Tillbakablick och framtidsplaner

Mitt femtioandra och allra sista inlägg här på Debutantbloggen. Hur är det ens möjligt? Hur kan det ha gått så fort?

I december förra året fick jag ett mail om att jag var utvald till att blogga här och jag var så himla glad. Och nervös. Tänk att jag skulle vara en av fem som skulle ta över efter de sex fantastiska bloggare som jag följt under 2018. Jag hoppas verkligen att ni har uppskattat mina inlägg och tyckt att det varit roligt att följa mig under mitt debutantår. 

Att jag under mitt debutantår inte bara skulle släppa en bok utan även två noveller samt delta i två antologier (varav en kommer i februari 2020) var inget jag hade förväntat mig. Det fanns inte på kartan. Sedan fick jag även vara med på Bokmässan vilket var helt fantastiskt och hade en helt makalös releasefest på Grand Hotel i Lund. Och så hamnade jag på förstasidan i två lokala tidningar. Mitt mål inför 2019 var i och för sig att gå all-in när det gällde mitt skrivande, så det måste jag väl ändå säga att jag har lyckats med. 

Nästa år, till hösten, kommer min debutbok ”Emmas nya liv” ut som ljudbok hos Lind & Co. Det som även kommer att hända under 2020, och nu kommer min cliffhanger, är att  mitt så kallade ”manus 3” även det kommer ut som ljudbok hos Lind & Co. Det galna är att erbjudandet från Lind & Co trillade in samma dag som jag fick det där standardsvaret efter att först ha fått så fin feeback. Först ett nej och sedan ett ja några timmar senare. Då och där var det dock svårt att ta till sig erbjudandet då jag var minst sagt besviken, men idag är jag så himla glad! Jag avvaktade dock med att tacka ja, väntade i två månader då några andra förlag visat intresse. Men så förra veckan skrev jag på. Planen är att ”Ljusblåa dagar” ska släppas i juni vilket passar perfekt då den utspelar sig i Blekinge skärgård under sommarmånaderna. Inläsare blir fenomenala Gunilla Leining. 

När ljudboksavtalet väl var signerat hörde två andra förlag av sig, ett samma dag som jag skrivit på och ett dagen efter, och båda ville ha ett ”förutsättningslöst möte”. Vad i hela friden hände nu? Och precis som Lind & Co är ett riktigt drömförlag så är även dessa två förlag det. Tre förlag har alltså sett något i mitt lilla manus. Och lägger man till den fina feedback jag fick, så har alltså totalt fyra förlag på något sätt visat intresse för mitt manus. Hur är det möjligt? Jag försöker, trots att det är svårt, att inte tänka på vad dessa möten skulle ha kunnat leda till. Men om någon kunde ge mig en litterär agent i försenad julklapp så att jag enbart kan ägna mig åt att skriva hade det varit toppen. Jag hoppas att intresset från förlagen betyder att ”Ljusblåa dagar” har något extra och kommer gå hem hos lyssnarna. Och att boken kanske, på något sätt, i framtiden även blir en fysisk bok. 

Nu är det inte bara ”Emmas nya liv” och ”Ljusblåa dagar” som kommer ut som ljudbok hos Lind & Co nästa år, utan även del två om Emma. ”Emmas livspussel” är titeln och inläsare blir, precis som till ettan, Anja Lundqvist. Förlaget plockar i och med detta upp alla de manus som jag hittills skickat in och det blir hela tre ljudbokssläpp nästa år. Jag har nog inte riktigt fattat det än. Så himla glad att ett förlag ser något i det jag skriver. För det måste de ju faktiskt göra. Nyper mig lite i armen och stannar upp en stund …

Jag ser även fram emot att få åka på Feelgoodfestivalen i augusti. Jag har inte varit där innan utan bara, något avundsjukt, följt eventet på avstånd via sociala medier. Suckat längtansfull över alla härliga bilder som lagts ut. Men nästa år kommer jag att vara på plats och jag tror det kommer att bli en alldeles underbar dag. Och i framtiden är det väl jag som är en av de inbjudna feelgoodförfattarna som folk kommer för att träffa? 😉

Detta året har min stora dröm gått i uppfyllelse och jag är så tacksam att jag har fått dela det med er. Inför framtiden drömmer jag om att få möjlighet att gå på ett ”förutsättningslöst möte” – det hade varit spännande. Och så vill jag släppa fler böcker, helst i alla format, och att någon gång få se en bok jag har skrivit ute i en fysisk bokhandel. Att den ska stå där bland andra böcker och att folk ska lyfta upp den, läsa baksidestexten och bläddra lite bland sidorna. Och sedan förhoppningsvis ta med den bort till kassan och köpa med sig boken hem. 

I höstas när jag gick en liten skrivarkurs (”Att skriva med humor”) på Akademibokhandeln Gleerups i Lund passade jag på att, efter stängningsdags, testa om inte ”Emmas nya liv” passade i hyllorna. Och jo, det tycker jag minsann att den gjorde. 

Tack alla ni som läst mina inlägg under året! Vill ni fortsätta att följa mig kan ni göra det här:
Hemsida: www.annaalemo.se
Instagram: anna_alemo   
Facebook: Anna.Alemo.forfattare

Debutantbloggen söker gästbloggare

Varje söndag under hela året låter vi en gästbloggare blogga hos oss om något skriv- eller bokrelaterat.

Ska du debutera med en bok i år? Eller har du nyligen debuterat? Eller var det länge sedan du debuterade? Jobbar du inom förlagsbranschen? Hur gjorde du för att få ditt efterlängtade förlagskontrakt? Eller valde du att ge ut en bok själv? Hur var just din resa? Vill du inspirera och peppa andra skrivande människor att göra en liknade resa?

Vill du få chansen att berätta just din historia här på Debutantbloggen? Skicka i så fall ett mejl till oss på: debutantbloggen(a)gmail.com och skriv några rader om dig själv och vad du skulle vilja skriva om som gästbloggare. Vi ser fram emot att höra från just dig!

Gott nytt Debutantbloggenår!

Tack bästa Debutantbloggen för 2017! Nu tar vi fem nya debutanter över och startar Debutantbloggen 2018. Fem författare som står i startgroparna för ett år med skrivande och drömmar som vi vill dela med er. Vårt nyårslöfte är att göra vårt allra bästa. Gott nytt år skrivarvänner!

Här presenterar vi oss:

Jenny som bloggar på måndagar

Foto: Henrik Berglund

Född: 1973

Debuterar med: Kämpa tjejer! en Storytel Original ljudbokserie. En komedi om 23-åriga Jossan Andersson, en journaliststudent som aldrig tidigare har tränat och fått en praktikplats på det storsäljande hälsomagasinet Fit. Det blir en rejäl utmaning för Jossan eftersom upplagan har börjat dala, redaktionen minimerats och hennes handledare ligger på sjukhus efter att ha gått in i väggen.

Kämpa tjejer! handlar om jakten på följare och det allra senaste inom hälsa och wellness. Om slirande journalistetik och att till varje pris försöka behålla jobbet utan att bli sjukskriven på kuppen.

Bidrag till Debutantbloggen: I september gästbloggade jag om hur du överlever att bli refuserad. Jag vill fortsätta skriva peppande inlägg, berätta om min resa tillbaka till ”det andra skrivandet” efter 20 år som copywriter i reklambranschen, och vägen till debuten. Fick chans att debutera via vinsten i tidningen Skrivas och Storytels stora ljudbokstävling i januari 2017. Kommer blogga om hur det är att skriva direkt för ljud och något om att ta de första stegen in i film- och tv-branschen som manusförfattare.

När jag inte skriver: Skriver jag! Är copywriter och manusförfattare. Lever med Erik och våra två barn på Södermalm i Stockholm. Överdoserar gärna konst och popkultur.

Jag finns även på: Instagram, Facebook och min egen sida.

 

Veronica som bloggar på tisdagar

Foto: Jakob Almer

Född år: 1986

Debuterar med: Sunt förnuft, vilt hjärta som släpps på Visto Förlag den 8/1. Boken är en romance och handlar om Ella von Beijer och James Jensen som kommer från två väldigt skilda världar. Hon från fina Östermalm i Stockholm och han från tuffa Fosie i Malmö.

Ella och James har inget gemensamt, men när de träffas öppnas dörrar till deras förflutna som båda trodde var stängda för alltid. Kan kärleken sudda ut alla slags gränser människor emellan? Och vilken betydelse får pressen från omgivningen, när det väl gäller? Sunt förnuft, vilt hjärta är en berättelse om att mot alla odds våga följa sitt hjärta.

Bidrag till Debutantbloggen: Min bok släpps på ett hybridförlag och jag själv hade inte tidigare hört talas om detta nya sätt att ge ut böcker. Jag vill därför sprida kunskap om hur det är att vara debutant på just ett hybridförlag. Jag hoppas att med mina inlägg också kunna väcka en lust för skrivandet samt pepp för att orka ta sig igenom de svåra stunderna som ständigt uppstår i denna berg- och dalbana.

Dessutom skriver jag i den underbara, men emellanåt hårt kritiserade, genren romance. Jag vill gärna ta vid där Christina Schiller slutade och fortsätta sprida kärleken för romance vidare. Jag vill helt enkelt ge mer kärlek åt folket!

