Lördagsenkät: Vilka tre böcker har betytt mest för mig och mitt skrivande?

Mirijam Geyerhofer

Mirijam Geyerhofer

Jag har läst mängder av böcker om hur en ska göra rent praktiskt för skrivandet, men det är sekundärt i vad som betytt mest för mig. När jag lärde mig läsa hittade jag en ny värld, och kände direkt att jag ville vara en del av världen på ett annat sätt än endast åskådare. 

De tre böcker som betytt mest för min kärlek till läsandet och text har alltså ingenting med hantverket att göra. För min del har skrivandet istället alltid varit en del av mitt liv, och det började helt klart med att jag fick en stor rosa tegelsten av min mormor när jag gick i lågstadiet: MIMMIS BOK av Viveca Sundvall. Min mormor skickade den till mig och jag minns fortfarande när jag hämtade paketet på posten med mamma. Boken är en samlingsvolym som innehåller tre böcker om Mimmi som precis ska börja ettan och jag minns att jag blev förvånad över hur mycket det gick att känna igen sig i en påhittad människa. Jag läste den många gånger! Bonusinfo: jag har alltid kallats för Mimmi av min familj och min mamma heter Viveka, vilket jag tyckte kändes som ett helt magiskt sammanträffande då! Det var även Mimmi som fick mig att skriva dagbok och i förlängningen bli en sådan som bloggade vilket gett mig massor senare i livet, allt från goda vänner till jobbuppdrag. Tack Mimmi! 

I min ungdom läste jag även Moa Martinssons Mor gifter sig. Ett exemplar från mormors bokhylla där någon skrivit till ett argt INTE på bokryggen, så att titeln fick en lite annan innebörd än det var tänkt. Det här var när jag gick på gymnasiet och jag tyckte att det var fantastiskt att någon kunde skriva så kärleksfullt om en fattig och hård miljö att man typ längtade efter nyskurade brädgolv och ängsblommor på spiselkransen. 

Den tredje boken som jag läst flest gånger i mitt liv är samlingsvolymen av Douglas Adams Liftarens guide till galaxen (jag gillar när jag får många böcker i en tydligen?). Jag är inte alls någon sci-fi-människa annars, men här fastnade jag för humorn och att själva storyn är så otroligt skruvad. Att skriva roligt men utan att det blir tramsigt är så himla svårt, men Adams är verkligen ett proffs på det. 

Många tipsar om att bara sätta sig ner och skriva lite vad som helst för att sparka igång en sinande kreativitet. För mig funkar det inte alls, får jag skrivkramp så kan den krampen endast lösas genom att läsa.

Pia Kask

Pia Kask, fotograf Magnus Johnsson

Som ständig läsare i massor av år skulle jag vilja säga att alla hundratals böcker tillsammans har haft betydelse för mitt något sent påkomna egna skrivande men om jag ska välja ut tre stycken så får det bli:
Stephen Kings ”Pestens tid”, den oavkortade versionen på cirka 1 200 sidor. Jag har läst om hela boken ett par gånger och vissa utvalda delar ännu oftare men det var inte förrän jag började skriva själv (och läsa böcker om skrivhantverket) som jag förstod vikten av komplexitet hos karaktärerna, något som blir väldigt tydligt i Pestens tid. En hjälte utan en strimma mörker i själen blir blott en ointressant pappersfigur.

Samme King är också författare till en handbok i skrivande, en betydligt tunnare volym där hälften dessutom upptas av en kortfattad biografi över hans egen resa från mängdrefuserad till miljonsäljare. ”Att skriva: en hantverkares memoarer” är en vänlig och lättläst kompis fylld med anekdoter, skrivtips och med ett tilltalande personligt anslag.

James Scott Bell´s ”Revision and Self-Editing for Publication” är en handbok i redigering och när jag stod inför min första genomgripande dito av mitt allra första manus som svällt över alla breddar gav den här boken ett rent halleluja-moment. Sprängfylld med handfasta råd, tydliga exempel och så pedagogisk att man snabbt glömmer att den inte ens är på svenska. Bell levererar inget fluff eller utsvävningar om hur förlagsvärlden är konstruerad, eller hur man hittar inspiration utan här snackar vi redigering, redigering, redigering.

Jens Mattsson

Det tre böcker som betytt mest för mitt skrivande är dels två skrivarböcker, dels min första egna bok. 

”Att skriva – en hantverkares memoarer” av Steven King är den skrivarbok jag både läst ut och tagit till mig visdomar ur. Sådant som att alla skriver på olika sätt. 

”Wonderbook” av Jeff Vandermeer är en helt underbar skriv- och inspirationsbok för dig som ska skriva fantastisk litteratur. Maffig och underbart illustrerad som den är vet jag inte egentligen varför jag inte läst hela. (Mer än mina svårigheter för research och manualer.) Den var vår husgud när vi startade skrivcirkeln och gav inspiration till en massa roliga övningar.

”Ljug när det gör ont” var vår examensbok på Sörängens skrivarkurs där alla deltagare bidrog med texter. Läckert grön var den ett bevis för att jag faktiskt kunde vara med och göra en bok.

Anna Alemo

Otroligt svår fråga! Som liten älskade jag Astrid Lindgrens böcker och jag ville vara Pippi (det var ju perfekt att jag redan hade fräknar). Jag har även tidigare nämnt att jag läste Femböckerna när jag var barn och det var ju de som fick mig att börja läsa böcker. Men jag tänker att jag istället ska försöka titta på nutid och mitt ändå relativt nya skrivande. Så nedan listar jag en bok om skrivande, en gammal goding och så en lite nyare stjärna – tre böcker som alla på något sätt har inspirerat mig. 

