Gästbloggare: Maria Vickberg

Sjuk sjukare författare

Två saker har alltid varit oerhört påtagliga i mitt liv: skrivandet och sjukdomar. Jag skrev berättelser utan att ens kunna alfabetet. Det var uppenbart för mig vad de handlade om och jag läste gärna högt så då gjorde det ingenting om lärarna stod där och kliade sig i huvudet över krumelurerna på pappret. De gav mig extralektioner i skrivstil istället.

Sen kom smärtan och skrivandet blev det bästa sättet att fly alla kroppens krämpor och bli några helt andra. Trollkarlar, hyenor, drakar och en och annan människa. Där fanns roliga problem, skatter att hitta, monster att döda och snyggingar att knulla.

Jag var 24 när psyket fick nog av all smärta och brände ut mig totalt. Det var då jag förlorade förmågan att läsa koncentrerat. Jag har en masterexamen i historia så en kan lugnt säga att jag har läst mycket i mitt liv och älskat det. Efter 24 tog det slut. Jag blev utmattad innan jag ens öppnat en bok och efter fem minuter hade jag glömt bort vad jag precis hade läst. Under de bättre perioderna lyckades jag läsa någon bok men i efterhand kom jag knappt ihåg vad de handlade om.

Hur kunde jag ens skriva en egen bok under sådana omständigheter? Det fanns inget tidigare fall hos försäkringskassan där någon så väldokumenterat sjuk som jag var hade lyckats få ett bokkontrakt. När min psykiatriker kartlade de rehabiliteringsverktyg jag hade till hands stod skriva högt upp på listan. Det var en hobby jag kunde utföra även när jag hade så ont att jag inte kunde röra mig ur sängen. Till sist likställde försäkringskassan det med att vinna på lotto: ett godkänt sätt att få in extra pengar och något som kunde stärka min livsglädje och på sikt leda till bättre hälsa.

Att skriva är kul. Att hitta på är härligt. Att veta att andra läser det jag skriver och finner nöje i det är verkligen underbart.

Det var det enda som höll ihop mig när utmattningen slet hjärnan i tusen delar. Som en röd tråd sydde det tillbaka delarna och fick hjärnan att fungera igen. Inte lika bra som förut men tillräckligt bra för att kunna leva lite. För att kunna skapa.

Det hade inte varit möjligt om jag inte hade skrivit så otroligt mycket under hela mitt liv. När allting annat föll samman satt skrivandet i muskelminnet. När jag först fick uppdraget att skriva En ohelig allians åt Storytel kunde jag inte skriva några längre stunder; inte ens de fem timmar i veckan som det är tillåtet att ”jobba” när en är sjukskriven. Jag satsade på en storyline som jag kunde, karaktärer som liknade de jag kände till och scener jag testat tidigare. Ibland är det bra att tänja sina gränser och utforska nya element i sitt skrivande för att utvecklas. Men här var det att överhuvudtaget skriva en bok som var gränstänjningen.

Nu har boken varit ute i tre månader och jag mår bättre än jag har gjort på länge. Jag är på väg in i ett nytt bokprojekt, den här gången med lite fler gränstänjningar. Det känns tryggt att veta att jag faktiskt har klarat av att göra det en gång, under sämre förutsättningar.

Vägen tillbaka är fortfarande lång och krokig. Jag kan fortfarande inte läsa böcker och jag saknar det. Det enda jag vet är att utöver specialistläkarvård kommer skrivandet vara det som hjälper mig att läka. Ett ord i taget. Ett rött stygn till.

Maria Vickberg fick tack vare fanfiction kontakt med Storytel. En barndomsvän/fanfictionvän rekommenderade Maria till förlaget och efter några möten fick hon kontrakt på att skriva en politisk thriller i ljudboksformat. En ohelig allians släpptes i september 2017.

God Jul & Gott Nytt År … och hej då!

Fotograf: Jonas Schiller

Det är söndag. Julafton. Lugnet har lagt sig i huset efter att gästerna åkt hem och jag sitter i soffan under en filt med mannen och hunden bredvid mig och jag försöker att hitta orden till att skriva detta inlägg.

Mitt sista som en av bloggarna på debutantbloggen.

Nästa måndag är det en ny person som ni kommer att få lära känna.

Jag har funderat länge på hur jag ska kunna sammanfatta det här året. Detta fantastiska, kämpiga, roliga, prövande, händelserika, omtumlande år som inte alls blev något likt det jag hade föreställt mig 🙂

Och jag har kommit fram till att det är omöjligt.

Det går inte att sammanfatta ett år som detta i bara några få rader 🙂

Så istället tänkte jag bara säga TACK.

Tack för detta galna, underbara år. Tack för att ni följt med på resan, för att ni läst mina (ibland ganska svamliga) inlägg, för att ni peppat i kommentarerna när det känts tufft och för att ni delat min glädje.

