Vinn debutanternas böcker

Denna lördag bjuder vi på något alldeles extra, nämligen en chans att vinna ett bokpaket med alla våra böcker 🙂

För att vara med och tävla lämnar ni en kommentar under detta inlägg där svarar på dessa två frågor:

  1. Vad är ditt bästa skrivtips?
  2. Vad vill du läsa mer om här på bloggen?

Vinnaren utses av oss fem debutanter och tävlingen pågår tom. lördag 19 augusti klockan 23.59.

The End

Klockan är fem över tolv. Alla i huset har gått och lagt sig. Jag sitter i köket vid datorn och har precis ställt ifrån mig min favoritkopp på diskbänken. Fönsterrutorna är kolsvarta och jag undviker att titta ut. Tänk om någon annan samtidigt kikar in? (Mitt läskigaste – en gammal skräckfilmsskada). Faktum är att inte bara teet i koppen är slut. ”The End” står det på skärmen.

Jag har precis färdigställt mitt råmanus till nästa bok.

När jag skriver den meningen har jag svårt att tro att det är sant.

Visst, manuset kommer redigeras, ändras och tröskas och jag kommer hinna både gråta, nojja och kräkas på det (och få dåligt samvete för att redaktören och min förläggare antagligen också kommer kräkas på det innan det är klart) men jag vet att jag kommer få ihop det. Historien är nertecknad, trådarna sammanflätade och dramaturgin anpassad efter formatet.

Det ska bli ytterligare en ljudboksserie för Storytel Original. Tio avsnitt om 50 000 tecken. Varje avsnitt har ett cliffhangerslut. Berättelsen har högt tempo och scenerna är uppbyggda med en motor som driver någon av de parallella historierna framåt. För att det ska bli mindre rörigt för åhöraren innehåller texten medvetet ytterst begränsade hopp i tid. Den rusar istället fram i presens. Jag hoppas det ska få lyssnaren att stanna kvar. ”Tänk på den moderna människan som homozappiens”, sa min lärare när jag pluggade media- och kommunikationsvetenskap för hundra år sedan. Jag trodde han mest ville dra en knastertorr ordvits (typisk akademikerhumor) men han hade rätt. Om jag inte hookar åhöraren hela tiden byter hen omedelbart kanal – zapp, zapp, zapp.

Jag läser texten högt för mig själv när jag går igenom den för att höra om den funkar. (Det känns helt normalt faktiskt att sitta uppe halva natten och ha högläsning i sin ensamhet – not!). Men det är ett suveränt sätt att upptäcka onödiga upprepningar och utfyllnader jag annars lätt petar dit utan att tänka.

För att det ska kännas levande vid uppläsning behöver skådespelaren också få utrymme att dramatisera. Därför har jag medvetet valt att lägga en stor del av berättelsen i dialogform (jag älskar för övrigt också att skriva dialoger). Det händer att jag tvingar min man att motläsa replikerna med mig. Till den som redan innan tyckte att det verkade koko att ha högläsning ur sitt eget manus kan jag säga att motläsning är en verksamhet som känns sju resor larvigare.

Föreställ dig att du står i yogabrallor (arbetsbyxan för hemarbete) och låtsas vara Persbrandt. Du ”polispratar” samtidigt som ni hjälps åt att tömma diskmaskinen. (Om du lever i en ny relation är detta inget jag rekommenderar att du testar hemma, om du inte aktivt letar efter en utväg förstås. Då är det effektivt, man framstår nämligen som en knäppgök.)

Så här rörigt kan det låta mellan överarbetande småbarnsföräldrar:

Stressad make: ”Har filerna från masttömningen kommit?” (Gäll skånsk kvinnoröst)

Dansbrallan: ”Ja, och det finns ett frågetecken när det gäller ett telefonnummer. Samtalet ringdes klockan 18:35 från…Vad är det här? Har du glömt köpa diskmaskinstabletter? Jag menar, vad säger it-forensikern om detta?” (Onödigt grov men ändå manlig Persbrandt-röst)

Dansbrallan: ”Patrullen på plats får förhöra det äldre paret, de har tydligen haft uppsikt över huset under helgen. Sen finns det en övervakningskamera från affären som…”(Persbrandt, upprörd)

Stressad make: ”Nej, hallå, är du inte klok, man kan inte hälla Yes rakt ner i luckan! Det är verkligen inte samma. Det kommer bli urlöddrigt!” (Skånsk kvinna, ännu gällare)

Som ni kanske anar är mitt nya manus en traditionell deckare (vad det nu är) och tonen, miljön och persongalleriet är helt annat än Stockholm psycho.

Men arbetssättet har varit detsamma. Jag har planerad scener och avsnitt i förväg (jag gillar att jobba så, det är givetvis en smaksak). För att hålla reda på alla parallella historier, korsande händelser och nycklar, jobbar jag med en karta i Excel. Jag gör också en berättarlinje där det framgår vart karaktärerna är på väg, vilka ”point of no return” som finns i deras utveckling och syftet med scenen. Jag gillar när linjerna korsas och personer och föremål återkommer, som i ”Shot Cuts” (Robert Altman) eller Magnolia (Paul Thomas Andersson). Både detta drama och Stockholm psycho har många sådana inslag.

