Herrejävlar vilken månad

För en månad sedan var jag outgiven, orecenserad, ointervjuad och obloggad. Det är jag inte nu. Jag har kapat alla o:n, och jag har fan i mig gjort det med råge. 

Det första o:et som rök var det som står framför bloggad. Debutantbloggen har varit ett terapiverktyg, ett nöje och en varm hand att hålla i. Här har ångesten kanske inte botats, men i alla fall lindrats. Bloggen har varit en stor hög med bomull att falla ner i.   

I sådär en tre veckor lullade jag på. Skrev lite här. Fick ett och annat mejl från förlaget:

”Det ser bra ut.”

”Det blir nachos på releasefesten.”

”Han som ska intervjua dig på scen är magsjuk.”

Jag hade, som jag skrivit tidigare, ett upphöjt lugn i mig. Som fick ett abrupt slut i och med releasefesten. För om jag inte sagt det tidigare (det har jag, jag vet, men jag vill gärna säga det igen) så var det en av de absolut bästa kvällarna i mitt liv. I stort sett alla jag kände var där. Och deras vänner var där. Min familj var där. Mina släktingar var där. Alla hade trevligt. Jag var i centrum. Jag fick presenter, gratulationer, ovationer och skrivkramp av alla dedikationer. Ljuvligt.

Och sen! Intervjuer! Jag har fått prata mig varm om min bok. I SVT, P3, Aftonbladet (kommer på söndag), Metro, nån liten enkätgrej i DN, lokaltidningen i min hemort. Befrielsen över att få svara på frågor om mig själv efter 15 år som journalist är obeskrivlig. Som att trycka på en knapp: visa mig en mikrofon och jag pratar tills den rostar. Det här ska jag skriva mer om vid ett senare tillfälle.  

Sen kom RECENSIONERNA. Jag sov väldigt få timmar den natten och jag trodde jag skulle bli helt bortom mina sinnen av bitterhet över de sågningar jag visste skulle komma. Men det var helt uthärdligt. Det var faktiskt det. Jag höll med om mycket av invändningarna, även om vissa lämnade en aningens sur eftersmak (hej Aftonbladet). Andra gjorde mig helt överlycklig (hej Expressen och Arbetarbladet!).

Och nu är det över. Som alltid när något omvälvande och stort händer, infinner sig en viss tomhet efteråt. Så det är lite tomt nu.

Men samtidigt alldeles … alldeles … underbart.

/Kalle

En månad i kris

Hej Kalle och Kevin,

När flygplanet gungade till blev jag svettig i handflatorna. Jag har inte varit flygrädd på åratal, men i söndags kom allt tillbaka. Det skramlande ljudet från motorerna dämpades av de hörselskydd jag har på mig när jag flyger.

Flygvärdinnorna serverade te med leenden.

Vi tre har bloggat tillsammans vår första månad av tolv, och jag märker hur mina tankar upptas av hur ni har det och vad ni har skrivit. Det är inte länge sedan vi med trevande steg klev in i 2009. Vårt debutantår.

Jag trodde att det skulle bli bra att vi tog sällskap på färden, men det som nu har inträffat kunde jag inte föreställa mig.

Jag anade inte att Kalles bok skulle dominera blogosfären.

Jag anade inte att jag skulle bli så stärkt av att läsa om Kevins väg till publicering.

Jag anade inte att så många skulle höra av sig till mig om den text jag skrev om min pappa.

Och jag kunde inte ana att min fru och din fru, Kevin, skulle finna varandra, inte bara på Kalles releasefest, utan också här på bloggen.

Tre debutanter i ett ensamt yrke har blivit ett sällskap, och denna månad, den månad då en författare intog världens viktigaste arbete, har vi rest tillsammans och vi har rest väl.

Flygplanet landade tryggt.

/Augustin

Hej Kevin, …om din depression…

Du har skrivit förr, du skriver nu och jag hoppas du kommer att skriva framöver. Här är uppmuntrande ord från Emerson: 

 

                             Some of your hurts you have cured

                             And the sharpest you still have survived

                             But what torments of grief you endured

                             From the evil which never arrived

/Augustin

Debutantblues (att sluta vara outsider)

Augustin och Kalle,

Den amerikanske författaren David Foster Wallace tog nyligen sitt eget liv, det sägs att han var deprimerad. På sistone har jag själv börjat deppa över skrivandet, är debuten första steget till att måla in mig själv i ett hörn? Jag går och skriver på en ny roman och en röst retar: your last one was better, your last one was better! Dessutom längtar jag tillbaka till känslan av att vara outsider, samtidigt som jag inte har lust att återvända dit. Ibland känner jag mig övergiven, av vad vet jag ej; kanske är det jag som nu överger mitt yngre, mer naiva skrivarsjälv.

Jag har haft samma känsla förut:

En kväll när jag var nyanländ till Philadelphia betalade jag hundra dollar för en teaterföreställning. Gatuteater — improvisation. Två skådespelare bjöd in mig. Pjäsen varade i ungefär en kvart och handlade om en vilsen sydafrikansk sjöman med en sedelbunt, som skulle hitta till en address som inte fanns. En dam försökte hjälpa honom dölja sedelbunten och hitta till ett hotell. Jag fick hoppa in och hjälpa henne hjälpa honom dölja sedelbunten, som var inlindad i en bandana. Men först ville han ha någonting i gengäld. Sedan skulle jag hem, de skulle ringa när de hittat ett hotell.

Så satt jag på golvet i min lägenhet på 16th Street och väntade vid telefonen. Satt och stirrade ut genom fönstret ner på nattbussarna. Satt och förstod att jag är svag för bra berättelser. Kanske just därför lät jag bli att peka ut dem när jag såg deras bilder i pärmen hos polisen dagen därpå: No, sorry, I don’t know — it was dark. And I was cold. And hungry… and the lady said her name was Rose, just like my grandma. No, there wasn’t any money in the bandana, it was just strips of newspaper.

När jag skickade iväg manuset för ett år sedan kände jag mig lika övergiven, lika lättlurad. De skulle aldrig höra av sig. Vad hade jag trott? Men det gjorde de, och jag är oerhört glad för det. Men samtidigt: att debutera har också ett pris. För att mogna betalar vi med oskulden.