Jag har gjort det. Igen.

Fotograf: Jonas Schiller

Jag har verkligen jobbat hårt med manuset till nästa bok och det har funnits gånger då jag verkligen undrat om det kommer att bli en bok till av textkaoset.

Men nu sitter jag här och snart, snart är min lilla två klar.

Ja, efter ytterligare någon redigeringsrunda, sättning och korrekturläsning vill säga, men jag känner ändå att jag kan ge mig själv en klapp på axeln och säga att jag gjorde det.

Jag har skrivit en bok till med allt vad det innebär.

Hösten har i princip bestått av bara det. Skrivandet av tvåan. I min enfald trodde jag att tvåan skulle bli lättare än ettan att skriva. Och det stämde med råmanuset men redigeringen av Brutna små regler har varit 10 gånger jobbigare än med Hemligheter små. Och jag kan känna nu att det kanske blev lite för intensivt. Jag hann inte få en längre paus från manuset någon gång under hela redigeringen och det hade jag önskat. Att få lite distans till det. Låta ändringarna få smälta lite. Få längta efter det. 

Den senaste veckan har jag befunnit mig på lite varmare breddgrader tillsammans med familjen. En välbehövlig semester för oss alla och för mig har det inneburit inget Brutna små regler. Manuset är hos förlaget och redaktören där håller på att läsa det och jag väntar spänt på att få höra vad hen tycker. Men det viktigaste är just det att jag längtar. Jag längtar efter att få läsa det, pilla med orden och fixa det sista som fortfarande skaver. Jag längtar efter mina bångstyriga, viljestarka karaktärer som tror att de vet exakt vad de vill. Jag längtar efter världen jag skapat där allt ordnar sig, där kärleken övervinner allt. 

Jag längtar helt enkelt. 

Och det är en bra längtan. 

En som får huden att pirra. 

Kram på er! Vi hörs när jag är tillbaka i kalla Sverige igen 🙂 

Naturligtvis är det Romance böcker som läses på semestern 🙂 Denna av Tessa Dare var riktigt riktigt bra!

Vi har det ganska bra 🙂

What’s in a kiss?

Fotograf: Jonas Schiller

Något av det roligaste och svåraste att skriva är kyss scener tycker jag. Det är de som alltid brukar kännas lite platta och mekaniska för mig innan jag verkligen lärt känna mina karaktärer in på djupet. Innan jag vet hur de kommer att reagera och känna.

Jag sitter just nu med en kyss scen i Brutna små regler som inte känns riktigt helt hundra än. Något fattas.

Kyssar i böcker är betydande av en eller annan anledning. För oavsett om det är en första kyss, en försonings kyss, en ”skit-vi-borde-inte-ha-gjort-så-men-vi-ville-verkligen” kyss, en kärleksförklarande kyss etc. så tenderar kyssar att vara ganska stora vändpunkter för karaktärerna.

Att skriva riktigt bra kyss scener är svårt. De scener som jag älskar är de där känslorna får ta den största platsen. Där man får veta vad just den här kyssen betyder för ens karaktärer, speciellt den som har POV.
Om din karaktär kysser några slumpmässiga främlingar på en fest och då tänker att vilken dålig kyssare partnern är, så är det lika viktigt att notera som en kärleksförklarande låt-oss-vara-ensamma-tillsammans kyss. Även om karaktärerna inte vet vad den här kyssen betyder, bara att de kysser varandra och att de gillar det (eller inte), så är det viktigt att förmedla det till läsarna.

Det är detta som, enligt mig, gör kyssar roliga att skriva och läsa.

Följderna som kyssen får.

Men det betyder ju inte att karaktärerna aldrig kan kyssas bara för att visa tillgivenhet eller för att de inte kan hålla sina läppar ifrån varandra. Båda är giltiga orsaker till att skriva kyssar tycker jag 🙂

Men som regler är det de kyssar som verkligen betyder något, som har en djupare mening, som är signifikanta av en eller annan anledning där man som författare ska lägga mest krut. För det är där du verkligen kan lyfta scenen ett snäpp.

