Novellantologin ”Våreld”

Den 14 februari 2020 släpps novellantologin ”Våreld” där min novell ”Född att sticka ut” finns med. Inriktningen är ”paranormal romance” och jag ska erkänna är jag själv aldrig läst något i den genren. Personligen gillar att läsa om sånt som finns på riktig, det vanliga livet kryddat med härlig kärlek, lite humor och spänning. Å  andra sidan har jag sett både tv-serier och filmer med övernaturliga inslag, utomjordingar och annat. Och romatik är ju aldrig fel. Så jag kände att jag ville testa och se om jag kunde få ihop en novell. Jag skissade upp en handling, placerade min huvudkaraktär i gymnasieskolan, la till lite övernaturlighet och så en kärlekshistoria på det. Och vips hade det blivit en liten novell. Förlaget ville att jag skulle göra huvudpersonen mer vuxen, så jag fick skriva om lite. Inte helt lätt när man själv har barn som faktiskt är äldre än karaktären och som man ändå, trots att de är vuxna och ansvarsfulla individer som flyttat hemifrån, ser som sina små barn. Men det var bara att tänka bort det och fokusera på historien.

Jag ser verkligen fram emot boksläppet och att få hålla den fantastiskt fina boken i handen. Omslaget är helt magiskt och jag är så glad att min lilla novell ska få vara med där. 

Antologin ”Våreld”
Bild: Seraf förlag

Att inse att det närmar sig

Trots att jag i sommar har jobbat en hel del med redigeringen av ”Emmas nya liv” har det varit svårt att ta in att texten på skärmen faktiskt kommer förvandlas till en bok. En riktig bok med omslag, baksidestext och sidor som man kan bläddra mellan. Men när det i förra veckan dök upp ett första utkast till omslaget började det så sakteliga sjunka in. Det ska faktiskt bli en bok! På riktigt!

Omslaget nu klart och i september blir det boksläpp.

Det är även klart att ”Emmas nya liv” ska vara med på bokmässan i slutet av september. Att jag ska vara på bokmässan. Hur galet är inte det?! Jag har aldrig varit där och ska bli så himla kul. Jag ser verkligen fram emot det. Just nu i alla fall. Jag vet att när det närmar sig kommer jag att bli supernervös. Mitt introverta och blyga jag kommer att fråga vad jag egentligen gett mig in på och undra om jag inte kan slippa. Det är lätt att sitta här idag och fantisera om att prata med en massa skrivande människor och knyta nya kontakter, men när det kommer till kritan är det ju jätteläskigt. Men jag tänker inte banga ur. Jag ska minsann våga. Mitt förlag och mina författarkollegor borde jag åtminstone våga prata med. Det blir ändå ganska naturligt att göra det när man träffas i samma monter. Och det skulle vara ganska suspekt om jag stod där och inte yppade ett ord 😉  

Bokomslag, ännu mer bokomslag!

Mirijam Geyerhofer

Jag erkänner, jag är hundra procent en sådan som väljer bok efter omslaget. Så när jag nu börjat titta runt efter illustratörer, grafiska designers och andra bokomslagsdesigners (heter det så?) så förundras jag över hur otroligt olika omslag de kan göra. De flesta konstnärer har ju en väldigt enhetlig stil i allt de gör, men den som gör bokomslag måste ju göra stilen utifrån boken, och böcker är ju väldigt olika. Svårt imponerad av deras skicklighet!

Just nu sitter jag på Pinterst och pinnar för fullt till min samling ”TRÖTTBOKEN”. När det finns ett omslag klart senare i vår tänkte jag visa upp vad jag samlade in i min inspirationsmapp, men jag kan redan nu avslöja att det är väldigt brokigt. Jag gillar så mycket! Mest gillar jag illustrationer och fina typsnitt, dova färger med lite retrotouch. Men även smarta omslag, speciellt till fackböcker vilket ju min är. Två exempel på omslag där jag älskar hur man lyckats bildsätta titeln på ett coolt sett är The Psychopath test och Dog Ear. Jag har en idé, men vi får se hur väl den mottas när den kommer ut ur mitt huvud, kanske är det egentligen något som passar bättre på en skönlitterär bok och inte en fackbok. Pinterestknarkandet fortsätter ett tag till alltså.

