Jag är livrädd


Nu är det inte långt kvar tills min bok släpps och när som helst kan den komma, den första läsarrecensionen. Det känns lite som att vänta på att ett plåster ska rivas av. Hur kommer det egentligen att gå och tänk om det gör ont?

Alla som skickat in ett manus känner säkert igen känslan: självförtroendet sviktar och man börjar tvivla på sin egen förmåga. Kommer någon att förstå det jag skrivit, kommer någon att tycka om det och därmed bekräfta att jag faktiskt är bra på det jag älskar att göra allra mest?

Min rädsla arbetar på flera plan.

1. Jag är rädd för att någon/några kommer skriva så elaka saker om min bok att jag helt tappar tron på mig själv och aldrig mer vågar skriva igen.

2. Jag är rädd att boken inte fyller sitt syfte, att ingen kommer att skratta åt mina skämt, dras med i min kärlekshistoria och tycka att historien är lika spännande som jag gör.

3. Jag är rädd för att småfel förstör läsupplevelsen (när texten sattes delades t.ex. två ord utan bindestreck = särskrivning, en petitess som får mig att kallsvettas).

Nu har jag blottat mig totalt. Det här så här det känns att ge ut en bok, fantastiskt och läskigt på en och samma gång. Nu förstår jag dem som aldrig läser recensioner. Och de som kallar sina verk för barn. Det känns faktiskt så, som om Charlotte Hassel lever ett eget liv och jag hoppas att hon får den behandling som hon förtjänar.

Syns jag så finns jag

Jag har ingen som helst utbildning i marknadsföring och ska jag vara helt ärlig har jag inte heller någon kunskap om hur man marknadsför sig. Dock förstår ju även jag att när man säljer en produkt (i detta fallet min debutbok Charlotte Hassel) gäller det att försöka nå ut till en potentiell publik. Om ingen vet att min bok finns kommer ingen heller att läsa den.

Hur gör man då detta? Hur når man ut till en publik?

Har man redan blivit publicerad kommer förmodligen några av de som gillat mina tidigare alster att vilja köpa mina nya, men detta är som sagt min debutbok.

Samma sak gäller media, har man redan en eller ett bar böcker under bältet är media betydligt mer intresserad av en än om man är debutant. Som ny författare får man snarare själv jaga media.

Inte heller kommer jag ut på ett storförlag som har massor med pengar att satsa på enorma reklamannonser i Stockholms tunnelbana.

Jag vet ju att min bok är bra och att många kommer tycka om den, men hur ska jag kunna kommunicera detta till marknaden?

Några idéer?

Hur micket får man stavva fel?

För någon vecka sedan skrev Oskar ett inlägg om hur viktiga hans alfaläsare som korrläser hans manus är för honom. Själv har jag, för första gången i mitt liv, genomlevt att redigera och korra ett manus inför utgivning. Detta är en process som många författare bävar inför, förmodligen eftersom det innebär otroligt hårt arbete som man aldrig blir riktigt färdig med. För det är precis så det känns när man redigerar, så snart man kommer till sista sidan så är det bara att börja om från början igen och vid varje genomläsning hittar man nya saker som behöver ändras eller som kan snyggas till.

Ett dunderfel jag gjorde när jag skrev Charlotte Hassel var att göra indrag med hjälp av mellanslagstangenten istället för tab-tangenten vid varje nytt stycke och vid talstreck. Andra misstag var att jag inte i förväg hade bestämt om jag t.ex. skulle särskriva tidsadverbial som igår eller använda la eller lade respektive sa eller sade. När man skriver en hel bok under en längre tid och inte bestämmer den här typen av saker i förväg så händer det lätt att man blandar olika former istället för att vara konsekvent.

Efter att ha genomgått processen och tillbringat löjligt mycket tid på att välja mellan la och lade kan jag inte hjälpa att undra hur många misstag en potentiell läsare accepterar. Är det okej om det finns små slarvfel, om man är inkonsekvent eller om det saknas en bokstav eller ett skiljetecken? Hur mycket står en läsare egentligen ut med innan han/hon förlorar förtroendet för författaren och slutar läsa? Jag är övertygad om att alla som skriver en bok vill att den ska vara så felfri som möjligt när den trycks, men efter ett tag blir man blind för sin egen text och det är lätt att missa de enklaste saker.

Har ni någonsin slutat läsa en bok för att språket inte håller eller den har för många fel och vems ansvar är det egentligen att ett manus som går till tryck är tillräckligt ”färdigt”?

Kära debutantbloggläsare!

Jag heter Frida Skybäck och från och med idag kommer även jag att blogga här. Jag är en ganska ny debutant som blev antagen under våren och min debutbok Charlotte Hassel, en historisk kärleksroman, släpps redan i oktober.

Min väg fram till att bli utgiven har varit lång, men den har gett mig ovärderliga erfarenheter som jag tänkte dela med mig av till er.

Under de senaste tre åren har jag skrivit fem manus och jag har flera gånger varit nära att antas, men inte riktigt nått ända fram. Vid det här laget tycker jag mig dock ha en god bild av vad som krävs för att man ska ha en chans att bli utgiven och jag lovar att delge er mina allra bästa tips.

