Som Romeo och Julia fast inte

Fotograf: Jonas Schiller

”Som Romeo och Julia fast i nutid, och det utspelar sig i ett somrigt Värmland istället för i Verona, och ingen dör på slutet utan de får varandra istället.”

Jag kunde riktigt se hur kugghjulen snurrade i min bekantes huvud när jag kortfattat försökt att ge ett svar på frågan: Vad handlad boken om?

För hur kokar man egentligen ner handlingen i ett manus som inrymmer så mycket, så många trådar och vändningar, till några få meningar? Meningar som helst ska locka till nyfikenhet och en känsla av att den boken vill jag läsa.

Hisspitch brukar det kallas.

Man ska kunna pitcha sin bok på inte mer tid än vad det tar att åka hissen i Gothia Towers.

Detta är något som jag funderat mycket på. Redan innan jag blev antagen kunde jag ligga och fundera på detta i sängen när jag skulle sova. Och särskilt när manuset började bli så färdigt att det var dags att skicka in det till förlagen. Hur skulle jag pitcha manuset i följebrevet så att de skulle vilja läsa det? Att komma fram till det var nästan svårare än att skriva själva manuset. Nästan.

Pitchen i följebrevet blev något längre än den här ovan. Mer som en baksidetext. Men tydligen gjorde den tricket som tur är 🙂

Än har jag inte hittat den perfekta hisspitchen utan jag fortsätter att klura ett tag till. Jag har ju som tur är några månader på mig innan den behöver sitta. Innan jag ska ge mig ut och förklara för folk vad den handlar om och varför de ska köpa den.

Har ni funderat på era hisspitchar? Kan ni koka ner manuset till bara några rader?
Testa och skriv dem gärna i kommentarerna 🙂

 

Lördagsenkät: Vad har du för skrivmål 2017

Fotograf: Jonas Schiller

Christina: Mitt skrivmål för 2017 är att, så snart slutredigering och korr av Hemligheter små är klart, sätta igång och redigera tvåan. Det är en fristående fortsättning på Hemligheter små, som har fått vila sedan september ungefär. Jag skrev det råmanuset medan Hemligheter små var ute hos förlagen och testade lyckan. Så förhoppningsvis ska jag slippa den omtalade andra boks ångesten.

Jag har faktiskt lyckats hålla mig ifrån manuset under alla dessa månader så det ska bli väldigt spännande att ta tag i det igen då jag verkligen gillar de nya huvudkaraktärerna som man får följa. En viljestark, impulsiv konstnär som avskyr att följa regler och en gallerist som är van att få som han vill och lever ett ganska förutsägbart liv.

Planen är att tvåan ska vara redigerad och så pass färdigt att kunna skickas till förlag i början av sommaren. Och medan tvåan är ute hos förlagen ska jag ge mig i kast med att skriva trean i serien. En övergripande synopsis är redan skriven så det är egentligen bara att kavla upp ärmarna och sätta fart och skriva. Ett färdigt råmanus till hösten? Det borde väl gå att få ihop va?

Anna: Jag har börjat skriva på ett nytt manus i en annan genre, mer krim denna gången. Jag hade egentligen tänkt vänta lite men jag kunde inte hålla mig. Jag är en skrivarknarkare och började direkt på nästa. Om allt går bra hoppas jag bli klar till sommaren. Jag längtar hela tiden tills jag får sätta mig ned vid datorn. Så mycket att jag under våren har tagit tjänstledigt några månader för att kunna dyka in i skrivarvärlden helt och hållet. Det där var alltså skrivmålet för 2017, tjänstledig och ny bok till sommaren! Då var det sagt. Vi får väl se hur det går, som alla vet blir ju inget någonsin riktigt så som man tänker sig.        

 

Foto: Jon Krogell

Michaela: Jag tror och hoppas det blir mycket skriv i år! Mitt viktigaste skrivmål är att redigera debuten klar för utgivning. Det mesta är gjort, men lite arbete kvarstår.

När jag är klar med det ska jag ta tag i tvåan som jag skrev under NaNoWriMo 2014. ”Nationen” handlar om en fiktiv studentnation i Helsingfors. Jag har redigerat manuset två gånger och i höstas var den på testläsarrunda och nu ska jag äntligen börja jobba med texten igen.

När jag är klar med den ska jag förhoppningsvis hinna ännu med en grov redigering av mitt nyaste NaNoWriMo-manus som jag skrev i november i fjol. Det är en finlandssvensk chicklit i Bridget Jones-anda.

Utöver det här ska jag jobba med texter för antologin som vi ger ut i samband med min skrivarkurs Litterärt skapande. Ser också fram emot många roliga skrivövningar under kurshelgerna!

Marica: Förra våren började jag på ett nytt manus. En novellsamling. I dessa noveller undersöker jag människors rädslor och berättelserna snuddar vid det övernaturliga. Hittills har jag snöat in mig på kroppslig förvandling, klaustrofobi och ensamhet. Mångbottnade ämnen som jag vrider och vänder på. Det övernaturliga är okänd mark. Spännande mark: jag går vilse och jag hittar nya stigar och kommer bort och hittar rätt och går fel igen. Mitt mål är att skriva färdigt ett utkast till manuset, och att börja en genomskrivning. Planen är att utkastet ska vara färdigt när jag är klar på Författarskolan – alltså i maj. Håll tummarna!

