Författare som upprepar sig

Att skriva fler böcker än en är mycket svårare än man kan tro vilket både Manne och Simona beskriver bra här på Debutantbloggen. Mitt stora dilemma, det som hämmar mig mest, är att jag inte vill upprepa mig.

Som person är jag ingen kontrollmänniska. Jag går inte igång på detaljerade synopsis, post-it lappar och en på förhand utvecklad intrig. Detta skulle döda min kreativitet. Jag tänder på känsla. Måste börja dagen som konstnär, inte revisor. Jag bygger min berättelse på en stark upplevelse och den ska helst ha överraskat mig. Den måste i alla fall ha tagit mig med storm och sedan vägrat släppa taget. Det är där det börjar, inte i ett exelark. Upplevelsen kan inte analyseras fram. Den utgår från hjärtat och inte hjärnan.

Men om känslan är ledstjärnan har man till stor del släppt kontrollen över verket. Man låter berättelsen och karaktärerna föra sin egen talan. Hur tränger man ner i det undermedvetna och vad finns där? Kanske lyfter jag trots allt fram samma ämne hela tiden (bara i olika skepnader)?
Genom att inte kontrollera min process trodde jag att allt var möjligt men efter att ha läst en artikel av Åsa Linderborg (se nedan) har jag börjat fundera över om mitt arbetssätt i själva verket gör texten smal. Det finns en möjlighet att jag skapar mönster jag inte alls vill. Väljer det enkla, det som är mest naturligt för mig. Inte utmanar mig själv tillräckligt.

Det är ju egentligen inte konstigt om man intresserar sig för vissa frågor mer än andra. Som författare kan man brodera vidare på en grundfråga som väcker intresse. Skapa något nytt av något gammalt. Men jag vill mer än så. Om jag om tjugo år ser tillbaka på de böcker som jag förhoppningsvis har skrivit vill jag tänka att jag har utforskat romankonstens möjligheter och kraft. Den yttre verkligheten och den inre.

Jag vet inte ännu om jag kommer att lyckas. Det behövs perspektiv för att se en helhet. Kanske kommer det att gå att göra diagram över mina böcker, precis som med Läckbergs.

Läs Åsa Linderborgs mycket intressanta analys av Camilla Läckbergs böcker i Aftonbladet.  (Nedan ett utdrag)

Åsa Linderborg om succéförfattaren som sjunger kärnfamiljens lov

”Om man frågar Läckberg själv, skulle hon nog svara att hon vill bjuda på en underhållande historia, inget mer. I Sjöjungfrun gör hon sig lustig just över skitnödiga kulturskribenter som stånkar fram en medveten existentialism i all litteratur. Det är ett rätt träffande florettstick. Och visst, läser man en bok av Läckberg ger den inte mycket att grubbla över. Men läser man åtta böcker på raken framträder ett tydligt mönster: Samtliga böcker handlar om människor som hamnat i fel klass eller i fel familj.

Isprinsessan, debuten från 2004, innehåller två mord och tre mördare. En av gärningsmännen, Jan, växte upp med knarkare innan han adopterades av en rik familj och blev psykopat. Uppföljaren Predikanten handlar om en bluffmakare som oförtjänt ärver en fin gård av en kvinna i församlingen – och sen blir både han och sonen mördare. I Stenhuggaren får vi lära känna en kvinna som halkat ur sin fina klass. I jakten på att återvinna sin sociala status mördar hon en handfull män. I Amerika tar hon sig an en fosterflicka – som också blir mördare av rädsla för att förlora sin sociala position. I Änglamakerskan är den ondaste av de onda uppkomling.

Och så vidare. I bok efter bok är den livsfarliga klassresenären temat.

Uppkomlingar är alltid osympatiska. Är de inte mördare så är de elaka eller helt känslokalla. De saknar alltid stil, en återkommande mening lyder: ”Mycket pengar ger inte god smak.” Äktenskap över klassgränserna blir aldrig lyckliga. Det konservativa budskapet är tydligt: Skomakare, bli vid din läst! Lika barn leka bäst!

