Lördagsenkät: Hur kom du på namnet till din debutbok?

20170505_145250Christina: Hemligheter små gick under namnet Den sista hemligheten medan jag arbetade med manuset, men det kändes inte helt hundra och när jag redigerat om det efter lektörens utlåtande så stämde namnet inte längre. Jag visste att jag ville ha något med hemligheter i bokens titel eftersom hemligheterna spelar en sådan viktig roll i storyn. Jag satte mig helt enkelt med ett block och en penna och spånade fram en lista med olika förslag och Hemligheter små var det som fastnade 🙂 Så fort jag skrev ner det så kändes det rätt.

img_6998Anna: Den övergripande poängen med min bok är att skildra ett skikt i samhället där allt handlar om överkonsumtion, yta och statusmarkörer. Boken driver med den världen i Stockholms innerstad och jakten på det perfekta livet. Det finns ett ganska stort mått av samhällskritik i boken. Helt medvetet. Under ytan bubblar ett obehagligt psykiskt och fysiskt våld. De makabra inslagen finns med av en anledning. American psycho är en stark inspiration till min bok och den innehåller en rad referenser till American Psycho. Den initierade lyssnaren kommer att hitta både fascinationen över Whitney Houston, direktöversatta replikskiften och en gnagare. Framförallt är den sarkastiska tonen och hårda cynismen i boken inspirerad av American psycho. Titeln Stockholm psycho var därför självklar. När jag skickade in till förlaget var de först tveksamma eftersom det kommit ut ett antal böcker (under tiden min bok producerades) som bär namnet ”Stockholm” i titeln. Som ”andranamn” jobbade jag därför med titelförslaget Nouveau riche. Jag är glad att den till slut fick heta Stockholm psycho som jag tänkte från början.

forlaget_michaela_von_kugelgen_2017_webres-001

Foto: Niklas Sandström.

Michaela: Jag hade nästan hela mitt råmanus klart innan jag kom på titeln. Det var en kväll när jag redan låg i sängen och skulle sova men plötsligt dök frasen ”Vad heter ångest på spanska?” upp i mitt huvud och jag antecknade det i min mobil. Sedan den höstkvällen 2013 har titeln hängt med mig och jag har aldrig kommit på någon annan som skulle ha funkat bättre för mig.

Det är alltså en fras som aldrig uttalas i boken, titeln beskriver snarare stämningen och min huvudpersons tankar och känslor. Något jag också funderade på var om titeln var för lång, men jag tycker att långa titlar är lite av ett mode just nu så det lär väl funka. Och åtminstone finns det ingen som har samma titel som jag!

bildmaricakallner16Marica: En av essäerna i i Det som får plats heter På mitt skrivbord finns det som inte fick plats. Essän blev startskottet för arbetet med boken och ramar in min skrivprocess. Därför kändes det kul att ha essäns titel som bokens titel, men den var för lång. Jag testade Det som får plats, Gillade det och kände att det stämmer överens med novellkonsten och mina egna tankar om novellskrivande.

image001Johan: Jag skrev ju först en pjäs på samma tema. Den hette Den lille bögprinsen. Först hängde det med ett tag som arbetsnamn även för boken, men jag visste att det inte var rätt. Sedan hette den Ett år av maniskt tänkande. Det beskriver ändå rätt bra vad det rör sig om, men när Down under dök upp så föll det liksom på plats. Den utspelar sig på Nya Zeeland, huvudpersonen är på en resa i sitt eget under … medvetna, och han når på ett sätt botten känslomässigt innan han börjar klättra upp igen. Jag gillar hur det ser ut som ordkombination också. Och Pär Åhlanders genialiska formgivning har gett titeln en extra nivå!

Queen of prokrastinering

20170505_145250Rumpan på stolen.

Det är så denna vecka och eventuellt också några dagar nästa vecka kommer att se ut för mig.

Förlaget vill nämligen läsa manus två.

