En helt genomsnittlig debut

Mitt första inlägg sammanfaller märkligt nog med min födelsedag. Jag fyller 36 i dag. Någonstans har jag läst att just 36 är genomsnittsåldern för att debutera som författare i Sverige, men när jag googlar runt får jag fram olika siffror, allt från 35 till 43. Astrid Lindgren var 37. Eftersom jag gärna vill se en mening med det här inlägget så väljer jag att fokusera på hörsägen och bestämmer från och med nu att 36 år är Den Svenska Genomsnittsåldern Vid Författardebut. 

Bild från förra året när jag fyllde 35 och man fortfarande kunde fira på lokal.

Jag har sällan känt mig så genomsnittlig. Jag är vit, kvinna, i rätt ålder och jobbar inom media. Dessutom är jag en författardebutant som började skriva utifrån en självupplevd erfarenhet, vilket jag har lärt mig är typiskt för kvinnliga författare. Det känns bra att vi redan från början etablerar premisserna: från mig kan ni inte förvänta er några stordåd. Men förhoppningsvis helt okej inlägg med lite överdrifter här och där för dramatisk effekt. I bästa fall ett gott skratt (fast räkna inte med det för då får jag prestationsångest).

Eftersom jag inte känner er läsare ännu och ni inte känner mig så tänkte jag börja med att dela med mig av en snyfthistoria ur mitt liv. Sådana brukar vara en bra ingång till en långvarig relation. När jag gick i gymnasiet, i början av 00-talet, uppskattades mina försök till skojiga texter inte av alla. Min lärare Anita gav mig nämligen aldrig mvg på uppgifterna, eftersom hon hävdade att jag skrev “för humoristiskt”. Det blev vg, ibland vg+ eller till och med vg++. Men mvg-nivån nådde jag aldrig. De där plussen fanns bara där för syns skull, det var inget som inverkade på slutbetyget. Det blev till slut ett vg i ämnet textkommunikation. Om Anita läser detta så vill jag säga: tack. Tack för att du fick mig att känna mig som en underdog som hade något att kämpa emot. Även om det i min lilla medelklassbubbla bara var mot några töntiga plus som inte betydde något. 

Jag kan tillägga att jag en gång i högstadiet fick vg+ på ett matteprov och grät mig till ett mvg av min alldeles för snälla mattelärare. Det är ett av mina mindre stolta ögonblick men likväl kännetecknande för min person. Metoden är inget jag rekommenderar, inte heller när det kommer till att skicka in sitt manus till förlag. Jag har nog aldrig hört talas om någon som gråtit sig till ett bokkontrakt. Min egen historia om hur jag blev antagen sparar jag till ett framtida inlägg, eftersom det skulle förstöra den bild jag målat upp av mig själv som en person med begränsad talang, ständigt kämpandes i motvind. Just nu kämpar jag till exempel mot impulsen att radera hela detta inlägg och skriva något vettigt istället. 

Det slår mig att jag kanske borde passa på att nämna min roman “Någon annans tidsfördriv”, som är hela anledningen till att jag får skriva på Debutantbloggen. Jag började skriva i mars, precis när coronapandemin hade lamslagit landet. Under de följande sex månaderna skrev jag oftast på nätterna efter mitt skiftjobb där jag slutar vid midnatt. Timmarna mellan 00-03 var bara mina, då jag satt och knattrade på tangentbordet vid mitt köksbord. Det blev en historia om jakten på en catfish, om Doris ganska jobbiga familj i Värmland och om hennes jobb som pressansvarig för dokusåpan Château Amore. 

Just nu känns juni, då boken ges ut, väldigt långt bort. Jag får stup i kvarten impulsen att be förlaget dra tillbaka boken så att jag slipper utgivningsångesten. Men det är väl precis det den här bloggen ska handla om. Mitt första blogginlägg passar alltså perfekt in i mallen och jag kan därmed trycka på “publicera”, lättad över att ha motsvarat förväntningarna precis lagom mycket. Hörs snart!

Att följa sin dröm

Mia blogg större

Foto: Jini Sofia Lee

När livet ställs på sin spets börjar en omvärdera de prioriteringar och val en hittills har gjort. Ett sådant avgörande ögonblick för mig var när min mamma dog för 13 år sedan. Det som tidigare hade varit självklart var inte längre det och jag fick börja orientera mig fram i livet med en egen kompass.
Plötsligt insåg jag att mitt liv också kunde ta slut mycket tidigare än väntat. Borde jag då inte göra det jag verkligen ville göra? Skulle jag ägna resten av mitt liv åt att göra saker som andra förväntade sig att jag skulle göra?

Jag pluggade vid det tillfället på juristlinjen. Jag hade bra betyg och skulle säkert bli en alldeles utmärkt jurist. Språket är viktigt för en jurist och de skriver mycket, men var det tillräckligt? Var det detta jag ville ägna den största delen av min vakna tid åt de närmaste 40 åren? Inom mig skavde det. Vad var det egentligen JAG ville göra om jag tillät mig att känna efter?
Svaret var att jag inte visste, för jag hade aldrig känt efter ordentligt. Aldrig lyssnat på mitt hjärtas röst. Dock hade jag upptäckt att när jag egentligen borde ha pluggat till mina juridiktentor skrev jag istället hellre på barnboksmanus. Det var det som lockade och drog.

En månad efter min mammas bortgång anmälde jag mig därför till mitt livs första skrivarkurs. En kurs i att skriva för barn och ungdom på Skrivarakademin. Det minsta jag kunde göra var att ge skrivandet en chans. Det kanske var en impulshandling mitt i sorgen och dimman, men jag följde åtminstone mitt hjärta. Och sakta men säkert började jag inse att jag hade hittat rätt. Jag hade kommit underfund med vad jag verkligen ville göra.