Johan: Down under kommer i augusti, så jag har ju fortfarande en del tid på mig att levla texten några steg. Jag håller på och jobbar med tre möjliga bokprojekt. Ett som nog skulle bli en vuxenbok. Ett med djur… och ett tredje… som det inte finns så mycket att säga om ännu. Jag researchar, testar karaktärer, samlar idéer och försöker fatta vilken jag ska satsa på? Jag skriver också på en barnpjäs som heter Panik på playan – för Teater Barbara. Om en pappa och hans dotter som tappar bort varandra och har olika sätt att deala med att lösa situationen. Den bygger på en bok av den fantastiska norska illustratören och författaren Mari Kanstad Johnsen. Och så jobbar jag även på en pjäs baserad på Mary Shellys Frankenstein – så jag har att göra… Jag ska turnéra en hel del under våren med Teater Barbara så jag tänker att jag ska utnyttja det att jag bor på hotell och kan sitta och skriva när jag är ledig – utan att behöva tänka på tvätten, sortera in i bokhyllan, sätta upp tavlorna, bokföra kvitton…

Keep calm and carry on

Hej alla läsare av debutantbloggen! Jag heter Anna och har fått den stora äran att blogga på tisdagar vilket känns mycket spännande. Jag hoppas kunna bidra med inspiration, pepp och framförallt dela med mig av alla mina erfarenheter och misstag (som är många) så kanske ni slipper göra dem.

Jag har skrivit en bok. När jag hör mig själv säga det känns det overkligt. Jag har alltid tänkt att en författare är en person som älskar att läsa. Som har svarta kläder, jättelång halsduk och som sitter uppkrupen i en sammetsfåtölj på ett kafé och slukar böcker som Förvandlingen eller Glaskupan som om de vore smågodis. En sådan som helt random säger saker som ”det där får mig att tänka på Infernot” eller ”precis som Det går an, den fångar verkligen tidsandan”. Det är inte min avsikt att raljera nu, jag hade önskat att jag var beläst, men det är jag inte. Framförallt hade jag önskat att jag tidigare fick möjlighet att ta del av alla fantastiska berättelser som finns. Jag knäckte läskoden först som ung vuxen. Under hela min tonårstid hade jag väldigt mycket spring i benen och väldigt lite läsro. Att sätta mig ned och försöka traggla mig igenom en hel roman på gammalsvenska om två personer som är ihop utan att vara gifta, var omöjligt. Läxförhöret på svensklektionerna i åttan fixade jag enbart för att min bästa kompis gick igenom handlingen i Barnens ö i detalj med mig över en cigarett bakom busshållplatsen på väg till skolan. Uppsatsen ”Mor gifter sig” var ett plagiat av min storasysters skolarbete om Moa Martinsson. Jag målade hennes snedperspektiv till bildlektionerna och hon gav mig sina bokrecensioner (det är preskriberat nu så jag antar att det är okej att outa högstadiefusket men förlåt Ingela-Svenskalärare). Om någon skulle ha sagt till mig då att jag tjugo år senare skulle skriva en bok skulle jag ha skrattat.

Tills jag upptäckte skriftspråket. Från sekunden jag gjorde det skrev jag. Jag älskar att skriva, det är mitt uttryckssätt. Alla som känner mig vet det och har i princip dagligen utsatts för mejlspammande i form av kåserier över tillvarons små fuck-ups eller fått milslånga känslofyllda sms. Den som sitter bredvid mig i kontorslandskapet märker snart att mitt tangentbord alltid smattrar. I och med skrivandet öppnades mina ögon också för en helt ny värld, jag lärde mig att betrakta tillvaron på ett nytt vis.

Stockholm Psycho som min bok heter, bygger på samtidsreflektioner och driver med det perfekta livet. Planen från början var aldrig att det skulle bli en lång sammanhängande berättelse. Det började som ett kåserande över statusmarkörer som alla vi ängsliga bekräftelsetörstande övre medelklassmänniskor i storstaden ägnar oss åt (inklusive undertecknad). Som en liten tankelek i min fantasi. Vore det inte helt bisarrt om man plötsligt fick in en splatterstyckning mitt i det perfekta badrummet med det noga utvalda mosaikkaklet? Skulle det inte vara absurt om man satt vid parmiddagen och som bäst pratade om lägenhetsförsäljningar, semestrar och 5:2-dieter och samtidigt ovetandes blev serverad ett lik som man dessutom just råkat smygskrytinstagramma med undertexten  ”Pata negra i Sjöstan – älskart!”? Den där obligatoriska planschen i lavendel på äggskal med inskriptionen ”Keep calm and carry on” som hänger i hallen, skulle den inte få en roligare innebörd om den fanns med i blickfånget när man i panik drog en död manskropp i röda framgångsbyxor över parketten?

Så föddes alltså idén till Stockholm Psycho. Framtvingad under en skrivarkurs jag gick under våren 2014. Det var då jag upptäckte nyttan jag hade av all omedveten träning på att betrakta och att skriva. Mejlspammandet och de milslånga sms:en har för min boks existens betytt mer än själva läsandet. Om jag skulle ge ett tips till den som vill skriva en roman är det inte läs, läs, läs utan betrakta din omgivning noga och skriv, skriv, skriv.

Det betyder inte att det är enkelt, tvärtom. Det är det tuffaste jag har varit med om och jag gjorde oerhört många fel på vägen. Men det som sporrade mig mest under processen var något min kursledare sa inledningsvis: ”Klarar man av att skriva femtio sidor, klarar man av att skriva en roman”. Jag tror att det stämmer. Det gäller bara att hålla ut. Man kommer få göra om och göra om och göra om. Men det går. Det viktiga är att aldrig sluta skriva. Precis som budskapet i sober lavendel på den där äggskalsvita planschen mycket riktigt lyder: Keep calm and carry on! (Den är inte så dum ändå, kanske ska jag hänga upp den i hallen i alla fall).

 

Att ösa sand vid behov

Fotograf: Jonas Schiller

Hej alla fina läsare av Debutantbloggen!

