Tack 2018!

Foto: Jini Sofia Lee

Ett år har gått och det här är mitt sista inlägg på Debutantbloggen. Att något slutar betyder också att något nytt tar vid. Vad det blir vet en inte riktigt. Vissa saker i livet rår en inte över, men mycket kan en välja, åtminstone hur en ska förhålla sig till sakerna.

Att min mamma gick bort var en av de absolut svåraste händelserna jag har varit med i mitt liv. Jag hade gjort vad som helst för att ha henne kvar i livet, i mitt liv. Men genom att jag tog mig igenom den otroligt svåra tiden, så vet jag att det inte finns någonting som jag inte klarar av. Det finns ingenting som skulle få mig att kapitulera inför livet. Jag tror att jag hade blivit författare även om min mamma fortfarande hade levt, men jag tror att det hade tagit betydligt längre tid. Trots att jag är ledsen för att min mamma inte får se mig nu, är jag så oerhört tacksam för det jag nu får vara med om. Också med vetskapen om att jag har tagit mig hit på egen hand. Jag har kämpat och fått mina refuseringar. Jag har skrivit och skrivit. Hela tiden med övertygelsen om att jag en dag skulle få en bok utgiven, trots att det fanns folk i min omgivning som inte tyckte att barnboksförfattare var något att satsa på. Och jag kämpar fortfarande. Med att få boken att sälja så mycket som möjligt. Med att få fler böcker utgivna. Med att nå mitt mål om att bli heltidsförfattare. Jag är övertygad om att det går.

Det här var alltså året då min dröm gick i uppfyllelse. Drömmen om en bok. Efter år av slit och väntan finns Kluriga ordens ABC. Hittills har drömmen varit bättre än jag hade vågat hoppats på. Jag fick uppleva min första bokmässa som författare och att boken togs in på Akademibokhandeln. Jag hade min releasefest (på just Akademibokhandeln) och på mindre än två månader hade jag sålt 1000 ex av boken. Jag fick en fin recension av Bibliotekstjänst och jag har haft två lyckade signeringar på Akademibokhandeln. Många bibliotek i Sverige och Finland har tagit in boken och boken lånas flitigt.

I år har min bok legat under julgranen hos väldigt många familjer och förhoppningsvis läses den i många hem nu under julledigheten. Det är en overklig tanke som jag känner mig väldigt ödmjuk inför. Det är en bild och tanke som gör mig oerhört varm i kroppen. Tänk att min bok kan vara en liten, liten del av så många barns liv.

Jag känner en enorm tacksamhet. Tacksamhet för att jag får vara med om detta. Att det fanns förlag som trodde på min bok, att jag fick släppa en bok, att få höra läsarnas reaktioner på boken, att få se den spridas till bibliotek, butiker och läsare, att det finns så många vänliga själar som gör sitt för att marknadsföra min bok. Men framför allt känner jag en tacksamhet för mina vänner och deras familjer som ställer upp för mig och som gläds med mig i det här lika mycket som jag. Det är vännerna som har funnits med längs resans gång under många år och som följt mig i motvind och i medvind och som alltid har trott på mig och stöttat mig. Men också nyfunna vänner som stöttar mig helhjärtat och engagerar sig. Tacksamheten jag känner finner inga gränser.

Jag har uppfyllt min dröm och det är obeskrivligt. Jag befinner mig fortfarande i ett lyckorus likt det som infinner sig i förälskelsefasen. Men redan är jag så många upplevelser och erfarenheter rikare och jag har utmanat mig själv och gjort saker som jag aldrig hade kunnat föreställa mig att jag skulle göra. Jag hoppas att fler får uppfylla sina drömmar, oavsett om det gäller att släppa en bok eller om det handlar om något helt annat.

Mitt mest lästa och delade inlägg på Debutantbloggen under året har varit detta inlägg som har delats över 100 gånger på Facebook. Det handlade om att våga följa sin dröm. Om detta pratade jag även i en poddcastintervju som jag medverkade i. Lyssna gärna på det. Det verkar vara ett ämne som berör och som är viktigt för många. Vad vill vi egentligen med våra liv och vad är viktigt för oss?

Till dig som tvekar, gör inte det! Följ ditt hjärta. Var inte rädd för att misslyckas! Vem kan klandra dig för att försöka! Om någon dömer dig så säger det mer om den personen än om dig. Och än sen då. Det är ditt liv och inte deras. Och du lever bara en gång och det är precis nu. Du vet ingenting om framtiden. Och var stolt över ditt skrivande. Det är en del av dig. Var stolt över ditt mod att följa din dröm.
Och råkar det vara så att dina allra närmaste inte stöttar dig i din dröm. Kör ändå och hitta stöd från andra människor. Våga berätta för någon du litar på om ditt skrivande, men för den sakens skull måste de nödvändigtvis inte läsa det du skriver. Jag låter fortfarande aldrig någon jag känner läsa mina texter förrän de är publicerade. De första som får läsa är lektörer och sedan är det folk på förlagen. Hitta det sätt som funkar för dig och som inte hindrar dig i ditt skrivande.
Viktigast av allt, om skrivandet är din stora dröm, avsätt tid till skrivande. Låt det inte bli en ouppfylld dröm.

Jag är oerhört tacksam för det här året som jag har fått vara en av debutantbloggarna och att ha haft möjligheten att skriva om min resa och kunnat ta del av era fantastiska kommentarer. Året är över och året har gått fort, men min bok släpptes för bara tre månader sedan, så min och bokens resa har bara börjat.

Hoppas att ni vill fortsätta följa mig. Inga nya förlagskontrakt är påskrivna, men det är inte alls omöjligt att det blir fler böcker. 😉 Ni hittar mig på Instagram och Facebook.

Fortsätt skriva och fortsätt drömma!

En oförglömlig signering

Foto: Jini Sofia Lee

Förra veckans inlägg handlade om mitt allra första signeringsevent. I lördags hade jag mitt andra signeringsevent. Denna gång i min ”hemmabutik”, på Akademibokhandeln i Liljeholmen. Det här är en butik jag besöker minst en gång i veckan, så jag var lite nervös innan det här eventet. Jag ville inte gärna ”göra bort” mig och inte få något sålt och sedan behöva gå och in och skämmas där i fortsättningen.

Under några veckors tid arbetade jag för att försöka få så många som möjligt att komma till eventet. Eftersom jag har tre barn känner jag många barn och föräldrar i området. Därför bad jag butiken mejla mig en fil med en flyer som jag skulle kunna skriva ut och dela ut. Jag delade ut flyers till föräldrar och mina barn delade ut till sina klasskompisar.

Ett par dagar innan eventet gick jag in i butiken och såg att de hade skyltat fint med min bok. När jag fick reda på hur många böcker de hade tagit in tänkte jag att jag aldrig kommer att få dem sålda. Personalen lugnade mig med att böckerna i så fall förmodligen skulle gå åt under den sista veckan innan jul och skulle de inte få alla sålde så kunde de alltid skicka tillbaka dem till förlaget.