Har ni några favorit kyss scener i böcker eller filmer?

 

 

 

Inlämning, synopsis och NaNoWriMo

Fotograf: Jonas Schiller

Phu!

Manuset är nu äntligen skickat till redaktören igen.

Jag var lite orolig för att jag skulle skicka iväg manuset och fortfarande vara på botten av den känslomässiga bergochdalbanan. Ni vet där man avskyr allt man skrivit och starkt tvivlar på att man någonsin kunnat skriva överhuvudtaget 🙂 Där var jag för bara några dagar sedan, men när jag tryckte på skicka så var känslan ändå riktigt bra.

Den här redigeringsvändan har verkligen varit tuff. Många saker har inte fallit på plats förens nu de sista dagarna, men magkänslan säger i alla fall att det kommer att bli bra. Till slut. Men nu behöver jag verkligen min redaktörs ögon på texten så att jag kan få lite vägledning om någon ändring inte fungerar och hur jag kan slipa till texten ytterligare.

Fram tills jag får tillbaka manuset igen ska jag försöka att planera upp del tre. Jag ska ge mig på att skriva ett riktigt synopsis den här gången för att se om det kan hjälpa mig under råmanus fasen. Jag har googlat och läst på om det här med att skriva synopsis men känner att jag fortfarande inte har det helt klart för mig hur jag ska lägga upp det. Det finns ju några olika varianter och jag har ännu inte känt att någon av de jag läst om passar mig helt hundra.

Hur gör ni när ni skriver synopsis? Några tips att dela med er av?

Jag funderar fortfarande på om jag ska delta i NaNoWriMo (som Michaela skrev om i onsdags) och om jag i sådana fall ska skriva på del tre i serien eller om jag ska ge mig på ett annat manus som jag funderat på ett tag. Det hela beror nog lite på feedbacken blir från redaktören denna gång. Om jag kommer att orka att redigera och skriva råmanus på samma gång 🙂
Vi får se helt enkelt.

Hur går det för er?
Skriver ni råmanus? Redigerar? Väntar på svar från förlag? Laddar inför NaNoWriMo?

Kram på er ❤

Music is the key

Fotograf: Jonas Schiller

Just nu inspireras jag mycket från musik.

Jag älskar all sorts musik och i hemlighet önskar jag att jag skulle vara lite mer musikalisk än vad jag är. Men jag kan varken sjunga eller spela instrument så jag får helt enkelt uppskatta andra människors musikalitet istället 🙂 Man kan ju inte vara bra på allt här i världen 🙂

Framför allt imponeras jag av låtskrivare. De måste lyckas förmedla en känsla på bara några få minuter. Så jag lyssnar på musik. Funderar på hur jag ska gestalta och förmedla känslorna jag vill få fram. Så där så att de riktigt bränner i varje ord. Ordval, gester, kroppsspråk och mimik blir avgörande för att få till det där.

Det var samma sak under redigeringen med Hemligheter små. Jag kommer till en punkt där musiken får en betydande roll i redigeringen, där den hjälper till att sätta stämningen för scenen och gör det lättare att få ner känslorna i ord.

Jag skapar spellistor med musik som stämmer överens med känslorna och stämningen jag vill skapa i just den scenen. Det kan vara allt från klassisk musik, till hårdrocks ballader från 80-talet till rapp. Bara de förmedlar det jag är ute efter så får de vara med på listan 🙂

Två av låtarna som finns med på spellistan för Brutna små regler är dessa:

Har ni spellistor för era manus?

 

We have take off

Fotograf: Jonas Schiller

Jag har landat efter bokmässan och tröttheten, eller boksmällan som det också kan kallas, har sakta försvunnit. Vardagen är tillbaka och med den redigeringen av Brutna små regler.

Det blir mycket tjat om redigering just nu får mig, men får jag anförtro er en sak?