Jag har fått äran att vara den ni träffar på måndagar under 2017 och jag har precis avslutat min sista (eller näst sista, jag vet inte helt säkert) redigeringsrunda och har äntligen tagit mig upp till ytan igen efter att ha spenderat några veckor djupt där nere i redigeringsträsket, så mitt första inlägg här på bloggen kan kanske vara lite osammanhängande men jag hoppas att ni har förståelse för detta.

Då kör vi 🙂

Jag älskar ord. Gör inte ni det?

Långa, korta, svåra att uttala, ja alla olika sorters ord.

De besitter en sådan makt. Att förstöra, riva ner och såra. Att bygga upp, trösta och plåstra om. Att beröra. På fler sätt än ett beroende på i vilka sammanhang och konstellationer man använder dem.

Jag vill att mina ord, mina historier, ska få läsaren att gå igenom en rad av känslor; skratta och gråta, bli så där härligt varm inombords av lycka eller riktigt känna hur det bubblar av ilska under huden eller begrava ansiktet i kudden och rodna åt samma sak som karaktären. Om jag kan få en läsare att göra det, känna med karaktärerna helt enkelt, då har jag som författare lyckats med min uppgift.

Att gestalta känslor så att de berör är något jag kämpat med under skrivandet av Hemligheter små. Särskilt nu under de sista omgångarna av redigering. Min redaktör påpekade att jag gärna staplar känslouttryck på varandra, att jag blir lite för övertydlig och att det räcker med att välja en känsla som man vill förmedla. Att läsaren kommer att förstå ändå. Så det har blivit en hel del rensande in texten av dessa. Ibland har det varit jätteenkelt och andra gånger har jag verkligen fått tänka till för att hitta rätt. Jag har öst sand så att säga och testat flera olika varianter innan jag träffat rätt. Innan orden fallit på plats. Men när de äntligen gör det så känns det i hela kroppen. Ett slags lågt som sprider sig genom kroppen. Magkänsla kan man kanske också kalla det 🙂

I dag, innan jag skickade i väg manuset till redaktören, jobbade jag med just en sådan scen. Där det inte fungerade med känslorna. De var platta och skrapade bara på ytan så jag har skrivit om, testat olika varianter, och till slut klickade det. Det tar tid men när väl den där känslan infinner sig, att man hittat rätt ord i rätt sammanhang som förmedlar det man vill få fram, då är det värt all den sand man fått ösa.

 

 

En författares CV

Något jag har tänkt mycket på nu när releasedatum närmar sig, är att författare verkar vara som ett helt företag i en enda person. Även om man får bra hjälp av förlag och peppande vänner, så måste man ändå, förutom att skriva själva böckerna, vara sin egen ekonomiavdelning, marknadsavdelning, säljavdelning, projektledare, produktionsledare, reseledare osv.

Så när jag bestämde mig för att bli författare var jag helt enkelt tvungen att fundera på om jag hade vad som krävdes. Även om jag kände mig som en elefa… författare, så borde jag väl ändå göra något slags test? Så jag gick helt enkelt på anställningsintervju – hos mig själv.

Jag började med att lämna fram ett CV. Det såg ut så här:

1979 Lärde mig att läsa och skriva

1980 Blev kär

1980 (En månad senare) Fick hjärtat krossat

1980 Hittade sann vänskap

1981-1991 Blev kär igen, fick hjärtat krossat igen, blev lyckligt kär och skrev en massa.

1991 Upplevde en lamslående sorg, så stor att jag inte trodde att jag skulle överleva.

1992 Överlevde. Knappt.

1996 Upplevde ett stort äventyr.

1997-2010 Pluggade och jobbade och skrev och kysstes.

2001 Upplevde ännu en kärlek större än jag någonsin trott var möjligt

2010 Gav upp allt (utom kärleken) för en dröm.

2010-2014 Gjorde om drömmen till ett mål

2015 Nådde målet

2015 (En månad senare) Satte upp nya mål

 

– Okej. Det ser ju bra ut, men då har jag några följdfrågor, sa jag strängt mig själv.

– Okej, shoot!

– Är du inbillsk?

– Ja, väldigt.

– Gillar du att sitta ensam i ett rum i långa perioder och hitta på låtsasvärldar?

– Oh ja, det älskar jag.

– Okej. Bra. Är du driven? Kan du föra en kreativ process i hamn?

– Ja, jag har jobbat som kreatör i snart tio år.

– Hm. Okej, men ekonomi då?

– Jag… (här började jag stamma) jag vet inte, sånt lämnar jag bort…

Jag tittade granskande upp och ned på mig själv.

– Mysbyxor eller glitterbyxor? Gala eller hemmakväll?

– Båda.

Jag funderade ett tag innan jag fortsatte:

– Ja, det här låter ju bra. Men så var det ju en sak till…

– Jaha?

– Jag har hört att du är magister i lingvistik också, stämmer det?

– Ja, det stämmer, svarade jag och blev röd om kinderna.

– Men, regler och universitetspoäng blir det inga författare av, det vet du va?

– Nej, visst. Det vet jag.

– Hm. Men är du ofta glömsk, förvirrad och har huvudet upp i det blå?

– Ja, nästan alltid.

– Bra, bra.

– Vad tror du? Frågade jag förväntansfullt. Får jag… kan jag jobba som författare? Har jag vad som krävs?

– Ja du kan få göra praktik i alla fall. Som debutant. Vi börjar så.

– När kan jag börja då?

– Du kan börja på måndag.

­– Tack snälla! Sa jag, gick ut från kontoret och glömde mitt CV kvar på skrivbordet.

