Charlotte Qvandt om att göra döden till en berättelse

Charlotte Qvandt är 27 år och utbildad skrivpedagog. Hon har kamperat ihop med ord genom skrivarlinje på Jakobsbergs folkhögskola, genom svenskstudier och kreativt skrivande-studier på Södertörns högskola och genom livet i stort. Charlotte bor tillsammans med man och ett barn i en fin femtiotalslägenhet och väntar sitt andra barn ungefär samtidigt som hennes debut kommer ut. Debuten heter Du ser draken genom fönstret – om att förlora sin mamma och själv bli en, och kommer ut i januari 2011 på Gothia Förlag.

 

BOKEN

Boken heter Du ser Draken genom fönstret – om att förlora sin mamma och själv bli en och kommer ut på Gothia Förlag i mitten av februari 2011. Titeln syftar till utsikten från det rum på Stockholms sjukhem där min mammas liv tog slut. Det syftar också till att stå naken och ensam och se döden komma närmare utan att kunna hejda den. Den syftar till fyra månader då jag som nybliven mamma följde min egen mamma mot vad som i slutänden blev hennes död.

Först skrev jag boken av ingen annan anledning än att överleva. Först var det ju inte ens en bok jag skrev, först var det just bara ord. Först skrev jag bara rakt genom allt, som för att penetrera en verklighet för svår för att helt och hållet omfamna. Det var efteråt jag upptäckte att det knappt alls fanns något efterlevandestöd för sådana som mig i Sverige; stöd för unga vuxna barn till föräldrar med dödlig cancer. Då var det någon som sade till mig att kanske skulle det vara jag som skrev en bok till alla dem?

ORDEN

Mitt skrivande började med att min mamma gav mig en anteckningsbok att skriva dikter i och på den vägen var det. Det var alltså mammas fel och det blev hennes lov. Jag började skriva för att hon ville det och sedan ville jag också. Och jag fortsatte vilja. När mamma en dag kom hem till mig med besked om en förmodad cancertumör började jag alltså skriva mig igenom den. Kors och tvärs, in och ut. Jag försökte dokumentera den så tydligt och klart det bara var möjligt. Kanske skulle den ge sig då? Allting skedde inom pärmarna för min orangea dagbok och jag visste inte att jag skrev en bok. Jag levde ju mitt i det, och skrev mitt i det. På sätt och vis hade jag inget val; det blev ett sätt att flyta och simma mitt i allt svårt. Ett sätt jag inte använt skrivande på tidigare när jag mest skrivit dikter, noveller och längre romanprojekt; då jag kanske kunnat jämföra skrivandet med en godisbit eller ett fyrverkeri. Inte som överlevnadsstrategi!

DÖDEN

Döden kom till mig en skarp höstdag. Lika väntad som oväntad kom den. Under hela tiden som min mamma var sjuk kunde jag forma livet och förstå det med hjälp av att skriva det och efteråt tog något form. Jag vet att det var först då jag själv halvt på allvar sade till någon; Det vore ju roligt om det kunde bli en bok någon gång. Jag satt då fortfarande med en dagbok i knät, men började i rask takt att skriva rent den. Upptäckte små hål i historien och täppte till dem. Tänkte, läste journaler och undrade. Var inte det här det jag behövde läsa när döden liksom låg och flämtade mig i nacken? Hade jag inte behövt just detta när mamma just slutat andas? Där i vakuumet? Jo… Sakta viskade jag detta för mig själv några gånger. Det hade blivit en berättelse, något att visa upp. Att mamma dött hade först varit overkligt för att sedan bli verkligt; och tillbaka till berättelsen igen. Orden kom liksom till för att hålla det onda på avstånd men nära var precis vad det kom. Istället.