Lördagen kom och den utsatta tiden för signeringen var klockan 12-13. Jag hade frågat innan om jag fick stanna längre än så och de sa att jag fick stanna så länge jag ville. Jag siktade på att vara där mellan klockan 12-14. En halvtimme innan var jag på plats för att sätta upp min roll-up och blåsa upp ballonger. Signeringsbordet med mina böcker stod redan uppdukat mitt framför entrén till butiken. Prick klockan 12 gick jag och ställde mig och med en gång kom den första kunden, en vän och granne till mig. Det var skönt att se ett bekant ansikte det första jag gjorde. Resten av signeringen försvann jag nästan i en dimma för det var väldigt mycket folk och ofta var det kö. Min kompis som hjälpte mig vid det förra signeringstillfället ställde upp och hjälpte mig även denna gång. När hon kom var jag redan fullt upptagen med att signera massor med böcker. Jag bad henne hjälpa mig att blåsa upp lite ballonger. Vid den förra signeringen fick vi jobba väldigt aktivt med att gå fram till kunder och prata om boken. Men den här gången behövde vi inte alls jobba på det sättet. Det kom folk i en strid ström och köpte böcker. Redan efter en halvtimme var jag tvungen att be butikspersonalen om fler böcker. När jag sedan en andra gång bad om fler böcker, sa de att det var de sista exemplaren av boken. De hade inte fler. Nu blev jag istället orolig för att böckerna inte skulle räcka till alla som ville köpa!

När klockan blev 14 hade jag två böcker kvar och jag kunde inte ge mig då. Så pass tävlingsinriktad och målinriktad är jag att jag inte skulle kunna gå därifrån förrän alla böcker var sålda. En liten stund senare hade jag sålt butikens allra sista exemplar av Kluriga ordens ABC och jag kunde packa ihop.

Jag var, och är fortfarande, euforisk. Det är en fantastisk känsla att lyckats med något jag inte hade trott att jag skulle klara. Det är otroligt skönt att känna att hårt arbete och målmedvetenhet lönar sig. Jag kände mig stolt och nöjd. Efteråt var jag också ganska trött. Jag kände att jag slitit hårt för att klara detta. Många av de som kom var folk som jag hade bjudit in, men det var också förvånansvärt många som bara passerade förbi som blev nyfikna och köpte boken. Flera av dem sa att de tyckte att det var en annorlunda bok och berömde mig för vilken bra idé det var.

Trots att jag var rätt trött efteråt ville jag samtidigt ha mer. Jag vill göra det igen och igen!

Om jag ska sammanfatta mina lärdomar och tips från denna signering är det:

• Det var bra att sitta utanför butiken
• Godis på bordet fungerar som bra lockbete
• Jag valde att stå upp (förutom när jag signerade böckerna). Jag tror att det är lättare att få kontakt med människor när jag är i samma höjd som de är
• En timme är för kort tid, en hinner inte sälja så många böcker på en timme. Två timmar var lagom för mig. En vill ju orka vara pigg och social, så tre timmar kan vara för lång tid
• Le och tilltala folk som kommer fram och bläddrar i boken. Dra en hisspitch och förklara kort bokens kärna och vad som gör den unik
• Säg hej till folk som går förbi dig och tittar på dig
• Att ha med en kompis som kan hjälpa till med praktiska saker och att ta bilder är ovärderligt
• Ha kul och njut! Du får göra något som inte många människor får vara med om att uppleva någonsin

Lärdomar från en signering

Foto: Jini Sofia Lee

I lördags förra veckan hade jag min första signering. Den var på Akademibokhandeln i Skrapan på Södermalm i Stockholm. Jag hade min releasefest där för två månader sedan och redan då bad butikschefen mig komma tillbaka vid jul och ha en signering. Det erbjudandet blev jag såklart väldigt glad och tacksam för och tackade ja på en gång.

Vi bokade in den 1 december för högläsning och signering med starttid kl 12. Ingen sluttid var utsatt vilket jag tyckte var positivt för då kunde jag bestämma själv hur länge jag ville hålla på. Butiken tryckte upp flyers och de skyltade i butiken med att jag skulle komma och signera min bok, Kluriga ordens ABC. De hade även lyckats få med eventet på Akademibokhandelns hemsida.

Jag var på plats 45 minuter innan eventet för att förbereda. Till min hjälp hade jag min vän, Sheila, vid min sida. Ballonger skulle blåsas upp, godis läggas i en skål och en roll-up som skulle dras upp osv. Butiken hade ställt upp en fåtölj, ett bord och en bänk, pallar och kuddar så att det skulle kunna bli en mysig sagostund.

Till klockan 12 och högläsningen kom ett gäng vänner till mig och allt eftersom droppade det in vänner och kollegor från många, många år tillbaka i tiden. Det värmde otroligt att de kom för att träffa mig och flera hade med sig blommor, så det kändes lite som att ha releasefest ännu en gång.

Tyvärr var det väldigt lugnt i butiken denna dag och inte alls någon julrush. Personalen i butiken sa att jag hade en extrem otur för så där lite kunder brukar det vara en sommardag. En vanlig lördag brukar det vara så trångt inne på barnboksavdelningen att det knappt går att ta sig fram. Gissningsvis var orsaken till det dåliga trycket dels det dåliga vädret, men kanske också att det veckan innan var Black Friday och att folk då hade handlat massor.

Men jag och min kompis kämpade på i 3 timmar. Jag stod nere på barnboksavdelningen, medan min kompis stod vid entrén och informerade alla barnfamiljer om jag signerade böcker längre in i butiken och hon pratade och visade min bok. Då och då kom hon även till barnboksavdelningen och pratade med folk som gick runt och tittade på barnböcker.

Personalen berättade att en del kända författare kanske säljer 1-2 böcker under en signering. Men jag hade i alla fall lyckats sälja lika många böcker som Johan Ajvide Lindqvist under en julsignering så det känner jag mig oerhört nöjd med.

Det jag framför allt bär med mig från denna signering är alla samtal med människor. Men också att jag lärde mig så mycket av mitt första signeringsevent. Det jag främst lärde mig var, att om en inte är känd som Camilla Läckberg, kan en inte bara sitta vid ett bord och förvänta sig att folk ska komma fram och köpa boken. Nej, upp och stå och gå runt och våga prata med folk. I stort sett alla böcker jag (och med hjälp av min kompis) sålde var tack vare att vi gick fram och pratade med folk om boken. Det är verkligen att gå utanför min bekvämlighetszon, men efter ett tag kändes det inte så pinsamt eller jobbigt utan det blev snarare roligt och en utmaning. Jag höll hela tiden ett ex av boken i handen så att jag snabbt kunde visa upp den för nyfikna kunder och efter hand lärde jag mig vad jag skulle säga om boken för att fånga deras intresse.
En annan lärdom från eventet var att det var otroligt värdefullt att ha med sig en vän. Det kändes både roligare och tryggare samtidigt som hon var till stor hjälp som ”inkastare” och det tack vare henne som jag lyckades sälja böcker.  Jag förstår att det kanske inte är så lätt att be någon avvara tid från sin familj för att hjälpa en under en signering. Men våga fråga. Du kan inte få mer än en ett nej och säger vännen ja, så kommer ni ha kul tillsammans och förhoppningsvis ett superbra teamwork. Jag är evigt tacksam att min vän så osjälviskt ställde upp för mig. Jag tänker att bland det värdefullaste en människa kan ge någon annan är ens tid. Så jag känner mig oerhört varm i hjärtat över att hon delade sin tid med mig.