3 sociala (och osociala) medier inför boksläppet

Jag är en sån där som gärna sitter med näsan i mobilen och surfar runt på allt ifrån Caitlin Morans Twitter-konto till Åsa Larssons Instagram. Så nu när boksläppet av ”Kanske imorgon” närmar sig har jag funderat mycket kring vilka kanaler jag själv ska finnas på. En liten varningssignal har dykt upp i mitt huvud och viskar att sociala media stjäl tid, massor av värdefull skrivartid, så istället för att finnas överallt har jag bestämt mig på att fokusera på de här tre:

1. Facebook page

Det känns bra att ha ett ställe där jag kan lägga ut allt nytt om mig och boken utan att trötta ut mina privata följare. Här lägger jag nyheter och press – plus tips och inspiration om skrivande och läsande. Har också en idé om att lägga ut bilder ur bokens miljö innan släpp. Något som skapar nyfikenhet om intrigen i ”Kanske imorgon”. T ex

Några resväskor vid en dörr.

Lingonsylt som rinner längs ett köksskåp.

En kvinnorygg som kör iväg på en Honda 750 Custom Spirit.

 

2. Instagram      

Fördelen med Instagram är att kunna tagga så mycket som möjligt så att nya, läs- och skrivsugna hittar dit. Så där kommer jag se till att alltid ”bjuda på” något; en dikt eller ett Dagens ord och sedan tagga som en galning: #debutant #kanskeimorgon #lästips #roman #skönlitteratur #vänskapsroman #dikt #dagensord #feelgood #feelbad #ord ”#skrivarlya #skrivgalen #jackrusselvidfötterna #bragrej #skriva #skrivgalen #ordglädje osv osv

 

3. Pinterest    

Det här är min absoluta sociala media-favorit. Inte bara för den värld av bilder, författarcitat,boktips och vackra omslag och annat som går att spara i egna mappar och hitta tillbaka till, utan också för möjligheten att kunna göra ett moodboard för varje karaktär i berättelsen. Både för mig själv i skrivarprocessen, men också för de läsare som vill titta in och se hur karaktären bor, hur hon klär sig, vad hon gillar osv. Så här ser t ex mitt moodboard för Monika ur ”Kanske imorgon” ut:

 

Förutom Debutantbloggen – vilka författare gillar du att följa och var?

I väntans tider

Jag skrev under mitt förlagskontrakt i början av sommaren – mer än nio månader innan planerat boksläpp i mars. Nio månader som har känts som hundranio. Nio månader av förberedelser, spänd förväntan, fjärilar i magen och humörsvängningar. Jag är stingslig, förväntansfull, lättrörd (och jag undrar om det inte ömmar lite i brösten också, men det kan vara inbillning).

Oavsett vem som sticker näsan i (bok-)vagnen kommer jag, likt en stolt förälder, vara övertygad om att det här är den finaste bok som någonsin har fötts. (Med skillnaden att jag varannan dag kommer tycka att den är skräp och vilja gömma den under en sten – inget man brukar tänka om nyfödda bebisar, hoppas jag.)

I alla fall, nu när det är bara två månader kvar till boksläpp är jag ändå glad att det finns tid kvar. För det är så mycket som ska hinnas med på Att-göra-listan! Här är några av punkterna:

 

 

Jag tänkte utveckla listan i kommande inlägg, bland annat mer om sociala medier och de stundande releasefesterna (ja, jag tänkte ha två eftersom min bok utspelar sig både i Stockholm och i Bollnäs – så varför inte fira ordentligt när man kan? Jag har ju fått genomlida plågsamma värkar och allt?).

Men där slutar jag med bebismetaforerna, för vid den här leveransen tänker jag bära högklackat och dricka MASSOR av champagne.

 

Hur det känns att debutera – eller ”Lyckan över att äntligen få vara elefant”.

”Hur känns det?” Den klassiska journalistfrågan ställs ofta just nu av mina vänner och bekanta. Och jag försöker att inte tjutande börja glädjegråta (som jag gör inuti), för det är nästan obeskrivligt. Istället brukar jag svara ungefär så här:

Tänk dig att du sedan du var sju år hade vetat att du var elefant. Att du gått omkring och varit stolt över dina stora öron, dina tunga fötter och din känsliga snabel. Och att du bestämt dig för att bli den bästa elefanten någonsin.

Men så flyttade Jante smygande in i ditt liv. Vem skulle vilja lyssna på ditt trumpetande? Vem trodde du att du var, egentligen? Snabeln var plötsligt i vägen, fötterna kändes för stora. Kanske borde du istället försöka vara en tiger? Eller en surikat? Eller en liten ökenråtta? Du försökte bli strategisk som tigern, snabb som surikaten och ilande pigg som ökenråttan – fast du kände ändå alltid i hjärtat att det där inte var du.

 Men en dag hände det något. Du blev så otroligt trött på att försöka vara någon annan. Så du tog mod till dig och började trumpeta högt och ljudligt – alldeles utan att fråga om lov. Och du gillade ljudet. (Visst, Elefantförbundet påstod att du måste producera minst två olika trumpetljud av god kvalitet för att få kalla dig elefant, men du visste vad du var ändå.)

 Och plötsligt började resten av världen också se det – och allt föll på plats. Dina stora fötter var inte längre klumpiga, de hjälpte dig att stå stadigt. Dina stora öron var inte längre i vägen, de gav dig möjlighet att lyssna. Och du skämdes inte längre över din känsliga snabel, utan den hjälpte dig att uttrycka dig. Alla dina egenskaper var perfekt anpassade för att vara just det du var menad för att vara – elefant.

Så du krängde av dig tigerkavajen, snörade av dig surikatdräkten, sparkade av dig de trånga ökenråtteskorna och kunde äntligen vara dig själv.

Du hade hittat tillbaka till din flock.

 

Ungefär så känner jag inför att vara elefa… jag menar debutant.

Om en julklapp

Detta är mitt första inlägg på debutantbloggen. Därför tänkte jag att det kunde vara passande att vrida tillbaka klockan lite. Inte till allra första början, men i alla fall till en början. Början på den här delen av resan, den som ledde fram till att jag sitter här och skriver nu.