När jag inte skriver: Den här rubriken borde egentligen vara; undertiden jag skriver. Jag är nämligen föräldraledig (finns dock inget ”ledigt” i den här situationen) och samtidigt som jag skriver tar jag hand om mina två barn på ett och snart tre år gamla. Jag är också utbildad socionom men har nyligen sagt upp mig för att satsa helhjärtat på mitt skrivande… det var det sparkontot 😉

Jag driver även en egen blogg som ni kan hitta här, där missbrukar jag också smileys. Har haft Instagram sedan tidernas begynnelse och den kan ni nå genom den här länken.

 

Mia som bloggar på onsdagar

Foto: Jini Sofia Lee

Född: 1976

Debuterar med: En bilderbok för barn 3-6 år som kommer ut på Olika Förlag i augusti/september 2018. Det är en rolig och annorlunda ABC-bok med kluriga ord skriven på rimmad vers. Illustrationerna står Maria Källström för.

Jag medverkar även i novellantologin Kära mamma som kommer ut på Ordberoende förlag i mars 2018. I den medverkar även bl.a. Amelia Adamo, Suzanne Osten och Alexandra Charles.

Bidrag till Debutantbloggen: Genom att ni får följa mig under mitt debutår hoppas jag kunna peppa och motivera alla er som bär på en skrivardröm. Jag vill också gärna lyfta barnboken och vad man ska tänka på när man skriver en bilderbok. På vilket sätt skiljer det sig från att skriva för vuxna? Jag kommer också ge tips om hur man skriver noveller och hur jag tragglar mig igenom skrivandet av min första roman.

När jag inte skriver: Är jag med min familj (sambo och tre barn) eller jobbar. Däremellan försöker jag hinna med att träffa vänner, träna och läsa. Jag gillar också att gå på teater, opera, konserter och bio, men gör det alltför sällan. Eftersom det är skrivandet jag brinner för och tycker mest om att ägna mig åt blir det inte mycket tid över till annat. 

Jag finns på: Facebook och Instagram

 

Helena som bloggar på torsdagar

Foto: Kicki Nilsson

Född: 1978

Bor: I Dyltabruk, utanför Örebro.

Debuterar med: ”Det fina med Kerstin” – en kapitelbok för barn 6-9 år. Boken utspelar sig i en liten by, bland ödehus och leriga åkrar, skvaller och säregna bybor. Där får vi följa Kerstin som går i förskoleklass. Kerstin har långt och trassligt guldhår och en bästa kompis som hon helst inte vill leka med. Hon har en guldsamling under sängen och tusen tankar i huvudet. Kerstin tycker om att tänka. Men inte att prata. En dag hittar hon en guldring på golvet i skolan. Hon tar hem den och lägger i sin samling. När hennes lärare Lotten frågar om någon har sett hennes vigselring så väntar Kerstin lite för länge med att svara. Och då blir det för sent.

Boken kommer ut i augusti på Natur&Kultur. Illustrerar gör Katarina Strömgård. Del ett i en triologi.

Bidrag till debutantbloggen: Då jag till vardags befinner mig i teaterns värld kan det hända att jag drar paralleller till teaterns sätt att förhålla sig till text, dialog och historieberättande. Kanske kommer jag att ställa fler frågor än vad jag kommer att ge svar? Jag tror att jag kommer att röra mig en del i barndomslandet – både i min egen barndom, mina barns barndom och i barnbokslitteraturen – då det är där jag finner störst lust och inspiration.

Bakgrund: Är utbildad skådespelerska och de senaste femton åren har jag främst arbetat på Teater Martin Mutter i Örebro där jag turnerar land och rike kring med barn och ungdomsteater. Vi spelar på skolor – i gympasalar och klassrum – och jag kan vara en av de nu levande som har ätit i flest skolmatsalar i Sverige!

Jag skriver också pjäser och några av dem finns förlagda här.

När jag inte skriver: Tycker jag mycket om att vara hemma med min man och våra tre söner i vårt ganska omoderna torp på landet. Där har vi några hönor och en tupp, en katt och mängder av vildsvin i skogen. Att bara drälla runt på gården är det bästa jag vet, men det är också roligt att odla, bygga och måla om saker. Och för att tänka bättre och bli trevligare springer jag gärna en mil i skogen då och då.

 

Emelie som bloggar på fredagar

Född: 1984

Debuterar med: ”Vänd rätt upp” en hästbok för unga vuxna som utspelar sig sommaren efter gymnasiet. Möjligheterna ligger vidöppna och alla Ylvas kompisar är redan på väg bort från den håla som de är uppvuxna i. Men Ylva vill ingenstans för allt hon vill ha finns redan här hemma: hästarna. Det är en bok om att drömmar inte alltid behöver vara storslagna, om att känna ansvar och lojalitet. Och så handlar det om kärlek, både den mellan människor och den till hästar. ”Vänd rätt upp” kommer på Bonnier Carlsen i maj.

Bidrag till debutantbloggen: Jag kommer att skriva om hästar och hästböcker. Om hur det är att skriva i en genre med lång tradition och låg status. Det kommer att handla om att ta tjejer och tjejers intressen på största allvar och om stallet som arena för systerskap. Klass och hierarkier är ytterligare teman som nästan är oundvikligt att inte beröra när det handlar om hästar. Självklart kommer även jag att dela med mig av min skrivande vardag mellan jobb och stall och förskolehämtningar.

När jag inte skriver: Tillbringar jag förstås gärna tid i stallet. Just nu har jag bara en ridkväll i veckan på ridskolan, men den prioriterar jag över allt annat. Jag jobbar på Akademibokhandeln, just nu på inköpsavdelningen med allt som inte är böcker, men har innan dess jobbat flera år i butik. Jag bor tillsammans med sambo och ett barn i Stockholm.

Bakgrund: Jag har läst flera skrivutbildningar, bla skrivarlinjen på Skurups Folkhögskola. Mellan 2008 och 2013 bloggade jag på dagensbok.com – redan då handlade det mycket om hästar, men mest om böcker.

 

Våga göra dem fula, fokusera och håll i det

Karin och Erik. Så heter mina huvudkaraktärer i Stockholm psycho. Det är 35 och 38 år gamla och bor i innerstan. Erik är ensamstående pappa och Karin är mest bara ensam. Alltså, hon är gift och har en bästa vän, men ingen som egentligen förstår henne. Så otroligt originellt, tänker du kanske nu. Ännu en samtidsroman om vuxenlivet i storstaden. Och det är det, en berättelse om verkliga människor men med en riktigt psycho tvist.

När jag började skriva tänkte jag att historien enbart skulle handla om Karin. Eller, jag tyckte det var roligt att driva med samtidsfenomen och var tvungen att ha en story. Det förvandlade också huvudpersonen till en överdrivet hård karikatyr, svår att relatera till och full av bitterhet. Efter trettio sidor började oron gro någonstans i magtrakten. Vem orkar läsa 300 sidor om det här tjatet? I ett desperat försök att göra Karin mer älskvärd och någon man faktiskt vill följa kastade jag in detaljer som skulle visa att hon var godhjärtad och dråplig. Ni vet sådär charmigt fumlig. En sådan som säger tokiga saker när hon blir stressad och trasslar till sitt kärleksliv i förvirringen (”I carried a watermelon”). Det blev oerhört paradoxalt eftersom hon var en styckmördande halvpsykopat. Här började problemen.

Ganska snabbt gick berättelsen på tomgång och det fanns inte något djup att ösa ur när det gällde Karin. För att läka problemet bestämde jag mig för att lägga till ytterligare ett perspektiv att bolla med. Erik. Han skulle vara en varm kontrast till världen där allt handlade om yta, materialism och statusmarkörer som Karin trevade runt i. Han var lång, stilig och trygg. Främst för att jag själv var förälskad i Erik. Jag var rädd om honom, ingen fick tycka illa om Erik. Han fick oskyldiga egenheter i stil med att han kom för sent. Dessa kompenserade han givetvis snabbt med att göra rätt. Han åkte till återvinningscentralen och sorterade sopor eller sa till folk som fimpade på gatan. Kanske kunde det bli en romantisk samtidskomedi trots allt, plus lite mord? Den redan ostyriga historien tog ännu en riktning.

”Var inte rädd för dina karaktärer, det märks. Våga gör dem fula”, sa min kursledare. Jag var ungefär åttio sidor in i berättelsen och fick sätta mig ner och tänka om igen. Vilka konflikter hade de egentligen och hur tänkte de kring situationerna de hamnade i om de inte skulle vara tillrättalagda? Vad händer om jag skiter i att förställa dem för att andra ska gilla dem?

Det var då jag hittade hennes röst. Den osminkade Karin. Hon är inte någon mysig antihjälte och inte heller någon hatare. Bara osedd och totalt oförmögen att förändra sitt liv. Hon har ingen erfarenhet av närhet och är gränslöst naiv. Hon ljuger, hämnas oförrätter på ett passivt aggressivt vis och dränker sin oro i alla tänkbara former av bedövningsmedel. Karin anmäler irriterande kollegor i kontorslandskapet till att leda pausgympan och betalar carefree med makens kreditkort varje gång han gör något hon inte gillar. Hon smular ner sömnmedel i folks mat och knarkar sig igenom feedbackövningar på jobbet. ”Jag har aldrig läst om kvinnor som beskrivs på det sättet”, var en bekymrad kommentar från en person i min skrivargrupp. ”Alla kvinnor i berättelsen är egoister”, var en annan.

