Hur blir det med 2012?

Snart går 2011 mot sitt slut och årets debutanter, Annelie, Oskar och Frida gör sig redo att lämna denna eminenta blogg. Man är ju trots allt bara debutant en gång. Men hur blir det med framtiden? Kommer bloggen att bestå? Vi har ju tidigare sökt nya skribenter och vi kan nu, efter en mycket svettig ansöknings- och urvalskampanj, avslöja att teamet för 2012 är färdigt!

Vilka det är tänker vi inte avslöja ännu. De får presentera sig själva under första veckan av januari. Men vi kan väl berätta att det totalt är fyra debutanter, alla med mycket spännande böcker på gång. Vi är övertygade om att 2012 kommer att bli ett fantastiskt år. Men för fler detaljer får ni ge er till tåls ytterligare en månad.

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Eller hur var det nu igen?

mvh
/Oskar, Annelie och Frida.

Vill du blogga på debutantbloggen under 2012?

Det känns märkligt att tänka sig, men snart är 2011 över. Under 2012 kommer det att komma nya intressanta böcker, och spännande debutanter. Precis som vi en gång tog över från förra årets debutantbloggare, är det snart dags för ett nytt gäng.

Debuterar du under 2012? Eller kanske känner du någon som gör det? Debutantbloggen innebär mycket jobb, men det är också fruktansvärt roligt. Dessutom får man möjligheten att träffa så mycket skönt folk från hela den svenska bokbloggosfären.

Hör av dig till oss!

Skicka ett mail till:
debutantbloggen@gmail.com

Välkommen med din ansökan!

Med vänlig hälsning
/Oskar, Annelie och Frida

Debutantmingel på bokmässan

Snart är bokmässan här och man kan riktigt känna hur spänningen stiger i litteratursverige. Men det roligaste med mässor är ju ändå att umgås och träffa människor. Därför vill vi inbjuda er alla på lite debutantbloggsmingel! Oskar och Annelie är på plats på bokmässan och vi vill jättegärna träffa så många som möjligt av våra kära läsare och gästbloggare. Kom gärna förbi och prata manus, bokutgivning eller annat som rör skrivandet! Vi bjuder på något läskande.

Tid: fredag kl 13.00-13.30

Plats: Montern tillhörande House of Independents (D03:19).

Välkomna!

Vi har utnämnts till Veckans blogg!

Veckansblogg.se har som idé att varje vecka tipsa om nya intressanta bloggar. Igår publicerades denna veckas blogg, och det var vår alldeles egen Debutantbloggen.se! Det är självklart en stor ära och vi tackar och bugar.

Inför utmärkelsen gjordes dessutom en intervju med Oskar om bl.a. debutantbloggens historia, hur det varit att vara en av skribenterna under 2011 etc. Den kan ni läsa här.

Det sista av mig

Peter Jihde lämnar ”Idol”. TV4-programmet, alltså. Ni vet det den där fredagsunderhållningen som i stor utsträckning går ut på att arroganta skitstövlar krossar förhoppningsfulla ungdomars drömmar. Man ska gå hem från festen när det är som roligast, säger Jihde, och kanske har han en poäng i det. Även om han inte har sett ut att ha så kul på sistone.

De som åker ur ”Idol” brukar inte säga att man ska gå hem när man är på topp. De brukar istället säga:

Ni har inte sett det sista av mig.

Fast det är klart, för det mesta har vi det. Det är förstås en annan historia. Jag skriver om den just nu, kampen för Femton minuter till för någon som har hookat på rampljus och inte klarar av sin avgiftning, min nästa roman ska handla om det och nu när nyårsklockan ringer ut mitt debutantår och ringer in nya tider är det lätt hänt att jag börjar tänka på framtiden.

Det har varit ett oerhört spännande år. Två egna releasefester och två fester för författarkollegor, förläggarmöten och planer på världsherravälde, omslagspepp och skrivkrampsångest, andra-romanen-nojor, bra recensioner och roliga recensioner, brottningsmatcher mellan egot och martyren… ja, ni har ju följt alltihop här. Jag är nog fortfarande lite för uppe i det för att göra en nykter analys av mitt debutantår – trots allt var det bara tre veckor sedan En käftsmäll är också beröring släpptes – men redan såhär på halvlyset kan jag säga så mycket som att det var en fantastisk resa. Tack så mycket, bloggkollegor, gästskribenter, läsare och kommentatorer för att ni har delat debutantupplevelsen med mig.

