Att skriva sitt debutantporträtt

Jag hade aldrig hört talas om tidningen Svensk Bokhandels koncept ”debutantporträtt”. Först när min förläggare förklarade vad det går ut på så fattade jag att det är en ganska stor grej i bokbranschen. Eller åtminstone för debutanterna, som får skriva om (nästan) precis vad de vill och blir lästa av många i branschen för första gången. Många tidigare debutantbloggare har delat med sig av sina tankar kring detta fenomen.

Riktlinjerna från Svensk Bokhandel lyder ”Porträttet skrivs av författaren/illustratören själv som en personlig presentation av honom eller henne. Undvik cv:n, reklamtexter för boken eller annan verksamhet samt hänvisningar till hemsidor och bloggar.”

Således skrev jag ihop en text där jag försökte bjuda på mig själv och mina tankar kring att bli utgiven. Jag fick dock feedback av min förläggare Sofia att jag kanske kunde nämna boken någonstans i debutantporträttet, så jag sköt in ett par meningar om den också. För ett par veckor sedan kom sommarkatalogen ut och jag fick se porträttet i tryck. Här nedan följer texten i sin helhet.

Varning: texten kan innehålla spår av skryt.

Jag älskar folk med hybris. Allra helst vill jag att folk ska ha så gott självförtroende att det nästan gränsar till galenskap. Det är inte för att jag i något slags entreprenöriell anda tror att det går att tänka sig till framgång. Jag har faktiskt själv varit en “entreprenör”. För några år sedan drev jag ett mysigt vintagecafé tills jag insåg att det inte är så mysigt att jobba tolv timmar om dagen, sju dagar i veckan för att i slutändan knappt ha råd med hyran. Tyvärr hindrade inte den erfarenheten mig från att sätta igång nya projekt som slukar all min lediga tid. 

När coronapandemin lamslog världen bestämde jag mig för att förverkliga den livslånga drömmen att skriva en roman. Jag skulle ta en traumatisk händelse ur mitt liv och göra den till litterärt sprängstoff. Så föddes berättelsen om Doris, som tvingas hantera både en falsk drömprins i en dejtingapp och intrigerna i dokusåpan Château Amore. En vän med lika gott självförtroende som jag gick med på att ha regelbundna skrivarsamtal som vi spelade in och sedan aldrig släppte. Podden skulle ha hetat Storhetsvansinne. Eller något lika klatschigt.

I jakt på själsfränder gick jag med i en författargrupp i sociala medier där jag snart upptäckte att det fanns människor med ännu bättre självförtroende. Vissa skrev att de hade blivit antagna av alla stora förlag i Sverige, men (av oklar anledning) tackat nej. Det lades ut texter från pågående projekt som mottogs med varierande grad av entusiasm från de andra medlemmarna, något som dock inte hindrade de flitigaste postarna. 

Hittills har jag inte vågat skriva ett enda inlägg i gruppen, av rädsla för att låta skrytsam. För jag blev som synes antagen – och det på första försöket. Detta vore egentligen ett perfekt tillfälle att rikta mig till mina “haters”, som tisslat och tasslat om att jag aldrig skulle lyckas. Jag skulle kunna skriva om Jantelagen och missunnsamhet. Att i det här landet hatar vi tydligen framgång.

Men det vore lögn. 

Jag har mötts av glada tillrop, pepp från omgivningen och knappt några cyniska kommentarer. Kanske tyckte de andra deltagarna på Biskops Arnös romankurs att jag var dum i huvudet när jag under presentationsrundan meddelade att jag skrev som en dåre nätterna igenom och hade som mål att kunna leva på mitt författarskap i framtiden. Men de höll snällt tand för tunga. Att jag allt eftersom veckan led och vi läste upp våra texter för varandra blev mer och mer övertygad om att det jag hade skrivit var rent skräp må ingen av dem lastas för. 

Gott självförtroende har en märklig tendens att glida över i självhat om man är en människa med någon som helst självdistans. Jag hoppas att jag har åtminstone lite av den senare varan.  Om inte hittar ni mig i sociala medier där jag snart postar inlägg om min “resa” och berättar om mitt “succékoncept” samt säljer signerade foton av mig själv. Till högstbjudande. 

Jag är ingen debutant

ThomasEn av de allra första saker som händer efter att man har skrivit bokkontrakt första gången är att man får reda på att man skall skriva ett ”debutantporträtt”. Vad är det då? Jo, alla nya böcker skall presenteras i någon av svensk bokhandels kataloger. Min bok, Incidenten i Böhmen, kommer att dyka upp i en annons i sommarkatalogen.