Hur tänker ni, drömmer ni om era framtida bokomslag? Hur ser de i så fall ut – och vad sträcker ni er efter i butikshyllan?

Ögonvittnet

Omslag betyder inte bara skyddspapper, bokpärm eller bandage. Ordet kan också användas för att beskriva en plötslig förändring. Och varje definition är applicerbar på mitt känsloläge just nu.

Jag har sett utkast tidigare, under produktionen, men det var inte förrän idag när en nyhetsflash dök upp framför mig på skärmen som jag fattade. Min bok är på väg!

Som en dåre har jag slitit med omskrivningarna, och texten kommer säkert redigeras många vändor till, men jag är över krönet och nu finns det en tydlig målbild. Vill ni se?  Låt mig presentera: Ögonvittnet!

Den utspelar sig i Lerviken vid Öresund och handlar om Harriet som är en ung brottsutredare i den nya polisorganisationen i Skåne. Harriet flyttar söderut för att ta hand om sin pappa som börjar bli till åren men dras istället mycket snabbt in i ett brutalt mord. Spåren pekar mot den närmsta kretsen. Sakta börjar hon förstå att det finns någon som sett, någon som blundat och någon som fortfarande betraktar.

Så är den, min kommande bok, och jag blir så otroligt glad när jag ser det fina omslaget!

 

 

Bokomslag, släppdatum & att börja om från början

Fotograf: Jonas Schiller

Det är så fint.
Så jag.
Så boken.

Och jag älskade det så fort jag fick se det. Tårar i ögonen och allt. Ja, jag är en känslosam författare.

Jag pratar naturligtvis om det fina bokomslaget som Jenny på förlaget har designat.

Fina omslaget till Hemligheter små!

Jag älskar blommorna och den pastelliga mjuka färgen. Mitt namn och boktiteln kommer att vara i blank kopparfolie.
Åhhh, jag längtar verkligen tills jag får hålla den i mina händer.
Min fina lilla älskade bok.

Jag har även äntligen fått ett släppdatum.

Den 11 maj kommer Hemligheter små att finnas i nätbokhandlarna och i alla butiker som är återförsäljare för Harlequin.

Nedräkningen har nu börjat på riktigt och det är dags att börja tänka på saker som releasefest (självklart ska jag ha en), marknadsföring och att samtidigt hinna skriva fler manus 🙂

Det är nämligen dags att börja om från början igen.
Med ett nytt manus.

Nu börjar jag ju inte helt om från början. Råmanuset finns redan, men det skrevs under sommaren 2016 så det är ett tag sedan 🙂

Planen är i alla fall att manuset som går under namnet Tvåan, ska vara färdig redigerad så att jag kan skicka den till förlag lagom till att Hemligheter små släpps. Så förra veckan läste jag igenom hela råmanuset för första gången sedan september och det kan faktiskt bli riktigt bra. Det finns några bitar som glimmar lite extra och vissa som måste poleras ganska mycket. Men storyn, karaktärerna och känslan finns där. Nu gäller det bara att mejsla ut det, att använda allt det som jag lärt mig under arbetet med Hemligheter små och få fram en riktigt bra fristående del två i serien 🙂

Lättare sagt än gjort, men jag ser fram emot att ta mig an detta manus, med allt vad det innebär 🙂

Samtidigt så har jag en idé som ligger och gror och sakta växer sig större. Får det att klia så där härligt i fingrarna. En paranormal YA romance. Vi får se hur länge jag kan ignorera det innan orden, storyn och karaktärerna måste få ta plats och berätta sin historia.

Vilket är ditt absoluta favoritomslag?

Don’t judge a book by it’s cover – heter det visst. Men i bokbranschen är det ju precis det man gör. Det är via omslaget vi får det första intrycket, blir sugen på att läsa (eller inte läsa) och det är där vi tar vårt köp- eller lånebeslut. Några av de vackraste omslagen jag vet, är till exempel The human factor av Graham Greene, Travels in the scriptorium av Paul Auster och Vem ska trösta knyttet av Tove Jansson:

 

Så när förlaget, formgivaren och jag började arbeta med omslaget till Kanske imorgon, så kände jag vilket viktigt beslut det var. Och jag hade redan då en ganska klar bild i huvudet: Eftersom huvudkaraktärerna Monikas och Evas, till en början ofrivilliga, vänskap börjar på Roslagsbanan så tänkte jag mig ett tomt tågsäte på framsidan. Melankoliskt, så där. Kanske med några bortglömda lurar på.