Enligt en undersökning som gjorts om vad folk ångrar på dödsbädden visar det sig att det vanligaste  svaret var att de inte hade följt sina drömmar.

”De flesta hade inte ens uppfyllt hälften av sina drömmar och var tvungna att dö med vetskapen att det berodde på val dom själva hade gjort, eller inte gjort.”

Jag vet i alla fall att det är någonting jag inte kommer att ångra. För jag följer min dröm just nu.

Sedan får en acceptera att det kan ta lång tid att uppfylla sin dröm. Men varje litet steg leder en framåt på vägen mot drömmen. Och uppnår en aldrig sin dröm har en i alla fall försökt.
Jag brukar tänka så här: Alla författare, oavsett hur framgångsrika de än är, har börjat med ett tomt dokument i datorn eller tomt pappersark.
Alla har börjat från noll.

Har du börjat? Jag hoppas det.

Vinn debutanternas böcker

Denna lördag bjuder vi på något alldeles extra, nämligen en chans att vinna ett bokpaket med alla våra böcker 🙂

För att vara med och tävla lämnar ni en kommentar under detta inlägg där svarar på dessa två frågor:

  1. Vad är ditt bästa skrivtips?
  2. Vad vill du läsa mer om här på bloggen?

Vinnaren utses av oss fem debutanter och tävlingen pågår tom. lördag 19 augusti klockan 23.59.

Våga göra dem fula, fokusera och håll i det

img_6998

Karin och Erik. Så heter mina huvudkaraktärer i Stockholm psycho. Det är 35 och 38 år gamla och bor i innerstan. Erik är ensamstående pappa och Karin är mest bara ensam. Alltså, hon är gift och har en bästa vän, men ingen som egentligen förstår henne. Så otroligt originellt, tänker du kanske nu. Ännu en samtidsroman om vuxenlivet i storstaden. Och det är det, en berättelse om verkliga människor men med en riktigt psycho tvist.

När jag började skriva tänkte jag att historien enbart skulle handla om Karin. Eller, jag tyckte det var roligt att driva med samtidsfenomen och var tvungen att ha en story. Det förvandlade också huvudpersonen till en överdrivet hård karikatyr, svår att relatera till och full av bitterhet. Efter trettio sidor började oron gro någonstans i magtrakten. Vem orkar läsa 300 sidor om det här tjatet? I ett desperat försök att göra Karin mer älskvärd och någon man faktiskt vill följa kastade jag in detaljer som skulle visa att hon var godhjärtad och dråplig. Ni vet sådär charmigt fumlig. En sådan som säger tokiga saker när hon blir stressad och trasslar till sitt kärleksliv i förvirringen (”I carried a watermelon”). Det blev oerhört paradoxalt eftersom hon var en styckmördande halvpsykopat. Här började problemen.

Ganska snabbt gick berättelsen på tomgång och det fanns inte något djup att ösa ur när det gällde Karin. För att läka problemet bestämde jag mig för att lägga till ytterligare ett perspektiv att bolla med. Erik. Han skulle vara en varm kontrast till världen där allt handlade om yta, materialism och statusmarkörer som Karin trevade runt i. Han var lång, stilig och trygg. Främst för att jag själv var förälskad i Erik. Jag var rädd om honom, ingen fick tycka illa om Erik. Han fick oskyldiga egenheter i stil med att han kom för sent. Dessa kompenserade han givetvis snabbt med att göra rätt. Han åkte till återvinningscentralen och sorterade sopor eller sa till folk som fimpade på gatan. Kanske kunde det bli en romantisk samtidskomedi trots allt, plus lite mord? Den redan ostyriga historien tog ännu en riktning.

”Var inte rädd för dina karaktärer, det märks. Våga gör dem fula”, sa min kursledare. Jag var ungefär åttio sidor in i berättelsen och fick sätta mig ner och tänka om igen. Vilka konflikter hade de egentligen och hur tänkte de kring situationerna de hamnade i om de inte skulle vara tillrättalagda? Vad händer om jag skiter i att förställa dem för att andra ska gilla dem?

Det var då jag hittade hennes röst. Den osminkade Karin. Hon är inte någon mysig antihjälte och inte heller någon hatare. Bara osedd och totalt oförmögen att förändra sitt liv. Hon har ingen erfarenhet av närhet och är gränslöst naiv. Hon ljuger, hämnas oförrätter på ett passivt aggressivt vis och dränker sin oro i alla tänkbara former av bedövningsmedel. Karin anmäler irriterande kollegor i kontorslandskapet till att leda pausgympan och betalar carefree med makens kreditkort varje gång han gör något hon inte gillar. Hon smular ner sömnmedel i folks mat och knarkar sig igenom feedbackövningar på jobbet. ”Jag har aldrig läst om kvinnor som beskrivs på det sättet”, var en bekymrad kommentar från en person i min skrivargrupp. ”Alla kvinnor i berättelsen är egoister”, var en annan.

Erik, som jag själv tyckt om, trodde sig nu vara bättre än andra men vågade aldrig säga ifrån. En irriterande präktig besserwisser. Han hakar upp sig på detaljer men missar helheten. När han blev mänsklig blev han frustrerande feg och lät sig själv förnedras av sin dominanta exfru. Jag ville skrika till honom att han skulle slå tillbaka, men han verkar sjukt trög. Kanske för att han fått sina smällar under uppväxten. Han ältar maniskt, lämnar sitt barn ensam för att stalka mannen frun dejtar och stjäl saker från återvinningscentralen istället för att sopsortera. (Olyckligtvis en motorsåg som använts vid en styckning, höjden av otur). Han hamnar i storbråk och vägrar inse att sonen behöver stöd. Men han är en pappa som strider hårt för sitt barn och i det kriget är han beredd att göra vad som helst. En del av mina manliga vänner har kommenterat att det är upplyftande att läsa om en man med föräldraskap som en av huvudkonflikterna.

