Skogens hjärta landar hos betaläsarna

Så har Skogens hjärta lämnat min trygga famn och dragit ut till betaläsarna. Det känns väldigt kul att komma in i nästa fas av färdigställandet. Det var en hel del att fixa efter att alfaläsarna var klara med manuset. Jag har säkert redigerat över trettio scener, några små och några stora. Men de stora förändringarna är att jag helt ryckte ut två kapitel på slutet och la till tre nya. Ett i början, ett lite mot slutet och ett precis på slutet.

Jag slet ut två kapitel därför att de inte längre fyllde något syfte. Det var en actionfylld uppgörelse med en av bokens antagonister. Men ärligt talat blev det lite för mycket av den varan och det passade egentligen inte antagonistens karaktär. Istället blev det ett nytt kapitel där antagonisten lågmält hotar våra protagonister och antyder att de nu kommit i konflikt med makter bortom deras fattningsförmåga. Mycket mer effektfullt.

Men de andra två kapitel kom till helt från scratch. Det första skapades då en av mina antagonister behövde ökad motivation för att fatta de beslut han gör senare i boken. Så jag gav honom mer incitament, med råge! 😉 Det sista kapitlet kom till för att boken behövde en jämnare övergång mellan två andra kapitel. Det hände nämligen en hel del, och det berättades i efterhand snarare än visades. Vilket inte är så bra. Så jag skrev till ett kapitel och visade istället.

Nu är boken ute hos betaläsarna och jag hoppas att de får roligt med den. För att hjälpa dem en aning skrev jag en checklista med vad man kan tänka på.

Kära betaläsare, håll ett öga ute efter:

  • Konstiga formuleringar som hejdar läsupplevelsen.
  • Märkliga grammatiska konstruktioner
  • När texten förlorar sitt flyt.
  • Dialoger som inte känns trovärdiga. (Alltså, de känns mer som konstruktioner än som något människor verkligen skulle säga.)
  • När någon karaktär gör eller säger något som inte känns trovärdigt. (Alltså i enlighet med hur den karaktären brukar bete sig.)
  • När saker och ting blir för ostigt, smörigt eller klyschigt. (cheesy, corny etc. OBS! Det är när DU tycker att det blir för ostigt. Bekymra dig inte om vad jag som författare eller andra potentiella läsare eventuellt skulle kunna uppfatta som ostigt. Vad reagerar DU på.)
  • När karaktärerna tänker för mycket så det blir övertydligt.
  • När du inte förstår något. (Ibland är det meningen att du ska förstå. Ibland inte. Det gäller att rätt sak förstås vid rätt tillfälle. Markera i texten!)
  • När du tappar koncentrationen. (För då är det antagligen inte du, utan något i texten.)
  • Eventuella korrekturmissar. (Detta är inte en korrläsning. Men ser du några korrfel så kan du lika gärna markera dem.)
  • Anglicismer. (När det märks att jag har tänkt på engelska och skrivit på svenska. Jag har tyvärr en tendens att göra det ibland.)
  • Och annat som ni kommer att tänka på som är störande.

Men låt inte allt detta blockera er i läsningen. Det handlar inte om att jaga reda på så många fel som möjligt utan att notera dem när de väl uppenbarar sig. Det viktigaste är att ha roligt och njuta av historien.

Symbios

Nu har jag varit missnöjd med mitt skrivande så länge att det blivit plågsamt bara att tänka på. Så jag lät bli att titta på vad jag gjort och bara fortsatte skriva istället. Häromdagen läste jag igenom det igen och till min förvåning blev jag ganska nöjd. Det är inte på något sätt perfekt, eller i skick att visa för förläggaren eller ens något jag skulle ge till mina betaläsare – men jag kved inte av genans när jag läste det. Seger!

Innan sommaren hade jag skrivit vad jag hoppas ska bli första kapitlet på nästa bok och skickat det till min förläggare som ett smakprov (det var i samband med att jag svarade på förlagets tjugo frågor och jag skickade det för att illustrera den sista frågan).  Häromdagen fick jag responsen på det och den var odelat positiv! Jag blev helt orimligt glad över att ha mött gillande (även om jag förstås är medveten om att min förläggare sparar på kritiken tills vi är inne i omskrivningsfasen) och jag tror att det har varit en del av min vändning när det kommer till den inre redaktörens svidande kommentarer om mitt skrivande.

