Så gick det till när ”Mina fräknar” blev antagen

1 6 9 12 21 22 30 är Lottoraden som ger den ensamma vinnaren i Arboga drygt tolv miljoner kronor.
– Oj oj oj, äntligen! utbrister den lycklige när Svenska Spel ringer för att gratulera.

En kort stund var det så nära. Under bråkdelen av en sekund slutade allt annat än siffrorna framför mig existera. Inombords vaknade bortglömda drömmar till liv. Livsmedelsbutiken jag befann mig i blev alldeles suddig.
Det kändes självklart och rätt. Nu var det min tur! Därför blev jag sekunden senare förvirrad. Litade inte på mina ögon. Jag tyckte bestämt att han sa ett, sex och tio. Inte alls nio som det står på skärmen.
– DET BORDE HA VARIT JAG! Jag ligger på de kalla, smutsiga, svart- och vitrutiga stenplattorna framför kassan men bakom tidningsstället med ena handen krampaktigt kramandes kundvagnens framhjul när jag skriker det.
Tio minuter senare går jag ut från ICA med fem fullproppade matkassar, blöjor och en bräcklig men vacker vit orkidé.
Den smutsigaste bilen på parkeringsplatsen tar mig tillbaka till tisdagsverkligheten.Sofia Hallberg

Av drygt 2000 inskickade manus så var det mitt och ett till det som blev antaget. Manne (den andre på förlaget) har redan gett sin version: Del 1. Del 2.
Det här är min berättelse om när jag vann högsta vinsten, hade alla rätt i bokstävernas lotteri. För plötsligt hände det!

För några år sedan befann jag mig i en situation där jag var nyseparerad med två små barn. Jag hade köpt ett vitt, litet charmigt hus med gamla fruktträd som hukade sig mot gräsmattan knappt hundra meter från havet, strax utanför Göteborg. Här skulle mitt och barnens nya liv börja! Det blev kanske inte så mycket med det – men det var i alla fall i Onsala jag började skriva.

Hur många gånger har man inte hört talas om att konst skapas bäst ur smärta? Att de största konstnärerna var de olyckligaste? Jag tänker att livserfarenhet i alla fall är bra. Att det inte var en slump att jag började skriva just då. Att det krävs att man har något att berätta, något som kommer djupt inifrån. Det som berör kommer oftast från en allmänmänsklig sanning eller är i varje fall sant och äkta för mig här och nu. Man vet innerst inne när det stämmer.

Efter att tidigt ha valt ordet som utbildning och yrke var steget inte långt till datorn när något inuti behövde komma ut. Under två år skrev jag på min första roman vid varje tillfälle som gavs. Tio minuter här och där. Hoppsan! En kväll somnade barnen tidigt och det blev tre timmar i sträck. Underbart!
Det bara hände. Berättelsen tog form och jag kände att den bar men trots det blev den aldrig färdigskriven. Livet kom emellan. Arbete, karriär, lappa ihop förhållandet och bli gravid igen (snabbversionen).

Men tanken eller snarare känslan som väckts vägrade dö. Jag skrev färdigt manuset och skickade in det till de fem största förlagen. Under tiden som jag väntade på svar kom nästa idé som en uppenbarelse. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Det var bara att acceptera och ge sig hän historien som fullkomligt tog mig i besittning. Det var också då jag valde att säga upp mig för att kunna satsa helhjärtat på mitt kall. Har man tre barn, är otålig och rastlös och brinner för en berättelse så går det helt enkelt inte ihop. Jag var tvungen att göra detta. Något annat alternativ fanns aldrig. Så stark var min drift, min passion och min övertygelse. Mina fräknar skrev jag under våren 2011. Jag kan nästan säga att den skrev sig själv. Det var som att lägga ett pussel. Hittar du den biten hittar du den. Jag accepterade och försökte inte kontrollera utvecklingen. Jag förde ingen kamp. Ändå eller kanske just därför la sig ord hastigt till ord och sida blev till sida. Det kom verkligen lätt! Jag säger det fast det låter fåfängt och kan ge sken av en stark person med orubbligt självförtroende. Så är inte fallet men berättelsen var närvarande och solid redan från början, karaktärerna lämnade mig aldrig ifred och drivet i historien överrumplade mig.
Tilliten till min text fanns därför hela tiden!