I min nya historia, som bär arbetsnamnet ”Morden i Lerviken”, får lyssnaren följa Harriet, en 30-årig kvinna från Stockholm som hamnar i Skåne för att ta hand om sin far som börjar bli till åren. Pappan är professor i juridik. När Harriet föddes var han i femtioårsåldern och ville inte ge upp sin professur i Lund. Harriet växte istället upp med sin mamma huvudstaden men spenderade somrarna hos pappan i en liten fiskeidyll på den skånska västkusten. Harriet är civil brottsutredare och får i den nya polisorganisationen en möjlighet att jobba med grova brott i Södra regionen. Direkt kastas hon in i en mordutredning och det visar sig snart att inte bara offret utan även mördaren har starka kopplingar till hennes innersta krets. Harriet får ta en promenad längs minnenas allé för att hitta svaren hon behöver för att lösa gåtan och historien utvecklas till en berättelse om mord, syskonskap och familjeband.

Om någon för ett år sedan skulle sagt till mig att jag skulle ge ut en bok, hade jag inte trott på det. Nu sitter jag bredvid min nyinköpta skrivare och ser sidorna i mitt andra manus rassla ut över köksgolvet. Om två dagar går jag tillbaka till jobbet efter vårens tjänstledighet, trött och fattig men en bok rikare och mycket lyckligare. En väldigt märklig vändning i livet.

Kanske ska jag nypa mig i armen, för att försäkra mig om att jag inte drömmer eller att det står någon galning utanför fönstret.

Vad finns det i en busbil?

Jag älskar spänning och jag har hela hjärnan full med läskiga scener. Man sitter och skriver, skärmen slocknar och på den svarta ytan framträder spegelbilden av en människa bakom ryggen. Man drar upp persiennen och står öga mot öga med en maskerad främling på andra sidan rutan. Eller kanske somnar i soffan och armen trillar mot golvet. Det som väcker en är ett varmt andetag mot handen som kommer underifrån. Någon ligger där.

Ni fattar. Situationer i vardagen.

Därför hoppade jag upp och ner av glädje när jag fick frågan om jag kunde skriva ett kriminalmanus. Jag hade direkt tusen idéer och det finns en rad rättsfall som jag av någon osund anledning har lekmannadoktorerat på och tänkt att jag skulle vilja skriva om. Jag kastade mig över skissblocket, gjorde en planering och tänkte ut en handling.

När jag kommit en bit insåg jag att jag vet väldigt lite om polisarbete. Utöver det som GW berättar på tisdagar förstås.

Jag har själv jobbat som jurist i många år och vet att arbetet i verkligheten skiljer sig ganska mycket från bilden som ofta förmedlas i TV eller beskrivs i litteraturen. För att göra mitt manus mer polisigt kontaktade jag en åklagare, en kriminaltekniker, en brottsutredare som arbetar med grova brott och en f.d. spanare.

Om du direkt tänker att åklagaren är en stressad kvinna i kostym som snubblar över jättesmå gummistövlar när hon springer till rättssalen, kriminalteknikern en medelålders mörkhårig man som är specialiserad på blodanalys och extraknäcker som seriemördare, brottsutredaren en lönnfet halvalkoholiserad äldre man som lyssnar på opera och spanaren en nerdekad femtioåring i jeans som sitter i en listigt kamouflerad skåpbil och ropar ”Va fan! Lisa är min källa” på göteborgska, kan jag direkt säga att inget av detta stämmer med verkligheten. (Det är också världens längsta mening som du just tagit dig igenom).

Min samling består av en stilig man i 40-årsåldern med lätt silversprängt hår som gillar hiphop, en cool blond dedikerad hockeymamma, en glad norrländska med skinn på näsan i blå klänning och röda gympaskor och en stentuff lite mystisk kvinna med benvärmare över knäna och svarta glittrande naglar. Du får själv gissa vem av dem som jobbar med vad.

Känner du dig påhoppad för att du gjort alldeles för lite efterforskning till din text kan jag berätta att det här researcharbetet är lika spännande som själva deckaren (som också kan vara jättespännande även om brottsutredaren är just en lönnfet man som dricker whisky och lyssnar på klassisk musik.) Det finns inga rätt eller fel.