Plötsligt fanns det tusen saker att skriva om hur Karin och Erik hanterade situationerna de ställdes inför och deras inre monologer fick jag korta ner istället för att verka fram. Det stora problemet för mig blev att begränsa (no shit). ”Rensa bort allt som inte bygger karaktär eller driver handlingen framåt”, blev kritiken från förlaget.

Stockholm psycho utvecklades till en makaber thriller och en orgie i cynism men också en historia om ångest och ojämställda relationer. Karaktärerna är skamfilade och moraliskt bankrutta men jag älskar dem. Erik mest. Honom hoppas jag att det går bra för.

Alla gillar inte mina karaktärer och några kommer säkert att hata dem. Missa poängen, humorn och samhällskritiken. Någon kommer bli ordentligt provocerad eller känna sig exkluderad alternativt träffad. Det är så klart inte meningen och enormt tråkigt eftersom jag verkligen har lagt ner otroligt mycket jobb på historien. Jag önskar att alla gillade den och förstod den. Men jag ångrar inte att jag vågade följa min kursledares råd, för Stockholm psycho fick ett eget språk.

Mitt i det uppskruvade och absurda är Karin och Erik ärliga oavsett om man gillar dem. Det är värt även smockorna.

I efterhand skulle jag ha planerat perspektiven och tonen bättre innan jag började. Då hade jag sluppit skriva om så förbannat många gånger. När jag skickade in till förlaget och de bad mig göra om allt ytterligare en gång kändes det som att ligga med ansiktet mot det svettiga golvet och höra domaren räkna ner. Men jag lyssnade på dem och reste mig. Den sista ronden är den tuffaste jag utkämpat. Jag tog mig igenom den på ren vilja.

Att hitta rätt ton och få huvudperspektiven att lira tillsammans är en jätteutmaning när de kommer till under historiens gång. Idag har jag ett dokument på min dator som är trettio sidor långt som bara handlar om Karin och Erik. Backstoryn som beskriver allt om dem. Hur har de växt upp? Har de syskon? Vad jobbar de med? Vad röstar de på? Vad kör de för bil? Bakgrundsbeskrivningen fungerade som en kompass under det senare arbetet med boken. Så fort det kändes som att jag höll på att tappa bort dem kunde jag gå tillbaka till den och oftast hitta svaret. Jag önskar att jag hade börjat med backstoryn.

Till nästa bok har jag lärt mig vad som gäller. Planera matchen. Mjuka knän, stark mage och garden högt uppe. Våga göra dem fula, fokusera och håll i det.

Jag är inte rädd längre.

boxning

(En hälsning från världens coolaste kvinna Åsa Sandell som jag hade förmånen att bli tränad av. Jag brukar ta fram och läsa den när jag behöver pushning.)

När världarna kolliderar

img_6998

”Jaha, du är deckarförfattaren. Jag har läst din bok”, utbrast min blivande chef när vi möttes i kaffekön. Någon framför hade dubbeltryckt på espressochock och vi hade ofrivilligt fastnat framför stapeln av pappmuggar i fikarummet. ”Vad kul”, hörde jag mig själv svara. Överentusiastiskt samtidigt som kinderna blossade. Min hjärna gick på högvarv. Hur mycket kan han ha läst? Har han tagit sig förbi styckningen? Har han läst om tablettmissbruket? Oh lord, har han läst hela? Fattade han poängen, att det är en drift med det perfekta livet? Det vibrerade inombords och i en mikrosekund kändes det som om jag skulle svimma.

När jag skrev Stockholm Psycho gjorde jag det befriat från oro över vad andra skulle tycka, mina föräldrar, min chef och folk på föräldramöten. Jag ville skildra en del av tillvaron som faktiskt existerar även om jag naturligtvis har skruvat upp varenda beståndsdel några tusen varv för att få bättre skärpa och mer blås i historien. Meningen var inte att det skulle bli en ofarlig mellanmjölksstory. Mina vänner var de jag såg som målgrupp och i vissa avseenden är den därför helt ärlig.

Eva Frantz som gästbloggade tidigare satte fingret på något som jag tycker stämmer väldigt väl. Att få sin bok utgiven är som att ha en kärleksrelation med någon som plötsligt bestämmer att det ska vara ett öppet förhållande. Det är att dela sina tankar och en form av intimitet med alla, utan kontroll. Även om berättelsen inte handlar om mig eller mitt liv är det min röst, min värld och mina glasögon som människor inbjuds att kika genom. Jag fattade aldrig hur läskigt det kunde kännas.

Min berättelse skildrar en passivt aggressiv kvinna som knarkar sig förbi meningslösa teambuildingövningar på kontoret, sitter på fina middagar och låtsaslyssnar på politiska plattityder samtidigt som hon och hennes väninna mördar och gömmer kroppsdelar bland Stockholms utsatta, därav titeln Stockholm Psycho. Det är en orgie i cynism och samhällskritik men också en berättelse om ojämställda relationer och oförmågan att styra sitt liv. Alla karaktärer är egoistiska och moraliskt bankrutta.

När det blev klart att den skulle ges ut var jag osäker på om jag skulle göra det under eget namn eller hitta på en pseudonym. Kunde jag verkligen sätta min signatur på den? I min yrkesroll tycker jag att professionalitet är viktigt och jag håller gärna jobbet åtskilt från mitt privatliv. För mig är det också ovant att eventuellt synas i sammanhang utanför detta och Stockholm Psycho tillhör den andra sfären.

