Nytt manus del 3: Alfaredigering

Detta ser ut att bli en liten artikelserie. Det var inte tänkt så från början. Men jag har märkt att många bloggläsare gillar de mer praktiska inläggen, så jag planerar skriva något om varje steg i processen. Jag har tidigare skrivit om min arbetsordning med ett nytt manus, och om vad jag lärde mig av mina alfaläsare.

Genom alfaläsarna har jag nu fått en känsla för var berättelsen brister. De har även gett mig sina manus, där de antecknat kommentarer om både stort och smått. Att sätta sig ner framför datorn med den där stora luntan och sakta gå igenom varje kommentar, varje påpekande, känns ibland övermäktigt. Manusluntan är så tjock, och ibland kommer man till saker som tar lång tid att rätta till. Det känns som att man aldrig kommer igenom papperna. Så jag har utarbetat en liten teknik för att snabba på arbetet.

När jag kommer till något som behöver åtgärdas använder jag ett enkelt sorteringskriterium. Kan jag lösa problemet på mindre än en minut? Om det går, så fixar jag problemet omedelbart. Det kanske bara är något ord som saknas, eller några tankar som är för övertydliga, eller några meningar som inte riktigt sitter ihop. Om jag däremot stöter på något som kommer att ta längre tid … Säg att jag måste skriva om en scen eller kanske riva ut ett kapitel, eller ändra perspektiv och tankemönster för en hel passage, då sätter jag tre stjärnor *** i arbetsdokumentet. Efter stjärnorna skriver jag en mening eller två om vilka förändringar jag tänker mig. Sedan går jag vidare.

Fördelen är att man mycket snabbare kommer igenom de där stora manusbuntarna. Plötsligt känns det inte lika tungt. Istället känner man sig så väldigt nöjd då man plöjt genom alla papperna och man kan lägga dem ifrån sig. Och det finns en annan fördel. När man samlat ändringar från alla alfaläsarna i sitt arbetsdokument får man en helt ny överblick. Tillsammans ger de mer än var för sig.

Sedan börjar arbetet med att radera stjärnor. Jag gör en enkel sökning i dokumentet på *** och anländer till varje punkt där något måste åtgärdas. Just nu har jag bara två punkter kvar. Men det är också de två största. Jag måste lägga in två helt nya kapitel. Ett i början av boken, och ett på slutet. Alla de små ändringarna som lägger an till dessa kapitel är redan gjorda. För jag vet vad som ska ske i dem. Nu är det bara att skriva dem också.

Hur brukar du göra?

Drakhornet blir talbok

I förra veckan fick jag besked om att Drakhornet kommer att läsas in som talbok. Enligt talboks- och punktskriftsbiblioteket kommer det att vara klart någon gång i oktober.

Detta är mycket goda nyheter. Jag har en vän som är gravt synskadad som länge velat läsa boken. Och senast igår frågade en bekant mig om Drakhornet fanns som talbok då hennes son är dyslektiker. Jag visade henne Drakhornets podcast, men den kommer inte att vara helt inläst förrän till jul. Istället kan snart kan vem som helst som är synskadad eller har lässvårigheter låna Drakhornet på sitt lokala bibliotek.

En talbok skiljer sig från en ljudbok på flera sätt. En ljudbok säljs bl.a. i bokaffärer, på bensinmackar och över internet. Ljudboken är producerad av förlaget och ofta läses texten in av någon känd (eller halvkänd) skådespelare. Vem som helst kan köpa den och avnjuta boken i sin bilstereo eller mp3-spelare.

DAISY-spelare med CD

En talbok däremot är inte till salu. Den produceras inte av förlaget utan av talboks- och punktskriftsbiblioteket. Det är en statlig myndighet som har till uppgift att se till att även människor med synskador och lässvårigheter kan tillgodogöra sig litteratur på svenska. En talbok kan du inte finna i en butik eller på en bensinmack. Den finns bara på biblioteket. Inte vem som helst får låna dem, man måste ha någon form av läshinder.

Förr låg talböckerna på kassettband. Idag är de en speciell typ av indexerade ljudfiler som spelas upp i en så kallad DAISY-spelare. Med en sådan spelare kan man smidigt hoppa mellan kapitel eller justera läshastigheten. Till och med menyerna kan läsas upp med hjälp av talsyntes.