Nu på lördag (8 december) är det dags för nästa signering. Då ska jag signera på Akademibokhandeln i Liljeholmen kl 12-13. Då tror jag att jag kommer att bli placerad utanför butiken, så det blir en annan utmaning att lyckas fånga folks intresse för boken när jag inte kan prata med folk som strosar runt på barnboksavdelningen. Jag återkommer med en rapport och mina lärdomar från det eventet.
Och välkomna förbi och säg om ni råkar vara i krokarna!

Inspiration och drömmar

Foto: Jini Sofia Lee

Nu börjar jag sakta men säkert krypa ur bokbebisbubblan. Den första yran börjar lägga sig, men jag njuter fortfarande av allt som händer och allt känns fortfarande väldigt spännande och overkligt. Jag börjar planera för ett par boksigneringstillfällen under julhandeln och njuter av att se hur boken köps in av alltfler bibliotek. Jag var inne på Akademibokhandeln i området där jag bor och såg att ett par exemplar av min bok blev sålda under förra veckan. Det ger en otrolig lyckokänsla. Jag måste säga att jag verkligen njuter nu. Men lite, lite grann kan jag ibland bli rädd att det inte blir någon fortsättning. Tänk om det ”bara” blir den här boken. Jag älskar hela den här processen och den här världen och jag vill fortsätta vara i den. En boks levnadstid är kort, så jag försöker verkligen vara i nuet. Samtidigt skulle det vara så skönt att ha ett nytt förlagskontrakt påskrivet och veta att jo, jag får vara med om det här en gång till. Jag har flera manus som är ute hos förlagen, så än finns det hopp.

Dock var det länge sedan jag faktiskt skrev på något nytt. Orken har varit som bortblåst. Men i förra veckan kom inspirationen åtminstone plötsligt tillbaka. Nu har jag hux flux fått idéer till en ny barnbok, en ny novell och en ny roman! Jag känner att skrivlusten och lusten att skapa kommer tillbaka och jag längtar efter den där härliga processen när en öppnar upp ett helt tomt dokument och börjar skapa en ny värld. Det finns faktiskt inget bättre. Nu gäller det bara att ta sig tiden och att välja vilken av alla dessa idéer jag ska låta få företräde till att växa fram. Jag tror att det blir novellen och barnboken som får samsas om min tid framöver.

Jag har flera semesterdagar dagar kvar att ta ut i år och jag borde faktiskt passa på att försöka ta ut några strödagar här och där och ge mig själv möjlighet att skriva. Det vore väl den bästa julklappen till mig själv.

Att få just tid och ork till skrivandet är en ständig kamp. Det handlar hela tiden om att göra avkall på något. Sömnen, jobbet, familjen, vännerna, träningen, ja listan kan göras lång. Och vet ni, det kan också finnas människor i er omgivning som försöker sätta käppar i hjulet för att ni ska kunna uppnå er dröm, som vill prata er till rätta, som tror sig veta bättre vad du egentligen borde ägna dig åt. Men till er vill jag säga: stå på er! Vad ni än gör, ge inte upp er dröm! Hur kan du veta att du inte är Sveriges nästa storsäljande författare om du inte provar? Och skriver du ingen bok, kan det absolut inte bli en bok, så skriv den! Och ingen annan kan tala om för dig hur du ska leva ditt liv eller vad som gör dig lycklig eller vad som är viktigt i ditt liv. Det vet bara du och det bestämmer bara du! Det går att förena sin dröm med resten av livet. Jag tror att det är viktigt att då och då umgås med andra som skriver, att vara i ett skrivande sammanhang. Då förstår du att du inte är ensam om att bära på en dröm och att det finns andra som vill och måste göra precis samma uppoffringar som du. Och att drömmen om att skriva är bland det viktigaste i ens liv.

Missade du poddavsnittet som jag medverkar om att följa sin dröm, så går det att lyssna på här http://psykologibyra.libsyn.com/mia

 

Ett beroende och personlig utveckling

Foto: Jini Sofia Lee

Efter att jag har blivit med bok har jag också blivit beroende. Kanske är det en form av galenskap en drabbas av mitt i euforin. Jag är beroende av att googla min bok varje dag. Jag är beroende av att kolla på bibliotekens hemsidor om fler har köpt in min bok och om boken är utlånad. Jag är beroende av att kolla om fler av Akademibokhandelns butiker har tagit in min bok. Och allt detta kollar jag flera gånger per dag. Ja, ni hör ju hur galet det låter. Men det ger också en kick varje gång jag ser att något har hänt.

Igår morse när jag till exempel kollade biblioteken i Stockholms kommun var min bok under inköp till 13 bibliotek. När jag var på väg hem från jobbet samma dag hade siffran helt plötsligt hoppat upp till 32 bibliotek och när jag kollade ytterligare en gång någon timme senare var siffran uppe i 35. Det är otroligt spännande att se hur sifforna tickar iväg i både Sverige och Finland. Det är nästan som att följa någon slags idrottsmatch eller budgivning.

Från början hade 12 av Akademibokhandelns butiker tagit in min bok och jag trodde inte att det skulle bli fler, men nu är det 15 butiker som har tagit in bok. Och det ger effekt när folk tipsar om min bok eller ber en butik ta in min bok. Akademibokhandeln där jag bor valde dessutom att ge min bok bästa möjliga plats i hyllan.

Hastigt och lustigt blev jag i förra veckan tillfrågad om jag ville medverka i en poddcast och inspelningen skulle ske samma vecka. Utan att tveka tackade jag självklart ja. För några månader sedan tror jag en sådan grej hade varit otänkbar, men numera hör det till att kliva ur min bekvämlighetszon och utmana mig själv hela tiden. Och jag tycker att det är kul och ingenting av det jag hittills har gjort i anknytning till författarskapet har känts jobbigt eller obekvämt, snarare tvärtom.

