Jag och Camilla Läckberg (del 3)

Camilla Läckberg håller i min barnbok Inte klia, Adam!

Nämen se där, är det inte Camilla Läckberg som står och håller i min bok? Jo, det är det!

I förmiddags var jag på ett seminarium här på bokmässan med Amanda Hellberg och Camilla Läckberg med titeln ”Så blir du författare”. Mitt i seminariet kom jag att tänka på ett par blogginlägg från i somras, då Oskar och jag tävlade om att komma nära just Camilla Läckberg. Oskars bok stod i stället bredvid hennes i en butik, och min bok recenserades i samma tidning som hennes.

Jag tror vi enades om att inte göra det hela till en tävling, men under seminariet väcktes min tävlingsinstikt till liv igen.  Bara några meter ifrån en av Sveriges mest framgångsrika författare, med min egen bok i väskan, kunde jag inte låta bli att ta tillvara på chansen. Alltså stegade jag fram och överlämnade ett exemplar av min bok till Läckberg.

Medan jag pladdrade aningen för snabbt och möjligen en smula osammanhängande om att våra böcker hade recenserats samtidigt riktade jag sökaren mot henne. Den första bilden blev suddig så jag knäppte en till. Under tiden stod Läckberg tålmodigt där med min bok i nävarna och ett brett leende på läpparna. Ett riktigt proffs. Bilden blev bra, måste jag säga.

Så, vad säger du Oskar – kan vi förklara den här tävlingen avslutad nu, eller har du något att kontra med? Eller kommer kanske Frida på upploppet och springer om oss båda två på upploppet? Spänningen är olidlig…

Konstruktiv läsarkontakt på Twitter

På Bokmässan förra året var jag på ett seminarium med en rad namnkunniga barnboksförfattare. Många av dem tyckte att den svenska barnbokskritiken var för mesig. I andra länder har barnlitteraturen högre status och kritikerna är vassare.

Jag kan hålla med. I de recensioner som handlar om min egen bok finns det väldigt lite av konstruktiv kritik. Somliga ger knappt något omdöme, vilket är en av recensentens viktigaste uppgifter. Andra framhåller hur bra det är att det finns tvåspråkiga böcker eller att det är pappan som tar hans om den vattkoppsmittade Adam. Få har haft något att anmärka på. Vilket är märkligt. Jag tycker att det finns mycket som skulle kunna utvecklas eller förbättras (och det är det jag tänker ägna min fortsatta skrivarkarriär åt).

Samma sak med läsare. De flesta är glada i hågen och säger snälla saker. Och det är ju trevligt. Men jag är säkert på att en och annan sitter och tänker både det ena och det andra som kanske skulle vara intressant för mig och illustratören att få veta.

Häromdagen på Twitter hände plötsligt det som jag väntat på, när @BckJoh kritiserade min bok på ett konstruktivt sätt. Det började med att vi diskuterade Tensta och huruvida Adam Tensta fortfarande bor här. Men snart kom vi att prata om min bok Inte klia, Adam! istället.

Jag blev lite nyfiken och frågade vad han menade med pedagogisk barnlitteratur. Fick svar:

Jag kunde ha kunnat reagera som herr Nesser och ifrågasatt min läsares omdöme. Men någonting sa mig att det inte hade varit särskilt fruktbart, vare för min personliga utveckling eller för min relation till mina läsare. Så jag fortsatte att fråga. Det visade sig att Johan uppfattar det vuxna perspektiv (pappans) i boken som dominerande. Han skrev:

Min dotter tex, hon är lite oroad över pappan och fokuserar väldigt lite på hur Adam känner, vilket borde va barnlitteraturens viktigaste uppgift. Precis som för vuxna. Gestaltning. Men jag har all respekt för ditt verk. Och min dotter gillar ju boken 🙂

I det ryms så mycket. Vad är egentligen barnlitteraturens uppgift? Vem är det som avgör om en bok lever upp till det – den lilla läsaren eller den stora? Kan en barnbok handla om en vuxen? Måste det handla om en person – eller kan det lika gärna vara en relation som står i fokus? Hur gestaltas en känsla i en bilderbok – i texten, bilderna eller båda? Måste allt vara uttalat eller ska det finnas utrymme för vuxna läsare och barn att skapa sin egen berättelse utifrån det som står och inte står? Vore det värdefullt att tona ner pappans roll till förmån för Adams i nästa bok?