Nu ska nya krafter ta över här. Precis som Augustin och Kevin en gång lämnade över bloggen till mig (med flera), har det blivit min tur att passa budkavlen vidare. Oskar och Annelie heter era nya debutanter. De kommer att presentera sig mycket snart, och jag är helt säker på att ni kommer att ha en fantastisk tid tillsammans med dem. De verkar sjukt lovande och spännande.

Jag då? Ja, vad ska jag säga för egen del?

Ni har inte sett det sista av mig!

Såklart.

Tack så mycket, allihop, och Gott Nytt År!

/Marcus

Kom igen, visst vill du blogga 2011?

Hallå där vänner och ovänner!

Som ni har märkt har vi redan börjat säga hej då och tack för oss. Vi har fortfarande några äss i rockärmarna och trumfar i garderoben innan klockan ringer ut för 2010, men tendensen är ändå solklar: Det har blivit dags för oss att lämna över den här båten.

2011 kallar, och med ett nytt debutantår är det dags för nya debutanter.

Är du en av dem? Eller känner du någon av dem? Är du, eller den du känner, redo att ta över Debutantbloggen 2011?

Det finns många fördelar med att ta över Debutantbloggen. Man kan träffa nya vänner att dela debuterandets glädjeämnen och vedermödor med. (Jo, det funkar.) Man kan fixa till sin Google-rank och äntligen begrava den där pinsamma forumtråden från 2004 på sidan 2 (och därmed i glömskan). Man får gott om utrymme att berätta – i realtid! – om hur det känns när skrivandet går från att vara en lite skojig hobby till att bli en del av ens framtid. Om hur det är att bli författare.

Det finns däremot inga nackdelar. Men lite tid tar det, det gör det.

Undrar du något? Vill du anmäla ditt intresse! Så kul! Skicka ett mail till någon av följande:
kontakt@marcuspriftis.se
nene.ormes@gmail.com
lizwennberg@hotmail.com
debutantbloggen@gmail.com (kollas minst ofta)

(Vi avstår från att göra klickbara länkar av omsorg om vårt infektionskänsliga spamfilter)

Kom igen, visst vill du ta över bloggen du med? Hit us!

/Marcus, Nene och Liz

Den här apan säger hej då!

Att kliva in i rollen som författare är ett stort steg. Från att ena dagen vara någon som försöker med tusentals andra aspiranter till att nästan bli offentlig kort därefter. För en tid sedan sa åttaåringen ”Nu får du sluta skriva böcker, det är inte roligt längre.” Det som inte var kul var att höra av barn att jag var en kändis, vilket var att ta i, men det räckte tydligen för henne att någon ens yppade det. Alla känner apan you know. Den här apan har lärt sig mycket under året. Man brukar säga att författarens skola är att läsa. Jag skulle vilja säga att författarens skola är att bli antagen med allt som följer med det. Otroligt lärorikt på alla plan.

Kommande debutanter kommer att få en rolig tid framför sig. Korret på boken, omslaget, baksidestexten, intervjuerna och recensionerna. Att få hålla i boken och läsa sitt namn på omslaget är en oslagbar upplevelse.

Ingenting blir som man tänkt sig. Jag har en ödmjukare inställning till hela grejen, känner mig inte lika hetsig och trots att jag tänkte att jag skulle försöka ta recensionerna med ro höll jag på att dö innan jag fick läst lektörsomdömet från BTJ. (Jag höll på att dö i onödan.)

Aspiranterna under året ska fortsätta att kämpa. Vägra ge upp. Skaffa en sandsäck att boxa på när det är som värst och tänk på att jag rodde hem det hela. Ingenting är omöjligt! Skriv på!

Jag har världens roligaste jobb. Det var kul att få en inbjudan till Författarförbundets julfest trots att jag inte alls hade möjlighet att gå, det var löjligt kul att springa förbi sin bok på Akademibokhandlen och dessutom notera att den var satt som lästips. Det är kul att se barnen rycka i sina pappors och mammors jackor när de ser mig. Är det inte hon som har skrivit Punkpapporna? Vinka då!