Nu ligger ett helt nytt år snart framför mig med nya äventyr och utmaningar. Min andra bok (helt galet 🙂 ) kommer att släppas och den tredje ska skrivas (Herregud hur ska jag klara av det?). Jag har under året som gått lyckats beta av några av mina mål på listan och under 2018 ska jag fortsätta att ta mig an de som är kvar. För att utvecklas och nå ännu längre.

Jag hoppas att vi kommer att höras igen, men om inte så lämnar jag er med orden:

Mer Romance Åt Folket ❤

 

Om ni vill fortsätta att följa min författarresa så hittar ni mig på min egen blogg www.christinaschiller.com eller på min Instagram @c_schiller

Romanceförfattare bekänner

Fotograf: Jonas Schiller

Oj, oj, oj. Det är mitt näst sista inlägg på Debutantbloggen innan ett nytt gäng tar över. Känns så konstigt. Och lite sorgligt 😦 Kommer verkligen att sakna att blogga här varje måndag men nya äventyr och utmaningar väntar för mig 🙂

Så jag tänkte att mitt näst sista inlägg skulle få bli ett med glimten i ögat 😉

Med hjälp av några av mina författarkollegor som också skriver romance så kommer här en liten lista på bekännelser 🙂

• Under intensiva skrivperioder blandar jag ihop namnen på mina barn och mina karaktärer. I texten blir det allt som oftast rätt, men barnen kan vara ganska förvirrade en period.
• Jag har konversationer med mina karaktärer, ut högt och inte enbart när jag är ensam.
• Instagramkonton som @menandcoffee, @badboysofinsta mfl. hänvisas alltid till som research … ALLTID
• Jag brukar googla bilder på barbröstade vältränade män när skrivandet går segt. För inspiration. Ni vet.
• Med undantag för min äkta hälft föredrar jag män i bokform.
• Jag har drömt att jag har flirtat med en av mina manliga karaktärer och blivit nobbad. Jag önskar att drömmen tog slut där, men nej… Istället hade en lång utläggning om hur jag skapat honom och att han inte kan hitta någon som förstår honom bättre än jag. Han lät sig dessvärre inte övertalas.
• Jag brukar öva på föredrag, intervjuer osv. i mitt huvud när jag kör bil, duschar mm. Ni vet, så att jag är förberedd inför när jag slår igenom stort och får hålla alla dessa saker.
• Egentligen önskar jag att det fanns en subgenre för konfliktfri romance, för när mina karaktärer är olyckliga är jag också olycklig.
• Innan intervjuer och författarframträdanden lyssnar jag alltid på samma sång. Den får mig på bra humör och sätter mig i rätt stämning för att vara utåtriktad och lättillgänglig/välkomnande.
• Trots att jag har läst ett manus så många gånger att jag tappat räkningen kan jag fortfarande gråta av lycka när problemen skingras och kärleken vinner på slutet.
• Jag fulgrät så ögonen svullnade igen medan jag skrev en sorglig scen och jag gråter varje gång jag läser den.
• Nej, sexscenerna som jag skriver är inte hämtat från personliga erfarenheter … i alla fall inte allt.
• Ja, jag är lite småkär i mina manliga huvudkaraktärer.
• Så här vill jag göra ibland när någon säger: ”Jaha, du skriver sån där tantsnusk!”
  

Och med det så vill jag passa på att önska er en underbar Jul med era nära och kära. Ta det lugnt, försök att inte stressa och …

Ha en riktigt GOD JUL!!!!

Ps. Om ni vill fortsätta följa mig och min påbörjade författarkarriär även efter mitt sista inlägg nästa måndag så kika in på min blogg www.christinaschiller.com eller min instagram @c_schiller

What’s in a kiss?

Fotograf: Jonas Schiller

Något av det roligaste och svåraste att skriva är kyss scener tycker jag. Det är de som alltid brukar kännas lite platta och mekaniska för mig innan jag verkligen lärt känna mina karaktärer in på djupet. Innan jag vet hur de kommer att reagera och känna.

Jag sitter just nu med en kyss scen i Brutna små regler som inte känns riktigt helt hundra än. Något fattas.

Kyssar i böcker är betydande av en eller annan anledning. För oavsett om det är en första kyss, en försonings kyss, en ”skit-vi-borde-inte-ha-gjort-så-men-vi-ville-verkligen” kyss, en kärleksförklarande kyss etc. så tenderar kyssar att vara ganska stora vändpunkter för karaktärerna.

Att skriva riktigt bra kyss scener är svårt. De scener som jag älskar är de där känslorna får ta den största platsen. Där man får veta vad just den här kyssen betyder för ens karaktärer, speciellt den som har POV.
Om din karaktär kysser några slumpmässiga främlingar på en fest och då tänker att vilken dålig kyssare partnern är, så är det lika viktigt att notera som en kärleksförklarande låt-oss-vara-ensamma-tillsammans kyss. Även om karaktärerna inte vet vad den här kyssen betyder, bara att de kysser varandra och att de gillar det (eller inte), så är det viktigt att förmedla det till läsarna.

