Lördagsenkät: Använder du dig av testläsare?

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Christina: Jag använde testläsare i två olika omgångar när jag skrev Hemligheter små. Första omgången var efter att jag redigerat texten några gånger och kände att det var dags att få någon annans ögon på manuset. Andra omgången var efter att jag haft manuset hos lektör och började bli redo att skicka in. Då ville jag mest få veta om det fanns några logiska luckor kvar eller annat som kunde ha smugit sig in efter att jag redigerat efter lektörens synpunkter. Båda omgångarna har jag skickat med några utvalda frågor som testläsarna gärna fått hålla i bakhuvudet medan de läst.

Till manus två som jag redigerar just nu har jag också tänkt att använda testläsare. Tycker att det är ett bra sätt att få synpunkter på vad som fungerar och vad som kanske inte fungerar lika bra som man trodde, så länge som kritiken är konstruktiv. Man blir ju lätt lite hemmablind efter ett tag. 

Jag har också själv testläst andras manus. Något som gett mig väldigt mycket då jag fått många aha-upplevelser om mitt eget skrivande.

img_6998Anna: Ja, några nära vänner får testläsa (och min stackars make tvingas att läsa hela tiden). Jag ingår också i en “manusbearbetningsgrupp” tillsammans med åtta duktiga författare och skribenter. Vi träffas varannan vecka och läser varandras texter och kommer med synpunkter. Gruppen leds av en författare (som är rak, stenhård och vrålbra – jag är givetvis opartisk nu). Förutom att det är otroligt trevligt tycker det är och har varit enormt värdefullt att få återkoppling löpande under arbetets gång och det förändrar och förbättrar mina texter enormt. Väldigt tacksam att få vara i det sällskapet.

 

Michaela von Kügelgen

Foto: Jon Krogell

Michaela: Ja! Både mitt första och andra manus har lästs av testläsare. Med testläsarnas hjälp fångar jag upp eventuella problem snabbare och de ser också sånt jag inte ser. För bästa möjliga respons rekommenderar jag att en ställer några välvalda frågor som testläsarna ska ta ställning till, men det är också viktigt att inte försöka styra för mycket.

Jag har också själv testläst för andra och tycker att det varit väldigt värdefullt för mitt egen skrivande. Genom att upptäcka svagheter i andras texter lär sig en också mer om sitt eget skrivande.

bildmaricakallner16Marica: Både ja och nej. Efter all respons under utbildningar har jag haft svårt att lämna ifrån mig texter. Manuset till Det som får plats har två personer läst: förläggaren och min snubbe.

 

 

 

image001Johan: Ja. Jag har haft läsare lite då och då under processen. Min man läste mycket i början och kom med väldigt bra feedback och uppmuntran. Mitt manus är till stor del baserat på mitt eget liv och ganska tidigt lät jag en person som finns med i boken läsa. Det är en person som är och har varit väldigt viktig i mitt liv och det kändes viktigt att få hennes reaktion på berättelsen, så som jag berättar den nu i fiktiv bokform. Nu mot slutet har jag haft flera testläsare eller betaläsare, några personer med specifik kännedom inom ett särskilt område som till exempel hjälpt mig att kolla upp tidsmarkörer eller detaljer om Stockholm på 80-talet. Sedan har jag väldigt bra samarbete med både min förläggare och redaktör, där vi tillsammans pratar om något en testläsare kommenterat. Klart att det kan bli förvirrande om det börjar komma en massa tyckanden, men jag har haft väldigt bra erfarenheter av testläsare.

 

Använder du dig av testläsare?
Vad har du för erfarenheter av att använda testläsare?

Om du söker testläsare till ditt manus så kan vi på Debutantbloggen varmt rekommendera Facebook-gruppen Författare söker testläsare.

Varför skriver du?

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Ibland funderar jag över varför jag fortsätter att skriva.

Särskilt när orden vägrar komma. När frustrationen över att jag borde skriva men orden verkar ha tagit slut, eller fastnat någonstans där inne och vägrar komma ut, blir så stor att det kryper i hela kroppen. När inte ens mutor så som choklad fungerar för att få det att lossna.

När jag kan sitta i en hel timme och enbart få ner några enstaka ord.

Arbetet med Hemligheter små har varit slitigt. Jag har kastats mellan ren förtvivlan och otrolig glädje. Jag har gråtit, svurit, skrattat, dansat runt och klappat händerna i lycka och även känt mig helt tom och likgiltig.

Så varför jag utsätter mig för den här känslomässiga bergochdalbanan, ännu en gång. Där jag på bara några minuter kan gå från eufori till nattsvart tvivel. Och tvärtom.

För att om jag inte skulle göra det skulle jag nog explodera.

För att trots den bergochdalbana som det ändå är att skriva och färdigställa en bok, så får det mig att må bra. Det skänker mig glädje, både under skrivandets gång och att faktiskt slutföra det. Att ha ett råmanus som man kan polera Och putsa tills det blänker. Så länge som det gör det, gör mig lycklig, så kommer jag att fortsätta skriva mina historier. För nu när jag äntligen hittat hit, till författarens underbara värld, så kan jag inte tänka mig att inte vara en del av den och förhoppningsvis kommer jag att stanna här ett bra tag.

 

Introvert och blyg författare ska ut och mingla

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Jag är en introvert person.

Extremt introvert.

Det har jag varit så länge jag kan minnas. När jag växte upp så hade jag inget ord för det, varför jag hellre satt hemma i min säng med en bok och läste istället för att hänga med vännerna. För varför det tog emot och kändes jobbigt varje gång vi skulle iväg och träffa en massa folk. Gå på kalas, fester, mingla.

Jag vet inte hur många gånger jag önskat att jag var mer som min storasyster, eller som några av mina vänner. Utåtriktade, sociala och bekväma med att träffa och prata med nya människor. Obehindrat.

Visst kan jag också tycka att det är roligt att umgås med folk och jag kan vara glad, spontan och bubblig men att vara social och utåtriktad tar väldigt mycket energi och jag kan behöva allt från några timmar till dagar för att återhämta mig.

Jag trivs och mår som bäst när jag får vara hemma. Det är min fästning. Min oas. Där jag bara kan vara. Utan krav.

Det är nog därför jag trivs så bra med att skriva. Jag kan sitta här hemma i min fästning och med enbart mina ord kan jag skapa världar att försvinna in i och karaktärer att umgås med. Helt utan kravet från omgivningen att jag ska vara social.

Jag tror att alla författare, utgivna och aspirerande, är mer eller mindre introverta. Annars skulle de inte klara av det ensamma arbetet som det är att skriva en bok. En fråga jag ofta får, eftersom jag dessutom jobbar hemifrån i mitt vanliga arbete, är om det inte är tråkigt att inte ha några arbetskamrater. Att det måste bli ensamt. Jag brukar nicka och humma lite, men i själva verket skulle jag vilja säga att jag inte alls har några problem med det. Att jag faktiskt njuter av det.

Men snart behöver jag lämna min trygghet här hemma och ge mig ut. Vara social. Utåtriktad. Plocka fram den Christina som finns långt där inne som är charmig, spontan och bubblig. Jo, för hon finns faktiskt. Det är också en del av mig även om den sidan inte kommer fram så ofta, just eftersom det tar så mycket energi. Men boken säljer ju inte sig själv (tänk vad bra det hade varit om den gjort det). Jag måste vara den som pratar för min bok. Som fixar och åker på signeringar, bokmässor osv. För i dagens samhälle så räcker det ju inte med att man har skrivit och fått boken utgiven/gett ut boken utan man måste ju vara den som marknadsför den också.