Jag har inga bra svar på frågorna, däremot en rad antaganden och funderingar. Att skapa är att ständigt pröva och ompröva idéer. Om de bär eller ej avgör andra. Men jag blir så löjligt glad varje gång någon faktiskt intresserar sig för det jag har skapat, och lägger ner tid på att  diskutera det med mig på ett konstruktivt och respektfullt vis. Jag ser fram emot att fortsätta diskutera dessa frågor och andra tillsammans med @BckJoh och andra twittrare. För även om vi har olika åsikter om en enskild bok har vi en viktig sak gemensamt: vi tar barnlitteratur på största allvar!

(Diskussionen går att läsa här – några tweets saknas dock. Och ja, Adam Tensta bor fortfarande i Tensta.)

Budskap i barnböcker

Nästan allt jag gör bottnar i en stark vilja att främja språklig och mänsklig mångfald. Jag valde att bli språklärare för att få vara med när andra människor erövrar nya språk. Jag valde att vända mig till ett förlag som ger ut flerspråkiga böcker för att jag känner en stark samhörighet med deras affärsidé.

I grund och botten tror jag att en stark övertygelse är en fördel när det kommer till att bygga en karriär och att skapa sitt numera så omtalade personliga varumärke. Men det handlar hela tiden om en balansgång. Att bara ösa ut sitt budskap kan i längden bli tjatigt.

Det finns olika sätt att inkludera budskap i barnböcker. På 70-talet var det revolutionärt så det förslog – inga förskönande omskrivningar alls. Sedan dess  har det hänt en del inom den svenska barnlitteraturen. Fortfarande finns ofta en sensmoral, även om den är mer inlindad. Att man ska vara snäll mot sina kompisar eller att alla är lika mycket värda kan man säga hur många gånger som helst. Både i ord och bilder.

Personligen har jag svårt för böcker som bara är budskap. Om man till exempel ska göra en bok som har budskapet att det inte spelar någon roll vilken hudfärg människor har, behöver boken inte nödvändigtvis handla om hudfärg. Vill man skriva om pappor som tar hand om sina barn behöver boken inte göra en stor grej av att papporna tar hand om sina barn.

Jag tror att det bästa sätter att ge barn  (och vuxna) ett budskap – oavsett om det handlar om utseende, beteenden eller etik – är att låta det vara i bakgrunden, gärna outtalat, i en berättelse som handlar om något helt annat.

Min första bok handlar om Adam som får vattkoppor, men där finns också en pappa som tar hand om sin son. Många har uppskattat det, och undrat om det finns en tanke bakom att det är just pappan som står för omvårdnaden. Självklart finns det en tanke bakom. Det finns en tanke bakom (nästan) allt. Pappan ringer till exempel till förskolan och sjukanmäler sin son, vilket är en subtil signal om hur man förväntas agera då ens förskolebarn blir sjukt. Dessutom förekommer ordet förskola, fastän jag själv oftast säger dagis. Ett sätt att förhålla sig till en diskussion om profession och yrkesstolthet. Ett medvetet val.

Jag tror på att normalisera det som för somliga ter sig främmande. Istället för att skriva barnböcker om hur konstigt det är att människor har olika hudfärg (det finns!) tror jag på att bara låta folk se ut som de gör mest och skicka ut dem på äventyr i världen. Samtidigt kan man peta in små pekpinnar och budskap som kanske passerar obemärkt för de flesta läsare, men som ändå finns där.

Det finns andra tillfällen än skrivandet att formulera vad man vill säga med sin bok. I intervjuer till exempel.

Biblioteksersättning – hur funkar det?

Jag älskar bibliotek! Jag kan inte gå in på ett bibliotek utan att komma ut med en trave böcker. Nu när min egen bok finns på ganska många svenska bibliotek kan vem som helst låna den utan att betala ett öre. I kommentarerna till mitt förra inlägg ställdes frågan om denna utlåning ger några pengar till författaren. Sedan länge vet jag att svaret är ja. Men exakt hur det går till har jag inte tagit reda på. Förrän nu:

Vårt svenska system med biblioteksersättning infördes 1954 och innebär att staten ger upphovsmän en ersättning baserad på utlån av deras verk från biblioteken. De som får ersättning är författare, översättare, fotografer och tecknare. För varje hemlån betalar staten 1 krona och 32 öre. Det kan låta som en ringa summa, men totalt handlar det om över hundra miljoner kronor som ska fördelas varje år. Svenska Författarfonden heter den organisation som har i uppgift att administrera dessa pengar.