Jag kommer även att berätta lite om hur länge jag har närt mina författardrömmar, samt låta er ta del av alla de spännande, jobbiga, fantastiska och svåra saker som man får vara med om när man blir utgiven.

Jag ser fram emot den här tiden tillsammans med er och mina nya kollegor Oskar och Annelie!

Vill ni veta mer om mig får ni gärna besöka min ”privata blogg” Fridas författardrömmar.

Hälsningar Frida

Legenden om Morwhayle: Häxmästaren

Dagens gästbloggare är Peter Bergting som har en mångårig karriär bakom sig som illustratör och serietecknare. Han har skapat oräkneliga boksomslag men ligger även bakom ett antal serieböcker, som t.ex. Gängkrig 145 (med Jens Lapidus). Nu debuterar han som skönlitterär författare på Semic förlag med fantasyboken Legenden om Morwhayle: Häxmästaren. Den handlar om Arteil och Malda, ett tvillingpar som hamnar på var sin sida i en konflikt som hotar sätta hela världen i brand.

Jag ska vara ärlig, jag satte ribban högt med en gång. Jag skulle inte “eventuellt” bli utgiven, nej min debutbok skulle var starten på en ny karriär efter 20 år som illustratör. Det fanns inga alternativ.

Jag visste ju att jag kunde berätta en historia (min första serieroman, The Portent, gick efter omständigheterna helt okej) och jag hade fått bra feedback på mina första, trevande prosaförsök.

Det första utkastet till Legenden om Morwhayle skrevs under julen 2009. Min dåvarande agent fick läsa det, blev eld och lågor, och sade åt mig att fortsätta. Vi satsade på en normal ungdomsroman i omfattning, cirka 60,000 ord och jag var redan från första sidan inställd på att göra allting enligt alla mallar som fanns. Min vision var inte att skriva något för mitt eget höga nöjes skull – det måste gå att sälja sedan. Därför var jag noga med att se till så att kapitlen var lika långa, höll ungefär rätt mängd ord osv. Jag byggde upp storyn efter Syd Fields Paradigm och läste allt jag kunde komma över om hur man faktiskt skriver en bok på riktigt. Om man plockade bort allt annat ur boken skulle den fortfarande vara oklanderligt skriven.

Min agent var speciellt förtjust i reseskildringar i fantasy och jag höll med. Långa vandringar genom landskapet fick fläska ut passager som var onödigt korta och gav nu tyngd åt världen. Boken hade från början sin bas i “vår värld” men ju säkrare jag blev på handlingen, ju mer kände jag att boken skulle må bra av att ha mer gemensamt med t ex Stormbringer än Narnia. Så, portvakter, soprum och taxibilar försvann ur prologen och resterande trådar som överlevt in i handlingen eldades upp och försvann. Min agent fick agera redaktör och vi gjorde två eller tre omskrivningar innan vi var redo att skicka ut resultatet.

Det var många förlag som var intresserade av att läsa den färdiga boken men förutom att flera tackade nej ville några av dem göra boken till något jag inte var bekväm med. Till slut blev det Semic som fick ge ut den. De fattade poängen direkt och hade förslag på ändringar som till och med jag tyckte skulle ta resultatet till en helt ny nivå.

Nu började omskrivningarna. Det första jag gjorde var att kapa karaktärer för att få ner persongalleriet vilket ledde till mer redigering än jag tänkt mig då flera passager i boken rasade rakt ner i en avgrund. Lösningen fick bli att andra karaktärer i boken fick större roller eller mer dialog.

Grundstoryn i boken, relationen mellan Malda och Arteil behövde förtydligas och här var förlaget verkligen till hjälp. De ställde frågor som jag förvisso visste svaret på men inte hade skrivit ut. Genom att gå igenom hela berättelsen noga, gång på gång kunde jag bygga upp en från början ganska vacklande historia och genom gester och dialog få fram en levande relation mellan syskonen. Med allt mystiskt och övernaturligt som händer i en fantasyvärld måste basen vara stabil som urberget. Och genom det där, lilla, mänskliga fick drakarna och ärkemagikerna en grund att stå på som inte fanns innan.

En sak jag fick kritik för av ett av de förlag som refuserade boken initialt var att den formligen vältrade sig i “berättande”. Exakt, den där gamla trasan med “show not tell”. Men jag älskar ju att berätta och hade nöjt lutat mig bakåt mot en trave H.P. Lovecraft. Men nu kunde jag inte värja mig längre. Jag fick gå in och skriva om och skriva om. Alla dessa passager där “jag” var berättarröst fick skrivas om till att bli mera “visa”. Jag är inte säker på att jag håller med alla dessa redaktörer som hakar upp sig på detta. Jag tycker fortfarande att det finns ett värde i att måla upp scenerier och handling i ord. Men jag har skärpt till mig och inser att det finns mycket som blir bättre av att låta karaktärerna få ta över och att jag som författare ibland bör stå tillbaks.