När man träffar fascinerande personer med fascinerande jobb som vem som helst verkligen inte skulle fixa väcker det enormt många frågor. Vilka drivkrafter, utmaningar och uppoffringar ställs man inför när man arbetar med grova brott? Hur kombinerar man ett familjeliv med ett arbetsliv starkt präglat av miljöer där våld och död förekommer? Vilket är det värsta dilemmat man kan ställas inför? Hur är det att möta en psykopat som har gjort förskräckliga handlingar? Hur känns det när bevisningen inte räcker? Vad gör man om man blir igenkänd i ett kritiskt läge eller träffar en gärningsperson som just har muckat? Sådana frågor, och tusen till, intresserar mig egentligen mer än de rent utredningstekniska delarna men för mitt kriminaldramas skull vill jag veta även detaljerna. Hur går arbetet till praktiskt? Vilka konflikter kan finnas? Hur luktar det i en obduktionssal? Hur benämner man sitt tjänstevapen när man pratar med kollegan? För er som särskilt har undrat det senare har jag hört att tjänstevapnet tydligen  internt kan kallas: Vapnet, Gun (inte som på engelska utan tantnamnet), Puffran, Siggen (Sig Sauer), Pickan och Pangen.

När jag har beskrivit situationerna i mitt påhittade manus för mina intervjuoffer och frågat vad de skulle gjort om fallet hamnade på deras skrivbord (eller hur det nu ser ut där de jobbar, det kan vara hemligt, de kanske inte alls sitter vid ett skrivbord) slås jag av en sak. Verkligheten verkar överträffa dikten. Både när det gäller brott och lösningar.

De är grymt proffsiga och har imponerande teknik att tillgå. Mitt fiktiva fall skulle de lösa på några timmar. Det skulle bli världens kortaste och dramaturgiskt tristaste story. Ett bestialiskt mord, en jättepuckad gärningsperson och en lång väntan efter provsvar. (Gärningspersonen kommer inte hinna begå mer än ett brott innan hen grips.)

Brottsutredarna i mitt manus måste som det verkar göra fel, sakna resurser och hela tiden hamna sist i kön för att det ska bli spännande. Eller så måste mördaren vara extremt mycket smartare. Det sista saknar jag dessvärre fantasi och intellektuell kapacitet för att skapa. Därför har jag ägnat jättemycket tid till att omarbeta och förtäta intrigen. Men också fråga proffsen vad man absolut inte får göra. Hur uppför sig en riktigt irriterande kollega? Hur sabbar man effektivast en utredning? Vad händer om någon ljuger, råkar kräkas på brottsplatsen eller, ännu värre, strular med den misstänktes advokat? Plötsligt är detta precis lika relevanta frågor som de utredningstekniska för att få ihop historien.

Jag är otroligt tacksam över att det finns fantastiska personer som tar sig tid att svara också på larviga frågor (och ännu mer naturligtvis att de klarar upp och förhindrar svåra brott i samhället). Min största stress nu, är att mitt manus ska göra dem besvikna.

En liten detalj i samband med researcharbetet är att vid flera av tillfällena har jag lyckats bestämma träff med någon av mina intervjupersoner på samma restaurang som en chef från mitt jobb också lunchar. Han vet naturligtvis inte att jag skriver en bok. Jag misstänker att han tror att jag håller på med något förbjudet, om han har noterat mig.

Jag är tidig, väntar nervöst utanför, kollar klockan. Är översvallande glad när någon främmande dyker upp, nästan lite generad. Ibland hälsar jag på fel person och rodnar. Ibland sitter jag redan inne i restaurangen när han kommer, fullt upptagen i ett samtal med en främling (eftersom poliser och krimmare verkar äta på dagistider). Om det går har jag givetvis bokat ett mer privat bord lite längre bort. Det är olika personer jag träffar varje vecka. Jag inser när jag skriver detta att det antagligen ser ut som en hemlig dejt eller olaglig affär av något slag.

Han skulle bara veta att när jag böjer mig fram, tittar intresserat på personen mitt emot, lägger huvudet på sned och ler är frågan jag ställer: Vad är det egentligen man brukar hitta när man beslagtagit en så kallad busbil?

Som sagt, situationer i vardagen.

 

 

Dagens ord: Deckardrink

OmslagFelicia

Det här med genre är ju ett hett ämne för varje författare. Vilken genre ska man hålla sig inom? Måste man ens hålla sig till en? Blir ens författarskap otydligt om man skriver några deckare, en och annan ungdomsroman, ett historiskt epos och en rafflande kärlekshistoria? Jag vet inte, men på senare tid har det här med genre blivit mer och mer tydligt i bokhyllorna.

Ett tecken i tiden är deckarfestivalen Crimetime Gotland som kommer att gå av stapeln den 13-16 augusti. Där kommer några av vår tids mest spännande deckarförfattare att dela med sig av sina skrivtips, gåtor och böcker – bland andra Lars Kepler, Anna Jansson, Emelie Schepp och Åsa Larsson. Och på programmet står även – jepp – ”deckardrink”. (Vilket fantastiskt litet ord! Varför har jag inte hört det förut?)