Erik, som jag själv tyckt om, trodde sig nu vara bättre än andra men vågade aldrig säga ifrån. En irriterande präktig besserwisser. Han hakar upp sig på detaljer men missar helheten. När han blev mänsklig blev han frustrerande feg och lät sig själv förnedras av sin dominanta exfru. Jag ville skrika till honom att han skulle slå tillbaka, men han verkar sjukt trög. Kanske för att han fått sina smällar under uppväxten. Han ältar maniskt, lämnar sitt barn ensam för att stalka mannen frun dejtar och stjäl saker från återvinningscentralen istället för att sopsortera. (Olyckligtvis en motorsåg som använts vid en styckning, höjden av otur). Han hamnar i storbråk och vägrar inse att sonen behöver stöd. Men han är en pappa som strider hårt för sitt barn och i det kriget är han beredd att göra vad som helst. En del av mina manliga vänner har kommenterat att det är upplyftande att läsa om en man med föräldraskap som en av huvudkonflikterna.

Plötsligt fanns det tusen saker att skriva om hur Karin och Erik hanterade situationerna de ställdes inför och deras inre monologer fick jag korta ner istället för att verka fram. Det stora problemet för mig blev att begränsa (no shit). ”Rensa bort allt som inte bygger karaktär eller driver handlingen framåt”, blev kritiken från förlaget.

Stockholm psycho utvecklades till en makaber thriller och en orgie i cynism men också en historia om ångest och ojämställda relationer. Karaktärerna är skamfilade och moraliskt bankrutta men jag älskar dem. Erik mest. Honom hoppas jag att det går bra för.

Alla gillar inte mina karaktärer och några kommer säkert att hata dem. Missa poängen, humorn och samhällskritiken. Någon kommer bli ordentligt provocerad eller känna sig exkluderad alternativt träffad. Det är så klart inte meningen och enormt tråkigt eftersom jag verkligen har lagt ner otroligt mycket jobb på historien. Jag önskar att alla gillade den och förstod den. Men jag ångrar inte att jag vågade följa min kursledares råd, för Stockholm psycho fick ett eget språk.

Mitt i det uppskruvade och absurda är Karin och Erik ärliga oavsett om man gillar dem. Det är värt även smockorna.

I efterhand skulle jag ha planerat perspektiven och tonen bättre innan jag började. Då hade jag sluppit skriva om så förbannat många gånger. När jag skickade in till förlaget och de bad mig göra om allt ytterligare en gång kändes det som att ligga med ansiktet mot det svettiga golvet och höra domaren räkna ner. Men jag lyssnade på dem och reste mig. Den sista ronden är den tuffaste jag utkämpat. Jag tog mig igenom den på ren vilja.

Att hitta rätt ton och få huvudperspektiven att lira tillsammans är en jätteutmaning när de kommer till under historiens gång. Idag har jag ett dokument på min dator som är trettio sidor långt som bara handlar om Karin och Erik. Backstoryn som beskriver allt om dem. Hur har de växt upp? Har de syskon? Vad jobbar de med? Vad röstar de på? Vad kör de för bil? Bakgrundsbeskrivningen fungerade som en kompass under det senare arbetet med boken. Så fort det kändes som att jag höll på att tappa bort dem kunde jag gå tillbaka till den och oftast hitta svaret. Jag önskar att jag hade börjat med backstoryn.

Till nästa bok har jag lärt mig vad som gäller. Planera matchen. Mjuka knän, stark mage och garden högt uppe. Våga göra dem fula, fokusera och håll i det.

Jag är inte rädd längre.

(En hälsning från världens coolaste kvinna Åsa Sandell som jag hade förmånen att bli tränad av. Jag brukar ta fram och läsa den när jag behöver pushning.)

Vem är psykfallet som förföljer mig?

När jag skriver är jag inne i berättelsen hela tiden, jag kan aldrig koppla bort den. Det är på gränsen till maniskt. Alltså, jag lever mitt vanliga liv med familj, vänner och ett vuxet jobb men någonstans i bakhuvudet är mina karaktärer alltid med mig.

Helst av allt skulle jag vilja dyka ner i den världen och förlora mig tills jag är klar med historien men verkligheten fungerar inte så. Man måste gå upp halv sex när väckarklockan ilsket ringer, driva på tre motvilliga barn till skolan (oftast i omaka stumpor, rufsigt hår och utan läxböcker) bara för att direkt bli åthutad av en sträng klassföreståndare när vi har glömt extrakläder och lovlappar. Man måste också sköta sitt arbete och upprätthålla en professionell fasad. Eventuellt äta en vegetarisk lunch (med lite bacon om ingen ser) tillsammans med en god vän, boxas hämningslöst med en likasinnad kollega och handla färdigmat på hemköp på vägen från bussen. Om hemmet överraskas av barnens kompisar säger jag att middagen är ekologisk och lagad från grunden.

Däremellan drar jag på mig klackstövlarna och vimlar ut i innerstadens folkliv. Låtsas att trendiga måltider bestående av mellanrätter som kommer in sådär lite skönt i omgångar, är min vardag. Att halva sällskapet är ute och röker och notan slutar på en halv månadslön trots att ingen blev mätt, är helt i sin ordning. Ni fattar.

Fördelen med den röriga tillvaron är att jag får besöka inspirerande miljöer och träffa spännande människor som hela tiden ger mig nya idéer till berättelsen. Kanske är restaurangen vi valt perfekt för en bråkscen mellan karaktärerna. Kanske kan någon av dem slänga ur sig just den där frasen som den bittra kvinnan i baren nyss sa om att alla män är lata och helt befriande från känslor. Kan det verkligen stämma att det kostar 20 000 kronor att specialsanera en sanitär olägenhet mitt på Sergels torg som min biodejt berättade? Ni hör ju, allt detta måste helt enkelt dokumenteras.

Precis så besatt härjar min hjärna under skrivprocessen när den går på högvarv. Får jag ett infall antecknar jag det, inget går förlorat.

Först använde jag notisar. Skrev korta rader eller signifikanta ord på de gula klisterlapparna och fäste vid datorn. När skrivbordet såg ut som jag föreställer mig att ”Palmerummet” måste ha sett ut i slutet av åttiotalet (med risk för att mitt pappersarbete helt saknade verkshöjd förstås) köpte jag istället en stor stilig svart anteckningsbok. Det kändes franskt att plocka fram den närhelst det kom en ingivelse till mitt manus. Det visade sig emellertid att anteckningsboken inte fick plats i min enda rimlig handväska och jag kasserade idén (på den ostrukturerade asiatiska middagen i jetsetvimlet måste man ha en väska som matchar klackskorna och samtidigt får rum i den trånga baren – livsviktigt!).

Det var då jag kom på det, telefonerna.

Jag har två mobiler. Inte för att jag är kriminell – jag är statligt anställd. Den ena är min privata från vilken jag sköter hela mitt författarliv och den andra tillhör mitt riktiga jobb. Den är min arbetsgivares. Min egen är jag beroende av, den enda ägodelen jag har med mig i princip överallt. Även när jag går på toaletten.

Jag började messa bokimpulserna från min privata mobil till jobbtelefonen. Någon måste ju ta emot meddelandena och det blev ett sätt att notera händelserna. Dessutom väcker det märkligt nog inte några konstiga reaktioner hos omgivningen om man plötsligt drar upp en telefon mitt i ett samtal eller under ett möte. Det uppfattas som normalt.

Mobilerna var den optimala lösningen och jag praktiserade knepet hardcore. Fram tills jag för någon vecka sedan satte morgonkaffet i halsen när jag läste nyheterna. Det var en artikelserie som handlade om it-säkerhet och risken för dataintrång hos svenska myndigheter. De av er som lyssnade på Statsministerns tal under Folk och Försvar eller tog del av den efterföljande debatten i media vet vad jag menar. Myndigheten där jag själv arbetar anklagades exempelvis för att ha haft bristande säkerhetsrutiner när det gällde it. Rubriken träffade som en blixt. Vilken bild möter den som skannar av den senaste trafiken  till min jobbmobil?

Jag såg framför mig hur jag skulle bli inkallad till ett allvarligt samtal. ”Anna, det är en galning som försöker komma i kontakt med dig. Du har 739 sms från samma avsändare. De senaste tio meddelandena lyder: ”Följer efter in och tar av sig skorna, sitter på huk bredvid”, ”Huvan faller av, det är Karim”, ”Fredrik är speltorsk, köper kokain via signalappen – ladda ner den”, ”Göran är en kattmänniska”, ”Dödsorsaken hängning syns under obduktionen”, ”Medvetslöshet är en glidande skala”, ”Ett trubbigt slag mot huvudet ger flisor i hjärnan”, ”Mordutredning är inte allmänhetens åkning”, ”Fiber från tröjan kan fastna på spiken” och ”Margareta Öhman”.

Herregud, vad skulle jag ha svarat? ”Eh jo, det är så här, jag gillar och skriva och…” Jag skulle antagligen stamma fram orden medan alla i rummet strängt tittade på mig och någon irriterat avbröt.