Men redan nu kan vem som helst få lyssna till Drakhornet. I alla fall den första halvan. Jag håller ju som sagt på och läser in den som podcast. (Klicka här för att komma till Drakhornets iTunessida.) Hittills har jag hunnit med 24 kapitel. Då jag släpper ett nytt kapitel varje vecka så beräknar jag att allt ligger uppe på nätet lagom till jul, vilket blir perfekt, för då har andra boken i serien precis släppts.

Det ska bli intressant att jämföra talboken med min egen podcast. De använder ju ändå professionella inläsare, medan jag bara är en kille med mikrofon. 😉

Elektrubadur – gratis noveller i en podradio nära dig

Äntligen har det skett. Jag har länge väntat på att det litterära Sverige ska ta steget ut och helt fullt börja använda den nya tekniken. Tyvärr känns det ändå som att vi släpar efter. Men ett stort steg togs i rätt riktning den 14:e juni. Då lades nämligen det första avsnittet av Elektrubadur upp.

Elektrubadur är, som det står på hemsidan: ett nätradioprogram, eller ”podcast”, som sänder noveller – fantastiska, rysliga, mystiska, förunderliga. Varje söndag får du en ny berättelse, eller två. Det är som en liten (gratis!) ljudbok att lyssna på hemma i länstolen, på konditionsspåret, eller på väg till fabriken.

Egentligen är det lite märkligt att vi är så fastlåsta vid det tryckta ordet. Att kunna masskonsumera böcker är när allt kommer omkring en företeelse som inte är äldre än kanske hundra år. Innan dess var det bara de rika och de lärde som hade råd och bildning nog. Under tusentals år var det istället det talade ordet som trollband lyssnarna runt lägereldar, i stugorna och under himlens stjärnor. Men något håller på och händer. Allt fler upptäcker hur smidigt det är med en ljudbok.

Själv lägger jag ju ut Drakhornet som podcast. Jag spelar in och lägger upp ett nytt kapitel varje vecka. Det är mycket jobb. 20 min tar minst 2 timmar att spela in och redigera. Men det är också väldigt kul. Att författare spelar in sina böcker som podradio är väldigt vanligt i t.ex. USA, men vad jag vet är jag först i Sverige.

Jag hoppas att detta bara är början. Jag hoppas att fler tar Elektrubadors initiativ till hjärtat och startar fler podcasts. Jag hoppas också att fler författare läser in sina egna böcker, så att vi kan få en litterär podexplosion i Sverige. Det skulle ge en ny plattform att röra sig på och öka mångfalden av historier och uttryckssätt.

Länk till Elektrubadurs hemsida.

Länk till Elektrubadur på iTunes.

Länk till Drakhornet på iTunes.

Länk till artikel jag skrev för ett tag sedan om hur man gör sin egen podcast.

Mustiga förolämpningar och gammeldags svordomar

Jag håller just på och skriver klart de sista kapitlen av uppföljaren till Drakhornet. Det är ett väldigt roligt, men också klurigt projekt. Det finns många fler trådar att hålla i, och mer information att hålla reda på. Samtidigt vill man expandera världen ytterligare, men utan att tappa fotfästet i det som varit.

En sak som jag i efterhand noterat när jag läst Drakhornet är att jag har ett ganska begränsat förråd av svordomar, förolämpningar och kraftuttryck. Nu finns det kanske de som tycker att man inte ska ha med sådant alls i en bok avsedd för ungdomen, men jag vill hävda motsatsen. Om man nu har en aningen mer råbarkad karaktär i boken så skulle det kännas konstigt, ja till och med falskt mot karaktären om han inte också svor.

Sedan kan man använda kraftuttryck på olika sätt. Jag skulle aldrig låta mina huvudkaraktärer använda svordomar på ett kränkande och nedsättande sätt. Då skulle man snabbt förlora sympatin för dem. Detta gör däremot några av seriens antagonister, vilket också visar på en drastisk skillnad i karaktär.

Så jag letade lite på internet efter passande svordomar och hittade denna lista.