Förstagångsförfattare får också en ”gratisplats”. Ungefär 300 ord och en bild för att presentera sig själv (d.v.s. inte boken som sådan). Det här är ju en kanonmöjlighet som man inte vill missa. Samtidigt ger det ju per automatik en viss prestationsångest. Dessutom med en tajt deadline. Detta eftersom katalogen sätts ganska långt i förväg.

Nu vet ni som har följt mitt bloggande att jag tycker det är lite jobbigt att skriva den här typen av ”självsäljtexter”. Dessutom är det svårt att hitta exempel på hur andra har gjort (om man inte prenumererar på tidskriften vill säga). Men den här gången hade jag en idé. Jag visste på en gång vad jag ville skriva.

Och jag var nöjd med resultatet.

Jag tyckte det blev en bra text. På riktigt.

Därför blev jag riktigt besviken när jag fick ett mail från min förläggare som sade att hon fått beskedet att jag inte räknades som debutant och därför inte hade ”rätt” till något debutantporträtt. Anledningen; att jag redan var publicerad. Det enda skönlitterära jag har publicerat är en novell i en antologi. En antologi som producerats helt ideellt…

Så, visst – jag är väl inte en debutant. Romandebutant är jag dock, så jag tänker fortsätta skriva här. Jag hoppas ni har överseende med det…

Men för att texten inte skall ha varit skriven helt förgäves tänkte jag att jag kunde dela den med er. Så nu får ni se hur jag hade tänkt presentera mig som debutant. Hoppas att ni tycker det var en ok presentation, och att någon framtida debutant kan lära sig hur man kan (eller inte) skriva ett debutantporträtt.

Författarpresentation – Thomas ÅrnfeltThomas_2

Ett golv. Vitlaserad laminat eller något i den stilen. Okej-planscher på väggarna tänker jag att det nog var. Musik från stereon, Paul Young kanske, inte otroligt alls. Ett flickrum och distinkt 80-tal. Det var där den började, drömmen om att skriva. Jag och min storasyster spånade idéer och började skissa på en historia tillsammans. Vi kom en bit på väg hon och jag.

Sedan flyttade hon. Våra vägar och planer skildes åt men skrivandet och berättandet ville aldrig släppa taget. Jag har skrivit och hittat på historier oavsett sammanhang ända sedan dess: reklamtexter, rollspelsäventyr, bakgrundshistorier till spel, artiklar om hästar, pressreleaser, noveller. Men aldrig försökt mig på att skriva en roman sedan dess. Inte på allvar i alla fall.

Tillbaka på platsen där det började efter år på andra håll. Andra stadsdelar, andra städer, andra länder. Vi är i 2011 nu. Julafton. Öppnar en present från min hustru, Stephen King’s ”On Writing”. Hade inte önskat mig den, men hon kom ihåg att jag hade pratat om den. Den glädje jag känner över den presenten blir en väckarklocka för mig. Tar mig tillbaka till det där rummet, där jag och min syster satt på golvet och skrev. Jag tänker att om jag känner så här starkt för en sådan present måste det väl ändå betyda något. Där och då bestämmer jag mig för att ta skrivandet på allvar.

Jobbar först med noveller, för att komma igång. För att jag har gjort det förut och känner mig lite trygg där. För att bevisa för mig själv att jag kan skriva på beställning. För att träna på att ta återkoppling på litterära texter och använda mig av den. Jag kommer med i en skrivgrupp där vi arbetar hårt för att förbättra varandras texter.

Ett år senare känner jag mig redo att försöka skriva något längre. Något annat har hänt också. Jag har hittat en plats jag trivs i, skrivmässigt. Flera av novellerna under den här tiden utspelar sig i en historisk miljö, men gränsar till det övernaturliga. Kanske inte alls konstigt för en utomstående, med tanke på att jag är uppfödd på Tolkien, Donaldson, diverse rollspel och dessutom har historiestudier i ryggsäcken. Men för mig var det inte helt väntat. Både fantasy och historia var ämnen jag lämnat bakom mig på vägen. Så trodde i alla fall jag.

Det är också därur som embryot till min debutroman kommer. En tanke, en bild. En idé som växer till en historia om livet och kampen mot döden – i en historisk miljö jag känner mig hemma i och med tydliga tendenser åt det övernaturliga.