Crime time

På omslaget av min roman Kanske imorgon finns genren ”vänskapsroman”. Undrar hur man skulle kunna få ihop en sådan vecka? Varför inte en vänskapsfestival –  där man får ta med sig sina bästa vänner, gå 2 för 1, lyssna på föreläsningar om hur man bäst gestaltar vänskap, kanske en speed dejting för att få nya vänner? Och så kan den hållas i den vänligaste staden i Sverige – vilken det nu kan vara?

bild 2

Äsch, jag vet inte, det känns inte riktigt lika självklart som ett deckartema – men jag jobbar vidare på det. Under tiden tänker jag besöka Crimetime Gotland i sommar. Fast först måste jag skaka av mig den där känslan att jag är förföljd på något sätt…

 

bild

Sofia intervjuar: Varg Gyllander

I Varg Gyllanders CV står det att läsa att han är pressekreterare hos Rikskriminalpolisen och framgångsrik deckarförfattare. Men där finns också andra – tidigare – yrken såsom kock, yrkesofficer och journalist.

Hur skulle du beskriva dig själv?
Rastlös och otålig. Hellre fort och fel än inte alls, brukar jag säga. I övrigt är jag en 48 årig småbarnspappa som älskar livet med allt vad det innebär av upp- och nedgångar.

Berätta lite om din senaste bok ”Ingen jord den andra lik”!
Ingen jord den andra lik” handlar om en utredning av ett uppenbart gammalt skelett som sätter moraliska/etiska frågor på sin spets. Mina poliser använder metoder inom DNA-tekniken som finns och som är revolutionerande och som långsamt och obemärkt tar sig in i polisutredningar. Det handlar om att kunna ta fram egenskaper och härkomst av en persons dna och jag tror att det kommer en viktig debatt om detta så småningom.

Annars är boken i sin ton och i sitt upplägg ganska lik mina tre tidigare. De är lågmälda och oblodiga. Jag fokuserar på människors liv och tillkortakommande, inte på våld.

Det här är den fjärde boken om kriminalteknikerna Ulf Holtz och Pia Levin. Hur är det att skriva en serie?
Det är på ett sätt lättare än att skriva helt fristående böcker, tror jag, eftersom man som författare efterhand lär känna sina karaktärer och miljöer och slipper uppfinna nya. Det svåra är att komma ihåg allt figurerna gjort och varför de beter sig som de gör.

Om man inte har läst någon bok av dig, vilken ska man börja med då?
Borde svara den första, men det var någon som läst mina böcker i oorodning och sa att det var en intressant och rolig upplevelse så det kanske inte spelar så stor roll även om det i viss mån förstör spänningen eftersom det i dem finns referenser till tidigare böcker. Men som med många författare är jag mest nöjd med min senaste. I ”Ingen jord den andra lik” kände jag att jag hittade hem. Kom rätt med språk, ton och gestaltning. Så jag svarar väl det då. Börja med den senaste.

Bibliografi
Somliga linor brister (2009)
Bara betydelsefulla dör (2010)
Det som vilar på botten (2011)
Ingen jord den andra lik (2012)

Du arbetar som pressekreterare hos Rikskriminalpolisen och är samtidigt en väldigt produktiv författare. Hur hittar du tid att skriva?
Jag har ett tekniskt förhållningssätt till mitt skrivande och känner mig som en kortdistanslöpare. Jag skriver cirka fyra sidor på en timme och bränner på så vis dagens kreativitet. Därför skriver en timme om dagen i fyra månader och har sedan ett råmanus. Den timmen tar jag när de flesta andra tittar på teve på kvällarna. Sedan tar det nästan ett år att efterarbete med omskrivningar, redigering, redaktörsarbete och korr. Själva skapandet, som ju är det egentliga författandet, sker i skrivprocessen utan att jag egentligen vet hur det går till.

Jag förstår att det låg nära till hands att välja att skriva deckare med tanke på ditt arbete, men har det alltid varit ett självklart val?
Ja, det var självklart. Bortsett från en lärobok i restaurangkunskap för gymnasiet som jag skrivit finns för närvarande inga planer på något annat än krim. Har man så nära till all kunskap och befinner sig på samma ställe hela dagarna som landets skarpaste polishjärnor vore det korkat att skriva något annat. Och sedan råkar kriminalteknik vara mitt specialintresse sedan långt tid så jag återanvänder gamla kunskapar och slipper en massa research. Och det ser jag som en styrka. Det är lättare att skarva trovärdigt om man vet hur det går till i verkligheten.

”Mycket Sverige-idag-känsla i den tätt sammanhållna intrigen och de skickliga miljöskildringarna.” Dagens Nyheter

Blir du ofta frestad att skriva om det du ser på jobbet?
Ganska mycket kommer från mitt arbete har jag till min förvåning insett efterhand. Jag återanvänder miljöer, processer, skeenden och karaktärer (kolleger) men skriver aldrig om det hemligaste. Det vore ju dumt att avslöja hemligheter i något med mitt namn på framsidan.