Det manus som jag skrev kontrakt på i veckan som gått. Det känns fortfarande ganska overkligt att veta att två till böcker kommer att ges ut. Och att de kommer att vara skrivna av mig 🙂

Jag har en tredjedel kvar att gå igenom + att jag måste skriva ett nytt slut. Det som finns lite löst nedskriver nu känns inte längre helt rätt. Det slutet skrev jag innan jag ens skrivit klart halva råmanuset och så mycket har hänt med karaktärerna under resans gång att det känns lite platt och inte riktigt som dem. Jag vet vart sista kapitlet ska äga rum, eftersom jag planerat detta redan i första kapitlet, men det är händelserna som utspelar sig på platsen som känns lite sisådär.

Hur gör ni? Skriver ni från A till B till C eller skriver ni A och sedan C för att sedan gå tillbaka och fylla i B? Eller gör ni på något helt annat sätt?

Jag har oftast slutet klart för mig ganska tidigt i processen. Det ger mig ett riktmärke eftersom det som händer mellan starten och slutet inte alltid tar mig i ett spikrakt spår utan har en tendens att sicksacka fram och ibland göra några ofrivilliga loopar.

Det största problemet just nu för att få färdigt manuset är ändå att jag tydligen gått och blivit The Queen of prokrastinering. Ja, om jag inte hamnar i ett flow för då finns det nästan inget som kan få mig att sluta, inte ens om en tornado for genom huset skulle jag nog sluta. Men jag är inte i ett flow just nu och har inte varit på ett tag. Så jag prokrastinerar. Något som är en ny upplevelse för mig. Med Hemligheter små skrev och redigerade jag som besatt så fort tillfälle gavs men nu, nu kan det se ut så här hemma hos mig när jag har tid avsatt för att sätta mig och redigera:

Jag klickar upp dokumentet och letar fram stycket där jag var sist.
Å, jag ska bara hämta ett glas vatten innan jag börjar.
Jag hämtar vatten. Sätter mig och kommer på att jag glömt tvätta de där byxorna som sonen ville ha till skolan i morgon. Det tar ju inte så lång tid att starta en tvättmaskin så det kan jag fixa snabbt innan jag sätter mig och redigerar.
Går ner till tvättstugan och fyller tvättmaskinen med tvätt och startar den.
Kommer tillbaka upp och inser att hunden är kissnödig. Ut med vovven en snabbis för man vill ju inte torka kiss liksom.
Tillbaka vid datorn igen och börjar läsa igenom texten. Kommer på att jag är lite hungrig så jag ska bara fixa mig något att äta innan jag fortsätter, för man kan ju inte redigera medan magen kurrar, eller hur?
Och att redigera medan man äter går ju inte, så då passar man ju självklart på att surfa runt lite. Läser lite bloggar, kollar mejlen och Facebook osv.
Och vips så var de där två, tre timmarna man skulle sitta och redigera slut och barnen kommer indundrandes.

Om jag ska vara ärlig så ger det mig faktiskt lite ont i magen att jag inte tar vara på den tid jag har till att redigera för det är ju verkligen det här jag vill göra. Skriva böcker. Så varför gör jag inte det då? Varför prokrastinerar jag istället? Jag har faktiskt inget svar på det men jag vet att nu är det slut på det. Ingen mer prokrastinering för min del.

Jag har nämligen en plan.

Jag ska köra intervall redigering.

20 minuter intensiv redigering och 5 minuters paus. Detta upprepas tills tiden som man har tillgänglig är slut. Under de 20 minuterna som man redigerar får man inte kolla mobilen eller öppna andra internetsidor än synonymer.se. Under pausen får man göra vad man vill. Dansa lite kanske för att hålla igång blodcirkulationen.

I dag ska planen testas.

Önska mig lycka till!

Bubbel, mingel & pastellfärgade Macarons

20170505_145250

När jag bestämmer mig för att jag vill ha eller göra något på ett särskilt sätt så har jag väldigt svårt för att släppa det vilket ibland kan bli väldigt frustrerande … och kostsamt 🙂

Jag pratar om Macarons.

De där små söta kakorna som ser så enkla ut att baka men som är rena döden för ens nerver. Det hela började med att jag ville ha ett färgtema på releasefesten som matchande bokens omslag. Därför föll valet ganska enkelt på pastellfärger. Nästa fråga var vad som gick att baka som man kunde färga i pastellfärger? Jo, mini cupcakes och macarons. Och när jag som sagt väl bestämt mig för något så är det det jag ska ha. Trots att jag aldrig bakat macarons tidigare.