Så direkt efter en lång, lång arbetsdag åkte jag vidare till inspelningsstudion och fick träffa ljudteknikern och de två psykologerna som driver poddcasten, Psykologbyrå. Jag fick slå mig ner framför en mikrofon och de två psykologerna berättade lite om upplägget för samtalet. Sedan satte vi igång och vi pratade på i ungefär 45 minuter. Jag var rädd att jag skulle bli nervös och staka mig, så jag försökte prata lugnt så att jag skulle hinna tänka efter ordentligt på vad jag skulle svara. Samtalet flöt på bra och plötsligt var tiden ute. Bara två dagar efter inspelning fanns den ute för lyssning. Jag har inte hunnit lyssna på hela avsnittet själv ännu, men har lyssnat på ungefär halva avsnittet. Vill ni lyssna på det så kan ni göra det här eller på andra ställen där poddar finns: https://poddtoppen.se/podcast/1182836176/psykologbyra

Avsnittet heter ”Om att börja leva sin dröm”.

Tidigare har jag alltid avskytt att höra min egen inspelade röst. Ni vet hur det är, det låter inte som en själv och rösten låter konstig och en hakar upp sig på hur en låter och vad en säger. Men när jag lyssnade på denna inspelning mådde jag inte dåligt över vad jag hörde och det var väldigt befriande att känna att jag faktiskt klarar av att höra mig själv utan att jag håller på skämmas ihjäl. Kanske skulle jag till och med klara av tv. Den tanken hade, precis som många andra tankar, varit otänkbar för bara några månader sedan. Men antagligen är det så att en växer in i rollen. För några månader sedan hade jag inte släppt en bok, så tanken på att sitta i en tv-studio och prata om min bok kändes fullständigt främmande. Nu finns min bok och nu skulle jag kunna tänka mig att göra det mesta som kan behövas för att nå ut med boken för jag har ju slitit så hårt med den.

Så på bara ett par månader har jag redan utsatt mig själv för en massa saker som jag tidigare aldrig hade kunnat föreställa mig själv göra. Och just det faktum att jag känner att jag utvecklas och växer som person är nog det bästa med allt det här. Att jag vågar vara mig själv och vågar stå för den jag är. Det är inte en så pjåkig grej att göra vid 42-års ålder.

 

En dröm som går i uppfyllelse

Foto: Jini Sofia Lee

Jag har drömt om en särskild dag så ofantligt länge. Dagen då jag skulle få fira min första bok. Nu har jag firat den och det känns som en dröm. Att sammanfatta en av de största händelserna i mitt liv går knappt för jag har inte riktigt fattat att det har hänt än. I lördags hade jag releasefirande för min bok, Kluriga ordens ABC.

Gallerian Skrapan hade ett bokevent den här dagen där flera författare medverkade, bl a Helena von Zweigbergk, Carin Gerhardsen och Pascal Engman. I gallerian fanns skärmar som växlade bilder på mig och de övriga deltagande författarna. Gallerian hade gjort reklam för eventet i tunnelbanan, vid busshållplatser och på sociala medier. Ni hör ju, bara det är ju helt galet.

Första programpunkten för Skrapans event var mitt releasefirande. Vi började med att programledaren och författaren Ylva Hällen intervjuade mig på scenen och vi pratade om bakgrunden till min bok och om hur jag lagt mina juridikstudier på hyllan för att istället satsa på drömmen om att skriva. Sedan läste jag högt ur min bok. Jag kände mig aldrig särskilt nervös, men visst är det ovant att prata i mikrofon och att samtidigt försöka säga någonting klokt. Att se en del av mina vänner sitta och lyssna på mig med ögonen fyllda av tårar var obeskrivligt. Sedan blev det boksignering och där någonstans tappade jag helt tids- och rumsuppfattning. Det var en kö av människor i en timmes tid och det var alltifrån mina närmaste vänner till människor som jag inte hade träffat på över 20 år till helt okända människor. Det var fantastiskt att så många människor hade tagit sig tid att komma dit för min skull. Samtidigt hann jag bara växla några snabba ord med och var och en. Det var en strid ström av människor som passerade som gav kramar, uppmuntrande ord, blommor och presenter.

Jag hade en av mina äldsta och bästa vänner med mig och hon var med under hela eventet och det var ovärderligt. Så det är ett hett tips till alla er som planerar att ordna en releasefest på egen hand – ha med er en vän som kan hjälpa till med de praktiska sakerna på plats samt vara en trygg punkt. Min vän sa redan på morgonen när vi kom till Akademibokhandeln att hon inte trodde att böckerna som de hade tagit in skulle räcka. Själv var jag orolig att det skulle bli många böcker över och att jag skulle få skämmas inför Akademibokhandeln.
Men min kompis hade rätt. Böckerna sålde slut och räckte inte till alla som ville köpa! Jag kan inte annat än känna mig nöjd. Och framförallt tacksam för alla som så generöst köpte flera böcker.

Efter eventet åt jag lunch tillsammans med min vän, hennes mamma och syster. De är som familj för mig. Jag kunde fortfarande inte ta in allt som hade hänt, men det var skönt att omge mig med människor som betyder mycket för mig. När de senare hade skjutsat hem mig och vi kramade varandra hej då, ja, då kom tårarna. För ett ögonblick kom känslorna ikapp och vällde över mig. Då insåg jag, i alla fall lite grann, vad jag just hade varit med. Jag hade just upplevt dagen som jag hade drömt om och längtat efter i så många års tid. En av de absolut största stunderna i mitt liv.

Tack till Skrapan och Akademibokhandeln som lät mig vara en del av ert event och för att ni ordnade allt så fint!
Till alla som kom och lyssnade och köpte böcker vill jag rikta mitt allra varmaste och djupaste tack!
Sist men inte minst, vill jag tacka Anneli, för att du finns vid min sida, i glädje och i sorg. Alltid. Tack!

Det vankas firande

Foto: Jini Sofia Lee

Det händer så mycket ofattbara saker just nu och att det är svårt att tro att det är sant. Tyvärr sammanfaller det med att jag har väldigt mycket att göra på jobbet så jag tycker att det känns som jag springer runt som en speedad kanin mest hela tiden. Men stora delar av tiden befinner jag mig faktiskt i ett lyckorus.

Först och främst vill jag välkomna er alla som kan och vill att komma till Skrapan, vid Medborgarplatsen, på lördag den 20 oktober kl 11.00. Då blir det releasefirande för min bok, Kluriga ordens ABC. Det blir högläsning och det bjuds på fika, bokstavsgodis och dricka. Alla som köper boken får en knapp. Vi håller till i en tom butikslokal alldeles intill Akademibokhandeln och sedan kl 11.40 flyttar vi över minglet till Akademibokhandeln. Ta med barn eller vänner och kom förbi och säg hej! Vi håller på till ca kl 12.30 eller längre om det kommer mycket folk. Anmäl er gärna på Facebook-eventet nedan:

https://www.facebook.com/events/413131545885771/?ti=icl

Mitt releasefirande är en del av ett större bokevent i Skrapan denna dag och här är listan över alla medverkande författare:

Moderator: Ylva Hällen
Dagens program:
11.00 Mia Kim – Bokrelease barnbok.
11.40 Niklas Mesaros – Ungdomsboken Sjöhästar.
12.00 Carin Gerhardsen – Deckarförfattare, aktuell med ny bok.
12.20 Helena von Zweibergk – Författare, aktuell med ny bok.
12.40 Pascal Engman – Författare till boken Patrioterna.
13.00 Sekwa – Franskt bokförlag presenterar 2 olika böcker.
13.40 Kicki Sehlstedt – Författare till boken Sweet Lolita.
14.00 Ylva Hällen – Författare, aktuell med ny bok.

