Ann Syréhn Tomašević om perspektiv efter debuten

Ann Syréhn Tomašević debuterade i maj med romanen Glas och aska, som utkom på Albert Bonniers förlag. Hon undervisar i litterär gestaltning men inspireras själv av film.

 

”Det är tre saker som gör din romandebut särskilt intressant: först att du har skrivit en bra bok, sedan att den ges ut på Sveriges största förlag och till sist din ålder. En sen debut är alltid spännande.” Så sa han, journalisten som intervjuade mig. Jaså, tänkte jag. I min enfald hade jag trott att det var ett kriterium som gällde för en bok, nämligen hur bra den är. (Nej, nu ljuger jag – jag vet ju att det i denna krassa värld också handlar om att sälja stort och snabbt.) Men jag ska inte sticka under stol med hur fantastiskt det kändes att bli uppringd av en förläggare på Albert Bonniers förlag och få höra: ”Vi vill ge ut din bok.”

Debut. Jag säger ordet för mig själv. Av franskans début som betyder början. En början på något, förhoppningsvis en författarbana, lång eller kort. Inte nödvändigtvis något som sker i början av livet alltså, ändå förknippas ordet ofta med ungdom. När jag själv för första gången skickade in ett manus var jag gott och väl över 50, sedan dröjde det ytterligare ett antal år innan Glas och aska med sina 539 sidor låg färdig på bokhandelsdiskarna. Nåväl, nu är jag äntligen i mål. Det har tagit lång tid att arbeta med detta romanbygge, att skriva och göra research, men det har också varit en resa som är en belöning i sig.

För att återgå till detta med att bli intervjuad (åtminstone för mig en helt ny erfarenhet), så plockas gärna yrket fram bland de knapphändiga faktauppgifter som finns om debutanten. Jag är lärare. I mer än en tidningsrecension har man gjort en koppling mellan mitt arbete och mitt skrivande. Det är förmodligen helt naturligt. Men i mitt stilla sinne kan jag inte låta bli att undra: om jag haft ett annat yrke, säg biljettkontrollant på Öresundstågen, eller kirurg, kranförare, cellist i en symfoniorkester, vad hade det då sagt om mitt författande? Min poäng är naturligtvis att varje författare bör bedömas i sin egen rätt, även om man ibland kan dra växlar på sina yrkeskunskaper.

Jag har undervisat på gymnasiet i litterär gestaltning och på högstadiet i något som kallades skapande skrivande, men som i praktiken var samma sak: att lära sig hur man beskriver ett skeende genom att gestalta i stället för att referera. Först vill jag säga att jag tycker bättre om termen Skapande skrivande än Litterär gestaltning, som låter märkvärdigare än det är. Att arbeta med andra människors skrivande är en grannlaga uppgift; vi vet alla hur sårbara vi är när andra börjar peta i våra texter, hur rädslan kan krypa under skinnet på en inför att bli bedömd. En intervjufråga som jag fått, och som jag gillade för att den träffade så rätt, löd: ”Mycket i din bok känns filmiskt, ser du scenerna framför dig när du skriver?” Svaret är ja. Jag är en bildmänniska. Jag måste se människorna, höra dem tala, se hur de rör sig i ett rum, höra ljuden i bakgrunden för att kunna berätta. I min undervisning har jag försökt få eleverna att se sina karaktärer. Film, detta underbara episka medium, har varit min referens till mycket skrivande i klassrummet.

För flera år sedan, och innan jag gick på Lunds universitets författarskola, anmälde jag mig till en brevkurs i Creative Writing. Kursen bestod huvudsakligen i att författa texter av typen veckotidningsnoveller och innehöll bl a råd om att undvika långa meningar, tillsammans med ett rekommenderat maxantal ord per mening. Jag slutade efter en tid då jag tyckte att min mentor var sämre skribent än jag själv (vilket jag skäms lite för så här i efterhand) och att kursen inte hade något att tillföra mitt skrivande. Avgiften var inte helt bortkastad, det fanns saker som jag haft nytta av senare. Men ingen talade om att se något i texten.

Ann Syréhn Tomašević

Vad vet väl såna som vi?