Gamla Mustiga Förolämpningar

Sopprot
Pulver
Knickedick
Planta
Praktarsle
Plattfot
Potatisgris
Rötägg
Skabbhals
Slappsvans
Dummerjöns
Fåntratt
Blindstyre
Hönshjärna
Talglymmel (om någon som är tjock)
Storsnorkare (översittare)
Snortut
Snorslev
Skinnbracka
Kräkla (gnällig person)
Skabbråtta
Skojare
Gnällspik
Gnet  (snåljåp)
Snorvalp
Tjockskalle
Tångräka
Gallfåne
Ärkebandit
Enfälling
Svinpäls
Syltrygg
Pottsork
Morsgris
Drummel
Lortpåse
Bondlurk
Dyngspridare
Gamla knölsvan
Kanalje
Krämare
Hagga
Luskung
Pajas

Kraftuttryck och Svordomar

Fanders
Nedrans
Jämrans
För hundra gubbar
För sjutton hakar
Granater och krevader
Insjögangster
Pest och pina
Blixt och dunder
Jävlar anamma
Fy farao
Järnspikar
Jäsiken

Vad säger ni? Flera av dem är nog lite för sena rent historiskt. Drakhornet utspelar sig ju ändå i början av 1800-talet. Flera av dessa känns snarare som Astrid Lindgren-svordomar från början av 1900-talet, och låter mer komiska än dräpande. Men några kanske ändå går att använda. Har ni några favoriter, eller kanske andra förslag?

Bortom Tolkien

I förra veckan fick Drakhornet ännu en recension. Denna gång var det på spelkriget.se, där Frances och Joakim skrev en dubbelrecension. De har mycket roligt och intressant att säga, så läs den gärna. Men jag var tvungen att stanna upp över några reflektioner som Francis gjorde. Hon skrev:

Det är mycket intressant att Källner har valt att berätta sin saga med ett riktigt Sverige som kuliss och riktiga historiska händelser som ram. … Han svarar på frågan; Vad skulle hända om allt detta vi trodde på förr fanns på riktigt? … Vad skulle vi kunna kalla det? Eller har Tolkien snott så pass mycket från den skandinaviska mytologin och folktron och vävt sönder det tills folk inte känner igen vårt eget arv? Har vi förlorat allt till klassisk högepisk fantasy?

Fantasyn är äldre än Tolkien. Egentligen har den sina rötter i de gamla medeltida sagorna, som i sin tur hämtar inspiration från antikens myter och legender. Fantasyn är på sätt och vis moderna folksagor, där vi vågar gå in i en värld som är radikalt annorlunda från vår egen.

Men om fantasy är så annorlunda, varför är den så ofta standardiserad? Hur kommer det sig att allt för många fantasyböcker har en dvärg, en alv, en människa och en halvling (hobbit) som huvudkaraktärer? Hur kommer det sig att den allt för ofta är satt i något som liknar ett generaliserat, lite smaklöst, medeltida Europa?

Jag tror att det har att göra med det enorma genomslag som Tolkien fick med Sagan om Ringen. Sedan är jag inte professor i litteraturhistoria. Jag är ingen Tolkienvetare. Men jag har ändå läst så pass mycket inom genren från olika tidsperioder att jag tror mig ha en aning om vad som skedde, och vart genren är på väg.

Sagan om Ringen gick från att vara en liten ganska obskyr bok till ett fullständigt kulturfenomen. Dess genomslagskraft går nog inte att överskatta. Bokstavligt talat miljoner läsare sögs in i den värld som Tolkien skapat och följde Frodo och Aragorn i deras kamp för att befria Midgård från Saurons skräckvälde.

De närmsta decennierna efter Tolkien prånglades det ut väldiga mängder av undermåliga kopior. Många som läst Sagan om Ringen ville ha mer, och en hel författarkår fann sig stående i Tolkiens skugga. Oavsett om man försökte kopiera Tolkiens framgångsrecept, eller om man i ren revolt försökte sig på något helt annat, så var ändå alla tvungna att på ett eller annat sätt relatera till denna gigant.

En dvärg, en alv, en mänsklig krigare och en halvling som ska ut på äventyr.

Men nu har tiden gått. Vi är inte längre Tolkiens barn. Vi är snarare Tolkiens barnbarn. Genren har mognat och nya vindar blåser. De senaste 15 åren har jag sett en mognare, mer vuxen fantasy växa fram. Man har insett att det räcker inte med några alver, dvärgar och onda härskare för att folk ska bli begeistrade. Istället måste man satsa på djuplodande karaktärer och välstrukturerade berättelser.

Det finns idag gott om författare som testar nya grepp och som ständigt pressar gränserna. Det handlar inte bara om att sätta sin fantasy i en ny miljö, även om det hjälper, utan det handlar också om nya litterära grepp. Ett intressant exempel är t.ex. Lois McMaster Bujolds serie The Sharing Knife. Hon har hämtat inspiration till den världen från sin barndoms uppväxtmiljö vid de stora sjöarna i norra USA. Där finns inte en alv eller dvärg inom synhåll. Där finns bara människor, och de fruktansvärda illviljorna.