”Anna, det verkar vara en djupt störd människa som förföljer dig, en total knäppgök. Förstår du allvaret? Vi har dessutom spårat numret. Det finns kopplingar till ett mycket suspekt företag i ditt närområde. Du kan aldrig ana vad rörelsen heter. Stockholm psycho AB.”

Det slog mig att psykfallet är jag.

När världarna kolliderar

”Jaha, du är deckarförfattaren. Jag har läst din bok”, utbrast min blivande chef när vi möttes i kaffekön. Någon framför hade dubbeltryckt på espressochock och vi hade ofrivilligt fastnat framför stapeln av pappmuggar i fikarummet. ”Vad kul”, hörde jag mig själv svara. Överentusiastiskt samtidigt som kinderna blossade. Min hjärna gick på högvarv. Hur mycket kan han ha läst? Har han tagit sig förbi styckningen? Har han läst om tablettmissbruket? Oh lord, har han läst hela? Fattade han poängen, att det är en drift med det perfekta livet? Det vibrerade inombords och i en mikrosekund kändes det som om jag skulle svimma.

När jag skrev Stockholm Psycho gjorde jag det befriat från oro över vad andra skulle tycka, mina föräldrar, min chef och folk på föräldramöten. Jag ville skildra en del av tillvaron som faktiskt existerar även om jag naturligtvis har skruvat upp varenda beståndsdel några tusen varv för att få bättre skärpa och mer blås i historien. Meningen var inte att det skulle bli en ofarlig mellanmjölksstory. Mina vänner var de jag såg som målgrupp och i vissa avseenden är den därför helt ärlig.

Eva Frantz som gästbloggade tidigare satte fingret på något som jag tycker stämmer väldigt väl. Att få sin bok utgiven är som att ha en kärleksrelation med någon som plötsligt bestämmer att det ska vara ett öppet förhållande. Det är att dela sina tankar och en form av intimitet med alla, utan kontroll. Även om berättelsen inte handlar om mig eller mitt liv är det min röst, min värld och mina glasögon som människor inbjuds att kika genom. Jag fattade aldrig hur läskigt det kunde kännas.

Min berättelse skildrar en passivt aggressiv kvinna som knarkar sig förbi meningslösa teambuildingövningar på kontoret, sitter på fina middagar och låtsaslyssnar på politiska plattityder samtidigt som hon och hennes väninna mördar och gömmer kroppsdelar bland Stockholms utsatta, därav titeln Stockholm Psycho. Det är en orgie i cynism och samhällskritik men också en berättelse om ojämställda relationer och oförmågan att styra sitt liv. Alla karaktärer är egoistiska och moraliskt bankrutta.

När det blev klart att den skulle ges ut var jag osäker på om jag skulle göra det under eget namn eller hitta på en pseudonym. Kunde jag verkligen sätta min signatur på den? I min yrkesroll tycker jag att professionalitet är viktigt och jag håller gärna jobbet åtskilt från mitt privatliv. För mig är det också ovant att eventuellt synas i sammanhang utanför detta och Stockholm Psycho tillhör den andra sfären.

Efter att ha funderat en stund slutade det emellertid i en helomvändning. Jag valde att använda hela mitt efternamn, inte bara det formella. Skälet till det är att jag står för min text. Alla människor kan inte skriva en bok och ännu färre får chansen att se den utgiven. Jag är stolt över att jag genomförde projektet och jag vill förknippas med det. Det är bara det att berättelsen inte passar överallt och jag kan inte påverka när och var den dyker upp och framförallt inte hur den tas emot.

En del personer som tycker om boken har kommit fram till mig och sagt det, skickat jättefina mejl och sms. Det värmer otroligt mycket. (Att få uppskattning för något eget som man verkligen kämpat för är fantastiskt, jag önskar att alla fick uppleva det.) Sen finns det de som blir provocerade, hatar berättelsen och gärna vill ge både boken och mig en rejäl smocka. Och så de som inte fattar något alls. Den sistnämnde kategorin är den svåraste.

Diskussionen i kaffekön slutade med att jag bytte ämne, tog min kopp och satte mig i de rödspräckliga sofforna. Under hela presentationsfikat med nya chefen grunnade jag på vilken läsarkategori han kunde tänkas tillhöra. De som gillar, hatar eller inte fattar? Tänkte han kanske att boken var självbiografisk? Jag övervägde om jag helt random skulle försöka flika in något i stil med ”Jag kan skära upp kanellängden men jag har alltså aldrig styckat någon. Jag lovar. Jag frågade en som brukar slakta får om hur man gör.” Eller kanske ”Jättegott kaffe i de nya automaterna, jag skulle aldrig få för mig att blanda sömnmedel i det, bara för att huvudpersonen i min bok gör sådant.” Men jag höll tyst.

Sen kände jag mig självupptagen och fånig. Han tänker antagligen inte på det alls. Boken betyder enormt mycket för mig, men inte för alla i min omgivning. I synnerhet inte när den dyker upp i ett omotiverat sammanhang. Lite som när folk får barn. Det är det största som kan hända för de nyblivna föräldrarna, den närmsta kretsen och de särskilt intresserade men ingen jättegrej för resten av världen. De som aldrig har försökt skriva en roman har ingen aning om hur svårt det är och många människor läser inte ens böcker. Det slog mig att det också är räddningen när den där läskiga känslan av att vara utlämnad väller över mig. Även om intimiteten delas med andra stannar digniteten av det kvar hos mig.

(Omslaget till Stockholm Psycho – motsatsen till ”trevligt” i ett fikarum på kontoret)

Limbon

När jag var liten hade vi en blank svart katt. En nyårsafton sprang hon bort och några veckor senare föddes tre små kattungar. De var det största jag hade upplevt och jag kände mig lyckligast i världen. Helt oväntat uppfylldes en dröm som jag aldrig vågat drömma.

Jag hade en skånsk pappa också som alltid längtade hem. Varje gång vi var lediga reste vi söderut. I normalfallet en oerhört påfrestande bilresa på ungefär sex timmar då hela familjen hetsigt packade in sig i den praktiska Volvon tillsammans med trasmattor, blomkrukor och vandrade pinnar. Höjdpunkten inträffade normalt i höjd med Brahehus när det blev fikapaus bestående av hemmagjorda plättar och ljummen lättmjölk ur sirapsflaska. (Ett förtydligande för er som är födda på den andra sidan om sjuttiotalet – det var inte så att vi hade en hang-up på just sirap, petflaskor fanns inte under den här perioden och sirapsflaskan var därför ett stående inslag vid varje picknick. Föreställ er en tid då allt saknades – mobiltelefoner, tv-kanaler och rimliga frisyrer.)

Svarta Katten tyckte absolut inte om att åka bil. Såg hon att vi började packa gömde hon sig omedelbart på något listigt ställe, innanför överkastet i den nybäddade sängen eller bakom någon trevlig brun stenkärlskruka. Under bilresorna for hon sedan runt som ett jamande yrväder, flämtade med tungan hängande utanför munnen och svetten droppande från nosen och tassarna.

Första skåneresan på det nya året var det premiär för kattungarna att följa med. För att de inte skulle klättra runt i bilen och hamna under gaspedalen eller försvinna bland bråten tillverkade min pappa ett lock till Svarta Kattens korg. Locket hade en lucka och var så finurligt konstruerat att Svarta Katten kunde hoppa in och ut men inte ungarna. Den här gången låg hon snällt kvar i korgen och spann medan ungarna diade och vi obemärkt packade in dem. När bilen startade uppstod paniken. Svarta Katten flög upp, kastade sig ut ur korgen men fastnade i en limbo. Å ena sidan ville hon planlöst stressa runt i bilen och försöka förstå situationen, å andra sidan ville hon inte lämna sina ungar. Hennes ylande skar sönder trumhinnorna på oss och tassarna lämnade svettfläckar på jeansen (Levis 501 – stekhett vid den här tiden). I höjd med Nyköping hittade Svarta Katten en kompromiss och fann sig tillrätta ovanpå locket. Därifrån hade hon uppsikt över vad som hände i bilen och kunde samtidigt skymta kattungarna i springan genom luckan. Om de tystnade stack hon beslutsamt ner tassen i hålet och puffade till dem så att de pep. Pipen lugnade henne. De var kvar och de levde.

För en dryg månad sedan föddes min bok. Den släpptes tidigare än beräknat och jag var inte beredd. Alltså, jag visste att den skulle komma ut eftersom jag hade skrivit på ett kontrakt, men jag hade inte hunnit förbereda mig mentalt. Först kändes det otroligt stort och jag var lyckligast i världen. Den där drömmen som jag aldrig vågat drömma hade ännu en gång blivit verklighet.

Nu har den funnits i några veckor och jag har förvandlats till Svarta Katten. Boken är min lilla unge. Den ligger i botten på korgen och uppe på locket sitter jag, fast i limbon. Lätt panikslagen och helt utan kontroll över situationen. Jag flämtar och svettas och undrar vart vi är på väg.

Stockholm Psycho är en ljudbok, producerad exklusivt för ljud. Det finns inget fysiskt alster med vackra pärmar att ta fram och hålla lite i när jag behöver. Den syns helt enkelt inte om jag inte loggar in och öppnar korgen. Så fort jag inte längre hör något från den eller får någon form av respons som visar att den existerar måste jag glänta på det där locket, sticka ner tassen och peta på den för att försäkra mig om att den är kvar. Det har bara gått några veckor men tiden mellan pipen är redan oroväckande långa. Jag undrar bekymrat hur jag ska lyckas hålla den vid liv.