Jag har insett att man inte behöver ha en skrivarlya med ett gediget skrivbord (även om jag vill det) för att kunna skriva. Istället tar jag alla chanser som finns: När jag steker fiskpinnar, framför TV’n när jag låtsas umgås med familjen eller på iPhonen när jag åkt fel på pendeln (jag skrev två kapitel i minusgrader någonstans utanför Sollentuna).

Jag är stolt över resultatet, jag har faktiskt skrivit en hel bok på egen hand och fått ut den på ett av mina favoritförlag. Om den får taskiga recensioner eller säljer skitdåligt spelar inte så stor roll, för det kommer alltid att vara min första bok. Men jag hoppas såklart fortfarande på att det ska vara startskottet på en ny karriär, för det där med tecknandet kan jag nu.

Peter Bergting

Att släppa taget om sin bebis

Liksom med första barnet känns varje litet steg med första boken som en milstolpe. ISBN-nummer, omslag, baksidestext, recensioner, signering… Nu har min bok tagit ännu ett litet steg i sin utveckling: den finns att låna på  biblioteket. För trots att biblioteken har en långsam inköpsorganisation, där de enskilda biblioteket väntar in recensioner från BTJ innan de beställer, har några bibliotek beställt boken på eget bevåg. Den går därför att låna bland annat i Värnamo, Norrköping och Tensta.

Som stolt förstagångsförälder har jag svårt att släppa taget när min bebis nu tar sina första, stapplande steg ut i världen. Jag kikar in på bibliotekens hemsidor lite då och då för att se hur det går. Inte utan förtjusning kan jag konstatera att det verkar gå riktigt bra. Boken är utlånad både här och där. Det betyder att någon har fått syn på det, fingrat på den och bestämt sig för att erbjuda den plats i sitt hem. Stoltheten över att den klarar på egen hand växer i mig. Jag vill luta mig fram och klappa om min lilla bebis. Men den är inte hos mig längre, den är där den ska vara: hos sina läsare.

Smakprov – och varför det är viktigt

Vi går mot en elektronisk framtid. Pappersböckernas tid är ännu inte ute, men vid horisonten kan vi skönja slutet på deras dominans. Något av det skönaste jag vet är annars att gå i bokaffärer. Att strosa runt bland raderna av böcker och känna doften av cellulosa. Ett paradis på jorden är så klart SF-bokhandeln nere i gamla stan. Där har jag spenderat alldeles för mycket tid, och pengar.

Något av det bästa är just den där känslan av att gå och vända på stenar. Man undrar under vilken man ska hitta pärlan. Man vänder och läser baksidestexten, ställer tillbaka, vänder på nästa, och nästa och nästa. Tills man finner en som verkligen känns intressant. Då bläddrar man lite. Läser kanske några rader. Försöker få en känsla för språket. Klaffar allt så köper man boken.

I den nya bokbranschen handlar man mest över internet. Både elektroniska böcker och pappersböcker förflyttar sig smidigt från servrar och lager och landar direkt i läsplattor och brevlådor. Men vad händer då med stenvändandet? Det ersätts av de smakprov man kan finna online. Eller av rekommendationer på bloggar och hemsidor. Det är inte detsamma, men det kanske egentligen inte är sämre, det är bara … annorlunda.

Jag blev tillfrågad för några månader sedan om jag kunde garantera att min bok var lika bra som en bok utgiven på ett av de stora förlagen. Jag svarade att jag kan inte garantera någonting. Vad jag däremot kan göra är att erbjuda smakprov, så att vem som helst kan få provläsa boken. Då kan de själva se om det är något som faller på läppen, eller inte.

Nu finns Drakhornet som smakprov på provlas.se. de två första kapitlen, helt fritt för den som vill läsa. Sedan kan man i lugn och ro bestämma sig för om det verkar vara värt ett köp. Visst är den nya världen underbar.

En annorlunda debut

Dagens gästbloggare är Sara Bergmark Elfgren som tillsammans med Mats Strandberg debuterar under våren på Rabén & Sjögren med ungdomsboken Cirkeln. Den handlar om sex tjejer som just börjat gymnasiet. De har inget gemensamt – förutom att en uråldrig ondska jagar dem. Snart inser de att de inte kan lite på någon, förutom varandra.

Ingen bokdebut är den andra lik. Vissa författare som skriver på den här bloggen ger ut sin bok själva, andra på mindre förlag och en tredje grupp kommer ut på någon av jättarna. Vissa kanske kommer att få uppmärksamhet i gammelmedia, medan andra blir bokbloggssuccéer.

Något som i stort sett alla dessa författare har gemensamt är att de måste bjuda på soloshow. De måste gå ut ensamma på scenen och möta världens jubelrop, grönsaksprojektiler eller– kanske ännu värre? – den totala tystnaden.

Här är jag ett undantag.

Mats och jag hade pratat ett tag om att skriva en ungdomsbok tillsammans. I augusti 2009 tog vi en fika i sommarsolen – eller snarare: Mats satt och gassade på solsidan av bordet medan jag kurade i skuggan.

”Kan vi inte skriva en bok om tonårshäxor?” sa han.

Det var lite som att upptäcka att man är kär i någon. Plötsligt visste jag bara. Det var ju precis den boken jag ville skriva. Och Mats var precis den personen som jag ville skriva den med. Storhetsvansinnet kickade genast in.