En riktigt, usel idé skulle det visa sig.

Briefen jag lämnade till formgivaren var inte heller särskilt enkel att tyda: Omslaget ska utstråla den värme och humor som finns i boken – men samtidigt tragiken. Locka – men inte vara påträngande. Skapa nyfikenhet – utan att avslöja för mycket. Kommunicera vilken genre boken rör sig inom – utan att skriva på näsan. Sticka ut i butikshyllan _ utan att skryta… 

Den stackars omslagsformgivaren försökte tyda mina instruktioner och det blev… Tja. Det blev väl ungefär som man kan vänta sig när en ordperson lägger sig i vad en formperson gör.

Så vi strök det och jag bad henne (Karolina Furtenbach) att istället utgå från sin egen känsla av boken och skapa något utifrån det. Och den här gången blev resultatet fantastiskt! Det blev till och med flera varianter av fungerande omslag – och när vi tillslut enades om den som jag, förlaget och formgivaren tyckte var bäst, så kändes det helt rätt i magen. Så den 19 mars är det… *trumvirvel*… den här som landar i butik:

Nu är jag väldigt nyfiken på vad du tycker om resultatet – och vilka omslag som är dina favoriter?

Om ett omslag

Fredrik skrev igår om sitt omslag. Jag tänkte knyta an till det lite idag.

Det här med att vara debutant är ju lite spännande. Det är trots allt steget från opublicerad till publicerad författare det handlar om. Jag tyckte det var skoj att få en novell med i en antologi. Men att ge ut en roman – alldeles bara jag – det är större. Och overkligare.

Jag måste erkänna att jag inte riktigt har insett vad det är jag har gett mig in på. Framförallt har jag inte riktigt fattat att jag skall få en bok utgiven. Jag. En roman. Så är det, säger de som vet.

Men ändå. Just nu finns det ju ingen bok. Jag är egentligen precis lika outgiven som jag var för ett halvår sedan – innan jag ens hade sökt till Debutantbloggen.

Att sitta och diskutera omslag med förlaget är kul, men även det ganska overkligt. Vad hade du själv för tankar? Skulle något i den här stilen vara ok? Och jag sitter där och försöker få ur mig vad jag känner – vilken känsla jag skulle vilja att omslaget skall förmedla. Inte helt lätt. Till skillnad från Fredrik hade jag inte någon klar bild av hur det skulle se ut. Inte alls. Eller, jag hade en idé, men en extremt vag sådan, och i slutversionen finns faktiskt en antydan till den kvar. Men jag gillar känslan i bilden. Jag gillar skogen skarpt.  Om det är säljande, om det är rätt för målgruppen? Ja det vet inte jag, jag kan bara hoppas att det är det, och att andra än jag har bättre koll på just de delarna.

Men återigen. Det kändes extremt hypotetiskt, teoretiskt, inte ”på riktigt”. Missförstå mig inte. Det var inte så att jag inte brydde mig. Men det finns ju som sagt ingen bok än…

Så i förra veckan publicerade förlaget en bild på den kommande boken.

Jag blev lite tagen.

Inte för att jag upptäckte något fel. Inte heller för att jag ”ångrat mig”.

Men helt plötsligt blev alltihop lite mer verkligt.

Det var min bok som det gjordes reklam för – med bild.

Det var en häftig känsla. Jag vet inte om ni andra, ni som redan varit där, känt något liknande vid något tillfälle i processen?

Jag unnar verkligen alla er blivande/aspirerande debutanter därute den känslan. Hoppas den kommer snart för er också!

Det är utsidan som räknas

Häromveckan var jag i Spanien en snabbis. Jag var där i knappt 48 timmar och hann med minst tre bokaffärer. En var på flygplatsen men ändå.