Bara tanken på det får mitt hjärta att slå fortare och händerna att börja darra.

Kommer jag att klara av den här andra sidan av författarskapet? Den som handlar om att vara sitt varumärke?

För inte nog med att jag är introvert, jag är också ganska blyg.

I högstadiet mådde jag fysiskt illa när jag blev tvingad att prata inför klassen eller läsa högt. Rösten darrade alltid och det kändes som att jag pratade super fort och snubblade på orden. I gymnasiet blev det lite bättre men paniken fanns fortfarande där men jag hade en riktigt bra lärare som lärde mig några knep att använda. Knep jag använder än idag. Som att ha en ring på fingret (sedan tio år tillbaka har jag min vigselring och förlovningsring på fingret). Då kan jag snurra på den medan jag pratar och det ger mig något att sysselsätta händerna med samtidigt som det får mig att slappna av.

Med lite (o)tur kommer jag att nöta ut ringarna under de nästkommande månaderna.

Jag vet att jag aldrig kommer att bli bekväm med att vara i centrum, att vara omgiven av en massa människor, att prata inför folk mm. Men jag hoppas att jag kan träna upp mig så pass mycket att jag kan känna mig trygg och avslappnad medan jag gör det. För jag har drömmar. Stora sådana. Och min största rädsla är att jag inte ska klara av att uppfylla dem på grund av att jag är så introvert och blyg. Vilket inte är den bästa kombinationen i denna bransch kanske. Men jag tänker i alla fall ge det ett försök och förhoppningsvis kommer jag att hitta ett sätt som fungerar för mig. Ett sätt som kan ta mig ditt jag vill.

Vad ska folk tycka?

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Min hjärna är mosig. 

När jag sitter här och skriver detta inlägg så har jag precis korrekturläst klart de sista kapitlen. I morgon bitti ska jag skicka tillbaka de få saker jag hittat i manuset till förlaget.

Tvivlet är tyvärr tillbaka. Jag försöker att inte lyssna. Jag önskar att jag kunde pausa  den här känslomässiga bergochdalbanan – bara för en liten stund så jag hinner hämta andan – som jag befunnit mig på i lite mer än två år men jag vet att än är inte denna åktur slut.

Hittills har jag bara uppfyllts av enorm lycka när jag tänkt på det, att mitt lilla manus ska bli en bok och läsas av andra men nu … nu känner jag paniken komma smygandes.

Vad ska folk tycka?

Kommer de att gilla mitt sätt att skriva, min röst, tonen, storyn, huvudkaraktärerna?

Jag vet inte. Än dröjer det några månader innan jag får svar på det.

Allt jag vet just nu är att jag är sjukt stolt över mig själv och över min lilla bok. Och oavsett hur det kommer att gå för Hemligheter små när den finns där ute för alla att se, läsa och tycka till om så har jag skrivit för mig själv. Jag har skrivit vad jag vill läsa. Och det är egentligen allt vi kan göra.

Våga göra dem fula, fokusera och håll i det

img_6998

Karin och Erik. Så heter mina huvudkaraktärer i Stockholm psycho. Det är 35 och 38 år gamla och bor i innerstan. Erik är ensamstående pappa och Karin är mest bara ensam. Alltså, hon är gift och har en bästa vän, men ingen som egentligen förstår henne. Så otroligt originellt, tänker du kanske nu. Ännu en samtidsroman om vuxenlivet i storstaden. Och det är det, en berättelse om verkliga människor men med en riktigt psycho tvist.

När jag började skriva tänkte jag att historien enbart skulle handla om Karin. Eller, jag tyckte det var roligt att driva med samtidsfenomen och var tvungen att ha en story. Det förvandlade också huvudpersonen till en överdrivet hård karikatyr, svår att relatera till och full av bitterhet. Efter trettio sidor började oron gro någonstans i magtrakten. Vem orkar läsa 300 sidor om det här tjatet? I ett desperat försök att göra Karin mer älskvärd och någon man faktiskt vill följa kastade jag in detaljer som skulle visa att hon var godhjärtad och dråplig. Ni vet sådär charmigt fumlig. En sådan som säger tokiga saker när hon blir stressad och trasslar till sitt kärleksliv i förvirringen (”I carried a watermelon”). Det blev oerhört paradoxalt eftersom hon var en styckmördande halvpsykopat. Här började problemen.

Ganska snabbt gick berättelsen på tomgång och det fanns inte något djup att ösa ur när det gällde Karin. För att läka problemet bestämde jag mig för att lägga till ytterligare ett perspektiv att bolla med. Erik. Han skulle vara en varm kontrast till världen där allt handlade om yta, materialism och statusmarkörer som Karin trevade runt i. Han var lång, stilig och trygg. Främst för att jag själv var förälskad i Erik. Jag var rädd om honom, ingen fick tycka illa om Erik. Han fick oskyldiga egenheter i stil med att han kom för sent. Dessa kompenserade han givetvis snabbt med att göra rätt. Han åkte till återvinningscentralen och sorterade sopor eller sa till folk som fimpade på gatan. Kanske kunde det bli en romantisk samtidskomedi trots allt, plus lite mord? Den redan ostyriga historien tog ännu en riktning.

”Var inte rädd för dina karaktärer, det märks. Våga gör dem fula”, sa min kursledare. Jag var ungefär åttio sidor in i berättelsen och fick sätta mig ner och tänka om igen. Vilka konflikter hade de egentligen och hur tänkte de kring situationerna de hamnade i om de inte skulle vara tillrättalagda? Vad händer om jag skiter i att förställa dem för att andra ska gilla dem?

Det var då jag hittade hennes röst. Den osminkade Karin. Hon är inte någon mysig antihjälte och inte heller någon hatare. Bara osedd och totalt oförmögen att förändra sitt liv. Hon har ingen erfarenhet av närhet och är gränslöst naiv. Hon ljuger, hämnas oförrätter på ett passivt aggressivt vis och dränker sin oro i alla tänkbara former av bedövningsmedel. Karin anmäler irriterande kollegor i kontorslandskapet till att leda pausgympan och betalar carefree med makens kreditkort varje gång han gör något hon inte gillar. Hon smular ner sömnmedel i folks mat och knarkar sig igenom feedbackövningar på jobbet. ”Jag har aldrig läst om kvinnor som beskrivs på det sättet”, var en bekymrad kommentar från en person i min skrivargrupp. ”Alla kvinnor i berättelsen är egoister”, var en annan.

Erik, som jag själv tyckt om, trodde sig nu vara bättre än andra men vågade aldrig säga ifrån. En irriterande präktig besserwisser. Han hakar upp sig på detaljer men missar helheten. När han blev mänsklig blev han frustrerande feg och lät sig själv förnedras av sin dominanta exfru. Jag ville skrika till honom att han skulle slå tillbaka, men han verkar sjukt trög. Kanske för att han fått sina smällar under uppväxten. Han ältar maniskt, lämnar sitt barn ensam för att stalka mannen frun dejtar och stjäl saker från återvinningscentralen istället för att sopsortera. (Olyckligtvis en motorsåg som använts vid en styckning, höjden av otur). Han hamnar i storbråk och vägrar inse att sonen behöver stöd. Men han är en pappa som strider hårt för sitt barn och i det kriget är han beredd att göra vad som helst. En del av mina manliga vänner har kommenterat att det är upplyftande att läsa om en man med föräldraskap som en av huvudkonflikterna.