Av de 132 öre som staten betalar för varje lån hamnar den största delen direkt i författarens ficka: 79 öre. (Medan en översättare får hälften: 39,5 öre.) Knappt 8 öre går till administration. En liten del går också till upphovsmännens organisationer: Sveriges Författarförbund, Svenska Tecknare och Svenska Fotografers förbund. Resterande ören går till att betala ut olika typer av stipendier, garantibelopp och bidrag till upphovsmän.

Varje år sammanställer biblioteken statistik över utlånen och skickar till Sveriges författarfond, som har ett register över upphovsmän och deras verk. Dessa uppgifter bearbetas året efter utlåningen skett.

Som författare behöver man inte göra något särskilt får att få del av ersättningen. Däremot måste ens verk lånas ut minst 2000 gånger under ett år för att berättiga till ersättning. Det motsvarar 1580 kr. På detta betalar författaren själv sociala avgifter och skatt. När upphovsmannen dör går ersättningen istället till dennes efterlevande så länge upphovsrätten gäller, dvs. i 70 år.

Jag har ingen aning om ifall min bok kommer att lånas 2000 gånger, men jag hoppas naturligtvis på det. Ersättningen kommer i sådana fall att delas mellan illustratören och mig.

En fördel jämfört med andra debutanter är att vår bok finns i fyra olika språkversioner, vilket torde öka utlåningen. Det är dessutom en barnbok, som enligt min erfarenhet är bland de böcker som lånas allra mest på många bibliotek. Om jag inte har missuppfattat det hela kan jag dessutom räkna med ersättning för översättningen av den spanska versionen på boken. Dessutom släpps nästa bok om Adam i höst, vilket kan öka på antalet utlån under årets sista månader.

Det skulle vara intressant att veta om andra debutanter har fått någon ersättning efter det första året. Kanske någon tidigare debutantbloggare kan svara? Herrarna Erba, Frato och Dixelius borde ha koll på det.

Mer läsning för den intresserade:
Sveriges författarfond
Följ biblioteksförhandlingarna (blogg)
En krona och trettiotvå öre (krönika)

Ny Adam-bok i höst

I slutet av förra året satte jag upp en mål för mig själv: att skriva på minst ett nytt bokkontrakt under 2011. Det målet är nu uppnått. Förra veckan skrev jag på ett avtal om andra boken om Adam. Den kommer att komma ut i höst på samma förlag som första Adam-boken. Det blir två nya språk den här gången: arabiska och persiska. Dessutom fortsätter vi med spanska, somaliska och bosniska.

Den här gången är arbetsordningen lite bakvänd i jämförelse med första boken. För att komma med i höstens Barnbokskatalog måste omslag, titel och baksidestext vara klart relativt snart. Med första boken gjorde vi precis tvärt om.

En annan rolig sak är att Adam ska bli klistermärke. Det blir små runda märken där han gör tummen upp och säger Bra jobbat! på svenska eller ¡Excelente! på spanska. Belöningsklistermärken kallas de visst, och är tänkta att användas som uppmuntran i skolan.

Nu siktar vi på att göra Adam till modersmålsböckernas Mamma Mu 🙂

Fideli debuterar efter seger i bilderbokstävling

Fideli Sundqvist studerar grafisk design och illustration på Konstfack. Förra året blev hon en av två vinnare i en bilderbokstävling. Hennes bok Birre, var är du? har precis kommit ut på Opal förlag och Fideli Sundqvist berättar idag om vägen dit.

Jag växte upp i Uppsala, där min mamma arbetade som konstnär och keramiker. Redan som barn satte hon papper och penna i mina händer. Men det var först under gymnasietiden som jag verkligen började fascineras av bilder. Jag var då intresserad av musik och tyckte mycket om just skivkonvolut. Ett omslag väckte mitt intresse för linoleumsnitt. Jag började skära i linoleum som en galning och gjorde illustrationer till dikter och låttexter som jag tyckte om. Resultatet av detta blev mina första utställningar på några caféer i Uppsala. Under den tiden blev jag även intresserad av barn- och bilderböcker. Många av dem hade jag redan mött i min barndom, till exempel Muminböckerna, Lille prinsen, Barbro Lindgrens böcker, liksom Anna Höglunds suggestiva bildvärld.

