Kan du skriva manuset åt mig?

Tjo!

Det här med att skriva igen. På någonting nytt. Jag skriver mycket. Skriver korta texter, texter som jag inte vet vad jag ska göra med eller var de hör hemma. Det är härligt och befriande. Men att skriva på någonting nytt. Ja, det gör jag också. Skriver på ett nytt manus. Det är svårt. Jag är förvirrad och vilsen och tappar självförtroendet och vet inte vad jag ska göra. Allt jag vill är att någon ska sparka in dörren och skriva manuset åt mig. Skriva ett första utkast.

I en av essäerna i Det som får plats erkänner jag att jag har svårt att skriva fram en berättelse. När jag skriver har jag svårt att veta vad texten egentligen handlar om. Jag skriver ett händelseförlopp och skriver fram en person som gör och tänker en massa saker. Ofta har jag en idé om ett tema som jag vill undersöka. Typ våld i nära relationer, mobbning, gruppdynamik osv. Jag utsätter mina personer för det här temat. Men jag tänker att tema och handling inte är samma sak. Tänker att handlingen är händelseförloppet, dramaturgin. Om texten inte har handling, bara ett tema, faller den.

I mitt nya manus vet jag vad jag vill undersöka och problematisera. Men jag har svårt att hitta handlingen. En berättelse. Just nu är det en mängd scener staplade på varandra – och det är okej. Det är det första steget i min skrivprocess. Men jag längtar efter att scenerna ska ta slut och jag får börja rota i texten och hitta berättelsen. Därför: Kan någon skriva färdigt det första utkastet åt mig?

p.s Mitt forskningsprojekt om flickor i mina och andras texter går framåt. Jag börjar hitta en struktur och plan. Hoppas på att kunna dela med mig av mina tankar och idéer i ett inlägg snart d.s

Tankar om att skriva essä

Tjo!

Text är eller kan vara ett verktyg för att förstå världen. Jag skriver ofta reflekterande texter där jag undersöker någonting. Vrider och vänder på någonting. Ställer frågor, letar olika svar och förhoppningsvis fler frågor.

I min bok Det som får plats möts reflektion och berättelser genom essäer och noveller. Flera läsare har sagt till mig att de blir sugna på att skriva essäer när de läst boke. Men ofta finns ett motstånd. Tvivel, krav, press. En känsla av: Jag vet inte hur jag gör för att skriva en essä!

Ja samlar mina tankar om essäskrivande och hoppas att det kan vara till hjälp och inspiration.

Glöm kraven
Ofta beror motståndet på krav och regler som formen ställer. Jag tror inte på de här reglerna helt och hållet. Tror inte att de finns i den utsträckning som vi intalar oss.

De kan finnas i en kontext, typ en akademisk essä, men exakta regler finns inte för hela formen. Om du läser essäsamlingar kommer du se att olika författare jobbar på olika sätt. Exempelvis går Melissa Broders bok So sad today utanför ramarna för vad vi vanligtvis tänker att en essä är.

Hitta in i formen genom att läsa olika essäer av olika författare. Då märker du att de skiljer sig från varandra!

Tänk reflektion
När jag skriver en essä kallar jag inte texten för essä. Jag kallar den för en reflektion eller en reflekterande text. För mig är det lättare för det binder inte texten till en särskild form. Texten kan sluta som en essä, men den kan också sluta som en debattartikel eller ett kåseri eller en fiktiv berättelse. Att inte formbestämma texten från början kan vara en ingång.

Använd källor
Om du ska lyssna på något av kraven eller reglerna är det att använda dig av källor. Men källor kan vara många olika saker och kan användas på många olika sätt. Ett samtal du hör på bussen kan vara en källa. En insändare kan också vara en källa. Du behöver inte bara vända dig till andra essäer, akademiska texter eller facklitteratur. Att ha en källa att utgå ifrån hjälper skrivprocessen och du kommer hitta nya vägar in i essän.

Undersök och ställ frågor
I en essä finns ett undersökande av någonting. Det kan vara vad som helst. Exempelvis: Matkulturen i Sverige.

För att reflektera och undersöka matkulturen i Sverige behöver vi ställa frågor. Vad betyder mat i den svenska kulturen? När är maten viktig? Vad har fikat för betydelse i vår vardag? Vad är egentligen ett julbord? Frågorna kan vi använda i reflektionen. Inte nödvändigtvis besvara, men reflektera kring. Kanske utgå från en själv och sina egna erfarenheter, kanske utgå från vad andra har sagt eller skrivit om ämnet. Här är källor till hjälp.

Luta dig mot ditt vanliga uttryck
Du behöver inte känna någon press att skriva på ett särskilt sätt. En essä är en litterär form och behöver inte ha et uttryck som liknar en uppsats. Skriv som du vanligtvis skriver.

Själv har jag arbetat fram ett uttryck i essäer som skiljer sig något från mina linjära/episka noveller, men uttrycket i mina essäer påminner om det i mina fragmentariska/prosalyriska noveller. Nedan följer ett utdrag ur en essä och ett ur en novell:

Det finns platser som jag återvänder till. Platser som klistrar sig fast vid mig och mitt skrivande. Det är spårvagnshållplatserna, parkerna, Strykjärnet, Drottning- gatan, Norrtull, Rådhuset, Västgötabacken, Skvallertorget, Industriområdet, Stadsbiblioteket och Strömmen. Jag går tillbaka till staden.
Ur essän Platserna, Det som får plats s. 30. Marica Källner Winai Books 2017.