Plötsligt fanns det tusen saker att skriva om hur Karin och Erik hanterade situationerna de ställdes inför och deras inre monologer fick jag korta ner istället för att verka fram. Det stora problemet för mig blev att begränsa (no shit). ”Rensa bort allt som inte bygger karaktär eller driver handlingen framåt”, blev kritiken från förlaget.

Stockholm psycho utvecklades till en makaber thriller och en orgie i cynism men också en historia om ångest och ojämställda relationer. Karaktärerna är skamfilade och moraliskt bankrutta men jag älskar dem. Erik mest. Honom hoppas jag att det går bra för.

Alla gillar inte mina karaktärer och några kommer säkert att hata dem. Missa poängen, humorn och samhällskritiken. Någon kommer bli ordentligt provocerad eller känna sig exkluderad alternativt träffad. Det är så klart inte meningen och enormt tråkigt eftersom jag verkligen har lagt ner otroligt mycket jobb på historien. Jag önskar att alla gillade den och förstod den. Men jag ångrar inte att jag vågade följa min kursledares råd, för Stockholm psycho fick ett eget språk.

Mitt i det uppskruvade och absurda är Karin och Erik ärliga oavsett om man gillar dem. Det är värt även smockorna.

I efterhand skulle jag ha planerat perspektiven och tonen bättre innan jag började. Då hade jag sluppit skriva om så förbannat många gånger. När jag skickade in till förlaget och de bad mig göra om allt ytterligare en gång kändes det som att ligga med ansiktet mot det svettiga golvet och höra domaren räkna ner. Men jag lyssnade på dem och reste mig. Den sista ronden är den tuffaste jag utkämpat. Jag tog mig igenom den på ren vilja.

Att hitta rätt ton och få huvudperspektiven att lira tillsammans är en jätteutmaning när de kommer till under historiens gång. Idag har jag ett dokument på min dator som är trettio sidor långt som bara handlar om Karin och Erik. Backstoryn som beskriver allt om dem. Hur har de växt upp? Har de syskon? Vad jobbar de med? Vad röstar de på? Vad kör de för bil? Bakgrundsbeskrivningen fungerade som en kompass under det senare arbetet med boken. Så fort det kändes som att jag höll på att tappa bort dem kunde jag gå tillbaka till den och oftast hitta svaret. Jag önskar att jag hade börjat med backstoryn.

Till nästa bok har jag lärt mig vad som gäller. Planera matchen. Mjuka knän, stark mage och garden högt uppe. Våga göra dem fula, fokusera och håll i det.

Jag är inte rädd längre.

boxning

(En hälsning från världens coolaste kvinna Åsa Sandell som jag hade förmånen att bli tränad av. Jag brukar ta fram och läsa den när jag behöver pushning.)

Vem är psykfallet som förföljer mig?

img_6998

När jag skriver är jag inne i berättelsen hela tiden, jag kan aldrig koppla bort den. Det är på gränsen till maniskt. Alltså, jag lever mitt vanliga liv med familj, vänner och ett vuxet jobb men någonstans i bakhuvudet är mina karaktärer alltid med mig.

Helst av allt skulle jag vilja dyka ner i den världen och förlora mig tills jag är klar med historien men verkligheten fungerar inte så. Man måste gå upp halv sex när väckarklockan ilsket ringer, driva på tre motvilliga barn till skolan (oftast i omaka stumpor, rufsigt hår och utan läxböcker) bara för att direkt bli åthutad av en sträng klassföreståndare när vi har glömt extrakläder och lovlappar. Man måste också sköta sitt arbete och upprätthålla en professionell fasad. Eventuellt äta en vegetarisk lunch (med lite bacon om ingen ser) tillsammans med en god vän, boxas hämningslöst med en likasinnad kollega och handla färdigmat på hemköp på vägen från bussen. Om hemmet överraskas av barnens kompisar säger jag att middagen är ekologisk och lagad från grunden.

Däremellan drar jag på mig klackstövlarna och vimlar ut i innerstadens folkliv. Låtsas att trendiga måltider bestående av mellanrätter som kommer in sådär lite skönt i omgångar, är min vardag. Att halva sällskapet är ute och röker och notan slutar på en halv månadslön trots att ingen blev mätt, är helt i sin ordning. Ni fattar.

Fördelen med den röriga tillvaron är att jag får besöka inspirerande miljöer och träffa spännande människor som hela tiden ger mig nya idéer till berättelsen. Kanske är restaurangen vi valt perfekt för en bråkscen mellan karaktärerna. Kanske kan någon av dem slänga ur sig just den där frasen som den bittra kvinnan i baren nyss sa om att alla män är lata och helt befriande från känslor. Kan det verkligen stämma att det kostar 20 000 kronor att specialsanera en sanitär olägenhet mitt på Sergels torg som min biodejt berättade? Ni hör ju, allt detta måste helt enkelt dokumenteras.

Precis så besatt härjar min hjärna under skrivprocessen när den går på högvarv. Får jag ett infall antecknar jag det, inget går förlorat.

Först använde jag notisar. Skrev korta rader eller signifikanta ord på de gula klisterlapparna och fäste vid datorn. När skrivbordet såg ut som jag föreställer mig att ”Palmerummet” måste ha sett ut i slutet av åttiotalet (med risk för att mitt pappersarbete helt saknade verkshöjd förstås) köpte jag istället en stor stilig svart anteckningsbok. Det kändes franskt att plocka fram den närhelst det kom en ingivelse till mitt manus. Det visade sig emellertid att anteckningsboken inte fick plats i min enda rimlig handväska och jag kasserade idén (på den ostrukturerade asiatiska middagen i jetsetvimlet måste man ha en väska som matchar klackskorna och samtidigt får rum i den trånga baren – livsviktigt!).

Det var då jag kom på det, telefonerna.

Jag har två mobiler. Inte för att jag är kriminell – jag är statligt anställd. Den ena är min privata från vilken jag sköter hela mitt författarliv och den andra tillhör mitt riktiga jobb. Den är min arbetsgivares. Min egen är jag beroende av, den enda ägodelen jag har med mig i princip överallt. Även när jag går på toaletten.

Jag började messa bokimpulserna från min privata mobil till jobbtelefonen. Någon måste ju ta emot meddelandena och det blev ett sätt att notera händelserna. Dessutom väcker det märkligt nog inte några konstiga reaktioner hos omgivningen om man plötsligt drar upp en telefon mitt i ett samtal eller under ett möte. Det uppfattas som normalt.

Mobilerna var den optimala lösningen och jag praktiserade knepet hardcore. Fram tills jag för någon vecka sedan satte morgonkaffet i halsen när jag läste nyheterna. Det var en artikelserie som handlade om it-säkerhet och risken för dataintrång hos svenska myndigheter. De av er som lyssnade på Statsministerns tal under Folk och Försvar eller tog del av den efterföljande debatten i media vet vad jag menar. Myndigheten där jag själv arbetar anklagades exempelvis för att ha haft bristande säkerhetsrutiner när det gällde it. Rubriken träffade som en blixt. Vilken bild möter den som skannar av den senaste trafiken  till min jobbmobil?

Jag såg framför mig hur jag skulle bli inkallad till ett allvarligt samtal. ”Anna, det är en galning som försöker komma i kontakt med dig. Du har 739 sms från samma avsändare. De senaste tio meddelandena lyder: ”Följer efter in och tar av sig skorna, sitter på huk bredvid”, ”Huvan faller av, det är Karim”, ”Fredrik är speltorsk, köper kokain via signalappen – ladda ner den”, ”Göran är en kattmänniska”, ”Dödsorsaken hängning syns under obduktionen”, ”Medvetslöshet är en glidande skala”, ”Ett trubbigt slag mot huvudet ger flisor i hjärnan”, ”Mordutredning är inte allmänhetens åkning”, ”Fiber från tröjan kan fastna på spiken” och ”Margareta Öhman”.