Efter gymnasiet flyttade jag till Stockholm för att studera på Nyckelviksskolan och sedan vidare till Konstfacks utbildning för Grafisk design & Illustration. Där går jag just nu mitt tredje och sista år. Under förra hösten hade vi en barnbokskurs med underbara och inspirerande gästföreläsare. Under det egna arbetet väcktes idén om boken “Birre, var är du?”. Så i våras när Opal utlyste en barnbokstävling blev jag väldigt sugen på att förverkliga mina idéer. Jag började skissa, måla och skriva manus. Boken “Birre, var är du?” kom att bli en av de två vinnarna i tävlingen. Nu i somras omarbetade jag materialet, jobbade vidare med texten och bilderna. Jag jobbade parallellt med att göra illustrationerna och utforma berättelsen. Tidigare har jag aldrig skrivit historier utan jobbat mycket med att göra bildberättelser utan text. Det kändes som en riktig utmaning och stundtals ganska svårt.

Att jobba från skiss till färdig bok har varit enormt kul och väldigt lärorikt. Det är inte så ofta jag arbetar med projekt som sträcker sig under en så lång tid och att jobba med en helhet som en bok innebär. Man hinner liksom utvecklas under tiden och komma på nya idéer och uppslag. Men det gäller att vara lite bestämd mot sig själv och fatta beslut och inte fasta allt för lätt i velande och pillande med att måla små svampar och sen måla över dem igen… (visserligen gjorde jag det ändå, för jag kan inte låta bli). Men just att se arbetet som en helhet är för mig ett nytt sätt att jobba på och jag tycker mycket om det, det är befriande på något vis.

Boken handlar om den lilla hundvalpen Birre som springer bort i skogen, där upplever han en rad äventyr. Han är både förtjust och nyfiken men känner sig efterhand mer ensam och rädd. Bilderna är målade i akryl och illustrationerna täcker hela uppslagen. Att det kom att handla om en liten valp kändes naturligt, då jag som barn längtade väldigt mycket efter en egen hund och lyckades tjata till mig en som jag kom att älska över allt annat. Jag tycker att det är kul att rita små hundar i olika situationer, skrämda som glada. Genom att utgå från hundar går det ganska enkelt att förmedla både sorgliga och humoristiska situationer.

När jag jobbar med barn som målgrupp, tänker jag ganska mycket på hur jag själv var när jag var liten, och egentligen är det ganska lika saker som tar i hjärtat nu som då, vartåt ens blick dras och vilka historier som man gillar. Jag tänker att de bilder jag använder berättar ganska mycket i sig själva. Texten är för mig mer ett redskap att föra läsaren framåt i handlingen.
Jag är så glad att boken nu kommer ut på riktigt och ser med förtjusning fram mot att få hålla den i mina händer!

En lyckad release för Inte klia, Adam!

Markku Huovila hade gjort en Adam i naturlig storlek av papp. Hans Granström hade tonsatt sången Usch, det kliar! och skapat ett musikprogram för barn.  Alexandra von Seth från förlaget hade släpat dit lådor med böcker att sälja. Gunilla Olofsson på Tensta bibliotek hade köpt in ett gäng Inte klia, Adam! samt skyltat på väggar och i montrar om releasen. Zamzam och Beatriz hade förberett sagoläsning på somaliska respektive spanska. Och jag hade köpt en ny blus. Resultatet: en framgångsrik release. Nyfiken? Här kommer några bilder från gårdagen.

Jag får hjälp att räkna prickar på Adams mage.

Papp-Adam övervakar signering.

Markku Huovila tecknar inför publik.

”Vilken bra bok!”

Musikstund med Hans Granström.

Mingel på bibblan.

Det blev en minnesvärd dag tack vare alla som kom dit och firade boken med oss. Särskilt kommer jag att minnas känslan av att höra min egen bok på somaliska. Det var en häftig upplevelse att lyssna på berättelsen och förstå den utan att förstå orden – att gå in i ett sagorum som jag har skapat utan att ha tillgång till språkets nycklar. Högläsning i sig är magiskt, och att höra sin egen berättelse få liv genom en annan människa är storslaget.