Det är tomt i huset och i kylen. Hon går ut på altanen och sätter sig i solstolen. Vinden i vindspelet och regnet mot plåttaket och regnet mot grusplanen och regnet mot stentrappan.
Ur novellen Hör du mig, Det som får plats s. 71 Marica Källner Winai Books 2017.

I de här två texterna upplever jag att det finns någonting som liknar varandra. En ton. Någonting i uttrycket. Men det första är en essä, det andra en prosalyrisk novell.

Vi behöver inte tänka att en essä måste ha ett särskilt uttryck. Det är en text som kan skrivas på många olika sätt.

Släpp prestationerna
En sammanfattning: Släpp prestationerna och föreställningarna du har om essäformen. Reflektera, undersök och skriv!

 

Jag hoppas att dessa tankar kan hjälpa dig in i skrivandet av essäer – för det är härligt och roligt och givande att skriva reflekterande texter.

p.s Jag rekommenderar verkligen essäsamlingen jag nämnde So sad today av Melissa Broder. Den är urbra! d.s

 

Rätt och fel?

Tjo!

I skrivsammanhang sägs det ofta att det inte finns några rätt och fel. Att allt bara handlar om smak. Jag håller inte med.

Jag gillar inte orden rätt och fel. Det är laddade ord. Ord som säger att någon kan bestämma vilket som är rätt sätt att skriva och vilket som är fel. Orden är dömande. Hårda. I det här inlägget använder jag dem ändå. Av praktiska skäl – jag vill inte krångla till det.

Rätt och fel. Jag tänker att allt handlar om texten. Tror inte att det går att kategorisera, inte att göra en lista på saker som är rätt och en lista på saker som är fel. Det är inte generellt utan specifikt för den enskilda texten.

”Felet” blir när någonting går emot textens villkor. När någonting skaver i berättelsen. Jag tror inte att det handlar om smak. Inte om vad vi tycker om. Det handlar om textens sätt att bli berättad och när något bryter mot berättandet.

Jag känner att det är orättvist mot texthantverket att säga att det inte finns några rätt och fel. I andra konstformer kan en säga att det har blivit fel – litteraturen ska vara skyddad. Som om text är något ömtåligt. Såklart kan det vara ömtåligt. Men jag upplever att vi ibland tenderar att dalta med litteraturen.

Jag jobbar också med fotokonst, främst självporträtt. Här upplever jag inte att människor är lika försiktiga. Ofta får jag hjälp att hitta felen i fotografier: ”Bilden är för mörk.” ”Bilden är sned.” ”Blixten är för skarp.”

Men jag får också hårda kommentarer som: ”Den här bilden var hemsk” eller ”Du ser jättekonstig ut” eller ”Det här är töntigt.” Detta är intressant. Att en konstform anses vara mer ömtålig än en annan. I ett självporträtt kan jag känna mig oerhört sårbar. Jag visar inte bara någonting jag skapat, ett foto, utan också mig själv. Jag är inte lika säker med mitt fotande som med mitt skrivande. Ändå är det text som människor är försiktiga med.

Kanske är det lättare att prata om bildkonst. Det är något konkret. Text är abstrakt. Det bara finns där. Men jag vill inte att text ska vara något ömtåligt. Jag vill att text ska kunna stå på sina egna ben. Självklart är det ömtåligt i skapandet. I skrivandets stund. I processen. Men för att komma vidare i skapandet bör vi kunna fånga upp det som blivit fel. Det är inte farligt när något blir fel. Det är inte farligt när något skaver i texten. Att visa ett fel är inte samma sak som att säga att texten är dålig eller att författaren inte kan skriva. Ett fel är bara ett fel och när vi hittar det kan vi gå vidare med skrivandet.

I Det som får plats resonerar jag mer kring fel. I essän Hon som inte finns diskuterar jag en av mina noveller. De båda texterna blir gemensamt en reflektion kring vad som händer när det blir fel och hur jag hanterar det. De här texterna är de jag är mest stolt över i boken, för jag vågar lyfta den obekväma frågan och jag vågar blotta det som blivit fel i mitt eget skrivande.

p.s Vad tänker du om rätt och fel? d.s

Det finns väl inte så mycket att säga om novellkonsten?

Tjo!

I måndags skrev Christina Schiller om fördomar om romancegenren. Inspirerad av hennes inlägg vill jag plocka upp några föreställningar om novellformen.

 

En novell beskrivs bäst som en kort prosatext
Ja, enligt uppslagsboken. Men den beskrivningen är trist och intetsägande. Novellen är mycket mer än sin längd. En novell är en berättelse och kvantiteten varierar från berättelse till berättelse.

Noveller följer en tydlig dramaturgisk kurva
Vissa noveller gör det, särskilt de som kategoriseras som klassiska. Men alla noveller har inte en tydlig dramaturgisk kurva och alla noveller följer inte samma kurva. Precis som romanen är det svårt att göra generella beskrivningar. En text är sin egen form och sin egen struktur. Alla romaner går inte att likna vid varandra, alla noveller går inte att likna vid varandra.

Noveller har alltid ett litet persongalleri
Nej.

Noveller kan inte ha miljöbeskrivningar
Jo.

Det är lättare att skriva en novell än en roman
Korthet gör det inte lättare. En novell är en berättelse och en berättelse kan vara svår och komplex och förvirrande att bygga. Huruvida det är lätt eller ej varierar från text till text.

Det är lättare att skriva en roman än en novell
Att trycka ur sig text. Att skriva sida efter sida utan att veta vad som händer i berättelsen eller undersöka hur den fungerar. Att kalla alla dessa sidor för roman. Det är lätt. I övrigt: se ovanstående svar.