En N. S. har i det senaste numret av Svensk Bokhandel uppmärksammat Debutantbloggen med en förklenande mening. (Finns ”tyvärr” inte på nätet.) Vi påstås vara ”författare som ännu inte debuterat som berättar om hur det är att vara författare”, i syfte att ”skapa uppmärksamhet så tidigt som möjligt”. Den skarpskurne herr S. tolkar vår existens som ett tydligt exempel på hur man i bokbranschen numera talar om ”var man skriver, på vilka tangentbord man skriver och hur man gör PR… ja, man talar om allt utom själva texten”. Allt detta, menar herr S., är ett tecken på att vi som befolkning, ack och ve, inte är intresserade av Litteratur längre, utan bara av Böcker.

Vi måste erkänna att vi är en smula förvånande.

För det första verkar inte N. S. ha förstått det här med bloggar. Debutantbloggen är vare sig den första eller den sista blogg som skriver om livet runt omkring. Vi skriver om ångest och drömmar, om refuserings- och antagningsbrev, om skrivkramp, självhat, recensioner och releasefester. Inte för att det är vad vi bryr oss mest om, utan för att det är delar av livet som debutant.

Att Kevin Frato en gång skrev om sitt tangentbord betyder inte att han är oförmögen att resonera om svenska som andraspråk (”själva texten”). Att Christin Ljungqvist berättar om skrivarlinjen betyder inte att hon aldrig i livet kan tänka sig att berätta om innehållet i sin text. Självfallet tar vi alla chanser vi får att prata om texten – det är ju den som gör oss till förf… förlåt, debutanter! Och detta borde alla som har hästarna hemma begripa.

Men hur mycket vi än brinner för att berätta om sanndrömmar och avbytarbänkar, kommer vi inte att göra det på bloggen. Bloggen är till för att dela med oss av magont, drömmar, förlagscirkusen och allt annat som hör det av bokbranschen så hypade debutåret till. ”Själva texten” kommer vi att prata om någon annanstans – och den som likt N.S. är sugen på att lyssna på det, behöver bara hålla sig à jour med Debutantbloggen för att få reda på var vi ska göra det.

För det andra förefaller N. S. ha missat första ledet i Debutantbloggens namn. D-e-b-u-t-a-n-t. Japp, det betyder det du tror att det betyder: någon som gör något för första gången. Det är det vi skriver om. Vi har aldrig utgett oss för att ha Björn Ranelids produktivitet, Kerstin Ekmans litterära kvalitet eller PO Enqvists CV. Ej heller har vi någon PR-plan för att driva maximum awareness through the line, eller hur PR-människorna nu skulle ha sagt det.

I själva verket gör vi något rätt opretentiöst. Vi skriver om hur det är att debutera, därför att vi tror att det finns någon som kan tänkas vilja läsa om det. Och för att vi själva gillade att läsa om det förra året när Augustin, Kevin och Kalle rapporterade från författarbranschens första front.

Klagomålet om Litteratur och Böcker är i och för sig en gammal klassiker, och även om vi i våra mörkaste stunder misstänker att det delvis handlar om genreelitism (deckare are bad, mmmkay?) kan vi nog i någon utsträckning hålla med. Men hallå, forumet? Den svenska bokindustrins branschorgan! Är det verkligen rätt ställe att beklaga sig över den fallerade höglitteraturen?

Uppenbarligen tycker inte N. S. något vidare om att såna som vi får uppmärksamhet. Frågan som blir hängande i luften är varför han då ger oss denna uppmärksamhet.

Marcus Priftis, Nene Ormes och Christin Ljungqvist
Debutantbloggare 2010

PS. För att skydda Nils Svenssons verkliga identitet har vi här bara använt oss av hans initialer.

Augustin: Inför Bokmässan (II)

Hej Kevin och Kalle,

Bok- och bibliotek 2009Vi debutanter solar oss i glansen av att ha uträttat något svårt. Det finns dock en plats i Sverige där du inte är särskilt unik om du har publicerat en bok – på Bokmässan.

Jag har förstått att somliga förläggare avråder debutanter från att besöka Bokmässan,  för en debutant kan det vara tungt att inte bli sedd.

De tror att vi knäcks av att kliva mellan kilometerhöga staplar av andras bästsäljare alltmedan montrarna ekar av rösterna från miljonsäljande författare med egon som kräver mer syre än vad som ryms i mässhall C.

Därför är det extra roligt att Bokmässan skapat ett utrymme åt oss debutanter i ett stort seminarium. Debutantens roll har förändrats och jag är tacksam över att få vara med om den förnyelsen.