Det är detta som, enligt mig, gör kyssar roliga att skriva och läsa.

Följderna som kyssen får.

Men det betyder ju inte att karaktärerna aldrig kan kyssas bara för att visa tillgivenhet eller för att de inte kan hålla sina läppar ifrån varandra. Båda är giltiga orsaker till att skriva kyssar tycker jag 🙂

Men som regler är det de kyssar som verkligen betyder något, som har en djupare mening, som är signifikanta av en eller annan anledning där man som författare ska lägga mest krut. För det är där du verkligen kan lyfta scenen ett snäpp.

Har ni några favorit kyss scener i böcker eller filmer?

 

 

 

Filmmaraton

Fotograf: Jonas Schiller

Ni vet när man kommer till det där stadiet i skrivprocessen där man är så trött på sitt manus, på sin egen text, att man kan kräkas på det?

Där befinner jag mig just nu.

Och jag får nästan tvinga mig själv att öppna dokumentet för att redigera.

Jag är så trött på det.

På mina egna ord och meningar.

Men jag vet att det kommer att gå över (hoppas jag) även denna gång. Det gjorde det med Hemligheter små i alla fall. Där hade jag också en period efter att allt fallit på plats i manuset som jag blev så sjukt trött på det att jag inte ville läsa det något mer. Där jag bara ville att det skulle vara färdigt någon gång.

Precis som då, så försöker jag bota denna trötthet med filmer och böcker. Romantiska sådana. En av mina favorit filer att titta på när jag behöver inspiration är Notting Hill. Den har jag sett fler gånger än jag har fingrar. Även Stolthet och fördom är en favorit. The Lucky One hamnar också högt upp på listan.

Så i helgen har jag haft filmmaraton och kollat på alla mina favoriter 🙂 Varvat med redigering förstås. Jag studerar gester, ansiktsuttryck, hur de bygger upp scenerna känslomässigt, vilka känslor som väcks hos mig som tittare osv. och sedan tar jag med mig detta in i redigeringen.

Prokrastinering skulle vissa kanske kalla det, men jag säger fördjupning i konsten att skriva romance 🙂
Det är sånt här man kan ägna sig åt när mannen tar med yngsta sonen till farmor och tonåringen sköter sig själv 🙂

Idag blir det till  att bita ihop och fortsätta redigera. Och kanske kolla på en film eller två mellan varven 🙂

 

Hallå? Vart tog du vägen? Ah, där är du ju!

Fotograf: Jonas Schiller

För någon vecka sedan slogs jag av tanken att det jag skriver inte duger.

Att mina böcker inte tacklar tillräckligt viktiga ämnen som ligger i tiden och inte är banbrytande inom sin genre, utan att mina böcker istället uppfattas som ytliga och en i mängden i jämförelse med andra författares böcker.

Och det är just det där ordet, jämförelse, som får mig att bli irriterad på mig själv.

För när jag blir stressad över skrivandet, när jag tvivlar på mig själv och när jag känner mig osäker på vad jag vill med texten så börjar jag att jämföra mig med andra författare.

Problemet var att den här gången tappade jag bort mig själv för en stund.
En ganska lång stund.

Tills min man frågade mig (antagligen för att han tröttnat på att lyssna på mitt ältande): Vem är du?

Jag stirrade bara på honom som om han vore helt bakom flötet.

Du är Christina Schiller. Ingen annan, sa min man efter en stund och fortsatte sedan, det finns redan en Simona*, eller vad hon nu heter, så det behövs inte en till av henne. Det behövs en Christina Schiller som skriver sina berättelser på sitt sätt. Så gör det.

Orden sjönk sakta in medan min man fortsatte med disken och jag stirrade på datorskärmen med manuset och alla kommentarer från min redaktör.

Mina böcker kommer inte vinna några litteraturpriser eller recenseras på kultursidorna för sitt samhällskritiska innehåll. De är kanske inte originella eller banbrytande inom sin genre, men vet ni vad? Det är faktiskt helt okej med mig. För vem är det som säger att alla böcker måste vara djupa och insiktsfulla och viktiga och originella?

Anledningen till att jag skriver har inte med varken litteraturpriser eller kultursidor eller att vara banbrytande att göra, utan för att jag älskar att skriva precis det jag skriver och med en förhoppning om att mina böcker erbjuder läsaren en verklighetsflykt, en mysig stund, en möjlighet till att koppla bort vardagens alla måsten och krav.