Sex av tio böcker handlar om nån som har erfarenhet av fosterfamilj. I den senaste boken, Änglamakerskan, firar Läckberg excesser i detta problem: Dagmar är dotter till en änglamakerska som avrättades 1911. (Läckberg förlägger gärna halva handlingen till förfluten tid, där hon med författarens rätt gör lite som hon vill med historiska fakta.)

Dagmar hamnar hos en fosterfamilj där hon blir tjuvaktig. Hon tar jobb som piga och knäcker extra som glädjeflicka, gängar sig med Herman Göring, får ett barn, Laura, som också blir en megära. Lauras dotter är dock en genomgod människa, men mördas i gengäld av sin styvson Claes, vars ondskefulla psyke förklaras med att han förlorat sin biologiska mor.

Fäderna är påfallande frånvarande i Läckbergs romanvärld. De finns där nästan bara som efterlevande till mördade barn, och då är de alltid kloka och vänliga. Kvinnor som förlorat sina barn är lika ofta sörjande mödrar som känslolösa skräcködlor – den senare kategorin är alltid uppkomlingar, kvinnor som gift sig till pengar.

Läckberg koncentrerar sig i stället på mammorna, både de som finns och inte finns. Historierna handlar om mödrar som antingen är fosterbarn själva eller förlorar sina barn så att de hamnar i fosterfamilj eller tas omhand av hemska styvfäder.”


Hur mycket förnyar du
dig själv och dina texter? Är det ens viktigt? Eller är det bra att hålla sig till ett koncept som man tycker om, behärskar och som läsarna uppskattar?

Oavsett hur man arbetar så tror jag att vi alla lätt fastnar i mönster. Jag har fått lite att fundera på …
Sofia

Ps. Fotot på Åsa Linderborg är hämtat här: http://www.bokforlagetatlas.se/author/asa-linderborg/

Vem behöver Yoda?

Varje gång jag hör om någon som har en författare som mentor blir jag avundsjuk. Varför har inte jag någon inom bokbranschen som rådgivare?, tänker jag buttert. Men sanningen att säga har jag ju aldrig frågat någon om de vill bli min mentor och ärligt talat vet jag inte ens om det hade varit en bra lösning för mig.

Min skrivprocess är mycket privat, jag vill absolut inte visa en endaste mening för någon innan jag känner att ett manus är någorlunda färdigt och när jag väl är där har jag redan personer jag litar på som läser.

Men kanske finns det andra uppgifter för en mentor? Att peppa och ge stöd, att komma med generella tips och bidra med kontakter? En sådan mentor hade jag gärna haft och när jag tänker efter har jag kanske redan det.

Under min väg mot utgivningen har nämligen ett flertal vänliga själar engagerat sig i min skrivdröm utan att jag bett om det. Författaren Katerina Janouch har uppmärksammat mig på sin blogg, Anders Jacobsson har skrivit en uppmuntrande kommentar på Fridas författardrömmar, Camilla Läckberg och Malin Persson Giolito har peppat och kommit med tips och Simona Ahrnstedt och Pernilla Alm har delat med sig av sina debutantvåndor. Många av dessa har även fått utstå mer eller mindre besvärliga frågor från mig som de snällt svarat på 😉 och deras input har betytt otroligt mycket.

En klassisk läromästare-lärjunge-relation kanske inte nödvändigtvis är att sträva efter? Idag är det ju relativt lätt att komma i kontakt med människor man beundrar via sociala nätverk så varför inte våga fråga? Släng iväg ett mail, en tweet eller en bloggkommentar. Det värsta som kan hända är trots allt bara att de inte har tid att svara.

 

Jag och Camilla Läckberg (del 3)

Camilla Läckberg håller i min barnbok Inte klia, Adam!

Nämen se där, är det inte Camilla Läckberg som står och håller i min bok? Jo, det är det!

I förmiddags var jag på ett seminarium här på bokmässan med Amanda Hellberg och Camilla Läckberg med titeln ”Så blir du författare”. Mitt i seminariet kom jag att tänka på ett par blogginlägg från i somras, då Oskar och jag tävlade om att komma nära just Camilla Läckberg. Oskars bok stod i stället bredvid hennes i en butik, och min bok recenserades i samma tidning som hennes.

