Please be kind

Vi måste prata om ångestattackerna. Blixtarna som helt plötsligt kommer från en klarblå himmel och sedan för med sig en tsunami av skräckblandad skam som slungar en åt sidan några sekunder. De som får en att instinktivt ruska axlarna och vilja rätta till innanmätet innan en kan fortsätta framåt.

Den som inte har skrivit en text och låtit någon annan läsa den kanske inte drabbas av dem och kan heller aldrig fatta hur jävla läskigt det är att ge ut en bok. Är du dessutom en person som bryr dig oerhört mycket om vad andra tycker och är livrädd för att någon ska bli arg eller sårad är det närmast obamhärtigt jobbigt emellanåt.

Jag har delat in impulserna som framkallar ångestattackerna i olika faser.

Den första fasen: Är jag med i boken?

När jag skrev Stockholm psycho fick jag tipset vad gällde miljöskildringarna att ”skriva där du står.” Det är ett lysande tips för den som inte vill göra research på omgivningarna. Det är ett helt värdelöst tips för den som tycker det är besvärligt när alla en känner också känner igen platserna och därför ännu mer tror att boken handlar om dem. Jag förstod detta alldeles för sent.

Direkt efter släppet var den vanligaste frågan jag fick: ”Är jag med i boken? Vem av dem är jag?” Sen började en gissningslek om vem i vår gemensamma bekantskapskrets som var omnämnd. Ibland utbrast någon: ”Men jag tycker inte han är sådan!” Och jag tänkte för mig själv att det kan ha sin grund i att jag inte ens sett just den personen när jag skrev.

Jag rör mig i många olika cirklar men mönstret upprepade sig i varenda. Någon blev också förbannad och skrev elaka sms till mig.

Ångesten det framkallade kändes som slag med en hammare rakt in i magen och splittrade ryggraden. Nu märkligt nog gjord av porslin.

När jag reste mig försökte jag förklara fenomenet med att de flesta människor dels är självupptagna och utgår ifrån att allt handlar om dem, dels inte förstår hur fantasi fungerar.

Den andra fasen: Är du Karin?

När första skamsköljningsfasen var över kom nästa. Frågorna från personer som jag inte kände så väl och som undrade om jag möjligtvis VAR huvudkaraktären i min bok.

Med uppspärrade ögon satt jag vid mitt skrivbord och räknade på hur många i kontorskorridoren som antagligen trodde att jag missbrukade tabletter, att jag styckat någon eller att jag bara led av allmän omoral. Jag funderade på om jag skulle börja förekomma människor och helt random vid kaffeautomaten på jobbet slänga ur mig saker som: ”Alltså jag skulle aldrig blanda sömnmedel i någons mat.” Men det är svårt att hitta en naturlig brygga till den konversationen.

Igen kom jag fram till att den som aldrig testat att skriva inte heller förstår mekanismerna för ”hittepå.” Hela poängen med att författa handlar för min del också om att få gå in i en egen värld där jag bestämmer vad som ska hända och dikterar villkoren. Det är liksom tjusningen. Karaktärerna får uppföra sig precis hur som helst och jag gillar fortfarande att leka.

Den tredje fasen: Jag är proffstyckare och därför får du min åsikt

Den här fasen är hemsk – proffstyckarfasen. Helt plötsligt har alla en åsikt de gärna uttrycker när de får nys om vad jag skriver. ”Fy, deckare. Det gillar jag verkligen inte. Kliché!” Eller ”Krim, då blir det inte precis något nobelpris.” Eller varför inte favoriten: ”Ljudbok kan jag absolut inte lyssna på, jag kan läsa.”

Varför säger folk så? Det skulle vara som om jag mötte exempelvis snickaren med orden ”Fy, måttstockar och sågar, verkligen inte min grej. Det blir inga akademiska poäng.”

