Släpphändelse

Utgivning närmar sig. Inom en månad är det inte omöjligt att jag har min bok i handen. Självklart ämnar jag fira, men formerna för firandet är inte klara. Inte tidpunkten heller, men eventuellt kan du göra en liten notering i kalendern vid den 3:e maj. 

Även utan coronahot har jag funderingar kring hur en releasefest ska ta form. Senast jag ordnade släppfest, för en novellantologi, var det hemma i lägenheten, massor av prosecco och inget att äta. Jag hade föreställt mig en eftermiddagstillställning, förvarnat om att grunda med lunch och att gästerna skulle gå hem efter ett par timmar. Istället blev det tolvtimmars, bubblet tog slut och övergick i bib och fortfarande inget ätbart. Ändock – helt fantastiskt! 

Med min diktsvit vill jag förstås också fira. Det är ju min debutbok, för tusan. Men alkoholens vara eller icke vara vållar huvudbry. Temat för dikterna är alkoholism, och jag vet inte, det kan ju bli lite olustig känsla. En sida av mig säger att jag ska strunta i känslan och köra på. Skilja på sprit och sprit. En annan sida säger mig att låta bli starkare drycker än kaffe denna gång, fundera på vad jag egentligen vill säga med alltihop. En tredje sida, för det finns alltid alternativ, säger åt mig att ställa fram marinella och cola att blanda själv, kanske gömma undan en explorer i tvättstugan som gästerna kan smyga ned och leta efter. Och känna hur det känns, liksom. 

Nu lutar det åt kaffekalas istället, dagtid, men då flyter ju andra problem upp till ytan: städningen, eller rättare sagt avsaknad av städning. Dagsljuset jobbar inte riktigt med mig där, om man säger så. Inte berget av stryktvätt heller.

Och den här virussituationen. Vågar man alls planera att samla ett flertal människor på liten yta? Kan jag rentav ha ihjäl någon? Kommer det att finnas wc-papper till alla? 

Många frågor hopar sig, som du förstår. Jag vet inte ens om jag kan kalla det “fest”. Release-event, kanske. Släpphändelse, på svenska. Jag ska fira med släpphändelse. Med eller utan sprit – och toapapper.

Vilka är dina bästa släpphändelsetips?

Att ha blivit intervjuad

För några veckor sedan skickade jag ett mail till Lokaltidningen här i Lund och undrade om de ville skriva om mig och min bok. Och tänk det ville de. Så i måndags, efter att ha bytt kläder några gånger, gav jag mig iväg ner till stan. Jag har aldrig någonsin gjort något liknande och såg fram emot det med skräckblandad förtjusning. Eller mest såg jag fram emot att det skulle vara över. Att jag skulle få åka hem och använda min lediga dag till att skriva istället. 

Jag var på plats i god tid, cirka tio minuter innan, och slog mig ner på en bänk. Tog några djupa andetag och skulle precis skicka iväg ett sms till mannen i stil med ”Hjälp, vad gör jag här?” när reportern kom fram. Och det var ju bra. Då slapp jag sitta där och bli än mer nervös inför den stundande intervjun. 

Vi slog oss ner inne på ett café och så körde intervjun igång direkt. Men trots att reportern satt och antecknade hela tiden kändes det mer som ett samtal. Ett roligt samtal där jag fick prata om det jag gillar så himla mycket; mitt skrivande, min kommande bok, mina noveller, kommande novellantologier, feelgoodgenren, Bokmässan och min bokrelease. Jag hade förmodligen kunnat prata hur länge som helst. Men, så kom den jobbiga biten. Det skulle tas bilder. Och, som jag har skrivit innan, jag är så långt ifrån fotogenisk man kan bli. Kameran gillar inte mig och jag gillar inte kameran. Vi förstår inte varandra. Eller det är väl helt enkelt jag som inte är gjord för att förevigas i stillbild. Selfieläget på mobilen är mer min grej. Där jag kan knäppa massvis med bilder och sedan kassera de flesta. Där jag kan vrida och vända på mig och få till en, i mina ögon, hyfsat smickrad vinkel. Där jag kan se till att dölja de bitar jag inte gillar eller åtminstone framhäva någon bättre sida.

Det knäpptes i alla fall oräkneliga bilder och jag var bara glad när det var över. I min fantasi kunde jag se hur en snygg bild skulle kunna se ut. Jag på bänken, med ett leende lekande på läpparna och blicken fäst på husen på andra sidan gatan. En lite drömmande bild där man nästan kan se att hon, hon måste vara författare. Men det mest troliga scenariot var att jag skulle rynka missnöjt på näsan när jag fick se bilden och enbart fokusera på de delar jag var missnöjd med. Egentligen kanske jag inte ens borde läsa artikeln. Bara koncentrera mig på mitt skrivande och inte bry mig om vad som skrivs om den där Anna Alemo. 