Det är tråkigt att läsa noveller
Nu tjatar jag: Det varierar från novell till novell.

Folk läser inte noveller
Novellen är inte lika populär som romanen. Varför vet jag inte. Men jag vet att det inte är sant att folk inte läser noveller. Det gör de visst.

Det går inte att vara novellförfattare för det finns inga pengar att tjäna
Hur många romanförfattare lever enbart på intäkter från bokförsäljningen?

Att skriva noveller är bara ett sätt att utveckla sitt skrivande
Det här påståendet tycker jag är ett av de mest intressanta. Novellen som en lekskola. En form för att experimentera och lära sig hantverket.

Allt skrivande är, eller kan vara, ett sätt att utveckla sin konst och att novellen i sitt korta format har blivit extra populär är inte konstigt. Att leka med stilfigurer är kul i kanske femton sidor men kanske inte lika kul i hundrafemton. En kort text är överskådlig och därför är det lättare att undersöka vad en har gjort i texten.

Men det är trist att se på novellen som enbart en läroplattform. Dels för att det ger formen dåligt rykte. Dels för att den som endast använder novellen för att lära sig skriva kommer missa möjligheterna som formen kan ge.

Jag läste Alice Munro och insåg att noveller inte är min grej
Detta är det mest knepiga påståendet.

Munro är bara en av många novellförfattare. Självklart gillar inte alla hennes berättelser. Ändå blir hennes texter bild av vad en novell är. Jag fattar att nobelpriset ger hennes texter tyngd. Men påståendet är absurt. Ingen skulle säga: ”Jag läste Doris Lessing och insåg att romaner inte är min grej.”

Det finns väl inte så mycket att säga om noveller
Jo. Jag har skrivit en hel bok om novellistik. Det som får plats Winai Books 2017.

 

p.s Vad tänker du om novellkonsten? d.s

 

Kulturfest och text på scen och en prosalyrisk berättelse

Tjo!

I byn där jag bor anordnas varje år en kulturfest. Sedan jag flyttade hit har jag varit med på ett eller annat sätt. Jag har ställt ut fotografier och läst text på scen. 2015 fick jag kommunens kulturstipendium som delades ut under festen.

I år ska jag vara med igen. Med någonting nytt. Jag ska samarbeta med St. Staffans församling och framföra en textsvit som är inspirerad av Frälsarkransen – ett modernt radband som används av protestanter. Bandet har arton pärlor och jag har skrivit en text inspirerad av varje pärla och dess betydelse.

Textsviten är en prosalyrisk berättelse om att bryta upp, om ensamhet, om att söka, om att gå vilse, om att vara medmänniska, om gemenskap, om att hitta rätt, om relationen till Gud och om att tappa bort Gud. Sviten heter Fragment och det kanske bara är en arbetstitel. Vid läsningen kommer en organist att framföra musikstycken. Det blir ett möte mellan text och musik.

Tidigare har jag läst en av texterna på scen. Den heter Större och jag läste den på Lunds kulturnatt förra hösten. Filmklipp från läsningen finns på min Youtube-kanal. Inför det framträdandet gjorde jag också en testläsning, den finns också på Youtube. Se den här på en gång om du vill.

 

 

 

Arbetet med de här texterna har varit en rörig resa. Jag började skriva dem helt utifrån mig själv. Ville skriva en självbiografisk berättelse. Någonstans ångrade jag mig. Tröttnade. Berättelsen fick en ny vändning och ny energi. Endast en av de tidiga texterna finns kvar – men inte i det här sammanhanget.

Den första texten var en prosalyrisk novell. Ett experiment. Den heter Hör du mig? och är nu en av novellerna i Det som får plats. Den är baserad på mina tidiga minnen av skrivande, men det är inte viktigt att det är ett eget minne. När jag skrev den, och när jag läser den, känner jag inte att den handlar om mig. Jag plockade bort den från Fragment eftersom den inte passar in med de övriga texterna. Jag tycker mycket om novellen och jag är glad att den fick sin plats i min lilla bok.

Att skriva textsviten är kul och svårt. Kul för att jag tycker om berättelsen och jag tycker om att skriva om någon som har en relation med Gud men som samtidigt tappar bort Gud. Svårt för att jag skriver texterna med ett tydligt mål: framträdandet på Kulturfesten. Det skapar prestationsångest. När jag skriver texterna vet jag att de kommer att läsas. Att jag kommer att läsa dem. Jag kan inte koppla bort tanken på framförandet. Men jag ser fram emot det.

 

p.s Vad skriver du på nu? d.s

 

* Texterna är endast inspirerade av Frälsarkransen. Om du vill veta mer om bandet och hur den används kan du hitta information på Verbum.

 

Att skriva om och om och om

 

Tjo!

En kursdeltagare lyfte frågan om redigering och om tiden det kräver. Det är en intressant grej. För många är det något jobbigt, och för andra är det något kul. På sociala medier finns tusentals bilder av ett bord, ett manus, en kaffekopp, pennor och pennvässare och markeringspennor. Ofta med hashtag: manusredigering.

Jag gillar inte ordet redigering. För mig är det är torrt och trist. Det är en semantisk sak, jag vet, men kallar jag det genomskrivning känner jag mig bekväm. Ordet ligger nära skrivandet. Det finns i skapandet. Redigering, för mig, är ett efterarbete.

Första gången jag gör en genomskrivning börjar jag från början. Skriver om texten. Scen för scen. Går inte in och petar i det, skriver om det helt och hållet. Att helt skriva om är lättare. Om någonting skaver i texten är det svårt att hitta det genom att bara peta och pilla. Lösningar kommer naturligt när jag skriver det på nytt.