Under veckan som har gått har alltfler bibliotek börjat beställa min bok. Det finns inget nationellt register över samtliga bibliotek och vilka böcker de har. Libris har ett register, men vad jag har förstått av andra författare så stämmer inte Libris uppgifter med hur det faktiskt ligger till. En måste alltså själv titta kommun för kommun för att se vilka som har en viss bok. Ganska tidsödande, men ack så beroendeframkallande hobby! Just nu är min bok endast under inköp, men snart kommer jag dessutom kunna se om boken är utlånad. En extra rolig upptäckt som jag gjorde i veckan var att ett par bibliotek i de svensktalande delarna av Finland har köpt in min bok. Det fick mig faktiskt att börja gråta. Det var en oväntat effekt av att släppa bok och det känns helt otroligt magiskt att veta att människor i Finland snart kommer att kunna läsa min bok. I ett annat land. Tanken svindlar!

I måndags fick jag så en nyhet som jag bara har kunnat drömma om att få. Att Akademibokhandeln tar in min bok! Inte i alla sina butiker, men i 12 utav dem. Min bok, på Akademibokhandeln, i fysisk butik! Det är så stort att jag inte kan ta in det. Jag längtar så tills jag får se boken stå i hyllan i någon av deras butiker. Det är någonting jag har drömt om.

Ja, och mitt i alltihop det där så hipp som happ så har jag dessutom fått en ny idé till en ny feelgoodroman!

Om idoler och att vara unik

Foto: Jini Sofia Lee

En av de största anledningarna till att jag skriver barnböcker är för de otroligt varma och positiva minnena jag har av barnböcker från min egen barndom. De flesta av mina barnboksfavoriter som jag minns från barndomen är böcker skrivna av Astrid Lindgren. Jag var aldrig särskilt förtjust i Pippi, Emil eller Madicken. Jag föredrog böcker om det mer vardagliga, som Barnen i Bullerbyn, Lotta på Bråkmakargatan och min absoluta favorit var Nils-Karlsson Pyssling (även om det inte hör till vardagen och vanligheterna att en har en liten person som bor i en bostad under ens säng förstås). Mest av allt tyckte jag nog om inspelningarna där Astrid själv läste sina böcker. Hennes röst var så behaglig och det kändes som om det hon läste var på riktigt. Så nog var Astrid Lindgren av mina första och största barndomsidoler, även om jag aldrig tänkte på att författare var något jag skulle kunna bli. Men det tog många år innan jag insåg att jag ville tala om för henne vad hennes böcker hade betytt för mig. När jag var 17 år skrev jag till slut äntligen ett brev till henne. Och jag bad om att få hennes autograf med datum och gärna att mitt namn skulle stå med.

Jag minns vilken overklig känsla det var att hitta ett brev på dörrmattan med avsändare:

Astrid Lindgren, Dalagatan 46, 113 24 Stockholm.

Jag är inte någon autografsamlare, men hennes autograf är utan tvekan den mest värdefulla jag har.

Jag minns att när jag skulle börja skriva barnböcker så gick jag givetvis till Astrid Lindgrens böcker för att försöka studera vad det var som gjorde hennes sätt att berätta så bra och unikt. Jag insåg snabbt att hon just var så unik att det inte på något sätt gick att efterlikna. Och jag är inte Astrid Lindgren och jag kommer aldrig kunna skriva som hon. Redan där hade jag kunnat ge upp. Men det gjorde jag inte. Vi är alla unika på våra sätt och vi bär med oss erfarenheter och ett sätt att uttrycka oss som bara är vårt. Och det gäller att hitta fram till det. Att hitta den egna berättarrösten, tonen, sorgsenheten eller humorn som är just din. Astrid Lindgren hämtade, precis som vi andra, inspiration från sin egen barndom, sin omgivning och människor i sin närhet. Bara hon kunde berätta just sina unika berättelser, men detsamma gäller för oss andra. Bara du kan berätta din historia på just ditt sätt. Så även om vi tycker att alla berättelser redan är skrivna, så kan inte en historia skrivas av två personer på exakt samma sätt.

Min debutbok är inte som någon av Astrid Lindgrens böcker, långt ifrån, men den är min. Mina ord, skrivna på mitt sätt, som bara jag kan.

Att jämföra sig med de bästa och tror att du inte kan mäta dig med dem hjälper dig inte. Du behöver inte och kan inte vara som någon annan. Du ska vara du och skriva på precis det sätt som bara du kan. Det kan ta tid att hitta dit och förmodligen behöver du skriva en hel del för att hitta ditt eget uttryckssätt. Men låt det ta tid. Allt har sin tid.

Gästbloggare: Linn Åslund

Jag vill inte bli karaktärsdanad, jag vill bli publicerad

Nu är jag snart där. Om bara någon vecka finns min debutbok Ester Tagg och Den flygande holländaren ute i butikerna, illustrerad av den briljanta Rebecka Helmersson. Boken är ett steampunkäventyr för lågstadieåldern, och handlar om nioåriga Ester Tagg som i jakt på sina föräldrar rymmer från barnhemmet och smiter ombord på det flygande piratskeppet Den flygande holländaren, där hon ställs öga mot öga med den ökända piratkaptenen Beryll Stålhjärta.

Det är på tiden. Jag har väntat i nästan 35 år på den här stunden.

Jag var ungefär sex år gammal när jag insåg att författare var ett jobb man kunde ha. Sedan dess har målet att ”få betalt för att hitta på”, som mitt sexåriga jag skulle ha uttryckt det, varit plan A. Jo, jag har gjort andra saker parallellt. Pluggat och tagit två magisterexamina (statsvetenskap samt facköversättning engelska till svenska), jobbat, nästan gjort myndighetskarriär och sedan landat i den tillvaro jag har nu, där jag försörjer mig som facköversättare och snart även som författare. Vägen från den där första aha–upplevelsen i sexårsåldern till att ha debutboken i min hand har varit krokig och tätt kantad med välförtjänta refuseringar.

Refuseringar suger. Så är det. Men ändå var det som om något i mig la sig till rätta varje gång jag fick ett ”tack men nej tack”. Trots de ständigt stängda dörrarna var det något i mig som sa att det var detta jag skulle ägna mig åt. Efter ca fem års refuserande kom nästa steg. Ett ”tack, men nej tack, men du är definitivt något på spåren, skriv om och skicka in igen”. Och så några nej till.