”Det måste bli tre böcker!” sa jag. ”Och dom ska vara tjocka!”

Det tog oss två fikaträffar att skissa upp huvudpersonerna och huvudlinjerna för tre böcker. Det var som om allt vi dittills gjort, läst och sett, hade lett fram till den här berättelsen. Vi kände oss som två barn som hade upptäckt världens bästa låtsaslek.

Vi fick några varnande kommentarer från branschfolk som vi träffade. Det är ju inte direkt något litet åtagande att skriva en bok tillsammans – än mindre att skriva en hel trilogi.

Och visst, vi märkte snabbt att det var ett arbete som skulle kräva mycket av oss båda. Om man ska skriva tillsammans måste man våga vara sårbar. Man måste kunna ge och ta emot kritik. Det krävs att man vet när man ska ”prata om det” – och när man ska hålla tyst och bara låta saker vara. Lite som i ett förhållande. Och precis som i ett förhållande får man aldrig glömma att kärleksbomba varandra med jämna mellanrum.

Ja, det var krävande. Men framför allt var det extremt givande. För våra idéer blev ju så mycket bättre när vi bollade dem med varandra. Tillsammans blev vi den bästa författaren för boken.

Känslan av att vara två barn som leker världens roligaste lek, den har faktiskt bestått genom hela skrivandet. Vi har haft så fruktansvärt kul ihop. Och den omtalade författarensamheten har jag sluppit helt. För när världen bara fanns i mitt huvud, så fanns den i Mats huvud också.

Nu är det knappt sex veckor kvar tills boken släpps. Och visst är jag nervös, och det kommer säkert att bli några sömnnlösa nätter. Men den där riktiga debutantångesten slipper jag. Jag har ju någon att hålla i handen, någon som vet exakt hur jag känner.

Om jag hade gjort det här ensam så hade jag antagligen suttit i ett hörn och darrat av skräck. Jag hade säkert inte kommit igång med bok nummer två, som vi har gjort nu. Och min förläggare hade definitivt slutat svara på mina samtal vid det här laget.

Till alla er som går ut för att göra er soloshow: Jag beundrar ert mod och känner mig inte så lite bortskämd. Och om ni känner för att testa det någon gång, så kan jag varmt rekommendera att hitta en partner.

Förlagschefen älskade idén!

Ett nytt gästinlägg av Therés Stephansdotter Björk. Hon är  en så kallad ”ständig gäst” på debutantbloggen och kommer regelbundet med nya inlägg under 2011. Hon debuterar under våren med ”Jacks Rockiga Resa.” på Kalla Kulor Förlag.

Det finns två traditionella vägar för att bli publicerad. Skicka ditt manus till ett förlag eller publicera det själv.

För mig gällde inget av dessa alternativ.

Jag gick en mediautbildning med 26 praktikveckor uppdelade på tre perioder. På min andra praktik delade företaget jag satt på lokal med ett bokförlag. Jag gillade snabbt förlagschefen och började på måfå droppa lite bokidéer utan någon egentlig tanke bakom. Jag hade ju länge skrivit lite olika saker, fått några låttexter och artiklar publicerade. Men jag hade aldrig vågat närma mig den klassiska författardrömmen.

Så kom den där idén en dag i duschen då allt bara verkade falla på plats. Jag har jobbat med barn, jag älskar musik. En musikorienterad barnbok! Inriktningen skulle vara rock och hårdrock. Varför har ingen tänkt på det förut? Någon måste ha gjort det tidigare. Jag började googla men hittade inget som liknade min tanke. Hur säker jag än var på min idé kände jag ändå en bitande känsla i magen då jag bestämde mig för att försöka sälja in idén till förlaget. Den känslan hade jag helt i onödan.

Förlagschefen älskade idén. Det tog en tid innan jag fått klartecken att börja och det blev ett första utkast. Ett av slutligen sex stycken. Men efter det andra utkastet när jag förstod att det faktiskt skulle bli en bok och förlagschefen godkänt det som en bra början blev jag galet glad. Jag har nu jobbat med boken i ett år och har således länge vetat om att jag ska bli publicerad. 1,5 år efter min idé kommer boken äntligen släppas i april. Det enda lite tråkiga med detta är att jag inte känner samma lycka nu som då. Men jag har en känsla av att när jag väl har boken i handen kommer känslan återinfinna sig i hela kroppen.

Att bli publicerad eller inte tror jag handlar mycket om tur och timing ihop med ett riktigt bra manus. Du kan ha ett riktigt bra manus men det garanterar ingenting. Så refuseringsbreven behöver inte alls vara ett tecken på att ditt manus inte är attraktivt. Många egenutgivare har blivit refuserade åtskilliga gånger och sedan sålt riktigt bra när de själva gett ut boken. I mitt fall var insäljandet av idén ett stort avgörande. Redan innan boken ens börjat skrivas var alltså sälj en avgörande faktor. Det kommer det att vara under hela processen.