2011. Ett nytt år. Nya möjligheter. Nya projekt. Nya debutanter. Det finns ingenting jag kommer att sakna från mitt debutantår trots allt det roliga. Jag ser så otroligt fram emot nästa år att jag med glädje lämnar över till nya stjärnor.

Tusen tack alla för 2010. Jag kommer att fortsätta på min blogg att skriva om författandet, hoppas vi ses där! Och glöm inte vem som hade bloggen ”Refuserad som fan!” Just det, don’t give up!

Liz

Efterlysning: Nya bloggare!

Snart är 2010 över och vårt debutår likaså. Precis som vi en gång i tiden tog över från bloggens grundare, har det blivit dags för nya debutanter att ta över bloggen nästa år.

Debuterar du under 2011? Eller känner du någon annan som gör det? Är du sugen på att dela med dig av din debutantupplevelse med andra debutanter och hågade läsare? Rentav lite pepp på att hamna i krakel med kommentatorer och branschbloggare? Och fixa till din Google-rank så att den där pinsamma forumtråden från 2004 äntligen begravs på sidan två?

Tveka inte att skicka ett mail till någon av oss!

Skicka till någon av följande:
nene.ormes  @  gmail.com
kontakt  @  marcuspriftis.se
lizwennberg  @  hotmail.com
debutantbloggen  @  gmail.com (kollas minst ofta)

(vi gör inga länkar av omsorg om våra bräckliga spamfilter, ta bort mellanslagen när ni skickar)

Välkommen med din ansökan!

2010

Alla pratar om 2010. Året, slutet, vad händer 2011? Jag undrar bara; Vad i helvete hände överhuvudtaget? Jag har inte hunnit med alls. Det är först nu jag har börjat landa. Det är först nu på projekt tre som jag känner att det här kanske är på riktigt. 2010 blev för mig fullkomligt ofattbart. När Alle på förlaget ringde och förklarade hur superbra Punkpapporna var trodde jag nästan att någon gjorde narr av mitt slit. När förlag två antog mig undrade jag var den dolda kameran satt. När jag blev tillfrågad att skriva i debutantbloggen, bloggen jag följt vecka efter vecka funderade jag över varför just jag blivit utvald. De som skrivit och skrev i bloggen var ju riktiga författare som vi dödliga kunde kommunicera med. Att sedan bli invald i Författarförbundet fick mig att slutligen börja förstå att allt är sant.

Jag är kvar i månad mars som ett stolpskott. Jag klarade aldrig riktigt av att blogga i debutantbloggen på det sätt jag föreställt mig, jag hann aldrig skriva manus i den takt jag trodde jag skulle hinna, Thomas säger att han inte fattar hur jag hunnit med allt. Jag fattar det inte själv. Jag har sökt en veckas tjänstledighet för att skriva. En ynka vecka för att försöka hinna ifatt. Jag har varit naiv. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva ta ledigt för att skriva och jag trodde inte jag skulle få skrivkramp.

Allt är inte bittert och nattsvart om jag får det verka så. Det mesta är kul, men att bli författare var både bättre och värre än jag trodde det skulle vara. Från att ha spytt ut text efter text, gillat det jag skrivit, sett potential i historierna till att vara tveksam till mycket, fått skrivkramp och fått ett extremt ifrågasättande till det mesta jag skriver. Övergående tack och lov.

Jag förstår hur lyckligt lottad jag är. Jag har fått möjligheten att förmedla ett budskap (Punkpapporna). Jag har fått möjligheten att förmedla tramsig underhållning (I ett grovt rep). Jag har fått ett erkännande (Författarförbundet). Jag har fått möjligheten till att berätta om detta (Debutantbloggen). Som sagt.

Jag har en liten aning om 2011. Det ser fint ut, men jag har en ödmjuk inställning till kommande år. Nu är jag författare och måste försöka ta det därifrån.

Jag lär väl spotta ut något inlägg till här i bloggen, men vill ändå passa på att tacka alla mina läsare. Tack!

//L

Anette Kindahl säger tack och adjö

Det är dags att säga tack och adjö till Debutantbloggen. Mitt debutantår är snart till ända. 2011 är det nya, nervösa förstagångsförfattare som intar scenen och jag slinker ut bakom kulisserna och återgår till vardagen.