När jag bodde i Spanien köpte jag en del böcker på spanska. I många år köpte jag, av ren slentrian, böcker varje gång jag åkte dit. Till slut insåg jag att jag aldrig läste de där böckerna. Jag har aldrig lyckats känna mig bekväm med att läsa längre, skönlitterära texter på spanska. Men är det hela sanningen? Grejen är att spanska bokomslag är så … trista, rent ut sagt. De inspirerar mig inte till läsning. (Och ÄNDÅ går jag in i tre bokhandlar under mina få timmar i Spanien).

Många brukar fråga om jag fick bestämma omslag till min bok. Svaret är nej. Så är det för de flesta författare, förlaget bestämmer. Det är inskrivet i kontrakten (för det mesta). De flesta förlag visar omslagsförslag och frågar vad författaren tycker men om förlag och författare är oense så vinner förlaget. De har kontraktet på sin sida. Med rätta. Förlaget betalar omslag, tryck och marknadsföring, de måste ha ett omslag de tror säljer. För det är ju omslagets uppgift – att sälja boken. Själv tyckte jag att det var roligt att se de olika förslagen, att få se min bok tolkad av en formgivare. Spännande och intressant. Och visst hade jag åsikter och tankar men jag tänker att formgivare jobbar professionellt med att ta fram det de tror säljer. De är klart mer lämpade än jag för omslagsjobbet. Jag tycker att man ska lita på att folk kan sina jobb.

I Spanien hittade jag några bekanta ansikten:

En del var helt obekanta men med bekanta namn:

Kollegor vars böcker säljs utomlands brukar visa upp de olika omslagen och det skiljer sig rätt rejält från land till land. Vad är det som gör att en boks omslag antas sälja i ett land, men ett annat land känner att de måste ändra? Intressant tycker jag.

Nu är det ju inte bara vid utlandsförsäljning som omslaget kan ändras, ofta ändrar man ju omslaget när den inbundna blir pocket. (T.ex. som för vår vän Manne). Min pocket kommer att vara ganska lik, men ändå annorlunda. När jag var på möte på Pocketförlaget försökte jag luska i när man byter men det verkade inte finnas någon riktlinje för det. Men det klart, om en inbunden har sålt massor så ändrar man inte gärna det vinnande konceptet. Varken här eller i Spanien.

 

Så fick ”Mina fräknar” ett bokomslag fotograferat av Elisabeth Ohlson Wallin!

Så här beskriver Maria Sundberg, grafisk formgivare på Forma Books Ateljé, omslaget till ”Mina fräknar” som blev klart i går eftermiddag:

”Tycker vi hamnar rätt i känsla nu: något fint men också obehagligt, vackert, ljust och perfekt men något är fel, och mörkt.

Typsnittet tänker jag henne skriva i blyerts i sin ”forskning” lite maniskt sådär.

Jag kom på ordet JAG att skriva på armarna. Det väcker känslor/tankar och ser bra ut.
Också bra symbolik med handlingen då hennes JAG ibland känns som det håller på att lösas upp/falla sönder.”

Kortet är taget av fotograf Elisabeth Ohlson Wallin. Hoppas Du tycker om omslaget lika mycket som jag gör och att du blir frestad att läsa boken!

Så här såg det ut under fotograferingen:

Omslaget på min debutbok

Ett viktigt steg i utgivningen av en bok är formgivningen av bokens omslag. För mig som debutant var detta en väldigt spännande process att få vara med om. Då jag fick se förslag på omslag med bokens titel och mitt namn på kändes det faktum att jag skulle bli utgiven för första gången verkligt.

Jag vet inte hur det ser ut på andra förlag men jag fick vara delaktig i omslagsprocessen från början till slut.

Det första vi gjorde var att välja en formgivare och efter att vi diskuterat olika alternativ frågade min förläggare en formgivare om den hade möjlighet att göra mitt omslag. Den tackade ja och vi började att bolla idéer. Jag ville gärna ha ett kvinnoansikte på omslaget och det blev utgångspunkten för de olika förslagen.

Då formgivaren skapat två potentiella omslag fick vi se dem och ge feedback. Båda var otroligt fina och efter att vi diskuterat hur de kunde utvecklas bestämde vi oss för att gå vidare med det ena. Jag deltog aktivt i den här processen och vi var överens om det mesta. Hade vi inte varit överens hade jag dock överlåtit de stora besluten åt min förläggare eftersom jag inte har någon erfarenhet av bokförsäljning och marknadsföring.