Och nu står vi inför det vanliga dilemmat: ska vi prata om det vi vill prata om eller det vi tror att publiken vill höra? Kan det vara samma sak? Och om det inte är det, vad ska vi göra då?

Jag tror att det kommer människor som är som vi var för några år sedan; outgivna, hårt arbetande skribenter, som hoppas bli antagna, och vill veta hur man gör. Och då vill jag gärna hjälpa dem; jag tänker att sådana råd kanske vi skulle kunna ge utifrån våra olika erfarenheter.

/Augustin

Emma om sin releasefest

I förgrunden SVT:s litteraturkritiker Magnus Utvik och Emmas förläggare Nina Wadensjö. Foto: Augustin Erba

I förgrunden SVT:s litteraturkritiker Magnus Utvik och Emmas förläggare Nina Wadensjö. Foto: Augustin Erba

Kära debutantkollegor!
Alla borde ha en releasefest! Även om man inte ska ge ut en bok eller släppa en skiva borde man få ha en ordentlig fest. Efter releasefesten för min bok ”Och allt är förvridet” tycker jag att fester är ett primärbehov.
Eller i alla fall en mänsklig rättighet.

Att ha en releasefest är ungefär som att gifta sig med sig själv. Man bjuder alla man tycker om. Man ser människor från jobb, skrivarkurser, skolor, familjen, släkten och barndomen samlas under ett tak (fyllt av ballonger) och umgås med varandra. Alla är glada. Det är kärlek i luften.

Eller så är det kanske som att få vara med på sin egen begravning. Det hålls tal om ens allra bästa och lite smådåliga sidor, känslor blottas, folk rörs till tårar (alltså inte bara jag) och man vågar säga det där man aldrig har sagt förut. Också den enorma mängden blommor jag fick påminner mer om en begravning än ett bröllop. Det kan inte finnas så många blommor ens i en Inter Flora-butik.

Men releasefester kan också vara ett sorts dop. På eftermiddagen var jag ingen särskild. 90 gäster, 300 ballonger, 150 varmkorvar och oklart antal sålda böcker senare är jag en författare. Det tar ett tag att smälta. Nu släpper allt som jag har laddat för under ett helt år. Inom några dagar finns boken i handeln och snart kommer recensioner både från kritiker och vanliga läsare. Det kan jag inte göra något åt.

Boken är släppt, den är inte bara min nu. Men jag har inte tänkt på att alla mina vänner ska läsa boken. Och deras reaktioner kan jag inte bortförklara. Vad de tycker om boken bryr jag mig faktiskt mycket om.
Det är stort att debutera. Det går en inte obemärkt förbi. Det krävs en fest för att markera förändringen. Och nu är jag gift med mig själv, döpt av Alfabeta, och alldeles levande begravd.

Det var allt som jag någonsin hade drömt om.

/Emma

Välkommen till förlossningen

Hej debutantkolleger,

När jag och min fru blev gravida tacklade jag den nya situationen genom att läsa allt jag kunde om ämnet. (Jag har skrivit om det i den här texten.) Genom kunskap så skapade jag en känsla av att ha kontroll.

Under vår första graviditet kunde jag bli väckt mitt i natten och ändå veta vilken dag i graviditeten vi var i. Under vår andra graviditet kunde jag knappt hålla reda på vilken månad vi var i.
Under den första graviditeten kändes det som om graviditeten var hela världen. Ett omfattande uppbyggnadsarbete inför förlossningen som var den naturliga slutpunkten.
Nu har jag förstått att graviditeten var en parentes, början på ett livslångt engagemang; uppvärmningen inför ett maratonlopp.

När jag om två veckor ska debutera är det flera som säger att det är som att föda barn. Din unge ska ut i världen och visas upp.
”Du kan inte längre ha kontroll på hur det går för ditt stackars barn”, sa en rutinerad författare till mig.

I natt, när jag inte kunde sova, låg jag och försökte intala mig att en debut är en graviditet. Den har en känsla av riktning, men det är bara början.

/Augustin

Gästdebutant från ’08: Erik Helmerson

Hej kära debutanter,
Här kommer några tankar från en debutant ’08 till er som är debutanter ’09:

För ett år sedan debuterade jag med ‘Blixthalka’, en roman om Erik, Lotta och Island. Om två människor som försöker hitta var sitt sätt att inte vara ung längre och om ett land som förhäxade mig omedelbart från den stund då det tog emot mig med en käftsmäll i form av en snöstorm som hämtat sin styrka ur Atlantens alla drunknade sjömän.