Det finns andra författare som förlägger sin fantasy till nutid. Så kallad Urban fantasy har på sistone blivit riktigt stort. Udda Verklighet av Nene Ormes som skrev här på debutantbloggen under förra året, är ett exempel på den genren. Även i Udda Verklighet lyser alverna och dvärgarna med sin frånvaro.

Jag har förlagt Drakhornet till ett historiskt Sverige. Det är en så kallad alternativhistorisk fantasy. Vad jag vet är jag först i Sverige med att skriva en sådan. Jag har faktiskt både troll och älvor i min värld. Men jag har försökt att gå tillbaka till den variant av dem som fanns i vår svenska folktro innan Tolkien använde dem som råmaterial för sitt Midgård. Jag tror att det går att göra något nytt och fräscht av dem. Att de går att rehabilitera.

Missförstå mig rätt. Jag älskar Tolkiens verk. Jag älskar Midgård och har spenderat alldeles för mycket tid där. Men allt för länge har Sagan om Ringen och dess efterföljare legat som en blöt filt över genren. Det är dags att sparka sig loss och finna nya vägar. Och det är precis vad som nu sker.

Vänta ni bara. Framtiden rör sig under våra fötter. You ain’t seen nothing yet!

Därför nobbar jag Vulkan o Co.

I förra veckan fick jag en fråga av Amanda. Den löd:

Hur kommer det sig att du valt att starta eget förlag istället för att ge ut boken genom någon av de många egenutgivarförlag som finns som hjälper en med allt från korrektur, till marknadsföring och distribution? Jag har också hört om förlag som publicerar mot produktionsstöd på några tusen. Är det något du har övervägt?

Detta var en så bra fråga, att den fick bli ett eget inlägg. Svaret är: Ja, jag övervägde det noggrant. Men ganska snart insåg jag att det inte skulle fungera. Jag tänker rada upp några punkter om varför:

  • Det blev nästan omöjligt att hålla en bra prisnivå på boken. Detta blev plågsamt uppenbart för mig när en bekant valde att publicera sin bok på Vulkan. Det som är bra med Vulkan är att de inte tar betalt av dig för att publicera. Istället måste de plocka pengarna från varje bok för att få lönsamhet. Därmed blir styckpriset väldigt högt. Men väns bok var en scifi på 267 sidor, det är ungefär 100 sidor mindre än Drakhornet. Ändå kostar den 268 kr, för en pocket! Vill du ha den i hårdpärm kostar den 416 kr! Drakhornet hade blivit ännu dyrare. Det finns ingen som realistiskt betalar de priserna för en okänd debutant. Knappt ens för en favoritförfattare.
  • ”Money should flow to the writer.” Det finns ett antal andra egenutgivarförlag som har andra affärsmodeller. Där kan du få ner styckpriset, men då krävs det en initial egeninsatts av författaren. Kanske kostar det dig 10 000 kr, kanske 20 000 kr. Det finns olika modeller och erbjudanden. Saken är den att jag på ett principiellt plan anser att pengarna bör flyta till författaren, inte från författaren. Och när jag studerade vad de egentligen gjorde för en (några hade väldigt detaljerade listor) så insåg jag att det inte fanns något där jag inte kunde göra själv. Och antagligen göra bättre.
  • Sedan handlar det om förtroende. Sorry, men jag har inget större förtroende för vare sig deras korrekturläsning eller marknadsföring. Självklart beror korrekturläsningen mycket på vem som gör det. Men sådan kan man hyra in själv. Vad gäller marknadsföring så hänvisar de flesta till att de lägger upp boken på deras hemsida, samt något avtal med ett säljarföretag som reser runt mellan olika bokhandlar och försöker sälja in böcker. Sorry, men hur ska jag kunna lite på att de uppmärksammar just min bok, bland alla tusentals titlar de måste ha i katalogen? Och varför skulle någon köpsugen människa gå in och kolla nya böcker på deras hemsida? Nej jag tror att jag gör det bättre själv.
  • 25% moms tar knäcken på dig. Då jag har egen firma är jag momsbefriad. Det innebär att den lilla moms som finns på böcker (6%) inte märks av för mig. De böcker jag köper från tryckeriet blir billigare, och de jag sedan säljer blir likaså billigare. Men om jag inte hade egen firma, utan anlitade ett egenutgivarförlag, så skulle de tvingas lägga på 25% moms på alla böcker (och tjänster) innan de skickades till mig. Det ses nämligen inte som att man köper en bok av förlaget, utan att man köper en tryckeritjänst. Därför de extra 25% i moms.
  • Det handlar om att skapa ett varumärke. Om jag hade gett ut min bok på Vulkan så tror jag inte att boken hade lyckats komma in i t.ex. SF-bokhandeln i Stockholm. Jag tror inte heller att boken hade fått någon recension av BTJ. Jag tror visserligen inte att speciellt många läsare dömer en bok efter förlaget, men jag vet att det är så det fungerar inom bokbranschen. Man måste vårda sitt varumärke. Både sitt författarnamn, och sitt förlagsnamn. Jag har förhoppningen att Fafner Förlag en dag ska vara associerad med svensk kvalitetsfantasy och något som folk inom SF/fantasybranschen omedelbart blir intresserade av.
  • Jag ville inte sälja ur min egen garderob. Inte det största av problemen, men ändå. Flera av egenutgivarförlagen tryckte upp kanske 200 kopior som man fick hem på en pall. Men jag vill inte sälja hemifrån. Sedan finns det visserligen flera som har lösningar där de står för att hålla lager och distribuera. Men det är ju då mot en viss avgift förstås. Och återigen flyter pengarna till dem, och inte till mig.
  • Jag vill ha kontroll över min intellektuella egendom. Kalla mig paranoid om du vill. Men jag gillar att vara den med total kontroll över mitt eget material. Självklart skulle jag inte ha några problem om ett etablerat förlag ville ge ut mina alster, då skulle vi ju skriva under väl utarbetade standardavtal som tydligt delar upp våra olika plikter och skyldigheter, samt vem som äger vad under vilken tid. Samma tydlighet saknades hos många av egenutgivarförlagen. Boken blev utgiven under deras förlagsnamn, med deras ISBN. Och sen då? Det hela kändes ganska luddigt.