När framsidan var klar formgav formgivaren även resten av omslaget och infogade baksidetexten som jag skrivit och en bild på mig och små detaljer som färgen på pärlhalsbandet och bokens titel justerades.

Här ovan ser ni resultatet. Vad tycker ni? Blir ni sugna på att läsa den?

Adam på nya omslag

Nästa bok om Adam kommer ut i höst, men omslaget har varit klart ett bra tag. Eftersom jag fick så initierade och konstruktiva kommentarer förra gången tänkte jag dela med mig även av detta omslag.

Den här gången var arbetsordningen omvänd jämfört med första boken. Då gjordes omslaget sist, när text och bilder resan var spikade. Den här gången var utgångspunkten ett halvfärdigt manus, som handlar om hur Adam lär sig cykla. Titeln består även denna gång av en uppmaning från pappan: Inte så fort, Adam!

Omslaget till Inte så fort, Adam! på svenska och spanska.

När det blev dags för Markku att börja skissa på omslaget talades vi vid per telefon. Lyckligtvis hade vi nästen exakt samma bildidé. Centrala element var: Adam på cykeln med hjälm på huvudet, pappa i bakgrunden och kanske papegojan någonstans. Inte nog med att vi var överens om det, vi hade samma tankar om bildens komposition också. Så det var bara för Markku att sätta sig ner och teckna. Snart kom en skiss som både förläggare och jag gillade. Den förvandlades till en färdig bild som skulle sättas.

Omslaget till Inte så fort, Adam! på svenska och arabiska.

Den här gången kommer boken ut i fem olika språkkombinationer, varav två läses från höger till vänster (arabiska och persiska). Det innebär att boken kommer att tryckas ”bakochfram”. Omslagsbilden kommer att vara spegelvänt i dessa versioner, vilket är lite lustigt. Bilden fortsätter på bokens baksida, men jag nöjer mig med att visa framsidan. Precis som förra gången är detta ett omslag som används till reklam, det kan nog komma att ske en del förändringar inför tryckningen. Därför är era kommentarer värdefulla.

Personligen gillar jag att det är med liv och rörelse i detta omslag än det förra. Adam ser ut att ha roligt samtidigt som man kan ana att någonting kommer att gå illa. Och färgerna känns  fräschare än på första boken. Vad tycker ni?

Smakprov – och varför det är viktigt

Vi går mot en elektronisk framtid. Pappersböckernas tid är ännu inte ute, men vid horisonten kan vi skönja slutet på deras dominans. Något av det skönaste jag vet är annars att gå i bokaffärer. Att strosa runt bland raderna av böcker och känna doften av cellulosa. Ett paradis på jorden är så klart SF-bokhandeln nere i gamla stan. Där har jag spenderat alldeles för mycket tid, och pengar.

Något av det bästa är just den där känslan av att gå och vända på stenar. Man undrar under vilken man ska hitta pärlan. Man vänder och läser baksidestexten, ställer tillbaka, vänder på nästa, och nästa och nästa. Tills man finner en som verkligen känns intressant. Då bläddrar man lite. Läser kanske några rader. Försöker få en känsla för språket. Klaffar allt så köper man boken.

I den nya bokbranschen handlar man mest över internet. Både elektroniska böcker och pappersböcker förflyttar sig smidigt från servrar och lager och landar direkt i läsplattor och brevlådor. Men vad händer då med stenvändandet? Det ersätts av de smakprov man kan finna online. Eller av rekommendationer på bloggar och hemsidor. Det är inte detsamma, men det kanske egentligen inte är sämre, det är bara … annorlunda.

Jag blev tillfrågad för några månader sedan om jag kunde garantera att min bok var lika bra som en bok utgiven på ett av de stora förlagen. Jag svarade att jag kan inte garantera någonting. Vad jag däremot kan göra är att erbjuda smakprov, så att vem som helst kan få provläsa boken. Då kan de själva se om det är något som faller på läppen, eller inte.

Nu finns Drakhornet som smakprov på provlas.se. de två första kapitlen, helt fritt för den som vill läsa. Sedan kan man i lugn och ro bestämma sig för om det verkar vara värt ett köp. Visst är den nya världen underbar.