Ni har ingen aning om hur mycket jag har svurit över dessa macarons.

Eller hur många omgångar med kakor som jag fått slänga då de spruckit eller inte rest sig som de ska.
Mina barn har dock varit överlyckliga här hemma för de har fått äta kraschade macarons tills det stått dem ut genom öronen 🙂

Varför allt detta prat om macarons undrar ni säkert? Jo, i lördags var det nämligen dags för releasefesten för Hemligheter små och på kakfaten fanns faktiskt pastellfärgade macarons. Bakade av mig. (Reservplanen var att köpa)

Skärmavbild 2017-05-14 kl. 11.42.18

Bild lånad av @romanceeverafter på Instagram. Ett Instagramkonto för alla som älskar romance!

Det blev en mysig och intim releasefest med familj, vänner och bekanta. Hann till och med prata romance, skrivande och böcker tillsammans med de härliga författarkollegerna Sara, Sofia och Nina.
Jag är supernöjd med hur det hela blev och ser redan fram emot nästa gång jag får ha releasefest. Om inte allt för länge hoppas jag 🙂

Skärmavbild 2017-05-14 kl. 11.41.40

Bild lånad av Nina (@ordetarditt på Instagram)

På bilden ser ni en mycket stolt författare som fick signera en hel del böcker 🙂 Något som är en hel vetskap i sig. Jag menar, vad ska man skriva egentligen? Nu blev det lite personliga hälsningar blandat med en standard som jag varierade lite 🙂 Måste nog öva lite mer på det här med signeringar om jag ska ge mig ut på vägarna i sommar!

Något som jag lovade mig själv efter min egen releasefest är att försöka gå på fler releasefester. För det är så roligt att träffa likasinnade, att få prata skrivande med andra som förstår vad man går igenom. Så det är något jag vill tipsa om; att gå på releasefester, även om du inte känner någon annan så har ni ett gemensamt intresse; skrivandet.

20170513_172706

De fina blommorna och presenterna som jag fick ❤

Under sommaren tänkte jag försöka skriva lite mer om genren romance här på bloggen och undrar därför om det finns något särskilt ni vill att jag ska skriva om? Något ni alltid funderat över när det gäller romance genren? Lämna en kommentar eller skicka ett mejl med era frågor.

Hög på skrivandet

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Jag har fått uppleva en hel del nya första gången saker veckan som gått och det är så roligt. Jag går konstant runt med ett leende på läpparna känns det som. Jag är hög på min egen bok och på skrivandet. Bästa känslan någonsin!

I tisdags, den 2 maj, släpptes Hemligheter små. 1 ½ vecka innan det datum som jag fått av förlaget, så det blev verkligen en överraskning när min ena lillasyster skickade en bild på min fina bok i Harlequin hyllan hos Ica Maxi Karlstad. En mycket trevlig överraskning måste jag säga då jag inte hann stressa upp mig överhuvudtaget utan plötsligt så fanns den bara där. En ganska befriande känsla om jag ska vara ärlig. Och skräckinjagande.

Ja, jag erkänner min första tanke var: Vad har jag gjort?

Sen utbyttes den snabbt mot tanken: Fasen vad grym jag är som gjort detta!

Det dröjde inte länge innan den första recensionen dök upp och så satt jag där med hjärtat i halsgropen och försökte läsa orden som stod skrivna.
Det var min ena lillasyster som även denna gång gjorde mig uppmärksam på detta. Någon annan än jag och de på förlaget hade läst min bok och dessutom tyckt om den!
Om jag inte haft öron skulle antagligen mitt leende ha gått hela vägen runt, eller i alla fall fått käken att hoppa ur led.

Känslan går inte riktigt att beskriva men jag kan säga som så att det är en ganska märklig känsla. Att få det man slitit med i så många månader utvärderat och analyserat. Ändå är det en av sakerna man hoppas på som författare, att folk ska läsa ens bok och tala om för andra vad de tyckte om den. Sen om det görs via bloggar, på Instagram eller mun till mun spelar ingen roll. Även om det är en skum känsla så är jag så tacksam för de som tar sig tid att läsa min bok och delar med sig av vad de tyckte om den.