Efter att ha funderat en stund slutade det emellertid i en helomvändning. Jag valde att använda hela mitt efternamn, inte bara det formella. Skälet till det är att jag står för min text. Alla människor kan inte skriva en bok och ännu färre får chansen att se den utgiven. Jag är stolt över att jag genomförde projektet och jag vill förknippas med det. Det är bara det att berättelsen inte passar överallt och jag kan inte påverka när och var den dyker upp och framförallt inte hur den tas emot.

En del personer som tycker om boken har kommit fram till mig och sagt det, skickat jättefina mejl och sms. Det värmer otroligt mycket. (Att få uppskattning för något eget som man verkligen kämpat för är fantastiskt, jag önskar att alla fick uppleva det.) Sen finns det de som blir provocerade, hatar berättelsen och gärna vill ge både boken och mig en rejäl smocka. Och så de som inte fattar något alls. Den sistnämnde kategorin är den svåraste.

Diskussionen i kaffekön slutade med att jag bytte ämne, tog min kopp och satte mig i de rödspräckliga sofforna. Under hela presentationsfikat med nya chefen grunnade jag på vilken läsarkategori han kunde tänkas tillhöra. De som gillar, hatar eller inte fattar? Tänkte han kanske att boken var självbiografisk? Jag övervägde om jag helt random skulle försöka flika in något i stil med ”Jag kan skära upp kanellängden men jag har alltså aldrig styckat någon. Jag lovar. Jag frågade en som brukar slakta får om hur man gör.” Eller kanske ”Jättegott kaffe i de nya automaterna, jag skulle aldrig få för mig att blanda sömnmedel i det, bara för att huvudpersonen i min bok gör sådant.” Men jag höll tyst.

Sen kände jag mig självupptagen och fånig. Han tänker antagligen inte på det alls. Boken betyder enormt mycket för mig, men inte för alla i min omgivning. I synnerhet inte när den dyker upp i ett omotiverat sammanhang. Lite som när folk får barn. Det är det största som kan hända för de nyblivna föräldrarna, den närmsta kretsen och de särskilt intresserade men ingen jättegrej för resten av världen. De som aldrig har försökt skriva en roman har ingen aning om hur svårt det är och många människor läser inte ens böcker. Det slog mig att det också är räddningen när den där läskiga känslan av att vara utlämnad väller över mig. Även om intimiteten delas med andra stannar digniteten av det kvar hos mig.

img_7749

(Omslaget till Stockholm Psycho – motsatsen till ”trevligt” i ett fikarum på kontoret)

Limbon

img_6998

När jag var liten hade vi en blank svart katt. En nyårsafton sprang hon bort och några veckor senare föddes tre små kattungar. De var det största jag hade upplevt och jag kände mig lyckligast i världen. Helt oväntat uppfylldes en dröm som jag aldrig vågat drömma.

Jag hade en skånsk pappa också som alltid längtade hem. Varje gång vi var lediga reste vi söderut. I normalfallet en oerhört påfrestande bilresa på ungefär sex timmar då hela familjen hetsigt packade in sig i den praktiska Volvon tillsammans med trasmattor, blomkrukor och vandrade pinnar. Höjdpunkten inträffade normalt i höjd med Brahehus när det blev fikapaus bestående av hemmagjorda plättar och ljummen lättmjölk ur sirapsflaska. (Ett förtydligande för er som är födda på den andra sidan om sjuttiotalet – det var inte så att vi hade en hang-up på just sirap, petflaskor fanns inte under den här perioden och sirapsflaskan var därför ett stående inslag vid varje picknick. Föreställ er en tid då allt saknades – mobiltelefoner, tv-kanaler och rimliga frisyrer.)

Svarta Katten tyckte absolut inte om att åka bil. Såg hon att vi började packa gömde hon sig omedelbart på något listigt ställe, innanför överkastet i den nybäddade sängen eller bakom någon trevlig brun stenkärlskruka. Under bilresorna for hon sedan runt som ett jamande yrväder, flämtade med tungan hängande utanför munnen och svetten droppande från nosen och tassarna.

Första skåneresan på det nya året var det premiär för kattungarna att följa med. För att de inte skulle klättra runt i bilen och hamna under gaspedalen eller försvinna bland bråten tillverkade min pappa ett lock till Svarta Kattens korg. Locket hade en lucka och var så finurligt konstruerat att Svarta Katten kunde hoppa in och ut men inte ungarna. Den här gången låg hon snällt kvar i korgen och spann medan ungarna diade och vi obemärkt packade in dem. När bilen startade uppstod paniken. Svarta Katten flög upp, kastade sig ut ur korgen men fastnade i en limbo. Å ena sidan ville hon planlöst stressa runt i bilen och försöka förstå situationen, å andra sidan ville hon inte lämna sina ungar. Hennes ylande skar sönder trumhinnorna på oss och tassarna lämnade svettfläckar på jeansen (Levis 501 – stekhett vid den här tiden). I höjd med Nyköping hittade Svarta Katten en kompromiss och fann sig tillrätta ovanpå locket. Därifrån hade hon uppsikt över vad som hände i bilen och kunde samtidigt skymta kattungarna i springan genom luckan. Om de tystnade stack hon beslutsamt ner tassen i hålet och puffade till dem så att de pep. Pipen lugnade henne. De var kvar och de levde.

För en dryg månad sedan föddes min bok. Den släpptes tidigare än beräknat och jag var inte beredd. Alltså, jag visste att den skulle komma ut eftersom jag hade skrivit på ett kontrakt, men jag hade inte hunnit förbereda mig mentalt. Först kändes det otroligt stort och jag var lyckligast i världen. Den där drömmen som jag aldrig vågat drömma hade ännu en gång blivit verklighet.