Herregud, vad skulle jag ha svarat? ”Eh jo, det är så här, jag gillar och skriva och…” Jag skulle antagligen stamma fram orden medan alla i rummet strängt tittade på mig och någon irriterat avbröt.

”Anna, det verkar vara en djupt störd människa som förföljer dig, en total knäppgök. Förstår du allvaret? Vi har dessutom spårat numret. Det finns kopplingar till ett mycket suspekt företag i ditt närområde. Du kan aldrig ana vad rörelsen heter. Stockholm psycho AB.”

Det slog mig att psykfallet är jag.

fullsizerender

När världarna kolliderar

img_6998

”Jaha, du är deckarförfattaren. Jag har läst din bok”, utbrast min blivande chef när vi möttes i kaffekön. Någon framför hade dubbeltryckt på espressochock och vi hade ofrivilligt fastnat framför stapeln av pappmuggar i fikarummet. ”Vad kul”, hörde jag mig själv svara. Överentusiastiskt samtidigt som kinderna blossade. Min hjärna gick på högvarv. Hur mycket kan han ha läst? Har han tagit sig förbi styckningen? Har han läst om tablettmissbruket? Oh lord, har han läst hela? Fattade han poängen, att det är en drift med det perfekta livet? Det vibrerade inombords och i en mikrosekund kändes det som om jag skulle svimma.

När jag skrev Stockholm Psycho gjorde jag det befriat från oro över vad andra skulle tycka, mina föräldrar, min chef och folk på föräldramöten. Jag ville skildra en del av tillvaron som faktiskt existerar även om jag naturligtvis har skruvat upp varenda beståndsdel några tusen varv för att få bättre skärpa och mer blås i historien. Meningen var inte att det skulle bli en ofarlig mellanmjölksstory. Mina vänner var de jag såg som målgrupp och i vissa avseenden är den därför helt ärlig.

Eva Frantz som gästbloggade tidigare satte fingret på något som jag tycker stämmer väldigt väl. Att få sin bok utgiven är som att ha en kärleksrelation med någon som plötsligt bestämmer att det ska vara ett öppet förhållande. Det är att dela sina tankar och en form av intimitet med alla, utan kontroll. Även om berättelsen inte handlar om mig eller mitt liv är det min röst, min värld och mina glasögon som människor inbjuds att kika genom. Jag fattade aldrig hur läskigt det kunde kännas.

Min berättelse skildrar en passivt aggressiv kvinna som knarkar sig förbi meningslösa teambuildingövningar på kontoret, sitter på fina middagar och låtsaslyssnar på politiska plattityder samtidigt som hon och hennes väninna mördar och gömmer kroppsdelar bland Stockholms utsatta, därav titeln Stockholm Psycho. Det är en orgie i cynism och samhällskritik men också en berättelse om ojämställda relationer och oförmågan att styra sitt liv. Alla karaktärer är egoistiska och moraliskt bankrutta.

När det blev klart att den skulle ges ut var jag osäker på om jag skulle göra det under eget namn eller hitta på en pseudonym. Kunde jag verkligen sätta min signatur på den? I min yrkesroll tycker jag att professionalitet är viktigt och jag håller gärna jobbet åtskilt från mitt privatliv. För mig är det också ovant att eventuellt synas i sammanhang utanför detta och Stockholm Psycho tillhör den andra sfären.

Efter att ha funderat en stund slutade det emellertid i en helomvändning. Jag valde att använda hela mitt efternamn, inte bara det formella. Skälet till det är att jag står för min text. Alla människor kan inte skriva en bok och ännu färre får chansen att se den utgiven. Jag är stolt över att jag genomförde projektet och jag vill förknippas med det. Det är bara det att berättelsen inte passar överallt och jag kan inte påverka när och var den dyker upp och framförallt inte hur den tas emot.

En del personer som tycker om boken har kommit fram till mig och sagt det, skickat jättefina mejl och sms. Det värmer otroligt mycket. (Att få uppskattning för något eget som man verkligen kämpat för är fantastiskt, jag önskar att alla fick uppleva det.) Sen finns det de som blir provocerade, hatar berättelsen och gärna vill ge både boken och mig en rejäl smocka. Och så de som inte fattar något alls. Den sistnämnde kategorin är den svåraste.

Diskussionen i kaffekön slutade med att jag bytte ämne, tog min kopp och satte mig i de rödspräckliga sofforna. Under hela presentationsfikat med nya chefen grunnade jag på vilken läsarkategori han kunde tänkas tillhöra. De som gillar, hatar eller inte fattar? Tänkte han kanske att boken var självbiografisk? Jag övervägde om jag helt random skulle försöka flika in något i stil med ”Jag kan skära upp kanellängden men jag har alltså aldrig styckat någon. Jag lovar. Jag frågade en som brukar slakta får om hur man gör.” Eller kanske ”Jättegott kaffe i de nya automaterna, jag skulle aldrig få för mig att blanda sömnmedel i det, bara för att huvudpersonen i min bok gör sådant.” Men jag höll tyst.

Sen kände jag mig självupptagen och fånig. Han tänker antagligen inte på det alls. Boken betyder enormt mycket för mig, men inte för alla i min omgivning. I synnerhet inte när den dyker upp i ett omotiverat sammanhang. Lite som när folk får barn. Det är det största som kan hända för de nyblivna föräldrarna, den närmsta kretsen och de särskilt intresserade men ingen jättegrej för resten av världen. De som aldrig har försökt skriva en roman har ingen aning om hur svårt det är och många människor läser inte ens böcker. Det slog mig att det också är räddningen när den där läskiga känslan av att vara utlämnad väller över mig. Även om intimiteten delas med andra stannar digniteten av det kvar hos mig.

img_7749

(Omslaget till Stockholm Psycho – motsatsen till ”trevligt” i ett fikarum på kontoret)

Limbon

img_6998

När jag var liten hade vi en blank svart katt. En nyårsafton sprang hon bort och några veckor senare föddes tre små kattungar. De var det största jag hade upplevt och jag kände mig lyckligast i världen. Helt oväntat uppfylldes en dröm som jag aldrig vågat drömma.

Jag hade en skånsk pappa också som alltid längtade hem. Varje gång vi var lediga reste vi söderut. I normalfallet en oerhört påfrestande bilresa på ungefär sex timmar då hela familjen hetsigt packade in sig i den praktiska Volvon tillsammans med trasmattor, blomkrukor och vandrade pinnar. Höjdpunkten inträffade normalt i höjd med Brahehus när det blev fikapaus bestående av hemmagjorda plättar och ljummen lättmjölk ur sirapsflaska. (Ett förtydligande för er som är födda på den andra sidan om sjuttiotalet – det var inte så att vi hade en hang-up på just sirap, petflaskor fanns inte under den här perioden och sirapsflaskan var därför ett stående inslag vid varje picknick. Föreställ er en tid då allt saknades – mobiltelefoner, tv-kanaler och rimliga frisyrer.)

Svarta Katten tyckte absolut inte om att åka bil. Såg hon att vi började packa gömde hon sig omedelbart på något listigt ställe, innanför överkastet i den nybäddade sängen eller bakom någon trevlig brun stenkärlskruka. Under bilresorna for hon sedan runt som ett jamande yrväder, flämtade med tungan hängande utanför munnen och svetten droppande från nosen och tassarna.