Jag tror vi enades om att inte göra det hela till en tävling, men under seminariet väcktes min tävlingsinstikt till liv igen.  Bara några meter ifrån en av Sveriges mest framgångsrika författare, med min egen bok i väskan, kunde jag inte låta bli att ta tillvara på chansen. Alltså stegade jag fram och överlämnade ett exemplar av min bok till Läckberg.

Medan jag pladdrade aningen för snabbt och möjligen en smula osammanhängande om att våra böcker hade recenserats samtidigt riktade jag sökaren mot henne. Den första bilden blev suddig så jag knäppte en till. Under tiden stod Läckberg tålmodigt där med min bok i nävarna och ett brett leende på läpparna. Ett riktigt proffs. Bilden blev bra, måste jag säga.

Så, vad säger du Oskar – kan vi förklara den här tävlingen avslutad nu, eller har du något att kontra med? Eller kommer kanske Frida på upploppet och springer om oss båda två på upploppet? Spänningen är olidlig…

Vägen till utgivning – del 2

Sommaren 2008 skickade jag iväg tre kopior av mitt manus Stormnatt till större förlag, varav ett var Forum som ger ut Camilla Läckbergs böcker. Jag hade egentligen ingen aning om vad jag kunde vänta mig, men jag hoppades på att åtminstone få ett personligt nej-tack-brev och varje dag kontrollerade jag spänt vår brevlåda.

Som för många andra dröjde responsen. En månad gick, sedan ytterligare en. Jag började undra om manusen verkligen hade kommit fram eller om de försvunnit ut i samma parallelluniversum som alla saknade strumpor. Men så plötsligt hände det. Jag stod och väntade på att ta bussen hem från jobbet och minns inte exakt vilken dag eller månad det var, bara att solen sken och mina händer darrade. En förläggare från Forum ringde upp mig och berättade att de gillade mitt manus och att de skulle diskutera det på ett manusmöte. Jag kunde knappt tro att det var sant!

Tiden direkt efter den där telefonkonversationen känns aningen luddig. Jag vet inte exakt hur eller vad jag kände, men det är ingen överdrift att säga att jag var överväldigad. Kanske var det tur att jag, som motvikt, fick två refuseringsbrev dagarna efter det där samtalet.

Vid det här laget var jag sprängfylld av hopp och framtidsdrömmar. Förlaget hade egentligen inte lovat mig någonting, men bara det faktum att de diskuterade mitt manus på ett möte kändes som kvitto nog på att jag faktiskt kunde skriva och jag insåg att jag kanske hade en liten, liten chans att en dag kunna titulera mig författare.

Jag började genast skissa på en uppföljare till Stormnatt så att jag skulle vara redo med en bank av idéer om förlaget hörde av sig igen. Dagarna gick, men rätt så snart hörde förläggaren av sig igen. Dessvärre hade hon ”dåliga nyheter”.  Stormnatt hade inte blivit antagen, men däremot gillade förlaget bokidén och karaktärerna och undrade om jag kunde skriva ytterligare ett manus där jag gjorde några mindre förändringar. Dels föreslog de att min hjältinna Fredrika Storm skulle bli något äldre (jag hade tänkt mig att hon var strax under 30, men de uppfattade henne som runt 25), dels ville de att historien skulle vara av ett mer ”klassiskt” snitt.

Sagt och gjort, jag skred omedelbart till verket och under några intensiva veckor (utan novemberlov hade det aldrig gått) skrev jag uppföljaren till Stormnatt: Stormhav. Jag skrev bokstavligen talat tills fingrarna blödde och jag följde förläggarens alla råd så gott det gick. Då manuset var färdigt skickade jag genast iväg det och satte mig sedan och bet på naglarna.

Som tur var läste förläggaren snabbt och ringde mig runt 2 veckor senare. Återigen blev jag skakig i knäna, men när jag hörde henne berätta hur mycket hon tyckte om boken rann det värsta av mig. Hon förklarade att Stormhav skulle diskuteras på ännu ett manusmöte och att hon skulle höra av sig så snart hon hade ett besked.