Redan igår publicerades artikeln på nätet och nej, jag var väl inte speciellt förtjust i att se mig själv på bild. Däremot gillar jag verkligen artikeln och tyckte att reportern gjorde ett riktigt bra jobb. Och ja, jag skulle nog minsann kunna tänka mig att bli intervjua igen 😊

Hög på skrivandet

Fotograf: Jonas Schiller

Jag har fått uppleva en hel del nya första gången saker veckan som gått och det är så roligt. Jag går konstant runt med ett leende på läpparna känns det som. Jag är hög på min egen bok och på skrivandet. Bästa känslan någonsin!

I tisdags, den 2 maj, släpptes Hemligheter små. 1 ½ vecka innan det datum som jag fått av förlaget, så det blev verkligen en överraskning när min ena lillasyster skickade en bild på min fina bok i Harlequin hyllan hos Ica Maxi Karlstad. En mycket trevlig överraskning måste jag säga då jag inte hann stressa upp mig överhuvudtaget utan plötsligt så fanns den bara där. En ganska befriande känsla om jag ska vara ärlig. Och skräckinjagande.

Ja, jag erkänner min första tanke var: Vad har jag gjort?

Sen utbyttes den snabbt mot tanken: Fasen vad grym jag är som gjort detta!

Det dröjde inte länge innan den första recensionen dök upp och så satt jag där med hjärtat i halsgropen och försökte läsa orden som stod skrivna.
Det var min ena lillasyster som även denna gång gjorde mig uppmärksam på detta. Någon annan än jag och de på förlaget hade läst min bok och dessutom tyckt om den!
Om jag inte haft öron skulle antagligen mitt leende ha gått hela vägen runt, eller i alla fall fått käken att hoppa ur led.

Känslan går inte riktigt att beskriva men jag kan säga som så att det är en ganska märklig känsla. Att få det man slitit med i så många månader utvärderat och analyserat. Ändå är det en av sakerna man hoppas på som författare, att folk ska läsa ens bok och tala om för andra vad de tyckte om den. Sen om det görs via bloggar, på Instagram eller mun till mun spelar ingen roll. Även om det är en skum känsla så är jag så tacksam för de som tar sig tid att läsa min bok och delar med sig av vad de tyckte om den.

Två till recensioner har trillat in sedan den första och jag lagrar alla de fina orden som jag fått hittills. Sparar dem tills jag behöver påminna mig själv om att jag visst kan skriva, för det kommer att komma sådana stunder. Det är den känslomässiga bergochdalbanan i att vara en skrivande person.

Men denna vecka har jag som sagt varit hög, på skrivande. Jag har redigerat manus två och det känns så sjukt bra. Som att den har potential att bli snäppet bättre än Hemligheter små om jag bara kan knyta ihop alla trådar. Jag märker hur mycket jag har utvecklats sedan jag satt och slet med Hemligheter små. Hur jag kan se och uppfatta saker i texten som behöver åtgärdas på ett helt annat sätt nu. Att jag ifrågasätter mig själv och texten utan att blanda in mina personliga känslor i det hela. Jag hoppas att förlaget också ska se detta när det får läsa manuset.

Denna vecka kommer jag att spendera med att fortsätta redigera manus två, som går under namnet Brutna små regler samt förbereda inför releasefesten som äger rum på lördag. Dessutom så fortsätter jag med min marknadsföringsstrategi; att göra en sak om dagen för min bok.

Det blev ett lite svamligt inlägg idag men ni får stå ut med det för själv är jag just nu lite all over the place 🙂

Vill bara avsluta detta inlägg med att säga tack.
Tack för att ni hänger med mig här på Debutantbloggen och läser mina inlägg, även de svamliga 🙂 Jag är så glad och tacksam för att jag får tillhöra denna underbara skrivargemenskap som finns där ute.

Kram från en lycklig, omtumlad och något hög författare som försöker stå stadigt på jorden ❤

Min fina bok på Ica Maxi Karlstad!

När orden försvinner

Fotograf: Jonas Schiller

Ibland kan jag uppleva att orden börjar sina. Sakta försvinner de, ett efter ett. Jag får svårt att skriva. Det flyter inte alls lika lätt och smidigt längre och jag får kämpa fram varje ord som hamnar i dokumentet.

Så har det varit ett tag nu.