Första skåneresan på det nya året var det premiär för kattungarna att följa med. För att de inte skulle klättra runt i bilen och hamna under gaspedalen eller försvinna bland bråten tillverkade min pappa ett lock till Svarta Kattens korg. Locket hade en lucka och var så finurligt konstruerat att Svarta Katten kunde hoppa in och ut men inte ungarna. Den här gången låg hon snällt kvar i korgen och spann medan ungarna diade och vi obemärkt packade in dem. När bilen startade uppstod paniken. Svarta Katten flög upp, kastade sig ut ur korgen men fastnade i en limbo. Å ena sidan ville hon planlöst stressa runt i bilen och försöka förstå situationen, å andra sidan ville hon inte lämna sina ungar. Hennes ylande skar sönder trumhinnorna på oss och tassarna lämnade svettfläckar på jeansen (Levis 501 – stekhett vid den här tiden). I höjd med Nyköping hittade Svarta Katten en kompromiss och fann sig tillrätta ovanpå locket. Därifrån hade hon uppsikt över vad som hände i bilen och kunde samtidigt skymta kattungarna i springan genom luckan. Om de tystnade stack hon beslutsamt ner tassen i hålet och puffade till dem så att de pep. Pipen lugnade henne. De var kvar och de levde.

För en dryg månad sedan föddes min bok. Den släpptes tidigare än beräknat och jag var inte beredd. Alltså, jag visste att den skulle komma ut eftersom jag hade skrivit på ett kontrakt, men jag hade inte hunnit förbereda mig mentalt. Först kändes det otroligt stort och jag var lyckligast i världen. Den där drömmen som jag aldrig vågat drömma hade ännu en gång blivit verklighet.

Nu har den funnits i några veckor och jag har förvandlats till Svarta Katten. Boken är min lilla unge. Den ligger i botten på korgen och uppe på locket sitter jag, fast i limbon. Lätt panikslagen och helt utan kontroll över situationen. Jag flämtar och svettas och undrar vart vi är på väg.

Stockholm Psycho är en ljudbok, producerad exklusivt för ljud. Det finns inget fysiskt alster med vackra pärmar att ta fram och hålla lite i när jag behöver. Den syns helt enkelt inte om jag inte loggar in och öppnar korgen. Så fort jag inte längre hör något från den eller får någon form av respons som visar att den existerar måste jag glänta på det där locket, sticka ner tassen och peta på den för att försäkra mig om att den är kvar. Det har bara gått några veckor men tiden mellan pipen är redan oroväckande långa. Jag undrar bekymrat hur jag ska lyckas hålla den vid liv.

Tidigare var jag rädd för att folk skulle vara taskiga mot min unge när den släpptes ut. Nu är jag mest rädd för att den inte ska överleva bilresan. Jag vet att dagen då ljuden från korgen tystnar, hur mycket jag än petar på den, kommer en del av mig också att dö.

 

Bara skriv

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Med råmanuset till Hemligheter små skrev jag bara. Utan någon plan, utan att veta vart historien skulle ta vägen. Jag hade ett frö som fått gro i mitt huvud under några månader och från det fröet sköt det ut olika skott. Händelser, dialoger och karaktärer som jag visste att jag ville ha med men inte vart de skulle få plats.

Allt eftersom jag skrev blev saker och ting klarare. Mina karaktärer fick sina röster, sina små egenheter som gjorde dem till dem. Konflikten utvecklades och gav mina karaktärer nya hinder att ta sig över. Nya sätt att växa och visa vem de är som personer.

Jag testade att skriva ett synopsis, då det var något som alla pratade om men det fungerade inte för mig. Jag kände mig låst.
Jag avundas faktiskt de som kan arbeta utefter en detaljerad synopsis för jag tänker att det måste vara så mycket enklare att veta vad som ska hända redan innan man sätter sig ner och skriver. Det måste ju gå så mycket fortare att skriva när man väl får tid att skriva.

Detsamma gäller dramaturgiska bågar. Det går bara inte. Jag får inget grepp om dem 🙂 De snurrar bara till mer än vad de hjälper.

För mig gäller det bara att placera rumpan på stolen och skriva. Ösa sand. Det är så jag lär känna mina karaktärer och det är så deras historia vecklar ut sig. Och listor. Jag älskar att skriva listor. Och post-it. De får vi inte glömma.

Men visst är det bra att vi är så olika. Att det alltid finns ett sätt som fungerar. Ditt eget.

Jag tror inte att man ska hänga upp sig så mycket på hur andra gör när de skriver, för det som fungerar för dem kanske inte alls fungerar för dig.

Oavsett om det är genom att ösa sand, skriva detaljerade synopsis, använda dramaturgiska bågar, tidslinjer etc. så är huvudsaken att du skriver. Att du får ner dina ord i dokumentet. Fastna inte i det tekniska, utan sätt dig på stolen och skriv.

Och kom ihåg: The first draft is just you telling yourself the story

Ett motto som jag försöker leva efter när jag skriver 🙂

Så, iväg och skriv nu!

Det ska jag göra 🙂 Tredje delen i serien här kommer jag!

Gästblogg: Eva Frantz

img_0459

Eva Frantz debutroman Sommarön gavs ut av Schildts & Söderströms förlag hösten 2016. Hennes nästa bok Blå villan kommer att ges ut på svenska och finska av samma förlag hösten 2017.

Min stoltaste dag

År 2016 blev året då jag debuterade. Vem hade väl trott det? Hade man frågat mig själv i slutet av 1980-talet hade jag antagligen sagt ”Tja, det kommer nog inte att dröja så länge innan jag skriver en roman. Jag är väldigt duktig på att skriva, börjar få fläng på stavningen av tje-ljudet och allt”. Min plan var att bli ett skrivande underbarn. Eller ens en sensationellt begåvad ung debutant på max 20 höstar.
Men sedan hände livet. Skola blev studier, veckoslutsjobb blev heltidstjänst, plötsligt hade jag två små barn och var i full färd med att bygga ett egnahemshus… Jag drabbades av sjukdomen alopecia som gjorde att jag tappade allt hår på hela kroppen. Sjukdomen drev mig till att blogga aktivt om det jag varit med om, varvid jag fick rätt många läsare, några finlandssvenska bloggpris och en massa beröm för mitt sätt att skriva. Det var förstås en skön ego-boost.

 

 När jag hunnit bli 34 hände någonting. Lite som när man på förhand har ställt in ett program på en löpmatta och manicken piper några gånger, knäpper till, så övergår takten från löpning till promenad. Jag hade plikttroget joggat genom livet i så många år, gudskelov sprang jag inte in i någon vägg.
 Men där traskade jag nu i maklig fart och tyckte det var riktigt trevligt och såg inga skäl till att börja jogga igen.

 

 Studierna var avklarade sedan länge. Huset var färdigt, mitt hår hade mirakulöst nog vuxit ut igen! Jobbet var också okej, även om jag efter 14 år som radioprogramledare började vara oerhört trött på att höra mig egen röst. Tror en och annan lyssnare kände det samma. Och barnen skulle strax båda gå i skola, de behövde inte ses efter på samma sätt som tidigare.

 

 De var dags att stanna och begrunda den fråga som plötsligt dök upp i mitt huvud.

 

 Vad vill du göra nu, Eva?

 

 Jamen, är det inte självklart?! Jag vill skriva förstås! Inte radiomanus, inte blogginlägg eller kolumner, utan BÖCKER! Roliga, spännande, tjocka böcker!