Två till recensioner har trillat in sedan den första och jag lagrar alla de fina orden som jag fått hittills. Sparar dem tills jag behöver påminna mig själv om att jag visst kan skriva, för det kommer att komma sådana stunder. Det är den känslomässiga bergochdalbanan i att vara en skrivande person.

Men denna vecka har jag som sagt varit hög, på skrivande. Jag har redigerat manus två och det känns så sjukt bra. Som att den har potential att bli snäppet bättre än Hemligheter små om jag bara kan knyta ihop alla trådar. Jag märker hur mycket jag har utvecklats sedan jag satt och slet med Hemligheter små. Hur jag kan se och uppfatta saker i texten som behöver åtgärdas på ett helt annat sätt nu. Att jag ifrågasätter mig själv och texten utan att blanda in mina personliga känslor i det hela. Jag hoppas att förlaget också ska se detta när det får läsa manuset.

Denna vecka kommer jag att spendera med att fortsätta redigera manus två, som går under namnet Brutna små regler samt förbereda inför releasefesten som äger rum på lördag. Dessutom så fortsätter jag med min marknadsföringsstrategi; att göra en sak om dagen för min bok.

Det blev ett lite svamligt inlägg idag men ni får stå ut med det för själv är jag just nu lite all over the place 🙂

Vill bara avsluta detta inlägg med att säga tack.
Tack för att ni hänger med mig här på Debutantbloggen och läser mina inlägg, även de svamliga 🙂 Jag är så glad och tacksam för att jag får tillhöra denna underbara skrivargemenskap som finns där ute.

Kram från en lycklig, omtumlad och något hög författare som försöker stå stadigt på jorden ❤

IMG_2525

Min fina bok på Ica Maxi Karlstad!

Första gången

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Jag har fjärilar i magen.

Du vet det där lilla fladdret som man brukar känna när man står i kön och väntar på att kliva på en karusell man aldrig åkt tidigare eller som när man ska träffa någon man tycker om … mer än en kompis fast man inte har vågat säga något om det än.

Det fladdret.

Jag har det hela tiden just nu. Dygnet runt.

Dagarna rusar förbi och jag hinner inte riktigt med. Mellan redigering, jobb, planering av marknadsföring och familjen så rusar tiden bara förbi.

Två veckor.

När man säger eller skriver det så känns det som jättelång tid men med tanke på att det känns som att det var nyss som jag skickade in det korrekturlästa manuset till förlaget för att det skulle vidare till tryck, så vet jag att två veckor kan susa förbi i en ögonblinkning.

Och jag har så mycket att hinna med innan det är dags, men samtidigt vill jag stanna upp och njuta av varje underbar sekund. För det finns bara en första gång. Och snart ska jag återigen få uppleva en hel rad med första gången saker, precis som när jag satte punkt i mitt första råmanus eller första lektörsutlåtandet eller första gången jag skickade in manus till förlag eller första refuseringsbrevet eller första ja:et från ett förlag eller första feedbacken från redaktören eller första gången jag fick se omslaget till boken eller att få hålla sin bok i händerna för första gången, bläddra i den. Ja, om jag kommer att våga göra det vill säga 🙂 Vi får se i veckan.

Alla dessa första gången med min lilla bok kommer jag för alltid att bära med mig och minnas extra tydligt så jag försöker omfamnar fjärilarna i magen, nervositeten, ängslan, rädslan, glädjen och förväntningarna som tumlar runt i min kropp och får mig att dansa glädjedans och skratta och bita på naglarna och gråta om vartannat. För även om det finns fler manus att skriva, att skicka till förlag och få utgivna så finns det bara en första gång.

En magisk och något surrealistisk första gång.

Ps. Om ni har vägarna förbi Fristad den 13 maj runt klockan 14.00 så är ni mer än välkomna på releasefesten för Hemligheter små 🙂 Skicka ett mejl eller gå in på Facebook för mer information och anmälan.

När orden försvinner

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Ibland kan jag uppleva att orden börjar sina. Sakta försvinner de, ett efter ett. Jag får svårt att skriva. Det flyter inte alls lika lätt och smidigt längre och jag får kämpa fram varje ord som hamnar i dokumentet.

Så har det varit ett tag nu.