Kanske är jag orimligt hård. Kanske är jag bara krasst realistisk. Men för mig var detta väldigt konkreta problem som i princip var oöverstigliga. Därför gjorde jag det själv istället.

Drakhornet får blurb av Niklas Krog

Hur ska man göra för att synas i mediabruset? Det är en fråga jag funderat mycket på. Det är extra svårt när man inte har några pengar för en stor marknadsföringskampanj. Jag läste någonstans att för att en människa ska upptäcka t.ex. ett nytt varumärke krävs det att vi utsätts för det sju gånger inom loppet av sju veckor. Annars faller det lika snabbt i glömska igen.

Jag vet inte om det är sant. Jag misstänker att det beror på hur intresserad man är av objektet i fråga. Om man t.ex. älskar japanska rollspel så kanske man hajar till redan första gången man hör talas om något nytt. Om man däremot inte gillar sådant är man säkert opåverkad även efter sju gånger.

Men det visar ändå hur beroende man är av exponering. Så hur gör man då man inte har några större summor pengar? Det finns andra vägar. Det finns faktiskt sätt att synas på som är nästan gratis. Ett sätt, av många, är att söka reda på ett redan etablerat namn eller varumärke. T.ex. har den nya skräckisen Vargsläkte av Caroline L. Jensen fått en blurb av Andreas Roman. På så sätt får Jensen, som visserligen slog stort med Champagneflickan, draghjälp in i skräckgenren där hon är ny, medan Roman är etablerad.

En blurb är ett kort utlåtande om boken. Ofta är det bara en mening och den brukar sitta på omslaget. Jag har faktiskt vänner som skippar det mesta av baksidetexten och bara läser blurben. Det är utifrån den som de bedömer om de ska köpa boken eller inte.

Men vem skulle vilja ge Drakhornet en blurb? Jag gjorde en (väldigt kort) lista över intressanta namn och skickade iväg några förfrågningar. Glädjande nog fick jag svar omgående, från ingen annan än Niklas Krog. Han har skrivit barn- och ungdomsböcker sedan 1996. Många, men långt från alla, är fantasyböcker. Han är också medlem av Svenska barnboksakademin, där han sitter på stol nr sex. Han är en av väldigt få svenska barn- och ungdomsförfattare, i alla fall som jag känner till, som skriver på heltid och som kan försörja sig på det.

Jag skickade Niklas en kopia av Drakhornet. Han läste den, och gillade innehållet, även om han också hade en del konstruktiv kritik. Det är jag tacksam för. Han har 15 års erfarenhet som inte jag har. Han gav även boken en blurb:

”Oskar Källners Drakhornet är en frisk fläkt i den svenska fantasybrisen.”
– Niklas Krog.