En bokdebut är förstås inte en isolerad händelse, det är en samling av många ögonblick som håller varandra i handen i en vindlande ringdans. Jag skickade in mitt manus, mitt sjätte eller kanske sjunde under en period av tjugo år. Inget nytt där. Allt som sedan hände var däremot helt unikt, och varje enskild detalj sitter runristad i mitt minne:

En förläggare ringde och sa att det fanns chans till utgivning men att han måste höra med ytterligare en person. Förläggaren ringde igen och sa att Norstedts ville ge ut min bok. Förläggaren och jag satt ner och diskuterade min text (det var sannerligen unikt, den diskussion förlagen tidigare haft om mina texter brukade förmodligen handla om huruvida de skulle elda upp dem direkt eller först kollektivt skratta ut dem.) Min bok blev beställningsbar på nätet, den dök upp i förlagets vårkatalog. Jag fick korrektur på texten. Jag fick min färdiga bok i handen – och den var fin. Den var som jag ville ha den. Jag grät på Riddarholmen med min bok i handen, solen sken på mig och ‘Blixthalka’, min bok om två själar på en taggig vulkanö.

Varenda en av dessa händelser kvalar var för sig in på min lista av det bästa som någonsin hänt mig. Inte tiobästalistan, kanske. Men definitivt hundra.

Nu var det recensioner. Jag jobbar själv med att skriva vad jag tycker om skapade verk, så jag vet vad som utmärker en kritiker: Hon är sällan orättvis, men får hon minsta chans att vara elak är hon det gärna med frisk entusiasm. Men jag hittade ett förhållningssätt som var fruktbart för mig och som jag gärna delar med mig av:

Jag såg mig som en fotbollsspelare som fick debutera i landslaget. Han kommer in på Råsunda, Nationalarenan, och han har Sveriges gula tröja på sig. Det kanske inte är VM-final, och kanske han blir utbytt i 63:e minuten – men han är där, på gräset, i tröjan.

Dagen efter läser han tidningen. Där har en äldre, alkoholiserad man tänkt nu jävlar och vässat sin penna: ”Helmersons debut gjorde ingen åskådare glad. Han passade mest i sidled och höll flera gånger på att ställa till det för det egna försvaret.”

Jaha. So what? Jag blev uttagen. Jag spelade för fucking Sverige. Varför ska jag låta min parad regnas av ett Råsundafetto med ischias och villaamorteringar?

Det visade sig att min parad höll sig torr. Jag fick fina recensioner. Nu lutade jag mig tillbaka och inväntade världsdominansen. Förlaget försökte svalka av mig: ”Räkna inte med intervjuförfrågningar, boksigneringar, pocketutgåvor och litterära priser, det är ytterst få ickekända bokdebutanter som bryter igenom” – så det är klart att jag blev förvånad till chockgränsen när varken intervjuförfrågningar, signeringar, pocket eller priser dök upp.

I alla fall inte i besvärande mängd. Jag har gett intervjuer – men inte fler än en handfull. Jag har signerat böcker, flera gånger till och med (ärligt talat två gånger, den ena på min releasefest). Jag har fått… nej, jag har inte fått någon pocketutgåva eller några litterära priser. Det blev inte så den här gången.

 

Det blev inte så att ‘Blixthalka’ blev den nya ‘Ett öga rött‘. Jag har inte kunnat lägga några massiva royalties på en skrivarlya i Antibes – faktiskt inte ens i Akureyri. Svenska Akademien har inte försynt hört sig för om hur mina torsdagar ser ut. Men damn att jag ska känna någon besvikelse. Damn it to hell!

Jag är utgiven författare. På ett av de två stora förlagen. Jag har en förläggare som stöttar mig och diskuterar min nya text med mig. Jag kan se min bok på bibliotek, i boklådor och på nätet. Jag kan säga till människor att jag är författare och berätta om min bok när de frågar vad jag gett ut. Under tjugo år som opublicerad såg jag allt detta som privilegier av en ofattbar dignitet, som en burfågel ser på flyttsträcken utanför fönstret.