Sen kom DET DÄR mejlet. Från Rabén & Sjögren. Drömförlaget. Vid det laget var jag så luttrad att jag liksom utgick från att det skulle sluta med ett nej ändå och jag vågade liksom inte hoppas. Fast jag hoppades ändå. Mejl, manusomskrivningar och fler mejl utväxlades innan jag blev tillfrågad om jag kunde resa till Stockholm och träffa förläggaren jag hade kontakt med. Jag dog nästan. Sen dog jag nästan igen när jag fick frågan om jag kunde tänka mig att skriva en trilogi istället för bara en bok. Eh? TRE böcker istället för EN? På något sätt behärskade jag mig och klämde ur mig ett halvcoolt (förmodligen helt ocoolt) ”javisst, absolut”. (Men i mitt huvud ekade ett lyckligt vansinnesskratt.)

För er som inte vet det så kan jag säga att processerna inom förlagsvärlden är sjukt långsamma. Och från det där första ”ja, vi är intresserade” via mejl och till att kontraktet faktiskt var underskrivet tog det drygt två år. Det som kan vara bra att veta om mig i det här sammanhanget är att jag inte har något som helst tålamod. Det som kan missuppfattas som mitt tålamod är egentligen bara en blandning av tjurskallighet, förakt för den långsamma omvärlden och kallhamrad, masochistisk stoiskhet. När jag bestämt att något ska hända vill jag att det ska ha hänt igår. ”Det här är karaktärsdanande för dig”, sa min självutnämnda livscoach, a.k.a min sambo, när jag någon gång suckade över de långa väntetiderna. ”Jag vill inte bli karaktärsdanad, jag vill bli publicerad”, sa jag.

Nu, ganska kort och lång tid senare, så är jag (om jag får säga det själv) både karaktärsdanad och alldeles, alldeles snart publicerad. Ester Tagg och Den flygande holländaren finns snart i en bokhandel nära dig.

Recept på en barnbok – finns det?

Foto: Jini Sofia Lee

Ibland önskar att jag att det fanns ett färdigt recept för hur en skriver böcker. Så bekvämt det hade varit istället för att famla runt själv i mörkret. Men det hade förmodligen inte varit lika kreativt. Och faktum är att en del i att hitta sin egen berättelse och berättarröst är att prova sig fram. Att skriva, skriva och skriva. Och skriva om och skriva om. Så det där harvandet och nötandet fyller nog sin funktion. Det krävs helt enkelt många timmars övning för att bli bra på någonting.

Något recept finns inte, men vissa riktlinjer kan ändå vara till hjälp. Men ingen kan säga hur just din text ska skrivas. Din text ska vara precis som du vill ha den.

Efter mina år av harvande har jag i alla fall kommit fram till några saker gällande barnböcker som jag tänkte dela med mig av:

• Antal tecken eller ord
  Att ange att en bilderbok ska innehålla ett visst antal ord eller tecken är rätt omöjligt. Även om två bilderböcker tillhör samma ålderskategori kan det vara skilja sig enormt mycket i textmängd. Det kan räcka med ett par meningar per sida för vissa böcker, medan böckerna om t ex Pettsson och Findus har väldigt mycket text. Inget är rätt eller fel. Så antal tecken eller ord tycker jag inte att du ska haka upp dig på när det gäller bilderböcker. Dock är det bra att försöka säga så mycket som möjligt med så få ord som möjligt. Barn tappar lätt tålamodet och koncentrationen och det får inte vara för tillkrånglat. Tänk också på att mycket kan sägas i bild och som därför inte behöver skrivas ut.

 

• Antal uppslag
  Många gånger består en bilderbok av 12 uppslag. Det skiljer sig mellan olika böcker förstås, men av trycktekniska skäl behöver sidantalet vara delbart med 4. Jag brukar utgå från 12 uppslag när jag skriver. Självklart kommer min debutbok som är en ABC-bok bestå av betydligt fler uppslag än 12 eftersom det är 29 bokstäver i alfabetet, men för en ”vanlig” bok är 12 uppslag bra att utgå ifrån.

 

• Låt texten vara skriven ur eller nära barnets perspektiv
  Tänk att det är barnet som är den huvudsakliga läsaren du vänder dig till. Försök därför se händelserna och handlingarna från barnets perspektiv. Låt berättarrösten ligga nära barnet.

 

• Att ha med en blinkning till den vuxna läsaren
  Det skadar nog inte att med en blinkning till de vuxna. Det är trots allt de vuxna som ska läsa boken högt om och om igen. Om den vuxna inte tycker om boken kommer den med största sannolikhet inte heller bli läst särskilt ofta.

 

• Låt boken sluta hoppfullt eller lyckligt
  Du kan absolut skriva om svåra och nattsvarta ämnen i en barnbok, allt sådant som hör till livet. Men slutet måste ändå inge hopp. Jag tror på att lämna barnen med en bra känsla i kroppen när boken är slut.

 

 

 

Att skriva en barnbok – lätt som en plätt, eller?

Foto: Jini Sofia Lee

Det tycks finnas en föreställning bland vissa att det skulle vara lättare att skriva barnböcker än att skriva romaner för vuxna. Jag har bland annat fått kommentaren:

 ”Det kan väl inte vara så svårt att skriva en barnbok? Det är ju så lite text.”

Ja, det stämmer att det är lite text, men det är just det som gör det svårt. Att skriva långt är sällan något problem. Däremot tror jag att de flesta som skriver kan hålla med om att det är betydligt svårare att fatta sig kort. Att säga mycket med så få ord som möjligt är betydligt svårare än tvärtom. Varje ord måste vägas på guldvåg. Därför tycker till exempel många att det är svårare att skriva en novell än en roman eftersom en måste begränsa sig.

Jag har hittills främst skrivit för barn, men jag har också fått ett antal noveller publicerade och jag har även skrivit klart utkastet till min första roman. Och jag kan säga att jag tycker det är mycket svårare att skriva för barn. Bilderböcker är extra knepigt eftersom en måste ta i beaktande vad som kan sägas i bild istället för i texten. Jag illustrerar dessutom inte själv, men måste alltså ändå tänka i bilder.

En ska lyckas skapa ett drama med endast några meningar per sida. Dessutom skriver du för en målgrupp som du inte själv tillhör. Du vet egentligen inte alls hur barn tänker eller uppfattar det du skriver. Utöver det ska texten även tilltala vuxna eftersom det är de som ska köpa och läsa boken för barnen.