Det är verkligen lätt att tappa bort sig själv när man börjar tvivla och osäkerheten sätter in (jag kommer säkerligen att gå vilse igen) men jag är glad att jag hittade tillbaka. För jag älskar mina böcker. Jag älskar mitt sätt att skriva och hur jag berättar mina historier. Viktiga eller ej.

Jag är Christina Schiller och jag skriver smarta, varma och charmiga böcker med lite sälta, där huvudkaraktärerna får sina lyckliga slut.

Så de så!

* Simona är den enda svenska romanceförfattare som min man känner till, ja förutom mig då 🙂 Han är mer av en Tom Clancy läsare.

We have take off

Fotograf: Jonas Schiller

Jag har landat efter bokmässan och tröttheten, eller boksmällan som det också kan kallas, har sakta försvunnit. Vardagen är tillbaka och med den redigeringen av Brutna små regler.

Det blir mycket tjat om redigering just nu får mig, men får jag anförtro er en sak?

Jag har verkligen börjat gillar redigeringen. Jag ser verkligen hur manuset lyfter lite mer för varje gång det nagelfars. Det är en ganska häftig känsla. Med Hemligheter små tyckte jag mest att redigeringen var stressig och jobbig, även om slutresultatet blev jättebra. Denna gång kan jag nog uppskatta redigeringen mer.

Denna omgång har jag dessutom testat på ett nytt sätt att ta mig an redigeringen och det verkar fungera. Jag känner inte alls lika mycket panik denna gång.

Om ca 1 vecka ska jag skicka in manuset till redaktören igen och just nu känns det som sagt ganska lugnt. Som att jag har koll på läget 🙂 Jag har skyndat långsamt denna gång. Verkligen tagit mig tid med varje kapitel.

Jag går igenom kapitel för kapitel. Jämför mina egna tankar och idéer som jag skrivit ner med feedbacken från redaktören och sedan ser jag var jag kan göra med det. Jag jobbar mycket med sub-ploten denna omgång eftersom vi bestämt att vi ska skruva upp den ett snäpp så det ställer till med mer problem för mina huvudkaraktärer. Att det blir ytterligare ett hinder som de måste ta sig över för att få varandra. Jag gillar den verkligen men det gäller att hålla tungan rätt i mun så att den inte tar över för mycket. Det ska ju trots att vara en sub-plot 🙂 och i dessa nya situationer som uppstår då vi tvistar till det lite extra så finns det möjligheter att visa ännu mer av mina karaktärers olika sidor. Plocka fram delar som annars kanske inte kommit fram. Och det är också en utmaning.

En annan sak som jag fokuserar på denna runda av redigering är att rätt känsla finns i varje kapitel. Att det speglas genom karaktärernas handlande och sinnesstämning. Och att det finns en förändring. Om kapitlet börjar med att min hjältinna är irriterad så ska hon helst inte vara det i slutet av kapitlet, utan det ska ha skett en förändring. Inte så lätt alla gånger men jag försöker 🙂

Jag tittar också på att varje kapitel har en tydlig konflikt som för handlingen framåt.

På onsdag är planen att vara klar så att jag kan skriva ut manuset och läsa igenom det på papper. Det blir en helt annan känsla att läsa det på papper än på en skärm och jag har mycket lättare att få ett för i läsningen när jag läser det på papper. Jag ser lättare var det inte fungerar osv.

Om jag hinner med fem kapitel om dagen så borde det inte vara några problem att skriva ut manuset på onsdag kväll 🙂 och det borde jag klara. Eller rättare sagt, det ska jag klara 🙂

Kram på er och ha en underbar start på veckan ❤

Debutant på stora bokmässan

Fotograf: Jonas Schiller

Det är en trött författare som sitter här och ska försöka sammanfatta upplevelsen på bokmässan i ord.

Omtumlande är nog det ord som beskriver upplevelsen bäst.

 

Bara att komma dit, inte som besökare utan som författare, var verkligen en speciell upplevelse. Att dessutom få se sin egen bok där i förlagets monter och att se hur folk klämde och kände på den och i de flesta fall också köpte den :-), såpass mycket att förlaget faktiskt fick beställa fler böcker till lördagen :-), var smått galet. Jag hade lite svårt att greppa det först och stod lite handfallen när jag skulle signera första boken. Huvudet blev helt tomt. Vad skulle jag skriva? Tänk om jag stavar fel? Ni vet, varje katastroftanke som kunde dyka upp gjorde det. Men det gick bra. Jag skrev något klämkäckt om att Romance gör livet mycket bättra (vilket är så sant) och jag stavade inte fel 🙂
Att få signera sin bok är både roligt och skrämmande på samma gång. Men mest roligt. Frågan är bara om man någonsin kommer att vänja sig vid det 🙂 Jag tänker på dessa stora författare som signerar hundratals om inte tusentals böcker under en mässa, blir de trötta på det vid någon punkt? Kommer jag att någon gång känna att fasiken vad jobbigt det är att behöva signera min bok?