Det var julafton. Vi hade väl inte haft så jättemycket tid att planera julklappar till varandra. Trots allt så hade vi haft ganska mycket att stå i. Vi hade bytt land (igen). Kommit tillbaka till Sverige med allt vad det innebär.

Jag öppnar en liten paket från min hustru. En bok troligen…

Det visade sig vara ett helt korrekt antagande. Det var en bok. Stephen Kings ”Att skriva”. Jag hade nämnt den någon gång. Att jag läst att folk sagt att skulle man läsa något om skrivande så skulle man läsa den. Att den var värd att läsa även om man inte gillade Stephen King.

Nu är det så att jag inte har läst något annat av King. Faktiskt inget alls. Man kan se det som en brist i min litterära bildning, men det är lik förbaskat så. Men jag har läst denna bok, och det är jag väldigt glad för. För den presenten gav mig två insikter.

Den första, och allra viktigaste var att jag blev så himla glad för den här presenten. Att jag fick den av henne. Jag blev lycklig som ett barn över en liten bok som jag lika gärna kunde gått och handlat själv om jag bara kommit mig för det. Jag blev lycklig över att hon gav den till mig, att hon såg mitt skrivande som något viktigt. Tror jag. Jag är fortfarande inte helt säker på varför jag blev så glad. Det jag är säker på är att jag bestämde mig för att om jag känner så mycket för denna julklapp så är det här med skrivandet säkerligen väldigt viktigt för mig.

I sin tur ledde det här fram till ett nyårslöfte. Min variant på nyårslöfte har sedan dess handlat väldigt mycket om att sätta upp ett mål för det kommande året. Det jag lovade mig själv var att ta mitt skönlitterära skrivande på allvar. Det året tog jag upp novellskrivandet, började försöka komma igång med att skriva inte bara när andan föll på som jag gjort tidigare, utan mer koncentrerat – ”på beting”. Sedan gick jag vidare och började fundera på att skriva en roman året därpå.

Även i det arbetet var Kings bok nyttig. Den andra insikten boken gav mig var nämligen hans metod. Jag gör inte exakt som han när jag skriver – eller har i alla fall inte gjort så hittills. Men jag insåg att det inte finns ”ett sätt” att skriva en bok. Det går att skriva en roman på ungefär samma sätt som jag skriver noveller. Att börja i en bild, eller en idé – bygga på med personer och sen se vart det leder.

Romanen blev klar. Den redigerades, fixades, kommenterades, och gick slutligen iväg till ett antal förlag. Och nu skall den alltså bli utgiven. Men den kändes aldrig som ”slutet på resan”. Tvärtom. Den gav mersmak. Jag skrev en bok till efter denna, och jag längtar efter att bli klar med slutfixandet nu så att jag kan ge mig i kast med något nytt. Det känns betydligt mer som att ”det är nu det börjar” (igen).

Bonnier diskuterar portal för egenutgivare

Oskar Källner debuterade 2011 på eget förlag och skrev om sina upplevelser här på debutantbloggen. Nu har det gått tre år och förlagsbranschen har förändrats ytterligare.

I förra veckan var jag nere på Bonniers kontor och diskuterade egenutgivning. Det kanske känns lite otippat att Sveriges största och mäktigaste förlagskoncern, med ett av de starkaste varumärkena, skulle intressera sig för egenutgivning. Men sett i ett internationellt perspektiv är det fullkomligt logiskt.

Den nya tekniken med Print on Demand och e-böcker håller på att helt skriva om kartan för förlagsbranchen, inte bara i Sverige utan i hela världen. Tack vare att det är så enkelt för en författare att själv publicera sig så har maktbalansen en gång för alla förflyttats och ingenting kommer någonsin bli som förut. Jag minns för tre år sedan, när jag började skriva på debutantbloggen, så var en av de första saker jag fick göra att skriva en argumentation i flera delar om varför egenutgivning var ett legitimt alternativ. Idag är det allt färre som ifrågasätter det. Idag har vi tusentals nystartade små förlag som ger ut enskilda författare eller mindre grupper av författare. Dessa mikroförlag har kanske inte alltid de stora volymerna, men de har en väldig bredd i sin utgivning och överraskande ofta håller de hög kvalitet. Det var ju annars en av de främsta farhågorna inför den nya tekniken, att marknaden skulle översvämmas av skräpböcker. Och visst finns det en hel del där ute som kanske inte skulle ha publicerats. Men i ärlighetens namn var det så även innan, när förlagen var ”grindvakter” och skulle borga för kvaliteten.

Det har skett en stor förskjutning i attityd gentemot egenutgivare och mikroförlag. Att Bonnier nu diskuterar huruvida de ska starta en egen portal för egenutgivare måste väl ändå ses som det ultimata beviset på hur långt processen har gått. Men det är egentligen inte så konstigt. De är inte dummare än att de har observerat de enorma framgångar som Amazon haft i USA med sitt Create Space, där vem som helst kan publicera sig. Faktum är att de stora amerikanska förlagen närmast befinner sig i ett tillstånd av panik, där de desperat försöker skaffa sig egna egenutgivarplattformar. Ett exempel på detta är den nya sammanslagna förlagsjätten Penguin Random House (Tycker personligen att de borde tagit namnet The Random Penguin istället, det hade varit mycket roligare.) De väntade inte ens med att bygga sin egen plattform utan köpte istället upp den existerande plattformen Author Solutions och gjorde den till sin egen. (Sedan har Author Solutions fått mycket kritik för oseriösa paketlösningar och för att suga ut sina författare, men det är en annan historia.) Och nu brinner det under fötterna på de svenska förlagen. Amazon står vid gränsen och stampar. De har mer pengar än till och med jättar som Bonnier och Norstedts någonsin skulle kunna drömma om och de vill in och ta kontroll över den svenska marknaden. Det är hög tid att göra något, och att göra något radikalt.