Finns det onda människor?
Nej, det tror jag inte. Alla bär en historia som kan förklara onda handlingar. Jag hörde för en tid sedan en polis berätta om en av våra mest våldsamma kriminella narkotikabrottslingar. Han, polisen, hade följt hans ”karriär” sedan barnsben. Den uppväxt han haft och de miljöer han levt i förklarar en hel del. Men uppväxten fråntar förstås aldrig någon ansvaret för sina egna handlingar.

Är du mörkrädd?
Jag är inte mörkrädd alls faktiskt och är egentligen inte rädd för något vad jag kan komma på. Och det har försatt mig i en del farliga situationer. Som den där gången jag liftade över en olaglig gränsövergång mellan Mexiko och Guatemala med fyra påtända dårar. Däremot har jag extrem höjdskräck som gör att jag till exempel inte kan köra bil över Ölandsbron men det är en fobi inte en rädsla.

Vad tycker du om deckarbranschen i stort?
Oj. Svenskarnas sug efter deckare verkar ju vara omättlig och det är ju bra för mig. Men konkurrensen är enorm. Att slå igenom idag med en deckare är få förunnat och jag tror att det var min deckarkompis Kristina Ohlsson som sa att det blivit en folkrörelse att skriva deckare. Men konkurrensen är också bra eftersom det tvingar fram allt bättre författare.

Finns det en motsättning mellan deckare som till viss mån glorifierar gangster­världen och ditt arbete?
Jag vet inte. Det finns så många olika typer av deckare och de allra flesta tror jag faktiskt inte glorifierar gangstervälden. Tvärtom. Det är nog snarare polisarbetet som glorifieras. Däremot har jag svårt för glorifiering eller förskönade av våldsbrott. Brott är alltid förnedrande, kränkande och i många fall fasansfullt. Jag själv är noga med att påpeka att jag inte är fascinerad av brott, bara intresserad.

Varför tror du att det är så lockande att läsa om ond bråd död?
Ja, säg det … Kanske vill vi från vår trygga plats i soffhörnet kika in i mörkret.

Hur kommer det sig att du blev författare?
Fram till att jag fyllde trettio hade jag inte skrivit någonting alls eftersom jag är lätt dyslektisk. Men jag bestämde mig för att uppfylla en gammal dröm om att bli journalist. Och det blev jag. Och med det följde skrivandet och en ny värld. Sedan har det bara fortsatt.

Hur ska en bra deckare vara?
Engagerande och ha komplexa karaktärer. Intrigen får inte vara för enkel men absolut inte för osannolik. Men i grunden gäller för deckare som för all annan litteratur. Den måste beröra. Och det måste finnas något som gör att läsaren vill fortsätta vända blad.

Vad vill du förmedla med ditt författarskap?
Alla mina böcker har mer eller mindre dolda budskap som rör den tid vi lever i och den kriminalpolitik som på många sätt påverkar hela samhället och oss alla som individer. Men jag passar mig för att skriva folk på näsan. Tänk själv är mitt budskap. Och så vill jag förstås ge en stunds positiv läsupplevelse.

Har du storyn klar när du börjar skriva eller växer boken fram under tiden?
Början och slutet är klart. Däremellan skriver boken sig nästan själv med hjälp av mitt undermedvetna. Men för att inte tappa bort mig helt så ritar jag upp en tidslinje, eller tidsträd.

Vad är det viktigaste att tänka på när man skriver deckare?
Att hålla koll på intrigen, och det är svårare än man tror.

Får du skrivkramp någon gång?
Det har aldrig hänt och jag säger som nästa alla andra författare. Det är bara att sätta sig och börja skriva. Vänta inte på den gudomliga inspirationen. För då lär du få vänta.

Har du gått någon skrivarkurs?
Jag gick en kvällskurs på Folkuniversitet för åtta år sedan som jag har för mig hette Deckarskolan. Lärare var Sören Bondesson som har utbildat många av dagens mest framgångsrika deckarförfattare. Jag anmälde mig till kursen under en föräldraledighet för att få komma ut och träffa andra vuxna (utom min fru) under några timmar i veckan. Det var lärorikt, inspirerade, men framför allt fick det igång mig.

Har du blivit refuserad?
Japp.

Men idag säljer du böcker utomlands också! Berätta!
För närvarande finns mina böcker utgivna i Danmark, Italien, Holland och Tyskland. I Danmark låg jag länge på topplistorna och i Tyskland går det bra. Har varit på rundresa i Tyskland och träffat läsare. En euforisk känsla. Det är också fantastiskt roligt att se sina böcker med olika omslag och olika titlar. Ibland läser jag några rader på ett annat språk bara för att känna hur det känns. Och det är en märklig men bra känsla. Nästa mål är att bli utgiven på engelska.

Drömmer du om att dina böcker ska bli film?
Ja, det gör jag. Jag har också medvetet använt miljöer som passar att filma. Och vi får väl se vad framtiden har åt mig. Sedan vet jag att det är en lång och vinglig väg att vandra även om något film- eller produktionsbolag köper rättigheterna. Ofta faller det på finansieringen.

