Augustin: Inför Bokmässan (II)

Hej Kevin och Kalle,

Bok- och bibliotek 2009Vi debutanter solar oss i glansen av att ha uträttat något svårt. Det finns dock en plats i Sverige där du inte är särskilt unik om du har publicerat en bok – på Bokmässan.

Jag har förstått att somliga förläggare avråder debutanter från att besöka Bokmässan,  för en debutant kan det vara tungt att inte bli sedd.

De tror att vi knäcks av att kliva mellan kilometerhöga staplar av andras bästsäljare alltmedan montrarna ekar av rösterna från miljonsäljande författare med egon som kräver mer syre än vad som ryms i mässhall C.

Därför är det extra roligt att Bokmässan skapat ett utrymme åt oss debutanter i ett stort seminarium. Debutantens roll har förändrats och jag är tacksam över att få vara med om den förnyelsen.

Och nu står vi inför det vanliga dilemmat: ska vi prata om det vi vill prata om eller det vi tror att publiken vill höra? Kan det vara samma sak? Och om det inte är det, vad ska vi göra då?

Jag tror att det kommer människor som är som vi var för några år sedan; outgivna, hårt arbetande skribenter, som hoppas bli antagna, och vill veta hur man gör. Och då vill jag gärna hjälpa dem; jag tänker att sådana råd kanske vi skulle kunna ge utifrån våra olika erfarenheter.

/Augustin

Vad pratar författare om?

Första gången jag skulle äta middag med en författare var jag tjugo år och nervös.  Jag undrade, vad pratar författare om? Antagligen litteratur, gissade jag. I veckorna innan middagen förberedde mig genom att läsa några av författarens romaner. Jag läste även några av hans hustrus romaner. Och så en som de skrivit tillsammans. Men vad blev det för samtal?

Det visade sig att han inte hade någon lust att diskutera sina böcker. I stället pratade vi om svampplockning.

Sedan dess har jag haft flera tillfällen att samtala med författare. Och det har visat sig att, om inte jag uttryckligen intervjuer dem, pratar de helst inte om sina böcker. I stället blir det förlagsvärlden, politik, familjen, jobblivet, och så andra författare, jämt pratar de om alla dessa andra författare som är så mycket häftigare än oss andra.

Augustin, snart har du releasefest. Jag ser fram emot att få fira dig och din bok. Och så ser jag fram emot att få prata med en massa folk jag aldrig träffat förut. Jag ser även fram emot att få prata om litteratur. Men den här gången känner jag mig förberedd; jag ska nog låta bli att försöka prata böcker med författare.

/Kevin

Att slänga en bok är att dö en smula

I hear you brothers.

Ibland ställer jag mig frågan vad vitsen är med böcker man har läst. Vi har otaliga exempel på det i våra bokhyllor: böcker jag läst, inte gillat speciellt mycket, men som jag ändå behåller. År efter år efter år. För att de … är böcker. Antar jag. Att göra sig av med en bok är på något sätt hädiskt.

Jag vet att jag aldrig kommer att läsa om dem. Jag behöver dem inte som referensmaterial. De är inte snygga. Inte värdefulla. De har inget känslomässigt värde. Och ändå! Det GÅR inte.

Det är som i det där Seinfeldavsnittet, när George har gjort slut med en tjej som han lånat ut böcker till. Han blir besatt av att få tillbaka dem, men han kan inte gå dit eftersom de gjort slut i vredesmod. Så han tvingar Jerry att gå dit under något svepskäl.

Anledning: nej, jag kanske inte kommer läsa om dem, men det är MINA BÖCKER.

Precis exakt så känner jag.

/Kalle

Hej Kevin, de ofrivilliga böckerna nästlar sig hem till oss också…

Jag har en samling böcker om u-hjälp från 70-talet, efter att Sveriges Radios bibliotek rensade ut den fackbokshyllan. Det kommer jag säkert skriva om framöver, tänkte jag. Säkert.

Och i min svärfars hus vid kanalen finns en vänlig granne som ställer ut böcker i entrén – med en lapp om att man ska ta för sig. Jag läste om ”Landsflykten och riket” för att den stod och ropade efter mig i sin ljuvliga gamla Bonnier/Aldus delfinboksutgåva.

Dessutom samlar jag på åldriga kokböcker. Jag kan liksom inte sluta stirra på ett recept som börjar med ”Tag ett lamm…”

För tio år sedan fick jag plats med mina böcker i bokhyllorna hemma. Nu står andra hälften av mina böcker i källaren. Tredje hälften står i min skrivlya.

Några böcker har fått respass till svärföräldrarnas sommarställe. Och…så har jag gett bort några till Stadsmissionen på hörnet (ärligt talat var det mest min frus böcker jag gav bort).