Jag har verkligen börjat gillar redigeringen. Jag ser verkligen hur manuset lyfter lite mer för varje gång det nagelfars. Det är en ganska häftig känsla. Med Hemligheter små tyckte jag mest att redigeringen var stressig och jobbig, även om slutresultatet blev jättebra. Denna gång kan jag nog uppskatta redigeringen mer.

Denna omgång har jag dessutom testat på ett nytt sätt att ta mig an redigeringen och det verkar fungera. Jag känner inte alls lika mycket panik denna gång.

Om ca 1 vecka ska jag skicka in manuset till redaktören igen och just nu känns det som sagt ganska lugnt. Som att jag har koll på läget 🙂 Jag har skyndat långsamt denna gång. Verkligen tagit mig tid med varje kapitel.

Jag går igenom kapitel för kapitel. Jämför mina egna tankar och idéer som jag skrivit ner med feedbacken från redaktören och sedan ser jag var jag kan göra med det. Jag jobbar mycket med sub-ploten denna omgång eftersom vi bestämt att vi ska skruva upp den ett snäpp så det ställer till med mer problem för mina huvudkaraktärer. Att det blir ytterligare ett hinder som de måste ta sig över för att få varandra. Jag gillar den verkligen men det gäller att hålla tungan rätt i mun så att den inte tar över för mycket. Det ska ju trots att vara en sub-plot 🙂 och i dessa nya situationer som uppstår då vi tvistar till det lite extra så finns det möjligheter att visa ännu mer av mina karaktärers olika sidor. Plocka fram delar som annars kanske inte kommit fram. Och det är också en utmaning.

En annan sak som jag fokuserar på denna runda av redigering är att rätt känsla finns i varje kapitel. Att det speglas genom karaktärernas handlande och sinnesstämning. Och att det finns en förändring. Om kapitlet börjar med att min hjältinna är irriterad så ska hon helst inte vara det i slutet av kapitlet, utan det ska ha skett en förändring. Inte så lätt alla gånger men jag försöker 🙂

Jag tittar också på att varje kapitel har en tydlig konflikt som för handlingen framåt.

På onsdag är planen att vara klar så att jag kan skriva ut manuset och läsa igenom det på papper. Det blir en helt annan känsla att läsa det på papper än på en skärm och jag har mycket lättare att få ett för i läsningen när jag läser det på papper. Jag ser lättare var det inte fungerar osv.

Om jag hinner med fem kapitel om dagen så borde det inte vara några problem att skriva ut manuset på onsdag kväll 🙂 och det borde jag klara. Eller rättare sagt, det ska jag klara 🙂

Kram på er och ha en underbar start på veckan ❤

Redigera med hjälp av en tapetrulle

Fotograf: Jonas Schiller

För någon vecka sedan tapetserade vi om i yngsta sonens rum. Bebis tapeterna, gula med elefanter och giraffer, revs bort och ersattes med enfärgade ljusgrå. Ja, förutom på en vägg som nu är tapetserad med grafitti mönstrad tapet. Allt enligt sonens önskemål 🙂

Det sägs att tapetsera tillsammans är en sådan där sak som verkligen testar förhållandet och om man klarar av det utan att gå isär efteråt så klarar man allt vad livet utsätter förhållandet för. Jag kan gladeligen berätta att vi, jag och mannen, trots lite svordomar och sura miner klarade oss igenom pärsen och nu har vi sagt att det inte blir något mer tapetserande på minsta tio år.

Men det var inte tapetsering jag skulle skriva om idag, utan vad man kan använda tapeter till förutom att tapetsera med 🙂

Jag fick tillbaka manuset från min redaktör tillsammans med två a4 sidor av anteckningar och förslag på vad som behöver fördjupas, förankras och förtydligas. När jag satte mig och skulle börja ta tag i dessa saker så kom jag ca sex kapitel innan jag insåg att jag behövde en ordentlig översikt över manuset där jag kan skriva in vad jag ska fördjupa, förankra, förtydliga och plantera i varje scen.