Jag jobbar nu som marknadsassistent på ett förlag där sälj är en viktig del och jag ser hur svårt det kan vara. En intervju eller artikel kan vara avgörande för att någonting ska hända. Samtidigt kan man få till massa publicitet som inte leder speciellt långt alls. Även här är kunskap men även timing viktigt. Underskatta inte heller användandet av kontakter. En tid innan och en tid efter det att boken blivit publicerad är marknadsföringen och säljet runt boken det som kan få den att höjas till skyarna eller falla i glömska. Detta styrs ofta av förlaget.

I ett mindre förlag har du förmodligen mer att säga till om själv och kan även göra en hel del av arbetet själv. Hittar du ett egenutgivarförlag är det en fördel om de har folk som jobbar med detta knutna till sig. Ger du ut boken på ett helt eget förlag se till att hitta någon eller några som kan hjälpa dig med detta.

Hitta folk som kan läsa igenom ditt manus och komma med feedback. Om du är rädd för vad folk ska tycka, tänk då på vad de som läst flera hundra manus kommer att tycka.

Tro stenhårt på din idé/manus och sälj, sälj, sälj!

En het sommar på Gotland

Dagens gästbloggare är Maria Engelwinge som debuterar i april/maj  på Ord/Text/Mening förlag med En SHOT till, tack. En bok om vänner en het sommar på Gotland. En bok om hur hemligheter från det förflutna påverkar nuet, om vad människor är beredda att göra för att bli sedda och älskade och vad som händer när det förflutna kommer ikapp.

Jag har min blogg på passagen vanligtvis, så jag bad läsarna ställa de frågor de var nyfikna på.

Hur jobbar du fram ett manus?

Jag kommer på karaktärerna först. De finns ganska fix och färdiga i mitt huvud med allt vad det innebär av olater, saker man kan tycka om dem för, passioner, sorger, längtan och trauman. Sedan bygger jag handlingen runt dem. Vad de gör, tänker och hittar på blir storyn och deras inre liv benstommen som allt kretsar kring. Jag använder bara datorn.

Jobbar du mycket med research?

Absolut. Jag vill att alla fakta ska bli korrekta. Jag hittar mycket på nätet, men långtifrån allt. Jag ringer massvis med samtal, och frågar alltifrån om hur en abort går till nu förtiden till vilka träd som växer i Almedalen. Trots att jag bodde på Gotland i 29 år är det mycket man glömmer och mycket som har förändrats. Jag skulle vilja säga att halva tiden är ren skrivglädje och halva tiden research och redigerande. Och jag tycker att allt är lika kul.

Hur många timmar/dag skriver du oftast? Har du många kontakter som hjälper dig med t ex idéer och korrekturläsningen?

Det är nog väldigt individuellt. Jag skriver när andan faller på. Vissa menar att man inte ska göra så för då blir det inget gjort. Shotboken tog ett halvår från första tangentnedslaget tills jag fick ja från min förläggare. Då var redigerande, lektörsläsning och research inkluderat.

Jag har valt ut några som jag känner förtroende för och som jag anser skriver fenomenalt själva att hjälpa till med idéer och kritik under resans gång. Jag är själv gammal korrekturläsare, men det hjälper inte mycket när det gäller ens egen text. Det fixar förlaget och ens ordbehandlingsprogram.

Om jag inte minns fel hade du skrivit 6 manus innan En SHOT till tack.
När visste du att detta var något hållbart?

Ganska snart faktiskt. Jag la upp delar av manuset på Kapiel1 och fick en enorm respons. En sömnlös natt beslutade jag mig för att skriva romanen jag själv inte ansåg fanns utgiven och att skriva det jag själv ville läsa. Jag brydde mig inte om vad folk skulle tycka och tänka, och det var uppenbarligen ett bra drag.

Hur kom du på att du skulle ta hjälp av Leffe Delo som lektör och hur bedömde du att det var värt pengarna? Hur tog du emot responsen?

Leffe gjorde reklam för sig på kapitel1. När jag såg hur klockrent han bedömde mitt och andras första kapitel fanns det ingen tvekan. Han lärde mig allt från skrivtekniker till marknadsföring och baksidestext. Han tar 2000 i arvode, och redan innan Leffe visade sig på Kapitel1 hade jag bestämt mig för att anlita en lektör. Det var värt varenda krona.

Jag fattade ju att det skulle bli mycket att jobba med, trots det infann sig en lätt depressionskänsla efter första utlåtandet. Det berodde inte på att Leffe inte älskade allt jag skrivit eller att han inte höjde mig till skyarna. Jag betvivlade helt enkelt om jag hade vad som krävdes för att göra de nödvändiga förändringarna. Tungheten höll sig i ett dygn ungefär, sedan läste jag utlåtandet en gång till och satte igång att redigera av bara h-e . Jag är oerhört tacksam för Leffes respons. Utan honom hade det inte funnits en roman i boklådorna snart, eller åtminstone en bra mycket sämre.

När i processen kände du dig redo – sen – att göra de ändringar som han påpekade?
Ansåg du att de var relevanta?
Kunde du anamma dem direkt?
Såg du det han såg?