 

 Det tog mig ungefär ett år att få ihop manuskriptet till min debutroman Sommarön, och då skrev jag främst på fritiden. Som journalist skriver jag snabbt, vilket både är en fördel och nackdel. Inga problem att få ihop en text som är helt okej, men det blir många genomläsningar och justeringar innan den känns bra.

 

 Den dag då för jag mig själv konstaterade att boken var färdig kommer jag aldrig att glömma. I det här skedet hade jag alltså ingen redaktör, inget förlag och vågade inte ens tänka på huruvida någon skulle vara intresserad av att ge ut min bok. Men det spelade inte så stor roll just den dagen, för jag hade ju gjort det! Jag hade skrivit en hel bok, med början och slut, handling, karaktärer och dialoger. Några mord också, för till min egen förvåning blev min bok en deckare, man varför inte?

 

 Det faktum att jag funnit disciplinen att slutföra mitt manus, det skulle ingen någonsin kunna ta ifrån mig! Jag var så stolt att jag säkert blev 15 cm längre och kände äntligen av en gnutta av det självförtroende lilla tandlösa Eva hade 1987. Tsö, det visste jag väl. Skriva böcker? Lätt som en plätt.

 

 Sedan den dagen i oktober 2015 har livet igen gått väldigt fort. För plötsligt ville ett förlag ge ut Sommarön! Med ens skulle det knäppas författarporträtt och skrivas katalogtexter. Den första leveransen av böcker anlände från tryckeriet en dag i augusti. Det blev intervjuer, recensioner, bokmässor, författarmöten och skolbesök. Jag kände mig både uppvaktad, märkvärdig och lite fånig. Det var väldigt roligt, men kändes också rätt overkligt.

 

 Det lustiga är att inget av det jag varit med om under mitt debutår kan mätas med den känsla jag upplevde den där dagen då jag satt vid köksbordet och tryckte dit en sista punkt i mitt manus och för mig själv konstaterade att boken var klar. Den känslan var större än allt annat.

 

 För oavsett hur mycket ståhej (eller avsaknad av ståhej) det blir kring min bok är skrivandet ändå någonting väldigt privat. Jag och min text. Sårbarhet, hybris, skrivkramp, inspiration, frustration, lycka. Jag, min dator, mitt köksbord, ett doftljus och en kopp te (okej, oftare en whisky).

 

 Att skriva än bok är som en stormig kärleksrelation som slutar med att kärestan säger ”jag tycker vi ska ha ett öppet förhållande” och så bjuds hela världen in, nosar runt och har åsikter. Det intima försvinner.

 

 För mig var det här en värdefull insikt. Att det är detta skrivandet handlar om. En skribent och en text. Mässor och recensioner etc kan vara både jobbiga och kul, men det är inte de som gör skrivandet.

 

 Jag hoppas att jag ska få slås av den där ”Jahapp, nu har jag skrivit en bok”-känslan många gånger. Och jag unnar alla med skrivambitioner att få uppleva den.

Älskarinnan, samvetet och det gränslösa egot

img_6998

”Hur hinner du skriva?” Det är den vanligaste frågan jag får från människor när jag berättar att jag har skrivit en bok. En del personer tillägger ”Du som har barn och allt. När jag hade småbarn hann jag inte någonting.” Sen kniper de ihop munnen och lägger huvudet på sned medan de betraktar mig stamma fram något förljuget klämkäckt svar som går ut på att jag antagligen är en övermänniska.

Det enkla svaret på frågan är ”jag hinner skriva för att jag gör uppoffringar.” Det mer sanningsenliga svaret är ”det är min passion och jag är ego och tillåter mig att leva ut den”.

För att skriva en bok måste man hitta tiden och vara disciplinerad nog att ta vara på den när den finns. Det enkla uppoffringarna, som folk ofta glatt tipsar en om, är att fundera igenom hur man använder dygnets vakna timmar. Skit i att slökolla på tv, logga ut från sociala medier och använd den där stunden när alla andra sover eller hålen du just upptäckt i din kalender. Jag önskar att det räckte för att det ska bli en bok, men jag vet att det inte är så. I alla fall räcker det inte för mig. Jag är ingen övermänniska och inte heller perfekt. Det hade aldrig blivit någon bok om jag inte hade tillåtit mig själv att satsa i princip all ledig tid jag har på skrivandet.

Missförstå mig rätt, det är ingen plikt att skriva, det är en dröm. För mig innebär det att få förlora mig i en egen värld där jag älskar att vara och jag gav mig helt enkelt den möjligheten. Jag använde inte bara den där ”gratistiden”, jag använde nästan varenda sekund jag inte var på jobbet till det. Alla helger, hela semestern, alla lov och alla kvällar. Jag tackade nej till middagar och aktiviteter. Istället satt jag fastnaglad vid datorn och njöt. Jag gjorde detta trots att jag inte visste om det skulle leda till något, om boken någonsin skulle bli utgiven. En mer rutinerad person kan säkert få till en roman med mindre ansträngningar men för mig var det enda sättet.

Det hjälper ju till att skrivandet är min älskarinna. Om ingen stoppar mig lägger jag all min vakna tid på det. Alltså, någon måste handgripligen dra mig från datorn vissa perioder. När jag skriver glömmer jag att äta, sova, hela tillvaron runt omkring mig försvinner. Det är inte svårt att tacka nej när man får fly till det man älskar, men allt har ett pris. Jag glömmer även min familj.

Jag har tre barn, som betyder hela världen för mig. Det låter som en lögn när jag nyss berättat att jag väljer att sitta vid datorn istället för att åka skridskor eller titta på film med dem när vi är lediga. Men båda påståendena stämmer. Min man är den i vårt hem som handlar nya vantar, skjutsar till fotbollsträningar och lagar mat trots att jag är en stark förespråkare av delat familjeansvar. Men jag lever inte som jag lär. Just de där praktiska delarna är kanske ingen förlust om man inte är särskilt intresserad av husliga sysslor men när jag ska natta barnen och de säger ”vi vill att pappa ska lägga oss, det är han som tar hand om oss” skär det i mig. Eller när de tittar förvånat på mig och frågar ”ska mamma följa med?” eftersom det inte tillhör vanligheten. Det är då jag inser vad jag offrar. Ångesten river sönder hjärtat. Om livet tar slut i morgon, gör jag rätt prioritering?

Jag vet att den där kommentaren från folk i min omgivning ”Du som har barn, hur hinner du skriva?” inte är menad att låta anklagande (åtminstone inte alltid), men i de lägena, när jag vaknar upp från min skrivarvärld och inser priset jag tillåter mig betala, är det precis vad den lilla samvetsdjävulen på min axel skriker till mig. Det är då jag önskar att jag hade ett bra svar på varför jag låter mina egna intressen och behov ta så stor plats.

Det allra värsta, helt oförlåtliga enligt samvetsdjävulen, är när jag utan att tänka efter plötsligt prioriterar att göra något helt annat mitt i en skrivarperiod. Träffa vänner, gå på bio eller träna. Då hoppar djävulen upp och ner av ilska och skräder inte orden om vilken självupptagen egoistisk skit jag är. ”Jaha, nu kan du tydligen ta en paus från skrivandet för att träna eller träffa vänner men inte för att umgås med familjen? Vilken förälder gör så?” Jag har inget svar på den frågan heller, mer än att jag behöver även det ibland för att fungera.

Det här är det jag tycker är det allra svåraste med det där rådet ”hitta tiden för att hinna skriva boken.” Att inse att det kräver jättemycket för att få ihop en längre berättelse och under hela arbetet kommer det sitta en liten samvetsdjävul på axeln och kritisera valen och diktera jantelagen.