Jag har suttit i timmar och redigerat men knappt tagit mig framåt. Orden som finns där inne räcker inte till för att göra texten bättre och jag blir irriterad på mig själv för att det haltar. Med Hemligheter små hade jag inte detta problemet så tidigt i processen, utan jag hann skriva råmanus och redigera flera vändor innan det slog till. Tvåan ger mig betydligt mer huvudbry tidigare i processen än vad Hemligheter små gjorde 🙂

När jag skriver råmanus eller redigerar så sjunker nämligen min läskonsumtion av böcker till nästan noll. För medan jag själv är mitt uppe i skrivprocessen har jag svårt att koncentrera mig på någon annans berättelse än min egen, det är det enda som jag tänker på. Hela tiden. Men så tar orden slut. De sinar. Och texten blir platt, saknar totalt variation.

Jag menar, när tre olika kyss scener gestaltas med nästan exakt samma ord då är det riktigt illa. För det finns ju hur många ords att använda som helst för att beskriva en kyss. Smak, lukt, känslan av den andres läppar, hur kroppen reagerar på den andres beröring osv.

Så under påskhelgen har jag fyllt på med ord. Jag har lagt undan manuset och tvingat mig själv att inte kika på det även om det kliat rejält i fingrarna och paniken lite smått kommit krypande för att inte hinna i tid till min deadline. Men jag vet att det är nödvändigt för mig att ta en paus. Att hitta orden igen. Och det gör jag genom att läsa. Och efter halva första boken lyckades jag koppla bort min egen berättelse och sjunka in i den underbara världen av en somrig romance på den svenska landsbygden. Och jag har fortsatt att plöja böcker. Tre har det blivit hittills och jag håller på med den fjärde och jag har medvetet valt att bara läsa romance böcker. Påskeromance istället för Påskekrim 🙂
Visst finns rädslan där att jag ska bli för färgad av böckerna, av att jag omedvetet ska härma dem, men samtidigt så är det i dessa böcker jag hittar min inspiration, min glädje till att skriva. Så när jag behöver fylla på med ord känns det ändå helt naturligt att det är till dessa böcker jag ska vända mig. 

Jag fäster små post-it lappar vid scener jag gillar extra mycket, vid gestaltningar som får mig att önska att jag skrivit det, vid meningar som fångar mig. Detta så att jag kan hitta tillbaka och läsa dem igen. Och igen. Tills orden rinner över.

Mina böcker är fyllda med små post-it lappar 🙂

På tisdag öppnar jag mitt manus igen och fortsätter redigeringen. Förhoppningvis med en mängd ord att använda mig av för att kunna göra texten ännu bättre.

Kan ni läsa böcker medan ni skriver/redigerar era egna manus?

Måste ju även visa denna fina bild som Jenny (det är hon som designat det fina omslaget) på förlaget lade upp på sin Instagram!

Påskfavoriter! @c_schiller @parlanskonfektyr 🐥#amatchmadeinheaven

Min fina lilla bok är tryckt ❤ Nu är det inte långt kvar och jag fick veta för några dagar sedan att den ligger uppe på både Bokus och Adlibris så att man kan bevaka den 🙂 Nu börjar det kännas på riktigt. Snart kommer den. Som jag längtar!

Listor, listor, listor

Fotograf: Jonas Schiller

Det känns som att mitt liv består av listor just nu.

Men det är roliga listor så det gör ingenting. Och visst är det en särskild känsla som infinner sig när man kan bocka av sak efter sak på listan 🙂 Lite berusande nästan.

Och de hjälper mig att hålla ordning på allting då min hjärna är lite kaos just nu med allt som ska fixas inför den stora dagen.

En lista som inte minskar utan snarare ökar för varje dag är den som har överskriften Releasefest. Den fylls på med saker som vad jag ska bjuda på, dekorationer, att inte glömma att beställa böcker från förlaget osv.

13 maj är det dags.

Hemligheter små släpps i butik den 11 maj, vilket är en torsdag, och jag visste att jag ville ha releasefesten i anknytning till det men att det behövde ligga på en helg så att familj och vänner kan närvara. Vet att många författare lägger sina releasefester på vardagar men jag väljer att gå en annan väg 🙂 Min väg.

För det mesta ser jag fram emot releasefesten men ibland smyger sig ångesten fram och jag börjar fundera på om det verkligen är okej att jag gör så mycket väsen över boksläppet? Men sen sträcker jag på mig och tänker att visst tusan ska jag göra mycket väsen, för vem annars ska göra det om inte jag?
Jag menar, jag har skrivit en bok och tagit mig genom nålsögat och om lite mer än fem veckor så finns den tillgänglig för alla att läsa. Det om något är en bedrift värdig att firas, eller hur?

Självklart är ni läsare av Debutantbloggen inbjudna 🙂 Det ligger uppe som ett evenemang på Faceboook och där kan ni läsa mer om var och när. Har man inte Facebook så kan man mejla mig istället.