Nåja, helt vardag är det inte, jag fortsätter att vara tjänstledig en bra bit in på det nya året och skriver vidare på mitt nästa projekt som nu har kommit ungefär halvvägs och fått ett arbetsnamn: Mannekängprotokollet.

Det är både svårare och lättare att skriva den här gången. Lättare för bekräftelsen i att ha blivit antagen och publicerad gör att jag är avslappnad på ett nytt sätt när jag skriver. Helt enkelt är självförtroendet bättre och jag litar på min text. Rent konkret betyder det att jag är mindre upptagen med intrigen. När jag skrev Kokongen tänkte jag att det gäller att hitta på en bra historia eftersom jag inte är så bra på miljöer och karaktärer. Nu känner jag att sättet jag skriver på är styrkan.

Svårare är det naturligtvis för att jag vill att det här ska bli så mycket bättre och kan jag åstadkomma det? Skrev jag inte på toppen av min förmåga när jag skrev Kokongen? Jag minns att jag tänkte, när jag skickade iväg manuskriptet våren 2008, att bättre än så här kan jag inte skriva. Blir inte det här antaget finns det inget mer att göra.

Med facit i handen blev det inte så mycket med agenter och filmrättigheter men hoppet fanns i somras och ett tag kändes det som om det var mycket spännande som kunde hända runt nästa hörn. Vad som konkret hänt är att förlaget tryckt upp 1000 ex till och det är i alla fall något att glädjas över.

Samtidigt uppskattar jag min vardag allt för mycket för att önska mig så mycket mer än just tid till att skriva och det har jag ända fram till augusti 2011. Skillnaden är att nu är jag inte debutant längre. Ett tillstånd som faktiskt inte kan återkomma men som jag är en av de lyckliga få att ha fått uppleva.

Jag hoppas Debutantbloggen lever vidare och att nya aspiranter tar upp stafettpinnen. Det har varit roligt att skriva här men framför allt att läsa inläggen och då kanske allra mest året innan jag själv blev debutant. Det är väl så med mycket, det är förväntan inför något som är det stora.

God jul och tack för mig.

Anette Kindahl

På förekommen anledning

Med jämna mellanrum påpekar enstaka kommentatorer att den här bloggen minsann har förändrats sedan Augustin, Kevin och Kalle startade den i december 2008. Det är fullständigt korrekt, och det beror nästan helt och hållet på att vi inte är Augustin, Kevin och Kalle utan tre helt andra personer. Med andra bakgrunder, andra förutsättningar och andra erfarenheter.

Om inte Debutantbloggen ska urarta till en blek kopia av sig själv, måste vi därför göra vår egen grej. Även om vi skulle vilja, skulle vi inte kunna göra precis samma grej som Augustin, Kevin och Kalle gjort. Det känns därför väldigt skönt att veta att vi har grundarnas godkännande och välsignelse (faktiskt till och med en explicit uppmaning!) att göra bloggen till vår egen.

Vi skriver inte öppna brev till varandra, som Kevin och Augustin gjorde. Det beror nog mest på att vi aldrig hade träffats, eller ens pratat över nätet, när vi tog över bloggen. (Det tog nio månaders bloggande innan ett par av oss träffades på riktigt, och alla har fortfarande inte träffats! Blame it on ett mycket avlångt land…) Det skulle alltså inte kännas naturligt för oss.

Våra fruar medverkar inte heller på bloggen. Det beror på att vi inte har några fruar – och på att de äkta män som förekommer i bloggens kulisser helst stannar just i kulisserna. (Med rödvin och choklad.)

Kanske använder vi bloggen lite mer för att prata om våra egna verk, än vad bloggens grundare gjorde. Ett skäl till det är att våra verk är en så stor del av vårt författarskap att det ter sig naturligt. Ett annat skäl är att vi är relativt oetablerade och kommer ut på relativt oetablerade förlag, som helt saknar Albert Bonniers kulturella och finansiella kapital. Vi har inte fått recensioner i DN och Aftonbladet – utan i bloggar och i direktkommunikation med våra läsare. Den här bloggen är ett av våra få sätt att berätta om vad det är vi pysslar med egentligen. Så ibland (men faktiskt bara då och då) använder vi den på det viset.