Nu reviderar jag min andra roman och minns med varmt hjärta den tid för ett år sedan då ‘Blixthalka‘ var uppe och dansade på scenen. Det blev en kort dans, men en intensiv och en vacker. Jag gläder mig åt det lilla – som sannerligen inte är så lite.

Jag är författare nu.

/Erik Helmerson

 

Gästdebutant: Sara Paborn

Hej debutantkollegor,

Jag har alltid trott att man blir lite mer osårbar när man gett ut en roman, att man då kan finna styrka i att man i alla fall har blivit publicerad, att en skyddande hinna ska lägga sig tillrätta över en och fördjupa ens blick så att man kan överse med travligheter och småsmaker.

När jag skrev min bok ”Släktfeber” gick jag omkring i ett slags rus med min heliga sten i fickan: ”Jag har något på gång här, vänta bara ”. Jag visste inte om den någonsin skulle bli klar eller utgiven. Jag hade sagt upp mig och sålt sommarstugan för att ha råd att försörja mig och mina barn. Ändå kände jag mig mer omhuldad av styrka och mod och jag gjort tidigare. Jag bars av något outgrundligt. Varje kväll somnade jag med ett slags trots mot allt och alla. Jag var min egen bästa vän i beslutet att skriva och i övertygelsen om att jag hade något originellt, en egen ton, en egen historia, en gåva.

Men när min roman äntligen kom ut, var det som om det där skyddande skynket drogs bort från mig. Jag blev en helt vanlig människa igen, sårbar och ömklig. När de första fina recensionerna började komma, blev jag glad med inte så överlycklig som jag föreställt mig att jag skulle bli. Boken var liksom inte min längre, den hade drivit iväg mot andras horisonter. Den tillhörde andra. Det var en märklig upplevelse. Kanske var det så enkelt som att den inte behövde mig längre.
När jag fick min första riktigt elaka recension, blev jag ändå, typiskt nog, mycket mer förödmjukad än vad jag blivit glad över alla de fina. Se där! Mänsklighetens hopplösa lott.
Jag hade förberett mig på dåliga recensioner, men inte på ren elakhet om hur jag verkar vara som person och framstod i andras intervjuer.

Vad kan man säga om att skriva en debut? Det är ofattbart svårt att skriva. Själv hade jag ingen aning om vad min bok skulle komma att handla om. Jag hade en känsla i kroppen, en stämning. Sedan satte jag igång att gräva i ena änden utan att veta var jag skulle komma ut. Mer än någonsin känner jag att jag vill prat med andra skrivande människor, om hur de gör och hur de tänker om sin glädje eller uteblivna glädje över sin debut. Hur känner ni?
/Sara

Iskuber och glasrutor: att debutantplåtas

Hej Augustin och Kalle,

I höstas när jag blev fotograferad inför mitt debutantportätt, stod jag och frös och tänkte på iskuber.

En skrivarkompis till mig i Philadelphia, som jobbar som kameraman, berättade för mig en gång om en reklamfilmning han gjort. Tagningen gjordes utomhus:

“The director had ice cubes, but the actress said it was so cold she didn’t need them.”
“Ice cubes? Why?”
“Actresses use ’em to make themselves look, uh, sexier. See?  But she said she was already so cold, her nipples could cut glass, man!”

Ett decenniums ensamskrivande senare stod jag framför en kamera i Stockholm och frös och tänkte på iskuber och glas. Det skulle se ut som en höstbild trots att det var nästan vinter. Var detta begynnande författarfåfänga?

När jag blev antagen frågade min förläggare mig vilken slags författare jag ville vara inför allmänheten; spontant sa jag: Inte som Stieg Larsson. Men jag tänkte på honom då, på bilden som Britt-Marie Trensmar tog av honom strax innan han dog: han lutar sig framåt, han ler generat. Vad tänkte han? Hur trodde han att hans liv som författare skulle bli? Jag tänkte på en bild jag sett på Camilla Läckberg där hon ligger i badkaret nerbäddad i badskum. Jag tänkte på reklampelaren från förra sommaren med Jan Guillou i badbrallor. Var det här första steget? Skulle det sluta med mig i badbrallor, mitt i vintern, med iskuber och en glasruta och en fotograf? En pappa med barnvagn gick förbi. Ursäkta, tänkte jag. Ursäkta att jag skrivit en bok och blockerar trottoaren.