Jag har suttit i timmar och redigerat men knappt tagit mig framåt. Orden som finns där inne räcker inte till för att göra texten bättre och jag blir irriterad på mig själv för att det haltar. Med Hemligheter små hade jag inte detta problemet så tidigt i processen, utan jag hann skriva råmanus och redigera flera vändor innan det slog till. Tvåan ger mig betydligt mer huvudbry tidigare i processen än vad Hemligheter små gjorde 🙂

När jag skriver råmanus eller redigerar så sjunker nämligen min läskonsumtion av böcker till nästan noll. För medan jag själv är mitt uppe i skrivprocessen har jag svårt att koncentrera mig på någon annans berättelse än min egen, det är det enda som jag tänker på. Hela tiden. Men så tar orden slut. De sinar. Och texten blir platt, saknar totalt variation.

Jag menar, när tre olika kyss scener gestaltas med nästan exakt samma ord då är det riktigt illa. För det finns ju hur många ords att använda som helst för att beskriva en kyss. Smak, lukt, känslan av den andres läppar, hur kroppen reagerar på den andres beröring osv.

Så under påskhelgen har jag fyllt på med ord. Jag har lagt undan manuset och tvingat mig själv att inte kika på det även om det kliat rejält i fingrarna och paniken lite smått kommit krypande för att inte hinna i tid till min deadline. Men jag vet att det är nödvändigt för mig att ta en paus. Att hitta orden igen. Och det gör jag genom att läsa. Och efter halva första boken lyckades jag koppla bort min egen berättelse och sjunka in i den underbara världen av en somrig romance på den svenska landsbygden. Och jag har fortsatt att plöja böcker. Tre har det blivit hittills och jag håller på med den fjärde och jag har medvetet valt att bara läsa romance böcker. Påskeromance istället för Påskekrim 🙂
Visst finns rädslan där att jag ska bli för färgad av böckerna, av att jag omedvetet ska härma dem, men samtidigt så är det i dessa böcker jag hittar min inspiration, min glädje till att skriva. Så när jag behöver fylla på med ord känns det ändå helt naturligt att det är till dessa böcker jag ska vända mig. 

Jag fäster små post-it lappar vid scener jag gillar extra mycket, vid gestaltningar som får mig att önska att jag skrivit det, vid meningar som fångar mig. Detta så att jag kan hitta tillbaka och läsa dem igen. Och igen. Tills orden rinner över.

Mina böcker är fyllda med små post-it lappar 🙂


På tisdag öppnar jag mitt manus igen och fortsätter redigeringen. Förhoppningvis med en mängd ord att använda mig av för att kunna göra texten ännu bättre.

Kan ni läsa böcker medan ni skriver/redigerar era egna manus?

Måste ju även visa denna fina bild som Jenny (det är hon som designat det fina omslaget) på förlaget lade upp på sin Instagram!

17807471_10154660157502620_422133845069228720_o

Påskfavoriter! @c_schiller @parlanskonfektyr 🐥#amatchmadeinheaven

Min fina lilla bok är tryckt ❤ Nu är det inte långt kvar och jag fick veta för några dagar sedan att den ligger uppe på både Bokus och Adlibris så att man kan bevaka den 🙂 Nu börjar det kännas på riktigt. Snart kommer den. Som jag längtar!

Låt oss prata marknadsföring: del 1

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Den senaste veckan har jag funderat mycket på det här med marknadsföringen av Hemligheter små. Jag har skrivit ner tankar och idéer på hur och vad jag kan göra för att nå ut med min lilla bok, så att folk får upp ögonen för den.

Hemligheter små ges ut i Silk serien som är en del av HarperCollins Nordics massmarknads sida, dvs. Harlequin böckerna man ser i dagligvaruhandeln. Detta gör att jag inte har en PR avdelning bakom mig utan jag kommer att få sköta all marknadsföring själv. En av fördelarna med att ges ut i Silk serien är att Hemligheter små kommer att skickas ut till alla som prenumererar på Silk, så redan där har jag ett antal läsare inom rätt målgrupp som förhoppningsvis kommer att läsa och tycka om Hemligheter små. Kanske till och med rekommendera den till andra. För det är ju det man vill uppnå, att folk pratar och rekommenderar ens bok.

Men hur når man dit då? Hur når man ut genom bruset?