”Att skriva med glädje” av Kim M. Kimselius.
Detta är den enda bok om skrivande som jag, åtminstone hittills, läst. Det jag framförallt tog med mig (utöver Kims egen inspirerande resa) var just glädjen att skriva. Att skriva från hjärtat. Det ska vara roligt att skriva! Sen kom Kim även med ett ovärderligt tips som jag använder mig av väldigt ofta: Words inbyggda synonym-verktyg. Helt fantastiskt!

”Bridget Jones dagbok” av Helen Fielding.
Jag älskar både böckerna och filmerna om Bridget. Lättlästa, roligt och romantiska böcker är det jag helst läser och det är väl i den genren som jag själv försöker skriva. Chick-lit, romantiska komedier – kärt barn har många namn. 

”Med hälsning från Båstad” av Jenny Fagerlund.
Jag har börjat läsa fler och fler böcker av svenska författare. Det känns som om det är där jag kan lära mig mest och få inspiration. ”Med hälsningar från Båstad” är en mysig, härlig, välskriven och romantisk feelgoodbok (precis som ”24 goda gärningar” av samma författare). Boken lämnar en varm och skön känsla efter sig. Så vill jag skriva!

Ina Lagerwall

Som barn läste jag väldigt mycket och i mitt rum fanns det låga garderober strax under snedtaket. Där hade jag en läsplats som var bara min. En bok som jag plöjde igenom där under taket var Michelle Magorians Hemlängtan. Boken handlar om Rusty, 12 år som vågar ifrågasätta och bryta mot de regler som hennes internatskola sätter.  Bland annat rymmer hon utanför skolans område om nätterna för att träffa en kille. Jag kom ihåg att jag beundrade Rustys frispråkighet och önskade att jag var mer som henne. Jag tänker på Rusty ibland när det behövs en påminnelse om att vara modig.

Bodil Malmstens texter har betytt mycket för mig. Jag minns första gången jag läste något av henne. Det var under en lektion på gymnasiet och dikten hette Ett bloss för moster Lillie. Jag var 17 år och hade just upptäckt att jag ville skriva, vilken kraft och glädje det fanns däri. Malmsten fick mig att vilja skriva poesi. Jag minns att jag tänkte: kan man skriva så här, får man skriva så här!?

När jag skulle hitta mitt sätt att skriva, upptäckte jag Sonya Sones böcker Vad min flickvän inte vet och Vad mina vänner inte vet. Det var mitt första mötet med prosalyriken och vi klickade direkt.

Skrivtips i poddform

Foto: Jini Sofia Lee

Bloggar i all ära, men det finns även andra sätt att förkovra sig i skrivande, författarskap och litteratur. Nämligen genom poddar. Nu ska jag villigt erkänna att jag inte lyssnar jättemycket på poddar. Med tre små barn hemma så värnar jag om tystheten och att låta hjärnan vila från alla slags intryck mellan varven. Men jag tycker att det är guld värt att då och då lyssna på ett avsnitt av någon podd om skrivande. Och det är alltid inspirerande att höra intervjuer med författare som har lyckats bra. Det är lite ensamt att sitta hemma på sin kammare och skriva och då är det väldigt skönt att höra hur andra som skriver och har lyckats har gjort. Jag tänkte lista några av de poddar jag känner till om skrivande och böcker. Hoppas att ni hittar någon som ni gillar.

• Deckarpodden med Sofie Sarenbrant och Emelie Schepp
  Jag har lyssnat på nästan alla avsnitt av denna podd. Jag varken läser eller skriver deckare, men tycker ändå att jag fick bra tips och en god inblick i en författares tillvaro genom att lyssna på dem. Den stora behållningen var att lyssna på Sofie Sarenbrant som bjöd mycket på sig själv. Podden har några år på nacken och de spelar inte in nya avsnitt, men den är väl värd att lyssna på.
• Bladen brinner med Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck
  En podd för vuxna om barn- och ungdomsböcker som startades 2016 och varannan torsdag kommer det ett nytt avsnitt. Jag har själv varit med och bidragit med en slant till deras kickstarterkampanjer de har haft för att kunna ha möjlighet att göra den här podden. I podden varvas intervjuer med författare, förläggare, illustratörer med boksamtal och boktips.
• Skriv en bestseller (Eller en annan bok) med Ninni Schulman och Caroline Eriksson
  Det här är en podd om skrivande och författarskap. För tillfället spelas det inte in nya avsnitt, men det finns två gamla säsonger att lyssna på.
• Författarpodden med Frida Skybäck och Agnes Hellström
  En podd som tar upp alltifrån konkreta skrivtips till releasefester och litterära agenter.
• Bokbanditerna med Tom och Nisse
  De recenserar böcker och intervjuar författare. De pratar om en bok per avsnitt. Både Tom och Nisse jobbar i bokbranschen.
• Utvik och böcker med Magnus Utvik
  Samtal med författare och tips på böcker. Alla litterära genrer tas upp. Nytt avsnitt varje vecka.
• Bakom boken med Daniel Sjölin
  En podd om böcker från Norstedts och Rabén & Sjögren. Författarintervjuer.
• Skrivarpodden med Kerstin Lönnebo
  En intervjubaserad podd om skrivande.

• Bokmässepodden drivs av Bokmässan (Göteborg) i samarbete med Kerstin Lönnebo
  En alldeles nystartad podd (9 april 2018) för alla som vill ha Bokmässa året runt. Intervjuer och samtal om litteratur och skrivande. Varannan måndag kommer ett nytt avsnitt. I första avsnittet intervjuas Majgull Axelsson.
• En förbannad podd med Katarina och Sofia
  En podd om böcker och det mesta som rör läsning. De pratar om böcker de själva har läst och det är alltifrån barnböcker, YA-böcker till böcker för vuxna.

 

 

Lördagsenkäten: Vad läser du just nu?

