Idéer, idéer, idéer – må brunnen aldrig sina

Att stå i en bokhandel eller i ett bibliotek och läsa baksidor är oerhört tillfredställande. Som en tyst trailer spelar de där få meningarna upp en möjlig historia för ditt inre. Ibland blir historien väldigt tydlig, men inte sällan står jag där och funderar:

Hur tusan ska hen få ihop det här?

Det verkar omöjligt. Byggstenar tycks saknas för att strukturen ska hålla hela vägen och ändå … ändå blir det ofta så oerhört bra. Jag slutar aldrig att fascineras över folks förmåga att komma på historier att berätta. Visst finns det genrer och saker som snuddar vid eller rentutav följer tidigare etablerade stigar fram, men där det räknas är det otrampad mark. När jag en gång i tiden bestämde mig för att jag skulle börja skriva böcker fick jag kämpa ur mig det här. Jag hade inga karaktärer som vrålade inombords och krävde att få kliva ut i ljuset. Där fanns ingen stig alls att följa, bara en igenvuxen skog som krävde att jag röjde en väg fram.

Jag ska inte dra den här metaforen för långt, men jag kan väl ändå få konstatera att jag snubblade rejält på vägen fram och väl vid målet var jag så mörbultad att jag inte skrev igen på länge. Men så kom den där föräldraledigheten och jag hade plötsligt elva månader där jag visste att jag i två, tre timmar om dagen, skulle ha noll och inget att göra. Jag ville inte slösa bort detta framför tv:n, så jag gjorde en professor Baltazar och när jag funderat klart hade jag en början och ett slut. Det fick duga och det visade sig duga rätt bra.

Inte till den grad att jag fick ett kontrakt, men jag skrev åtminstone ett manus som lockade till läsning och som ett par förlag berömde i sina refuseringar. Hur jag kom på den historien? Det har med Kalle och Hobbe att göra, så mycket kan jag väl säga. Plötsligt (det är så skönt att få skriva till exempel Plötsligt utan att behöva tänka på att det är ett i det närmaste förbjudet slaggord) började det rinna till. Jag hade funnit min stig, (sorry).

Mitt näst senaste manus, det som nu ska bli till debuten, började växa fram under min tid som sportjournalist på Expressen. Jag hade en reportageidé där som jag tyvärr aldrig fick gehör för hos mina chefer. Det i kombination med en intervju Matt LeBlanc gjorde med Conan O’Brien blev till Nästan Friends. Det manus jag nu jobbar med, min första deckare, kom sig av en protest mot bäverjakt och det där ”mordhuset” jag inte kunde låta bli att använda. Där kan ni snacka om en karaktär som skrek på mig. Och saken är den att jag nu får idéer till nya böcker ständigt och jämt. Något någon säger sätter igång kvarnarna. Något jag läser, något jag ser på tv eller film eller … ja, egentligen vad som helst.

Om en idé håller hela vägen går inte att veta förrän jag verkligen ger den möjlighet att växa i min skalle och det har jag bara utrymme för när jag är färdigt med det jag håller på med för tillfället. Oavsett vilket är jag glad att de finns där för de har inte alltid gjort det och jag vill inte ta dessa för givet. Jag kan bara hoppas att den brunnen aldrig sinar så att mina baksidor i många år framöver kan få folk att spela upp den där inre trailern och ställa sig frågan:

Hur tusan ska han få ihop det här?

En dag ska jag berätta hur vi lyckades

Att hänga med författarInstagram är inspirerande. Det är stöttning, positivism, lyckönskningar och en vänlighet som känns sällsynt mellan främlingar på sociala medier. Ta det från någon som hängt yrkesmässigt på Twitter sedan 2012. Det är allt detta och …. ett sting av avundsjuka. Jag har nu övergått till att tala helt om mig själv här, men jag skulle bli förvånad om jag är ensam. För vi vill väl alla samma sak? Bli upptäckta, lästa, hyllade, recenserade, nämnda i tidningar och sälja en massa böcker. Så hur gör man då detta?

Att skriva en bra bok är det första du måste göra, men det räcker inte. Jag tror tyvärr inte det. Det finns ett hav av berättelser där ute att drunkna i och även om du skrivit något alldeles strålande är det långt ifrån tillräckligt för att hålla dina sidor över ytan av alla ord. Särskilt inte när du ges ut av ett mindre förlag. Jag tror inte att jag förnärmar min förläggare om jag säger att min dröm givetvis var att någon av de stora skulle komma farande med papper i hand och be mig skriva på och sedan slänga marknadsföringspengar efter mig. Allt det här är ju en övning i självförtroende och ju fler som tror på det du gör desto bättre känns det.

Nu är jag inte naiv. En okänd debutant får inte den behandlingen, inte ens av det största förlaget, men det finns en apparat bakom kollegor som satt sin namnteckning på papper tillhörande välkända förlagshus som jag kommer sakna. Sådant som sker per automatik där. Det kan vara debutantpresentationer i svensk Bokhandels katalog, att man nämns bland debutanterna i Boktuggs lista, proffsfotografer som tar porträttbilderna, eller att ens bok självklart hamnar högt i högen hos recensenterna. En agentur är givetvis inte heller lika intresserad av att ta sig an en debutant som kommer ut på ett mindre förlag. Och så vidare.

Således kommer mycket hänga på mig.

Men missförstå mig inte nu. Jag är överlycklig över att min redaktör Linda såg något i mitt manus, vågade ge det en chans och lägga sin kunskap och sitt livsverk bakom i att göra det ännu bättre och jag tar det där lilla stinget och ger mig själv en rejäl injektion av ”jag ska fixa det här”–känsla. För jag är redo att jobba stenhårt för att läsarna ska upptäcka det jag har skrivit. Det är nämligen en bra bok. Det har jag fått bekräftat av massor av människor, även sådana som arbetar på stora förlag, och jag ser faktiskt fram emot att få göra fotarbetet.

Jag har så många idéer om hur jag ska förvandla min historia till ett skepp som färdas över det där havet och lägger till i mängder av läsarhamnar. Några är konventionella, några är helt nydanande.

En dag hoppas jag få berätta hur vi lyckades. Hur jag och mitt förlag gjorde något som överträffade alla förväntningar. Arbetet har redan börjat.