Nu har den funnits i några veckor och jag har förvandlats till Svarta Katten. Boken är min lilla unge. Den ligger i botten på korgen och uppe på locket sitter jag, fast i limbon. Lätt panikslagen och helt utan kontroll över situationen. Jag flämtar och svettas och undrar vart vi är på väg.

Stockholm Psycho är en ljudbok, producerad exklusivt för ljud. Det finns inget fysiskt alster med vackra pärmar att ta fram och hålla lite i när jag behöver. Den syns helt enkelt inte om jag inte loggar in och öppnar korgen. Så fort jag inte längre hör något från den eller får någon form av respons som visar att den existerar måste jag glänta på det där locket, sticka ner tassen och peta på den för att försäkra mig om att den är kvar. Det har bara gått några veckor men tiden mellan pipen är redan oroväckande långa. Jag undrar bekymrat hur jag ska lyckas hålla den vid liv.

Tidigare var jag rädd för att folk skulle vara taskiga mot min unge när den släpptes ut. Nu är jag mest rädd för att den inte ska överleva bilresan. Jag vet att dagen då ljuden från korgen tystnar, hur mycket jag än petar på den, kommer en del av mig också att dö.

 

Älskarinnan, samvetet och det gränslösa egot

img_6998

”Hur hinner du skriva?” Det är den vanligaste frågan jag får från människor när jag berättar att jag har skrivit en bok. En del personer tillägger ”Du som har barn och allt. När jag hade småbarn hann jag inte någonting.” Sen kniper de ihop munnen och lägger huvudet på sned medan de betraktar mig stamma fram något förljuget klämkäckt svar som går ut på att jag antagligen är en övermänniska.

Det enkla svaret på frågan är ”jag hinner skriva för att jag gör uppoffringar.” Det mer sanningsenliga svaret är ”det är min passion och jag är ego och tillåter mig att leva ut den”.

För att skriva en bok måste man hitta tiden och vara disciplinerad nog att ta vara på den när den finns. Det enkla uppoffringarna, som folk ofta glatt tipsar en om, är att fundera igenom hur man använder dygnets vakna timmar. Skit i att slökolla på tv, logga ut från sociala medier och använd den där stunden när alla andra sover eller hålen du just upptäckt i din kalender. Jag önskar att det räckte för att det ska bli en bok, men jag vet att det inte är så. I alla fall räcker det inte för mig. Jag är ingen övermänniska och inte heller perfekt. Det hade aldrig blivit någon bok om jag inte hade tillåtit mig själv att satsa i princip all ledig tid jag har på skrivandet.

Missförstå mig rätt, det är ingen plikt att skriva, det är en dröm. För mig innebär det att få förlora mig i en egen värld där jag älskar att vara och jag gav mig helt enkelt den möjligheten. Jag använde inte bara den där ”gratistiden”, jag använde nästan varenda sekund jag inte var på jobbet till det. Alla helger, hela semestern, alla lov och alla kvällar. Jag tackade nej till middagar och aktiviteter. Istället satt jag fastnaglad vid datorn och njöt. Jag gjorde detta trots att jag inte visste om det skulle leda till något, om boken någonsin skulle bli utgiven. En mer rutinerad person kan säkert få till en roman med mindre ansträngningar men för mig var det enda sättet.

Det hjälper ju till att skrivandet är min älskarinna. Om ingen stoppar mig lägger jag all min vakna tid på det. Alltså, någon måste handgripligen dra mig från datorn vissa perioder. När jag skriver glömmer jag att äta, sova, hela tillvaron runt omkring mig försvinner. Det är inte svårt att tacka nej när man får fly till det man älskar, men allt har ett pris. Jag glömmer även min familj.

Jag har tre barn, som betyder hela världen för mig. Det låter som en lögn när jag nyss berättat att jag väljer att sitta vid datorn istället för att åka skridskor eller titta på film med dem när vi är lediga. Men båda påståendena stämmer. Min man är den i vårt hem som handlar nya vantar, skjutsar till fotbollsträningar och lagar mat trots att jag är en stark förespråkare av delat familjeansvar. Men jag lever inte som jag lär. Just de där praktiska delarna är kanske ingen förlust om man inte är särskilt intresserad av husliga sysslor men när jag ska natta barnen och de säger ”vi vill att pappa ska lägga oss, det är han som tar hand om oss” skär det i mig. Eller när de tittar förvånat på mig och frågar ”ska mamma följa med?” eftersom det inte tillhör vanligheten. Det är då jag inser vad jag offrar. Ångesten river sönder hjärtat. Om livet tar slut i morgon, gör jag rätt prioritering?

Jag vet att den där kommentaren från folk i min omgivning ”Du som har barn, hur hinner du skriva?” inte är menad att låta anklagande (åtminstone inte alltid), men i de lägena, när jag vaknar upp från min skrivarvärld och inser priset jag tillåter mig betala, är det precis vad den lilla samvetsdjävulen på min axel skriker till mig. Det är då jag önskar att jag hade ett bra svar på varför jag låter mina egna intressen och behov ta så stor plats.

Det allra värsta, helt oförlåtliga enligt samvetsdjävulen, är när jag utan att tänka efter plötsligt prioriterar att göra något helt annat mitt i en skrivarperiod. Träffa vänner, gå på bio eller träna. Då hoppar djävulen upp och ner av ilska och skräder inte orden om vilken självupptagen egoistisk skit jag är. ”Jaha, nu kan du tydligen ta en paus från skrivandet för att träna eller träffa vänner men inte för att umgås med familjen? Vilken förälder gör så?” Jag har inget svar på den frågan heller, mer än att jag behöver även det ibland för att fungera.