Proffstyckarna börjar också gärna jämföra eller relatera det som de tror att jag skriver till något de har en erfarenhet av typ: ”Läckberg gör usla personporträtt” eller ”Kepler är för mycket. Första boken var bra men sen blev det för snaskigt!” Handfallen står jag kvar och tänker: Jaha, vad vill du att jag ska göra med informationen? Lite som om jag skulle ringa till försäkringskassan och börja klaga på min frisör eller upplysa slaktaren om att jag är allergisk mot skaldjur.

Det värsta är att jag inte har lärt mig ett skit efter första boken. Och nu när arbetet med mitt kommande manus är i full gång får jag ångestattackerna hela tiden. Alla faser samspelar. Det är som att gå på Gröna Lund och mixa ”Insane” med ”Spökhuset.” Ångesten har börjat uppenbara sig i drömmarna också. Jag vaknar med känslan att jag går till jobbet naken, kör bil berusad eller att högstadieversionen av mig reser sig upp i aulan och sjunger solo. (Jag är i princip helt tondöv – gör ”fyra bugg” sämre än Carl Bildt. Ett hopplöst fall som blev tilldelad ”claves” på musiklektionerna). Och jag tänker: Hur kunde jag vara så dum i huvudet att jag återigen valde en miljö som ligger nära? Ytterligare en kvinnlig huvudroll? Och ett kriminaldrama som grädde på moset, hur tänkte jag? Ber jag om det? Historien kommer upprepa sig. Riksgaranti. Därför säger jag detta nu. En gång för alla.

Please be kind.

Boken och jag

 

bildmaricakallner16

Tjo!

Mitt första inlägg på Debutantbloggen! Jag: förvirrad, osäker, nervös. Var ska jag börja?

Maria Küchen har skrivit en bok som heter Att skriva börjar här. Det anammar jag. Mitt skrivår på Debutantbloggen börjar här.

Jag är här. Ett nytt år har börjat. Våren ligger framför mig med studier och jobb. Jag läser två utbildningar: Författarskolans fördjupningskurs på Lunds universitet och skrivpedagogutbildningen på Skurups folkhögskola. Alltså är jag mitt uppe i kurslitteratur. Det är inte tråkigt, det är bra litteratur. Böcker som gör mig säkrare i mitt skapande. Läsning ger mig självförtroende. Gör att jag vågar testa skrivandet. Vågar ta ut svängarna. Vågar vara författare.

Debuten närmar sig. Lördagen den 18 mars släpps min bok. Jag läser om författarna som jag älskar och beundrar. Det är kvinnorna under det tidiga 1900-talet, de som kämpade för kvinnors rätt att skriva, att uttrycka sig, att författa under sina egna namn och inte under manligt pseudonym. Det är novellisterna under 90-talet som öppnade upp för en ny form av novellkonst, som skapade en genre som jag hittat hem i. Författarna finns här för mig. När förlossningsångesten kommer över mig för att min lilla bok ska ut i stora världen. När jag blir rädd. När jag vaknar på natten och ångrar mig och vill ringa min förläggare och skrika: ”Stoppa pressarna!” Då vänder jag mig till dem. Till författarna.

Debuten. Boken. Alla författare har varit här – i början. Att läsa deras debutböcker, att läsa om deras våndor och deras glädje tröstar mig. Jag är inte ensam. Och på Debutantbloggen får jag dela debutantåret med fyra andra författare. Vi är här tillsammans.  Det kommer att gå bra, även om jag är rädd.

Varför är jag rädd? För att jag är här. Jag har kämpat, jag har slitit mitt hår, jag har älskat och hatat manuset, jag har skrivit och skrivit om och strukit och skrivit nytt. Plötsligt är jag här. Är vi här. Boken och jag. Framme vid utgivningen. När manuset bara var en text i en ordbehandlare var det inte farligt. Jag hade kontroll. Ingenting skulle hända med det. Det kunde bara ligga där i datorn. Ett manus under arbete. Inte farligt.