Lördagens enkätfråga som vi svarat på är: Vad läser du just nu? Och varför blev det just den boken som du plockade upp och började läsa?

Fotograf: Jonas Schiller

Christina: Jag har redigerat som en galning de senaste veckorna så det har inte blivit mycket läst, men nu när jag är klar med denna omgång så ska jag fortsätta läsa The Duke and I av Julia Quinn. Jag har läst mycket contemporary romance på sistone och jag har blivit lite trött på det (inte så bra när jag själv skriver just contemporary) så jag tänkte att en historisk romance kunde vara bra att bryta av med. Att det blev The Duke and I var för att jag hört så mycket bra om Julia Quinns Bridgertons-serie att jag bara var tvungen att ge den en chans. The Duke and I är första delen av åtta och än så länge älskar jag den.

Anna: Jag har skrivit som en dåre den senaste tiden och inte haft tid att läsa så mycket men ikväll ska jag sätta tänderna i Den Älskvärda av Karin Drangel. Karin har gått i min skrivgrupp och jag har läst manus under produktion men är nu gruvligt nyfiken på hur det blev som bok. Karin har den vassaste pennan jag vet, jag gillar hennes språk och det finns scener som träffar som ett knytnävsslag i magen.

 

 

 

Foto: Niklas Sandström.

Michaela: Jag läser tre böcker som bäst. Den svavelgula himlen av Kjell Westö, Själarnas ö av Johanna Holmström och Vi mot er av Fredrik Backman. Alla är utgivna i höst och böcker jag väntat på att få läsa. Framför allt Själarnas ö är otroligt vacker och gripande, men jag gillar alla – och de är också väldigt olika sinsemellan vilket gör slalomläsandet lite enklare.

 

Marica: Jag läser två böcker just nu: Bram Stokers Dracula, och Bjäran (del 4 i Pax-serien) av Åsa Larsson och Ingela Korsell. Det är andra gången jag läser Dracula och det är en bok jag ofta återvänder till för att uppleva vissa scener.
Det är en bok jag kan längta efter och nu ville jag läsa den en gång till från början till slut. Jag gillar berättandet: breven och dagböckerna och artiklarna.
Jag gillar rädslan, spänningen, vemodet, galenskapen. Mest av allt gillar jag Jonathan Harker – kanske är jag förälskad i honom. Och varför läser jag Bjäran? Enkelt: när en väl har börjat läsa Pax går det inte att sluta.

Johan: Jag har en fantastisk bokklubb och på grund av den läser jag Shirley Jacksons The haunting of Hill House. Jag älskar hennes förmåga att dra med mig rakt in i karaktärernas inre liv, och hur hon balanserar det magiska och det så kallade övernaturliga med en hudnära vardag. (Läs gärna We have always lived in the Castle också!)

Vinn debutanternas böcker

Denna lördag bjuder vi på något alldeles extra, nämligen en chans att vinna ett bokpaket med alla våra böcker 🙂

För att vara med och tävla lämnar ni en kommentar under detta inlägg där svarar på dessa två frågor:

1. Vad är ditt bästa skrivtips?
2. Vad vill du läsa mer om här på bloggen?

Vinnaren utses av oss fem debutanter och tävlingen pågår tom. lördag 19 augusti klockan 23.59.

Romance? Vad är det?

Fotograf: Jonas Schiller

Min blivande bok, Hemligheter små, är en nutida småstads romance. Men vad är egentligen romance?

Trots att romance är en av världens största genrer så är den inte särskilt stor här i Sverige. Jo, läsare finns det men det är ganska få publicerade författare än så länge. Men den börjat att ta fart, mycket tack vare romanceförfattaren Simona Ahrnstedt som verkligen brinner för genren. 2016 kom flera nya svenska romanceböcker och 2017 verkar inte bli sämre.

Romance är genrelitteratur skriven av kvinnor, om kvinnor och för kvinnor. Tyvärr får den en status i litteraturen därefter, vilket är otroligt synd eftersom det är en sådan banbrytande genre. Jag menar i vilka fler genrer ser vi sådan mångfald och acceptans och där det inte är könet man blir förälskad i utan personen.

I romance ligger fokus alltid på kärleksrelationen och om man plockar bort den blir det inte mycket kvar. Och det måste vara ett emotionellt tillfredställande slut, så att ha ihjäl den ena huvudkaraktär är ett big no no. Storyn får dock, enligt mig, gärna innehålla lite sälta och lite vemod så att det inte blir allt för sockersött. Att karaktärerna får kämpa lite innan de får varandra.

Precis som annan genrelitteratur så finns det en ram och vissa ingredienser som läsaren förväntar sig ska finnas med (att välja att skriva genrelitteratur är lite som att ingå ett kontrakt med läsaren) men utöver det så är det fritt fram för romanceförfattaren att använda sin kreativitet och skriva om precis vad hen vill. Och det finns oändligt många möjligheter att skapa en fantastisk historia, precis som många författare gör.

Och precis som det gör i all genrelitteratur finns det varierande kvalité (rekommenderar verkligen Goodreads om man vill göra lite research på vilka böcker som håller högre kvalité), olika typer av författare och en hel hög med subgenrer. Gillar du vampyrer, varulvar eller zombies? Eller Steampunk? Är det en romance med bdsm inslag som lockar? Eller 1800-talet med dess Grevar och hertigar? Eller varför inte män i kilt? Det finns något för alla helt enkelt!

Så plocka upp en romance nästa gång du inte vet vad du vill läsa, eller varför inte välja en romance som nästa bok att läsa bara för att testa på något nytt. Utmana och ifrågasätt dina egna och samhällets föreställningar om romance medan du får ta del av intriger, spännande karaktärer och passion som får tårna att krulla sig, men framförallt en ny läsarupplevelse.