När jag skrev det som ska bli debutbok undrade jag många gånger om jag inte hade tagit mig vatten över huvudet. Boken är nämligen skriven på rimmad vers och jag hade aldrig någonsin skrivit på rimmad vers tidigare. Ändå hade jag gett mig tusan på att den här boken skulle vara skriven på just rimmad vers och ingenting annat. Och envis som jag är gav mig förstås inte när jag väl hade bestämt mig. Jag kan utan tvekan säga att det har varit den svåraste utmaningen jag någonsin har utsatt mig för när det kommer till skrivandet. Eftersom det är en ABC-bok och alfabetet består av 29 bokstäver skulle jag alltså skriva 29 rimmade verser med någon slags vettig substans, helst lite humor och med glimten i ögat. Jag vet inte hur många gånger jag har svurit åt det där manuset och hur oändligt många timmar jag har jobbat med det. För att inte tala om hur gånger jag ville kräkas på manuset. Men någonstans kände jag på mig att om jag bara lyckades färdigställda manuset så skulle jag kunna få det utgivet.

Det var därför förstås tungt när de första refuseringarna kom. Hade jag lagt ner så mycket tid och arbete på något som i slutändan inte skulle bli en bok?
Nu sitter jag istället här och längtar oändligt mycket efter den dagen då jag får hålla i min debutbok. Jag hoppas att jag kommer att känna mig stolt då. Stolt över att jag lyckades bestiga, det som för mig var, skrivandets Mount Everest.

 

Temavecka: Mias antagningshistoria – 2 x ja

Foto: Jini Sofia Lee

De flesta som skriver och har vågat skicka in till förlag har varit med om det. Refuseringar. Besvikelsen är lika stor varje gång. Det är hoppet om att ens dröm ska gå i uppfyllelse som går i kras. Och det gör ont. Väldigt ont. Sedan börjar det om på nytt med väntan på svar från andra förlag. En väntar och hoppas. Drömmer och längtar. Och väntar ännu mer.

En dag efter drygt en månads väntan efter manusutskick fick jag ett mejl som var annorlunda från de jag hade fått tidigare. Jag hade visserligen fått ett par positiva refuseringar, dvs nej med personliga motiveringar, så jag hade börjat få upp hoppet. Kanske, kanske skulle det gå vägen den här gången. Det här mejlet kom från Olika förlag och det stod att två personer på förlaget hade läst och gillat mitt manus och att de nu skulle skicka det vidare till en tredje person på förlaget som jobbade på en annan ort. Sedan skulle de återkomma till mig med besked.
Om det var en plågsam väntan innan, så var den nu olidlig. Att veta att en är nära och sedan få ett nej skulle kännas ännu tyngre än en ”vanlig” refusering. Medan jag gick där och plågades ännu mer än vanligt fick jag ett mejl från ett annat förlag. Och det förlaget sa ja till mitt manus! Det var en smått overklig känsla. För första gången hade jag fått ett positivt besked. Det skulle alltså faktiskt kunna bli en bok av mitt manus! Jag svarade och skrev som det var att jag väntade definitivt besked från ett annat förlag och frågade om jag fick vänta några dagar med att lämna besked. Jag hörde snabbt som ögat av mig till Olika förlag och skrev att jag hade fått ja från ett annat förlag och frågade om de hade något besked att ge mig. Detta var på en fredag och de bad att få återkomma med besked efter helgen. Ännu mera olidlig väntan. Men sedan kom det. Antagningsbeskedet. Med ord som gjorde mig så in i själen glad:

”Jag tycker personligen att det du har gjort känns så unikt, du skriver med glimten i ögat och har en väldigt bra känsla för språk.”

Jag vet inte om det kan bli mycket finare än så. Det värmer i hjärtat än idag när jag läser de där orden.
Det var ju inte klokt. Här hade jag gått och fått ”nej”, ”nej” och ”nej” och nu hade jag helt plötsligt fått två ”ja” för ett manus som jag hade slitit så länge och hårt med. Inte konstigt att glädjetårarna rann! Och nu skulle jag alltså välja förlag. Det var faktiskt mer ångestfyllt än jag kunde ana. Tänk om jag valde ”fel”. Jag ställde lite frågor till båda förlagen och jag ringde även och pratade med en av Författarförbundets jurister. Jag pratade även med författarkollegor som har böcker utgivna på respektive förlag. Jag valde sedan med hjärtat, hjärnan och magkänslan och det blev Olika förlag.

Det här var för snart två år sedan. Nu börjar det äntligen kännas verkligt. Att jag om 7-8 månader får hålla min debutbok i handen. Eller nej förresten, det där känns ju faktiskt väldigt overkligt.

 

 

Varför skriver du barnböcker?

Foto: Jini Sofia Lee

Det är en rätt vanlig fråga som barnboksförfattare får har jag förstått. Antagligen för att barnböcker inte ses som ”riktiga” böcker. Just den frågan har jag inte fått, än. Men jag tänkte ta tillfälligt i akt att svara på den frågan.

Ända sedan jag kom på att det var skrivandet jag ville satsa på var det självklart att det var just barnböcker jag ville skriva. Och det här var långt innan jag hade egna barn.

Varför barnböcker då?
Jag tror att det är för att jag var med om mina starkaste läsupplevelser som barn. Minnena från alla de där gångerna som mina föräldrar läste för mig sitter djupt rotade i mig. Stunder då inget annat existerade än jag, dem och fantasin. Och tryggheten det gav att få höra sin favoritbok om och om igen.
Än idag när jag slår upp barnböcker som jag hörde som liten minns jag känslorna de böckerna väckte hos mig som barn. Tänk vad fantastiskt att vissa barnböcker lever kvar i en hela livet! Vilka andra böcker har så stor inverkan på en person? Jag minns knappt vad en bok jag läste för några månader sedan handlade om i detalj. Jag minns om jag tyckte den var bra eller dålig, men inte så mycket mer. Numera är det tydligen guldfiskminne som gäller.

Tänk att få skriva en bok som kan påverka en människa hela livet! Vilken obeskrivligt häftig känsla!
En annan anledning till att jag vill skriva just barnböcker är också att jag alltid har tyckt väldigt mycket om barn. Och jag minns själv hur det var att vara barn, vilka tankar jag hade och vad jag tyckte om att göra. Det var en lycklig och tämligen bekymmersfri tid. Jag tyckte om att vara barn.

Förutom allt detta är barnböcker viktiga även av andra skäl. Det pratas mycket om vikten av att läsa samtidigt som högläsningen för barn minskar. Läsningen och ordförrådet grundas som barn. Så det är väl ingen tvekan om hur viktiga barnböcker är.

En sjuåring har i genomsnitt ett ordförråd på 7 000 ord.
En 17-åring som läser och/eller lyssnar till texter och som har blivit läst för som liten har ett ordförråd på 50 000-70 000 ord, men en 17-åring som inte läser har ett ordförråd på 15 000-17 000 ord.
För att klara av ett vanligt vuxenliv, att hänga med i nyhetssändningar, förstå en tidningsartikel och att kunna följa instruktioner och anvisningar, krävs cirka 50 000 ord.
(Källa: Mats Myrberg, professor i specialpedagogik vid Stockholms universitet)

Det där säger väl allt.