–  Blir jag inte antagen nu, så ska jag aldrig skriva mer, minns jag att jag tänkte. I alla fall inte på 100 år.
Då började refuseringarna komma från första texten. Någon gav bara standardsvar, någon lite längre utvecklingar. Men ett förlag hörde av sig!! De var genuint intresserade och tyckte att jag skulle skriva om några partier.
– Det är alldeles omöjligt just nu, svarade jag full i huvudet och i fullständig flow med Mina fräknar. Jag kan inte växla, det går bara inte. Det här är en passion helt utanför min makt, omöjlig att stoppa. I bakhuvudet bestämde jag mig för att ta tag i texten när Mina fräknar var klar. Det skulle inte dröja länge, förstod jag, eftersom jag var besatt.

Jag skickade in Mina fräknar i juni månad. I juli hörde DET STORA (läs största) förlaget av sig:

”Det är utan tvekan så att Hallberg kan skriva. Hon laddar nästan varje mening med en undantryckt känsla, en tvekan eller en uppgivenhet inför livet. Här framgår vardagstristessen i sin gråaste gråhet och förhållandet har gått i stå.
Här finns dock en del att jobba med. Berättelsen är för lång och stillastående. Det händer för lite. Romanen är också på många sätt övertydlig. Karins inre resa är för utdragen för att jag riktigt ska ta den till mig.
Här finns för all del många fina bilder: Karin på Lilla Åland med en kopp te där hon stirrar ut över parken mittemot och har lämnat världen därhän. Eller besattheten av den egna kroppen (som mest uppfattas som en inre resa eller upptäckt; det kroppsliga har egentligen inte mycket med saken att göra). Om författaren vill jobba vidare med manuset är mitt råd att stryka ner och göra historien mindre övertydlig.
Det vore intressant att se något helt annat från den här skribenten, för det är uppenbart att språket och idéerna finns där.”

Eftersom jag skrivit texten på bara några månader och ännu inte skrivit om något, tog jag detta som en mycket positiv feedback! Kritiken var helt klart befogad och jag förstod att den skulle bli till en stor hjälp. Hade jag varit någon annan, haft en annorlunda, mer tålmodig personlighet borde jag naturligtvis ha gjort detta arbete innan jag skickade in manuset!

Vi kom överens om att jag skulle skriva om vissa delar och även förflytta handlingen lite mer åt spänningshållet. Sedan lovade de läsa texten snabbt igen. Jag påbörjade arbetet omedelbart.
Senare samma vecka ringde telefonen.
– Sofia Hallberg.
– Hej det här är Maria på Damm förlag. Vi har läst din text och vill gärna träffa dig så snart som möjligt.

På väg till mötet pratade jag med en mycket god vän, en underbart generös och klok välkänd författare.
– Var nu en affärskvinna! sa hon.
– Nja, sa jag. Det är väl säkert bara så att de vill träffas och prata lite. Det kommer nog inte ske något mer än att vi dricker en kopp kaffe.

Förstår ni att jag nästan dog när utgivningschefen Cina direkt la fram ett avtal på bordet! Och dessutom berättade att de sökt i sina register och hittat mitt första manus och hastigt läst om det. Nu älskade de det också (med lite justeringar)! Och precis som till Manne sa de till mig att det betyder mycket att man kan skriva flera berättelser, inte bara en.

Nej, jag betedde mig inte professionellt. Jag trodde heller inte att benen skulle bära mig ut ur byggnaden. Och shit också! Telefonen var nästan utan batteri. Jag fick ringa korta samtal till författarvännen (som nu blivit kollega!!!!) min syster, make och mina närmsta vänner i bilen hem. Vilka underbara telefonsamtal det blev! Jag var så upprymd att min egen energi laddade telefonens batteri. Det tror jag faktiskt. 😉

Fyra dagar senare åkte vi på semester till Cypern i tre veckor. Jag hade mycket att tänka på och var glad över att få ett miljöombyte. Jag hade skickat in den nya versionen av Mina fräknar med mer spänning till STORA förlaget men funderade samtidigt över avtalet med Damm och känslan i hjärtat som aldrig gav vika om att få hålla kvar berättelsen som den utvecklings- och relationsroman jag spontant skrev den som från början.

Lätt solbränd och med fler fräknar än någonsin kom jag hem till Sverige och det första jag gjorde var att skriva på avtalet med Damm. Mina fräknar finns i handeln hösten 2012. Hur boken än tas emot kan ingen ta ifrån mig den här upplevelsen. ”Never a failure always a lesson” som Rhianna har tatuerat på bröstet.

Jag låg aldrig på golvet och skrek av besvikelse inne på ICA. Jag bar frustrationen med mig och plockade fram känslan i en helt annan skepnad i boken… Det är väl så vi författare hanterar livet; besvikelser, kärlek, drömmar, sorg och förändringar. Eller hur? Allt blir till presumtivt råmaterial.

I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr

Karin Boye

www.sofiahallberg.se