Ett urval av alla Romance böcker som står i bokhyllan här hemma 🙂 Historiska, nutida, paranormal mm. Och förhoppningsvis kommer bokhyllan att fyllas på med fler svenska författare så småningom. Och inte att glömma min egna fina bok 🙂

 

Skulle du skriva om ingen läste?

Igår åt jag lunch med en vän som jag inte hade träffat på länge. Hon är lika passionerad över träning som jag är över ord – så det var i princip vad konversationen kretsade kring under hela lunchtimmen. Vi pratade framförallt om hur stor del av vår passion som ligger i att vi kämpar hårt för att uppnå ett mål och tillslut får någon form av bekräftelse på det vi gör. Så mitt i en tugga av pulled pork och broccoli, såg hon mig i ögonen och ställde frågan:

Om du visste att ingen någonsin skulle läsa – skulle du skriva böcker i alla fall?

Och jag blev helt perplex.

För först svarade jag ja. Ja, självklart skriver jag för mitt eget höga nöjes skull. Självklart behöver jag inte bekräftelsen av att bli läst och att någon ska visa tummen upp – sa jag och såg ned i min morotssallad. Men ändå skavde det.

Och redan till kaffet fick jag faktiskt erkänna att jag hade fel. Jag skulle nog inte skriva om inte målet var att någon skulle läsa. Inte böcker i alla fall. Absolut ord och dikter och andra uttryck för att få ned mina känslor på papper, men för mig är just böcker en dialog. En dialog som kräver att det finns en mottagare – någon som så att säga finns där ”i andra änden”. Någon som vill bli underhållen och berörd. Det är denna någon som får mig att orka igenom och att jobba på meningarna för att få dem så tydliga och vackra som möjligt. Det är denna någon som sedan sätter sin egen prägel på berättelsen i läsögonblicket och gör boken till ”vår” och inte bara ”min”.

Så tillslut fick jag erkänna att nej, jag skulle nog skriva – men inte böcker – om inte målet var att någon skulle läsa. Men svaret var inte enkelt.

Skulle du?

 

 

Lördagsenkäten: Ge ett tips för att marknadsföra sin bok

 Johan Ring: Jag har kluvna känslor inför det där.

Å ena sidan är jag uppvuxen i en miljö som var starkt präglad av gammal hederlig svensk Jantelag – att ”tro att man var något” var den grövsta av synder. Å andra sidan har jag under främst det senaste halvåret upptäckt att jag tycker att allt det här med marknadsföring – låt gå för att det mest rör sig om ”gerillamarknadsföring” på amatörnivå – faktiskt är riktigt kul. Inte därför att jag gillar att trycka upp MIN bok i ansiktet på folk, där sitter fortfarande Jante på axeln och viskar ”psst, du vet väl om att du inte är en RIKTIG författare”, men för att jag upptäckt att jag fascineras av psykologin och hantverket bakom marknadsföring. Jag kanske rentav borde testa att jobba med det…?
Hur som helst, jag har ännu inte kommit fram till några omvälvande pr-tips. Allt jag kan säga är väl att social media är en bra grej, och att man snarare än att försöka synas på såväl Twitter som Instagram och Facebook och whathaveyou, istället bör fokusera på det man själv känner sig mest bekväm med. Jag finns förvisso på alla tre nyss nämnda plattformar, men det är utan tvekan Facebook jag känner mig mest bekväm med.

 Thomas Thomas Årnfelt: Skriv en bok som du tycker om själv. Skriv den för att du vill att folk ska läsa den, inte av någon annan anledning whatsoever. Då blir det lättare att prata om den.

 Christina Lindström: Eftersom alla hela tiden säger att det gäller att ses, höras och få uppmärksamhet i alla sammanhang, antar jag att det skulle kunna vara ett tips att upprepa. Sanningen är annars att jag nog inte är rätt person att ge tips angående marknadsföring. Jag har förtroende för mitt förlag (hej Jenny Zunko!) som uppenbarligen har lyckats jättefint med att nå ut med boken. Själv har jag egentligen helt enkelt bara skrivit ett manus som jag tror att den målgrupp jag har sett framför mig kommer att gilla. Jag önskar dock att jag kunde låta bli att med rynkad panna direkt avråda människor från att köpa boken genom att tvångsmässigt säga ”Har du verkligen tänkt igenom det här?” när någon talar om att hen vill köpa den. Jag önskar också att jag när jag blev intervjuad i radio förra veckan kunde ha låtit bli att ignorera reportens frågor om mina böcker. Jag styrde hela tiden bara in samtalet på Pippi Långstrump som fyllde 70 år i torsdags.

 Fredrik Fredrik Frängsmyr: Jag håller med Johan. Jag har inte heller varit så insatt i hur det går till med marknadsföring men ju mer jag ser av det desto roligare tycker jag att det är. Har man ingen stor budget så får man försöka nå ut på de sätt man kan. Internet erbjuder massvis av olika sätt att synas på och även om det är svårt att göra sig hörd så går det om man är lite uppfinningsrik. Allting från bloggar till boktips till kommentarer på bokaffärer till precis vad som helst. Kört hårt bara!

 Felicia Welander: Eftersom jag jobbat med kommunikation och marknadsföring och hjälpt andra formulera sina budskap, så är jag nog väldigt luttrad på att det är nödvändigt. Även i bokbranschen. Och jag älskar när andra syns och hörs med sina verk – särskilt de som skapat konst. Det gör mig nyfiken. Men jag har också insett hur otroligt mycket svårare det är att marknadsföra sig själv. Plötsligt är jag den där kunden jag ofta blev så irriterad över – som vill säga allt – samtidigt. Så det är väl mitt främsta råd: välj ut vad du vill säga. Var tydlig med det. Gör det med hjärtat. Upprepa. Sprid. Dela. Skit i jante.