Tidigare var jag rädd för att folk skulle vara taskiga mot min unge när den släpptes ut. Nu är jag mest rädd för att den inte ska överleva bilresan. Jag vet att dagen då ljuden från korgen tystnar, hur mycket jag än petar på den, kommer en del av mig också att dö.

 

Älskarinnan, samvetet och det gränslösa egot

”Hur hinner du skriva?” Det är den vanligaste frågan jag får från människor när jag berättar att jag har skrivit en bok. En del personer tillägger ”Du som har barn och allt. När jag hade småbarn hann jag inte någonting.” Sen kniper de ihop munnen och lägger huvudet på sned medan de betraktar mig stamma fram något förljuget klämkäckt svar som går ut på att jag antagligen är en övermänniska.

Det enkla svaret på frågan är ”jag hinner skriva för att jag gör uppoffringar.” Det mer sanningsenliga svaret är ”det är min passion och jag är ego och tillåter mig att leva ut den”.

För att skriva en bok måste man hitta tiden och vara disciplinerad nog att ta vara på den när den finns. Det enkla uppoffringarna, som folk ofta glatt tipsar en om, är att fundera igenom hur man använder dygnets vakna timmar. Skit i att slökolla på tv, logga ut från sociala medier och använd den där stunden när alla andra sover eller hålen du just upptäckt i din kalender. Jag önskar att det räckte för att det ska bli en bok, men jag vet att det inte är så. I alla fall räcker det inte för mig. Jag är ingen övermänniska och inte heller perfekt. Det hade aldrig blivit någon bok om jag inte hade tillåtit mig själv att satsa i princip all ledig tid jag har på skrivandet.

Missförstå mig rätt, det är ingen plikt att skriva, det är en dröm. För mig innebär det att få förlora mig i en egen värld där jag älskar att vara och jag gav mig helt enkelt den möjligheten. Jag använde inte bara den där ”gratistiden”, jag använde nästan varenda sekund jag inte var på jobbet till det. Alla helger, hela semestern, alla lov och alla kvällar. Jag tackade nej till middagar och aktiviteter. Istället satt jag fastnaglad vid datorn och njöt. Jag gjorde detta trots att jag inte visste om det skulle leda till något, om boken någonsin skulle bli utgiven. En mer rutinerad person kan säkert få till en roman med mindre ansträngningar men för mig var det enda sättet.

Det hjälper ju till att skrivandet är min älskarinna. Om ingen stoppar mig lägger jag all min vakna tid på det. Alltså, någon måste handgripligen dra mig från datorn vissa perioder. När jag skriver glömmer jag att äta, sova, hela tillvaron runt omkring mig försvinner. Det är inte svårt att tacka nej när man får fly till det man älskar, men allt har ett pris. Jag glömmer även min familj.

Jag har tre barn, som betyder hela världen för mig. Det låter som en lögn när jag nyss berättat att jag väljer att sitta vid datorn istället för att åka skridskor eller titta på film med dem när vi är lediga. Men båda påståendena stämmer. Min man är den i vårt hem som handlar nya vantar, skjutsar till fotbollsträningar och lagar mat trots att jag är en stark förespråkare av delat familjeansvar. Men jag lever inte som jag lär. Just de där praktiska delarna är kanske ingen förlust om man inte är särskilt intresserad av husliga sysslor men när jag ska natta barnen och de säger ”vi vill att pappa ska lägga oss, det är han som tar hand om oss” skär det i mig. Eller när de tittar förvånat på mig och frågar ”ska mamma följa med?” eftersom det inte tillhör vanligheten. Det är då jag inser vad jag offrar. Ångesten river sönder hjärtat. Om livet tar slut i morgon, gör jag rätt prioritering?

Jag vet att den där kommentaren från folk i min omgivning ”Du som har barn, hur hinner du skriva?” inte är menad att låta anklagande (åtminstone inte alltid), men i de lägena, när jag vaknar upp från min skrivarvärld och inser priset jag tillåter mig betala, är det precis vad den lilla samvetsdjävulen på min axel skriker till mig. Det är då jag önskar att jag hade ett bra svar på varför jag låter mina egna intressen och behov ta så stor plats.

Det allra värsta, helt oförlåtliga enligt samvetsdjävulen, är när jag utan att tänka efter plötsligt prioriterar att göra något helt annat mitt i en skrivarperiod. Träffa vänner, gå på bio eller träna. Då hoppar djävulen upp och ner av ilska och skräder inte orden om vilken självupptagen egoistisk skit jag är. ”Jaha, nu kan du tydligen ta en paus från skrivandet för att träna eller träffa vänner men inte för att umgås med familjen? Vilken förälder gör så?” Jag har inget svar på den frågan heller, mer än att jag behöver även det ibland för att fungera.

Det här är det jag tycker är det allra svåraste med det där rådet ”hitta tiden för att hinna skriva boken.” Att inse att det kräver jättemycket för att få ihop en längre berättelse och under hela arbetet kommer det sitta en liten samvetsdjävul på axeln och kritisera valen och diktera jantelagen.

Jag vet att jag inte kan leva utan min passion, jag måste fortsätta skriva. Nu, när det första försöket blev en bok, ännu mer. För att tvinga bort den där djävulen har jag satt upp några levnadsregler för mig själv inför 2017.

Nummer ett är en gräns för när jag måste lämna datorn. På helgerna är det familjetid som gäller efter klockan 19:00 oavsett om jag är mitt i en scen. Nummer två är att ta tjänstledigt och på så sätt frigöra tiden jag varje dag lägger på mitt arbete. Alla har inte förmånen att vara tjänstlediga, jag är väl medveten om att det är en lyx och en prioritering. Jag kommer få downshifta levnadsstandarden under ledigheten men varje krona jag avstår förvandlas till skrivtid och frigör i förlängningen fritid som därmed kan läggas på familjen. Nummer tre är att se till att vara närvarande när jag umgås med mina barn. Hellre kort och betydelsefullt än länge men med tankarna på en annan plats. Nummer fyra, och detta är det svåraste, är att acceptera att jag är ett ego. Under 2017 ska jag regelmässigt svara personer som ifrågasätter min livsstil följande. ”Jag hinner skriva för att jag satsar på mig själv, jag gör det jag mår bra av och jag tycker det är okej.”

Nu stänger jag datorn för idag och går och pussar mina barn. Ses nästa tisdag.

Keep calm and carry on

Hej alla läsare av debutantbloggen! Jag heter Anna och har fått den stora äran att blogga på tisdagar vilket känns mycket spännande. Jag hoppas kunna bidra med inspiration, pepp och framförallt dela med mig av alla mina erfarenheter och misstag (som är många) så kanske ni slipper göra dem.

Jag har skrivit en bok. När jag hör mig själv säga det känns det overkligt. Jag har alltid tänkt att en författare är en person som älskar att läsa. Som har svarta kläder, jättelång halsduk och som sitter uppkrupen i en sammetsfåtölj på ett kafé och slukar böcker som Förvandlingen eller Glaskupan som om de vore smågodis. En sådan som helt random säger saker som ”det där får mig att tänka på Infernot” eller ”precis som Det går an, den fångar verkligen tidsandan”. Det är inte min avsikt att raljera nu, jag hade önskat att jag var beläst, men det är jag inte. Framförallt hade jag önskat att jag tidigare fick möjlighet att ta del av alla fantastiska berättelser som finns. Jag knäckte läskoden först som ung vuxen. Under hela min tonårstid hade jag väldigt mycket spring i benen och väldigt lite läsro. Att sätta mig ned och försöka traggla mig igenom en hel roman på gammalsvenska om två personer som är ihop utan att vara gifta, var omöjligt. Läxförhöret på svensklektionerna i åttan fixade jag enbart för att min bästa kompis gick igenom handlingen i Barnens ö i detalj med mig över en cigarett bakom busshållplatsen på väg till skolan. Uppsatsen ”Mor gifter sig” var ett plagiat av min storasysters skolarbete om Moa Martinsson. Jag målade hennes snedperspektiv till bildlektionerna och hon gav mig sina bokrecensioner (det är preskriberat nu så jag antar att det är okej att outa högstadiefusket men förlåt Ingela-Svenskalärare). Om någon skulle ha sagt till mig då att jag tjugo år senare skulle skriva en bok skulle jag ha skrattat.

Tills jag upptäckte skriftspråket. Från sekunden jag gjorde det skrev jag. Jag älskar att skriva, det är mitt uttryckssätt. Alla som känner mig vet det och har i princip dagligen utsatts för mejlspammande i form av kåserier över tillvarons små fuck-ups eller fått milslånga känslofyllda sms. Den som sitter bredvid mig i kontorslandskapet märker snart att mitt tangentbord alltid smattrar. I och med skrivandet öppnades mina ögon också för en helt ny värld, jag lärde mig att betrakta tillvaron på ett nytt vis.