Denna gång blev väntan längre och om jag inte missminner mig hann jul och nyår passera. Jag lekte flera gånger med tanken på att ringa och fråga hur det gick, men vågade aldrig. Till slut kom samtalet. Förläggaren berättade att de tyvärr inte kunde ge ut min Stormserie eftersom den inte passade in i deras utgivning just nu och jag dessutom påminde för mycket om andra deckarförfattare de redan hade. Självklart sjönk jag som en sten. Jag hade hoppats så innerligt på att bli utgiven och kunde knappt tro att det var sant att jag snubblat på mållinjen.

Vägen till utgivning – del 1

Likt många andra med författardrömmar började jag tidigt att skriva historier och producera mina egna böcker. Jag vill minnas några riktiga pärlor som skrevs i 6-årsåldern och ofta handlade dessa om olika djur.

Att börja skolan och få ägna sig åt kreativt skrivande var en ren dröm och kanske är det de positiva upplevelserna som gjort att jag valt att bli lärare. Jag minns särskilt hur fantastiskt spännande det var att få läsa upp mina alster inför klassen och se andra engagera sig i min fantasivärld och jag insåg tidigt att en ”författare” inte är någonting utan sin publik. Av den anledningen började jag någon gång i 10-årsåldern att smuggla in mina böcker på det lokala biblioteket i hopp om att någon annan skulle låna dem och jag minns att jag vid ett tillfälle, efter mycket tjat, fick göra en lite utställning med några av de historier jag skrivit.

Mitt mål var solklart, jag ville arbeta med det skrivna ordet, antingen som författare eller som journalist. Som för många andra hann verkligheten dock till slut ifatt mig. Jag tog studenten och flyttade till London där jag arbetade hårt för att överleva. Den fritid jag hade tillbringade jag hellre med att uppleva saker än att skriva om dem och tanken på att kunna försörja mig på skrivandet kändes avlägsen.

Väl tillbaka i Sverige läste jag till gymnasielärare och även om litteraturstudierna vid Språk- och litteraturcentrum i Lund var fantastiskt inspirerande, fann jag inte tillräckligt med ro för att själv skriva. Då jag var färdig med utbildningen arbetade jag mina första, intensiva lärarår. Författardrömmen låg fortfarande där och gnagde, men jag visste inte var eller hur jag skulle börja. Inte förrän jag, en kulen höstdag, låg nerbäddad i sängen med feber och tittade på filmatiseringen av Camilla Läckbergs Isprinsessan gick det för första gången upp för mig hur en kriminalhistoria var konstruerad.

Inspirerad av att ha ”knäckt koden” började jag att skriva igen. Efter ett par enträgna försök att producera ”vanliga romaner” som, ärligt talat blev sådär, vågade jag mig till slut på att skriva en deckare och fastnade genast för formatet. Plötsligt såg jag en naturlig början och ett slut på min historia. Min hjältinna, Fredrika Storm, blev ett alter ego som gjorde och sa allting jag inte vågade, tog konflikter jag undvek och var precis så tuff och modig som jag själv önskade att jag var.

Under våren skrev jag färdigt mitt första deckarmanus, Stormnatt, samtidigt som jag slaviskt följde Camilla Läckbergs blogg, metodisk gick igenom hennes ”deckarskola” och läste allt som hon och andra svenska deckarförfattare någonsin skrivit.  Man skulle kunna slänga sig med ord som smått besatt, men jag vill hellre kalla mig för målinriktad. Jag hade siktet inställt på att bli utgiven, trots att jag insåg hur minimal chansen var.

Jag och Camilla Läckberg (del 2)

Oskar bloggade förra veckan om sin närhet till Camilla Läckberg (i den lokala ICA-butiken). Jag vill naturligtvis inte vara sämre och kontrar med att jag denna månad delar utrymme med deckardrottningen i de två stora föräldratidningarna.

Adam till höger, Läckberg till vänster i Vi föräldrar.

I Vi föräldrar finns Inte klia, Adam! med på kultursidorna tillsammans med ett gäng andra böcker och filmer. Den som tittar riktigt noga till vänster kan även ana en liten intervju med Camilla Läckberg med anledning av hennes nyutkomna barnbok.

"En skön tvåspråkig bok" skriver Föräldrar & barn.

I Föräldrar & Barn återfinns Adam under rubriken ”Månadens barnböcker” tillsammans med Leja Li och busbullen. Att det är pappan som stannar hemma när Adam får vattkoppor föranleder ”ett gigantiskt plus” i omdöme. Några sidor tidigare finns även i denna blaska en intervju med Läckberg.