Jag tror inte det va 🙂 Jag skulle ha kunnat signera tills fingrarna blöder. Att någon vill köpa och läsa boken du skrivit och dessutom vill att du ska skriva ditt namn i den tillsammans med en hälsning till personen som köpt den är en sådan kick att jag tror att jag är smått beroende 🙂 och just nu kan jag bara tänka på hur jag ska göra för att få min nästa fix. Måste helt enkelt boka in lite fler signeringar här under hösten!

Förutom att hänga i montern med de underbara människorna från förlaget (och de fantastiska författarna som ligger vid samma förlag som mig) så har jag passat på att prata med läsare, träffa andra författare (som man lärt känna via sociala medier och nu äntligen fick träffa IRL). Jag åt lunch och pratade romance tillsammans med Sara och Veronica. Så himla roligt. Det är verkligen en ynnest att få sitta ner och prata tillsammans med andra som brinner för genren lika mycket som en själv gör.

Och givetvis handlat ett helt gäng med böcker 🙂 så nu har jag nog köpstopp på böcker ett tag framöver.

 

Sofia Ymén och jag efter mitt monterprat hos Litterära Konsulter. Sofia skriver också romance och ligger vid samma förlag som mig 🙂

Jag, Sara & Veronica. Tre stolta romanceförfattare!

Min bokmässa avslutades med en förlagsmiddag i lördagskväll. Ett perfekt avslut på mässan om jag får säga det. Det var min första, men förhoppningsvis inte sista, förlagsmiddag och det var så roligt att få sitta och prata och umgås med både de andra författarna och de som arbetar på förlaget. Att vi dessutom fick gudomligt god mat gjorde ju inte saken sämre. Jag måste dock erkänna att jag blev lite starstruck när jag hamnade snett emot Emelie Schepp och mittemot hennes man Henrik vid middagsbordet. Min första tanke var: vad pratar en debuterande författare som lilla mig om med en bästsäljande författare som Emelie? Men sen insåg jag ju att hon faktiskt också befunnit sig där jag är nu en gång i tiden. Ja, för fyra år sedan för att vara mer exakt och då försvann tunghäftan lite 🙂

Förrätten .-) Det var den enda jag fick bild på 🙂

Nästa år ska jag vara med alla fyra dagar 🙂 Eller i alla fall tre. Då kommer jag att ha med två böcker (fatta peppen på det) i förlagets monter och jag har efter dessa två dagar på mässan i år satt upp lite mål som jag ska nå under detta år som är kvar till nästa bokmässa 🙂

Jag är så peppad, även om jag är helt slutkörd i kropp och knopp efter dessa intensiva dagar (vilket inte är ovanligt för en introvert person). Jag har så många ideér, så många tankar på hur jag ska förvalta mitt författarskap på bästa sätt och jag har fått en liten nytändning kan man säga efter att ha tappat gnistan lite då sommaren och den tilltänkta marknadsföringen inte riktigt blev som jag hade tänkt mig på grund av en rygg som inte ville sammarbeta. Dessutom känns det inte fullt så jobbigt att ta tag i det sista som ska redigeras på manus två nu efter den helg 🙂

Nu kör vi järnet mot nästa år!!

Kram på er!

Trött, men lycklig, författare som signerade böcker på lördag eftermiddag 🙂

PS. Jag vill tacka alla fina läsare som kom och sa hej, alla som köpte min bok och alla underbara människor från förlaget som verkligen fick mig att känna mig väl omhändertagen ❤
Ni är alla guld värda!

Manuset är inlämnat

Fotograf: Jonas Schiller

Herregud vilken galen tid det varit.

Varje ledig stund har gått åt till skrivandet. Sena kvällar och tidiga morgnar. Ändå har det känts som att jag stått och stampat på samma ställe utan att röra mig framåt. Så många val, så många scener att ta ställning till om de ska vara kvar eller om de ska skrivas om eller om de helt enkelt inte får vara med längre. Det har blivit en hel del sand skyfflande, byggande av sandslott som rivits och byggts upp igen i andra konstellationer.

Men nu är det klart.

För denna gång.

Jag är nöjd med ändringarna jag gjort i manuset. Nu är det bara att vänta in domen från redaktören som ska nagelfara det och komma med kloka kommentarer. Jag ser så fram emot att få jobba med hen igen. Jag lärde mig otroligt mycket under arbetet med Hemligeter små och jag hoppas kunna lära mig ännu mer denna gång som jag kan ta med mig in i skrivandet av del tre.
Den här delen som kommer nu, när jag kan lägga energi på att hitta rätt känslor i scener, få dialogerna att lyfta och ge tyngd åt mina karaktärer är något som jag verkligen ser fram emot. Jag älskar mitt manus redan nu men jag vet att det kan bli ännu bättre med lite hårt arbete och vägledning från min fantastiska redaktör.