Ett lyckat bilderboksomslag?

Hur ser ett lyckat bilderboksomslag ut? Jag ställde frågan på min egen blogg och fick blandade svar: Det ska vara färgglatt. Det ska vara action. Det ska spegla innehållet. Man ska bli glad av det. Personligen tycker jag att det är viktigt att titeln är tydlig och lätt att läsa, att bilden lockar både små och stora läsare samt att det säger något om bokens innehåll.

Idag fick jag omslaget på min bok Inte klia, Adam! som släpps den 1 mars. Boken handlar om en liten kille som heter Adam. Det börjar klia på hans mage. När han lyfter på sin tröja upptäcker han att han har blivit prickig. Läsaren får sedan följa hur Adam och hans pappa hanterar sjukdomen som drabbat Adam.

Eftersom texten är ytterst kortfattad ligger mycket av berättelsens känslomässiga dimensioner i illustrationerna. Redan när jag såg de första skisserna visste jag att jag skulle bli nöjd med illustratören Markkus arbete. Men när jag satt med honom och  vår förläggare Alexandra och skulle välja en omslagsbild kände jag mig villrådig. Jag hade en favorit, men den passade inte riktigt som omslag. Det var en mellanbild, som drar ner tempot i berättelsen och manar till en stunds stilla betraktande. På omslaget behövdes något som var mer rakt på sak – och som hade en tydlig koppling till titeln.

Efter att både Markku och jag hade tittat på bilderna utan att kunna bestämma oss plockade Alexandra upp en där Adam är alldeles förskräckligt prickig och ser minst sagt besvärad ut. Han är i badrummet och färgerna är ganska djärva. Jag tittade på den. Funderade. Jo, det skulle nog kunna funka.

Eftersom boken kommer att vara liggande och bilden var kvadratisk skulle illustratören bli tvungen att göra om den. Jag har en förkärlek för omslag som fortsätter på baksidan och föreslog därför en sådan variant. Både Markku och Alexandra verkade tycka att det var en bra idé och Alexandra kom på en fiffig lösning på hur man kunde placera baksidestexten i bilden. Markku gjorde snabbt om illustrationen och det blev precis som vi tänkt.

Det sista som återstod var att få dit all nödvändig omslagstext. Eftersom boken kommer ut i fyra versioner med två språk vardera, blir titeln dubbel. Dessutom måste språken framgå av omslaget.

Idag kom ett mejl med de fyra omslagen. Det finns fortfarande utrymme för mindre ändringar inför den tryckta versionen, men så här kommer omslaget att se ut i det marknadsföringsmaterial som används inför lanseringen. Jag är väldigt förtjust i bilden och den  oväntade färgkombinationen. Däremot funderar jag på om typsnittet och textens placering är idealiskt. Vad tycker ni? Konstruktiva kommentarer välkomnas.

Ett omslag växer fram

En kul sak med att vara debutant är alla nya yrken man får prova på. Under arbetet med Gå på djupet har jag bland annat fått praoa lite i modebranschen.

I begynnelsen var vår idé till bokomslag. Vi ville ha något som var snyggt, som gav en försmak av vad som väntade i boken och som fångade folks blickar. Vi tänkte oss något i stil med en snygg bil, en modelliknande tjej, en fotbollsplan, märkeskläder, hela den klyschiga proffsgrejen, och så mitt i allt en ledsen blick eller nåt sånt. Nåt som signalerade att det var nåt fel på allt. Drömmen som inte blev som den skulle.

Omslagsmakare Niklas hade en annan idé:

Det var helt annorlunda. Och samtidigt… så mycket bättre. Coolt! En kille som står på en gigantisk fotboll och ser ut som att han inte vet vart han ska ta vägen. Fast med ryggen mot oss, så vi inte riktigt vet vad han tänker. Och helt vit bakgrund. Tufft!

Vi var begeistrade direkt. Det var egentligen bara ett fel på omslaget: Killen själv. Han såg inte ut som ett fotbollsproffs. Inte med den där bruna munkjackan. Jeansen var väl fel också. Och sådär. ”Perfekt” sa vi till Niklas, ”bara vi byter ut snubben mot en annan!”