Har ni varit på releasefester? Haft egna?
Vad var det som gjorde dem bra?
Några tips på fallgropar man ska undvika?

Bokomslag, släppdatum & att börja om från början

Fotograf: Jonas Schiller

Det är så fint.
Så jag.
Så boken.

Och jag älskade det så fort jag fick se det. Tårar i ögonen och allt. Ja, jag är en känslosam författare.

Jag pratar naturligtvis om det fina bokomslaget som Jenny på förlaget har designat.

Fina omslaget till Hemligheter små!

Jag älskar blommorna och den pastelliga mjuka färgen. Mitt namn och boktiteln kommer att vara i blank kopparfolie.
Åhhh, jag längtar verkligen tills jag får hålla den i mina händer.
Min fina lilla älskade bok.

Jag har även äntligen fått ett släppdatum.

Den 11 maj kommer Hemligheter små att finnas i nätbokhandlarna och i alla butiker som är återförsäljare för Harlequin.

Nedräkningen har nu börjat på riktigt och det är dags att börja tänka på saker som releasefest (självklart ska jag ha en), marknadsföring och att samtidigt hinna skriva fler manus 🙂

Det är nämligen dags att börja om från början igen.
Med ett nytt manus.

Nu börjar jag ju inte helt om från början. Råmanuset finns redan, men det skrevs under sommaren 2016 så det är ett tag sedan 🙂

Planen är i alla fall att manuset som går under namnet Tvåan, ska vara färdig redigerad så att jag kan skicka den till förlag lagom till att Hemligheter små släpps. Så förra veckan läste jag igenom hela råmanuset för första gången sedan september och det kan faktiskt bli riktigt bra. Det finns några bitar som glimmar lite extra och vissa som måste poleras ganska mycket. Men storyn, karaktärerna och känslan finns där. Nu gäller det bara att mejsla ut det, att använda allt det som jag lärt mig under arbetet med Hemligheter små och få fram en riktigt bra fristående del två i serien 🙂

Lättare sagt än gjort, men jag ser fram emot att ta mig an detta manus, med allt vad det innebär 🙂

Samtidigt så har jag en idé som ligger och gror och sakta växer sig större. Får det att klia så där härligt i fingrarna. En paranormal YA romance. Vi får se hur länge jag kan ignorera det innan orden, storyn och karaktärerna måste få ta plats och berätta sin historia.

Hur sammanfattar man en sån här vecka?

Förra veckan när jag skrev här var jag ganska mycket uppe i varv – som ni säkert märkte. Nu har vi skruvat runt allt lite till. Nu finns det en bok på riktigt. Visst, Bokus/Adlibris webbsidor är inte uppdaterade ännu, men boken finns, har sålts, och jag vet att åtminstone en person har tagit sig från början till slut. Alltså en person som köpt boken, och läst den – inte någon som läst manuset för att jag bett dem läsa och kommentera det.

Manuset är dött – länge leve boken!

Jag har stått på en mässa och marknadsfört boken. Jag har haft en releasefest. Och jag har signerat böcker på en bokhandel.

Ovanpå det har livet runtomkring rullat på med jobb, födelsedag i familjen och allt det där andra som ska fixas och hinnas med.

Lite tankar efter veckan som varit:

Min bok är den finaste i hela världen! Alltså missförstå mig inte nu – jag har inte fått hybris. Men det är så det känns när man plockar upp den ur kartongerna. En känsla som sedan byts mot panik när man får för sig att börja bläddra i den – tanken på alla missar och fel man säkert kommer se nu när det inte går att ändra längre. Tanken på vad de som läser kommer tycka, eller inte tycka. Så då slutar man bläddra och tittar stolt på boken ”utifrån” igen.

Att stå på ett spelkonvent, fyllt av människor som är intresserade av historia, fantastik, litteratur, och/eller bara är allmänt accepterande av udda saker och prata om sin bok är hur kul som helst. Tre timmar försvann i ett nafs.

Releasefest är kul. Det skall jag ha fler. Bara att slita vidare med det där manuset jag håller på med nu då 🙂

Det var lika kul att vara på bokhandeln. Fast där får man jobba lite mer. På ett konvent eller en mässa är folk mer naturligt nyfikna. Besökare i en bokhandel är generellt sett lite mer ”blyga”. Jag kände att det hjälpte att ha jobbat i butik och därmed lärt sig lite om när och hur man själv kan söka kontakt. Men trevliga samtal blev det. ”Fel väder” dock, så trots att det var mycket människor på stan var det inte så många i affären. (Det var studentorkesterfestival – hade det varit lite kyligt/regnigt hade nog fler sökt sig inomhus mellan varven). Men kul samtal blev det, och en del bokköp också.