Nu ska jag försöka att släppa tankarna på manuset tills det kommer tillbaka. Det är svårare än det låter. Ja, ni som skriver vet ju hur det är.
Istället ska jag läsa alla böcker i min ”att läsa” – hög, eller jag ska i alla fall göra ett försök.

Jag ska även fundera lite på del tre och slipa på storyn 🙂

Skriv på alla fina där ute!!

Kram på er ❤

Hej, från botten av redigeringsträsket

Fotograf: Jonas Schiller

Långt, långt, där nere på botten av redigeringsträsket befinner jag mig just nu och det enda som existerar i mitt huvud är mitt manus.

När jag inte sitter vid datorn och skriver går jag runt och har konversationer med mina karaktärer, ibland i mitt huvud och ibland ut högt.

”Mamma, du blir lite knasig när du skriver”, sa min yngsta son idag när vi satt vid köksbordet efter att vi ätit middag och jag precis bollat en idé till manuset med mannen.
”Jag vet”, svarade jag lite ursäktande.
”Det gör inget, mamma. Du är ganska rolig när du är sån.”

De känner igen den här fasen från när jag redigerade Hemligheter små och låter mig alltså hållas. De tittar inte längre på mig som om jag hade små gröna antenner på huvudet när jag plötsligt kan börja gräla med mina karaktärer för att de inte gör som jag vill eller när jag klappar händerna för mig själv och ler stort om jag lyckas få till en scen. Eller när det inte går att få kontakt med mig för att jag sitter försjunken i mina egna tankar, som 99 gånger av 100 handlar om mitt manus.

Jag har tur som har en stöttande familj, utan deras förståelse skulle allting kännas betydligt mycket tyngre och jag skulle antagligen även ha betydligt mycket mer ångest över att jag prioriterar skrivandet över allt annat under vissa perioder. Som nu.

Men de vet, precis som jag, att skrivandet får mig att må bra. Att jag njuter av varje sekund jag får hålla på med det trots att det inte alltid verkar så. Som när jag ligger lutad över tangenterna och stönar eller mumlar eller gråter en skvätt över hur dåligt allt känns och att jag aldrig kommer få ihop en bok till. (Vilket jag givetvis kommer att få, det vet jag ju egentligen)

Just nu ska jag precis ge mig in i en intensiv fas där jag ska reda ut hela sista tredjedelen av manuset. Nya scener ska skrivas och de scener som är kvar av det gamla ska flyttas om. Bara att tänka på det får mig att bli alldeles matt, men det är bara att köra på. Ända in i kaklet.

Och vem vet, kanske kan jag roa min son lite medan jag håller på 🙂

 

 

 

 

Dessa fördomar alltså!

Fotograf: Jonas Schiller

Att få ge intervjuer i tidningar och radio är verkligen jätteroligt och något som jag helt klart kan vänja mig vid att göra, bara inte allt för ofta då jag måste hinna skriva också 🙂  Och även om jag tycker att det är skoj att få ge intervjuer så har det också fått mig att fundera, på alla dessa fördomar som finns om romance. Så jag tänkte i detta blogginlägg ta upp de tre vanligaste som jag fått höra (och fått svara på) om och om igen.

Harlequin (smörja) då eller?

Ja, i Sverige är Harlequin starkt förknippat med romance och ja, böckerna har inte alltid varit så jättebra men kom in i matchen liksom. Eller kliv in i detta årtionde åtminstone. Det har Harlequin gjort. (och det säger jag inte bara för att jag är utgiven av dem 🙂 ) Romance har, precis som samhället, förändrats enormt och en Harlequin bok idag är inte detsamma som en Harlequin bok för 30 år sedan så var snälla och sluta använda ordet Harlequin som ett förminskade ord för hela genren. Romance genren bjuder på ett minst lika brett spektrum som deckare. Så att dra alla romance böcker över samma kam är inte riktigt schyst.

Du menar som 50 shades of grey?

Newsflash: Böcker i samma stil som 50 shades of grey har funnits långt innan 50 nyanser slog igenom. För att inte tala om sex i böcker. Det är inget nytt liksom. Men ändå så verkar det som att folk tror att man kopierat eller inspirerats av 50 nyanser bara för att man har sexscener i sin bok. Så är alltså inte fallet.

Det är ju så förutsägbart!

Ärligt? Det enda man säkert kan veta innan man läst boken är att den kommer att handla om en kärleksrelation och att den kommer att sluta tillfredställande.
Precis som du vet att i en deckare kommer det handla om ett mord och i slutet får du veta vem som är mördaren, men jag hör ingen klaga på det. Eller?
I romance, deckare, fantasy, ja all genre litteratur så är det ju resan fram till målet som är det viktiga. Det är det som vi läsare är ute efter. Annars skulle vi inte fortsätta att sluka bok efter bok i den genre vi tycker om.