Vad säger du Oskar, kan det bli en tävling av detta – vem kommer närmast Läckberg under året? Eller ska vi sluta jaga deckardrottningar och återgå till business as usual?

Jag och Camilla Läckberg

Oj, oj oj! Vad ska han skriva om med en sådan rubrik? Kan det vara något nytt spännande projekt? Inte kan det väl vara ett samarbete med deckardrottningen i egen hög person!?

Nej.

Ville bara visa er alla ett foto från mitt lokala ICA. Häromdagen lämnade jag ytterligare en kartong med böcker till dem. Boken säljer som smör där nere! 🙂

Böckerna står där så vackert mellan tortillachipsen och tacobröden. 😀 Och vem delar jag hylla med? Om inte allas vår egen Camilla Läckberg! Hon har precis släppt sin första barnbok, Super Charlie, illustrerad av Millis Sarri.

Klicka för en (aningen) större bild. Varför man nu skulle vilja göra det egentligen. Man kan ju läsa texterna på tacokartongerna om inte annat. 😉

Tyckte det bara var lite kul. 🙂

Allt gott!

Iskuber och glasrutor: att debutantplåtas

Hej Augustin och Kalle,

I höstas när jag blev fotograferad inför mitt debutantportätt, stod jag och frös och tänkte på iskuber.

En skrivarkompis till mig i Philadelphia, som jobbar som kameraman, berättade för mig en gång om en reklamfilmning han gjort. Tagningen gjordes utomhus:

“The director had ice cubes, but the actress said it was so cold she didn’t need them.”
“Ice cubes? Why?”
“Actresses use ’em to make themselves look, uh, sexier. See?  But she said she was already so cold, her nipples could cut glass, man!”

Ett decenniums ensamskrivande senare stod jag framför en kamera i Stockholm och frös och tänkte på iskuber och glas. Det skulle se ut som en höstbild trots att det var nästan vinter. Var detta begynnande författarfåfänga?

När jag blev antagen frågade min förläggare mig vilken slags författare jag ville vara inför allmänheten; spontant sa jag: Inte som Stieg Larsson. Men jag tänkte på honom då, på bilden som Britt-Marie Trensmar tog av honom strax innan han dog: han lutar sig framåt, han ler generat. Vad tänkte han? Hur trodde han att hans liv som författare skulle bli? Jag tänkte på en bild jag sett på Camilla Läckberg där hon ligger i badkaret nerbäddad i badskum. Jag tänkte på reklampelaren från förra sommaren med Jan Guillou i badbrallor. Var det här första steget? Skulle det sluta med mig i badbrallor, mitt i vintern, med iskuber och en glasruta och en fotograf? En pappa med barnvagn gick förbi. Ursäkta, tänkte jag. Ursäkta att jag skrivit en bok och blockerar trottoaren.

Och medan fotografen dirigerade tänkte jag även på dig, Augustin, som jag hade träffat för första gången på Bokmässan. Jag tänkte, ”I was a fool at his party, I stood like an idiot in the corner. He said I should come to lunch sometime. Everybody in Sweden says stuff like that, but he’ll never invite me. Never.

Men det gjorde du. Några veckor senare blev det dagens rätt i din personalmatsal; och det blev dagen då allting gick rätt. Efter tio år i Sverige hittade jag hem — äntligen ett skrivarhem — i samtalet med dig. Senare blev det än mer så när Kalle kom med i bilden. Och bloggen! Inte anade jag då hur mycket den skulle komma att betyda. Inte anade jag att trots våra olika förlag, olika bakgrund, olika böcker skulle vi ha så mycket gemensamt. Och inte förstår jag hur andra debutanter härdar ut ensamma – Författarförbundet är bara till för de som gett ut två böcker. Men det är kanske debutanterna som är mest utsatta, mest i behov av gemenskap.

När jag blev plåtad tänkte jag på hur stressad jag kände mig. På hur det ibland knep till i bröstet. Stieg Larsson – med tre debutböcker framför sig — måste ha känt sig tre gånger så stressad.

Jag tänkte på iskuberna.