LIVET

Och att skriva för att förstå vad livet sedan skulle komma att bli. Jag slogs hela tiden under sjukdomstiden med förstå hur jag skulle överleva det som är att förlora henne. Allt detta gjorde jag medan jag skrev det. Livet blev berättelse och i någon mån fiktion på samma gång. Det är något sällsamt att läsa det jag skrev då. Hur det blev berättelsen om mig själv och min mamma och hur jag kommer att bära den med mig för alltid. Hur den först bara var till för mig och sedan fick möjligheten att stå som en egen mast mitt i havet och möta andra. Hur den kanske kommer att tala med andra som den talade till mig, strök sakta och varligt över min kind och tröstade.

Charlotte Qvandt

En som gick före mig på stigen

Hej Kevin och Kalle,

Min morfar publicerade sin debutroman när han var 18 år. Den var på ungerska och hade titeln ”De blinda ska se”. På de svartvita fotografierna från den tiden ser han sorgsen ut. Som om han anade vad som väntade honom.

Andra världskriget kom till Ungern. Han flydde till Sverige med sin gravida fru.

Min morfar fortsatte att skriva, trots att han inte längre hade vare sig förlag eller läsare. Han skrev sin självbiografi i fler band än jag kan räkna och han läste den högt för mig; han översatte från ungerska medan han läste. Jag visste medan jag lyssnade att jag kanske skulle bli bokens ende läsare. Han måste ha känt likadant; annars skulle han inte satt tonåringen Augustin i den antika karmstolen och läst i timmar.

Han visade mig ett foto på gästerna på sitt bröllop. Vackra män och kvinnor i sina bästa kläder med livet och framtiden framför sig.

”Död i arbetsläger,” pekade han från vänster till höger. ”Försvunnen. Förlorade benen när han blev överkörd av ett Sovjetiskt tåg på ett arbetsläger och dog. Dog vid fronten.” Så många unga ansikten, så många döda.

Om dagarna jobbade han på bank och om kvällarna skrev han med nött bläckband i skrivmaskinen för att återskapa allt han förlorat i kriget.

När muren föll väcktes intresset i Ungern för de landsflyktiga – en kort version av hans självbiografi kom ut när han var 77 år. Då hade det gått sextio år sedan han senast blev publicerad. Boken fick inte det mottagande han hade hoppats.

Sista gången jag träffade min morfar då han var klar i huvudet, bjöd jag honom på lunch på Gondolen. Högt över Stockholm, med utsikt över Slussen, berättade han att han hade tjänat lite pengar på boken, men de hade han placerat i aktiemarknaden och förlorat.

”Det var sista gången jag satte pengar på börsen”, sa han. Det blev också sista gången han skrev en bok, men det visste varken han eller jag.

Han dog i somras.

/Augustin

Augustin om sin pappa…

Min pappa jobbade i många år med sin doktorsavhandling. Han satt i sitt arbetsrum, bolmade på sin bruna pipa och jag fick springa och köpa tobak åt honom. Golden Blend i en metallburk. Växelpengarna räckte till ett grått tuggummi. Han satt uppe om nätterna och skrev och räknade och det kunde inte gå fortare, sa han, för datorkörningarna tog tid.

Jag kommer ihåg disputationen eller kanske var det en särskild föreläsning han höll; jag var tio år. Alla verkade glada och jag blev förvånad över att det var så många där, för jag var mest van vid att se pappa sitta ensam i sitt rum. Han hade kämpat lika länge med sin text som jag nu har gjort med min roman. När vi kom hem till Fisksätra och jag tog av min lilla fluga, visste jag att det återstod att få se avhandlingen i tryck. Jag minns när den kom. Det var inte många sidor; han forskade i experimentell fysik, och boken var grå med svart rygg och hans namn stod på utsidan.

”Pappa hade nog tyckt om att se den”, sa jag till mamma när jag vände på den och bläddrade bland formler och diagram.

Han dog i hjärtinfarkt, mitt i livet; strax efter disputationen, några veckor innan avhandlingen publicerades. Där stod jag och höll hans livsverk i handen och hans skrift kändes tunn.

När min debutroman kommer ut är jag för första gången i mitt liv äldre än min pappa någonsin blev och jag vet inte hur jag ska hantera det.

/Augustin