Nu räknar jag dagarna till den 18 mars. Jag ser boken växa: inlagan, omslaget, paratexterna. Ett manus i ett Word-dokument som blivit en bok. Här är jag nu. I den överväldigande känslan av att vara framme.  Det är bara att tuta och köra och skriva

 

p.s Om du redan nu vill ta del av mina texter kan du gå in på min hemsida maricakallner.se där har jag publicerat noveller och prosadikter d.s

.

Jag är rädd för ingenting

ThomasTill den här veckan hade jag tänkt skriva ett inlägg med lite mer eftertanke. Något om själva skrivprocessen, kanske om plantering, eller om infodumpning. Något sådant. Jag hade inte riktigt bestämt mig. Något seriöst och genomtänkt i alla fall.

Hett tips till aspirerande och blivande debutanter. Tro inte att ni kan tänka klart dagarna före releasen. Det funkar inte. Fredrik och jag debuterar samma vecka, och han skrev igår om tidslinjen, från början till bok så att säga. Jag är imponerad att han lyckades skriva ett inlägg med en röd tråd i. Kunde kanske stulit hans upplägg, men jag har ju redan berättat en hel del av det så det skulle kännas som rätt mycket omtugg.

Alltså, jag har gått och tänkt att det är rätt lång tid kvar. Ett antal månader, som sedan blev till en månad. Men hela tiden sen. Inte nu. Så helt plötsligt är det måndag. Inte vilken måndag som helst utan en måndag när någon i familjen råkar fylla år. Strax efter morgonfirandet där någon gång kommer insikten. Det är ju den här veckan nu. Den veckan när min bok släpps!

Helt plötsligt kan jag inte längre prata om min bok som någonting som kommer sen. Eller tänka på den som det. Nu kommer den finnas därute, för alla som vill att läsa. Att tycka om eller att såga.

Eller att inte tycka någonting alls om. Och det är nog det jag fruktar mest. Förstå mig rätt nu. En sågning kommer att svida rejält. Jag vill trots allt att mina läsare skall tycka om det jag har skrivit. Och jag är inte mer än människa, så det är klart att jag kommer att tycka att det är jobbigt när någon tycker illa om den.

Men det jag är mest rädd för är total tystnad. Ett stort gapande ingenting. Tänk om nästan ingen vill läsa, och de som faktiskt gör det bara rycker på axlarna och lägger den ifrån sig. Då blir jag ledsen. Jag vill beröra. Det är det som är drivkraften för mig när jag skapar. Visst, det är ”bara” en helt vanlig mysteriberättelse. Inget starkt ämne – men jag vill ändå att den som läser ska känna något. Tycka något. Bli berörd på något litet sätt.

Nu när jag skriver detta är det bara 2 dygn kvar. Två dygn kvar tills det man kämpat för i ett par års tid blir verklighet. Jag ber om ursäkt för att detta blogginlägg inte blir något litterärt mästerverk. Jag ska försöka bättra mig till nästa vecka. Då skriver jag inte längre som ”blivande debutant”, utan som ”nybliven debutant”. Det är en enorm skillnad. Och väldigt liten.

Men till dess, ha det så bra! Och dessutom är jag lite nyfiken på vad som är era drivkrafter, ni läsare som också skriver?

Det börjar bli nervöst

Det närmar sig slutet. Det har varit en lång process att förvandla det där manuset i datorn till en riktig bok. Men snart är det bara dagar kvar innan jag håller det första provexemplaret i handen. Idag har jag mailat fram och tillbaka med min grafiska designer och gjort små justeringar på den sista versionen av omslaget.

Jag är så nöjd med omslaget att jag nästan spricker. Som jag tidigare berättat så kommer Drakhornet att ha ett omslag i mangastil. Dessutom är det inspirerat av John Bauers konst, så det blir lite Bauermanga. 😉 Jag hoppas att denna mix av det genuint svenska och det lite ungdomligt coola slår an rätt strängar hos de potentiella läsarna.

