Att skicka manus till förläggare

Hej Kevin och Kalle,

I natt var det #queryfail day på twitter. Intressant läsning för oss som redan är antagna och antagligen lärorikt för den som inte är det. Förläggare och agenter (flest amerikanska) twittrade om vad du som författare bör låta bli att skriva i det följebrev som du skickar ihop med ditt manus. Många gav exempel på vad de hade fått på posten:

”I’ve been rejected by three other publishers who said my work was interesting.” #queryfail

”It’s about unicorns. They’re the protagonists.” #queryfail

”While enjoying the pleasures of Bob and his truck, Johnny confronts his own sanity.” #queryfail

Och så den som jag tror väckte flest reaktioner:

moonrat: @Colleen_Lindsay do i ever. did i tell u abt the proposal 4 knitting potholders out of cat hair? or that it came with samples? #queryfail

/Augustin

Hej kolleger, …om bokpriser…

Nu har internetbokhandlarna satt ett pris på min bok. Eller, rättare sagt, olika priser. 

Jag gladde mig åt de som hade satt ett lågt pris – då kommer fler ha råd att läsa den.

Jag gladde mig åt de som hade satt ett högt pris – här var några som förstod vilket hårt arbete jag lagt ner på min text.

Det finns mycket att vara glad åt när ens bok kommer ut.

/Augustin

På flykt från refuseringsbreven

Kalle,

Jamen, refusingsbrev — nu har vi kommit in på minerad mark. Har du verkligen aldrig fått ett enda?

Folk tror att jag flyttade till Sverige för att jag träffade en svenska, det var åtminstone det jag lurade i svenska konsulatet i New York. Men sanningen är en annan: jag flydde hals-över-huvud från ett antal amerikanska förlag som börjat skicka före detta boxare med baseboll-trän till min lägenhet i Philadelphia. Förlagen hade tröttnat på mina usla manus, mina trista följebrev, mitt förlegade Ohio-språk. Jag förklarade för mina poesislammande konstnärsvänner att jag bestämt mig för att ta ett sabbatsår i skogen för att komma ifrån kulturlivet i storstaden ett tag. Men egentligen hade jag tröttnat på att behöva ta bakvägen till soprummet. Jag hade fått varningsbreven: ”Nu har vi refuserat dig för trettonde och sista gången. Lägg av. Annars får du med vår kille Guido att göra (obs: han får betalt per krossad knäskål)!”

Och motorcykelpolisen, som brukade stoppa mig. ”Hey Scooter, stop it right there, eh? You got any manuscripts in that backpack? No? Hey Louey, give him a body search. What, he’s clean? All right, we’ll let you go this time!”

Så kom jag till Sverige. Jag tog språkkurser på Folkuniversitetet på morgonen, satt på Kungliga biblioteket (bättre toaletter än hos Stadsbiblioteket) hela eftermiddagarna och skrev och skrev och skrev på ett pinsamt roman-utkast. Som jag sedan (om jag fortfarande varit katolsk skulle jag gå och bikta mig) skickade till de amerikanska förlagen, med tjusiga frimärken föreställande en brasiliansk dam som heter Silvia.

Men så lätt kom jag inte undan. ”Write what you know”” säger alla. Men så fort jag flyttade hit började mina kunskaper… förändras. Jag blev mindre amerikan. Nå, vad skulle jag göra? Vad gör Toff i Kalle Dixelius Toffs bok (Kalle, nu får du ett träff när du tvångsmässigt Googlar på titeln!), trots att Toff knappt kan skriva? Jodå, han skriver ändå. Shit, man — innan jag visste ordet av hade hela experimentet gått åt tallskogen, jag hade rivit av mig tröjan, fått grön hy, och börjat skicka ut manus på mycket suspekt svenska — till svenska förlag. Mitt förhållande till min hustru led av detta. Jag tror hon tyckte jag var pinsam. Refuseringsbreven var mycket korrekta.

Jag har kvar dem, vartenda ett. Varför? Sparar jag refuseringsbrev på samma sätt som min hustru tvångsmässigt sparar kvitton? Kanske tror jag att de säger något om mig.

Egentligen har refuseringsbrev varit rätt betydelsefulla för mig: romanen som nu blev antagen började ta form som ett refuseringsbrev. Så här var det: för några år sedan skickade jag början på en annan roman till ett förlag. I följebrevet påpekade jag att jag egentligen var fel person för projektet — mina språkbrister gjorde det nästan omöjligt att på egen hand skriva något utgivningsbart. Förlaget hörde aldrig av sig (det höll på att gå i konkurs just då), men jag började fundera på ett sätt att vända mina brister till tillgångar. Vi är många i Sverige som har enormt viktiga saker att berätta, men språket räcker inte. Därför hittade jag på ett sätt att skriva som tog mig runt det, och skickade inget följebrev med Numera Negerkung; förlaget fick fokusera sig på texten, de fick tro så gott de ville att någon briljant svensk kokat ihop den. Ett tag tänkte jag skicka ett följebrev där jag uppgav mig vara konstsimmande sumobrottare.

När jag lunchade med min förläggare i våras frågade hon oroligt, ”Men har jag refuserat dig förut?” Nej, svarade jag, men refuseringsbrev, det är nog ganska bra egentligen. Alltså Kalle och Augustin: vi har alla tre skrivit böcker som behövs. Som inte bara underhåller utan säger någonting viktigt om den värld vi befinner oss i. Jag har skrivit några andra fullt utgivningsbara manus — ibland stod det så i refuseringsbreven! — men dessa behövdes alls inte på samma sätt. Utan att ha blivit nobbad så många gånger hade jag aldrig tvingats skriva något som behövdes.

Nå, vad gör jag nu med alla refuseringar? Kanske du vill ha några, Kalle?