Större delen av söndagen satt jag mest och stirrade rakt fram. Totalt utpumpad – men lycklig.

Nu har första veckan med publicerad bok börjat. Jag känner mig lite mer som ”författare på riktigt”.

Så nu väntar jag bara på att den skall dyka upp på nätbokhandlarna.

Full speed ahead and damn the torpedoes

Det börjar dra ihop sig. Det där som började för ganska exakt två år sedan börjar närma sig sitt slut. Egentligen började det för betydligt längre sedan. Dessutom är det givetvis inte slutet heller. Men en början, och ett slut.

Vad är det som får mig att låta som introt i Wheel of Time?

Jo, nu är det mindre än två veckor tills min bok kommer ut. Min första roman. Jag har fått hålla den i handen redan. I alla fall ett provtryck. Omslaget blev inte riktigt som vi hade tänkt oss, men jag har hört att det nya provet blev jättebra! Känslan av att hålla en bok i handen. En bok som man började jobba med runt maj någon gång för två år sedan. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva här. Visst jag har varit med om större saker i livet. Oerhört mycket större och mycket viktigare. Men det förminskar inte känslan just i den stunden ändå. Det är bara sån …  ja vad egentligen? Lättnad kanske? Som att man hållit andan i två års tid och nu äntligen kan ta ett nytt andetag. Men bara ett …

Det är mycket att ordna med nämligen.  Det är någonstans här man börjar inse att bokrelease i maj kanske inte var superintelligent. Maj brukar vara en sådan där månad när man ska hinna med så mycket att man inte hinner tänka. Och så ska man släppa en bok på det.

Vad har hänt den senaste tiden då?

Jo, vi har bestämt att det ska hållas ett officiellt boksläpp i samband med spelkonventet Lincon i Linköping. Så om någon av läsarna av denna blogg har vägarna förbi Linköpings universitet den 14:e maj så kika in i C-huset på eftermiddagen och sök upp Undrentide förlags butik och säg hej.

Eftersom vi ändå brukar ha en del kalas den här tiden på året har vi ordnat med ett privat kombinerat födelsedags- och bokreleaseparty vid ett separat tillfälle också.

Dessutom har jag varit och pratat med en av de lokala bokhandlarna och skall hålla en signering där lördagen den 16:e.  Jag ska prata med de övriga här så snart jag bara hinner. Det ska bli så kul. Och hemskt. Superkul. Och lite läskigt.

(Tips här: Var inte rädda för att prata med din lokala bokhandel. Vad är det värsta som kan hända? Att du inte får komma dit och signera böcker? Frågar du inte får du ju inte komma dit heller. Så tänkte jag i alla fall. Bra va? Om jag trodde på det där själv? Njae…)

Och så har jag fått hålla min egen bok i min hand …

Men det där låter ju inte som så mycket tänker ni? Och det gör det ju inte. Men jag måste jobba också. Och så håller jag på att skriva på ett nytt manus.

Sen vill man ju träffa folk som läser. Så utöver signeringarna har jag försökt hitta fler tillfällen. Bland annat ska jag, Helena Andersson, och Anna Blixt ha ett gemensamt bord på Östergötlands bokmässa i höst. Jag har varit där som besökare de två senaste åren, och nu får jag alltså chansen att vara där som författare. Det ska bli hur kul som helst.

Sedan är det andra events som måste bokas. Såna jag vill åka till oavsett om jag skall vara med som författare eller bara besöka. Swecon i Linköping i augusti är ett givet besök för mig, men där behöver jag inte fixa så mycket. Inga resor som ska bokas. Inga hotell heller. Bara konventet att åka till. Däremot har det varit bökigare med ett annat konvent, Archipelacon i Mariehamn. När ryktet spred sig (ok det var inget rykte, det var en officiell nyhet) att en viss G.R.R. Martin skulle komma dit blev det ganska snabbt fullbokat, och hotellrummen verkar ha gått åt som tonfisk i en Cat Sanctuary.

Hemsidan har blivit uppdaterad med aktuell info också. Och så var det något mer. Men det har jag faktiskt glömt.

Sa jag förresten att jag har hållit boken i min hand?

en bok, och en hand

Nu bränns det

Nu bränns det, nu bränns det. Nästa vecka går min ungdomsroman Hälsningar från havets botten att beställa hos näthandlare och ett par dagar senare ska den även finnas i bokaffärer och på bibliotek. I samband med det blir den fantastiskt hedrande nog också huvudbok (i ungdomskategorin) i Barnens Bokklubb. Dessutom ska jag nästa vecka vara med i flera tidningar, till exempel Skriva, Bohusläningen och Göteborgs-Posten. Som om inte det vore nog går illustratören Kajsa Linds och min lättlästa barnbok Leo och klumpen i magen till tryck i dagarna.