Varför egentligen alla ord?

Människor älskar berättelser. Litteraturhistorien måste ha tagit sin början när människan, eller en människoliknande varelse, satt med sitt björnskinn på ryggen och gnagde på ett mammutben. Människan hade ett enkelt språk att kommunicera med och någon runt elden ville veta detaljer runt den senaste jakten, eller var det vita ljuset på himlen kom ifrån. Så jakthistorien föddes, kryddad med överdrifter och extra dramatik.  Övriga runt elden lyssnade andlöst, och berättaren njöt  av uppmärksamheten och makten den innebar.

Sedan tog kanske en ny berättare vid och försökte skapa en trovärdig historia om det vita ljuset på himlen eller vad som händer när hjärtat slutar slå.  Och den religiösa berättelsen var född. Med makten det innebar. Duperandet.

Vi fortsätter hungra efter att få ta del av och skapa egna berättelser, efter att ta kommandot över orden och bidra med vårt eget perspektiv på verkligheten. Böcker. Filmer. Pjäser. Avancerade spel. Låttexter. Tidningskrönikor. Vi har berättandet och hungern efter berättelserna i oss. Nedärvt i generna?

Men varför? Vilken funktion fyller det fiktiva berättandet? Det måste ha hjälpt oss som art att utveckla det abstrakta tänkandet. Hjälpt människan att bättre förstå andras situation. Det måste ha inneburit att språket och bildkonsten utvecklades i takt med allt mer komplexa berättelser.

Samtidigt, parallellt med en mer utvecklad civilisation, lever människan med björnskinnet på ryggen kvar i oss.

Det är sent när jag skriver det här blogginlägget. Jag ropar just till min åttaåring att han måste släcka lampan. (Han är en sucker för berättelser och har nyligen läst samtliga böcker i Harry Potter-serien och är nu inne på femte Narnia-boken.) Sedan går jag till hans rum och lägger mitt öra mot hans hjärta. Som alltid när han ska sova. Både han och jag vill ha det så. Vi är tysta och hans hjärtslag ekar i mig.

Mycket av det som är viktigt för en människa händer fortfarande bortom orden och intellektet, våra avancerade språk och komplexa berättelser till trots.

 

 

Vilket är ditt absoluta favoritomslag?

Don’t judge a book by it’s cover – heter det visst. Men i bokbranschen är det ju precis det man gör. Det är via omslaget vi får det första intrycket, blir sugen på att läsa (eller inte läsa) och det är där vi tar vårt köp- eller lånebeslut. Några av de vackraste omslagen jag vet, är till exempel The human factor av Graham Greene, Travels in the scriptorium av Paul Auster och Vem ska trösta knyttet av Tove Jansson:

 

Så när förlaget, formgivaren och jag började arbeta med omslaget till Kanske imorgon, så kände jag vilket viktigt beslut det var. Och jag hade redan då en ganska klar bild i huvudet: Eftersom huvudkaraktärerna Monikas och Evas, till en början ofrivilliga, vänskap börjar på Roslagsbanan så tänkte jag mig ett tomt tågsäte på framsidan. Melankoliskt, så där. Kanske med några bortglömda lurar på.

En riktigt, usel idé skulle det visa sig.

Briefen jag lämnade till formgivaren var inte heller särskilt enkel att tyda: Omslaget ska utstråla den värme och humor som finns i boken – men samtidigt tragiken. Locka – men inte vara påträngande. Skapa nyfikenhet – utan att avslöja för mycket. Kommunicera vilken genre boken rör sig inom – utan att skriva på näsan. Sticka ut i butikshyllan _ utan att skryta… 

Den stackars omslagsformgivaren försökte tyda mina instruktioner och det blev… Tja. Det blev väl ungefär som man kan vänta sig när en ordperson lägger sig i vad en formperson gör.

Så vi strök det och jag bad henne (Karolina Furtenbach) att istället utgå från sin egen känsla av boken och skapa något utifrån det. Och den här gången blev resultatet fantastiskt! Det blev till och med flera varianter av fungerande omslag – och när vi tillslut enades om den som jag, förlaget och formgivaren tyckte var bäst, så kändes det helt rätt i magen. Så den 19 mars är det… *trumvirvel*… den här som landar i butik:

Nu är jag väldigt nyfiken på vad du tycker om resultatet – och vilka omslag som är dina favoriter?

Att skriva en baksidetext utan att fastna i ”Enligt mina vänner ser jag bra ut” och andra klyschor

Baksidestextens uppgift är att säga något om handlingen och locka till läsning (läs: köp) av boken. Många gånger skriver författaren själv ett förslag på baksidetext som redaktören sedan går igenom.

Min redaktör Anna Lovind skrev Mina fräknars baksida. Jag ska vara ärlig och säga att jag tyckte det var skönt att slippa arbetet.

Det handlar inte om att jag är arbetsskygg utan om att jag en bild i mitt huvud som jag inte alls är sugen på att förmedla. Jag vill nämligen att eventuella läsare ska få bilda sig en egen uppfattning, helt fri från min. Dessutom känner jag mig för djupt insyltad för att kunna sammanfatta historien kort och koncist.

För att skapa distans (i syfte att inte avslöja för mycket) skulle jag vara tvungen att använda principen/klyschan en del kör med när de sätter ut kontaktannonser: ”Enligt mina vänner ser jag bra ut.”

Och hur intressant är det att läsa om vi ska vara ärliga?  Hur sugen blir du på att träffa den personen? Alla förtjänar kompisar som tycker att man är vacker och underbar på hundra miljoner sätt, annars är de inga riktiga vänner. Och alla böcker förtjänar en författare som är stolt över sitt verk.