Post-it lapparna är toppen men jag behövde något annat. Något mer visuellt. Så jag letade fram en tapetrulle som blev över från när vi tapetserade och ritade upp en tidslinje. Scen för scen, kapitel för kapitel har jag skrivit in längs tidslinjen tillsammans med det som behöver fixas så nu vet jag precis vad som ska in vart och förhoppningsvis kommer redigeringen att gå lättare och jag slipper fundera på om jag redan förankrat det eller hintat om det?

Vi får se om det fungerar 🙂

Dessutom så har tidslinjen gett mig en tydligare blid av vart jag har mina vändpunkter, hinder, vart klimax ligger och hur jag ska lägga lite extra krut innan dessa för att vrida till det lite ytterligare.

Vem kunde ana att jag skulle uppskatta att vara lite mer organiserad när jag skriver 🙂 Det är lite av en aha-upplevelse faktiskt 🙂
Vem vet vad detta kan sluta med?

Kram på er och ha en bra start på veckan!

PS. På torsdag börjar bokmässan i GBG. Jag är som ett barn som väntar på julafton. Det ska bli riktigt roligt att få vara där som utgiven författare detta år 🙂 Hoppas att jag ser många av er där! Om ni vill veta tider och platser som det går att träffa mig på, gå in på min blogg så finns all info där.

Jaha, och nu då?

Fotograf: Jonas Schiller

Jag är lite vilsen just nu när jag inte har något manus som behöver mig varenda lediga sekund jag har.

Kanske borde jag fila på synopsis för del tre? Eller göra research för Brutna små regler? Eller egentligen bara något som har med skrivandet av Brutna små regler att göra, men istället gör jag typ allt annat medan jag väntar på att feedbacken från min redaktör ska trilla in.

1. 1. Kollar Facebook – typ var femte minut eller så för att se om någon skrivit något intressant i gruppen Författare på Facebook.
   2. Fixar te – för man måste ju ha te, så är det bara.
   3. Kollar Instagram – där postas det alltid nya roliga saker från en massa författare jag följer 🙂
   4. Fixar nytt te eftersom det andra troligtvis blivit kallt.
   5. Plöjer romance böcker från min ”Att läsa”-hög – för jag menar man kan aldrig bli trött på romance böcker 🙂
   6. Går promenader med lilla hunden.
   7. Läser författarbloggar – det är roligt att se hur andra författare har det i sin författarvardag. Lite som Instagram men här får man mer.
   8. Tvättar och diskar – har man en tonåring och en pre-teen så … ja jag behöver nog inte säga mer.
   9. Fixar ännu mer te 🙂
   10. Syr lite – måste ju fixa en klänning (eller två) att ha på bokmässan.
   11. Bloggar lite – eller försöker i alla fall 🙂
   12. Youtub:ar (är det ens ett ord?) tal och paneldebatter med de riktigt stora romance författarna – fasiken vad bra de är. Jag vill också bli så bra när jag blir stor!
       Här är två av mina favoriter som jag verkligen tycker att ni ska kika på:

Önskar er en härlig måndag och en bra start på veckan. Nu ska jag gå och göra mig lite te 🙂

Kram kram ❤

Manuset är inlämnat

Fotograf: Jonas Schiller

Herregud vilken galen tid det varit.

Varje ledig stund har gått åt till skrivandet. Sena kvällar och tidiga morgnar. Ändå har det känts som att jag stått och stampat på samma ställe utan att röra mig framåt. Så många val, så många scener att ta ställning till om de ska vara kvar eller om de ska skrivas om eller om de helt enkelt inte får vara med längre. Det har blivit en hel del sand skyfflande, byggande av sandslott som rivits och byggts upp igen i andra konstellationer.

Men nu är det klart.

För denna gång.