Allt det där overkliga händer nu.

Ytterligare en milstolpe: Förra veckan läste jag den första recensionen av romanen. Den är skriven av BTJ:s Berith Svensson (i häfte nr 12, 2015). ”Det här är verkligen bra skildrat”, inleder hon och efter sammanfattningen av handlingen lägger hon till att ”Allt är skildrat med mycket värme, humor och stor insikt”. Vidare tror hon att unga kommer att känna igen sig i både det sorgliga och dråpliga i boken. Det är ju bra. Absolut. Men hon skriver också att ”det finns en jargong i språket som kanske kan ogillas” (hon använder passiv form, interesting, my dear Watson, jag läser meningen och håller andan) men att författaren lyckas med att hålla det på en lagom ”slängd i käften”-nivå. (Jag andas ut.)

Kanske blir det fler recensioner, kanske inte. Kanske blir det positiva omdömen, kanske inte. Kanske blir det många fler boksläpp de kommande åren, kanske inte. Men nu bränns det, nu bränns det.

Fredriks inlägg här på Debutantbloggen i måndags handlade om författartack. I maj kommer jag, vid sidan av allt väsen runt den här vårens boksläpp, att pizzatacka ett gäng av de roligaste och varmaste elever jag någonsin har haft, och jag tackar dem för den inspiration och input de har bidragit med till den ungdomsroman jag kommer ut med nästa år, den om teknikeleven Jack. Det här teknikgänget tar studenten i juni. I ett par månader har vi varit rörande överens om att jag ska bjuda dem på pizza på strandpromenaden före dess, men vi har inte varit lika rörande eniga om vad vi ska dricka till pizzan.

Pizzakalas med de här ungdomarna och releasemingel med kompisar och familj ser jag fram emot. Obscent mycket rättning de närmaste veckorna ser jag inte fram emot. Men tillvaron  är ju sådär. Ömsom pizza, ömsom pölsa.

 

 

I väntans tider

Jag skrev under mitt förlagskontrakt i början av sommaren – mer än nio månader innan planerat boksläpp i mars. Nio månader som har känts som hundranio. Nio månader av förberedelser, spänd förväntan, fjärilar i magen och humörsvängningar. Jag är stingslig, förväntansfull, lättrörd (och jag undrar om det inte ömmar lite i brösten också, men det kan vara inbillning).

Oavsett vem som sticker näsan i (bok-)vagnen kommer jag, likt en stolt förälder, vara övertygad om att det här är den finaste bok som någonsin har fötts. (Med skillnaden att jag varannan dag kommer tycka att den är skräp och vilja gömma den under en sten – inget man brukar tänka om nyfödda bebisar, hoppas jag.)

I alla fall, nu när det är bara två månader kvar till boksläpp är jag ändå glad att det finns tid kvar. För det är så mycket som ska hinnas med på Att-göra-listan! Här är några av punkterna:

 

 

Jag tänkte utveckla listan i kommande inlägg, bland annat mer om sociala medier och de stundande releasefesterna (ja, jag tänkte ha två eftersom min bok utspelar sig både i Stockholm och i Bollnäs – så varför inte fira ordentligt när man kan? Jag har ju fått genomlida plågsamma värkar och allt?).

Men där slutar jag med bebismetaforerna, för vid den här leveransen tänker jag bära högklackat och dricka MASSOR av champagne.

 

Idag släpps min bok

Idag släpps officiellt min bok.

För ett par månader sedan föreställde jag mig att idag skulle vara en mycket speciell dag. Jag tänkte åka till en bokaffär, titta på boken och skåla i ett glas champagne precis som Carrie gör när hennes krönika annonseras på en buss i SATC. Men sanningen att säga har en del av upphetsningen runnit av mig.

Jag har redan varit i en bokaffär och sett boken. På söndag har jag stor releasefest (vilken jag lovar att rapportera från) som upptar mina tankar och dessutom är jag just nu helkoncenterad på att komma igång med skrivandet av bok nummer två. Jag är även med på morgonprogrammet på radio Malmöhus, något som inte är helt enkelt då jag har en 12 veckor gammal bebis som inte anpassar sina mat- och sovtider efter mammas intervjuer ;-).

Självklart är jag stolt och lycklig över det som jag har uppnått och jag längtar med skräckblandad förtjusning efter recensioner och omdömen, men mentalt har jag redan börjat fokusera på nästa utmaning. Kanske är det en skyddsmekanism. Jag brukade göra likadant när jag väntade på lektörsomdömen från förlag, fick jag ett ”nej” så gjorde det inte så mycket eftersom jag redan hade börjat på nästa bok. Synd dock att man inte kan njuta mer. Undra om det är så här för alla ”författare”.