Oja, jag såg absolut det Leffe såg. I nio fall av tio var vi överens. Där jag inte höll med fick jag ställa frågor, bolla tankar och ifrågasätta. Leffe förklarade konkret varför han ansåg att det inte var bra. Vi var som sagt inte alltid överens, men då sa Leffe till mig att lita på min magkänsla och det gjorde jag.
Det tog ett dygn innan jag smält all kritik, men sedan var det inga problem att ta till mig kritiken. En fördel, som jag ser det, var att jag inte investerat känslor i texten. Jag hade inget att försvara. Jag ville bara skriva en så bra roman som det var möjligt.

Förstod du någon gång under redigeringen att det här skulle gå vägen – bära frukt?

Ja, ganska snabbt. När det väl var dags att skicka till förlag var jag säker på att En SHOT till tack skulle bli utgiven. Jag hoppades att det skulle bli det förlag som jag själv ville ha, och så blev det. Jag fick ja på första försöket. Jag menar inte att jag är någon ny Ulf Lundell eller Marian Keyes. Jag är Maria Engelwinge och jag har skrivit en roman som är unik. Den kanske aldrig blir en klassiker, såsom Lagerlöf eller Austen, men den är en skildring av vår samtid, med allt vad det innebär, och det är så jag vill att den ska ses.

Jag skulle vilja veta hur det gick till när du blev antagen:)

Jag skickade mitt manus till Ord/Text/Mening redan innan det var klart. Jag skrev ett ganska kaxigt följebrev, vilket jag inte direkt rekommenderar. Det kan gå hem, lika gärna som det kan få redaktören att dra öronen åt sig. I mitt fall kände jag att jag inte hade något att förlora. Min största dröm i världen var inte att bli publicerad. Jag förstår om det låter arrogant, men jag har så mycket annat i mitt liv som är viktigare. Men självklart är jag oerhört tacksam att det blev som det blev, och nu skriver jag en uppföljare till Shotboken.

Sara Starkström om att svara på kritiken

Debutantåret 2010 är egentligen över, men vi har väl rum för en eftersläntrare? Sara Starkström debuterade hösten 2010 med raggningshandboken Game Girl Nicotext Förlag. Hennes debut gav henne en erfarenhet som många fasar inför: hon hamnade i en beef med en krönikör. Här berättar hon om hur det kändes.

Något en debutant ställs inför då hennes text publiceras för en större publik för första gången, är hur hon ska hantera den respons hennes alster ger upphov till. En vanlig reaktion är kanske att vilja svara personligen på varje recension eller kommentar. Jag fann mycket nöje i att läsa debutanten Therése Söderlinds inlägg här på Debutantbloggen om recensenter som svarar varandra. Hur ska man då göra, kan man någonsin svara på en recension, eller ska man alltid låta bli?

Såhär i Internetåldern har den möjliga publiken för en författare ökat omåttligt (vilket ofta kan vara positivt), men detta innebär även att alla har en åsikt. Om allt. Och som debutant är man, trots att man tycker sig ha förutspått mycket, inte van vid hetluften.

Nästintill alla journalister som läst min hand(lings)bok Game Girl och sedan gjort en intervju har i det stora hela varit positiva till boken och skrivit gott om den. De enstaka mer översiktliga journalister som egentligen inte tagit sig tid att öppna boken är också de enda fastnat för travestin bokomslaget gör på Neil Strauss The Game. Let’s face it, självhjälpsböcker ligger inte högt i kurs och tillägnas sällan en verklig recension, men The Game känner alla till och alla verkar ha en åsikt om den – få verkar ha läst den, ännu färre verkar ha givit Strauss en chans. En parentes: Festligast var då en journalist i första meningen av sin krönika erkänner att hon inte läst The Game men samtidigt känner ett djupt förakt för denna bok. I de efterföljande styckena förstår man dessutom att hon inte heller läst Game Girl utan bara slagit upp sidor på måfå. Ändå lyckas hon såga två böcker som hon egentligen inte läst. Men det är inte så noga, de har ett hektiskt jobb de där journalisterna.

Efter att Game Girl blivit omskriven i tre av de största tidningarna i vårt land följde livliga diskussioner i kommentarsfälten på tidningarnas hemsidor. Min vilja att ge svar på tal blev plötsligt överhängande. Jag ville faktiskt svara, och mitt svar fick bli till en bloggare av omtvistlig karaktär. Det var en lättnad. En lättnad som följdes av mer diskussioner såklart. Men så hände något oväntat. Efter att diskussionen befunnit sig på en synnerligen låg nivå svarade plötsligt en av bloggarens vänner med en dikt! Eftersom jag känner en poetissa som skriver ”covers” på välkända dikter gav jag henne i uppdrag att svara. Fler dikter följde i snabb takt och det hela hade utvecklats till ett underhållande Poesi Battle. Så, kanske kan man ändå, med fördel svara sina recensenter, åtminstone om man gör det med RIM och reson.

Min favoritförfattare Willy Kyrklund skrev någonstans att en författare aldrig ska hoppas på att bli förstådd utan hellre eftertrakta att bli missförstådd eller feltolkad. Eftersom Kyrklunds fatalistiska ståndpunkt ofta var att vi aldrig kommer att kunna förstå en annan människa till fullo blir det själva reaktionen i sig som är det eftersträvade, och det är först då reaktionen uteblir som slaget gått förlorat. Därför är jag mycket tacksam för alla reaktioner, oavsett om de är negativa eller positiva. Jag har även tagit första steget från att vara purfärsk debutant, till att luta mig tillbaka och le åt all den uppståndelse min Game Girl åstadkommit (Go Game Girl!).