Om jag införskaffar böcker i denna accelererande takt så kommer den matematiska skärningspunkten för tillgänglig volym i min lägenhet korsa e-bokens genombrott två veckor försent. Då kommer min familj ha svultit ihjäl för att böckerna blockerar alla utgångar.

/Augustin

Men alla gamla manus då?

…och så var det Lego över hela köksgolvet igen. Och en tvååring som höll på att slänga bestick och äppleskivor för brinnande livet; och en sjuåring som höll på att hota sin femårige bror med en knuten näve därför att han inte fick tända ljusen. Alltså en ganska typisk kväll hos oss.

Av någon anledning valde vi vuxna det ögonblicket att återuppta den Oändliga historien om Hur vi har för mycket grejer (”We’ve got too much stuff!”): barnkläder, leksaker, mjukisdjur, CD-skivor — och framför allt böcker. Biblioteket må vara världens bästa uppfinning, när jag besöker nya städer vill jag alltid till bibblan (Boston, Tammerfors, Montréal). Men ett grundfel med bibliotek är att de slumpar bort sina utrangerade böcker. Billigt alltså. Och vi köper dem. Det har jag alltid gjort, ända sedan jag var barn. Bokrean? Vi hade ingen bokhandel i min stad. I Ohio betydde bokrean bibliotekets årliga ”Friends of the Library Book Sale”. Mina föräldrar, som var rikare på barn än pengar, brukade avvakta till reans sista dag då en papperskasse makulerade böcker och tidskrifter (typ National Geographic från 1917) kostade en dollar. Alla vi fem barn i Ohiobyn fick var sin dollar. Sent in på nätterna läste vi under var sin sänglampa. Nu är vi alla utflyttade för länge sedan men böckerna finns kvar.

Men vill jag verkligen bli som mina föräldrar? I kväll samlade jag ihop en rejäl hög med böcker som ska till nya hem. Innan jag ångrar mig.

Men alla mina gamla manus då? Den amerikanska författaren Anthony Grooms har berättat för mig om en kista han har hemma hos sig. Fullt med gamla handskrivna manus. Även jag skriver utkast för hand, och handskrivet är svårare att makulera. Men har jag inte råd att rensa lite, nu när jag blir utgiven? Eller kanske jag ska spara dem tills jag fyllt 77, som Augustins morfar? Jag har i decennier haft den vilda föreställningen att om jag bara blev antagen skulle hela mitt liv ordna sig — men hittills har förlaget låtit bli att skicka hit någon för att plocka Lego. Och en vacker dag kommer min bok att hamna på bibliotekets 5-kronors bokrea. Det är bara att acceptera det. Men manusen, ska jag spara dem i evigheter?

Kanske jag borde sprida ut dem på köksgolvet, där allting hos oss verkar hamna ändå?

Augustin om sin pappa…

Min pappa jobbade i många år med sin doktorsavhandling. Han satt i sitt arbetsrum, bolmade på sin bruna pipa och jag fick springa och köpa tobak åt honom. Golden Blend i en metallburk. Växelpengarna räckte till ett grått tuggummi. Han satt uppe om nätterna och skrev och räknade och det kunde inte gå fortare, sa han, för datorkörningarna tog tid.

Jag kommer ihåg disputationen eller kanske var det en särskild föreläsning han höll; jag var tio år. Alla verkade glada och jag blev förvånad över att det var så många där, för jag var mest van vid att se pappa sitta ensam i sitt rum. Han hade kämpat lika länge med sin text som jag nu har gjort med min roman. När vi kom hem till Fisksätra och jag tog av min lilla fluga, visste jag att det återstod att få se avhandlingen i tryck. Jag minns när den kom. Det var inte många sidor; han forskade i experimentell fysik, och boken var grå med svart rygg och hans namn stod på utsidan.

”Pappa hade nog tyckt om att se den”, sa jag till mamma när jag vände på den och bläddrade bland formler och diagram.

Han dog i hjärtinfarkt, mitt i livet; strax efter disputationen, några veckor innan avhandlingen publicerades. Där stod jag och höll hans livsverk i handen och hans skrift kändes tunn.

När min debutroman kommer ut är jag för första gången i mitt liv äldre än min pappa någonsin blev och jag vet inte hur jag ska hantera det.

/Augustin

Hej Kevin

Tack för Roberto Bolano-boken som jag nu avslutat. Diktaturen i Chile och temat civilkurage – man kan inte skriva för mycket om det.
Han arbetade med ett spännande spektra i meningslängd; somliga meningar över halva sidan och så tio korta.
Det sägs att korta meningar höjer tempot, men jag undrar om det inte är tvärtom; korta meningar betyder fler punkter och fler punkter betyder fler stopp i läsningen.