Det här är det jag tycker är det allra svåraste med det där rådet ”hitta tiden för att hinna skriva boken.” Att inse att det kräver jättemycket för att få ihop en längre berättelse och under hela arbetet kommer det sitta en liten samvetsdjävul på axeln och kritisera valen och diktera jantelagen.

Jag vet att jag inte kan leva utan min passion, jag måste fortsätta skriva. Nu, när det första försöket blev en bok, ännu mer. För att tvinga bort den där djävulen har jag satt upp några levnadsregler för mig själv inför 2017.

Nummer ett är en gräns för när jag måste lämna datorn. På helgerna är det familjetid som gäller efter klockan 19:00 oavsett om jag är mitt i en scen. Nummer två är att ta tjänstledigt och på så sätt frigöra tiden jag varje dag lägger på mitt arbete. Alla har inte förmånen att vara tjänstlediga, jag är väl medveten om att det är en lyx och en prioritering. Jag kommer få downshifta levnadsstandarden under ledigheten men varje krona jag avstår förvandlas till skrivtid och frigör i förlängningen fritid som därmed kan läggas på familjen. Nummer tre är att se till att vara närvarande när jag umgås med mina barn. Hellre kort och betydelsefullt än länge men med tankarna på en annan plats. Nummer fyra, och detta är det svåraste, är att acceptera att jag är ett ego. Under 2017 ska jag regelmässigt svara personer som ifrågasätter min livsstil följande. ”Jag hinner skriva för att jag satsar på mig själv, jag gör det jag mår bra av och jag tycker det är okej.”

Nu stänger jag datorn för idag och går och pussar mina barn. Ses nästa tisdag.

Boken och jag

 

bildmaricakallner16

Tjo!

Mitt första inlägg på Debutantbloggen! Jag: förvirrad, osäker, nervös. Var ska jag börja?

Maria Küchen har skrivit en bok som heter Att skriva börjar här. Det anammar jag. Mitt skrivår på Debutantbloggen börjar här.

Jag är här. Ett nytt år har börjat. Våren ligger framför mig med studier och jobb. Jag läser två utbildningar: Författarskolans fördjupningskurs på Lunds universitet och skrivpedagogutbildningen på Skurups folkhögskola. Alltså är jag mitt uppe i kurslitteratur. Det är inte tråkigt, det är bra litteratur. Böcker som gör mig säkrare i mitt skapande. Läsning ger mig självförtroende. Gör att jag vågar testa skrivandet. Vågar ta ut svängarna. Vågar vara författare.

Debuten närmar sig. Lördagen den 18 mars släpps min bok. Jag läser om författarna som jag älskar och beundrar. Det är kvinnorna under det tidiga 1900-talet, de som kämpade för kvinnors rätt att skriva, att uttrycka sig, att författa under sina egna namn och inte under manligt pseudonym. Det är novellisterna under 90-talet som öppnade upp för en ny form av novellkonst, som skapade en genre som jag hittat hem i. Författarna finns här för mig. När förlossningsångesten kommer över mig för att min lilla bok ska ut i stora världen. När jag blir rädd. När jag vaknar på natten och ångrar mig och vill ringa min förläggare och skrika: ”Stoppa pressarna!” Då vänder jag mig till dem. Till författarna.

Debuten. Boken. Alla författare har varit här – i början. Att läsa deras debutböcker, att läsa om deras våndor och deras glädje tröstar mig. Jag är inte ensam. Och på Debutantbloggen får jag dela debutantåret med fyra andra författare. Vi är här tillsammans.  Det kommer att gå bra, även om jag är rädd.

Varför är jag rädd? För att jag är här. Jag har kämpat, jag har slitit mitt hår, jag har älskat och hatat manuset, jag har skrivit och skrivit om och strukit och skrivit nytt. Plötsligt är jag här. Är vi här. Boken och jag. Framme vid utgivningen. När manuset bara var en text i en ordbehandlare var det inte farligt. Jag hade kontroll. Ingenting skulle hända med det. Det kunde bara ligga där i datorn. Ett manus under arbete. Inte farligt.

Nu räknar jag dagarna till den 18 mars. Jag ser boken växa: inlagan, omslaget, paratexterna. Ett manus i ett Word-dokument som blivit en bok. Här är jag nu. I den överväldigande känslan av att vara framme.  Det är bara att tuta och köra och skriva

 

p.s Om du redan nu vill ta del av mina texter kan du gå in på min hemsida maricakallner.se där har jag publicerat noveller och prosadikter d.s

.

Lördagsenkäten: Hur lång tid tog det från att du först började skissa/skriva på din debutroman till dess att den fanns i en förstaversion?

10157221_701905456534394_6503728241913565292_nJohan Ring: Jag minns inte helt säkert, har flera gånger fått ta paus i romanskrivandet på grund av andra skrivprojekt. Men skulle gissa på att det rörde sig om några månader.

ThomasThomas Årnfelt: Tror jag började skriva de första spretande raderna i maj. Lovade mig själv att det skulle finnas ett manus som löpte till slut innan nyår. Och det fanns det. Därefter bearbetade hjag den versionen fram till nästa maj när jag började skicka iväg den.

bildFelicia Welander: Tja, hur långt är ett snöre? Min bok har växt mening för mening sedan flera år tillbaka. Den har fått åka på resor med mig, ligga till sig i byrålådan, fått följa med på manusbearbetningskurs och skickats på kritikrunda bland vänner och bekanta. Men det var ca fyra år sedan jag bestämde mig för att det skulle bli en bok. Att jag skulle satsa på att skriva ett manus. Sedan blev det ca två år av kontinuerligt skrivande, något år av att försöka lära mig om branschen och så ytterligare nästan ett år från att förlagsavtalet skrevs tills att den kom ut. Så svårt att säga – ineffektiv tid ca fem år, effektiv tid cirka två.