Har ni stött på några fördomar när ni berättar om vad ni skriver eller vad för typ av böcker ni läser? 

Då var det (äntligen) dags igen

Fotograf: Jonas Schiller

Brutna små regler är ju tillbaka hos mig, tillsammans med två a4 sidor av kommentarer från min redaktör.

Det var med darriga händer och lite lätt illamående som jag öppnade upp dokumentet med kommentarerna. Som ni kanske minns så var jag långt ifrån nöjd med manuset när jag skickade iväg det så jag visste ju med mig att det skulle vara mycket att ta tag i när det kom tillbaka.

Det var inte alls lika jobbigt att läsa redaktörens kommentarer som jag hade föreställt mig och efter att jag låtit det sjunka in och läst igenom flera gånger så kan jag hålla med om det mesta som hon anmärkte på.

Överlag så ser det bra ut. Jag har en bra grundstory och nu gäller det bara att få till alla scener som behövs och ett de hamnar på rätt ställe. Precis som Hemligheter små var i början, innan redigeringen, så är Brutna små regler lite baktung i dagsläget. Information om vissa saker måste komma fram tidigare så att karaktärernas agerande förankras och så att man som läsare får lättare att knyta an och bry sig om dem från början.

Så i veckan som gått har jag – och mina post-it lappar – verkligen fått ta mig en funderare, men nu sitter de på plats och hittills känns det bra. Det kommer säkert att ändra sig ytterligare lite men nu känner jag mig redo att börja grotta ner mig i texten och ändra runt, skriva till nytt och ta bort sådant som inte längre får plats. Jag känner mig redo och det ska bli så roligt att få göra detta en gång till. Putsa fram en liten diamant. ( Var snäll och påminn mig om detta när jag svär över manuset nästa gång 🙂 )

Post-it lapparna tidigare i veckan, när de var på väg upp på sidan av kylskåpet. Nu täcker de lite mer än halva sidan 🙂

Så nu vet ni vad jag kommer att pyssla med fram till slutet av augusti 🙂

Hur går det för er? Skriver ni? Redigerar ni? Väntar ni på svar från förlag? Eller har ni semester från allt vad skrivande heter?

Mina post-it lappar och jag

Fotograf: Jonas Schiller

Barnen har sommarlov.

Min redaktör har fortfarande mitt manus Brutna små regler.

Och jag har drabbats av ischias.

Så just nu står det faktiska skrivandet lite still.

Men även om jag inte kan sitta och skriva så mycket som jag hade hoppats på så passar jag på att planera istället.
Jag och mina färgglada post-it lappar har blivit bästa vänner under de senaste veckorna. Just nu håller jag på att strukturera upp manuset till trean (förtydligar den övergripande konflikten, vilka stora vändpunkter som ska finnas och vart de ska dyka upp, funderar på olika scenarion som kan passa osv.) så att när väl ischias värken ger med sig så kan jag sätta mig och ösa sand lite mer kontrollerat. Jag gör en grov skiss över hur sandslottet kan komma att se ut så att säga 🙂

Det är ett nytt sätt för mig att arbeta, visst har jag använt mig av post-it lappar på det här sättet tidigare men då har jag vänt mig till dem efter att råmanuset var skrivet, för att få en överblick. Jag har aldrig börjat med lapparna för att sedan skriva. Det ska bli spännande att se vart det tar vägen och om jag kommer att tycka om att arbeta på det här sättet. Jag vill ju gärna vara mer strukturerad i mitt skrivande men samtidigt så är jag rädd för att det ska låsa mig för mycket och att de där spontana sakerna ska försvinna. Vi får se helt enkelt. Allt jag vet är att det ger mig en chans att arbeta med mitt manus även om jag inte kan skriva ner den just nu. Och om jag inte fick arbeta med mitt manus så skulle jag snart klättra på väggarna här hemma 🙂

Det är lustigt hur snabbt skrivandet kan bli en sådan viktig del av en själv utan att man ens märker det.

Nu ska den här trötta författaren krypa ner i sängen i förhoppning om att  i alla fall få några timmars sömn.

Ha en härlig måndag och en underbar start på denna nya månad alla fina bloggläsare ❤
Njut av sommaren, skrivandet och livet.

Kram på er!

Vad skulle hända om …?

Fotograf: Jonas Schiller

En idé till ett manus kan dyka upp när och hur som helst, en låt man hör på radion, en dikt, ett samtal man råkar höra på tåget, ett minne, en nyhetsartikel, ja listan kan göras lång. Men hur bygger man vidare på den där första idén?

Hemligheter små tog sin början med en dialog mellan Daniel och Alexandra som dök upp i mitt huvud medan jag var ute och promenerade. Eller rättare sagt, Daniel pratar och Alexandra får hjärnsläpp och slänger igen dörren i ansiktet på honom. Ni som läst boken vet vad jag menar 🙂 I alla fall så var det utifrån det fragmentet som deras berättelse växte fram genom att jag hela tiden ställde mig frågan: Vad skulle hända om …?