Jag vill närma mig dig naken, utan den typen av fraser och skal.

Om det är som att vara gravid att skriva en bok så är det som att skriva en kontaktannons att skapa en baksidetext. Du vill visa dina bästa sidor och locka till fortsatt kontakt. Du vill inte ljuga, få folk att tro något om dig som du inte är. Uppgiften är att visa allt han/hon har att vinna på att ta med dig hem.

Som författare har du bara några korta sekunder (sju enligt uppgift) på dig att förföra en läsare och omvandla honom till köpare. Konkurrensen är stenhård och utbudet enormt. Precis som på krogen.

Om du ska skriva din baksidetext själv (har även hört att det är bra att tänka så här när man skriver det personliga brevet som ska följa med manuset till förlaget) så vill jag tipsa om en länk . Vet du fler sidor? Skicka in dem så skapar vi en bra länklista tillsammans!

Fritt översatt och sammanfattad:

1. Kategori
Besök en bokhandel och gå igenom hyllan där boken kommer att placeras. Försäkra dig om att din bok kommer att bli lätt för personalen att placera, blir lätt för kunden att hitta och står ut i konkurrensen.

2. Rubrik
Eventuellt kan du skriva en rubrik riktad till potentiella köpare. Du vill med den hjälpa läsaren att snabbt kunna relatera till boken och historien i den.
OBS! Upprepa inte titeln här. Den har du redan på framsidan.
(Mina fräknar har ingen rubrik på baksidan men förlaget har några meningar i annat material om boken: ”Svart humor” till exempel.)

3. Beskrivning
Ange koncist (på några få meningar) vad boken handlar om. Vad kommer personen uppleva om han/hon läser den?
Du kan även välja ut ett kort stycke från boken (så är det till exempel i Svinalängorna).

4. Punktlistor, löften eller förmåner om det är en faktabok.
Var specifik. Fokusera på din målgrupp.

Sedan fortsätter sajten med fler punkter som är viktiga för faktaböcker.  Jag slutar här eftersom jag tror de flesta av oss skriver skönlitteratur.

Jag skulle vilja lägga till att det är viktigt att läsa många andra baksidor och reflektera över vad man tycker är bra och dåligt. Ta hjälp av böckerna i din egen bokhylla. Du gick ju ut med dessa från affären precis som du vill att andra ska göra med din bok!

När du väl har skrivit en text kan du låta andra läsa den.

Slutligen vill jag ge dig Mina fräknars baksida.

” 40-åriga Karin Silvius liv har kommit av sig. När hon inte hoppar mellan sporadiska uppdrag hos Manpower sitter hon vid köksfönstret i Vasastan och betraktar människorna utanför. Hon är förlovad med Mats sedan hur länge som helst, men har alldeles tappat bort sig själv i deras relation.

På våningen ovanför bor Sabine, som varken behöver eller vill ha en man. Gemensamt har kvinnorna att de längtar efter barn. En vänskap inleds och Karins avsomnade tillvaro börjar motvilligt vakna. När hon en dag tittar på fräknarna på sin hud upptäcker hon något som kommer att förändra allt. ”

♥ Sofia ♥
www.sofiahallberg.se

Mina fräknar i Svensk Bokhandels höstkatalog 2012

Jag kommer allt närmare en tryckt bok samtidigt som jag lustigt nog håller på att distansera mig till lanseringen. Kanske är det ett skydd, en mur, jag bygger upp såhär i sista minuten?

I tisdags fick jag veta av Maria Sundberg, grafisk designer på Damm förlag och formgivare av Mina fräknars bokomslag, att omslaget har varit på repron och vänt. Igår, onsdag, gick det till tryck! Och så skickade hon ett MMS som såg ut så här:

En rolig (och svår) sak som man får göra när man ska debutera är att skriva ett debutantporträtt till Svensk Bokhandels katalog som kommer ut tre gånger om året.  Det är den mest kompletta katalogen över bokutgivningen i Sverige. Förutom debutantporträtt innehåller katalogen artiklar om trender och tendenser samt register över alla annonserade titlar.

Jag skrev först en text som jag skickade till en författarvän. Den beskrev ”Mina fräknar” på ett bra sätt, tyckte jag. Hon svarade med vändande post: Men den ska ju handla om dig! Jaha … Det gick alltså inte att gömma sig den här gången heller.

Dagen efter satte jag mig vid datorn och skrev texten nedan på tio minuter. Försökte att inte tänka, bara göra. Tala rakt ut från hjärtat.

Jag har inte fått katalogen ännu men på http://www.svb.se/nyheter/h-stens-b-cker-r-h-r kan jag läsa att årets höstkatalog är tjockare än någonsin. Att det finns porträtt av 27 skönlitterära vuxendebutanter och 53 facklitterära, sammanlagt 80 stycken, jämfört med 51 förra året.

Så här ser min text ut:
“Allt som är jag, Sofia Hallberg, finns bakom ett genomskinligt blekt skinn. Skinnet är fullt med fräknar i olika färger och former. Detta är det första du lägger märke till när du ser mig.

När jag var liten avskydde jag mitt prickiga fodral. Jag ville vara precis lika jämnt gyllenbrun som alla andra. Nu är jag 42 år och inte längre intresserad av att se ut som vem som helst. Kanske föddes jag rent av så här av en anledning?

Min fräkniga huvudperson Karin har en avslutad examen vid Uppsala universitet, en snygg framgångsrik man och en dyrbar hörnlägenhet i Vasastan. Allt borde bara vara ljust och fint ändå har hon på vägen upp till 40 helt tappat bort sig själv. Karin sitter och tittar ut genom köksfönstret hela dagarna, när hon inte hoppar mellan sporadiska, ointressanta uppdrag hos Manpower.