Efter den första genomskrivningen brukar jag läsa texten och göra anteckningar och kommentarer. Läser utan att ändra något. Ändrar inte ens stavfel. Om jag börjar rätta texten tappar jag fokus. Koncentrerar mig bara på felen. Efter läsningen går jag igenom anteckningarna och gör ännu en genomskrivning.

Sedan släpper jag in andra. Någon får läsa och ge respons och responsen använder jag i fler genomskrivningar.

Jag läser, ändrar, skriver om scener helt, lägger till scener och stryker scener. Läser och läser och skriver och skriver.

Det är inte ett tråkigt skrivande. Jag känner mer för genomskrivning än för själva skrivandet. Det är i genomskrivningen som jag känner mig som mest kreativ. Då får jag jobba med texten. Vara med texten och utveckla den. Från en massa ord i ett dokument formas en färdig text. Steg för steg.

ps I tisdags var jag med i P4 Malmöhus och pratade skrivande och om min bok Det som får plats. Lyssna gärna här!

 

 

 

Vad ska hon heta?

Tjo!

Att ge namn till fiktiva personer är svårt. Ett namn bär med sig mycket. Säger mycket om personen och hennes bakgrund och uppväxt. Vi får våra namn från våra föräldrar. När jag ger ett namn till en fiktiv person skriver jag också in en personlighet hos hennes föräldrar – även om de inte är med i berättelsen. Heter hon Selma eller Astrid eller Karin går tankarna till Lagerlöf och Lindgren och Boye. Det kan tala om att hon växt upp i en läsande familj. Självklart kan vi ge oss själva namn. VI behöver inte ha kvar det namn som våra föräldrar ger oss, men även det bär med sig en personlighet. Skriver jag om en person som själv väljer sitt namn säger det någonting om henne.

Personen kommer före namnet. Ibland har jag skrivit hela utkastet till en novell innan jag hittar rätt namn. Ibland hittar jag inget namn. Jag känner personen, vet vem hon är och hur hon är men lyckas inte komma på ett namn som kan tillhöra henne.

Kanske krånglar jag till det här för mycket. Kanske är det inte så stor grej. Kanske lägger jag mer betydelse på namnet än vad det borde ha. Tänker att det kan beror på att jag tycker det är svårt med mitt eget namn. Jag är inte obekväm med det, önskar inte att jag hette något annat eller vill byta. Mitt namn ger mig ibland en känsla av overklighet. Jag säger: ”Jag heter Marica.” Jag tänker: ”Va? Gör jag?” Hela jag blir plötsligt verklig – och det ger känslan av overklighet. Som när en säger till sig själv: ”Jag finns på riktigt.” Som om det vore någonting som måste klargöras. Som om det är ovanligt att existera.

Hur väljer en namn till sina fiktiva personer? Jag vill så gärna veta hur författare tänker. I Jessica Schiefauers roman När hundarna kommer har båda huvudpersonerna bibliska namn: Ester och Isak. Var det avsiktligt? Ska namnen föra tankarna till Bibeln?

Jag försöker gå på magkänslan och ibland sammanhanget. I novellen Bullerbyn finns inte heter personen Selma. Dels för att det kändes rätt, dels för att det är ett författarnamn och Selma har författardrömmar. I novellen Fredrika blev huvudpersonens namn Tina – vilket bara gick på magkänslan. Hennes flickväns namn Fredrika var från början också en magkänsla. Sedan kolla jag upp vad namnet betyder och det gav mer kraft till berättelsen. Därför fick hennes namn också bli novellens namn.

 

p.s Hur hittar du på namn till dina fiktiva personer? Har du stött på ett namn i litteraturen som du verkligen undrar över? d.s

Att börja skriva

Tjo!

 

Förra veckan skrev Michaela von Kügelgen om en texts första mening. Jag tänkte haka på! Första meningen är viktig för mig. Det betyder inte att jag slutar att läsa en bok om jag inte gillar första meningen. Det betyder inte att jag lägger ned all min kraft och energi för att skriva den perfekta meningen.

Den första meningen är viktig för att det är den som avgör om jag kommer att fortsätta skriva eller inte. Det handlar inte om att gripa tag i läsaren, det handlar om att gripa tag i mig själv.

Skrivandet börjar inuti, i tanken, i huvudet. Jag formulerar en mening. En texts första mening. Är den intressant fortsätter jag att bära den inom mig. Omformulerar den. Vrider och vänder på den. Antecknar den aldrig. Då blir den förstörd och jag tappar intresset.

Efter den första meningen fortsätter jag att formulera texten inuti. Skriver en hel scen i tanken. När jag sätter mig vid datorn är början av texten redan skriven – redan formulerad. Ju längre jag väntar med att skriva in texten i dokumentet, ju längre jag bär den inuti och jobbar med den i tanken, desto mer intresserad blir jag av den. Desto större blir chansen att jag skriver färdigt texten. Har jag för bråttom faller det. Jag tappar bort texten och tappar bort det jag vill berätta.

Ofta har jag idéer om vad jag vill skriva. Ofta ser jag det i bilder. Jag ville skriva om ett gräl. Ett riktigt jobbigt bråk. Det första jag tänkte på var ett kök. En vardaglig miljö med mycket att bråka om: disk, stök, matlagning. Jag tänkte på två personer i köket. Där en bråkar och en står tyst. Sedan tänkte jag: ”Bråk igen”, och det blev inledningen till novellen Fredrika, som finns med i Det som får plats. Jag fortsatte att tänka på scenen i köket. Fortsatte att formulera meningar.