Jag vet att jag inte kan leva utan min passion, jag måste fortsätta skriva. Nu, när det första försöket blev en bok, ännu mer. För att tvinga bort den där djävulen har jag satt upp några levnadsregler för mig själv inför 2017.

Nummer ett är en gräns för när jag måste lämna datorn. På helgerna är det familjetid som gäller efter klockan 19:00 oavsett om jag är mitt i en scen. Nummer två är att ta tjänstledigt och på så sätt frigöra tiden jag varje dag lägger på mitt arbete. Alla har inte förmånen att vara tjänstlediga, jag är väl medveten om att det är en lyx och en prioritering. Jag kommer få downshifta levnadsstandarden under ledigheten men varje krona jag avstår förvandlas till skrivtid och frigör i förlängningen fritid som därmed kan läggas på familjen. Nummer tre är att se till att vara närvarande när jag umgås med mina barn. Hellre kort och betydelsefullt än länge men med tankarna på en annan plats. Nummer fyra, och detta är det svåraste, är att acceptera att jag är ett ego. Under 2017 ska jag regelmässigt svara personer som ifrågasätter min livsstil följande. ”Jag hinner skriva för att jag satsar på mig själv, jag gör det jag mår bra av och jag tycker det är okej.”

Nu stänger jag datorn för idag och går och pussar mina barn. Ses nästa tisdag.

Som Romeo och Julia fast inte

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

”Som Romeo och Julia fast i nutid, och det utspelar sig i ett somrigt Värmland istället för i Verona, och ingen dör på slutet utan de får varandra istället.”

Jag kunde riktigt se hur kugghjulen snurrade i min bekantes huvud när jag kortfattat försökt att ge ett svar på frågan: Vad handlad boken om?

För hur kokar man egentligen ner handlingen i ett manus som inrymmer så mycket, så många trådar och vändningar, till några få meningar? Meningar som helst ska locka till nyfikenhet och en känsla av att den boken vill jag läsa.

Hisspitch brukar det kallas.

Man ska kunna pitcha sin bok på inte mer tid än vad det tar att åka hissen i Gothia Towers.

Detta är något som jag funderat mycket på. Redan innan jag blev antagen kunde jag ligga och fundera på detta i sängen när jag skulle sova. Och särskilt när manuset började bli så färdigt att det var dags att skicka in det till förlagen. Hur skulle jag pitcha manuset i följebrevet så att de skulle vilja läsa det? Att komma fram till det var nästan svårare än att skriva själva manuset. Nästan.

Pitchen i följebrevet blev något längre än den här ovan. Mer som en baksidetext. Men tydligen gjorde den tricket som tur är 🙂

Än har jag inte hittat den perfekta hisspitchen utan jag fortsätter att klura ett tag till. Jag har ju som tur är några månader på mig innan den behöver sitta. Innan jag ska ge mig ut och förklara för folk vad den handlar om och varför de ska köpa den.

Har ni funderat på era hisspitchar? Kan ni koka ner manuset till bara några rader?
Testa och skriv dem gärna i kommentarerna 🙂

 

Lördagsenkät: Vad har du för skrivmål 2017

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Christina: Mitt skrivmål för 2017 är att, så snart slutredigering och korr av Hemligheter små är klart, sätta igång och redigera tvåan. Det är en fristående fortsättning på Hemligheter små, som har fått vila sedan september ungefär. Jag skrev det råmanuset medan Hemligheter små var ute hos förlagen och testade lyckan. Så förhoppningsvis ska jag slippa den omtalade andra boks ångesten.

Jag har faktiskt lyckats hålla mig ifrån manuset under alla dessa månader så det ska bli väldigt spännande att ta tag i det igen då jag verkligen gillar de nya huvudkaraktärerna som man får följa. En viljestark, impulsiv konstnär som avskyr att följa regler och en gallerist som är van att få som han vill och lever ett ganska förutsägbart liv.

Planen är att tvåan ska vara redigerad och så pass färdigt att kunna skickas till förlag i början av sommaren. Och medan tvåan är ute hos förlagen ska jag ge mig i kast med att skriva trean i serien. En övergripande synopsis är redan skriven så det är egentligen bara att kavla upp ärmarna och sätta fart och skriva. Ett färdigt råmanus till hösten? Det borde väl gå att få ihop va?

img_6998Anna: Jag har börjat skriva på ett nytt manus i en annan genre, mer krim denna gången. Jag hade egentligen tänkt vänta lite men jag kunde inte hålla mig. Jag är en skrivarknarkare och började direkt på nästa. Om allt går bra hoppas jag bli klar till sommaren. Jag längtar hela tiden tills jag får sätta mig ned vid datorn. Så mycket att jag under våren har tagit tjänstledigt några månader för att kunna dyka in i skrivarvärlden helt och hållet. Det där var alltså skrivmålet för 2017, tjänstledig och ny bok till sommaren! Då var det sagt. Vi får väl se hur det går, som alla vet blir ju inget någonsin riktigt så som man tänker sig.        

 

Michaela von Kügelgen

Foto: Jon Krogell

Michaela: Jag tror och hoppas det blir mycket skriv i år! Mitt viktigaste skrivmål är att redigera debuten klar för utgivning. Det mesta är gjort, men lite arbete kvarstår.

När jag är klar med det ska jag ta tag i tvåan som jag skrev under NaNoWriMo 2014. ”Nationen” handlar om en fiktiv studentnation i Helsingfors. Jag har redigerat manuset två gånger och i höstas var den på testläsarrunda och nu ska jag äntligen börja jobba med texten igen.

När jag är klar med den ska jag förhoppningsvis hinna ännu med en grov redigering av mitt nyaste NaNoWriMo-manus som jag skrev i november i fjol. Det är en finlandssvensk chicklit i Bridget Jones-anda.

Utöver det här ska jag jobba med texter för antologin som vi ger ut i samband med min skrivarkurs Litterärt skapande. Ser också fram emot många roliga skrivövningar under kurshelgerna!

bildmaricakallner16Marica: Förra våren började jag på ett nytt manus. En novellsamling. I dessa noveller undersöker jag människors rädslor och berättelserna snuddar vid det övernaturliga. Hittills har jag snöat in mig på kroppslig förvandling, klaustrofobi och ensamhet. Mångbottnade ämnen som jag vrider och vänder på. Det övernaturliga är okänd mark. Spännande mark: jag går vilse och jag hittar nya stigar och kommer bort och hittar rätt och går fel igen. Mitt mål är att skriva färdigt ett utkast till manuset, och att börja en genomskrivning. Planen är att utkastet ska vara färdigt när jag är klar på Författarskolan – alltså i maj. Håll tummarna!

image001Johan: Down under kommer i augusti, så jag har ju fortfarande en del tid på mig att levla texten några steg. Jag håller på och jobbar med tre möjliga bokprojekt. Ett som nog skulle bli en vuxenbok. Ett med djur… och ett tredje… som det inte finns så mycket att säga om ännu. Jag researchar, testar karaktärer, samlar idéer och försöker fatta vilken jag ska satsa på? Jag skriver också på en barnpjäs som heter Panik på playan – för Teater Barbara. Om en pappa och hans dotter som tappar bort varandra och har olika sätt att deala med att lösa situationen. Den bygger på en bok av den fantastiska norska illustratören och författaren Mari Kanstad Johnsen. Och så jobbar jag även på en pjäs baserad på Mary Shellys Frankenstein – så jag har att göra… Jag ska turnéra en hel del under våren med Teater Barbara så jag tänker att jag ska utnyttja det att jag bor på hotell och kan sitta och skriva när jag är ledig – utan att behöva tänka på tvätten, sortera in i bokhyllan, sätta upp tavlorna, bokföra kvitton…

Keep calm and carry on

img_6998

Hej alla läsare av debutantbloggen! Jag heter Anna och har fått den stora äran att blogga på tisdagar vilket känns mycket spännande. Jag hoppas kunna bidra med inspiration, pepp och framförallt dela med mig av alla mina erfarenheter och misstag (som är många) så kanske ni slipper göra dem.