Gott så! Och Tack Niklas!
Nu ska vi hitta bra och kreativa sätt att använda den.

Drakhornet mäter sig med Eragon!

Orden är inte mina. De kommer från en ny recension av Drakhornet. Denna gång är det från en liten lokaltidning i Bankeryd. Tidningen heter Nära och är utgiven av Bankeryds Missionskyrka. Recensenten är en tonåring vid namn Pontus, och han skriver bl.a. så här:

”Boken var över förväntan och mäter sig med giganter som Eragon. Oskar Källner väver in både troll och alver i berättelsen, alltså gamla välkända sagofigurer som de flesta känner till, och lyckas att göra om dem till något som känns nytt och fräscht. Helt klart läsvärd!”

Jag hade inte väntat mig att bli jämförd med Eragon. Men det är klart, den boken har sålt 2,5 miljoner kopior, så om samma sak skedde med Drakhornet skulle jag inte klaga. 😉

Hur episkt kan det bli egentligen?

Jag har precis börjat skriva igen. Det känns oerhört skönt. Under nästan två månader har all min lediga tid gått åt till Drakhornets release och allt det praktiska kring det. Det har visserligen varit både kul och lärorikt, men jag har ändå saknat min skrivtid. Äntligen börjar jag få möjlighet att skriva igen.

När jag nu sitter här med manuset till tvåan, står jag plötsligt inför ett vägval. Jag skriver ur ett nära tredjepersonsperspektiv. Det innebär att jag rent tekniskt kan ha hur många huvudpersoner som helst. När jag skriver ”huvudperson” så menar jag personer ur vilkas synvinkel historien berättas. Här skiljer sig tredjepersonsperspektivet drastiskt från ett förstapersonsperspektiv där du bara kan ha en synvinkel, (eller möjligtvis två om du är en riktigt skicklig författare).

Detta är andra delen i en fantasyserie. Om man läser episk fantasy, som t.ex. serierna av Robert Jordan eller George R.R. Martin så har de nästan hur många huvudpersoner som helst. Men hur episk vill jag egentligen göra min serie? Bara för att man med tredjepersonsperspektivet kan ha hur många huvudpersoner som helst så innebär det inte att man ska ha det. Det blir lätt rörigt. Å andra sidan kan ett stort antal huvudpersoner ge historien en mångfald, textur och botten som inte går att göra med ett fåtal synvinklar.

I första boken har jag egentligen bara två huvudpersoner. Det är Hanna och Erik. Allt som sker ses ur deras perspektiv. Detta är roligt att leka med, t.ex. i hur de ser på varandra. Enda undantaget är prologen och epilogen då jag för bara någon sida hoppar ner i någon annans huvud. Men dessa är inte bärande röster för historien, utan bara glimtar som är till för att ge läsaren ledtrådar och en känsla för det främmande.

Jag hade först tänkt att jag skulle utvidga antalet huvudkaraktärer. Att jag skulle plocka in fler röster och synvinklar ju längre serien gick. Men nu är jag inte så säker längre. Till en början med så har jag förälskat mig i Eriks och Hannas röster. För det andra så blir hela bokserien mycket tajtare och stramare om jag bara håller mig i deras huvuden. Å andra sidan kan jag frambringa en mycket större målarduk och väva många fler trådar om jag får tillgång till några huvudpersoner till.

Vad säger ni? Har ni några tips och råd? Hur bör jag göra?

Drakhornet fick superrecension av BTJ!


Så har Drakhornet blivit recenserad av BTJ. För den som inte vet vad BTJ står för kan jag upplysa er om att det är en förkortning för Bibliotekstjänst. De är ett distributionsföretag som har Sveriges bibliotek som sina största kunder. Varannan vecka skickar de ut ett häfte, kallat BTJ-häftet, där de recenserar nytillkomna böcker.

BTJ recensionen är väldigt viktig. Den avgör i mångt och mycket huruvida man kommer att nå in i bibliotekssverige. Jag har en bekant som sålde över 400 böcker till olika bibliotek på en bra BTJ recension!

Så vad skrev de om Drakhornet? De var väldigt positiva! En vän på biblioteket skrev ”GRATTIS till en superbra recension hos BTJ! :)” innan jag ens hade läst den själv. Vilket så klart gjorde mig oerhört nyfiken. När jag väl fick läsa den blev jag så glad att jag knappt visste var jag skulle göra av mig själv.

