Gotlandssommar

Bokchocken från förra veckan har fortfarande inte lagt sig och livet känns som en del av en dröm. Just nu befinner jag mig dessutom på Fårö. Detta inlägg författas från övervåningen på Elsies kafé, Slowtrain B&B. Det kanske är någon av er som varit här? Om inte, är det värt ett besök. Första gången jag kom hit var för åtta år sedan och jag blev blixtförälskad.

Och den här sommaren kommer lyxigt nog bli en Gotlandssommar, om drygt en månad åker jag tillbaka igen för Crimetime. Även det känns som en dröm. Jag är så otroligt glad för Stockholm psychos skull. På något förvirrat sätt känns Karin, Viktoria och Erik, huvudkaraktärerna, fortfarande levande för mig. För Karin och Erik skulle jag vilja berätta att de blivit nominerade till ett jättefint pris. De är inte bortskämda med att folk gillar dem, de hade behövt få höra. Viktoria däremot måste inte veta. Hon är pure evil.

På Crimetime kommer jag och min förläggare Emma Danielsson och skådespelerskan Emma Peters som har läst in Stockholm psycho att prata lite (jag vet, jag borde byta namn till Emma så vi alla heter lika, det hade varit mycket smidigare). Om du är där, kom och lyssna och hälsa vetja! Du träffar mig och Emma D under skrivarskolan på Almedalsbiblioteket där vi pratar om att skriva för ljud. Vid halv sex-tiden på fredagen är vi på Clarion Trädgården och pratar om ljudboksrevolutionen. Jens Lapidus, aktuell med ljudboksdramat Darknet som du kanske sett i TV-reklamen kommer säkerligen också vara där och många många fler. Under lördagen vid kvart i två är Emma Peters på Donners Eventhall och pratar om hur en berättelse bäst får liv hos lyssnaren.

Det kommer blir urkul men allt detta gör mig också asnervös. Redan nu har jag anammat ett väldigt handfast tips som en lärare på en av alla tusen kurser jag har gått gav mig. ”Planera din klädsel noga och ta på dig något du trivs med. Du vill inte att någon sådan detalj ska störa ut ditt fokus.” Först tyckte jag det lät fånigt men när jag rannsakar mig själv vet jag precis vad hon syftar på. Jag glömmer till exempel aldrig min första muntliga förhandling. Jag var nyutexaminerad jurist och hade precis börjat arbeta på domstol. Kostymen var inköpt och det enda som snurrade i mitt huvud var: ”Jag måste göra bra ifrån mig, allt jag gör måste vara perfekt.” (Om ni inte visste det så fortsätter AB-hetsen från juristlinjen även under notarietiden. Vuxna människor i en väldigt trång värld sätter alltså betyg på varandra). Rådmannen och nämndemännen hade tagit plats som en panel längst ner i rättssalen och jag reste mig försiktigt för att gå ut och hämta parterna som verkade ha missat inropet. Med två stressade personer och deras advokater i följe skred jag högtidligt genom rummet. Jag visade dem till sina platser och försökte se ut som om detta var något jag gjorde varje dag. När jag tittade upp såg jag att hela rätten hade ett brett leende på läpparna. Väl tillbaka vid min plats lutade sig rådmannen obemärkt mot mig och viskade vänligt men försiktigt: ”Notarien borde se över sin klädsel.” Mitt hjärta stannade och jag slog nervöst ner blicken. Hade jag gjort fel? Var det något som inte var perfekt? Jag hade lagt halva min lön på att köpa nya neutrala arbetskläder på Tiger, svart kostym och damblus. Då såg jag att gylfen på mina kostymbyxor hade gått upp och flärparna från min nya vita blus stack ut som en fredsflagga. Och så hade jag gått genom rättssalen. Hela förhandlingen satt jag med blossande kinder och kunde inte tänka på något annat.

För att försäkra mig om att det aldrig mer ska hända ligger det därför redan nu en skön sommarklänning framlagd på min säng och bara väntar på att få bäras under Crimetime. Och jag längtar.

Fårö har börjat vakna och strax ska jag gå ner för den knarrande trätrappan. Valeriane, som äger stället, dukar nämligen fram världens godaste frukost bland de hemtrevligt rosamålade väggarna och sammetssofforna.

Men innan dess vill jag passa på att önska er alla en riktigt glad skrivsommar. Jag hoppas vi ses!

”God morgon, jag har roliga nyheter…”

Jag hade börjat göra research inför dagens blogginlägg i ett helt annat ämne när jag fick det här sms:et från min förläggare: ”God morgon, jag har roliga nyheter, gå in i din mejl och kolla”.

Och där låg ett meddelande från Books & Dreams.

Min bok Stockholm psycho har blivit nominerad till Årets Deckardebut av Crimetime Specsavers Award 2017.