Och medan fotografen dirigerade tänkte jag även på dig, Augustin, som jag hade träffat för första gången på Bokmässan. Jag tänkte, ”I was a fool at his party, I stood like an idiot in the corner. He said I should come to lunch sometime. Everybody in Sweden says stuff like that, but he’ll never invite me. Never.

Men det gjorde du. Några veckor senare blev det dagens rätt i din personalmatsal; och det blev dagen då allting gick rätt. Efter tio år i Sverige hittade jag hem — äntligen ett skrivarhem — i samtalet med dig. Senare blev det än mer så när Kalle kom med i bilden. Och bloggen! Inte anade jag då hur mycket den skulle komma att betyda. Inte anade jag att trots våra olika förlag, olika bakgrund, olika böcker skulle vi ha så mycket gemensamt. Och inte förstår jag hur andra debutanter härdar ut ensamma – Författarförbundet är bara till för de som gett ut två böcker. Men det är kanske debutanterna som är mest utsatta, mest i behov av gemenskap.

När jag blev plåtad tänkte jag på hur stressad jag kände mig. På hur det ibland knep till i bröstet. Stieg Larsson – med tre debutböcker framför sig — måste ha känt sig tre gånger så stressad.

Jag tänkte på iskuberna.

Herrejävlar vilken månad

För en månad sedan var jag outgiven, orecenserad, ointervjuad och obloggad. Det är jag inte nu. Jag har kapat alla o:n, och jag har fan i mig gjort det med råge. 

Det första o:et som rök var det som står framför bloggad. Debutantbloggen har varit ett terapiverktyg, ett nöje och en varm hand att hålla i. Här har ångesten kanske inte botats, men i alla fall lindrats. Bloggen har varit en stor hög med bomull att falla ner i.   

I sådär en tre veckor lullade jag på. Skrev lite här. Fick ett och annat mejl från förlaget:

”Det ser bra ut.”

”Det blir nachos på releasefesten.”

”Han som ska intervjua dig på scen är magsjuk.”

Jag hade, som jag skrivit tidigare, ett upphöjt lugn i mig. Som fick ett abrupt slut i och med releasefesten. För om jag inte sagt det tidigare (det har jag, jag vet, men jag vill gärna säga det igen) så var det en av de absolut bästa kvällarna i mitt liv. I stort sett alla jag kände var där. Och deras vänner var där. Min familj var där. Mina släktingar var där. Alla hade trevligt. Jag var i centrum. Jag fick presenter, gratulationer, ovationer och skrivkramp av alla dedikationer. Ljuvligt.

Och sen! Intervjuer! Jag har fått prata mig varm om min bok. I SVT, P3, Aftonbladet (kommer på söndag), Metro, nån liten enkätgrej i DN, lokaltidningen i min hemort. Befrielsen över att få svara på frågor om mig själv efter 15 år som journalist är obeskrivlig. Som att trycka på en knapp: visa mig en mikrofon och jag pratar tills den rostar. Det här ska jag skriva mer om vid ett senare tillfälle.  

Sen kom RECENSIONERNA. Jag sov väldigt få timmar den natten och jag trodde jag skulle bli helt bortom mina sinnen av bitterhet över de sågningar jag visste skulle komma. Men det var helt uthärdligt. Det var faktiskt det. Jag höll med om mycket av invändningarna, även om vissa lämnade en aningens sur eftersmak (hej Aftonbladet). Andra gjorde mig helt överlycklig (hej Expressen och Arbetarbladet!).

Och nu är det över. Som alltid när något omvälvande och stort händer, infinner sig en viss tomhet efteråt. Så det är lite tomt nu.

Men samtidigt alldeles … alldeles … underbart.

/Kalle

En månad i kris

Hej Kalle och Kevin,

När flygplanet gungade till blev jag svettig i handflatorna. Jag har inte varit flygrädd på åratal, men i söndags kom allt tillbaka. Det skramlande ljudet från motorerna dämpades av de hörselskydd jag har på mig när jag flyger.

Flygvärdinnorna serverade te med leenden.

Vi tre har bloggat tillsammans vår första månad av tolv, och jag märker hur mina tankar upptas av hur ni har det och vad ni har skrivit. Det är inte länge sedan vi med trevande steg klev in i 2009. Vårt debutantår.

Jag trodde att det skulle bli bra att vi tog sällskap på färden, men det som nu har inträffat kunde jag inte föreställa mig.

Jag anade inte att Kalles bok skulle dominera blogosfären.