En rolig överraskning var att en reporter från SR Internationals somaliska redaktion hade hittat dit. Han ställde väldigt bra frågor och jag hoppas att något av det kommer att sändas.

När bibblan stängde och rullade ner sina jalusier gick jag hemåt fullpackad med blommor, presenter och värdefulla minnen. Att arbeta med text är ofta mycket ensamt – därför är jag glad att jag fick dela denna dag med så många, både besökare och andra skapande människor som har satt sin egen prägel på Adams värld.

Myten om den skrivande författaren

En gång i tiden kunde en författare skriva en text och sedan lämna över resten av jobbet till förlaget, medan hon brottades med ångest och började på en ny text. Idag innebär författarrollen mycket mer än att bara skriva. I vilken grad författare involverar sig i sådant som marknadsföring och försäljning varierar säkert, men min bild är att förlagen uppskattar en författare som är aktiv i byggandet av sitt eget varumärke och koncept.

Personligen är jag kluven inför detta. Å ena sidan har jag inget som helst intresse av att folk känner till mig som person. Kändisskap vore en mardröm för mig. Å andra sidan vill jag självklart att så många som möjligt ska få upp ögonen för min redan publicerade bok och mina kommande. Då kan jag inte gå och gömma mig under en sten.

Det mest naturliga sättet att bidra till att intresset för produkten (om ni inte har något emot att jag just nu refererar till min bok som sådan) är att bygga vidare på den. Därför är det extra kul att se att Oskar tänker på samma sätt. Medan Oskar lägger ut hela sin roman som podcast planerar jag tillsammans med förlaget inläsning av min bok på de olika språken. Eftersom jag även har skrivit en sång på samma tema som finns i boken är min förhoppning att även den får vara med.

I vilken form inspelningarna ska göras tillgängliga vet jag inte ännu. Visst ser jag en poäng i att låta allt vara gratis och nedladdningsbart. Samtidigt riktar sig min bok till små barn och personer som jobbar med dem. Många är säkert väldigt bekväma med den nya tekniken, men långt ifrån alla. Samtidigt är det ett faktum många förskolor och skolor inte är särskilt väl utrustade med datorer, mp3-spelare och bredband. Dessutom handlar det om så korta inspelningar att man knappast kan räkna med att någon springer och köper boken för att få veta hur den slutar. Man hinner inte ens leta fram plånboken innan berättelsen är över.

Det finns andra tekniska lösningar än cd och podcast för att kombinera en fysisk bok med inspelat ljud. En person som representerar en sådan variant har kontaktat oss om att förse Adam-boken med denna lösning. Ännu är inga beslut fattade, inga inspelningar gjorda. Men jag tycker att det är väldigt spännande att följa hur mina drygt hundra ord nu ger upphov till nya uttryck – från illustration, via sång, till inläsning och kanske ännu mer.

Som upphovskvinna är jag mån om att vara med under dessa steg. Att förlora kontrollen över var som sker med Adam vore olyckligt. Samtidigt tar det tid att hela tiden uppdatera sig om vad som är på gång, att hålla kontakten med inblandade personer och fundera på nya strategier. Tid som kunde ha ägnats åt att skriva. Jag gillar verkligen att kunna vara delaktig i det som rör min bok, samtidigt som jag då och då längtar till den där författarbilden jag inledde detta inlägg med. Frågan är om den har varit sann i någon tid, eller bara var en myt hela tiden.

Kom på release i Tensta!

Om en vecka är det dags för release för min och Markku Huovilas bok Inte klia, Adam! Redan i höstas fick vi en förfrågan från Tensta bibliotek om att hålla den där och förberedelserna har pågått så smått sedan dess. Vi har funderat på olika sätt att locka familjer i området till biblioteket, särskilt de som pratar något av språken boken kommer ut på.

En självklar programpunkt är att läsa boken högt. Den svenska uppläsningen gör jag själv. Dessutom kommer boken att läsas på spanska och somaliska. En av min sons dagisfröknar ställer upp och läser den spanska texten, vilket känns tryggt. Hon är van att dramatisera och läsa högt för barn. Den somaliska uppläsaren har jag inte träffat, men hon har gjort liknande saker på andra bibliotek, så jag tror att det kommer att bli bra.