Det fanns ingen annan snubbe i Niklas arkiv. Så vi fick ge oss ut att hitta en. En modellagentur var inte att tala om, på Kalla Kulor håller vi hårt i stålarna – men var hittar man någon som kan gestalta en fotbollsspelare? I ett fotbollslag, naturligtvis. Vi hittade en lovande kille i ett division 1-lag som var rätt lik Emil och som kunde ta sig bra ut på bild. Men… så fotbollsspelare han var, hade han inga proffskläder…

Okej – nästa steg: Vad har ett fotbollsproffs på sig? När han representerar laget är han klädd i kostym, oftast Armani. Men på fritiden? En bildgoogling visade att han typiskt sett ser ut ungefär som han gjorde innan han blev proffs, fast dyrare. Jeans och skjorta, eller jeans och t-shirt, men naturligtvis Versace istället för JC:s eget märke. Lite sporty-trashy sådär. Och dyrt, dyrt, dyrt!

Ingen jag känner klär sig så. Och så var det det där med budgeten. Så när jag fick idén att se om man kunde låna kläder från något svenskt klädhus – Vafan, det funkar ju för alla glammiga magasin, inte lär dom betala för sina ”Här är vårens hetaste grejer”-reportage? – var Hans-Olov genast eld och lågor. ”Ut med dig och kolla runt!” tyckte han.

Så en regnig, blåsig och kall novembereftermiddag luffade jag runt på Biblioteksgatan i Stockholm, bland de hetaste märkenas flagship stores, och tiggde modevisningskläder. Utan visitkort och utan rekvisition, utan minsta kontakt med någon av de PR-byråer som sköter alltsammans, men med en bohemchic gubbkeps på mig som åtminstone visade att jag var kulturell – och en uppenbart felaktig klädstorlek för de grejer jag tiggde.

Jag trodde egentligen inte att det skulle gå vägen. Sånt där brukar vara byråkratiskt. Och visst: ett klädmärke kunde inte göra såna saker utan att först få det clearat från Italien, ett annat var tvunget att kolla med tre chefer varav en på PR-byrån (ingen var där denna fredageftermiddag. Fotograferingen skulle ske tidigt nästa vecka), ett tredje samarbetade bara med ”magasinen som står på den här listan, ni är inte där, eller hur?”, och så vidare. Butikerna själva kunde aldrig låna ut något, till det hade de stränga order, utan det här skulle gå via deras PR-kanaler och lånas ut från särskilda showrooms.

Borde man väl ha räknat ut. Men vad visste väl jag om hur modebranschen arbetar? Det där visar de ju inte på Top Model…

Jag var på vippen att köra öppet köp-tricket någonstans innan räddaren i nöden dök upp. Tiger of Sweden. Med en otroligt hjälpsam butikschef och en PR-byrå (Jung Relations, tack!) som gillade idén. Det gick på bara ett par timmar, sedan hade vi kläderna. Vårkollektionen 2010! Innan den ens fotograferats till Café och King!

Sen bar det av in i studion tillsammans med modellen/fotbollsspelaren (som knappt visste vad det var frågan om) och fotografen Eva (som var minst sagt måttligt intresserad av fotboll). Min roll? Någon slags projektledare. Jag skulle föreställa killen med koll på hur slutresultatet skulle bli. Han som talade om för modellen hur poserna skulle se ut, han som valde mellan sextiofyra nästan likadana bilder i Evas kamera. Omslagsbedömaren. Fan, det var nästan som att vara domare i Top Model! Eller en av de här ”VIIIILLL HAAAA!”-bloggarna! Och jag som inte har nån aning om hur mode funkar!

(Jag vet inte om ni förstår det absurda fullt ut. Ni som har träffat mig gör säkert det. Ni som inte har gjort det: föreställ er en korsning mellan en gymkille off season och en typisk författarwannabe. Ser inte direkt ut som en modebloggare, eller hur?)

Det var bara att köra på magkänsla. Och lita på proffset och talangen som var med mig i studion. Och visst blev det väl ändå bra till slut?

Jag vet inte hur många debuterande författare som har varit så här insyltade i sina omslag, men trots att det var en lång vandring på nattgammal is var det roligt att ha varit med om det. Tack, alla ni som hjälpte till! Det blev ett fantastiskt omslag till slut.