Jag anade inte att jag skulle bli så stärkt av att läsa om Kevins väg till publicering.

Jag anade inte att så många skulle höra av sig till mig om den text jag skrev om min pappa.

Och jag kunde inte ana att min fru och din fru, Kevin, skulle finna varandra, inte bara på Kalles releasefest, utan också här på bloggen.

Tre debutanter i ett ensamt yrke har blivit ett sällskap, och denna månad, den månad då en författare intog världens viktigaste arbete, har vi rest tillsammans och vi har rest väl.

Flygplanet landade tryggt.

/Augustin

Hej K&K..tack själva

…det var befriande att få prata ut. Jag gör så som vi kom överens om: jag ska prata med några andra -09-debutanter och höra om de har lust att skriva ett gästinlägg om glädjen eller ångesten över att debutera.
Jag tycker också att om det är någon av årets skönlitterära debutanter som hör av sig till oss på eget initiativ med en sån text så lägger vi ut den.

Det kändes som att du samlar dig, Kalle. Det var ett högtidligt ögonblick att för första gången få hålla din bok i handen. Där, mellan tallriken med tapenade och tekopparna, stod tiden still i ditt kök.
Jag är stolt över att få vara med.
/Augustin

Debutantblues (att sluta vara outsider)

Augustin och Kalle,

Den amerikanske författaren David Foster Wallace tog nyligen sitt eget liv, det sägs att han var deprimerad. På sistone har jag själv börjat deppa över skrivandet, är debuten första steget till att måla in mig själv i ett hörn? Jag går och skriver på en ny roman och en röst retar: your last one was better, your last one was better! Dessutom längtar jag tillbaka till känslan av att vara outsider, samtidigt som jag inte har lust att återvända dit. Ibland känner jag mig övergiven, av vad vet jag ej; kanske är det jag som nu överger mitt yngre, mer naiva skrivarsjälv.

Jag har haft samma känsla förut:

En kväll när jag var nyanländ till Philadelphia betalade jag hundra dollar för en teaterföreställning. Gatuteater — improvisation. Två skådespelare bjöd in mig. Pjäsen varade i ungefär en kvart och handlade om en vilsen sydafrikansk sjöman med en sedelbunt, som skulle hitta till en address som inte fanns. En dam försökte hjälpa honom dölja sedelbunten och hitta till ett hotell. Jag fick hoppa in och hjälpa henne hjälpa honom dölja sedelbunten, som var inlindad i en bandana. Men först ville han ha någonting i gengäld. Sedan skulle jag hem, de skulle ringa när de hittat ett hotell.

Så satt jag på golvet i min lägenhet på 16th Street och väntade vid telefonen. Satt och stirrade ut genom fönstret ner på nattbussarna. Satt och förstod att jag är svag för bra berättelser. Kanske just därför lät jag bli att peka ut dem när jag såg deras bilder i pärmen hos polisen dagen därpå: No, sorry, I don’t know — it was dark. And I was cold. And hungry… and the lady said her name was Rose, just like my grandma. No, there wasn’t any money in the bandana, it was just strips of newspaper.

När jag skickade iväg manuset för ett år sedan kände jag mig lika övergiven, lika lättlurad. De skulle aldrig höra av sig. Vad hade jag trott? Men det gjorde de, och jag är oerhört glad för det. Men samtidigt: att debutera har också ett pris. För att mogna betalar vi med oskulden.

Hur vi förhåller oss till vad andra säger

Hej Kevin och Kalle,

För många år sedan fick jag nedgörande textkritik av en beläst vän. Allt, allt var dåligt med mitt romanutkast. Jag tappade modet och tänkte att jag aldrig skulle kunna skriva så att det jag ville säga kunde nå fram.

Jag beslöt att under två år avstå från att skriva.

Författeri – förfjanteri; jag ville slippa alltsammans. Inte skulle jag inbilla mig att jag hade något att säga som inte redan hade sagts.

Det tog evigheter innan jag förstod att hårdheten i kritiken från min vän berodde på att han ville skriva själv, men aldrig hade fått det gjort, och nu inte klarade att jag hade genomfört det han inte mäktat med.

När jag gick in i mitt arkiv från den tiden och tittade så fanns där högar med noveller, romansynopsis och, förstås, alla dagboksanteckningar och dikter som jag skrivit under det jag trodde var mitt skrivuppehåll.