Så på många sätt så har jag gått hela varvet runt på mer sätt än ett.  Nu sitter jag här igen. Tillbaka där allting började både rumsligt och själsligt. Inte exakt där jag var, men nästan på samma plats – bara med så mycket mer jag vill dela med mig av.

Mina fräknar i Svensk Bokhandels höstkatalog 2012

Jag kommer allt närmare en tryckt bok samtidigt som jag lustigt nog håller på att distansera mig till lanseringen. Kanske är det ett skydd, en mur, jag bygger upp såhär i sista minuten?

I tisdags fick jag veta av Maria Sundberg, grafisk designer på Damm förlag och formgivare av Mina fräknars bokomslag, att omslaget har varit på repron och vänt. Igår, onsdag, gick det till tryck! Och så skickade hon ett MMS som såg ut så här:
sofia hallberg mina fräknar

En rolig (och svår) sak som man får göra när man ska debutera är att skriva ett debutantporträtt till Svensk Bokhandels katalog som kommer ut tre gånger om året.  Det är den mest kompletta katalogen över bokutgivningen i Sverige. Förutom debutantporträtt innehåller katalogen artiklar om trender och tendenser samt register över alla annonserade titlar.

Jag skrev först en text som jag skickade till en författarvän. Den beskrev ”Mina fräknar” på ett bra sätt, tyckte jag. Hon svarade med vändande post: Men den ska ju handla om dig! Jaha … Det gick alltså inte att gömma sig den här gången heller.

Dagen efter satte jag mig vid datorn och skrev texten nedan på tio minuter. Försökte att inte tänka, bara göra. Tala rakt ut från hjärtat.

Jag har inte fått katalogen ännu men på http://www.svb.se/nyheter/h-stens-b-cker-r-h-r kan jag läsa att årets höstkatalog är tjockare än någonsin. Att det finns porträtt av 27 skönlitterära vuxendebutanter och 53 facklitterära, sammanlagt 80 stycken, jämfört med 51 förra året.

Så här ser min text ut:
“Allt som är jag, Sofia Hallberg, finns bakom ett genomskinligt blekt skinn. Skinnet är fullt med fräknar i olika färger och former. Detta är det första du lägger märke till när du ser mig.

När jag var liten avskydde jag mitt prickiga fodral. Jag ville vara precis lika jämnt gyllenbrun som alla andra. Nu är jag 42 år och inte längre intresserad av att se ut som vem som helst. Kanske föddes jag rent av så här av en anledning?

Min fräkniga huvudperson Karin har en avslutad examen vid Uppsala universitet, en snygg framgångsrik man och en dyrbar hörnlägenhet i Vasastan. Allt borde bara vara ljust och fint ändå har hon på vägen upp till 40 helt tappat bort sig själv. Karin sitter och tittar ut genom köksfönstret hela dagarna, när hon inte hoppar mellan sporadiska, ointressanta uppdrag hos Manpower.

Under den vita huden med miljoner prickar flyter mörkt hat omkring i blodådrorna. Pumpas runt av ett slött hjärta. När fräknarna en dag tar form, bildar bokstäver och ord som skapar innebörd och betydelse börjar det slå allt snabbare. Till slut dunkar det som om någon knackar hårdhänt och beslutsamt där inne. Ilskan som sovit i många år har vaknat till liv, bubblar, pyser och kommer upp till ytan. En inre resa påbörjas där Karin tar fasta på det enda hon har som hon upplever gör henne unik, fräknarna på huden.

Lika besatt som Karin blir över bokstäverna hon hittar och försöker tolka, lika maniskt skrev jag ”Mina fräknar”. Man brukar säga att alla människor bär på minst en historia. Karin bär sin på huden och hon tvingade till sig mina händer för att få den nedskriven. Jag hade inget val. Hon lämnade mig inte ifred förrän sista punkten var satt. Nu blir hennes historia även din.

Jag trodde länge att jag var en sökare; ständigt rastlös, letandes efter något bättre, djupare, mer meningsfullt i livet. Jag letade bland religioner, i olika länder och vitt skilda yrken. Men mest av allt letade jag i kärleken. Nu förstår jag att jag hade fel. Jag är ingen sökare jag är en finnare. Svaren fanns precis framför mig, på min egen hud. Jag behövde bara snurra 360 grader under 40 år för att upptäcka att det jag hatade mest som barn i själva verket är min främsta tillgång. Fräknarna på huden har gjort mig till författare. Det största och finaste man kan bli här i livet. Nu har jag landat i kropp och själ.”

Vad tror du? Duger den?