Med det vill vi inte säga att vi alltid uttrycker oss fullständigt korrekt och diplomatiskt. Ibland skriver vi saker som vi ångrar (men som vi låter stå kvar för den dokumentära känslans skull). Ibland skriver vi provokativa saker som vi helt och hållet avser att skriva. Så som det är i bloggvärlden.

Men för det mesta gör vi faktiskt just det som Augustin, Kevin och Kalle gjorde. Skriver om våra erfarenheter, om våra tankar och känslor under det år då vi gick från att bli förhoppningsfulla aspiranter till att faktiskt glänta på dörren till De Riktiga Författarnas värld. Så som vi upplevde det.

Självfallet kan inte alla älska allt. Och vi förstår om några gillar Augustins, Kevins och Kalles Debutantblogg bättre än vår. Men vi kommer ändå att fortsätta göra vår grej – för det är det enda vi kan göra. Den som inte gillar oss, men som efter tio månader fortfarande läser det vi skriver, kan säkert hålla ut tills den nya besättningen för 2011 kommer på plats.

Nu fortsätter vi att göra vår grej. Häng gärna med oss!

Marcus Priftis
Nene Ormes
Liz Wennberg

Augustin säger farväl

Året då Ensamhetens broar kom ut ett av de mest påfrestande jag haft. Det hade varit ännu tyngre om jag inte fått så mycket stöd och uppmuntran från er som varit på Debutantbloggen.

Tack Kalle och Kevin för att vi bildade en första mur mot allt som en debutant översköljs av. Jag har försökt vara ett stöd åt er också, kanske räckte det inte hela vägen, men jag gjorde vad jag förmådde.

Tack fru Frato och min egen fru, för att ni obarmhärtigt blottlade oss när ni gästade bloggen och fick mig att förstå vilka hopplösa krav vi, i vår strävan efter författarskap, ställt på er.

Tack Marika King. Du har naket och prestigelöst bjudit oss på glädje och ilska mot recensenter och försett åratal av debutanter med ett föredöme om hur ett följebrev ska skrivas.

Jag vill också tacka Simona Ahrnstedt, Kalle Lind, Emma Ångström, Anders Sundin, Sara Paborn, Erik Helmerson, Johan Erlandsson, Paola Gemma Francesca, Kristina Hård, Sofia Bager-Charleson och alla andra som delat med sig i inlägg och kommentarer.

Vi som debuterade ’09 kommer alltid höra ihop. Ni kommer aldrig vara främlingar och vill ni höra av er så uppdateras mina kontaktuppgifter regelbundet på min ordinarie webbplats www.augustinerba.com.

Med detta inlägg avslutar jag mitt bloggande. Tack för sällskapet.

/Augustin, debutant ’09

Hur gick det sedan? Magont, sömnbrist och Den Hemliga Litterära Polisen

När jag i december 2008 slogs av idén till det som skulle bli Debutantbloggen var det för att jag mådde skit. Jag hade svårt att äta, svårt att sova ¬– och förstod inte varför. Men en sak visste jag, att jag ville ha mer kontroll över mitt debutantår.
Nu mår jag bättre, och jag går och undrar: varför mådde jag så dåligt?
Jag har ett par teorier:
För det första trodde jag att min bok skulle stöta på patrull hos språkpolisen. Mina tidiga inlägg här på bloggen, där jag skojade om Den hemliga litterära polisen, var nog inte bara på skoj. Jag var rädd för att Sverige kanske inte var moget för en blandspråksbok. Men ack så fel jag hade! Det visade sig bara vara Förläggareföreningen som inte ville ha med den att göra.
Jag befarade också att boken skulle bli ignorerad. Att allt mitt arbete, alla dessa nätter då jag somnade mitt i en mening med pennan i handen, långt efter min familj hade gått och lagt sig – tänk om allt skulle vara förgäves? Men nu blev det inte så. Jag hade den osannolika turen att som författare på ett litet förlag bli recenserad på första dagen. Jag är fortfarande överlycklig.
Och nu mår jag som sagt mycket bättre. Fast det känns som om jag inte sovit på hela hösten.
Debutantbloggen har blivit mycket större än vad jag någonsin kunnat tro. Att vi är tre stycken som skriver om vår ångest… det stämmer såklart inte längre, och kanske borde framtida bloggare lämna över staffettpennan när de inte längre känner för att delta. Men att bloggen fått mig att må bättre, det kan jag intyga.
Inget mer magont.
Äntligen.

