Foto: Jini Sofia Lee
En bilderbok är ju ingen bilderbok utan dess illustrationer. I dagsläget är min blivande bok fortfarande endast ett Word-dokument i datorn och det känns overkligt att det ska bli en bok. Ungefär lika overkligt som när en är gravid och att tänka sig att det lilla embryot i magen en dag ska bli en bebis som en kan hålla i famnen.
Men i förra veckan träffade jag för första gången Maria Källström som är den illustratör som ska ge boken liv så att den blir en bilderbok. Hon har illustrerat flera böcker tidigare och det är alltid inspirerande att träffa personer som kan leva på sin dröm.
Det är ett omfattande jobb Maria har framför sig att göra illustrationerna till alla 29 orden i ABC-boken. Det kändes fantastiskt att höra hennes tankar och idéer om hur hon har tänkt illustrera boken. Den här veckan börjar hon skissa på några illustrationer och jag vet redan nu att jag kommer att bli fullständigt förälskad i bilderna. Snart är det inte bara min bok, utan det är lika mycket hennes bok. Vår bok. Jag skojade om att jag hoppas att förlaget skriver ut hela våra namn på bokens rygg och inte bara skriver efternamnen för annars skulle det stå ”Kim Källström”.
Jag känner mig väldigt trygg med att lämna över min text till Maria och ger henne full frihet att tolka min text som hon vill och att levandegöra den. Jag tror att barn ägnar mycket tid åt att titta på bilderna medan de lyssnar på den vuxne som läser. De lägger märke till varenda detalj och bilderna kan väcka olika känslor hos barnet.
Jag minns själv när jag var liten att jag tyckte att bilderna i ”Vem ska trösta Knyttet” var ganska obehagliga. Likaså minns jag så tydligt ett uppslag i ”Alfons och odjuret” där det ligger ett odjur under Alfons säng och på samma uppslag ser Alfons en massa blod framför sig. Det illustrerade att Alfons hade ångest för att han hade slagit en pojke så att han hade börjat blöda näsblod. Jag minns att jag inte riktigt förstod bilderna och därför kändes de obehagliga.
Däremot älskade jag bilderna till de olika böckerna om Lotta på Bråkmakargatan. Jag tyckte att armbandet som Lotta fick av tant Berg i ”Visst kan Lotta cykla” var så fint att jag önskade mig ett likadant. Och självklart ville jag ha en likadan gosedjursgris (Bamsen) som Lotta hade, så min mamma sydde en likadan till mig.
Det är verkligen fascinerande att barnböcker från barndomen finns kvar i en resten av livet och att de även i vuxen ålder väcker starka minnen och känslor. Snart, snart kommer jag att få se Marias första skisser till det som ska bli vår bok, min debutbok, och jag längtar. Kanske börjar tanken på att det ska bli en bok kännas mer verklig då. Ungefär som när en går på ultraljud och får se bebisen i magen för första gången.
Om ungefär sju månader får jag hålla i min bokbebis för allra första gången.
Debutantbloggen 