Umgås du med andra deckarförfattare?
Väldigt mycket faktiskt. Jag var med om att starta en grupp som vi kallar Firmafesten som består av ett sextiotal deckarförfattare. Vi träffas några gånger om året och går på varandras releasefester och så. Trots konkurrensen är det bara glada miner och alla hjälper och stöttar varandra. Supertrevligt.

Vad är det bästa/sämsta med att vara författare?
För mig med ovanligt stort ego och bekräftelsebehov är det som en drog att bli läst och sedd och uppmärksammad. Och bara det att få skapa sin egen värld och bestämma över liv och död kan ju ge en släng av storhetsvansinne. Kan inte komma på något dåligt.

Har du något tips till alla som drömmer om att komma dit du är idag?
Skriv. Tro på dig själv. Läs många olika genrer. Låt dig inspireras men försök inte kopiera och gå gärna en skrivarkurs för att slippa göra en massa onödiga och tidskrävande nybörjarfel. Trots allt är skrivandet en process som går att lära sig. Ge inte upp men mest av allt var beredd på att det tar tid. Decennier ibland. Och ha inte orealistiska förväntningar om du blir utgiven.

Har du en hemsida om man vill läsa mer om dig?
www.varggyllander.se
Facebook som Varg Gyllander-Författaren finns jag också. Jag blir barnsligt glad för varenda gillare …

Blir det fler böcker om Ulf och Pia?
Det femte manuset är klart och kommer nästa vår. Vad som sedan händer står skrivet i stjärnorna men det är inte osannolikt att de dyker upp igen även om det bara blir som bifigurer.

Slutligen, vad läser du själv i sommar?
Kristina Ohlssons deckare och Peter James för att de är bra men också eftersom jag ska delta i ett seminarium på Bokmässan tillsammans med dem och vill ”lära känna” dem.

Foto: Marias of Sweden
//Sofia

Vägen till utgivning – del 3

Efter att jag blivit refuserad fortsatte jag naturligtvis att skicka iväg mina manus och andra förläggare hörde av sig och visade intresse, men det ledde aldrig fram till någon antagning. Jag började fundera över om ett genrebyte var nödvändigt eftersom jag hörde från fler och fler källor att både förlag och bokhandlare var trötta på deckare.

Flera förläggare uppmuntrade mig att fortsätta skicka in mina manus till dem, något som peppade mig oerhört mycket. Bara att veta att någon på ett förlag faktiskt ”väntade” på att läsa mer av det jag skrivit var mycket motiverande de dagar som det kändes tungt och inspirationen tröt.

Jag hann skriva ytterligare två manus, en thriller och en samtidsskildring, innan jag försökte mig på en historisk kärleksroman. Det finns många anledningar till varför jag valde just denna genre och här kommer två av huvudorsakerna: För det första är jag historielärare och av naturliga skäl därmed mycket intresserade av det förgångna. Alla mina manus innehåller parallellhistorier som till någon del utspelar sig i förfluten tid.  För det andra peppades jag av en kollega, Simona Ahrnstedt, som själv skriver Romance.

Charlotte Hassel blev färdig i maj 2011, då jag genast skickade iväg manuset till alla mina förläggarkontakter.  Åh vad skönt det kändes! Jag hade hunnit bli klar med boken innan sommaren och kunde nu koncentrera mig på slutet av skolterminen och den bebis som skulle komma inom de närmaste veckorna. Hade jag tur skulle kanske någon börja läsa manuset innan semestern och i bästa fall höra av sig i augusti. Det var i alla fall vad jag trodde, så döm om min förvåning då telefonen ringde mindre än två veckor senare!

Jag befann mig redan i något slags bebiskoma och stod på Hemtex och köpte lakan till en spjälsäng då jag såg ett Stockholmsnummer på displayen. Helt fräckt bad jag uppringare vänta eftersom jag just höll på att betala och slutförde sedan iskallt köpet.

Personen som ringde var Eva Fallenius, samma person som tre år tidigare hört av sig angående Stormnatt. Hon hade nu startat ett eget förlag, Frank, och ville veta mer om min bok Charlotte Hassel

Vägen till utgivning – del 2

Sommaren 2008 skickade jag iväg tre kopior av mitt manus Stormnatt till större förlag, varav ett var Forum som ger ut Camilla Läckbergs böcker. Jag hade egentligen ingen aning om vad jag kunde vänta mig, men jag hoppades på att åtminstone få ett personligt nej-tack-brev och varje dag kontrollerade jag spänt vår brevlåda.

Som för många andra dröjde responsen. En månad gick, sedan ytterligare en. Jag började undra om manusen verkligen hade kommit fram eller om de försvunnit ut i samma parallelluniversum som alla saknade strumpor. Men så plötsligt hände det. Jag stod och väntade på att ta bussen hem från jobbet och minns inte exakt vilken dag eller månad det var, bara att solen sken och mina händer darrade. En förläggare från Forum ringde upp mig och berättade att de gillade mitt manus och att de skulle diskutera det på ett manusmöte. Jag kunde knappt tro att det var sant!