Överhuvudtaget börjar jag faktiskt bli nervös. Det är inte något jag brukar vara. Men detta känns så pass stort och viktigt att det tar sig förbi mina vanliga emotionella barriärer och får mig att bli lite ängslig och rastlös.

För det är ju på sätt och vis nu som jobbet börjar. Det är nu, när man har den färdiga boken i handen, som man måste lyckas höja sig över mediabruset så att människor upptäcker dess existens. Man kan ha världens bästa bok, men om ingen känner till den, så spelar det ingen roll. Men jag har några idéer vad gäller marknadsföring, som jag tror kommer att bli riktigt bra. En idé är riktigt djärv, jag tror ingen har gjort något liknande förut i Sverige. Men mer om det senare.

Men vad händer om det inte funkar? Om läsarna uteblir? Hur mycket jag än intalar mig att det egentligen inte spelar någon roll, för jag har ändå publicerat min egen bok, så säger mina känslor något annat. Nu har jag lagt ner så mycket tid och energi på det här, och min grafiska designer har lagt ner så mycket tid och energi på det här, att jag längtar efter en rejäl framgång.

Det är inget konstigt att hoppas på goda resultat. Vilken författare gör inte det? Vilken författare vill att hans/hennes böcker ska glömmas bort och arkiveras i något underjordiskt valv. Eller rensas ut och skickas till pappersåtervinningen? Nej! Man längtar efter att orden ska få sträcka sig ut och möta andra människor. Att orden ska få beröra, förvandla och inte minst underhålla. Är det inte därför man skriver?

Så jag börjar bli nervös. Fast när jag tänker efter, så är det nog ett sundhetstecken. Tänk vad tråkigt det vore att gå rakt genom allt detta och bara vara blasé. Nej, då är jag hellre nervös, även om det kan kännas lite olustigt.

Sista rycket … för den här gången

Jag är inne i det sista rycket av den näst sista manusgenomgången och de ändringar jag gör nu kommer att bli de sista innan korrekturen. Det vill säga, så som jag skriver boken nu kommer den att se ut i tryck.

Det är förbaskat läskigt.

Jag har lite grann vant mig vid att kunna ändra i mitt manus efter hand, särskilt som det genomgått flera omskrivningar sen det blev ’klart’, men det här ska alltså vara det sista.

Samtidigt är det de bästa nyheterna någonsin, det innebär ju att jag bara är ett korrektur ifrån fullständigt tryckklart manus.

Så varför är det så svårt att lägga sista handen vid det här då? Två gestaltningar, en scen som behöver skärpas till och skicka in. Det är allt. En dags arbete som jag dragit ut över hela helgen.

Och nu sitter jag här och har skrivit ett essälångt inlägg om författarfördomar som jag inte kommer att lägga upp, när jag borde ha bestämt mig för om jag vill använda ’med detsamma’ eller ’meddetsamma’ och bara göra klart!

Jag hoppas ju förstås på att skriva mer än en bok och jag frågar mig ifall det här är ett symptom på debutantångest eller om det ska vara så här varje gång.

Nå, deadline är om några dagar så jag kan inte hålla på så här i evighet. Det ju skönt att veta.

Debutanten Kalle Lind är inte ond

Kära debutantkollegor,

En av oss har råkat ut för alla debutanters mardröm. Kalle Lind, som varit gästdebutant på vår blogg, har blivit utsatt för ett hårt angrepp. Kalles satiriska bok ”Människor det varit synd om” har gett upphov till en hatattack från en kolumnist på en lokaltidning.

Kalle påstås i kolumnen vara ond, föraktfull och syssla med historieförfalskning i sin bok.

Kalle berättar vad som hänt och försvarar sig på sin blogg. Jag vill som kollega uttrycka min solidaritet med Kalle – han skriver i en svår genre och även om jag ännu inte läst hans bok är jag övertygad om att han vägt varje ord på guldvåg.