Författaren som festfixare

Mitt förra inlägg handlade om författarrollen, något som vi skulle kunna diskutera hur länge som helst. Som debutant kan det vara svårt att veta vad som egentligen förväntas av en. Att det är författarens roll att skriva, redigera och korrekturläsa är alla med på. Men sedan? Hur delaktig ska författaren vara i marknadsföring och försäljning? Det är självklart att ställa upp på intervjuer och signeringar, men ska en författare även sälja sin bok? Är det författarens jobb att ta betalt för och leverera  böcker? Och hur är det med releasefesten – är det förlaget eller författaren som ska ordna den?

När debutboken släpptes kändes det självklart att ha releasefest. I samarbete med mitt förlag och det lokala biblioteket arrangerade vi en lyckad tillställning. Det var god stämning, mycket folk och givande programpunkter. En reporter från SR International fanns på plats och gjorde ett ganska långt inslag om boken som senare sändes.

Det låg också mycket arbete bakom. Jag hade specialskrivit en sång. Vi anlitade sagoläsare och musiker. Makku hade gjort en stor Adam-figur i papp och improviserade fram bilder på ett blädderblock på plats, något som var mycket uppskattar bland både barn och vuxna. Dessutom ordnade vi en tävling för alla barn som var där. Tävlingen krävde en hel del efterarbete (sammanställa svar, utse vinnare, kontakta pristagare och skicka ut priser och tröstpriser).

Som upplevelse var releasen otroligt roligt att vara med om, men det tog tid. Tid från skrivandet. På sätt och hade det varit lättare att vara en riktig eremit som inte gillade folk och rakt av tacka nej till alla tillställningar. Men nu råkar jag – precis som många andra –gilla både gemenskapen och ensamheten. Då uppstår svårigheterna istället i att hitta en bra balans.

Hur stort arbete är jag villig att lägga ner på att exempelvis ordna en releasefest? Hur viktigt är det för bokens och min egen framtid? Hur många timmar skrivtid är jag villig att offra?

När första boken släpptes var det självklart att fira med en release. När min andra bok släpps om ett par veckor känns det inte lika självklart. Kan man verkligen hålla på och fira varenda bok?

Det är viktigt att då och då stanna upp och fråga sig varför man gör vissa saker. Och för vems skull man gör dem. Jag vet varför jag skriver och för vem jag skriver. Det är det viktigaste.

Releasefesten för Jacks Rockiga Resa!

Dagens gäst är vår egen permanenta gästbloggare Therés Stephansdotter Björk som den 10:a april hade releasefest för sin första bok, Jacks Rockiga Resa.

Innan releasen var jag orolig för … det mesta. Enda tills jag insåg att det mesta ju faktiskt alltid brukar lösa sig, oavsett.

Alla bilder är tagna av Robert Björk

På releasedagen var jag så förkyld att jag knappt visste vad jag hette. Men med några smärtstillande var jag i alla fall på benen. Jag tror att adrenalinet av den fina responsen fick mig att glömma att jag var sjuk för ett tag. Så fort alla hade gått hem kände jag mig sänkt igen men ändå samtidigt väldigt glad och nöjd över en kanonrelease.

Signeringsdags

Under dagen lottade vi ut en massa roliga saker. Ett par hörselkåpor till snyggast färglagda hörselkåpor och ett Flying V-paket med gura i barnstorlek till en lycklig rocka loss-vinnare samt en baddiebag och ett signerat exemplar av boken till snyggast rockklädda yngling. Vi hade med oss allas vår Onkel Hårdrock, alias Demian, den fantastiska tinnituskonsulten Cathrine som berättade för barn och vuxna om hörsel och hur man skyddar den samt Anna Synnerö som höll i trådarna tillsammans med bokens förläggare Hans-Olov Öberg. Underlandet var en fantastisk plats att vara på och de gjorde även de ett kanonjobb.

Rocka Loss tävlingen

Ett stort tack till alla som hjälpte till och som kom! Nu hoppas jag att boken ska sälja så att nästa bok kommer ut till hösten. Omslaget är klart och jag har börjat fnula på storyn som kommer skilja sig en del från den första, men på ett väldigt bra sätt. Hårdrockens styrka kommer dock gå som en röd tråd genom hela berättelsen. Dessutom kommer en känd svensk rocker figurera i boken, men vem tänker jag inte avslöja än 😉

Kanske ses vi på en signering någonstans ute i landet.

Allt gott, allt rock!