Efter sagostunderna blir det musik. Höjdpunkten är urframförandet av en specialskriven barnsång. Jag har skrivit texten och Hans Granström har tonsatt sången Usch, det kliar! Att skriva en sång är en helt ny erfarenhet för mig, men jag är nöjd med resultatet. Hans melodi är rolig och trallvänlig. Förhoppningsvis kan vi få fler att sjunga om hur det kliar även efter nästa lördag.

Det blir också en tävling för alla barn där vi ber om hjälp att namnge den papegoja som förekommer i boken. Tävlingen startar på releasen och pågår en vecka. Förhoppningen är att få in många bra förslag på namn, som sedan kan publiceras på Adams sajt.

Sist men inte minst blir det naturligtvis försäljning och signering av boken. Bokens illustratör Markku kommer även att visa hur han har jobbat med bilderna och teckna live för barnen. Han har tidigare gjort tecknade sagor på tv där han låter en historia växa fram på pappret. Kanske växer nästa Adam-historia fram nästa lördag…

Alla som är intresserade eller nyfikna är varmt välkomna till Tensta den 19 mars mellan klockan 12.30 och 14.30. Vi hoppas på en skön blandning av folk.

Mer info finns bland annat på Barnistan.

Kan man plaska på spanska?

I gårdagens inlägg skrev Oskar om skillnaden mellan svenska och engelska. Det fick mig att fundera på vissa problem som uppstod när jag skulle översätta min egen bok till spanska.

Varje språk har sina finurligheter, som av den språkligt begåvade kan utnyttjas till att skapa litterära aha-upplevelser. De skickligaste författarna rör sig i grammatikens gränsland, där de tänjer en aning på det system som möjliggör vår dagliga kommunikation.

Ett språks särart svarar mot vissa bestämda behov. Ett nomadfolk har andra språkliga behov än ett bergsfolk. Samma behov kan ge upphov till olika lösningar i olika språk. Det som i svenska beskrivs med hjälp av prepositioner kan i andra språk anges i form av kasus. Det som framgår av verbet på ett språk måste sägas med ett pronomen på ett annat. Detta innebär inga större problem för oss i det dagliga livet, då vi kan göra oss förstådda tämligen obehindrat utan att fundera över språkliga val.

Svårigheten uppstår när ett språk ställs mot ett annat, när en idé som uppstått på ett språk ska överföras till ett annat. Det är där, i mötet mellan språkens olika sätt att förhålla sig till verkligheten, som översättarens skicklighet sätts på prov.

Min bilderbok kommer ut på svenska i kombination med fyra andra språk. Eftersom jag behärskar spanska tillfrågades jag av mitt förlag om jag ville skriva den spanska versionen. ”Javisst!” svarade jag. Den som har läst mina tidigare inlägg vet att manuset består av 127 ord, många upprepningar och enkla meningskonstruktioner. Jag talar spanska dagligen och har ett gäng högskolepoäng i ämnet, så jag kände mig ganska trygg.

Jag satte mig ner och började. Det här var innan den slutgiltiga svenska versionen var klar. Egentligen var det långt kvar tills översättningarna skulle göras, men jag tänka att jag skulle testa. Jag försökte översätta rakt av. Kollade i ett lexikon och en spanska synonymordbok på nätet. Det gick hyfsat bra.

Men trots det enkla språket lät sig vissa formuleringar inte översättas utan problem. Låt mig illustrera det med ett exempel. I boken badar Adam. Texten löd: ”Plask, plask.” Jag letade efter den spanska motsvarigheten. Försökte ta omvägen över engelskans splash. Sökte på ordlistor över ljudhärmande ord som beskriver vatten i rörelse. Dripp. Dropp. Plums. Skvalp. Plask. Det enda spanska ord jag hittade var chapoteo, som inte alls kändes lika träffande som vårt plask. Ett plask är plötsligt, enstavigt. Det är inte cha-po-te-o.

Att översätta en text utan att det sker en viss förskjutning av nyanser är i princip omöjligt. En översättare måste ha en viss frihet. Men i mitt fall kommer de två textversionerna att ligga intill varandra på boksidorna. Många läsare kommer att använda dem för att lära sig det ena språket. Utrymmet för meningsförskjutning är därför litet.