Nu är det midsommar. Vad snabbt tiden går! Har du några planer? Själv kommer jag att fira den på västkusten med sill, jordgubbar, små grodorna och allt annat som hör till. Regna bäst det vill!
Jag vill önska dig den bästa, bästa och gladaste midsommar någonsin! Vi möts igen på andra sidan nubben.

Kram från Sofia

Point of no return

Så var det gjort. Packat och klart, ihopmonterat, polletterat, stämplat och ivägskickat. Gå på djupet har gått till tryck, och det går inte att ändra på.

Bara för det blir man såklart orolig. Fastän man alldeles nyss var övertygad om att allt var fullständigt genomlyst, röntgat och bearbetat ner till tarmluddnivå, blir man orolig.

Den där trettioprocentiga manuskortningen, visst drabbade den bara dödkött och inte några viktiga händelser? Den skar inte av händelseförloppet till obegriplighet, väl? Visst har den där mittfältarens namn ändrats på alla ställen, inte bara i del tre? Och hur var det med de där felplacerade interpunktionstecknen, de märkliga avstavningarna och den där oavslutade meningen – upptäckte vi dem verkligen i de ynkliga två korrekturvändorna?

Kalla Kulor är ett mycket litet förlag, och då får man göra mycket själv. Den sista korrekturvändan svarade jag för själv. Jag är ingen professionell korrekturläsare, och visst är det väl så som alla säger, att det är mycket svårare att upptäcka sina egna fel än andras?

Manuset har legat där länge – det var elva månader sedan jag blev antagen. Det borde verkligen ha funnits tid till att fixa till allt. Och fram till i förrgår trodde jag att det var gjort. Nu, när det inte går att ändra mer, är jag inte så säker längre.

Kanske är det något för min terapeut att bita i. Kanske är det bara en slags ovana vid långa deadlines.

Korta deadlines är jag van vid. Dem kan jag hantera. Som den gången jag var i Visby och läste poesi för gymnasieelever, och upptäckte ett brådskande sms från min förläggare:

”Sorry, du måste fixa ett debutantporträtt till Svensk Bokhandel nu. Kolla på svb.se för inspiration. Har blandat ihop två deadlines och det måste bli klart idag.”

Jag hade aldrig sett ett debutantporträtt förr. Men vad gör man? Ber att få låna en lärares dator, letar upp ett gäng debutantporträtt och skriver ut dem. Gotlandsbåten tar drygt tre timmar på sig att komma fram till Nynäshamn. En flottig burgare, en cola och fram med laptopen – till all lycka var den med ner eftersom den behövdes för ett föredrag om estradpoesins historia och utveckling. Fanns ingen tid att noja över kvalitet, inget utrymme att fundera över var man skulle börja, om det skulle bli bra och så vidare. Bara att kavla upp ärmarna och köra.

Tre timmar senare lade M/S Visby till i hamnen i Nynäs. Samtidigt fällde jag ihop datorn. Det här debutantporträttet var klart. Bra? Jag vet inte. Hade jag gjort bättre ifrån mig om jag haft en månad på mig? Antagligen inte. Korta deadlines is the shit, helt enkelt. Sätt mig under press och jag ska prestera. Det hör man ju. Press-tera.

Men med långa deadlines är det svårare. Ju längre tid man har på sig, desto segare blir det. Då blir det inte tillräckligt bråttom, och det som inte är tillräckligt bråttom blir av någon anledning inte heller tillräckligt viktigt. Ungefär som att man alltid missar bussen som går från gatan här nedanför, men man missar aldrig flyget till Athen. Eller som att den som har närmast till jobbet alltid kommer sist.

Man filade lite. Och sen gjorde man om det. Och så gjorde nån annan nånting, och så filade man igen. Och sen sa vi ”Nu är det klart”, och då var det det.

Och nu gick den precis, den långa deadlinen. Min debutroman befinner sig i limbo i Falun, och när den kommer därifrån kommer den att vara en riktig bok.

Mest av allt kommer det att kännas väldigt skönt. Men en liten känsla av pinsamhet lär ändå infinna sig. Att vi inte kunde upptäcka det där skämmiga felet, trots att vi hade så mycket tid!

/Marcus

PS. Ni vill se omslaget också, eller hur? Här är det!

Att skriva ett debutantporträtt

Här hemma har vi under många år haft tidningen Svensk bokhandel. För ni som inte sett tidningen utkommer den med tre tjocka katalognummer om året där praktiskt taget alla årets debutanter finns med. Bild och självbiografisk text på tretusen tecken inklusive blanksteg.