Exakt hur en sådan plattform skulle kunna se ut hos Bonnier är som sagt under diskussion. Men där skulle likt den redan etablerade plattformen Publit finnas möjlighet att publicera sig, både med eböcker och på papper via Print on Demand. Men Bonniers har högre ambitionsnivåer än att bara ha en tryckservice. De vill skapa en portal där författare kan få hjälp med skrivandet och hyra in tjänster som redaktör, lektör, korr, illustrationer, grafisk design, osv. De vill att plattformen ska ha en tydlig inriktning mot kvalitet, så att de som loggar in där förstår att det ligger mycket arbete bakom att publicera en bok. Det är inte bara att skriva något och trycka på en knapp. Samtidigt måste alla dessa bitar per definition vara frivilligt. Det får inte finnas några grindvakter. För då faller hela idén om att det är egenutgivning.

Problemet för Bonnier blir då så klart att detta kan ha potential att skada deras varumärke. Riskerar de kanske att skjuta sig själva i foten? Jag tror inte det. Inte om de använder sig av ett imprint (förlagsetikett) som tydligt deklarerar vad de handlar om. Då kan Bonniers ändå låna lite stjärnglans från sitt starka varumärke till utgivningen utan att smutsas ner om det skulle komma ut en och annan usel bok.

Egentligen har Bonnier inget val. Om de inte gör detta så riskerar de att vara mer eller mindre irrelevanta om fem till sju år. Då kommer den kreativa strömmen att passera utanför förlagshuset. Genom att skapa denna plattform kan de tvärt om låta strömmen gå genom en kanal som de själva kontrollerar. På så sätt kan de utan egen kostnad odla nya författarskap. De kan med direkt tillgång till all statistik se vilka böcker som säljer, och var de säljer, vilket underlättar för att göra marknadsföringsinsatser mot exakt rätt målgrupp. De som säljer riktigt bra kan dessutom bli erbjudna kontrakt och få bli utgivna på det ”riktiga” förlaget. Jag förutser därför en framtid där folk kommer sluta skicka in manus till förlagen och istället ge ut sina böcker själva istället.

Egenutgivning är den nya manushögen.

Frågan är bara om Bonnier hinner få det klart i tid. De arbetar nu med att försöka enas om en kravspecifikation, alltså en beskrivning av vad de egentligen vill ha. Men att utveckla en sådan plattform är inget man gör i en handvändning. Jag gör bedömningen att det skulle ta runt två år innan plattformen kan vara funktionell, runt ett och ett halvt år innan de kan släppa på beta-användare. Vad jag vet så är Bonnier det första större svenska förlaget som har vaknat upp till den nya världsordningen. Men jag undrar om de ändå inte är för sent ute. Risken är att om två år så är de redan omsprungna av konkurrensen. Om de inte köper en redan existerande plattform så klart …

Men oavsett plattform så tillhör framtiden de som skapar. Internets kanske största gåva till mänskligheten är dess förmåga att demokratisera alla distributionsmedel och på så sätt frigöra mänsklig kreativitet. Jag förutspår att våra barn och barnbarn kommer att kunna komponera musik, måla, skriva och skapa, och sedan publicera det de gjort med en knapptryckning. Och för dem kommer det att vara absolut självklart att det är så.

Framtiden tillhör oss alla.

Hur gick det sen? F.d. debutanten Augustin Erba berättar …

De brände hans anteckningar, hans texter och hans bibliotek. De släpade honom till fängelset. Där satt han, med sina oskrivna böcker och med sina tankar. Han fick inte ens ha en penna. Hur ska en författare kunna skriva utan en penna?

Författaren i fängelset var från Indonesien. Hans brott var att han skrivit och talat om sådant som regimen ogillade. Han hade upptäckt att de holländska kolonisatörerna förvrängt och dolt indonesisk litteratur. Inte nog med att kolonisatörerna plundrat, våldtagit och dödat hans släkt, de hade också förvägrat dem deras språk och berättelser.

Vi har det inte så, vi på Debutantbloggen. Vi får skriva vad vi vill utan att någon kommer hem till oss, utan att någon bränner våra böcker, eller släpar oss till fängelse. Jag tänker ofta på indonesiern som satt i fängelse. Jag tänker på vad som hindrar mig från att skriva och, framför allt, vad som hindrade mig från att skriva när jag var yngre; innan jag blev publicerad, innan Debutantbloggen. Ni som läst mina texter i Debutantbloggens arkiv, ni vet att jag, som många av er, ständigt skrivit.

Varje morgon går jag upp, varje morgon skriver jag. Ungefär var tionde morgon är jag inspirerad och skriver någonting användbart. De andra nio morgnarnas texter slänger jag. Det är inte för att jag har speciellt höga krav som jag slänger texterna; de är, uppriktigt sagt, inte särskilt bra.

Det finns två anledningar till att jag skriver de där morgnarna då det ändå inte blir bra. Den ena anledningen är att om jag inte skriver, kommer mina verktyg att vara rostiga när inspirationen kommer på den tionde morgonen. När inspirationen kommer måste alla verktyg vara upplagda på rad, de måste vara lättåtkomliga och de måste vara tvättade, oljade och slipade. När inspirationen kommer får den inte hejdas av perifera funderingar om det ska vara talstreck eller citat-tecken i replikskiftet, vilken roll miljöbeskrivningar har i berättelser eller var tyngdpunkten i ett allvarsamt stycke borde ligga. När inspirationen kommer är den en välsignelse och jag måste vara redo att ta emot den om den inte ska gå förlorad.