Jag tycker att vi ska vara tacksamma för att det finns författare som Kalle som frivilligt tar på sig gycklarmössan och häcklar etablissemanget – trots att han blir bespottad.

/Augustin

Gästdebutant: Emma Ångström

Kära debutantkollegor.

Jag har läst er blogg med stigande intresse. Er kommande utgivning verkar
fylld av ångest och vånda.

Jag känner igen mig. Jag har också haft ångest över skrivandet. Min allra
största ångestattack kom när jag tittade på ett avsnitt av Sex in the City
och översköljdes av avund och missunnsamhet. Men min ångest var inte, som
så många andra flickors, sprungen ur avundsjuka på Carries garderob eller
pojkvänner. Jag ville inte ha hennes glittriga skor, hennes vildlockiga
hår eller charmiga lap top. Min ångest berodde på att Carrie, helt
nonchalant, som om det inte var den största grejen i världen, gjorde sig
redo för en lunch med sin förläggare. Sin FÖRLÄGGARE! En livs levande
person som vill ge ut ens böcker! Jag skulle ha kunnat döda för en sån!

Jag dagdrömmer mycket. Jag tror att det är ett effektivt sätt att sätta
upp mål och försöka uppnå dem, lite som en elitidrottare innan en tävling
föreställer sig hur han eller hon står på prispallen. Förut drömde jag om
ögonblicket då ett förlag skulle ringa och säga att de älskade mitt manus.
Jag tänkte att jag skulle samla alla mina vänner och dricka champagne hela
natten. De där dagdrömmarna slogs sönder gång på gång. Jag vet inte hur
många gånger jag i tårar har ringt min syster på vägen hem från närmsta
postutlämning med en hög refuserade manus under armen.

Men så ringde det en dag. Jag arbetade första dagen på mitt nya jobb och
tryckte irriterat bort det där 08-numret som ringde och störde hela tiden
när jag satt i mitt första måndagsmöte och låtsades vara professionell.
Till slut svarade jag, som vanligt med lite ångest i bröstet.
– Hej, jag ringer från förlaget Alfabeta, vi skulle gärna vilja träffa dig
och prata om att ge ut din bok.
– Va, sa jag. Vilket då?
– Ja, alltså… Alfabeta, sa hon i telefonen.
– Det fattar jag väl, sa jag. Men vilken bok?
Det var alltså många olika manus som cirkulerade på förlagen. Jag skickade
texter hej vilt med förhoppningen om att någon, någon gång, skulle nappa.
Hundra knack, ett ja tack, eller vad det är man säger.

Men för att komma till saken. Min ångest tog slut i exakt samma ögonblick
som jag fick det där telefonsamtalet. Då började istället glädjen. Jag
kände mig som den lockiga dockan i Kalle Ankas jul som får ett stort OK
stämplat i baken. Och jag gjorde som jag alltid har drömt om: jag samlade
mina vänner och vi drack champagne.
– Äntligen! sa hälften av dem jag berättade för.
– Redan? sa de som inte hade fått mina tårfyllda telefonsamtal på väg hem
från Posten.
Sedan åkte jag ut i skärgården och drack vin och åt ost på klipporna med
solnedgången som någon sorts surrealistiskt romantisk fond. Jag cyklade
omkring på grusvägar och fick solbränna och gick månskenspromenader och
var lycklig. Ingen ångest någonstans. Poff!

Den har ännu inte kommit tillbaka. Inte ens när jag öppnade manuset till
det som nu är min debutroman kom hjärtklappningarna tillbaka, trots att
jag då inte hade läst det på fyra år och texten var långt ifrån
utgivningsklar. Det kändes bara kul att sätta tänderna i den igen.
Ett förlagsavtal visade sig ha en mycket stimulerande effekt på mitt
skrivande.