Stockholm Psycho som min bok heter, bygger på samtidsreflektioner och driver med det perfekta livet. Planen från början var aldrig att det skulle bli en lång sammanhängande berättelse. Det började som ett kåserande över statusmarkörer som alla vi ängsliga bekräftelsetörstande övre medelklassmänniskor i storstaden ägnar oss åt (inklusive undertecknad). Som en liten tankelek i min fantasi. Vore det inte helt bisarrt om man plötsligt fick in en splatterstyckning mitt i det perfekta badrummet med det noga utvalda mosaikkaklet? Skulle det inte vara absurt om man satt vid parmiddagen och som bäst pratade om lägenhetsförsäljningar, semestrar och 5:2-dieter och samtidigt ovetandes blev serverad ett lik som man dessutom just råkat smygskrytinstagramma med undertexten  ”Pata negra i Sjöstan – älskart!”? Den där obligatoriska planschen i lavendel på äggskal med inskriptionen ”Keep calm and carry on” som hänger i hallen, skulle den inte få en roligare innebörd om den fanns med i blickfånget när man i panik drog en död manskropp i röda framgångsbyxor över parketten?

Så föddes alltså idén till Stockholm Psycho. Framtvingad under en skrivarkurs jag gick under våren 2014. Det var då jag upptäckte nyttan jag hade av all omedveten träning på att betrakta och att skriva. Mejlspammandet och de milslånga sms:en har för min boks existens betytt mer än själva läsandet. Om jag skulle ge ett tips till den som vill skriva en roman är det inte läs, läs, läs utan betrakta din omgivning noga och skriv, skriv, skriv.

Det betyder inte att det är enkelt, tvärtom. Det är det tuffaste jag har varit med om och jag gjorde oerhört många fel på vägen. Men det som sporrade mig mest under processen var något min kursledare sa inledningsvis: ”Klarar man av att skriva femtio sidor, klarar man av att skriva en roman”. Jag tror att det stämmer. Det gäller bara att hålla ut. Man kommer få göra om och göra om och göra om. Men det går. Det viktiga är att aldrig sluta skriva. Precis som budskapet i sober lavendel på den där äggskalsvita planschen mycket riktigt lyder: Keep calm and carry on! (Den är inte så dum ändå, kanske ska jag hänga upp den i hallen i alla fall).

 

Är ni redo?

Vi läser det sista ordet på sidan och stänger sedan långsamt igen boken. Den är lite naggad i kanterna efter året som gått sedan vi läste första sidan. Men vad gör det när innehållet fått oss att nicka igenkännande, skratta, gråta och inse att vi inte varit ensamma i vår dröm.

Vissa sidor är mer lästa än andra och på vissa finns även små anteckningar i marginalerna. Därför är det med blandade känslor vi ställer in den i bokhyllan och plockar fram en ny bok. Vår bok.

Kan denna bli lika bra?

Det är en nervös och lite läskig känsla att sakta börja plita ner de första bokstäverna på de tomma bladen i den nya boken. Förväntningarna är högt ställda, kostymen vi ska försöka klä på oss känns stor och skräddarsydd, samtidigt som vi vet att vi kommer klä denna berättelse i andra färger. Handlingen, bokens tema är satt, men innehållet kommer inte att bli det samma.

Men som det brukar vara med böcker – alla gillar inte samma. Därför är det bra att den här boken har fem olika perspektiv och berättarröster. Varje vardag vänder vi blad och bjuder på det jobbigaste, roligaste och bästa vår bok tar oss igenom. Och förhoppningsvis inspirerar vi till andra böcker, andra berättelser. Kanske just din?

Och vi som skriver den nya boken är:

Christina som bloggar på måndagar

Född: 1981

Debuterar med: Hemligheter små, en nutida småstads romance som ges ut av Harlequin (HarperCollins Nordic) i slutet av våren.

I Hemligheter små får vi följa Alexandra och Daniel, två barndomsvänner som drevs isär efter en tragisk olycka som förändrade båda deras liv. Tio år senare återvänder Alexandra hem till det lilla värmländska samhället Forsberga och när ödet, eller kanske bara en helt vanlig hare, för Alexandra och Daniel tillsammans igen räknade ingen av dem med den passion som flammade upp mellan dem. Trots deras försök att ignorera känslorna så dras de till varandra och snart befinner de sig i ett hett men komplicerat förhållande. Men vad händer när hemlighet efter hemlighet från det förflutna sakta gör sin väg ut i ljuset? När det man trodde att man visste inte ens är hälften av vad som är sanningen?

Bidrag till Debutantbloggen: Det är med mig ni kommer att prata UST, hur man skriver sexscener utan att de känns pinsamma, hur det är att skriva i en genre som man ständigt måste förklara och försvara och om romance i största allmänhet. Ni får även följa med in i min skrivande vardag med ångest, hybris och diverse knasigheter jag har för mig för att hålla drömmen vid liv, för att nå ut med boken till så många som möjligt när den väl kommer ut i handeln. Jag vet vad jag vill med mitt skrivande och jag kommer ge allt för att nå dit. Så räkna med en hel del jäklar anamma och pepp från mig J

När jag inte skriver: Driver jag ett eget företag inom sömnad och annat pyssel. Där får jag utlopp för en del av all den kreativitet som bubblar inom mig. Jag syr, målar, stickar, virkar, tillverkar egna smycken, grejar med lera osv. Jag är en skapande person helt enkelt. När jag inte pysslar med allt detta umgås jag gärna med familjen (en man, två barn och en galen chinese crested). Älskar även att läsa böcker, laga mat och träna.

Anna som bloggar på tisdagar

Född: 1977

Debuterar med: Stockholm Psycho – en ljudboksserie i tio delar på Storytel (Storytel Original). Stockholm Psycho är en skruvad samtidsthriller som driver med livet i innerstadens finare kretsar. Det är också en berättelse om ojämställda relationer och bristande moral i ett samhälle där skilda världar samexisterar. I det perfekta livet bland folk som bär röda framgångsbyxor och spenderar kvällarna på Riche får en styckning i ett mosaikkaklat badrum i Sjöstan plötsligt tillvaron att fullständigt vändas upp och ner. Stockholm Psycho är en genreglidning där humor blandas med spänning, sarkasm och lätt ångest.

Bidrag till Debutantbloggen: Jag kommer blogga om mina erfarenheter från att skriva exklusivt för ljud i en bokbransch under förändring. Ljudboksserie, som Stockholm Psycho tillhör, är ett nytt format med ett lite speciellt dramaturgiskt grepp. Boken är uppdelad i avsnitt och utgår från ett rakt berättande med tydliga cliffhangers. Jag hoppas kunna inspirera till fler möjligheter och idéer än den traditionella tryckta boken. Vad är att tillgängliggöra en berättelse? Hur ser framtiden i bokbranschen ut och hur kan man tänka kring ”böcker” och utgivning? Vilka val och kval finns? Mitt bloggande kommer också handla om hur det är att vända på allt man lärt sig och börja skriva på ett helt annat sätt som man måste göra när man har en yrkesbakgrund som jurist i en politiskt styrd statlig organisation där arbetsspråket och förutsättningarna är helt andra. Går det att komma ut som författare trots att man saknar kontakter i branschen eller adekvat utbildning?

När jag inte skriver: Umgås jag med min familj (är gift och har tre barn) och mina vänner, tränar (gillar kampsport och hård träning som gör en ordentligt slutkörd), går på bio (älskar David Lynch, Pedro Almodovar, Nicolas Winding Refn, Martin Scorsese, Wes Anderson och tusen till), målar stora tavlor med läskiga motiv eller studerar/försöker stifta bekantskap med djurvärlden. Min senaste bekantskap är en getfamilj. Och just det, jobbar som jurist vid Sveriges riksdag (som tjänsteman, inte politiskt).

Michaela som bloggar på onsdagar

Foto: Jon Krogell

Född: 1986

Debuterar med: Vad heter ångest på spanska? (arbetstitel) ges ut av finlandssvenska Förlaget. Boken handlar om 25-åriga Erika som är nyutexaminerad jurist. Hon har allt hon någonsin önskat sig, men är ändå inte nöjd.

När Erikas långa förhållande tar slut förändras allt. Hon flyr till Ecuador och lämnar hela det liv som hon byggt upp bakom sig. Snart inser hon att det bara är hon själv som kan reda upp sin tillvaro. Och att hon måste sluta låta alla andra styra över hennes val.

Boken riktar sig till unga vuxna – och till alla som vill fly till varmare breddgrader för ett tag.

Bidrag till Debutantbloggen: Du som läsare får ta del av min resa – alla vändor jag varit med om de fyra (!) senaste åren samt hur processen kring debuten ser ut. Dessutom blir det kortkurser i finlandssvenska ord och fenomen. Jag vill också försöka jämföra hur det är att bli utgiven på svenska i Finland jämfört med på svenska i Sverige.

När jag inte skriver: Jobbar jag som journalist och företagare. Och så läser jag gärna, springer efter en boll på handbollsplan eller dricker vin tillsammans med mina kompisar. Gillar att laga mat men tycker det är tråkigt att bara kocka för mig själv. Bra på att baka bröd!

Jag finns på Instagram som kuggekugge, på Facebook och har en egen blogg!

Marica som bloggar på torsdagar

Född: 1989

Debuterar med: Det som får plats – en samling noveller och essäer om novellkonst och skrivandets hantverk. En bok som reflekterar om textuttryck, kreativitet, miljöer och personerna som skapar berättelserna. Bokens noveller handlar bland annat om kärlek, familj, uppbrott, refuseringar och skrivande

Bidrag till Debutantbloggen: : Jag vill skriva om livet med text, om att skriva och om att lära ut skrivande. Om förlossningsångesten när manuset lämnar mig. Om releasefesten. Om min älskade lilla bok. Om nya manus. Om skrivglädje och skrivvånda.