Jag är nöjd med ändringarna jag gjort i manuset. Nu är det bara att vänta in domen från redaktören som ska nagelfara det och komma med kloka kommentarer. Jag ser så fram emot att få jobba med hen igen. Jag lärde mig otroligt mycket under arbetet med Hemligeter små och jag hoppas kunna lära mig ännu mer denna gång som jag kan ta med mig in i skrivandet av del tre.
Den här delen som kommer nu, när jag kan lägga energi på att hitta rätt känslor i scener, få dialogerna att lyfta och ge tyngd åt mina karaktärer är något som jag verkligen ser fram emot. Jag älskar mitt manus redan nu men jag vet att det kan bli ännu bättre med lite hårt arbete och vägledning från min fantastiska redaktör.

Nu ska jag försöka att släppa tankarna på manuset tills det kommer tillbaka. Det är svårare än det låter. Ja, ni som skriver vet ju hur det är.
Istället ska jag läsa alla böcker i min ”att läsa” – hög, eller jag ska i alla fall göra ett försök.

Jag ska även fundera lite på del tre och slipa på storyn 🙂

Skriv på alla fina där ute!!

Kram på er ❤

Bye bye darlings

Fotograf: Jonas Schiller

Usch vad jag har dödat darlings denna revidering. Vissa har gjort mer ont än andra. Men nu så här i efterhand börjar jag se att det har varit nödvändigt. Manuset är förhoppningsvis inte alls lika baktungt längre och det känns som att storyn flyter bättre.

Ibland blir man så fast i sitt eget sätt att se på saker, hur man tycker att det ska vara att man inte kan se hur mycket bättre det skulle kunna bli om man bara såg på det från ett annat håll.

Med Hemligheter små anlitade jag en lektör när jag tyckte att manuset var klart. Så var givetvis inte fallet. Jag hade en ganska lång bit kvar. Synpunkterna från lektören fick mig att vrida och vända på vissa saker, se dem i nytt ljus. Och ibland blev det bättre och ibland bestämde jag mig för att behålla dem som de var.

Samma sak är det nu med Brutna små regler. Den stora skillnaden är att det är min redaktör som agerar extra ögon och kommer med smarta synpunkter på min text som jag (troligtvis) inte skulle ha sett själv.

Vissa av synpunkterna har fått mig att ifrågasätta vad det är jag vill få fram och om scenen jag valt är det bästa sättet att få fram den informationen eller om jag helt enkelt kan skriva om den så att det blir bättre. Eller om scenen helt enkelt inte tillför något så att den kan plockas bort helt.

Och det har jag gjort med några scener. Och ja, det var jobbigt. Riktigt jobbigt.

Förhoppningsvis kommer jag att inte märka att de är borta när det är dags att läsa igenom hela manuset från början till slut. Vilket borde bli i eftermiddag. Då har jag fortfarande tid att lägga in de ändringar jag vill göra innan det är dags att skicka in på torsdag.

Och sen börjar allt om igen.

Vem vet, då kanske jag får vinka hej då till ytterligare några darlings.

Visst är det underbart att vara författare?

Kram kram på er!

Struktur is the way to go – I hope

Fotograf: Jonas Schiller

Det blir ett kort inlägg från mig idag. Stressen över redigeringen börjar så sakta komma krypandes.

Det är 1,5 vecka kvar. Bara.

Jag är lite mer än halvvägs igenom manuset, igen. Jag fick gå tillbaka en bit och ändra en sak som gav stora ringar på vattnet, men det var en nödvändig ändring.

För att hinna ta mig igenom resten av manuset har jag idag gjort upp en detaljerad plan där jag angett hur långt jag behöver komma varje dag tills det är dags att skicka till redaktören. Jag har skrivit ner alla ändringar som ska göras i varje kapitel och skrivit korta synopsis över de nya scenerna som behöver skrivas.
Jag har aldrig skrivit så här strukturerat innan. Det ska bli spännande att se hur det kommer att gå. Om jag kommer att hinna (vilket jag måste, det finns inget annat alternativ). Om det kommer att bli bra (just nu känns det så där om jag ska vara ärlig).