Så här sitter jag, fyra månader och 40 intervjuer senare med slutsåld upplaga och väntar på dig Martin , och dina raggningsrepliker. Glöm inte parrimmen nu! ;o)

Sara Starkström

Hej här är jag – Ny bloggare för 2011.

Debut.

Det är ett så stort ord. Debut. Man kan rulla runt det i munnen och smaka på det. Det är sött och bittert på samma gång.

För mig handlar egentligen debuten om att överleva. Jag har skrivit på min första bok väldigt länge nu. Den har gått igenom otaliga revideringar. Av första kapitlet finns nästan inget kvar av originalet. Som tur är. Men till slut kommer man till en gräns där man antingen släpper texten fri, eller överger alltsammans. För min del är valet klart. Texten måste befrias, så den kan få leva bland människor. Jag står inte längre ut med att den bara är min egen. Jag måste få dela med mig. Måste få släppa ut den, eller dö.

Att få möjlighet att skriva på debutantbloggen känns väldigt stort. Föregångarna fäller långa skuggor och det är med viss bävan men också med stor entusiasm jag tar mig an projektet. För jag tror faktiskt att jag har något att bidra med. Någonstans tror jag, kanske naivt, att många kan känna igen sig i min kamp och att vi tillsammans kan finna nytt mod att gå vidare.

För framtiden tillhör författarna. Det är något jag är övertygad om. Den digitala revolutionen är här, och inget kommer längre att bli sig likt.

Därför ser jag med tillförsikt på framtiden och lovar att göra mitt bästa för att hålla fanan högt. Vem vet, 2011 kanske var året då allting hände.

Gott Nytt År! Och välkomna till ett nytt år med Debutantbloggen.

/Oskar Källner

Det sista av mig

Peter Jihde lämnar ”Idol”. TV4-programmet, alltså. Ni vet det den där fredagsunderhållningen som i stor utsträckning går ut på att arroganta skitstövlar krossar förhoppningsfulla ungdomars drömmar. Man ska gå hem från festen när det är som roligast, säger Jihde, och kanske har han en poäng i det. Även om han inte har sett ut att ha så kul på sistone.

De som åker ur ”Idol” brukar inte säga att man ska gå hem när man är på topp. De brukar istället säga:

Ni har inte sett det sista av mig.

Fast det är klart, för det mesta har vi det. Det är förstås en annan historia. Jag skriver om den just nu, kampen för Femton minuter till för någon som har hookat på rampljus och inte klarar av sin avgiftning, min nästa roman ska handla om det och nu när nyårsklockan ringer ut mitt debutantår och ringer in nya tider är det lätt hänt att jag börjar tänka på framtiden.

Det har varit ett oerhört spännande år. Två egna releasefester och två fester för författarkollegor, förläggarmöten och planer på världsherravälde, omslagspepp och skrivkrampsångest, andra-romanen-nojor, bra recensioner och roliga recensioner, brottningsmatcher mellan egot och martyren… ja, ni har ju följt alltihop här. Jag är nog fortfarande lite för uppe i det för att göra en nykter analys av mitt debutantår – trots allt var det bara tre veckor sedan En käftsmäll är också beröring släpptes – men redan såhär på halvlyset kan jag säga så mycket som att det var en fantastisk resa. Tack så mycket, bloggkollegor, gästskribenter, läsare och kommentatorer för att ni har delat debutantupplevelsen med mig.

Nu ska nya krafter ta över här. Precis som Augustin och Kevin en gång lämnade över bloggen till mig (med flera), har det blivit min tur att passa budkavlen vidare. Oskar och Annelie heter era nya debutanter. De kommer att presentera sig mycket snart, och jag är helt säker på att ni kommer att ha en fantastisk tid tillsammans med dem. De verkar sjukt lovande och spännande.

Jag då? Ja, vad ska jag säga för egen del?

Ni har inte sett det sista av mig!

Såklart.

Tack så mycket, allihop, och Gott Nytt År!

/Marcus

Augustin: Ett meddelande från andra sidan

Äntligen borstade den bastanta damen vintern ur kläderna. Hon ställde sig bredvid mig i receptionen till Bonnierförlagens högkvarter på Sveavägen i Stockholm. Kanske var hon i femtioårsåldern, jag har för mig att hon hade en mörk pälsmössa på sig, men jag kanske såg fel. Hon ställde ner sin väska på den klädda stolen mittemot min och drog upp blixtlåset till väskan.

Jag är numera vad som kallas en framgånsrik författare, men det känns inte så. På väggen i mitt skrivrum har jag satt upp en recension från den läsare på boktipset.se som skrev att hon älskade min bok från den första sidan till den sista. Min roman var en kritikerframgång. Den vann till och med ett pris.