När jag inte skriver: Lyssnar jag på trallpunk och lagar vegetarisk mat och dricker alkoholfritt öl och när det är fint väder rullar jag rullskridskor. Jag läser och spelar tv-spel och fotograferar och går på punkspelningar. Jag har det riktigt trevligt – både när jag skriver och när jag inte skriver.  

Johan som bloggar på fredagar

Född: 1967

Debuterar med: Down under – en självbiografisk roman för ungdomar och vuxna, på Gilla Böcker/Lilla Pirat. Den handlar om att söka efter sig själv på andra sidan jordklotet. Det är sent 1980-tal och den 19-åriga Jim har ställt till ett kaos i Stockholm, både för sig själv och sina närmaste. Han flyr så långt det bara går: till Nya Zeeland. Där ska han börja om på nytt och bli en ”bättre version av sig själv”.

Bidrag till Debutantbloggen: Eftersom jag tidigare skrivit pjäser så kommer jag nog skriva en del om övergången från dramatik till prosa. I båda fallen handlar det ju om att förmedla känslor och beröra, men på helt olika sätt. Jag kommer att också att berätta om hur jag gjort självbiografiskt material till fiktion. Musik är en viktig del av Jims (och mitt eget) liv, och boken är full av referenser från ABBA till The Smiths, så ett gäng nostalgiska videoklipp kan nog dyka upp.

När jag inte skriver: Umgås jag med vänner, läser, lyssnar på musik, sjunger,  lagar vegetarisk mat och bakar tårtor, jag reser runt i landet och turnerar med Teater Barbara, jag är gift med författaren Mats Strandberg.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Bloggeliblogg

Jag sade på vägen hem från jobbet (sent) idag att på ett sätt kommer jag inte att sakna Debutantbloggen nästa år, men på ett annat kommer jag att göra det oerhört mycket. Det här att ha en deadline. Klockan just nu är 21.08. Om lite mindre än tre timmar är det tisdag, och då skall mitt blogginlägg både vara skrivet och publicerat. Ni har hört det förut, hur jag loggar in på vår ”grupp” sent på måndagskvällen och har lite panik över att jag inte har skrivit något.

Jag kan lite grann tänka ”åh vad skönt det kommer bli när jag inte måste skriva minst ett inlägg varje vecka” – men samtidigt… Det är trots allt just deadlinen som skapar effektiviteten. Får mig att producera text. Får mig att faktiskt göra det där som jag tycker är så kul. Därför tänkte jag att jag skulle återkomma till ämnet deadlines.

Jag har sagt det förut, men jag tycker det är lite spännande, så jag tänkte återknyta till det. Det här med deadlines var trots allt det allra första jag ville testa när jag för ett par år sedan bestämde mig för att ge mitt skrivande en ärlig chans.

Jag anmälde mig till en kurs tillsammans med en likaledes skrivande vän. En distanskurs. Jag hade ett väldigt distinkt mål med kursen för egen del. Det var att ta reda på om jag kunde leverera skönlitterära texter på beställning, d.v.s. mot en deadline. Och huruvida dessa texter kunde nå i närheten av den kvalitet mina ”inspirationsskrivna” texter från tidigare hade.

Det fungerade. Inte alla texter blev bra, men jag såg att vissa blev det, och jag klarade av att analysera vad som gick snett med de som inte blev det. Därmed var första steget taget.

När jag sedan skrev Incidenten satte jag en väldigt vag deadline. Jag hade som mål att bli klar med första versionen innan nyår (började i maj). Det där datumet fanns där hela tiden, som en målbild, men också som ett hot. Klarar du inte detta så… (Inte för att jag visste vad detta ”så” var. Men det gjorde det inte mindre läskigt.)

Skrev färdigt epilogen i mellandagarna…

När jag skrev mitt senaste manus, det som jag just nu sitter och redigerar, satte jag en tydligare och snävare deadline. Jag började med att mäta hur fort det gick, och sedan satte jag ett mål. Första utkastet skulle vara klart innan augusti började. Det krävde att jag ökade mitt tempo. Att jag verkligen prioriterade skrivandet när jag fick en stund över. Att jag inte tänkte att ”jag är lite trött idag, jag skriver imorgon istället.” Det var inget idiottempo. I snitt, över tid, 360 ord om dagen. Varje dag. Vissa dagar blev det givetvis inget, livet är sånt, och andra väldigt lite. Men i snitt 360 ord om dagen. Detta i en ganska intensiv jobbperiod.

Det viktiga med det var att jag hela tiden hade texten väldigt nära mig. En kommentar jag fick nu när vi diskuterade den (alltså version 1 av den) i gruppen var att det kändes att den var skriven i det tempot – på ett positivt sätt. Det gör kanske att den kräver lite mer redigering än vad incidenten gjorde, men jag tror att den blir mycket mer ”jag” genom att bli så, vad skall man kalla det, intensiv kanske…

Jag gillar deadlines. Just denna har fått mig att skriva ett blogginlägg som jag annars troligen skulle säga att jag var alldeles för trött för att ta tag i idag. Klockan visar 21.25 och jag känner mig ganska nöjd med min prestation. Jag tycker ju om att skriva, och nu har jag gjort det igen. Jag kommer fortsätta att arbeta med deadlines i mina projekt. De får mig att ägna mig åt det jag vill. Jag har en deadline för redigeringsarbetet också. v3 av texten skall vara i klar till oktober. (Skrev ut v2 igår, så det kan gå). V3 är den som jag kommer våga visa för folk utanför den innersta kretsen. Den som med lite korr kanske skall vara så pass att den kan gå iväg till förlag…

Om det funkar för alla? Ingen aning… Hur gör ni? Hur förhåller ni  er till deadlines? Ser ni det som ett hjälpmedel eller bara något jobbigt?

Sen finns det ju ett par skäl till till att jag kommer sakna Debutantbloggen nästa år. Gänget jag är en del av här. Dels vi som skriver. Vi har på kort tid blivit så fantastiskt bra vänner – och alla stöttar alla. Hade jag velat hade jag kunnat slänga ut en fråga om vad mitt inlägg skulle handla om och de hade kastat sig över utmaningen och kommit med diverse inspirerande förslag. Jag vet, för jag har testat…

Och så ni då. Ni som läser och kommenterar. Er kommer jag också sakna.

Fast det är många veckor kvar tills det är dags att lämna över stafettpinnen till någon ny lyckligt lottad. Många veckor och många deadlines!

Debutantbloggen on Tour, del 1

Debutantbloggarna ger sig ut på vägarna…

Vi fick en liten idé… Tänkte som så att: ”Vad kul det vore att få träffa några av er som läser här på bloggen!”

Visst kommer många av oss att vara på bokmässan, och ser ni oss där får ni gärna säga hej.

Men, resonerade vi, det vore ju ännu roligare om vi kunde ha ett mer ”samlat” samtal. Något där vi träffas, pratar om skrivande, om läsande och om allt som hör där till. Inte så mycket föreläsning som en diskussion – mellan oss och mellan oss och er. Över en kopp té eller kaffe om det går att få till… (eller nått i den stilen)*

Så föddes idén om ”Debutantbloggen on Tour”.

Vi har i dagsläget planerat tre olika tillfällen, i tre olika debutantbloggarstäder. Det preliminära schemat ser ut såhär:

• Skurup 21 nov,
• Stockholm 28 nov
• Linköping 5 december.

Mer detaljer kommer under hösten, men för att det skall bli så bra som möjligt så vill vi att ni berättar för oss om det är något speciellt ni vill att vi pratar om eller gör.

Så kom med förslag! Gärna här i kommentarsfältet, eller på mailen om ni är blyga. (Notera dock att vi är rätt kassa på att kolla mail, så det kan ta ett tag innan det kommer svar då)…

* (Dessutom vore det lite kul för oss att få dela med oss av det som ni aldrig ser, nämligen de fantastiska samtal som hela tiden pågår bakom kulisserna här på bloggen.)

Deadlines, eller ‘Att blogga om att blogga’, eller ‘Måndagspanik’

”Jättekul!”

Det var min allra första tanke när jag fick svaret att jag skulle skriva på Debutantbloggen.

Min andra tanke var:

”Vänta nu, ett inlägg i veckan, varje vecka, hela året. Plus lördagsenkäter och all administration. Hur smart var det här?”

Som ni ser var min andra tanke längre. Och kanske mer logisk. Men den första var mycket roligare.

Så jag svarade:

”Gud vad kul, klart jag vill fortfarande!”

Låt mig uttrycka det så här: Man kan anlägga lite olika approach till det här med bloggande. Man kan skriva flera blogginlägg i förväg och planera dessas publicering i god tid. Man kan passa på när man är ledig på helgen och skriva i lugn och ro. Om man inte gör det kan man göra en lista på saker man ska blogga om, så att man i alla fall vet vad man skall skriva på ett ungefär. Eller hur? Vill man inte göra så kan man, om man rent hypotetiskt bloggar på tisdagar, slå på datorn någon gång mellan säg åtta och tio på måndagskvällen.*

Och gå in på Facebook!