Ni kan väl hålla tummarna för mig och skicka positiva tankar. Det skulle verkligen uppskattas 🙂 Behöver ni att jag håller tummarna eller skickar glada tankar tillbaka så är det bara att hojta till 🙂

 

Hej, från botten av redigeringsträsket

Fotograf: Jonas Schiller

Långt, långt, där nere på botten av redigeringsträsket befinner jag mig just nu och det enda som existerar i mitt huvud är mitt manus.

När jag inte sitter vid datorn och skriver går jag runt och har konversationer med mina karaktärer, ibland i mitt huvud och ibland ut högt.

”Mamma, du blir lite knasig när du skriver”, sa min yngsta son idag när vi satt vid köksbordet efter att vi ätit middag och jag precis bollat en idé till manuset med mannen.
”Jag vet”, svarade jag lite ursäktande.
”Det gör inget, mamma. Du är ganska rolig när du är sån.”

De känner igen den här fasen från när jag redigerade Hemligheter små och låter mig alltså hållas. De tittar inte längre på mig som om jag hade små gröna antenner på huvudet när jag plötsligt kan börja gräla med mina karaktärer för att de inte gör som jag vill eller när jag klappar händerna för mig själv och ler stort om jag lyckas få till en scen. Eller när det inte går att få kontakt med mig för att jag sitter försjunken i mina egna tankar, som 99 gånger av 100 handlar om mitt manus.

Jag har tur som har en stöttande familj, utan deras förståelse skulle allting kännas betydligt mycket tyngre och jag skulle antagligen även ha betydligt mycket mer ångest över att jag prioriterar skrivandet över allt annat under vissa perioder. Som nu.

Men de vet, precis som jag, att skrivandet får mig att må bra. Att jag njuter av varje sekund jag får hålla på med det trots att det inte alltid verkar så. Som när jag ligger lutad över tangenterna och stönar eller mumlar eller gråter en skvätt över hur dåligt allt känns och att jag aldrig kommer få ihop en bok till. (Vilket jag givetvis kommer att få, det vet jag ju egentligen)

Just nu ska jag precis ge mig in i en intensiv fas där jag ska reda ut hela sista tredjedelen av manuset. Nya scener ska skrivas och de scener som är kvar av det gamla ska flyttas om. Bara att tänka på det får mig att bli alldeles matt, men det är bara att köra på. Ända in i kaklet.

Och vem vet, kanske kan jag roa min son lite medan jag håller på 🙂

 

 

 

 

Släpp in mig, snälla!

Fotograf: Jonas Schiller

Jag hade verkligen sett fram emot att få grotta ner mig i texten igen men det går bara inte. Det tar tvärstopp efter bara några sidor. Något saknas. Något som jag inte riktigt kan sätta fingret på.

Kanske är det att jag ännu inte kommit till att älska mina nya huvudkaraktärer, att jag inte lärt känna dem utan och innan, som gör att den där känslan saknas. Den som får dem att komma till liv och inte längre bara vara två påhittade personer i ett dokument på datorn utan mer som mina vänner. Som jag kan ha konversationer tillsammans med mitt huvud (och ibland inte enbart i mitt huvud 😮 )

Med Alexandra och Daniel hade jag två år på mig att lära känna dem, att skapa ett band till dem. Den tiden har jag inte nu. Jag har 38 dagar på mig att krypa in under deras skinn och skapa den kontakten så att jag kan göra dem rättvisa när jag skriver. Så att jag utan tvekan vet exakt hur de kommer att agera i situationer som uppstår och hur de pratar och rör sig beroende på vem de umgås med.

Jag vet redan vilka skolor de gått på, vad deras favorit mat är, vem som var deras första kärlek osv. Jag kan hela deras bakgrund men jag behöver mer. Jag behöver de små sakerna, detaljerna som gör dem levande.