Under den vita huden med miljoner prickar flyter mörkt hat omkring i blodådrorna. Pumpas runt av ett slött hjärta. När fräknarna en dag tar form, bildar bokstäver och ord som skapar innebörd och betydelse börjar det slå allt snabbare. Till slut dunkar det som om någon knackar hårdhänt och beslutsamt där inne. Ilskan som sovit i många år har vaknat till liv, bubblar, pyser och kommer upp till ytan. En inre resa påbörjas där Karin tar fasta på det enda hon har som hon upplever gör henne unik, fräknarna på huden.

Lika besatt som Karin blir över bokstäverna hon hittar och försöker tolka, lika maniskt skrev jag ”Mina fräknar”. Man brukar säga att alla människor bär på minst en historia. Karin bär sin på huden och hon tvingade till sig mina händer för att få den nedskriven. Jag hade inget val. Hon lämnade mig inte ifred förrän sista punkten var satt. Nu blir hennes historia även din.

Jag trodde länge att jag var en sökare; ständigt rastlös, letandes efter något bättre, djupare, mer meningsfullt i livet. Jag letade bland religioner, i olika länder och vitt skilda yrken. Men mest av allt letade jag i kärleken. Nu förstår jag att jag hade fel. Jag är ingen sökare jag är en finnare. Svaren fanns precis framför mig, på min egen hud. Jag behövde bara snurra 360 grader under 40 år för att upptäcka att det jag hatade mest som barn i själva verket är min främsta tillgång. Fräknarna på huden har gjort mig till författare. Det största och finaste man kan bli här i livet. Nu har jag landat i kropp och själ.”

Vad tror du? Duger den?

Nu är det midsommar. Vad snabbt tiden går! Har du några planer? Själv kommer jag att fira den på västkusten med sill, jordgubbar, små grodorna och allt annat som hör till. Regna bäst det vill!
Jag vill önska dig den bästa, bästa och gladaste midsommar någonsin! Vi möts igen på andra sidan nubben.

Kram från Sofia

The show must go on

Så kom dagen till slut. Inte på riktigt men inte heller på låtsas. ”Mina fräknar” är tryckt i en pod-version för att kunna lämnas ut på branschmöten. Det ser ut –  och känns – som en riktig bok. Jag vägde den i handen i måndags, smekte omslaget med blicken och la sedan försiktigt ner boken på golvet. Under bordet, utom synhåll.
Vi var flera personer i rummet på Damm förlag och vi hade samlats för att diskutera lanseringen av ”Mina fräknar”.  Ändå klarade jag inte av att titta på den.

Några centimeter trä hindrade dock inte boken från att sända små enträgna vibrationer längs med golvet, upp för stolsbenen. Ropa på mig, söka mitt huvud.
Min redaktör Anna Lovind måste ha sett hur omskakad jag var för efteråt frågade hon hur det kändes.
Jag minns inte vad jag svarade men jag är väldigt dålig på att ljuga så det måste ha varit ord som försökte sammanfatta en livslång suck av lättnad och panik ända nerifrån tånaglarna.
–  Det är det här vi gör, sa Anna med road varm blick. Det är detta det handlar om. Vi ger ut böcker som folk ska läsa.
Och först då insåg jag att boken under bordet inte skulle få stanna där och hela världen försvann under mina fötter ännu en gång.

När barnen några timmar senare var nattade bar jag in väskan i sovrummet. Plockade försiktigt upp boken, förde fjäderlätta fingertoppar över omslaget. Och så vände jag blad för första gången på en bok som det står Sofia Hallberg på. Det var ett magiskt ögonblick.

Jag läste ut den den natten. Kunde inte sluta. Och jag läste den som någon annan. Som om den var skriven av någon annan. Och när jag kom till slutet, på småtimmarna, kände jag mig fri.
Jag insåg nämligen att jag hade berättat sanningen så som jag såg den ur huvudpersonen Karins perspektiv. När jag förstod det visste jag också att jag inte behövde vara rädd för mottagandet. Inte döma mig själv som författare så hårt. Och absolut inte på förhand. Jag har gjort min plikt och jag har gjort den med hela hjärtat. Varit trogen min egen röst och mina karaktärers historia.

Det finns säkert meningar som skulle kunna förbättras, situationer förklarats annorlunda. Smartare. Men jag överlever dessa tankar för jag tänker på något min redaktör Anna Lovind sa till mig nyligen: Nu börjar du göra det alla författare till slut gör med sina manus om de håller på med dem för länge: Du börjar förklara. Och det ska du inte.

Hade jag läst texten en gång till, filat på några formeringar så att de blev bättre, hade med all säkerhet annat blivit sämre. Den brutala verkligheten hjälpte mig att förstå att jag inte kan göra mer för ”Mina fräknar”. Den ligger inte längre i mina händer. Boken är redan spridd till drygt 300 personer och den finns ute i handeln i augusti. Jag kan inte stoppa utgivningen, inte bromsa tiden. Inte göra boken ogjord. Det får bära eller brista. En rämnad tillvaro eller uppskattning. Oavsett. The show must go on.

Dagen efter mötet fick jag ett mejl från Anna:
Hur går det med ditt nästa manus? Kan du skicka in det nu? Vi måste börja planera nästa års utgivning.
Och så svartnade allt framför ögonen ännu en gång.

Texten är verkligen inte klar! Absolut inte redo för dagsljus. Menade hon allvar? Det finns ingenstans att gömma sig i den berättelsen. Den är rå rakt av.
När chocken över mejlet lagt sig lite bubblade något annat upp till ytan inom mig. Jag kände mig oändligt tacksam, stolt och glad över förtroendet och frågan.

Och så insåg jag: The show must go on!