Varje debutant får precis likadant: en helsida. Varenda en. Debutanter från det minsta barnboksförlaget får lika mycket uppmärksamhet som de från det största vuxenförlaget. SvBs debutantporträtt är utan tvekan bokbranschens mest demokratiska förstaboksinstitution. De läses av bibliotekarier, bokhandlare, kulturjournalister, agenter, översättare och andra bokintresserade. Porträtten skrivs av de väldigt få som lyckas bli antagna. Varje debutant borde med andra ord göra allt han eller hon kan för att skriva ett enastående intressant debutantporträtt.

Men så är sällan fallet.

Debutantporträtten kan delas in i några få kategorier: 1) Jag har alltid skrivit så det är inte så konstigt det här egentligen; 2) Hoppsan! Jag hade väl aldrig trott att jag skulle skriva en bok; 3) Avdelning oredigerad baksidestext; 4) Jag vill inte slösa tid på att skriva det här men förlaget sa att jag var tvungen och nu ska du tvingas läsa; och 5) Meningen med flapanga är måhända att kruxa mådanda vid varje tillstymning samt belända bröckiga åminderna men aldrig näverbässer…. Ja några är nästintill obegripliga (eller så är det bara min svenska som inte räcker till).

Men hur ska jag skriva mitt debutantporträtt? Det är inte utan att jag får lite prestationsångest.

Inte hjälper det att jag råkar veta att Kalles debutantporträtt av en del anses vara ett av tidernas bästa.

Iskuber och glasrutor: att debutantplåtas

Hej Augustin och Kalle,

I höstas när jag blev fotograferad inför mitt debutantportätt, stod jag och frös och tänkte på iskuber.

En skrivarkompis till mig i Philadelphia, som jobbar som kameraman, berättade för mig en gång om en reklamfilmning han gjort. Tagningen gjordes utomhus:

“The director had ice cubes, but the actress said it was so cold she didn’t need them.”
“Ice cubes? Why?”
“Actresses use ’em to make themselves look, uh, sexier. See?  But she said she was already so cold, her nipples could cut glass, man!”

Ett decenniums ensamskrivande senare stod jag framför en kamera i Stockholm och frös och tänkte på iskuber och glas. Det skulle se ut som en höstbild trots att det var nästan vinter. Var detta begynnande författarfåfänga?

När jag blev antagen frågade min förläggare mig vilken slags författare jag ville vara inför allmänheten; spontant sa jag: Inte som Stieg Larsson. Men jag tänkte på honom då, på bilden som Britt-Marie Trensmar tog av honom strax innan han dog: han lutar sig framåt, han ler generat. Vad tänkte han? Hur trodde han att hans liv som författare skulle bli? Jag tänkte på en bild jag sett på Camilla Läckberg där hon ligger i badkaret nerbäddad i badskum. Jag tänkte på reklampelaren från förra sommaren med Jan Guillou i badbrallor. Var det här första steget? Skulle det sluta med mig i badbrallor, mitt i vintern, med iskuber och en glasruta och en fotograf? En pappa med barnvagn gick förbi. Ursäkta, tänkte jag. Ursäkta att jag skrivit en bok och blockerar trottoaren.

Och medan fotografen dirigerade tänkte jag även på dig, Augustin, som jag hade träffat för första gången på Bokmässan. Jag tänkte, ”I was a fool at his party, I stood like an idiot in the corner. He said I should come to lunch sometime. Everybody in Sweden says stuff like that, but he’ll never invite me. Never.

Men det gjorde du. Några veckor senare blev det dagens rätt i din personalmatsal; och det blev dagen då allting gick rätt. Efter tio år i Sverige hittade jag hem — äntligen ett skrivarhem — i samtalet med dig. Senare blev det än mer så när Kalle kom med i bilden. Och bloggen! Inte anade jag då hur mycket den skulle komma att betyda. Inte anade jag att trots våra olika förlag, olika bakgrund, olika böcker skulle vi ha så mycket gemensamt. Och inte förstår jag hur andra debutanter härdar ut ensamma – Författarförbundet är bara till för de som gett ut två böcker. Men det är kanske debutanterna som är mest utsatta, mest i behov av gemenskap.

När jag blev plåtad tänkte jag på hur stressad jag kände mig. På hur det ibland knep till i bröstet. Stieg Larsson – med tre debutböcker framför sig — måste ha känt sig tre gånger så stressad.

Jag tänkte på iskuberna.