Jag fortsätter att harva mig framåt. Sida för sida, mening för menig, ord för ord. Jag tänker att om jag fortsätter att dyka upp, göra min del av arbetet så kommer de förhoppningsvis snart att göra sin del: släppa in mig.

Då var det (äntligen) dags igen

Fotograf: Jonas Schiller

Brutna små regler är ju tillbaka hos mig, tillsammans med två a4 sidor av kommentarer från min redaktör.

Det var med darriga händer och lite lätt illamående som jag öppnade upp dokumentet med kommentarerna. Som ni kanske minns så var jag långt ifrån nöjd med manuset när jag skickade iväg det så jag visste ju med mig att det skulle vara mycket att ta tag i när det kom tillbaka.

Det var inte alls lika jobbigt att läsa redaktörens kommentarer som jag hade föreställt mig och efter att jag låtit det sjunka in och läst igenom flera gånger så kan jag hålla med om det mesta som hon anmärkte på.

Överlag så ser det bra ut. Jag har en bra grundstory och nu gäller det bara att få till alla scener som behövs och ett de hamnar på rätt ställe. Precis som Hemligheter små var i början, innan redigeringen, så är Brutna små regler lite baktung i dagsläget. Information om vissa saker måste komma fram tidigare så att karaktärernas agerande förankras och så att man som läsare får lättare att knyta an och bry sig om dem från början.

Så i veckan som gått har jag – och mina post-it lappar – verkligen fått ta mig en funderare, men nu sitter de på plats och hittills känns det bra. Det kommer säkert att ändra sig ytterligare lite men nu känner jag mig redo att börja grotta ner mig i texten och ändra runt, skriva till nytt och ta bort sådant som inte längre får plats. Jag känner mig redo och det ska bli så roligt att få göra detta en gång till. Putsa fram en liten diamant. ( Var snäll och påminn mig om detta när jag svär över manuset nästa gång 🙂 )

Post-it lapparna tidigare i veckan, när de var på väg upp på sidan av kylskåpet. Nu täcker de lite mer än halva sidan 🙂

Så nu vet ni vad jag kommer att pyssla med fram till slutet av augusti 🙂

Hur går det för er? Skriver ni? Redigerar ni? Väntar ni på svar från förlag? Eller har ni semester från allt vad skrivande heter?

Kamera och anteckningsblock i högsta hugg

Fotograf: Jonas Schiller

I fredags firade jag och mannen tio år som gifta.
Yay för oss 🙂

Eftersom jag var höggravid med vårt andra barn när vi gifte oss så valde vi att åka till Stockholm på vår bröllopsresa, så nu tio år senare var det ganska självklart att vi skulle åka dit igen på en andra bröllopsresa och jag har därför spenderat helgen i huvudstaden.

Brutna små regler, andra delen i serien om Forsberga, utspelar sig till viss del i Stockholm där ett konstgalleri (ett påhittat sådant) och en restaurang spelar ganska stor roll. Så jag passade på att slå två flugor i en smäll den här helgen.

Med kameran och anteckningsblocket i högsta hugg har vi vandrat runt i gamla stan, ätit mat på en helt underbar restaurang som passade in perfekt i vad jag letade efter och personalen var så trevliga och hjälpsamma. Jag har hittat ett perfekt område för mitt fiktiva galleri. Jag vet hur det ser ut på restaurangen, hur maten och vinet smakar.

Jag tycker om att göra research. Jag gillar att lära mig mer om saker jag skriver om, att hitta de där detaljerna som lyfter storyn och som får läsaren att kliva in i världen jag skapat.
Med Hemligheter små intervjuade jag personer som ägde blomsteraffärer och handelsträdgårdar, jag ställde frågor till en läkare och en polis. Jag åt på restaurangen de besöker, vandrade utmed Klarälven och såg stadshotellet i solnedgången även om jag gjort alla dessa saker ett antal gånger tidigare, men denna gång gjorde jag det med en författares sinnen. För hur doftar det egentligen när älvens vatten och blommorna planterade längs med trottoaren möts?