Det är frågan jag ställt mig själv ett antal gånger sedan jag började skriva. Och om någon sitter på svaret så får ni väldigt gärna höra av er 🙂

20170319_143101

Spenderade söndagen med att planera inför den kommande marknadsföringen av Hemligheter små.

Orden: Om du inte syns, så finns du inte ligger det mycket i tror jag. I alla fall när det gäller att nå ut med sin bok och sitt författarskap i den stora konkurrensen som finns där ute. Och hur skrämmande det än är så är det något jag tagit fasta på när jag skrivit på min marknadsföringsplan. Ja, när jag känner mig obekväm med att göra något så gillar jag att planera och att vara förberedd. Nästan in i minsta detalj, lite svängrum måste finnas kvar för spontana saker.

Några av punkterna på min lista är följande:

  • Boka in så många signeringar som det går under veckorna efter boksläppet (först och främst i Västra Götaland, för att det är där jag bor och även i Värmland, för att det är där Hemligheter små utspelar sig)
  • Skicka ut pressmeddelande (kommer att göras ca 1 vecka innan boksläppet)
  • Ta kontakt med lokalradion (både i Västra Götaland och Värmland) och se om de kanske är intresserade att göra en intervju eller liknande.
  • Kontakta utvalda bokbloggare och se om de kan vara intresserade av att recensera boken.
  • Skapa en annons på Facebook, gärna redan när boken finns att bevaka hos diverse nätbokhandlare.
  • Var aktiv på sociala medier och posta sådant som är relevant för ditt författarskap och boken.
  • Var inte rädd för att prata om boken, med alla som visar minsta lilla tecken på att vara nyfiken. Var stolt över vad du åstadkommit.
  • Förbered en kort pitch om vad boken handlar om som du kan ta till när frågan vad den handlar om kommer, då slipper du stamma fram något osammanhängande och eventuellt tappa intresset hos den som frågade.
  • Var med på bokmässor.

Planen är att när Hemligheter små finns där ute på marknaden så ska jag göra något för boken varje dag. Ringa eller mejla om att boka in en signering, mejla tidningar och se om de är intresserade av att skriva något om mig och boken, ha en tävling på Instagram eller Facebook där man kan vinna min bok osv. Litet eller stort spelar ingen roll så länge som jag gör något varje dag.

Att nå ut med sin bok är som ett långdistanslopp tror jag och det gäller att hålla i hela vägen, ända tills man springer över mållinjen. Tills man får det där genombrottet. Så just nu laddar jag inför att startskottet ska gå och jag påbörjar mitt långdistanslopp. Hur det hela kommer att gå vet jag inte men jag kommer ge allt jag har, det kan jag lova. Och det kommer att komma en del 2 på detta ämne också. Jag måste ju hålla er uppdaterade om hur det går med min marknadsföringsplan.

Hur tänker ni om det här kring marknadsföring av er bok? Ser ni fram emot det eller är det mer en skräckblandad förtjusning som för mig?

Vad ska folk tycka?

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Min hjärna är mosig. 

När jag sitter här och skriver detta inlägg så har jag precis korrekturläst klart de sista kapitlen. I morgon bitti ska jag skicka tillbaka de få saker jag hittat i manuset till förlaget.

Tvivlet är tyvärr tillbaka. Jag försöker att inte lyssna. Jag önskar att jag kunde pausa  den här känslomässiga bergochdalbanan – bara för en liten stund så jag hinner hämta andan – som jag befunnit mig på i lite mer än två år men jag vet att än är inte denna åktur slut.

Hittills har jag bara uppfyllts av enorm lycka när jag tänkt på det, att mitt lilla manus ska bli en bok och läsas av andra men nu … nu känner jag paniken komma smygandes.

Vad ska folk tycka?

Kommer de att gilla mitt sätt att skriva, min röst, tonen, storyn, huvudkaraktärerna?

Jag vet inte. Än dröjer det några månader innan jag får svar på det.

Allt jag vet just nu är att jag är sjukt stolt över mig själv och över min lilla bok. Och oavsett hur det kommer att gå för Hemligheter små när den finns där ute för alla att se, läsa och tycka till om så har jag skrivit för mig själv. Jag har skrivit vad jag vill läsa. Och det är egentligen allt vi kan göra.