Sofia ❤

Ps. Jag videofilmade Lina Forss releasefest för fina boken ”Allra hemskaste syster” på Telegram förlag. Det är väldigt intressant att lyssna på bakgrunden till att en bok ges ut. Se filmen på min hemisda: http://sofiahallberg.se/2012/06/03/lina-forss-allra-hemskaste-syster/

När bokryggen blir en milsten

Det har skrivits en hel del tidigare på bloggen om e-böcker och den litterära världens framtid. Debatten rasar som bäst om hur stor del av marknaden e-böckerna egentligen kommer att ta. Vi är ändå ganska många som gillar att hålla en pappersbok i handen. Tyngden, lukten av cellulosa, känslan av att vända blad och texturen av papper som smeker fingertopparna. Detta är saker som en e-bok aldrig kan vara.

Amazonz Kindle, en av världens största e-läsare. Klarar dock än så länga bara av svartvitt.

Ändå tror jag att e-böckerna totalt kommer att dominera den litterära scenen om tio år. Fördelarna är för många. En e-bok har ingen tryck eller distributionskostnad, därmed blir priset lägre. Den kräver inget förvaringsutrymme, så man slipper överfulla bokhyllor i varje rum (för att inte tala om kartongerna på vinden.) Dessutom är läsplattan lätt att hålla, så man får inte ont i armarna som när man läst en 1,5kg tegelsten i några timmar. Sedan är texten sökbar, man kan stoppa in hyperlänkar i referensmaterialet och sist men inte minst så kan fonten förstoras upp till valfri storlek. Vissa böcker (framförallt vissa pockets) trycks i extremt liten stil. Det är inte alltid man har lust att sitta med förstoringsglaset och läsa.

iPad med Marvel Comics app. Det är inga problem att se på bilder och läsa t.ex. serier i moderna e-läsare.

Men vad kommer då att hända med den gamla pappersboken? Den som tjänat oss så väl under flera hundra år. Jag är övertygad om att den aldrig kommer att försvinna. Däremot kommer den att få en annan symbolisk laddning.

Idag har vi många olika sorters böcker i våra hyllor. Där finns fina inbundna verk, blandat med referenslitteratur och (i alla fall för mig) hejdlösa mängder med billiga pockets. Jag tror att när väl e-boken slagit igenom så kommer vi bara att ha de inbundna kvar. Resten kommer att ligga på läsplattan. För referenslitteratur är ändå smidigare att ha sökbart, och alla dessa billiga pocketar köpte man ju ändå just som pocketar för att man ville ha lite billig underhållning.

iBooks, iPadens virtuella bibliotek. Här står böckerna och väntar i en hylla bortom rummet.

Den inbundna boken kommer däremot att få en helt annan betydelse. Om tio år kommer de flesta att köpa e-böcker (därför att det då är det självklara alternativet, speciellt  när man prövar något nytt.) Men om man verkligen älskade e-boken, om den rörde vid ens hjärta och tog med en på en resa, då kommer man också att köpa pappersboken. Då blir det inte pocketupplagan, utan den stora, överdådiga, inbundna, fantastiskt illustrerade lyxvarianten.

Vi kommer ta denna vackra bok och ställa in i hyllan. Inte för dess egen skull. Kanske knappt ens för att läsas. (Även om jag verkligen hoppas det.) Istället är den en minnestavla, en milsten, som påminner om den resa boken tog oss på.

Det är i alla fall vad jag tror. Vad tror du?

Vad är ett litterärt värde?

Det är ingen nyhet att jag inte är en läsare. Under skoltiden var det på allvar en plåga att läsa. Som vuxen läste jag svenska a, b och c och lika jävligt var det varje gång att få en massa måste-läsa-böcker i handen. Jag läste inte då heller. Jag bara recenserade, likt en ointresserad fjortis, med stöd från baksidan, google och wikipedia. Och jag skäms inte ens – jag står för det.

Jag önskade att jag hade sluppit alla måste-läsa-böcker, antagligen var det de böcker som anses ha ett litterärt värde. Alla de böckerna fick mig att hata läsandet. Så vad är då ett litterärt värde? Ja, inte kan det vara alla de böcker som jag inte gillar, för hade de haft ett litterärt värde för mig hade jag väl läst dem och blivit tillfredsställd? Jag hittade några rader i ämnet HÄR.

Men vad är ett litterärt värde för mig? Rocky av Martin Kellerman. Det må vara en serie, men den tillför mig mycket nöje, jag längtar efter att få läsa magasinet och språket är som mitt eget. Jag fattar och jag förstår. Detsamma gäller alla dessa talspråkiga romaner under genren lad-lit och chick-lit som liksom sjunger in i mitt obelästa hjärta.

Tro inte att jag inte läst lite av Kafka och den där franska damen vad hon nu heter, och bläddrat i Brott och Straff och en massa andra ”riktiga författare”, men jag orkar inte läsa och jag förstår inte vad de säger, så jag låter det vara. Jag kan gott titulera mig som o-kulturell. Någon måste ju vara det också.

Men jag vet faktiskt fortfarande inte vad ett litterärt värde är. Berätta.

En hög för analys

Vad har ni på ert nattygsbord? Ni ska få höra vad jag har på mitt:

• Ett kollegieblock
• 3 pennor
• Rocky (volym tolv) av Martin Kellerman
• Ett skrivhäfte med deprimerande framsida
• Ett papper med namnen på de (som jag vet) ska recensera min poesibok
• Lugn bara Lugn av Kristina Lugn
• Matilde av Denise Rudberg
• En skrivbok
• Svensk Dikt – Från trollformler till Lars Norén av Lars Gustafsson
• Själens Begär av Christine Falkenland
• Gravidchock av Belinda Olsson
• Död Räkning av Rolf Aggestam
• Välkommen Hem (inredningstidning)

Har någon lust att analysera?

//Liz