Min nästa bok kom ut i höstas och är en försäljningsframgång. Inte bara journalister och journaliststudenter har köpt den. Tydligen har min ambition att den skulle vara en hjälp för alla människor som skriver och bloggar lyckats ta sig igenom mediebruset. Det verkar som om många gett ‘Så blir du en bättre journalist (och gladare)‘ i julklapp till skrivande människor.  Det hade jag inte väntat mig och det gör mig glad. Men det får mig inte att känna mig som författare.

I entrén till finrummet för författare väntar jag på att få träffa min förläggare som kommer att säga uppmuntrande ord om det utkast som kanske blir min nästa roman. Jag är tidig, neurotiskt tidig, så jag kommer sitta i entrén i en halvtimme med tjocka vinterkängor på. Damen som delar några av minuter av min väntan drömmer om författarskapet. Hon säger det inte högt, men ur sin väska tar hon ett av tre bruna kuvert som har den välbekanta manustjockleken. Jag ser på sättet hon håller bunten att det inte är en fackbok. Det här är en roman, en berättelse om något personligt som hon lämnar i okända händer.

Det har gått två år sedan jag var med och startade Debutantbloggen, och drygt ett år sedan jag debuterade och det glädjer mig att se hur bra det har gått för er att fortsätta med bloggen. Många människor läser debutantbloggen, många får sin tröst i att inte vara ensamma i sin längtan efter att förstå sig på sitt eget skrivande.

Jag känner mig inte längre lika löjlig när jag säger att jag behöver skriva, men jag har fortfarande svårt att presentera mig som författare. Oftast säger jag att jag är byråkrat på Sveriges Radio.

Jag visste, intellektuellt så visste jag, att jag skulle vara samma person på andra sidan publiceringen. Men det är samma upptäckt som jag gör när jag rest bort ett längre tag. När förtjusningen över de nya omgivningarna lagt sig, så inser jag att resesällskapet är samma gamla Augustin som hemma i Sverige.

Kvinnan lyfte upp det gula, tjocka kuvertet och räckte fram det till sekreteraren som satt med headset bakom en rundad disk.

‘Det är ett manus’, sa hon.

Det hördes att hon visste att Bonniers får över tusen manus varje år.

‘Tack’, sa sekreteraren och tog emot det.

Damen stängde sin väska och virade in sig för att möta snömodden utanför. Jag vill säga någonting, för jag har själv varit i samma situation som hon, jag har själv lämnat över mitt manus till en obekant receptionist och gått hem till en evighetslång väntan.

‘Lycka till’, slank det ur mig.

Hon tittade på mig, först förvånat, men sen nickade hon ett tack tillbaka.

Jag vet inte vilken berättelse som gömmer sig i det tjocka kuvertet, men gissar att hon har skrivit länge, för det var tjockt. Jag gissar att det har kostat henne tid och kraft att skriva. Ni vet allesammans att romaner inte skriver sig själva. Kanske kommer hon, som jag, upptäcka att personen som väntar på andra sidan publiceringen är hon själv.

Och kanske är det alldeles tillräckligt.

/Augustin

Får man ge bort sina egna böcker?

En sak som kännetecknar debutanter är att vi, i likhet med alla andra nybörjare, oupphörligen pratar om sin debut. Det är både naturligt och fullt begripligt, för hur stort är det inte för någon som alltid drömt om att bli författare att äntligen få ge ut en bok? Men även en aldrig så stödjande och kärleksfull omvärld har rimligen en gräns för hur länge det fortfarande är roligt. Och såhär mot slutet av debutantåret kan man tänka sig att den gränsen är nära. Åtminstone för oss som debuterade i våras.

En sak till: Böcker är ju värsta julklappen. Mitt eget hushåll ståtar nu med såväl Combüchen som Vargas Llosa, samt lite fotboll, ett par barnböcker (till mig) och en suspekt bok med titeln Disgusting things (inte till mig). Bokhögen har växt sig både stor och uppfordrande och ska väl tas hand om vad det lider. Och man får hoppas att det ligger såväl käftsmällar som Gå på djupetar i andras bokhögar här och där.

Lägger man ihop dessa två saker får man en brännande het moralfråga. Och ja, jag borde kanske ha skrivit om det här redan innan jul, men då hade jag en begravning att skriva om, och dessutom hade jag redan bestämt mig. Nu är det för sent för goda råd, men eftersom jag ändå är väldigt nyfiken på vad ni tycker slänger jag ut frågan ändå. (Win-win.)

Alltså, here goes:
Är det okej att ge bort sina egna böcker i julklapp?

Det här handlar alltså om en slags vuxenvärldens motsvarighet till att ge bort saker man gjort i slöjden. Och eftersom det är taskigt att ställa kniviga moralfrågor dagarna efter jul (då åtminstone mina kognitiva förmågor ägnats åt herrarna Jansson och Skinkström, fru Musti och fröken Sillén), ger jag er tre svarsalternativ.

1) Ja, det är klart att man ska! Det är ju det finaste man har!
X) Det går bra när man är debutant, men sen ska man skärpa sig.
2) Nej, det är självcentrerat och egorunkande. Skämmes tammefan!

Luften är fri. Motivera i kommentarfältet!

/Marcus