Den andra anledningen till att jag skriver är min mentala hälsa, jag blir en olycklig människa om jag inte får berätta. Jag tänker mig att det var vad som drabbade Pramoedya Ananta Toer. Han satt i det indonesiska fängelset. Han var förbjuden att skriva, men han var inte förbjuden att tänka. Och när han tänkte behövde han berätta. Han började berätta för sina medfångar. Det skulle visa sig att medfångarna behövde lyssnandet. Dag efter dag bad de honom om fortsättningen och dag efter dag berättade han sig framåt i den oskrivna romanen. Att han inte ens hade en penna hindrade honom inte.

Det var långa tider, när jag var yngre, som jag kände mig hindrad att skriva för att jag inte hade ett förlag, för att jag inte hade en publik. Jag skrev, men det kändes som om det inte var på riktigt. Jag är avundsjuk på er som är blivande debutanter, för ni behöver inte invänta något förlag, ni kan publicera er vilken dag som helst och finnas som e-böcker tio sekunder senare. Nej, förresten, låt mig gissa: Ni tycker inte det är på riktigt om ni inte har en erfaren förläggare, ett känt förlag och en pappersbok. Inbunden.

Jag hindrade mitt eget skrivande med min bild av vilken sorts författare jag ville vara, vilken sorts texter jag trodde att jag borde skriva, vilken bild jag önskade att läsaren skulle få av mig. Medan jag kämpade med det jag själv tyckte var det riktiga skrivandet, skrev jag dagbok. Jag brukade skriva en markering i min kalender varje dag jag skrev. Om jag bara skrev dagbok och inte något som jag tyckte var skönlitterärt, tillät jag mig inte att göra min markering.

Jag är kanske halvvägs genom mitt författarliv nu, om det fortsätter som tidigare, och så här långt är det de texter som rymt ur min dagbok som främmande människor oftast vill tala om när de möter mig. De vill tala om min längtan efter att bli en bra förälder från ”Uppdrag:Pappa” och de vill tala om min mors flykt in i sig själv från ”Mor Mamma Morsan”. Kanske är det därför jag älskar skrivandet, för att det är så svårt att förutsäga vart det kommer att bära mig. Det senaste året har jag skrivit ungefär 250 av de kortpjäser som sänds dagligen i P1 i serien ”Världshistorien”. Inte trodde jag att mitt stretande med dialog i mina romaner skulle leda till att jag skrev dramatik.

Den indonesiske författaren fortsatte att berätta sin roman för sina medfångar. Så småningom organiserade de sig – medfångarna tog på sig några av hans arbetsuppgifter, en dag fick han en penna, en annan dag ett papper och Pramoedya Ananta Toer kunde skriva ner berättelsen han redan hade författat. Den smugglades ut, den trycktes och trots att den inledningsvis förbjöds i Indonesien blev den en internationell bestseller.

Jag tror inte pengarna eller berömmelsen betydde mycket för honom. Jag är övertygad om att det viktigaste för honom var att numera är det hans böcker, den romansvit som växte ur fängelsevistelserna, som beskriver Indonesiens historia för nästa generation. Framtiden i Indonesien formas inte längre av dess förtryckare utan av någon som desperat längtade efter att få skriva.

/Augustin Erba

En bok är en bok är en bok. Eller?

Just nu sitter jag och knåpar ihop låtlistor på Spotify. En låtlista för varje karaktär i Det går bara inte för att vara exakt. Tanken föddes i en taxibil på väg ut till Farsta i november förra året. Jag och min redaktör var på väg till BTJ:s bokhandel där hon skulle presentera vårens bokutgivning från förlaget och jag skulle ge en liten intervju. Man kan ju säga att marknadsföringen började redan där, i november, innan boken ens var tryckt. Visserligen var det ett ganska litet spektakel, med runt 40 bibliotekarier i publiken. Men jag om någon vet att man aldrig ska underskatta en bibliotekaries makt. Många av de roligaste uppdragen jag haft som cirkelledare och skribent har jag fått tack vare dem. Och som ungdomsboksförfattare är man mer beroende av biblioteksinköp och utlåning än vad vuxenförfattarna är. Så naturligtvis sa jag ja direkt då jag blev tillfrågad. Även om det innebar att jag måste stiga upp klockan fem på morgonen för att hinna med flyget till Stockholm. Förlaget stod för alla kostnader, allt jag behövde bidra med var mig själv. För det mesta är det ju så det funkar när det är dags att marknadsföra en bok. Du har boken och du har dig själv, gör något av det.

Men låtlistorna då? Hur kommer de in i det hela? Jo, chauffören som körde visade sig vara en trevlig herre som ställe flera intressanta frågor om bokutgivning när han upptäckte att han hade en bokredaktör och en författare i bilen. Bland annat började vi prata om vad som händer nu när allt mer av bokutgivningen blivit digital. Pappersböcker är inte lika heliga längre, och det finns andra sätt för en författare att synas än i dagspressen. Efter att vi stigit ur taxin fortsatte jag och min redaktör att prata, bland annat om vad man skulle kunna göra med min bok. Det är där låtlistorna kom in. Musik är viktigt för de flesta av karaktärerna i boken och medan jag skrev den lyssnade jag ofta på deras favoritmusik. Tack vare sociala medier är det nu superlätt att sprida detta vidare till andra. Jag lägger bara upp listan på bloggen, och vips kan alla andra också lyssna.