Ti bloggChristina Lindström: Cirka tre veckor.

FredrikFredrik Frängsmyr: Det tog nog fyra-fem månader innan jag hade ett första utkast. Jag höll på ganska länge att strukturera upp allt jag ville ha med i historien innan jag började skriva. Sen var jag tvungen att börja skriva den för att kunna göra färdigt strukturen. 🙂   Karaktärerna gjorde inte riktigt som jag ville där ett tag men jag fick ihop det till slut. Sen tog det ytterliggare ett halvår innan jag hade versionen färdig som jag skickade in till förlag.

Att få hålla sin debutroman i handen.

OmslagFelicia

Visst är det lustigt med de där allra största stunderna i livet – att de är så svåra att beskriva? I de där viktigaste stunderna finns plötsligt inga ord. Formuleringar känns alldeles för små och för futtiga för de stora känslorna som rasar inuti.

Precis så känner jag just nu. Jag försöker att lite nonchalant ta en sipp av ett glas vatten och le artigt mot min skribordskollega mitt emot, medan jag bara vill skrika av glädje – för jag har äntligen fått hålla i min debutroman i handen för första gången.

Om jag ändå skulle försöka mig på att beskriva den känslan så var det ungefär som att svimma, fastän jag var klarvaken. Att tryckas iväg av en glädjevåg så stark att den slår ut allt annat runtomkring. Att sedan resa sig upp och känna pärmarna i handen och inse att efter alla år av jobb, drömmar och tvivel så är drömmen faktiskt sann – den går till och med att ta på. Den ligger där framför mig med en rykande färsk doft från tryckeriet; en doft av sågspån och nysopad asfalt – som en svag förnimmelse av vår.

Och jag sitter så stilla jag bara kan, för att inte förlora känslan. För den här första gången kommer jag aldrig att få uppleva igen.

Kanske har du redan gjort den här resan? Eller så drömmer du om den? Då förstår du vikten i ögonblicket – och kanske kan du till och med sätta ord på det?

Idag tycker jag att det är svårt att hitta orden, men jag känner i alla fall ungefär så här:

bild

3 sociala (och osociala) medier inför boksläppet

Felicia låg nära

Jag är en sån där som gärna sitter med näsan i mobilen och surfar runt på allt ifrån Caitlin Morans Twitter-konto till Åsa Larssons Instagram. Så nu när boksläppet av ”Kanske imorgon” närmar sig har jag funderat mycket kring vilka kanaler jag själv ska finnas på. En liten varningssignal har dykt upp i mitt huvud och viskar att sociala media stjäl tid, massor av värdefull skrivartid, så istället för att finnas överallt har jag bestämt mig på att fokusera på de här tre:

1. Facebook page

Det känns bra att ha ett ställe där jag kan lägga ut allt nytt om mig och boken utan att trötta ut mina privata följare. Här lägger jag nyheter och press – plus tips och inspiration om skrivande och läsande. Har också en idé om att lägga ut bilder ur bokens miljö innan släpp. Något som skapar nyfikenhet om intrigen i ”Kanske imorgon”. T ex

Några resväskor vid en dörr.

Lingonsylt som rinner längs ett köksskåp.

En kvinnorygg som kör iväg på en Honda 750 Custom Spirit.

 

2. Instagram      

Fördelen med Instagram är att kunna tagga så mycket som möjligt så att nya, läs- och skrivsugna hittar dit. Så där kommer jag se till att alltid ”bjuda på” något; en dikt eller ett Dagens ord och sedan tagga som en galning: #debutant #kanskeimorgon #lästips #roman #skönlitteratur #vänskapsroman #dikt #dagensord #feelgood #feelbad #ord ”#skrivarlya #skrivgalen #jackrusselvidfötterna #bragrej #skriva #skrivgalen #ordglädje osv osv

 

3. Pinterest    

Det här är min absoluta sociala media-favorit. Inte bara för den värld av bilder, författarcitat,boktips och vackra omslag och annat som går att spara i egna mappar och hitta tillbaka till, utan också för möjligheten att kunna göra ett moodboard för varje karaktär i berättelsen. Både för mig själv i skrivarprocessen, men också för de läsare som vill titta in och se hur karaktären bor, hur hon klär sig, vad hon gillar osv. Så här ser t ex mitt moodboard för Monika ur ”Kanske imorgon” ut:

Skärmavbild 2015-01-12 kl. 14.22.58

 

Förutom Debutantbloggen – vilka författare gillar du att följa och var?

Hur det känns att debutera – eller ”Lyckan över att äntligen få vara elefant”.

Felicia låg nära”Hur känns det?” Den klassiska journalistfrågan ställs ofta just nu av mina vänner och bekanta. Och jag försöker att inte tjutande börja glädjegråta (som jag gör inuti), för det är nästan obeskrivligt. Istället brukar jag svara ungefär så här:

Tänk dig att du sedan du var sju år hade vetat att du var elefant. Att du gått omkring och varit stolt över dina stora öron, dina tunga fötter och din känsliga snabel. Och att du bestämt dig för att bli den bästa elefanten någonsin.

Men så flyttade Jante smygande in i ditt liv. Vem skulle vilja lyssna på ditt trumpetande? Vem trodde du att du var, egentligen? Snabeln var plötsligt i vägen, fötterna kändes för stora. Kanske borde du istället försöka vara en tiger? Eller en surikat? Eller en liten ökenråtta? Du försökte bli strategisk som tigern, snabb som surikaten och ilande pigg som ökenråttan – fast du kände ändå alltid i hjärtat att det där inte var du.