Jag tappade kaffekoppen jag höll i handen rakt ner i köksgolvet. Sen sprang jag fram och tillbaka mellan köket och vardagsrummet och gjorde hopsasteg (i efterhand ångrar man att man bor i ett hus med mycket insyn från gatan). Jag fick order om att hålla det hemligt men min pulsklocka måste ha fattat i alla fall. ”Beats per minutes” steg till ett ohälsosamt läge och den röda ”upp och hoppa”-gubben som annars påminner om när jag är alldeles för stillasittande slocknade.

Om jag berättar att jag har skrivit en ljudbok får jag väldigt blandade reaktioner. En del tycker det är kul medan andra verkligen inte gillar konceptet. Några anser att det är mindre litterärt och vissa hävdar att ljudböcker inte är lika krävande. Av tradition har ljudböcker inte heller haft samma status som annan litteratur och ibland undrar jag om det inte har funnits klassaspekter i uppfattningen om ljudboken.

Själv har jag svårt att koncentrera mig och knäckte läskoden sent. Det betyder inte, som många tror, att man har ett klenare intellekt. När jag erbjöds ett kontrakt med Storytel tvekade jag inte många sekunder och jag är stolt över att vara del av deras nya satsning Storytel Original. Som lyssnare kan jag fokusera och jag tänker att ljudböcker är ett fenomenalt sätt att göra litteratur tillgänglig för fler eller under stunder då det inte finns utrymme att sitta ner och läsa. Det hade helt enkelt berikat mitt liv tidigare om ljudböcker funnits när jag var tonåring på samma sätt som idag.

Normalt är mitt problem att begränsa mina blogginlägg men detta kanske blir det kortaste någonsin för jag saknar faktiskt ord för att beskriva glädjen jag känner just nu. Inte bara för Stockholm psychos eller min egen skull (det känns fortfarande ofattbart att vara nominerad i en samling av urduktiga och imponerande författare) utan för ställningstagandet det innebär att en bok skriven exklusivt för ljud är utnämnd tillsammans med de traditionella böckerna.

Allt handlar om att berätta en spännande och bra historia, oavsett form.

Här kan du se vilka mer som är nominerade.

 

Gästblogg: Rebecka Edgren Aldén

brevbilaga-2

Att skriva handlar om att stå ut

Är det inte svårt att hitta på? Var får du allt ifrån? Hur hittar du inspirationen? Det är sådana frågor jag oftast får.

Av folk som inte skriver.

Hade de också skrivit hade de förstått att det där är det enkla. Idéer är det ingen brist på. Inspiration tror jag knappt på. Skulle jag vänta på inspiration skulle få sidor bli skrivna.

Nej, det svåraste med att skriva böcker är att stå ut.

Stå ut med att det tar så förbannat lång tid.

Stå ut med att det är så förbannat svårt att få sitt manus antaget.

Stå ut med att det är så förbannat svårt.

Stå ut med att det blir så dåligt, så banalt, ovarierat, att språket blir så fattigt, att historien blir platt och tråkig, att det är irrelevant, ointressant, klyschigt …

Jag vet inte om alla författare brottas med de här känslorna. Men jag gör det.

Visst har jag en historia att skriva. Jag kan till och med erkänna att jag är så pretentiös att jag har ett budskap, något jag vill förmedla. I mitt huvud känns det jättebra, djupt, mångbottnat och intressant. Men när orden rinner ur mina fingrar och ner på det vita arket på dataskärmen så blir det inte alls som jag hade tänkt mig det.

Ibland läser jag några sidor som jag har skrivit högt för mig själv och då rodnar jag. En djävul viskar i mitt öra: Hur kan det bli så platt? Vem ska vilja läsa det här? Varför utsätter jag mig för det här? När jag istället skulle kunna vara ledig på helger och semestrar som vanliga människor, umgås med vänner och familj och tja, göra andra normala saker (kommer inte på vad det skulle vara, har hållit på med det här för länge).

Men jag fortsätter. För att jag brinner för att skriva, för att jag älskar det, för att jag älskar känslan av att ha skrivit, för att jag så gärna vill hålla den där boken med mitt namn på i min hand.

Jag klarar det för att jag minns att första steget till att ge ut en bok är att skriva den. Det finns inga genvägar.

Du. Måste. Skriva. Boken.

Du måste skriva den, för att ha minsta lilla chans att få den utgiven.

I ett tidigt skede i mitt skrivarliv läste jag ett citat. Har glömt vem som skrev eller sa det, men orden fastnade: ”Att skriva en bok är 10 procent talang och 90 procent hårt arbete.”

Citatet gav mig hopp, för är det något jag är bra på är det hårt arbete. Och jag tänkte att om det bara är 10 procent av bokskrivandet som är talang så har jag möjlighet att slå de där talangfulla genierna, naturbegåvningarna som saknar de där 90 procenten hårt arbete.

Och det visade sig stämma.

Jag hade verkligen uthålligheten, drivet, ambitionen, envisheten som krävdes för att slutföra ett bokprojekt.