Jo men det är viktigt!

Sedan, när man hämtat ”stöd” från sina ”uppmuntrande” Debutantbloggskollegor, kan man börja fundera på vad man skall skriva om. Så kan man också göra…

Det här med deadlines är kul. Jag har skrivit i en del olika sammanhang förut.  Deadlines kommer liksom som en oundviklig del i det. Jag hade dock aldrig, för ett par år sedan, innan den där berömda julen, skrivit skönlitteratur under ”press”. Jag hade bara skrivit när jag fick inspiration. Som de flesta vet så händer det ungefär en dag vart tredje år.

Ska man skriva ”på riktigt” och faktiskt bli klar med något så måste man kunna prestera under press. Så tänkte jag. Frågan var bara: Klarar jag det?

Så för att testa mig själv anmälde jag mig till en distanskurs i skrivande. Det fanns andra skäl också, men detta var ett av huvudskälen. Klarade jag av att producera skönlitterära texter på beställning, och hur skulle kvaliteten vara på dem i förhållande till mina ”inspirerade mästerverk”?

”Skapa en värld etc etc – skriv x antal ord utifrån det”

När började jag tror ni?

Just det – kvällen innan inlämning.

Vet ni vad det skojiga var? Jag löste uppgifterna nästan varje gång. Och när jag kritiskt granskade dem var de av ungefär samma klass som mina ”inspirerade texter”. En del sämre. Men också en del minst lika bra eller bättre. Sedan behövde de verkligen mer redigering än vad jag hann med, men det är en annan sak. Jag klarade också av att se vad som gick snett med de som inte blev bra.

Den övningen övertygade mig om att jag skulle kunna skriva. Först startade jag och min skrivgrupp ett gemensamt novellprojekt till vilket vi skrev noveller. Där hade vi både egenpåtagna och gemensamma deadlines. Efter att vi avslutat detta var det dags att prova något som var lite längre. Jag satte upp ett tydligt mål. Ett mål som var realistiskt, men som ändå krävde en viss insats. Jag skulle ha skrivit ett första utkast innan årets slut. Jag började i maj, och de sista raderna skrevs sent i december. Så nu vet jag att jag kan skriva en roman på mindre än ett år.

Och vid det här laget vet jag också att man hinner skriva ett ganska långt blogginlägg även om man börjar ganska sent.

“I love deadlines. I love the whooshing noise they make as they go by.”
 – Douglas Adams

* Tisdagsinlägget publiceras alltså typ ungefär 00:05 på natten till tisdagen…

Hur gick det sen? F.d. debutanten Augustin Erba berättar …

De brände hans anteckningar, hans texter och hans bibliotek. De släpade honom till fängelset. Där satt han, med sina oskrivna böcker och med sina tankar. Han fick inte ens ha en penna. Hur ska en författare kunna skriva utan en penna?

Författaren i fängelset var från Indonesien. Hans brott var att han skrivit och talat om sådant som regimen ogillade. Han hade upptäckt att de holländska kolonisatörerna förvrängt och dolt indonesisk litteratur. Inte nog med att kolonisatörerna plundrat, våldtagit och dödat hans släkt, de hade också förvägrat dem deras språk och berättelser.

Vi har det inte så, vi på Debutantbloggen. Vi får skriva vad vi vill utan att någon kommer hem till oss, utan att någon bränner våra böcker, eller släpar oss till fängelse. Jag tänker ofta på indonesiern som satt i fängelse. Jag tänker på vad som hindrar mig från att skriva och, framför allt, vad som hindrade mig från att skriva när jag var yngre; innan jag blev publicerad, innan Debutantbloggen. Ni som läst mina texter i Debutantbloggens arkiv, ni vet att jag, som många av er, ständigt skrivit.

Varje morgon går jag upp, varje morgon skriver jag. Ungefär var tionde morgon är jag inspirerad och skriver någonting användbart. De andra nio morgnarnas texter slänger jag. Det är inte för att jag har speciellt höga krav som jag slänger texterna; de är, uppriktigt sagt, inte särskilt bra.

Det finns två anledningar till att jag skriver de där morgnarna då det ändå inte blir bra. Den ena anledningen är att om jag inte skriver, kommer mina verktyg att vara rostiga när inspirationen kommer på den tionde morgonen. När inspirationen kommer måste alla verktyg vara upplagda på rad, de måste vara lättåtkomliga och de måste vara tvättade, oljade och slipade. När inspirationen kommer får den inte hejdas av perifera funderingar om det ska vara talstreck eller citat-tecken i replikskiftet, vilken roll miljöbeskrivningar har i berättelser eller var tyngdpunkten i ett allvarsamt stycke borde ligga. När inspirationen kommer är den en välsignelse och jag måste vara redo att ta emot den om den inte ska gå förlorad.

Den andra anledningen till att jag skriver är min mentala hälsa, jag blir en olycklig människa om jag inte får berätta. Jag tänker mig att det var vad som drabbade Pramoedya Ananta Toer. Han satt i det indonesiska fängelset. Han var förbjuden att skriva, men han var inte förbjuden att tänka. Och när han tänkte behövde han berätta. Han började berätta för sina medfångar. Det skulle visa sig att medfångarna behövde lyssnandet. Dag efter dag bad de honom om fortsättningen och dag efter dag berättade han sig framåt i den oskrivna romanen. Att han inte ens hade en penna hindrade honom inte.

Det var långa tider, när jag var yngre, som jag kände mig hindrad att skriva för att jag inte hade ett förlag, för att jag inte hade en publik. Jag skrev, men det kändes som om det inte var på riktigt. Jag är avundsjuk på er som är blivande debutanter, för ni behöver inte invänta något förlag, ni kan publicera er vilken dag som helst och finnas som e-böcker tio sekunder senare. Nej, förresten, låt mig gissa: Ni tycker inte det är på riktigt om ni inte har en erfaren förläggare, ett känt förlag och en pappersbok. Inbunden.

Jag hindrade mitt eget skrivande med min bild av vilken sorts författare jag ville vara, vilken sorts texter jag trodde att jag borde skriva, vilken bild jag önskade att läsaren skulle få av mig. Medan jag kämpade med det jag själv tyckte var det riktiga skrivandet, skrev jag dagbok. Jag brukade skriva en markering i min kalender varje dag jag skrev. Om jag bara skrev dagbok och inte något som jag tyckte var skönlitterärt, tillät jag mig inte att göra min markering.

Jag är kanske halvvägs genom mitt författarliv nu, om det fortsätter som tidigare, och så här långt är det de texter som rymt ur min dagbok som främmande människor oftast vill tala om när de möter mig. De vill tala om min längtan efter att bli en bra förälder från ”Uppdrag:Pappa” och de vill tala om min mors flykt in i sig själv från ”Mor Mamma Morsan”. Kanske är det därför jag älskar skrivandet, för att det är så svårt att förutsäga vart det kommer att bära mig. Det senaste året har jag skrivit ungefär 250 av de kortpjäser som sänds dagligen i P1 i serien ”Världshistorien”. Inte trodde jag att mitt stretande med dialog i mina romaner skulle leda till att jag skrev dramatik.

Den indonesiske författaren fortsatte att berätta sin roman för sina medfångar. Så småningom organiserade de sig – medfångarna tog på sig några av hans arbetsuppgifter, en dag fick han en penna, en annan dag ett papper och Pramoedya Ananta Toer kunde skriva ner berättelsen han redan hade författat. Den smugglades ut, den trycktes och trots att den inledningsvis förbjöds i Indonesien blev den en internationell bestseller.

Jag tror inte pengarna eller berömmelsen betydde mycket för honom. Jag är övertygad om att det viktigaste för honom var att numera är det hans böcker, den romansvit som växte ur fängelsevistelserna, som beskriver Indonesiens historia för nästa generation. Framtiden i Indonesien formas inte längre av dess förtryckare utan av någon som desperat längtade efter att få skriva.

/Augustin Erba

Annelie avrundar året

Det är märkligt att skriva ett avslut när jag har en så stark känsla av att vara precis i början av något. Författandet kommer att göra mig sällskap resten av livet. Det vet jag. Min förhoppning och tro är att det kommer att bli på allt större arenor, i nya och intressanta sammanhang.

Under 2011 har Debutantbloggen varit ett oerhört viktigt sammanhang för mig. Här har jag kunnat uttrycka tankar, tvivel och glädje kring mitt skrivande. Jag har haft sällskap av Oskar och Frida som befinner sig i liknande situationer. Och framförallt har jag  fått väldigt fin respons från er som läser bloggen. Det vill jag tacka er för. Era ord har betytt mycket.

I morgon kommer bloggen att tas över av nya debutanter, som har sitt första år som författare framför sig. Jag önskar dem all lycka och ser fram emot att följa bloggen som läsare.

Själv kommer jag att söka nya sammanhang att verka i. Ett möte med en förläggare är inbokat i januari. Två andra förläggare har uttryckt gillande av andra manus. I min dator finns ytterligare två manus som behöver finputsas innan de skickas iväg till potentiella utgivare. Och i ett antal skolor, bibliotek och hem läses mina redan utgivna böcker av barn med en rad olika modersmål. Det gör mig innerligt glad och tacksam.

Som sagt, det här är bara början.
Vi ses snart igen.