Om det blir någon novell beror på den där första meningen, och om jag har tillräckligt med tålamod för att vänta med själva skrivandet. Jag behöver tid att komma in i texten, in i berättelsen. Det är långsamt, och jag låter det vara långsamt. Skyndar jag fungerar inte skrivandet.

 

p.s Hur börjar du skriva? d.s

Text på scen

Tjo!

Jag tycker om att läsa text på scen. På gymnasiet började jag hitta dit och ägnade mig åt poetry slam men jag tröttnade på tävlingen. För mycket stress och prestation. Nu tävlar jag inte, läser bara.

Förra veckan skrev jag om att jag behöver vara i rörelse, och rörelsen hittar jag när jag fotograferar. Även i framförandet av text hittar jag rörelsen – men i läsningen får jag vara i rörelse tillsammans med texten. Jag har texten i kroppen, inte framför mig på datorn. I rörelsen kommer jag närmare mitt eget skapande.

Jag läser både poesi och prosa. Trivs bäst med att läsa prosa. För jag skriver främst prosa, men det finns också en stark berättarglädje i att framföra berättelser på scen. Jag lär mig texterna utantill. Papper eller dator eller mobil stör mig.

Många frågar hur jag lär mig texterna utantill och svaret är att jag repeterar och repeterar och repeterar. Läser och läser och läser. Gör andra saker samtidigt som jag rabblar texten. Jag diskar och läser den högt. Jag tvättar håret och läser den högt. Jag hackar lök och läser den högt. Jag väntar på bussen och läser den tyst i huvudet. Sedan, på scenen, är jag inte sträng. Blir det fel blir det fel. Det är inte ett skådespel, inte en pjäs. Det är en text och jag är en författare som läser min text. Självklart strävar jag efter att inte läsa fel och inte staka mig, men händer det så händer det. Inte mer med det.

Många frågar om jag inte är nervös och svaret är jo. Jag är galet nervös. Så nervös att jag inte kan sitta stilla och inte kan äta och inte kan fokusera och måste kissa hela tiden. Jag är lika nervös oavsett om jag ska stå på en stor scen på en festival, eller en liten scen på ett bibliotek.

Men nervositet är en energi som går att använda. Jag tar vara på nervositeten. Blir sprallig och uppspelt och för det mesta skitjobbig att försöka prata med. Om jag tar vara på nervositeten och använder den blir jag pirrig och förväntansfull och glad och då gör jag en bra läsning. Då blir jag närvarande.

Några gånger har jag varit så nervös att jag knappt klarat av att genomföra framträdandet. En gång läste jag före en konsert av Emil Jensen. Konsertsalen var fylld av människor som längtade efter Emil Jensen och när jag kom upp på scenen tänkte jag att de blev besvikna. De väntade på honom, inte på mig. Det låg instrument på scenen och jag såg framför mig hur jag snubblade och hade sönder allt och förstörde hela kvällen. En vän fick följa med mig till scenkanten och kramade mig jättehårt och när jag klev upp sprang jag ned igen och kastade mig i hennes famn. Publiken fattade ingenting. En knäpp tjej sprang upp på scenen och ned igen.

När väl jag stod med mikrofonen i handen blev jag lugn. Jag visste vad jag höll på med och visste att jag kunde klara det och det var härligt att läsa text på scen.

I sommar kommer jag att vara med på festivalen Tranås at the fringe. 1 juli är det spokenword-lördag och jag ska läsa. Ser fram emot det och hoppas på att läsa några nya texter.

På min Youtube-kanal finns filmklipp från olika läsningar. Här ett från Litteraturrundan 2016 då jag för första gången läste ur Det som får plats. Jag läste inledningen av novellen Och jag sa ja. Det andra klippet är från en kväll på Hemgården i Lund då det var öppen scen.

 

 

 

p.s Har du erfarenhet av att läsa text på scen? d.s

Fiktion och reflektion

Tjo!

Kommer tillbaka från påskledigheten full av godis men tom på skrivande. Sitter vid datorn och sysslar med annat: planerar kurser och workshops, skriver mejl till min förläggare, skriver mejl till min snubbe, till vänner, till tidningar, till bibliotek och till studieförbund, skriver på Twitter och på Facebook. Skriver mycket men skjuter upp det som ska skrivas. Jag går till köket och gör kaffe. Går tillbaka till datorn. Tänker: Nu sitter jag här och dricker kaffe och ser ut som en riktig författare.

Jag tar det kallt. Känner ingen press, ingen stress. Oron jag kände i vintras har bytts ut mot ett lugn. Känner mig luddig i huvudet. Tänker: Det löser sig!

Jag jobbar med min essä om Harry Potter. Märker att det inte blir en essä om Harry Potter utan om hur en text blir till. Så blir det när jag skriver essäer: Jag börjar i en tanke och hamnar i en annan. Det är associationer. Det är rörelser. Det är en text som växer.

I Det som får plats blandar jag essäer och noveller. Reflektion och fiktion. Boken är en undersökning – både i novellerna och essäerna. Texterna samarbetar. Rör vid varandra.  Men de är olika texter. Novellerna är inte med som exempel för att styrka det som står i essäerna. Essäerna finns inte med för att förklara novellerna. Men de hör ihop. Blandningen skapar helheten.