Helst vill jag dela med mig av recensionen till hela världen. Men tyvärr får jag inte publicera den på internet. Lektörstjänsten är nämligen en betalstjänst hos BTJ där bara kunderna (bibliotek och vissa bokhandlare) kan gå in och läsa. Man får dock publicera kortare citat ur recensionen, så länge som man också uppger lektörens namn.

Lektören hette i detta fallet Kerstin Hagstrand-Velicu. Jag kan glatt konstatera att hon inte bara gillar boken utan dessutom verkar ha förstått den. Jag har nämligen genomgående försökt att skriva boken på två nivåer. Dels ska det vara ett äventyr som vem som helst ska kunna läsa och älska. Men där ska också finnas mer, för eftertanke och analys.

Men nog pratat. Jag får visserligen inte publicera hela recensionen, men här kommer ett citat:

”Handlingen är snabb och man hinner knappt hämta andan förrän nästa drabbning är på gång. Karaktärerna är tecknade med känslighet och stor förståelse för mänsklig svaghet som girighet, ren illvilja, skuld men också mod och längtan efter frihet. En verkligt bra fantasybok med många infallsvinklar.”

Yes! Där satt den. Bådar gott inför fortsättningen.

Recension av Drakhornet på Spektakulärt

Nu har det kommit en ny recension av Drakhornet. Det är Anna på Spektakulärt som har läst och recenserat.

Spektakulärt är en sida med fokus på nordisk SF, fantasy och skräck. Det är roligt med ett sånt ”lokalt” fokus då dessa genrer lätt domineras av den anglosaxiska världen.  Så här beskriver de sig själva:

”Spektakulärts ambition är att skriva om all ny svensk science fiction-litteratur och genrefilm. Recensioner av gamla och nya böcker och filmer varvas med nyheter och tips. Fokus ligger på Sverige och Norden och den fantastik (sf, fantasy och skräck) som produceras här. Spektakulärt pris delas ut varje år i syfte att uppmärksamma svensk science fiction och genrefilm.”

Jättekul att bli uppmärksammad på Spektakulärt. Och Anna verkade gilla boken. Kolla gärna in recensionen, som du finner här, samt lite andra inlägg på deras blogg. De har mycket på gång.

Gör en outline – eller dö!

Jag har börjat skriva på manuset till Drakhornets uppföljare. ”Redan?” kanske någon tänker, men jag planerar att försöka släppa andra boken lagom till jul, och då måste manuset vara klart efter sommaren.

Det är inte riktigt lika brutalt som det låter. Faktum är att manuset redan är skrivet till 60%. Men mitt problem är att det inte riktigt hänger ihop längre. I höstas gjorde jag en stor redigering av Drakhornet. Jag strök en del, lyfte fram annat, ändrade liksom balansen i historien och skrev ett nytt slut. Mycket av det som kommer att komma i tvåan fanns redan innan jag gjorde dessa förändringar.

Frågan är, hur mycket av det kan materialet jag använda? Det finns en bra grundstruktur som jag fortfarande vill ha kvar. Där finns en berättelse med nerv och karaktärer som tvingas fatta desperata beslut. Det vore så synd att tvingas slänga det.

Samtidigt är jag mycket medveten om att allt inte går att rädda. Vissa saker fungerar helt enkelt inte längre under de nya förutsättningarna. Så hur ska jag då göra för att veta vad jag ska ta bort, och vad jag ska behålla. Enkelt. Jag gör en outline.

Olika författare fungerar på olika sätt. Vissa sätter sig bara ner och skriver. Orden ramlar ut på sidan. De vet inte nödvändigtvis själva vart de är på väg, men det är en del av tjusningen. Andra funderar ut hela berättelsen i förväg, gör en tydlig outline för varje kapitel och sedan sätter de igång. Då blir själva skrivandet mer av att fylla i mellanrummen, mer av att klä skelettet med muskler.

Personligen är jag lite mitt i mellan. Jag outlinar en del, men ofta inte mer än några punkter som jag vet att karaktärerna behöver träffa på vägen. Däremellan låter jag mig utforska. Det blir roligare så.

Men inför jobbet med uppföljaren inser jag att jag måste outlina hårdare. För här finns redan ett stort antal trådar. Nu måste de vävas ihop snyggt. Då kan jag inte bara sätta mig och utforska, jag måste veta vart jag är på väg. Jag måste rita en karta. Annars är risken stor att hamna i en återvändsgränd.

Hur brukar du göra när du skriver? Utforskar du historien och karaktärerna helt fritt, eller skriver du en tydlig outline? Kommentera gärna. Det är alltid lika intressant att höra hur andra brukar göra.