Jag har skrivit en bok. När jag hör mig själv säga det känns det overkligt. Jag har alltid tänkt att en författare är en person som älskar att läsa. Som har svarta kläder, jättelång halsduk och som sitter uppkrupen i en sammetsfåtölj på ett kafé och slukar böcker som Förvandlingen eller Glaskupan som om de vore smågodis. En sådan som helt random säger saker som ”det där får mig att tänka på Infernot” eller ”precis som Det går an, den fångar verkligen tidsandan”. Det är inte min avsikt att raljera nu, jag hade önskat att jag var beläst, men det är jag inte. Framförallt hade jag önskat att jag tidigare fick möjlighet att ta del av alla fantastiska berättelser som finns. Jag knäckte läskoden först som ung vuxen. Under hela min tonårstid hade jag väldigt mycket spring i benen och väldigt lite läsro. Att sätta mig ned och försöka traggla mig igenom en hel roman på gammalsvenska om två personer som är ihop utan att vara gifta, var omöjligt. Läxförhöret på svensklektionerna i åttan fixade jag enbart för att min bästa kompis gick igenom handlingen i Barnens ö i detalj med mig över en cigarett bakom busshållplatsen på väg till skolan. Uppsatsen ”Mor gifter sig” var ett plagiat av min storasysters skolarbete om Moa Martinsson. Jag målade hennes snedperspektiv till bildlektionerna och hon gav mig sina bokrecensioner (det är preskriberat nu så jag antar att det är okej att outa högstadiefusket men förlåt Ingela-Svenskalärare). Om någon skulle ha sagt till mig då att jag tjugo år senare skulle skriva en bok skulle jag ha skrattat.

Tills jag upptäckte skriftspråket. Från sekunden jag gjorde det skrev jag. Jag älskar att skriva, det är mitt uttryckssätt. Alla som känner mig vet det och har i princip dagligen utsatts för mejlspammande i form av kåserier över tillvarons små fuck-ups eller fått milslånga känslofyllda sms. Den som sitter bredvid mig i kontorslandskapet märker snart att mitt tangentbord alltid smattrar. I och med skrivandet öppnades mina ögon också för en helt ny värld, jag lärde mig att betrakta tillvaron på ett nytt vis.

Stockholm Psycho som min bok heter, bygger på samtidsreflektioner och driver med det perfekta livet. Planen från början var aldrig att det skulle bli en lång sammanhängande berättelse. Det började som ett kåserande över statusmarkörer som alla vi ängsliga bekräftelsetörstande övre medelklassmänniskor i storstaden ägnar oss åt (inklusive undertecknad). Som en liten tankelek i min fantasi. Vore det inte helt bisarrt om man plötsligt fick in en splatterstyckning mitt i det perfekta badrummet med det noga utvalda mosaikkaklet? Skulle det inte vara absurt om man satt vid parmiddagen och som bäst pratade om lägenhetsförsäljningar, semestrar och 5:2-dieter och samtidigt ovetandes blev serverad ett lik som man dessutom just råkat smygskrytinstagramma med undertexten  ”Pata negra i Sjöstan – älskart!”? Den där obligatoriska planschen i lavendel på äggskal med inskriptionen ”Keep calm and carry on” som hänger i hallen, skulle den inte få en roligare innebörd om den fanns med i blickfånget när man i panik drog en död manskropp i röda framgångsbyxor över parketten?

Så föddes alltså idén till Stockholm Psycho. Framtvingad under en skrivarkurs jag gick under våren 2014. Det var då jag upptäckte nyttan jag hade av all omedveten träning på att betrakta och att skriva. Mejlspammandet och de milslånga sms:en har för min boks existens betytt mer än själva läsandet. Om jag skulle ge ett tips till den som vill skriva en roman är det inte läs, läs, läs utan betrakta din omgivning noga och skriv, skriv, skriv.

Det betyder inte att det är enkelt, tvärtom. Det är det tuffaste jag har varit med om och jag gjorde oerhört många fel på vägen. Men det som sporrade mig mest under processen var något min kursledare sa inledningsvis: ”Klarar man av att skriva femtio sidor, klarar man av att skriva en roman”. Jag tror att det stämmer. Det gäller bara att hålla ut. Man kommer få göra om och göra om och göra om. Men det går. Det viktiga är att aldrig sluta skriva. Precis som budskapet i sober lavendel på den där äggskalsvita planschen mycket riktigt lyder: Keep calm and carry on! (Den är inte så dum ändå, kanske ska jag hänga upp den i hallen i alla fall).

 

Att ösa sand vid behov

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Hej alla fina läsare av Debutantbloggen!

Jag har fått äran att vara den ni träffar på måndagar under 2017 och jag har precis avslutat min sista (eller näst sista, jag vet inte helt säkert) redigeringsrunda och har äntligen tagit mig upp till ytan igen efter att ha spenderat några veckor djupt där nere i redigeringsträsket, så mitt första inlägg här på bloggen kan kanske vara lite osammanhängande men jag hoppas att ni har förståelse för detta.

Då kör vi 🙂

Jag älskar ord. Gör inte ni det?

Långa, korta, svåra att uttala, ja alla olika sorters ord.

De besitter en sådan makt. Att förstöra, riva ner och såra. Att bygga upp, trösta och plåstra om. Att beröra. På fler sätt än ett beroende på i vilka sammanhang och konstellationer man använder dem.

Jag vill att mina ord, mina historier, ska få läsaren att gå igenom en rad av känslor; skratta och gråta, bli så där härligt varm inombords av lycka eller riktigt känna hur det bubblar av ilska under huden eller begrava ansiktet i kudden och rodna åt samma sak som karaktären. Om jag kan få en läsare att göra det, känna med karaktärerna helt enkelt, då har jag som författare lyckats med min uppgift.

Att gestalta känslor så att de berör är något jag kämpat med under skrivandet av Hemligheter små. Särskilt nu under de sista omgångarna av redigering. Min redaktör påpekade att jag gärna staplar känslouttryck på varandra, att jag blir lite för övertydlig och att det räcker med att välja en känsla som man vill förmedla. Att läsaren kommer att förstå ändå. Så det har blivit en hel del rensande in texten av dessa. Ibland har det varit jätteenkelt och andra gånger har jag verkligen fått tänka till för att hitta rätt. Jag har öst sand så att säga och testat flera olika varianter innan jag träffat rätt. Innan orden fallit på plats. Men när de äntligen gör det så känns det i hela kroppen. Ett slags lågt som sprider sig genom kroppen. Magkänsla kan man kanske också kalla det 🙂

I dag, innan jag skickade i väg manuset till redaktören, jobbade jag med just en sådan scen. Där det inte fungerade med känslorna. De var platta och skrapade bara på ytan så jag har skrivit om, testat olika varianter, och till slut klickade det. Det tar tid men när väl den där känslan infinner sig, att man hittat rätt ord i rätt sammanhang som förmedlar det man vill få fram, då är det värt all den sand man fått ösa.