Efter Det som får plats har jag fortsatt att undersöka blandningen av reflektion och fiktion. Jag testar mig fram. Söker mig fram. Skriver en text om min tonårstid. Om hur jag satt under ett köksbord och rökte. Jag skriver en berättelse om mig själv, om mitt tonårs-jag, men jag skriver också om mitt skrivande. Bryter upp berättelsen med reflektioner om att skriva texter för unga och om att skriva biografiskt.

Lämnade texten till ett textsamtal. Fick bra respons. Kommentarer som gav skrivandet kraft och energi. Fick också ett boktips: So sad today, Melissa Broder. Enligt tipsgiverskan ska denna samling också blanda reflektion och fiktion. Den ligger överst på min läslista.

I essän om Harry Potter, som inte handlar om Harry Potter, blandar jag också berättelse med reflektion. Just nu är texten en enda röra. Den är uppdelad i två dokument. Innan jag börjar skriva öppnar jag båda dokumenten. Skriver i det ena, fortsätter skriva i det andra. Går fram och tillbaka. Ser inte fram emot att sy ihop allt.

p.s Har du några tips på bra essäer? d.s

p.p.s Jag kan ju faktiskt också ge ett tips. Det är natten av Karolina Ramqvist. Mycket bra essä d.d.s

Skriva och tro

Tjo!

Nu är det påsk. Fint att blogga på torsdagar och självaste skärtorsdagen.

Påsken är viktig för mig. Viktigare än julen. Det är vår och snart sommar och något nytt kommer att ske. Julen är vinter och det kommer att fortsätta vara vinter och lägenheten blir full av mat och värme och det är härligt ett tag sedan kväver det mig. Påsken för med sig vår och syre och förnyelse.

Påsken är också viktig för att Jesus dog och uppstod. Jag firar påsk som kristen. Jag är kristen. Tror på Gud och Jesus. Har alltid varit troende och har alltid kallat mig kristen – även om min tro har utvecklats och utvecklas och är i rörelse.

Att skriva om tro är svårt och att skriva om tro är kul. Det är svårt för att religion är problematiskt. Det kan bli fel. Väldigt fel. Jag är rädd för att skriva om tro. Rädd för att säga att jag är kristen. Det finns många föreställningar om kristna, jag vill inte bli insorterad. Vill inte bli placerad i åsikter som inte är mina.

Men det är också kul. Religionen bär med sig många berättelser och personer och miljöer. I Det som får plats finns novellen Fredrika som till viss del utspelar sig i en kyrkomiljö.

Novellen handlar om Tina. Hon är kristen och hennes tro följer genom hela berättelsen och för henne är den en tröst. I novellen använde jag bönen som ett grepp. Bönen visar hennes sorg och rädsla. Bönen finns också med som någonting störande, något som visar på en syskonrivalitet.

Tina återvänder till sitt barndomshem med ett krossat hjärta. Hennes flickvän Fredrika har lämnat henne och Tina orkar ingenting. Hon bara ligger i sängen och stirrar i taket. Vid middagsbordet sitter hennes präktiga lillasyster. Hon är duktig och snäll och vegetarian och då måste alla andra också äta vegetariskt. Föräldrarna frågar vem som vill be bordsbön. Tina vill det inte. Lillasyster ber. Ber spontant och vackert och bönen rör vid föräldrarnas hjärtan. Tina bara genomlider det. Bönen blir inte tröst. Bönen blir ett sätt för lillasystern att visa sig duktig.

När jag skriver om tro blir det en röra av känslor: rädsla, oro, glädje och spänning. Iver att skriva och utforska. Längtan efter att hålla tillbaka texten. Jag vill välja att se tron som en tillgång i skrivandet. I skapandet av berättelser. Troende personer är intressanta och i en berättelse om tro finns någonting mer som måste framträda. Jag kan inte skriva en berättelse om någon som är kristen och utesluta Gud. Hon/han/hen måste vara med i berättelsen – på något sätt. Men hur? Bilden av Gud är spretig och ofta förlegad. Gud är olika för olika personer. Hur kan jag gestalta Gud? Frågan ger energi till skrivandet och jag vill utforska det i mina berättelser.

Kanske är religionen bortglömd i samtida skönlitteratur? Jag möter sällan troende personer i fiktionen. När det händer blir jag glad. Tänker på boken Ser mitt huvud tjockt ut i den här av Randa Abdel-Fattah. En roman om en ung tjej som bestämmer sig för att bära slöja. Det är en jättebra bok där tron finns med genom berättelsen. Läs den om du inte redan gjort det.

p.s Har du tips på böcker som handlar om troende personer? d.s

 

Skrivande, feminism, 8:emars

Tjo!

Igår var det 8:e mars. Internationella kvinnodagen. Vi uppmärksammade ojämlikhet och destruktiva strukturer, vi firade framgång och frigörelse. För mig är 8:e mars en dag full av glädje lika mycket som en dag full av kamp. Under den här dagen finns mina tankar hos de kvinnor som gått före mig. Som banat väg för mig och mina medsystrar. Jag kan skriva i mitt eget namn, jag kan studera, jag kan rösta, jag kan leva det liv som jag lever. Utan dem hade jag inte kunnat det. Utan dem hade jag kanske inte ens kunnat skriva här på Debutantbloggen.

Varje år vill jag skriva en text till de här kvinnorna. En text som uppmärksammar dem och som visar min tacksamhet. Det går aldrig. Jag har försökt med prosa och jag har försökt med essä och jag har försökt med poesi. Det står still. Texten står still. Trampar på samma ställe. Varför?

Tacksamheten jag känner stoppar orden. Det går inte att skriva. Jag kan inte visa genom texten vad jag känner. Tacksamheten sitter i min kropp. I mitt liv. Jag tvingar mig att skriva men tacksamheten verkar inte sippra in i texterna.