Tiden direkt efter den där telefonkonversationen känns aningen luddig. Jag vet inte exakt hur eller vad jag kände, men det är ingen överdrift att säga att jag var överväldigad. Kanske var det tur att jag, som motvikt, fick två refuseringsbrev dagarna efter det där samtalet.

Vid det här laget var jag sprängfylld av hopp och framtidsdrömmar. Förlaget hade egentligen inte lovat mig någonting, men bara det faktum att de diskuterade mitt manus på ett möte kändes som kvitto nog på att jag faktiskt kunde skriva och jag insåg att jag kanske hade en liten, liten chans att en dag kunna titulera mig författare.

Jag började genast skissa på en uppföljare till Stormnatt så att jag skulle vara redo med en bank av idéer om förlaget hörde av sig igen. Dagarna gick, men rätt så snart hörde förläggaren av sig igen. Dessvärre hade hon ”dåliga nyheter”.  Stormnatt hade inte blivit antagen, men däremot gillade förlaget bokidén och karaktärerna och undrade om jag kunde skriva ytterligare ett manus där jag gjorde några mindre förändringar. Dels föreslog de att min hjältinna Fredrika Storm skulle bli något äldre (jag hade tänkt mig att hon var strax under 30, men de uppfattade henne som runt 25), dels ville de att historien skulle vara av ett mer ”klassiskt” snitt.

Sagt och gjort, jag skred omedelbart till verket och under några intensiva veckor (utan novemberlov hade det aldrig gått) skrev jag uppföljaren till Stormnatt: Stormhav. Jag skrev bokstavligen talat tills fingrarna blödde och jag följde förläggarens alla råd så gott det gick. Då manuset var färdigt skickade jag genast iväg det och satte mig sedan och bet på naglarna.

Som tur var läste förläggaren snabbt och ringde mig runt 2 veckor senare. Återigen blev jag skakig i knäna, men när jag hörde henne berätta hur mycket hon tyckte om boken rann det värsta av mig. Hon förklarade att Stormhav skulle diskuteras på ännu ett manusmöte och att hon skulle höra av sig så snart hon hade ett besked.

Denna gång blev väntan längre och om jag inte missminner mig hann jul och nyår passera. Jag lekte flera gånger med tanken på att ringa och fråga hur det gick, men vågade aldrig. Till slut kom samtalet. Förläggaren berättade att de tyvärr inte kunde ge ut min Stormserie eftersom den inte passade in i deras utgivning just nu och jag dessutom påminde för mycket om andra deckarförfattare de redan hade. Självklart sjönk jag som en sten. Jag hade hoppats så innerligt på att bli utgiven och kunde knappt tro att det var sant att jag snubblat på mållinjen.

Vägen till utgivning – del 1

Likt många andra med författardrömmar började jag tidigt att skriva historier och producera mina egna böcker. Jag vill minnas några riktiga pärlor som skrevs i 6-årsåldern och ofta handlade dessa om olika djur.

Att börja skolan och få ägna sig åt kreativt skrivande var en ren dröm och kanske är det de positiva upplevelserna som gjort att jag valt att bli lärare. Jag minns särskilt hur fantastiskt spännande det var att få läsa upp mina alster inför klassen och se andra engagera sig i min fantasivärld och jag insåg tidigt att en ”författare” inte är någonting utan sin publik. Av den anledningen började jag någon gång i 10-årsåldern att smuggla in mina böcker på det lokala biblioteket i hopp om att någon annan skulle låna dem och jag minns att jag vid ett tillfälle, efter mycket tjat, fick göra en lite utställning med några av de historier jag skrivit.

Mitt mål var solklart, jag ville arbeta med det skrivna ordet, antingen som författare eller som journalist. Som för många andra hann verkligheten dock till slut ifatt mig. Jag tog studenten och flyttade till London där jag arbetade hårt för att överleva. Den fritid jag hade tillbringade jag hellre med att uppleva saker än att skriva om dem och tanken på att kunna försörja mig på skrivandet kändes avlägsen.

Väl tillbaka i Sverige läste jag till gymnasielärare och även om litteraturstudierna vid Språk- och litteraturcentrum i Lund var fantastiskt inspirerande, fann jag inte tillräckligt med ro för att själv skriva. Då jag var färdig med utbildningen arbetade jag mina första, intensiva lärarår. Författardrömmen låg fortfarande där och gnagde, men jag visste inte var eller hur jag skulle börja. Inte förrän jag, en kulen höstdag, låg nerbäddad i sängen med feber och tittade på filmatiseringen av Camilla Läckbergs Isprinsessan gick det för första gången upp för mig hur en kriminalhistoria var konstruerad.