Samma sak när jag sedan skrev manuset till Brutna små regler. Där hade jag redan karaktären Agnes, Daniels rastlösa lillasyster, som grund och utifrån henne byggdes berättelsen med hjälp av samma fråga: Vad skulle hända om …?

Visst resultera det i en hel del sandösning, men jag gillar det. Att ösa sand och sedan bygga mitt sandslott.

Fast vad skulle hända om … jag inte gick till väga så när jag skriver nästa manus?

Ett, två, tre … sex!

Fotograf: Jonas Schiller

Ofta brukar folk koppla ihop genren Romance med sex (och nu syftar jag inte på siffran). Jag tror att det är den vanligaste missuppfattningen om genren, att karaktärerna har sex på varenda sida. När jag berättar att jag skriver romance brukar den vanligaste reaktionen vara; jaha du skriver sån där tantsnusk! Detta trots att det finns mängder av romance böcker som inte innehåller en gnutta sex, eller något hångel eller ens att de tar i varandra. Titta bara på Jane Austens böcker som är älskad av så många och dessutom klassas som romance, men nu var det inte sexet vara eller icke vara jag skulle skriva om idag utan det var ju det här med att skriva dessa scener.
Ja, sexscener alltså.

Ni som läst Hemligheter små vet att det förekommer sex i den, men inte alls så mycket sex som det var i det utkastet förlagen fick ta emot. Vi bantade ner på sexet helt enkelt. Scenerna som plockades bort finns dock sparade i en mapp på datorn, kanske kan jag använda dem i något annat manus för även i mina nästkommande böcker kommer det att vara sex med.
Det är ju ett naturligt steg att ta i en relation så varför lämna läsaren utanför det? Dessutom så anser jag att en bra skriven sexscen kan skänka djup och förståelse för en karaktär. Där finns en möjlighet att visa upp andra sidor hos karaktärerna som läsaren annars kanske inte skulle ha fått se.

Men att skriva sexscener är inte lätt. Även om jag tycker att det går bättre nu än när jag skulle sätta mig och skriva den där första sexscenen jag någonsin skrivit. Jag rodnar bara jag tänker på det. Inte för att det jag skrev var särskilt snuskigt utan för att jag minns hur pinsamt jag tyckte att det var att någon annan skulle läsa det. Och det tror jag är en av nycklarna till att skriva bra sexscener … att koppla bort vad andra kommer att tycka. Vissa vill bara ha antydningar om vad som är på väg att hända medan andra vill ha mer detaljerat och du som författare kan inte göra dem alla nöjda. Så sluta fundera över vilka ord du ska använda, om det låter töntigt eller är fullt av klyschor. Skriv bara rakt upp och ner så som du ser scenen framför dig. Få ur dig den där laddningen som dina karaktärer byggt upp. Du kan alltid redigera för inget är skrivet i sten.

Sexscenerna jag skriver är av den mer detaljerade sorten, utan att bli pornografiskt, för att det är vad jag har insett att jag själv tycker om att läsa och då faller det sig ganska naturligt att jag skriver på det sättet i mina böcker, trots att jag är ganska pryd av mig. Men av någon anledning så är det lättare för mig att skriva sex än att prata om det. Och efter att jag skrivit den där första sexscenen, som fick mig att rodna så att jag såg ut som en tomat, så var det som att en damm öppnades och nu går det betydligt lättare. Jag rodnar dock fortfarande ibland när jag läser det jag skrivit 🙂

Tips: Om du vill testa att skriva en sexscen men inte vet hur du ska börja, så läs. Jag läste Simona Ahrnsteds böcker och även erotiska noveller för att se hur de författarna gjort, vilka ord de använder sig av och då hittade jag vad jag kände mig bekväm med.

Något som jag kämpar med när jag skriver sexscener, nu när fördämningen släppt och jag kommit över det där första hindret: pinsamheten, är det svenska språket. Det är så begränsat och vissa av våra ord så otroligt osexiga jämfört med tex. engelskan. Det är något jag ständigt jobbar med, att hitta ord och sedan följden på orden så att det inte låter konstlat och stelt och blir pinsamt av den anledningen.

Det börjar ju bli vanligare att ha med sexscener även i deckare, feelgood etc. men – och nu kommer ett stort MEN – om du ska ha med sexscener i ditt manus, oavsett vilken genre du skriver i, så se då till att de tillför något. Att scenen driver handlingen framåt, fördjupar karaktärerna etc. Ha inte med en sexscen bara för att.

Har ni någon/några sexscener med i era manus?

Om ja, tycker ni att det är lätt eller svårt att skriva sexscener? Och vad är det som gör det lätt eller svårt att skriva?