Jag byter vinkel. Försöker fråga vad jag vill blottlägga. Vilka orättvisor och destruktiva strukturer jag vill belysa. Blir en kvinna som skriver. Blir en feminist som skriver.

Att skriva som kvinna och att skriva som feminist? Jag vet inte ens om jag är en feministisk författare. Blir jag automatisk en feministisk författare för att jag är feminist? Vill jag vara det? Vet inte.

Kanske känner jag mig liten. Obetydlig. Vad kan mina texter göra? Vilka berg skulle de kunna flytta? Får de plats i det stora feministiska rummet? Faller de bort bland alla de andra?

I förra inlägget skrev jag om att vara oinspirerad. Om att tappa orden. Om att glömma det viktiga: utforskandet. Här gör jag det igen, glömmer det igen. Jag vill inte belysa eller redovisa. Jag vill reflektera och vrida och vända. Jag vill ställa frågor, inte ge några svar.

Tar jag mig själv på för stort allvar nu? Tror jag att mina texter ställer frågor till läsaren? Tror jag det? Tror jag att någon kommer att läsa och bry sig? Vad tror jag egentligen?

Jag måste stanna i skrivandet. Stanna i utforskandet. Det gör mig lugn. Det gör mig skrivande. Etiketter spelar ingen roll. Kalla mig för en feministisk författare eller kalla mig för något annat. Jag är inte viktig. Texten är viktig. Kanske flyttar den inte några berg, kanske flyttar den inte ens småsten men jag är i skrivandet.

Men vad är utforskandet som jag tjatar om? Det är berättarhantverket: vad händer med texten om det är en förstapersonsberättare som inte delger sina tankar eller känslor? Det är rummet: Vad händer om hela berättelsen utspelar sig i en buss? Det är i situationen: Vad händer om offret och förövaren har en stark vänskapsrelation? Det är formen: Vad händer om novellen är twitterkort och inte överskrider 140 tecken? Det är att kliva ut ur min uppfattning om hur en text ska vara och hur en situation bör vara och titta på vad som kan hända om …?

Jag har för höga prestationer vad gäller mina 8:e marstexter. Jag vill att alla ska läsa och jag vill att texterna ska tala till den andra sidan och berätta för Elin Wägner & co hur glad och tacksam jag är. Tanke: Vad skulle hända med texten om den var en fiktiv självbiografi om mitt författarskap – där jag inte skulle kunna skriva i mitt eget namn utan gå under ett manligt pseudonym, där jag inte skulle kunna studera eller rösta eller leva det liv som jag lever. Vad skulle hände med texten?

***

Kvinnodagen 2017. Hela dagen var jag på universitetet och pratade om text och skrivande med mina kurskamrater och lärare. På kvällen var jag ledare för en skrivarworkshop för kvinnor. En dag av samtal, skrivande, universitet och folkbildning. Det här blogginlägget blev årets text till 8:e mars – hittills har det varit det svårast inlägget att skriva.

p.s Hur var din 8:e mars? d.s

 

Kollage

Tjo!

Jag är här, jag är där. Jag är uppe och jag är nere. Trådar hänger och slänger. Det händer mycket i livet och i skrivandet. Jag försöker knyta ihop allt med ett textkollage.

Jag bestämmer att den här veckan ska vara en skrivarvecka. Jag ska skriva och skriva.

Förra veckan fick jag Lina Wolffs autograf! Hon gjorde ett författarbesök på Skrivpedagoglinjen (Skurups folkhögskola) och jag höll andan för att inte skrika: DU ÄR MIN IDOL!!!!

De här böckerna läser jag nu:
De polyglotta älskarna, Lina Wolff.
Förr eller senare exploderar jag – John Green.
Skriv – en bok om att skriva, Bente Clod

Jag åker in till stan för att skriva på en ny plats. I ett rum. Ett rum som jag gillar och har längtat efter att skriva i. Jag tar bussen in till stan. Promenad till rummet och en hund och hens husse går in i mig. Först husse sedan hund. I rummet köper jag te och chokladboll och jag sätter mig och när jag öppnar ordbehandlaren startar en elektrisk såg. Jag vet inte vad en sådan såg heter men det låter skithögt och det luktar trä. Det luktar gott. Ljudet kommer ovanifrån. Över mitt huvud. Jag vill inte ha sågspån i håret.

Sitter fast i det nya manuset. Hittar inte energin. Hur hittar jag den igen? Umgås med texten i tankarna. Söker mig tillbaka till den. Jag längtar tillbaka till den och längtar tillbaka till energin.

Jag har börjat sjunga i en kör. En gospelkör och jag älskar det.

Övar upp min kreativitet. På Författarskolans fördjupningskurs tränar vi på att vara kreativa. Genom övningar och uppgifter och utmaningar. Vi ska ge oss själva utmaningar. Jag säger åt mig själv att röra mer på mig. Att sätta kroppen i rörelse.

Skriver det som får plats i berättelsen i skrivandet i livet i tiden. När jag säger ”Mitt nya manus” menar jag inte ett nytt manus utan tre nya manus som alla går under namnet Mitt nya manus.

Jag har skrivit ett prosafragment som heter Du måste förstå det. Läs den här om du vill: http://maricakallner.se/index.php/skrivboken/407-du-maste-foersta-det

Tid för releasefesten är bestämd. Det blir kl. 17. Alltså: 18 mars kl 17 på Garaget, Lönngatan 30 i Malmö. Hoppas att vi ses där!

p.s Hur mår du och ditt skrivande? d.s

 

 

Det som får plats

Tjo!