Inspirerad av att ha ”knäckt koden” började jag att skriva igen. Efter ett par enträgna försök att producera ”vanliga romaner” som, ärligt talat blev sådär, vågade jag mig till slut på att skriva en deckare och fastnade genast för formatet. Plötsligt såg jag en naturlig början och ett slut på min historia. Min hjältinna, Fredrika Storm, blev ett alter ego som gjorde och sa allting jag inte vågade, tog konflikter jag undvek och var precis så tuff och modig som jag själv önskade att jag var.

Under våren skrev jag färdigt mitt första deckarmanus, Stormnatt, samtidigt som jag slaviskt följde Camilla Läckbergs blogg, metodisk gick igenom hennes ”deckarskola” och läste allt som hon och andra svenska deckarförfattare någonsin skrivit.  Man skulle kunna slänga sig med ord som smått besatt, men jag vill hellre kalla mig för målinriktad. Jag hade siktet inställt på att bli utgiven, trots att jag insåg hur minimal chansen var.

Om det var enkelt, skulle alla göra det

Ni har också hört dem; de som säger : ”Fan, man skulle ta och skriva en deckare och bli rik och dra sig tillbaka.” Med familjen Keplers härjningar har de fått skyfall på sin kvarn.

Om jag hade en krona för varje missförstådd författare som efter år av försäljningsmotgångar svär att snart ska han ”sälja ut sig” och skriva en deckare så vore jag rikare än Liza Marklund. Om jag däremot hade en krona för varje författare som gjorde allvar av hotet och lyckades skulle jag inte få ihop till en Piggelin.

Svårförstådd poet, refuserad fler gånger än antalet dikter du skrivit? Släng in en kommissarie med magsår, trasigt äktenskap och en tonårsson på glid i Nässjö. Det är allt du behöver för att kunna skriva dina dikter tills alla träd på jorden blivit papper i dina böcker.

Varslad på Volvo? Skit i det, ta tre veckor ledigt, smäll ihop en deckare så kan du leva på royaltyn tills konjunkturen vänder.

Varför ens ta ledigt – det räcker med sjukskrivning för förkylning. Prosit och sedan en titt i näsduken: ”Det där ser konstigt ut. Nämen – det blev en deckare.”

Nej, det är inte så enkelt; skrivande kräver hantverk, skrivande kostar – i vilken genre du än skriver.

Däremot är det skillnad på vad du får betalt.

Och nu, när två författare som stretat i smalare fåror, blir antagna och utgivna snabbare än G.W. Persson hinner säga: ”Äh, ta in en vinare till.” då osar avundsjukan ur tryckpressarna.

Visst finns det deckare med platta karaktärer och krystade upplösningar som aldrig borde publicerats. Men jag vill åberopa Sturgeons lag och hävda att det finns minst lika många dåliga böcker i andra genrer.

Jag har inte läst mer än första kapitlet ur ”Hypnotisören”, för jag är deckarmätt sedan många år, men jag tyckte det var lika välskrivet som första kapitlet i ”Skumtimmen” av Johan Theorin.

Kompetent prosa, bra framåtrörelse och löfte om framtida besvärligheter – som en deckare ska vara.

Låt oss unna deckarförfattarna, däribland familjen Kepler, deras framgångar.

/A

Augustin blir berörd av Ernst Brunner

Förlagsfest på Nedre Manilla

Inbjudan till Nedre Manilla

Varje år bjuder mitt förlag några av sina författare och en utvald skara branschmänniskor på höstfest i familjens mäktiga villa på Djurgården i Stockholm. I kuvertet med min inbjudan fanns en gästlista.

Det här är en bal på slottet.

Där ska jag sippa på min välkomstdrink, äta från en dignande buffé och – om jag vågar – prata med några av de literati som jag har djupast respekt för.

Tänk om jag pratade med Björn Ranelid och han sa något som jag kommer minnas hela livet. Vad storslaget det vore att hamna i gräl med Ernst Brunner och Klas Östergren om riskerna med att åratal senare skriva uppföljare på sina genombrottsromaner. Tänk att få diskutera deckare med Kerstin Ekman, litteratur med Fru Kepler och litterära manifest med Carina Burman.

För de kommer att stå där på tisdag, dessa litterära giganter, på mingelavstånd. Allt jag behöver göra är promenera tvärs över golvet, sträcka fram handen och presentera mig.

”Vem sa du att du var?” säger de antagligen. Och så ska jag säga något om Ensamhetens broar och de kommer att le artigt, och sen måste jag bestämma mig om jag ska stå kvar.

I våras höll förlaget en mindre middag och jag pratade inte med någon av de ovannämnda.

Jag tröstar mig med att jag fick kontakt med Ernst Brunner. Kanske var han inspirerad av allt han skrivit om Prideparaden i nyutkomna Hornsgatan; jag stod i en av de fina portalerna när jag kände två starka händer gripa om mina smala höfter. Jag såg mig om och där trängde sig Ernst förbi mig, så nära, så nära.

Men ändå så långt borta.

/Augustin