Boken finns i bokhandeln. Extramaterialet finns på bloggen

För marknadsföringen behöver inte längre innebära enbart boken plus författaren. Det kan vara boken plus författaren plus låtlistorna plus något annat. DVD marknadsförs med hjälp av extramaterial. Låtlistorna blir på sätt och vis min boks extramaterial. Något som ger läsaren något mer att ägna sig åt, efter att själva boken är utläst. Jag tror att det passar väldigt bra till just ungdomsböcker som riktar sig till en publik som är vana vid att söka på nätet. En annan sak som jag funderat på att göra är att skriva några mininoveller om karaktärerna i Det går bara inte. Också extramaterial. Bortklippta scener, eller vad man kan kalla det. Något som gör att läsarna söker sig till min blogg och har man väl fått dit dem finns det hur många möjligheter till marknadsföring som helst. För bloggen är förstås också ett marknadsföringsverktyg. Det ska vi inte sticka under stolen med.

Numera finns det ju boktrailers också. Jag skulle gärna pröva på att göra en men mina tekniska kunskaper brister. Det får bli till en annan bok. Till bokmässan kanske jag kan komma på något annat kul att locka med. Tygkassar är en klassiker, liksom tablettaskar. I mina borde det vara saltlakrits, eftersom det är Emelies favoritgodis. Eller varför inte lakrits och hallon, det matchar bokomslaget.

Men innan vi kommer så långt ska jag ha en temakväll på Stadsbiblioteket i Halmstad (det är de där bibliotekarierna igen) där jag ska prata om hur det funkar att ge ut böcker. Det blir kanske en mer indirekt marknadsföring, eftersom det inte officiellt ska handla om Det går bara inte. Samtidigt gör det ju det, jag kan bara prata om bokutgivning ur mitt eget perspektiv. Förhoppningsvis får jag signera lite också. Precis som alla andra tar jag alla chanser jag kan få.

Vill du blogga på debutantbloggen under 2012?

Det känns märkligt att tänka sig, men snart är 2011 över. Under 2012 kommer det att komma nya intressanta böcker, och spännande debutanter. Precis som vi en gång tog över från förra årets debutantbloggare, är det snart dags för ett nytt gäng.

Debuterar du under 2012? Eller kanske känner du någon som gör det? Debutantbloggen innebär mycket jobb, men det är också fruktansvärt roligt. Dessutom får man möjligheten att träffa så mycket skönt folk från hela den svenska bokbloggosfären.

Hör av dig till oss!

Skicka ett mail till:
debutantbloggen@gmail.com

Välkommen med din ansökan!

Med vänlig hälsning
/Oskar, Annelie och Frida

Drakhornet bryter 500-spärren

Draken bryter genom glastaket i Harry Potter 7

Då har det hänt! Drakhornet har sålt över 500 exemplar. Något jag personligen är väldigt tacksam och lycklig över. Det är ungefär samma känsla som när draken bryter genom glastaket i senaste Harry Potterfilmen. Men vad är det som är så speciellt med 500 ex? Varför är det så viktigt?

För det första har det att göra med ett internetrykte. Det sägs nämligen att en vanlig debutant på ett helt vanligt förlag säljer i medel runt 500 ex. Det är svårt att få fram korrekt statistik då många förlag inte ger ut sina försäljningssiffror, men det är vad jag hört. Nu när jag gjorde research inför den här artikeln så hittade jag istället siffran 800, men det spelar egentligen inte så stor roll. Det viktiga är känslan av att ha lyckats.

När jag planerade utgivningen av Drakhornet var nämligen 500 sålda ex det mål jag satte upp. Det var den gräns som jag ville passera för att kunna titta på hela projektet och säga: ”Wow! Vad coolt! Det gick ju faktiskt att göra själv!” Nu är gränsen sprängd och boken gjorde det på fem månader. Säljer den mer härefter (och jag är övertygad om att detta bara är början) så är det ren bonus. 🙂

För det andra så har boken nu betalat sig själv. Jag behövde ungefär 500 ex för att få tillbaka satsade pengar. Nu är varje såld bok vinst som går till framtida investeringar. Jag planerar ju att ge ut uppföljaren i november, och då kommer det finnas gott om räkningar att betala.

Framförallt känner jag mig väldigt tacksam. Det är så många människor som har hjälpt till på vägen, som gett mig tips och idéer, som öppnat dörrar. Det finns människor som … om det inte hade varit för dem, hade det inte blivit någon fantasyserie överhuvudtaget.

Så till er alla … vänner, stöttepelare och bollplank. Ni med hjälp, stöd och glada tillrop. Ett oändligt stort tack! Det hade aldrig gått utan er.

Omslaget på min debutbok

Ett viktigt steg i utgivningen av en bok är formgivningen av bokens omslag. För mig som debutant var detta en väldigt spännande process att få vara med om. Då jag fick se förslag på omslag med bokens titel och mitt namn på kändes det faktum att jag skulle bli utgiven för första gången verkligt.

Jag vet inte hur det ser ut på andra förlag men jag fick vara delaktig i omslagsprocessen från början till slut.

Det första vi gjorde var att välja en formgivare och efter att vi diskuterat olika alternativ frågade min förläggare en formgivare om den hade möjlighet att göra mitt omslag. Den tackade ja och vi började att bolla idéer. Jag ville gärna ha ett kvinnoansikte på omslaget och det blev utgångspunkten för de olika förslagen.

Då formgivaren skapat två potentiella omslag fick vi se dem och ge feedback. Båda var otroligt fina och efter att vi diskuterat hur de kunde utvecklas bestämde vi oss för att gå vidare med det ena. Jag deltog aktivt i den här processen och vi var överens om det mesta. Hade vi inte varit överens hade jag dock överlåtit de stora besluten åt min förläggare eftersom jag inte har någon erfarenhet av bokförsäljning och marknadsföring.

När framsidan var klar formgav formgivaren även resten av omslaget och infogade baksidetexten som jag skrivit och en bild på mig och små detaljer som färgen på pärlhalsbandet och bokens titel justerades.

Här ovan ser ni resultatet. Vad tycker ni? Blir ni sugna på att läsa den?