Precis innan helgen träffade jag också en av våra debutantbloggsläsare och pratade om just det att få sitt material läst – i det skick det befinner sig i, utan att krångla till det eller behöva vänta på förlags godkännande – och vi var överens om att det fanns en stor poäng i att skaffa sig läsare eftersom texten blir helt annorlunda när den möter en publik. Jag var lyckligt lottad som hade en stor publik på utbildningen och jag hade glömt hur skönt det är med påhejjande av någon som läst texten med alla dess brister. Jag är glad att jag hittade det igen och hoppas att den här förhoppningsfulla känslan inför resten av texten håller i sig.

Ett hyllningstal till betaläsaren och redaktören

Jag hade troligen kunnat skriva en lovsång på gränsen till en kärleksförklaring till mina betaläsare och till min redaktör. Nu nöjer jag mig med ett hyllningstal.

När jag började med den här boken hade jag redan berättat historien för flera olika personer. Den utspelar sig i Malmö, det har alltid varit det år i berättelsen som det är i verkligheten, det händer märkliga saker bakom dörrar och på innergårdar över hela stan. När jag har promenerat omkring i stan har det varit en strid ström av ’här händer det’ och ’där händer det andra’. Det har alltid varit en berättad historia. Sen ska man skriva ner den och efter det ska någon läsa den. Det borde vara lätt, men det är det verkligen inte.

Jag skrev den här historien som mitt examensarbete på Författarskolan vid Lunds Universitet och det som började som en tio år gammal historievärld blev plötsligt ett romanprojekt i en kontext där vem som helst kunde kommentera, peta och dra i allt jag skrivit. Jag önskar att jag kunde säga att det är lätt att bli ifrågasatt eller kritiserad, men det är det förstås inte. Det är inte alltid roligt heller, men det är baske mig alltid smickrande när någon har lagt ner tid på att läsa igenom ens text kritiskt och sen lägger energi på att försöka få dig att se deras läsning av din text. Det betyder inte att man måste hålla med, tack och lov, men det betyder att man blir lite mer tjockhudad inför kommande kritik.

Och kritiken kommer, det är helt säkert. Om man har tur så hittar man betaläsare som går igenom ens text och kommenterar på vad som funkar och vad som är sämre. Som ser de teman du inte visste att du använt dig av, som ifrågasätter vilka arketyper du använder dig av och som har bättre koll på tidslinjen än du själv. Jag har haft underbara betaläsare (och om jag skulle be någon skriva så som fru Frato har skrivit om att leva med Kevin så vore det mina betaläsare, de ser mig och min text när vi inte är fina och belevade) som outtröttligt har gått igenom version efter version av min text. De har varit stöttande och hårda om vartannat och det har varit precis vad jag behövt.

Sen kom min redaktör. Hon är guld. Rent och skinande guld. Med hökögon. Hon hittar alla mina skrivarlater och stryker dem med stenhårda bläckdrag. Hon låter mig inte komma undan med veka ’men det är ju mitt unika språk’-kvidanden utan frågar mig vad jag tror att det tillför texten att lasta den med sånt som lämpar sig bäst i annat forum. Som P3-svada till exempel. Ja, jag sa ju att hon var hård, som guld. Men det bästa med allt är att jag håller med henne. Jag sitter här och läser varje mening hon har petat på högt för mig själv, först som jag skrivit den och sen med hennes korrigering. Och den blir alltid bättre när hon varit framme.

När man haft näsan så nära texten som jag (jag vet inte om andra författare har större distans till sin text) så slutar man se saker som man skulle märka i vilken tryckt bok som helst. Att någon annan läser och ser dem hjälper verkligen.

Som Marcus och Chrisitn har antytt, att ge och ta kritik är inte lätt men jag tycker det är betydligt lättare när alla är införstådda med att det är för bokens bästa. Och för att avrunda hyllningstalet – jag önskar alla lika dedikerade redaktörer och betaläsare som jag har haft!