Det var då jag förstod att jag aldrig skulle bli befriad från mitt skrivande.

/Augustin

Ångest, magont, och den hemliga litterära polisen, man

Okay, man, det tar dubbelt så lång tid för mig att skriva på svenska vilket är en av anledningarna till att jag känner ångest inför allt ifrån myndighetskontakter, mejl, romanskrivandet, till och med det här inlägget. Min romans framtid är förstås en ångestkälla: men, Kalle, jag är kanske mer rädd för att boken skulle totalt missförstås och råka bli en… otrolig succé. Och öka trycket på mig.

Varför? Man, därför att det var på sätt och viss enklare förut, när förlagen fullkomligt ignorerade mig. Jag hade utvecklat ett system för att hantera besvikelsen: varje gång jag skickade iväg ett manus satte jag genast igång med att glömma bort att jag någonsin skrivit det. Om jag tvingades tänka på manuset föraktade jag det, såg jag ner på det! — i väntan på de obligatoriska refuseringsbreven. Det gällde att klippa banden och gå vidare, skriva någonting annat (helst på modersmålet engelska) emellanåt. Allt för att försöka undvika den oundvikliga depressionen. Jag hade blivit van, jag gjorde vad som krävdes för att bespara min hustru och mina barn zombie-Kevin.

Men debutantrollen – den är ganska så ny.  Jag har inte hunnit orientera mig.

Fortfarande väntar jag på att bli avslöjad som en litterär skälm, en språkförfalskare, en fuskförfattare. Till exempel: jag var på efterfest på Bokmässan (Augustin), jag stod där bland journalister, poeter, kuturchefer, förläggare, och riktiga författare (min hustru hade sagt åt mig att inte dricka vin, Din svenska blir… sämre då, Kevin) och jag fick svara på ”Vad gör du?” Jadu. ”Eh, jag är typ lärare — nej, vänta, gå inte! Alltså, jag kommer med en, uh, en roman om ungefär ett år, tror jag”. Festen ägde rum tio våningar ovanför Avenyn. Jag gick och väntade på att den Hemliga litterära polisen, typ Inälvsrealisterna från Roberto Bolaños De vilda detektiverna, skulle avslöja mig och slänga ut mig genom fönstret.

Nej, det är inte okomplicerat att plötsligt behöva stoltsera med någonting som jag i åratal gått och smusslat med. Döljt. Undangömd. Förstår ni, vid trettio har det blivit pinsamt med släktingar och bekanter som frågar, ”Yo how’s the writing, dude? Any bestsellers yet, man?” Och när fyrtio väl syns vid horisonten, har det blivit olidligt. Därför smög jag in i författardrömmarsgarderoben för åratal sedan. Slutade prata om mina vilda romanidéer. Slutade be hustrun läsa utkast.

Inte gissade jag att när ett förlag väl knackade på garderobsdörren för att släppa ut mig, skulle de även släppa in debutantångesten. Vad har jag för symtom? Dagen efter att jag stoppade ner manuset i brevlådan utanför snabbköpet för snart ett år sedan, fick jag magsmärtor som återkommit regelbundit sedan dess. Folk som säljer produkter innehållande probiotiska bakterier har börjat tjäna pengar på mig, jag har bekantat mig med tidigare helt okända hyllor i mejeriavdelningen. Jag är trött men har ibland svårt att sova (åtminstone de kvällarna när jag inte använder skrivblocket som huvudkudde). Vid middagsbordet är jag närvarande men ibland ändå frånvarande.

Ångest — jag har fortfarande inte kommit ut på jobbet. Som blivande författare, alltså. What the freak are you waiting for, man? Men det har bara inte känts rätt. Jag vill inte att folk se annorlunda på mig. Eller kanske vill jag det?

Jag har även ångest över andra ofärdiga skrivprojekt, som jag påbörjade innan jag blev antagen — en D-uppsats som jag lämnade in för ett halvår sedan men fortfarande inte fått något betyg för. En roman som jag skriver ihop med en gymnasiekompis i Ohio. En annan roman som jag skriver ihop med min lillebror i Buenos Aires. Ytterliggare en roman som jag går och skriver på själv, som måste avslutas innan jag kan gå tillbaks till de andra två.

Ångest: men ångesten lindras genom att skriva om det. Och genom att gå månljuspromenader när hela familjen sover — när hjärnan behöver varvas ner, man.