I fallet med plaskandet löste jag mitt översättningsproblem genom remittera det till författaren av den svenska texten, som råkade vara jag. ”Du, det här funkar inte på spanska, kan du göra något åt det? frågade jag mig själv. ”Tja, vad sägs om att placera betydelsen i ett verb istället, som i  ’Adam plaskar’?” föreslog författarjaget. ”Toppen, det är mycket lättare att översätta!” tackade översättare och skrev ”Adán chapotea”.

Vissa konstnärliga friheter får man tillåta sig.

Ett lyckat bilderboksomslag?

Hur ser ett lyckat bilderboksomslag ut? Jag ställde frågan på min egen blogg och fick blandade svar: Det ska vara färgglatt. Det ska vara action. Det ska spegla innehållet. Man ska bli glad av det. Personligen tycker jag att det är viktigt att titeln är tydlig och lätt att läsa, att bilden lockar både små och stora läsare samt att det säger något om bokens innehåll.

Idag fick jag omslaget på min bok Inte klia, Adam! som släpps den 1 mars. Boken handlar om en liten kille som heter Adam. Det börjar klia på hans mage. När han lyfter på sin tröja upptäcker han att han har blivit prickig. Läsaren får sedan följa hur Adam och hans pappa hanterar sjukdomen som drabbat Adam.

Eftersom texten är ytterst kortfattad ligger mycket av berättelsens känslomässiga dimensioner i illustrationerna. Redan när jag såg de första skisserna visste jag att jag skulle bli nöjd med illustratören Markkus arbete. Men när jag satt med honom och  vår förläggare Alexandra och skulle välja en omslagsbild kände jag mig villrådig. Jag hade en favorit, men den passade inte riktigt som omslag. Det var en mellanbild, som drar ner tempot i berättelsen och manar till en stunds stilla betraktande. På omslaget behövdes något som var mer rakt på sak – och som hade en tydlig koppling till titeln.

Efter att både Markku och jag hade tittat på bilderna utan att kunna bestämma oss plockade Alexandra upp en där Adam är alldeles förskräckligt prickig och ser minst sagt besvärad ut. Han är i badrummet och färgerna är ganska djärva. Jag tittade på den. Funderade. Jo, det skulle nog kunna funka.

Eftersom boken kommer att vara liggande och bilden var kvadratisk skulle illustratören bli tvungen att göra om den. Jag har en förkärlek för omslag som fortsätter på baksidan och föreslog därför en sådan variant. Både Markku och Alexandra verkade tycka att det var en bra idé och Alexandra kom på en fiffig lösning på hur man kunde placera baksidestexten i bilden. Markku gjorde snabbt om illustrationen och det blev precis som vi tänkt.

Det sista som återstod var att få dit all nödvändig omslagstext. Eftersom boken kommer ut i fyra versioner med två språk vardera, blir titeln dubbel. Dessutom måste språken framgå av omslaget.

Idag kom ett mejl med de fyra omslagen. Det finns fortfarande utrymme för mindre ändringar inför den tryckta versionen, men så här kommer omslaget att se ut i det marknadsföringsmaterial som används inför lanseringen. Jag är väldigt förtjust i bilden och den  oväntade färgkombinationen. Däremot funderar jag på om typsnittet och textens placering är idealiskt. Vad tycker ni? Konstruktiva kommentarer välkomnas.

Så hittade jag rätt förlag

För att bli utgiven gäller det att hitta rätt förlag till sitt manus. Idag berättar jag om hur jag fann ”mitt” förlag.

Det hela börjar egentligen för drygt tio år sedan, då jag 19 år gammal åkte till Mexiko utan att kunna ett ord spanska. (Jo förresten, några ord kunde jag efter att ha försökt läsa en kortroman av Gabriel García Márquez på spanska. Ett av dem var puñalada, som betyder dolkstöt. Ett annat var huevo. Det blev ett intressant samtal i taxin på väg från flygplatsen!) Jag gick en intensivkurs i spanska, men skaffade mig även en bok att läsa. Det blev Michael Endes Momo. Jag satte mig i solen och lät blicken vandra mellan boken och mitt spansk-svenska lexikon. Intill de tryckta orden antecknade jag den svenska översättningen. Ibland krävdes mycket tankearbete för att lista ut vilken grundform en viss verbböljning stammade från. Jag tror det tog en vecka att läsa första sidan, men motståndet minskade i takt med att mina kunskaper i spanska växte.