Drakhornet på SF-bokhandelns nyhetslista

Häromdagen såg jag något väldigt roligt. Jag har ju tidigare skrivit om hur SF-bokhandeln i Stockholm tagit in Drakhornet i butiken. Nu är boken upptagen bland månadens nyheter på deras hemsida och går även att beställa via postorder.

Detta är grymt bra av flera orsaker. För det första är det så klart schyst med exponeringen. SF-bokhandeln har under många år byggt upp en trogen kundkrets. Att Drakhornet nu finns bland nyheterna på hemsidan gör att den tilltänkta målgruppen får lättare att finna den.

För det andra så var de böcker jag lämnade tidigare på kommission. Det innebär att jag lämnar in några ex, får ett kvitto, och fakturerar dem i efterhand för sålda exemplar. Det är lite utanför det ordinarie affärssystemet. Men då boken nu går att beställa via postorder så innebär det, att när böckerna väl säljer slut … (för jag tror att de kommer sälja slut) …så får SF-bokhandeln beställa nya via Bokrondellen. (Bokrondellen är den stora nationella databasen som binder samman bokhandlare med förlag och distributörer.)

Beställningar via Bokrondellen har flera fördelar. Dels vandrar böckerna genom det ordinarie affärssystemet, så att de kan hålla statistik på den. Dels så får jag då betalt direkt och slipper ligga ute med pengar. Och det är aldrig fel.

Det glädjer mig också att SF-bokhandeln kunde ge boken ett bra pris. De ligger faktiskt några kronor under Adlibris, som ju annars brukar kämpa för att vara billigast. Nästa dröm är att komma med i SF-bokhandelns papperstidning, med omslag och allt! Vi får väl se hur det blir med det. Drömma kan man i alla fall. 😉

Jag och Camilla Läckberg

Oj, oj oj! Vad ska han skriva om med en sådan rubrik? Kan det vara något nytt spännande projekt? Inte kan det väl vara ett samarbete med deckardrottningen i egen hög person!?

Nej.

Ville bara visa er alla ett foto från mitt lokala ICA. Häromdagen lämnade jag ytterligare en kartong med böcker till dem. Boken säljer som smör där nere! 🙂

Böckerna står där så vackert mellan tortillachipsen och tacobröden. 😀 Och vem delar jag hylla med? Om inte allas vår egen Camilla Läckberg! Hon har precis släppt sin första barnbok, Super Charlie, illustrerad av Millis Sarri.

Klicka för en (aningen) större bild. Varför man nu skulle vilja göra det egentligen. Man kan ju läsa texterna på tacokartongerna om inte annat. 😉

Tyckte det bara var lite kul. 🙂

Allt gott!

Då får texten liv och glöd

Det är inte alla som skriver recensioner. Ibland vill folk bara prata. Häromdagen träffade jag en kille i tonåren som precis läst ut Drakhornet. Den var enligt hans egna ord ”riktigt bra” men han hade massor av frågor kring världen och karaktärerna.

Så vi satte oss ner och pratade, i säkert en timme. Det är alltid en balansgång att inte säga för mycket, man vill ju liksom inte spoila saker och ting. Samtidigt var hans nyfikenhet genuin, och då är det klart att man vill dela med sig av sina tankar. Författandet är ju annars ett ganska ensamt projekt. När man väl skriver så är det bara du och texten.

Under en så lång tid har Drakhornets värld bara funnits i mitt eget huvud. Men nu börjar allt fler dela den verkligheten med mig. Plötsligt finns det folk som är nyfikna, ja direkt entusiastiska, över den historia och de karaktärer som tidigare bara var min egen lilla hemlighet. Det är både lite läskigt, men framförallt väldigt roligt att nu få dela med sig, och att få upptäcka världen tillsammans. Det är egentligen bara så som en text får liv och glöd, när den lever i många människor, tillsammans.

Medan vi pratade passade jag också på och ställde några frågor. Framförallt var jag nyfiken på hur han hade uppfattat karaktärerna och de svar jag fick var väldigt informativa. Både med det som sades, och det som inte sades. Det är alltid så intressant att se vilka aspekter av en karaktär en läsare tar till sig, och vilka som förbigås. Ännu mer fascinerande är det när en läsare finner aspekter som inte ens jag tänkt på, men som jag vid närmare eftertanke måste medge stämmer.

Samtalet var var väldigt roligt. Och nu när boken börjar sprida sig, så hoppas jag att det ska bli många fler.