Det enda som gör att det här med research blir lite jobbigt, ger mig hjärtklappning och svettiga handflator, är min osäkerhet inför att ta kontakt med personer jag inte känner. Det går lättare för varje gång och vid intervjuer ser jag till att vara väl förberedd. Jag läser på så att personen jag ska prata med ser att jag har ett genuint intresse av att lära mig mer. Jag har frågor som täcker all information jag behöver få reda på nedskrivna så att jag inte glömmer bort något. Jag ser till att vara på mötesplatsen i god tid så jag slipper komma med andan i halsen. Och som grädde på moset så brukar jag lyssna på en speciell låt som får mig att bli extra peppad och glad 🙂 Som ger mig det där extra studset i steget när jag går 😀

Jag har fortfarande en del saker kvar att researcha i Stockholm för Brutna små regler, så en resa till är planerad 🙂 och sedan har jag en rad intervjuer med spännande människor som jag behöver göra. Just nu ser jag verkligen fram emot det.

I torsdags fick jag nämligen tillbaka första återkopplingen från redaktören på Brutna små regler, så idag är det jag som kavlar upp ärmarna och drar igång med den första rundan av redigering. Först väntar en hel del omstrukturering av kapitel. Några ska flyttas, några ska strykas och delar av dem ska infogas i andra, några ska skrivas om och några kapitel ska skrivas till.
Så det verkar vara jag och mina post-it lappar återigen 🙂 och mellan varven gör jag mer research så att detaljerna kan börja fyllas på allt eftersom!

Gör ni mycket research för era manus? Tycker ni att det är lätt eller svårt att få rätt hjälp med er research? Och har ni några tips att dela med er av när det gäller att göra research?

Kram på er!

PS. Något som jag tycker är viktigt när det gäller research är att inte glömma bort att tacka personen/personerna som ställer upp. Jag brukar skicka ett mejl några dagar efteråt och tacka så mycket för deras tid och kunskap.

 

 

Jag laddar för fullt, eller min hjärna gör det i alla fall

Fotograf: Jonas Schiller

Lite mer än en vecka har gått sedan jag skickade Brutna små regler till förlaget och jag bestämde mig för att inte öppna manuset för ens jag får tillbaka deras kommentarer, men det hindrar ju inte min hjärna från att jobba på högvarv – nonstop hela dygnet verkar det som 🙂

Redan dagarna efter började det. Jag satt och åt frukost och plötsligt slog det mig att scenen på bröllopet skulle bli så mycket bättre om jag tvistade till det ännu mer. Medan jag stod och lagade middag samma dag så dök en dialog upp i huvudet som skulle passa perfekt på ett ställe i manuset där det känts lite blaha.

Eller som här om dagen då jag under en promenad i skogen kom på att om jag förflyttar hela sista halvan av manuset till en annan plats/miljö så skulle det kunna bli så mycket bättre.

Och så har det fortsatt.

Varje dag nya saker som ploppar upp som fyller i en lucka eller fixar ett problem.

Och allt skrivs ner i min anteckningsbok, som numera får följa med mig överallt.

Kan ni släppa ert manus medan det är iväg hos testläsare, lektör eller hos förlaget? Eller fortsätter er hjärna att vrida och vända och fundera, som min tycks göra 🙂

Dessutom verkar den redan vara på väg till nästa manus, del tre i serien, för även scener och dialoger till den tycks ploppa upp när jag minst anar det. Vilket är otroligt jobbigt då jag inte gärna arbetar med två manus samtidigt, men vad ska man göra 🙂

Så min hjärna är uppenbarligen redo att ta tag i monster texten när den kommer tillbaka, men frågan är om resten av mig är det?

Kan jag verkligen göra det en gång till? Förvandla textmonstret till en diamant?

Var det någon som sa andraboksångest?