Ett enklare sätt att göra det jag gjorde är att skaffa sig en bok där samma text finns på två språk. Man kan lägga bort lexikonet och koncentrera sig på texterna. Först försöker man förstå enstaka ord. Sedan lägger man kanske märke till någon regelbundenhet i grammatiken. Så småningom lyckas man blottlägga diskrepanser mellan de två versionerna. Aha, det som sägs med ett verb här förvandlas till ett substantiv där! Och det som uttrycks med fyra ord där ryms i hälften så många här.

I USA har man sedan länge fattat att det finns en marknad för böcker på två språk. Det finns parallellspråkiga böcker för barn, unga och vuxna inom en rad olika genrer. När jag blev mamma började jag leta efter tvåspråkiga böcker till mina barn, eftersom vi pratar både svenska och spanska hemma. Det visade sig vara svårt.

Jag började leka med tanken att starta ett förlag som gav ut tvåspråkiga böcker för den svenska marknaden. Jag omsatte dock aldrig min idé i handling och rätt som det var upptäckte jag att någon annan hade startat ett sådant förlag. Först blev jag irriterad över att jag inte hade satsat själv. Men ganska snart insåg jag att jag egentligen inte var intresserad av att driva förlag, utan av att skriva böcker.

När jag en decemberdag 2008 fick en idé till en tvåspråkig bok skickade jag ett mejl till förlaget. Knappt två år senare skrev vi kontrakt och i mars i år kommer min bok Inte klia, Adam! ut i fyra olika språkversioner: svenska i kombination med spanska, somaliska, bosniska och polska. Nu är vi flera personer som arbetar med projektet och det känns helt rätt att vara på ett litet förlag som delar mitt engagemang för flerspråkighet. För mig är det en ära att skriva för Sveriges flerspråkiga invånare, både stora och små.

Vilket förlag drömmer du om att bli utgiven på?

Hur vi läser nu

Som barn och ungdomar har vi helt enkelt större fantasi- och inlevelseförmåga än vuxna. Allt vad jag läste under de åren kommer att för alltid vara en del av min barndom; allt vad jag läser nu blir däremot endast en del av min vuxen-själv. Och den roman jag läst flera gånger än någon annan – kanske åtta – är Ursula K. LeGuins A Wizard of Earthsea, (Trollkarln från övärlden). Jag läste den första gången när jag var tio, och ingen annan bok kommer någonsin att betyda lika mycket för mig.

Förmodligen kommer inte ens min egen debutroman att betyda lika mycket. Jag kan min egen roman nästan utantill. Under en lång period var den viktigare för mig än någon annan berättelse. Men en vacker dag kommer jag att ha vuxit ur den. LeGuins roman växer jag däremot aldrig ur, därför att den så tidigt blev en del av mig. Den har förvandlats till myt och poesi inuti mig.

Hemma i Ohio köpte jag nyligen den femte romanen i LeGuins Övärlden-trilogi (inte heller hon kunde  hålla sig borta från Övärlden) och försvann in i den på ett sätt som jag sällan längre unnar mig med böcker. Numera läser jag mest för att se hur andra skrivit. Det har blivit så. Det finna väldigt få författare som fortfarande kan få mig att läsa medan jag står i köket och rör soppan. Eller cyklar hem från stationen. Nuförtiden hittar jag sällan böcker som lyckas föra mig bakom kulliserna av form och språk. Men LeGuins femte roman i Övärlden-trilogin The Other Wind var en sådan, åtminstone till en början.

Barnböcker däremot – det känns inte som om jag hinner läsa så mycket, men å andra hand blir det minst en halvtimmes barnboksläsande varje kväll. Med barnen alltså. Och där kan deras sagoglädje fortfarande dra mig in. Just nu läser vi här hemma mycket Bamse, samt Barbapappa, BeastQuest, Each Peach Pear Plum, Tintin, Ole Lund Kirkegaard och James and the Giant Peach.

Och jag ser hur sagorna blir en del av mina barn. Det vill jag unna dem, så länge jag kan. Det är så samhället skapas, av berättelser som formar vår identitet. Men det är svårt att forma om en vuxens identitet.

PS: Förresten är det någon som har tips för sommarläsning? Förutom Bamse läser jag just nu Shantaram av Gregory David Roberts och Göra gott av Trude Marstein. Vad läser ni just nu, och varför – och hur? Går det att som vuxen läsa som barn?