet, näst efter rabarberkräm

Om några veckor är det dags för del två av min dubbeldebut som ”författare”. Då gör första boken i min serie om Leo entré i världen.

Trots att de korta, väldigt lättlästa böckerna om Leo är så enkla och avskalade tycker jag att Leo har en lika distinkt personlighet och lika mycket själ som Fille i Hälsningar från havets botten, eller som Jack i den ungdomsroman jag kommer ut med nästa vår. Leo är en finurlig liten tänkare.

När man skriver en roman är det bra att veta väldigt mycket mer om sina karaktärer än läsaren någonsin får veta. Ibland kanske man skriver kapitel eller delar av boken som måste strykas eftersom de saknar energi framåt. Jag tror inte att de är bortkastade för det. Det ger författaren en ännu klarare bild av karaktärerna och deras värld. Strukna delar och kapitel skapar ett eko i de delar som blir kvar, ett osynligt djup.

För mig är det likadant med Leo och karaktärerna i böckerna om honom. För att ta ett exempel tänker jag mig honom som ett regnbågsbarn även om det nog aldrig kommer att framgå i berättelserna. Utöver alla de detaljer jag tycker mig känna till om Leo och hans värld, kommer sedan illustratören Kajsa Lind med mängder av nytt ljus och helt nya vinklingar. Då förändras och förtydligas Leo och hans omgivning på ett smått makalöst sätt. Jag beundrar verkligen Kajsas öga för detaljer. Leos randiga tröjor. Pappas förkläden. Deras krukväxter. Leos röriga rum. Att hon låter något för mig helt oväntat stå i fokus på bilden, och att hon därmed förskjuter perspektiven. Ger emfas åt något alldeles nytt.

I böckerna om Leo har Kajsa och jag skapat en distinkt stämning och stil som jag hoppas ska prägla alla böcker i serien. Också korta, lättlästa böcker förtjänar humor, kärlek och poesi. Den här typen av lättlästa böcker innehåller inte så mycket text men varje ord har vägts på guldvåg och det går nästan inte att föreställa sig hur mycket jobb som ligger bakom illustrationerna. Kajsa Lind är lite min idol faktiskt.

Apropå barnböcker: Igår fyllde Pippi Långstrump 70 år. Jag storgillar språket och lekfullheten i Pippi. Modet, styrkan, humorn och auktoritetstrotset i själva karaktären Pippi. (En av hennes suveräna repliker: ”Det har jag aldrig provat förut, så det klarar jag säkert.”) Storgillar också omtanken, ansvarskänslan och öppenheten (inför en normbrytande ny, rödhårig granne) hos Tommy och Annika.  Tycker så mycket om den yviga språkglädjen. Livslusten. Humorn. (”Poliser är det bästa jag vet, näst efter rabarberkräm.”) Samt tanken på att det tydligen finns folk som har en prickig häst på verandan,  styrka nog att jonglera med inbrottstjuvar och dessutom bakar sjukt många pepparkakor med sin apa.

 

Vilken genre ska jag välja?

För mig är skrivandet något gränslöst och dynamiskt. Jag vill fortsätta att utvecklas, prova nya former och idéer, bli bättre. Hittills har jag fått två böcker utgivna, båda bilderböcker. Det är jag stolt över. Men jag vill göra annat också. Ser en framtid som författare av många olika slags böcker. Under året har jag haft kontakt med ett läromedelsförlag angående en idé och fört diskussioner även med andra förlag.

En bokidé som jag burit på i många år är en fackbok. En bok som jag tycker behövs. Först nu känner jag dock att jag har tid och möjlighet att ta tag i den. Jag har börjat diskutera min idé med ett förlag och hittat en illustratör som kan tänka sig att göra ett provkapitel tillsammans med mig. Det känns jättekul.

En annan genre jag alltmer kommit att intressera mig för är fantasy. Från att knappt ha läst fantasy har jag slukat flera riktigt bra böcker. Det som slår mig är att jag själv faktiskt har ett manus som skulle kunna beskrivas som fantasy. För närvarande ligger just det manuset i träda, men min nyfunna fascination för genren har fått mig att bli lite sugen på att återuppta arbetet med det.

Dessutom vill jag givetvis skriva fler böcker för barn, både i den serie jag redan har påbörjat och helt andra böcker. I datorn finns ett manus för något större barn – en kapitelbok. Mitt mål var att redigera klart det under 2011 och få iväg det till förlag, men mycket annat har kommit i vägen och det är fortfarande en del arbete kvar. Jag tror dock starkt på min idé och dess möjligheter att erövra unga läsare, så förr eller senare måste jag ta mig tiden att faktiskt bli färdig. Det lutar åt att jag behöver komma iväg en helg och arbeta intensivt med det sista.

Liksom många andra drömmer även jag om att skriva romaner. Förra året deltog jag i NaNoWriMo och skrev en så kallad roman (dvs ett manus på 50 000 ord). Det var roligt, men jag vet inte om just den idén är den jag vill lägga ner så mycket arbete på. Romanen får gärna vänta,  ta tid. Och varför skulle jag forcera fram något sådant när det finns så många andra böcker som väntar på att bli skrivna?

Frågan är vilken genre jag ska satsa på härnäst…

Min andra bok släpps idag

I dag blir jag författare på riktigt. I alla fall om man ska räkna som Författarförbundet, som verkar tycka att en bok är ingen bok, två böcker ett författarskap.

Min huvudperson Adam.

Hur som helst släpps min andra barnbok: Inte så fort, Adam!. Min huvudperson Adam, som i våras fick vattkoppor och kämpande mot en förfärlig klåda, ska nu lära sig cykla. Hans snälla pappa är med även denna gång. Och precis som förra gången är boken tvåspråkig. Den här gången tillkommer två nya språk: persiska och arabiska.

Eftersom jag har fruktansvärt mycket jobb för tillfället har jag knappt hunnit ta in hur det känns den här gången. Inför första boken gick jag och byggde upp en förväntan i flera månader. Nu tycker jag att tiden har gått väldigt fort – är det redan den 17 oktober?

Förmodligen kommer jag inte att riktigt förstå det förrän jag håller boken i min hand. (Ännu har jag inte fått mina egna exemplar.) Annat som påminner om att det är på riktigt är när recensionerna börjar komma eller om journalister ringer.

Till dess det inträffar tar jag de lugnt och funderar på hur jag kan hjälpa till att marknadsföra boken. Eftersom jag har mindre tid att lägga än i våras funderar jag på sätt att använda nätet mer. Jag kommer att prova att gästblogga. Det är inget jag har gjort tidigare, men jag tror att det kan vara givande om det görs genomtänkt och strategiskt. Återkommer med tankar om det längre fram.

En annan sak jag ska göra när jag får Inte så fort, Adam! i min hand är att skicka den tillsammans med Inte klia, Adam! till Författarförbundets invalsnämnd. Jag har ansökt om medlemskap och de har bett att få se på mina böcker. Huruvida jag beviljas ett medlemskap beror på den litterära kvaliteten. Det ska bli intressant att höra vad de kommer fram till.

Jag hänger dock inte upp min egen författaridentitet på Författarförbundets beslut. Redan från bok ett har jag haft författare tryckt på mitt visitkort. För det tycker jag att jag är!