 Men en dag hände det något. Du blev så otroligt trött på att försöka vara någon annan. Så du tog mod till dig och började trumpeta högt och ljudligt – alldeles utan att fråga om lov. Och du gillade ljudet. (Visst, Elefantförbundet påstod att du måste producera minst två olika trumpetljud av god kvalitet för att få kalla dig elefant, men du visste vad du var ändå.)

 Och plötsligt började resten av världen också se det – och allt föll på plats. Dina stora fötter var inte längre klumpiga, de hjälpte dig att stå stadigt. Dina stora öron var inte längre i vägen, de gav dig möjlighet att lyssna. Och du skämdes inte längre över din känsliga snabel, utan den hjälpte dig att uttrycka dig. Alla dina egenskaper var perfekt anpassade för att vara just det du var menad för att vara – elefant.

Så du krängde av dig tigerkavajen, snörade av dig surikatdräkten, sparkade av dig de trånga ökenråtteskorna och kunde äntligen vara dig själv.

Du hade hittat tillbaka till din flock.

 

Ungefär så känner jag inför att vara elefa… jag menar debutant.

I dag händer det!

I dag kommer min bok ut. Jo, det är säkert och sant, i dag kommer Välkommen ut på andra sidan ut i butik och på nätet och allt det som tidigare bara varit mitt är nu allas att ta del av.

Det känns märkligt. Och underbart. Och läskigt. Men mest av allt fint, för det förstår ni ju själva, alla ni som läser den här bloggen, att har man skrivit en bok då vill man få den utgiven. Och nu händer det.

bild(21)

Jag hade kunnat berätta hur mycket som helst bara i det här första inlägget. Om hur det kändes när min förläggare Susanna Romanus på Norstedts ringde, om processen att formge omslaget, om textredigeringen, men jag tänker att vi har ju tid på oss, så i dag nöjer jag mig med att vila i den pirrande glädjen. Det där suget i magen, nästan som när man är kär, och glädjen när en vän som läst före alla andra skickar ett sms och skriver att hon älskar den. Att hon älskar Välkommen ut på andra sidan.

Alla kommer ju inte göra det så klart, älska den alltså, men just i dag, denna första dag när min första bok finns tillgänglig för alla som vill köpa den tänker jag inte på det. Just i dag är det fortfarande smekmånad, allt är vackert och magiskt och Välkommen ut på andra sidan är min bäbis som blivit stor och jag samlar på varenda sekund, vårdar ömt och är så tacksam och glad och stolt att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Så. Om ni vill ha min fina smällkaramell i bokhyllan, tveka inte för gud skull, jag tror och hoppas att ni kommer tycka om den. Vill ni kanske lära känna mig lite bättre innan ni öppnar plånboken, undvika att köpa grisen i säcken så att säga, så häng kvar här ett tag till, onsdag kommer vara min dag under det här året och det ska bli så himla, himla kul. Jag hoppas ni kommer med frågor, kanske önskemål, att ni lägger näsorna i blöt, undrar och funderar, men framförallt hoppas jag så klart att ni läser och att ni följer med oss under det här året.

Nu ska jag slänga in min välpackade väska i en taxi och flyga till Oberhof där det är skidskytte i helgen (ännu ett ämne att behandla längre fram, kanske gömmer sig några skidskyttefans här inne), och under tiden ska Välkommen ut på andra sidan leva sitt eget liv utan mig och glädjen över det hamnar sjukt högt på min personliga topplista.

Kram på er, AnnaMaria

Tack för allt!

För mig kommer 2011 vara ett av de viktigaste åren i mitt liv. Jag har fått barn, fått bokkontrakt och gett ut min första roman. Det har varit fantastiskt roligt att dela med sig av den litterära resan här på bloggen och jag vill verkligen tacka för alla spännande kommentarer jag fått och alla diskussioner som uppstått.

Förutom kontakten med alla trevliga bloggläsare har jag även haft stort utbyte av mina två bloggkollegor Oskar och Annelie. Det är ensamt att vara aspirerande författare och författare (eller skribent ;-)). Många har behov av att lufta tankar och funderingar med andra likasinnade och av den anledningen är bloggen ett otroligt verktyg.

Förutom Debutantbloggen har jag även bloggat på Fridas författardrömmar sedan 2007, och det stöd och de kontakter jag fått genom bloggandet har varit ovärderliga på min väg mot utgivning. Självklart kommer jag fortsätta att blogga på FF nästa år, även om majoriteten av min ”lediga tid” just nu ägnas åt att skriva ännu en historisk roman som förhoppningsvis kommer ut sommaren 2012.

Jag kommer även fortsätta att läsa Debutantbloggen, för fyra nya, mycket intressanta debutanter tar över vid årsskiftet och det ska bli så spännande att se vad de gör med bloggen.

Tack allihop för att ni läst  och tyckt till, och lycka till med era egna författardrömmar! /Frida

Vill du blogga på debutantbloggen under 2012?

Det känns märkligt att tänka sig, men snart är 2011 över. Under 2012 kommer det att komma nya intressanta böcker, och spännande debutanter. Precis som vi en gång tog över från förra årets debutantbloggare, är det snart dags för ett nytt gäng.

Debuterar du under 2012? Eller kanske känner du någon som gör det? Debutantbloggen innebär mycket jobb, men det är också fruktansvärt roligt. Dessutom får man möjligheten att träffa så mycket skönt folk från hela den svenska bokbloggosfären.

Hör av dig till oss!

Skicka ett mail till:
debutantbloggen@gmail.com

Välkommen med din ansökan!

Med vänlig hälsning
/Oskar, Annelie och Frida