Vid varje jul och varje gång mina barn fyller år får de alltid minst en bok i present. Det har jag sagt till dem också. Att det alltid kommer att vara så. Jag vill visa att böcker är något fint att få och något att uppskatta.
Om du ändå ska ge en sak, varför inte ge något som kan lämna ett bestående avtryck för resten av livet?

 

Att synas eller icke synas

Idag bjuder vi på ett gästinlägg av vår permanenta gästbloggare Therés Stephansdotter Björk. Hon debuterade tidigare i år med Jacks rockiga resa och nu är även uppföljaren släppt, Jack och den magiska tatueringen.

Andra boken är ute, några recensioner har rullat in och de ser glädjande nog mycket positiva ut. Det är intressant hur tankegångarna går och hur drömmar hela tiden förnyas. För vad är en människa som uppnått alla sina drömmar?

Mina nya funderingar är drömska och cirkulerar kring barnprogram, böckerna som undervisningsmaterial i skolorna och översättningar. Senast idag började jag fundera på om det skulle finnas en möjlighet att vinna ett litteraturpris för en ”hårdrocksbarnbok.” Trots att det kanske i mångas ögon just bara är det, en bok om skränig musik.

Det finns de som tror att hela hårdrocksgenren är genomsyrad av ett slags mörker. Riskerar min bakomliggande tanke att drunkna i den föreställningen? Låt mig då förklara vad jag vill. För det ligger oerhört mycket mer bakom. Jag vill på ett pedagogiskt sätt lära barn om hörsel och hur viktigt det är att skydda den för att kunna njuta av musik, oavsett genre. Samtidigt ska det vara roligt att lära sig om det, så roligt att man knappt ens märker det.

Jag ville skapa en tuff miljö som barnen kan ta till sig, men även drömma sig bort till. Många barn finner idag styrka och självförtroende genom musik. Jag anser personligen att texter om sammanhållning, styrka, mod och vänskap ger mer än texter om nätter på klubbar och vikten av att vara populär. Alla barn kanske inte förstår texterna men då tar de förhoppningsvis till sig tongångarna istället.

Böckerna är skrivna på två olika språk i samma historia, ett med äventyret för barn och ett med roliga referenser till de vuxna. Det för att jag ser hela familjen framför mig, i vilken konstellation den nu än må vara, sitta och läsa böckerna tillsammans i myshörnan full av fluffiga kuddar. En slags dröm om en modern kärnfamilj som inte är uppbyggd av mamma, pappa, barn utan av kärlek och gemenskap hur många mammor eller pappor man än har.

Som en parentes måste jag säga att flera har tolkat Jacks föräldrar som skiljda, något jag aldrig påstår i boken. De är vänner, de bor inte med varandra, de ses och umgås men har aldrig varit gifta eller ens kära. Ibland kommer ett barn ändå och med det föds kärlek så stor att den är omöjlig att föreställa sig.

För att återgå till min fundering. Borde jag ge samhället en chans? Kan det tro på böcker som tar tag i ett problem som är på tok för osynligt ute i skolorna? Det finns eldsjälar i hörselpedagoger som jobbar för att få bukt på detta. Ändå vill få ta tag i problemet och hävdar att skolan har för lite resurser och att de måste gå till viktigare saker som förebyggande av mobbing. Men ett barns skadade hörsel kan också ge men för livet. Vem bestämmer att något får ta all plats och något annat ingen alls? Jag vill slå ett slag för detta också samtidigt som jag tycker det är oerhört viktigt att förebygga mobbing i skolorna. Men syns det igenom hårdrockstemat i böckerna? Eller måste jag skriva en svår barnbok med en konstig titel för att synas?

 

Hårdrock, magi och girlpower!

Dagens gäst är vår egen permanenta gästbloggare Therés Stephansdotter Björk som nyligen debuterade med Jacks Rockiga Resa och som redan är på gång med uppföljaren.

Man tycker att perioden innan boksläppet är hektiskt, tills man upptäcker livet efter. Att vara på ett förlag där man har stor frihet att själv styra sin bok och vara delaktig i marknadsföringen har sina fördelar. Men det kan också ta tid. Speciellt om man som jag vill väldigt mycket, gärna på en gång.
I skrivande stund befinner sig boken tillsammans med Tinnituskonsulten på Sweden Rock Festival. Något sent påtänkt hann jag inte åka med själv denna gång. Men förhoppningarna om en större närvaro på nästa års festival finns. Kanske kan vi etablera ett litet ”Metallien” (det magiska rocklandet i min bok) för alla barn som besöker festivalen?
Just nu förbereds ett även det sent påtänkt samarbete med Getaway Rock Festival i Gävle 7:e-9:e juli. Hoppas även där på något som kan växa. Men det återstår att se.

När det gäller något nytt känns svenska folket överlag tröga i starten, vilket egentligen inte är så konstigt. Blev dock väldigt glad när jag hörde att även Pocketshop nu köpt in ett antal exemplar av Jack. Nu är det bara att hoppas på att folk köper den från butikerna också. Retur i bokbranschen måste vara synonymt med Voldemort för Harry Potter! Det är ett skrämmande faktum i många fall. Men ”ondskan” kan besegras!

Jag jobbar som en tok med marknadsföringen av boken för att det faktiskt behövs. En bok eller författare blir inte stor utan jobb hur mycket det än kan verka så. Syns man inte så finns man inte och det gäller i allra högsta grad böcker och författare. Min dröm om att sitta lite gömd i en stuga och skriva kan jag glömma. I alla fall för nu. Jag tror ändå att det fungerar att vara den sociala ensamvarg jag är, i ett författarskap.

Jag har nu sedan ungefär en månad börjat skriva på Jacks och Alices nästa äventyr. Denna gång frontas boken av en känd hårdrocksmusiker vid namn Snowy vilket känns extra roligt. Dessutom blir det lite mer girlpower som sig bör i ”Jack och den magiska tatueringen”. Jag har bara kommit en liten bit på vägen men har redan fått en hel del superfina illustrationsförslag från min käre illustratör och vän Andreas Bergqvist. Att vi båda vill, och det mycket, bådar gott för nästa bok som jag gissar blir lite bättre än den första 😉

Jag kan dessutom nu med Facebooksidan Jack: Hårdrocksbarnboken hålla en dialog med läsarna. Där kan jag få tips och idéer om exempelvis vilka tjejer de vill läsa om i nästa bok. Vad är väl bättre att få stöd av sina läsare i skrivarprocessen? Jag fick för några dagar sedan läsa en finfin recension av boken i Sydsvenskan, vilket resulterade i en väldigt välkommen energiboost i stil med bensin på en eld.

Ett första utkast av nästa bok ska vara klart om tre veckor. Så nu är det bara att låsa dörren, äta upp nyckeln, dra ner gardinerna och låtsas att solen inte finns. Ungefär =)