Under tiden jag skrev insåg jag en annan sak, och det var att det inte är de där första raderna du skriver som är din bok. Det är enbart ett uselt utkast (som du helt enkelt får stå ut med). Säkert finns det författare som skriver perfekt från början (någon av de där talangfulla 10 procentarna), men de allra, allra flesta skriver om, redigerar, stryker, putsar, vässar, slipar, förfinar. För det är där – i redigeringen av manuset – som utkastet blir till en bok. Och för att komma dit måste man först ha skrivit historien.

Jag vet inte hur många gånger jag har mött människor som säger: ”Jag skulle också vilja skriva en bok, jag har en historia i huvudet, jag ska skriva ner den så fort jag får tid.” Haha, skrattar jag högt inombords. När du får tid, tänker jag. Tror du att jag och mina skrivande kollegor har tid? Tid som inte du har?

Jag hör också väldigt ofta bekanta som har läst en bok som säger: ”Usel bok. Det där skulle jag ha kunnat göra bättre.” Hm, skulle inte tro det, tänker jag då. För det svåraste är verkligen att faktiskt göra det. Att skriva den där boken, trots att det går trögt, tar lång tid (ofta flera år), blir uselt, platt, banalt. Att stå ut och ändå fortsätta. Alla som skriver vet vad jag pratar om. Det är ett slit. Ett fantastiskt givande, roligt, underbart, härligt slit. Men oj, vad en får kämpa.

Och hur få av alla dessa underbara skrivande människor som får den belöning och uppskattning de förtjänar. Mitt förlag, Norstedts, får ungefär 2000 manus om året från aspirerande författare. Av dessa får enbart 20 något mer än standardrefuseringarna, alltså utförliga lektörsutlåtanden. Av de 20 är det sedan bara 3–4 som blir utgivna. Och även om du blir utgiven ger det inga garantier. I snitt säljer en debutant runt 900 exemplar. Räkna på en royalties på cirka 35 kr per bok så har du ungefär hur mycket den debuterande författaren tjänar på boken de slitit med i flera års tid.

Och bara för att du har skrivit och gett ut en bok är det inte säkert att du klarar av att skriva och ge ut en till. Hörde nyligen att bara 20 procent av alla debutanter kommer ut med en bok nummer två.

Ni kanske tycker att jag är pessimistisk, att jag glömmer allt underbart som hör till skrivandet. Det finns där så klart också. Men jag är realist. Och med allt detta i bakhuvudet skulle jag vilja hylla alla fantastiska skrivande människor som trots alla svårigheter och motgångar ändå fortsätter skriva. Ni har min allra största respekt!

I sommar kommer min andra thriller, Och blomstren dö. Min bok nummer två. Och jag känner mig redan som en vinnare.

Här bloggar jag om min passion för skrivandet och läsandet!

Här kan du läsa mer om mig!

bilder-norstedts

Rebecka Edgren Aldén och är journalist och författare. 2015 debuterade hon med thrillern Den åttonde dödssynden på Norstedts förlag. Den blev nominerad till årets deckardebut och är i dagsläget såld till fem länder. I juli kommer uppföljaren Och blomstren dö.

och-blomstren-doden-attonde-dodssynden-1brevbilaga-3

 

Dagens ord: Deckardrink

OmslagFelicia

Det här med genre är ju ett hett ämne för varje författare. Vilken genre ska man hålla sig inom? Måste man ens hålla sig till en? Blir ens författarskap otydligt om man skriver några deckare, en och annan ungdomsroman, ett historiskt epos och en rafflande kärlekshistoria? Jag vet inte, men på senare tid har det här med genre blivit mer och mer tydligt i bokhyllorna.

Ett tecken i tiden är deckarfestivalen Crimetime Gotland som kommer att gå av stapeln den 13-16 augusti. Där kommer några av vår tids mest spännande deckarförfattare att dela med sig av sina skrivtips, gåtor och böcker – bland andra Lars Kepler, Anna Jansson, Emelie Schepp och Åsa Larsson. Och på programmet står även – jepp – ”deckardrink”. (Vilket fantastiskt litet ord! Varför har jag inte hört det förut?)

Crime time

På omslaget av min roman Kanske imorgon finns genren ”vänskapsroman”. Undrar hur man skulle kunna få ihop en sådan vecka? Varför inte en vänskapsfestival –  där man får ta med sig sina bästa vänner, gå 2 för 1, lyssna på föreläsningar om hur man bäst gestaltar vänskap, kanske en speed dejting för att få nya vänner? Och så kan den hållas i den vänligaste staden i Sverige – vilken det nu kan vara?

bild 2

Äsch, jag vet inte, det känns inte riktigt lika självklart som ett deckartema – men jag jobbar vidare på det. Under tiden tänker jag besöka Crimetime Gotland i sommar. Fast först måste jag skaka av mig den där känslan att jag är förföljd på något sätt…

 

bild