Vad man säger till folk om sin bok

Hej debutantvänner,

Jag sprang på Olle Palmlöf i radiohusets bunkerliknande entré. Han såg sådär coolt oborstad ut som han alltid gör – lätt rufsig i håret, två meter längre än jag och jag vet att han inte bara är dödligt rolig utan också bättre på tennis än jag någonsin kommer bli.

Vi jobbade i samma korridor på P3 under några år när han körde Pippirull och jag var på Folkradion.

Olle (pratar med en kollega och tittar åt mitt håll): ”Tja.”

Augustin: ”Hej.”

Olle (pratar vidare med sin kollega – antagligen om sitt senaste succéprojekt, Augustin står kvar.)

(Augustin står kvar lite till)

Olle (till Augustin) : ”Värst vad du är brun”

A: ”Jag har psoriasis, så jag går på ljusbehandling två gånger i veckan.”

O: ”Jaha.”

A (med ansträngd röst): ”Jag debuterar i vår. Min första roman.”

O: ”Ja, just det.” (paus och sedan, med släpig röst) ”Det har ju alltid varit din stora dröm.”

(lång paus)

A (snubblar över orden): ”Jag och Ranelid blir de brunaste i branschen.”

O: ”Jaha. Men du måste använda läppglans också.”

A (skrattar för länge): ”Ja.” (paus) ”Ha det bra.”

Augustin:Dagen jag blev antagen

Hej Kalle och Kevin,

När Bonniers ringde till mig en förmiddag och sa att de ville ha mitt manus funderade jag på om jag borde invänta det påskrivna kontraktet innan jag firade. Men så tänkte jag att om jag inte vågade vara glad nu, så skulle jag aldrig kunna vara glad.

Så jag ringde min fru och sa: ”Det är den fjärde april. Klockan är nio och fyrtiofem.”

”Jaha?” sa min fru.

Då insåg jag att jag proklamerat datum och tidpunkt för den stora händelsen utan att tala om vad själva händelsen var.

Sen ringde jag min skrivarbroder Erik.

Jag var hemma i lägenheten, stirrade ut genom fönstret och kände mig avtrubbad. Jag hade stålsatt mig inför beskedet och rustningen som skulle skyddat mig från sorg, stod också i vägen för glädjen.

Det ringde på dörren. Där stod Erik, han skakade om en champagneflaska och plötsligt var jag genomblöt.

Inom några timmar var mitt hem fyllt av vänner och skumpa och det gick upp för mig att jag nu skulle bli författare inte bara i mina egna ögon utan också i andras.

Hur beter sig författare? tänkte jag.

De åker till bokmässan. Och de bor på Park Avenue i Göteborg.

Jag gick ifrån de glada skrålen i vardagsrummet, in i garderoben som jag gjort om till skrivrum, och ringde:

”Hej, jag undrar om ni har några rum lediga till bokmässan?”

”Nej.”

Svaret kom omedelbart. Rösten var artigt kylig och jag förstod att det varit fullbokat i evigheter.

Hade det varit en vanlig dag så hade jag tackat, lagt på luren och ringt ett vandrarhem på Hisingen.

Men idag var det en alldeles särskild dag.

”Men hur är det med sviterna?”

”Jaså, sviterna.” Rösten fick en annan klang. ”Vänta ska jag se. Jodå. Vilken vill du ha?”

En halv minut senare klev jag ut bland mina champagnerusiga vänner och ställde frågan:
”Vilka tycker jag att ska jag hyra en svit som jag inte har råd med på bokmässan?”

En skog av händer i luften.

”Ja, tack”, sa jag i luren.

Sen beställde vi hämtpizza, ännu fler vänner dök upp; jag läste första kapitlet högt och Sandra tog en bild på mig där jag satt i en stol och och försökte riva muren som jag byggt för att skydda mig och mitt skrivande från andras åsikter. Nu, när det största förlaget gett mig sitt finaste betyg, ville jag riva muren för att få kontakt med glädjen och lugnet som kommer av att ha funnit ett hem för sitt skrivande.

Det var då jag bestämde mig för att ha fest för alla vänner och bekanta som också var på bokmässan.

Och det var i sviten som jag för första gången träffade Kevin.

/Augustin