Nu får det vara nog med ångest. Nu har jag skrivit färdigt om det (för stunden). Nu ska det vara glädje och hopp och fest. Jag har skrivit en bok. Snart kommer den. Jag väntar och längtar. I väntans tid kan jag roa mig med att titta på omslaget.

Boken. Min bok. Det som får plats. Vad får plats i den? Berättelser om vardag, om oro, om kärlek och trasiga relationer, om att skriva, om att få refuseringar, om att vara barn och om att vara vuxen, om familj, om livet på folkhögskola, om sex, om människor. Reflektioner om skrivande, om hantverket och textuttrycket, om novellkonst, om situationer, om miljöerna och om personerna som skapar berättelserna.

Det som får plats är en samling essäer och noveller. Det är inte en essäsamling, inte en novellsamling. Det är en hybrid. Jag är främst novellförfattare och får ofta frågorna: ”Vad är en novell?” och ”Varför skriver du noveller?” Två enkla frågor med svåra svar. Jag skrev en bok istället för att svara.

Boken är ett svar på frågorna … men jag stannar inte bara vid dem. Under skrivandet hittade jag fler frågor, fler saker i skapandet som jag ville undersöka. Vad innebär det att skriva självbiografisk fiktion? Hur ska en arbeta med texter? Vad händer när en text inte fungerar? Jag skrev mig fram genom essäer och noveller. Genom frågor och svar och fler frågor. Texterna växte, manuset växte. Det blev en bok.

Jag tycker om att stå på scenen och läsa mina texter. I höstas läste jag för första gången ur manuset. Då var det fortfarande inte färdigt. Det var på Litteraturrundan i Malmö. Jag läste ett stycke ur novellen Och jag sa ja. En av mina favoritnoveller i samlingen. En berättelse om en författare som får refuseringar och frieri, om att låta saker ske, om att fly.

Jag läste. På scenen. ”Hej”, sa jag. ”Nu ska jag läsa ur min kommande bok.” Min. Kommande. Bok. Tre ord. Jag har längtat efter att säga dem.
Läsningen var på Garaget i Malmö och snart står jag på samma scen. Releasefesten kommer att vara i samma lokal. Då kommer jag att säga: ”Hej nu ska jag läsa ur min bok.

Jag får vara med och planera releasefesten den 18 mars. Jag har några tankar. Spännande idéer. Avslöjar dem inte nu, inte än. Men tankebanorna går: jag vill att Det som får plats ska inspirera till skrivande, till skapande med ord, därför vill jag att releasefesten också ska göra det.

Vad händer nu? Jag väntar. Tittar på omslaget. Skickar mejl till min förläggare. Mejl med oro och frågor och får fina svar: ”Ta det lugnt.” Jag skriver på mitt nya manus. Söker på avslappningsvideos på Youtube. Jag förbereder vårens alla kurser och workshops. Jag peppar inför boksläppet den 18 mars – för det ska bli så jäkla kul!

p.s Såhär lät det när jag läste ur novellen Och jag sa ja d.s

 

 

 

 

Min ångest är som en vinterkräksjuka

 

Tjo!

Den 12 januari 1875 föddes en av mina favoritförfattare: Marika Stiernstedt. I förra inlägget berättade jag att jag vänder mig till vissa författare när jag känner oro i skrivandet – Stiernstedt är en av dem. Vad vill jag att hon ska hjälpa mig med idag?

Jag har prestationsångest. Det är en ny upplevelse. Jag trodde att jag hade det en gång – men det var ingenting. Ingenting. Då var den mensvärk. Nu är den vinterkräksjuka. På ett flygplan. Där toaletterna är trasiga. Där soppåsarna är slut. Där personen bredvid mig äter kebabrulle med vitlökssås. Det är min ångest nu.

Prestationsångesten äter upp mig. Jag hatar mina texter. Hatar mina berättelser. Allt är fult och onödigt och fel. Hur kan Stiernstedt hjälpa mig?

Jag vill skriva nära den fiktiva personen. Det är därför jag skriver. Stiernstedts berättelser kryper in i personerna. Blottar deras svagheter, deras önskningar och förhoppningar och utsatthet. Deras drömmar och mardrömmar. Deras längtan. Deras glädje.  När jag läser hennes romaner och noveller påminns jag om vad som är viktigt i mitt skrivande.

Det är personen och berättelsen. Jag kan inte gå in i skrivandet med tanken att texten ska bli färdig. Jag måste landa vid tangentbordet och ordbehandlaren. Måste vara i berättelsen, hos personen. Sedan är det språket: det älskade språket. Det är orden. Det är meningslängden och det är punkterna och kolonen och radbyten och stilfigurerna. Det är kärleken till språket. Mitt uttryck som gör texten till min.

Att arbeta med texten. Att läsa den och reflektera kring den. Att ändra i den. Att låta andra läsa och ge respons. Att använda responsen i läsningen och omskrivningen. Det är, för mig, att respektera personen, berättelsen, språket. Det är en fin känsla. Det är inte kräksjuka. Det är inte mensvärk. Det är viktigt.

Jag tappar bort det. Jag slutar att skapa. Slutar att skriva. Jag letar hos författarna, och hittar det igen. Idag firar jag Marika Stiernstedts födelsedag med att läsa novellsamlingen Bland människor. Jag firar och glömmer ångesten. Vinterkräksjuka går över på bara några dagar – hur vidrigt det än är.

ps Berätta för mig: hur kommer du ut ur prestationsångesten? ds