Jag vill skriva jämt. Jag tog ett sabbatsår från mina studier för att
kunna skriva på heltid. Jag lever under existensminimum för att kunna
skriva på heltid. Därför dagdrömmer jag inte så mycket längre. Och om jag
gör det handlar det mest om att kunna köpa något. Att ha hundra kronor
över varje månad när hyran är betald sätter verkligen igång nya fantasier
om Carries liv, men nu är jag såklart mer avundsjuk på de där svindyra
skorna.

Jag måste sluta nu. Jag har bråttom till en lunch med min förläggare. Men
inga lik kantar min väg. Än.

/Emma Ångström

Gästdebutant: Kalle Lind lägger sig i diskussionen

Hej KAK,

Våren 2009 bokdebuterar jag två gånger. I januari som duo med en barnbok, i april solo med en … bok om gubbar. ”Satirbok” skulle jag kalla den för att sälja in den hos en fyrtitalist. ”En trivial tasksparkande bok om diverse gubbar” är en mer adekvat beteckning.

Jag och Måns Nilsson skrev tillsammans 2008 års julkalendrar i radio och teve. Av bara farten fortsatte vi berätta i en bok som hittills fått en säjer en recension, vilket eventuellt säjer nåt om hur medierna behandlar barnlitteratur, eventuellt antyder att medierna vill skona oss från elaka omdömen.

För mej var det en otrolig lättnad att göra det sista korret, ringa in de sista konstiga avstavningarna och flytta de sista kommatecknen. ”Duvflöjtens härskare”, som barnboken heter, är nu historia. Den har lämnat systemet och lagt sej till rätta i ”avklarat”-boxen.

Boken som snart ska skickas till tryckeriet – ”Människor det varit synd om” – är det värre med. Den drömmer jag om. När jag hämtar min grabb på dagis kan en tanke plötsligt överfalla mej att jag kanske borde byta ut ordet ”otippat” på sidan 96 mot ”oväntat”. I glada vänners lag kan jag plötsligt släppa allt annat för att rota fram en penna så att jag på en utriven tidningsmarginal kan göra en not om att dra ihop två stycken om Kjell Lönnå till ett.

Det hade liksom varit skönt att vara färdig med den så att jag kan koncentrera mej på annat. Jag hyser inga illusioner om att en bok som rabblar spydigheter om gamla gubbar från åttitalsteve ska göra mej ekonomiskt oberoende. Jag vill bara ha den ur mej. Så länge den inte ligger på tryckeriet är den inte färdig i mej.

Dessutom ska den illustreras. Lämpligen med foton, kartor och diagram eftersom det till karaktären är en faktabok (allt i den bygger på riktig research, alla knasiga påståenden är journalistiskt belagda). Hur bildsätter man kapitlet om Thorbjörn Fälldins hemorrojder? Hur mycket kostar det att få loss det där skivomslaget där Sten & Stanley ser ut som idioter?

Och när bilderna sen placeras ut på sidorna uppstår vita ytor som retar fantasin ytterligare – kan man kanske klämma in en festlig faktaruta där? För enkelhetens skull sitter dessutom formgivaren på sexti mils avstånd.

Nån gång i april ska den alltså finnas i bokhandeln. Då blir den på nåt vis allmän egendom. Fram till dess kan jag fila, snida, pilla, fixa, ändra, stryka, bygga ut. Vetskapen om att jag kan göra det är tillräcklig för att jag kommer att göra det.

På post it-lappar, kollegieblocksmarginaler och snytpapper samlar jag parallellt anteckningar för uppföljarna – ”Människor som har haft fel” och ”Människor som gått till överdrift” – eventuellt helt i onödan. Säljer ”Människor det varit synd om” i de tre ex jag själv förväntar mej – min mor, min far, mina svärföräldrar – kommer knappast nån förläggare att vilja ta i de böckerna.

Men man skriver inte böcker om Carolas möte med Hagge Geigert eller Sven-Bertil Taubes gamla horköp för att vinna den breda massan. Man gör det för att man drog nörd-lotten i livets stora tombola.

/Kalle