Hans-Olov och Demian

Demian och Cathrine

Tinnituskonsulten Cathrine

Unge rocker med baddiebag

Releasefest för Drakhornet

Ofta brukar en bok släppas med buller och bång. En klassiker är att hyra någon stor offentlig lokal, bjuda in några hundra gäster och festa hela natten. Det hade varit roligt. Men det var inte så jag gjorde. Istället satsade jag på något lite mer intimt.

I lördags var det releasefest för Drakhornet. Ungefär ett dussin vänner, och alla deras glada barn, kom hem till oss för att fira. Det var en underbart vacker eftermiddag. Solen sken från klarblå himmel och vinden fläktade skönt. Vi satt på baksidan av huset med en matbit och något att dricka. Barnen sprang glada omkring på gräsmattan och fascinerades av en orädd ekorre som skuttade över stenarna, bara några meter bort.

Några av gästerna övertalade mig att hålla tal. Så jag berättade lite om hur allt började, för så många år sedan, och den långa processen till där vi är idag. Roligt nog fick jag då en massa frågor, så snart slutade det vara ett tal och blev mer av ett samtal kring boken och glädjen och mödorna med att driva eget förlag.

"Live long and prosper"

Något jag inte hade väntat mig var alla blommorna. Hade inte ens tänkt på att folk skulle ha med sig det. Men snart kunde vi fylla ett bord med buketter och kort med välgångsönskningar. Det är sådant som verkligen värmer ens hjärta. Tack!

Releasefestens lilla "bokbord." Precis högt nog över marken så att de minsta barnen inte skulle riva ner böckerna och börja tugga på dem. 😉

Det slutade med att mina resterande böcker gick åt. Så nu är det bara att beställa nya från tryckeriet. Igen. Det är ett kärt besvär. 🙂

Efteråt kände jag mig direkt lycklig. Det hade varit en stund av skön gemenskap, många skratt och intressanta diskussioner. Inget stort och pampigt, utan bara glädje i goda vänners lag. Tack alla ni som kom! Ni är guld värda.

Dagen är inne – En dröm går i uppfyllelse

För snart fem år sedan skrev jag de första raderna av det som en dag skulle bli Drakhornet. Det har varit en lång resa. Det har varit glädje, ångest, väntan, glädje, frustration, väntan, beslutsamhet och en väldig massa arbete. Men nu är det i mål. Idag, den 1:a april så är Drakhornet officiellt släppt. En del av mig tycker att det är den naturligaste sak i världen, det är ju ändå det jag arbetat med att förverkliga under senaste halvåret. För en annan del av mig känns det helt surrealistiskt. Det kommer nog ta ett tag att vänja sig.

Hade inte varit inne i Stockholm på ett tag. Här är jag på väg från stationen till SF-boklhandeln i gamla stan. Det var en härlig vårdag, solen gassade från blå himmel och det var skönt att leva.

Igår gjorde jag något väldigt roligt. Jag åkte ner till SF-bokhandeln i gamla stan och lämnade in ett antal böcker. Jag har alltid haft en speciell plats i hjärtat för SF-bokhandeln. När jag växte upp så fanns det ingen annan butik i hela Sverige som hade ett sådant fokus, och ett sådant utbud av det den litteratur jag älskade mer än något annat. SF-bokhandeln blev ett slags Mecka. Varje gång jag åkte till Stockholm, och det var inte ofta, kanske en gång om året, så ingick ett obligatoriskt besök.

Framme vid butiken. Jag har alltid gillat den där draken ovanför dörren. Men vad exakt är det egentligen den gör med rymdraketen? Kliar den på ryggen?

Jag kunde gå omkring i timmar bland hyllorna. Mina föräldrar, senare mina vänner, senare min fru, fick alltid slita mig därifrån. Men jag gick alltid ut genom dörren med en grön plastkasse i handen och ett leende på läpparna. Nu finns min bok där. Nu står den bland samma hyllor som många av mina idoler. Det är en helt fantastisk känsla.

En plats full med fördolda skatter som bara väntar på att upptäckas.

Jag kom dit hyfsat tidigt på torsdag förmiddag. Det var fortfarande ganska lugnt i butiken, så jag fick mig en liten pratstund med personalen, bl.a. Maths Claesson, en av grundarna till butiken. Det var väldigt trevligt och återigen gick jag därifrån med en grön plastkasse och ett leende.

Här stor Drakhornet på nyhetsbordet, tillsammans med en massa andra böcker. Grym känsla!

Idag släpps Drakhornet. När jag startade hela projektet med att bygga upp förlaget så hade jag som målsättning att boken skulle finnas hos alla stora internetbokhandlare, samt på SF-bokhandeln. Idag har båda målen blivit verklighet. Nu kan jag dö lycklig. 😉 Fast det får nog vänta lite. Jag har många böcker kvar att skriva.