Drömmen om att vara författare.

Drömmen om att bli författare är något många delar. Den romantiserade bilden av geniet som sitter på sin kammare och skriver fantastisk litteratur lever även den kvar. I kontrast till tanken att författandet är en slags medfödd talang finns fler och fler utbildningar, kurser och böcker för att lära sig att skriva – vilket jag tycker är fantastiskt. Att så många älskar att skriva och att skapa inspirerar mig.

Är jag författare?

När vänner, bekanta och andra jag träffar frågar mig hur det känns att vara en ”författare” blir jag generad och försöker komma undan med ett haha, inte jag. Jag har väldigt svårt att ta in och kalla mig själv för författare. I mitt huvud känns det fortfarande som att jag måste ge ut två romaner innan det händer. Kanske inte ens då?

Jag brukade, och gör det nog mycket än, svara ”ja jag skriver erotik” istället för att säga ”ja jag är författare” och på det sättet försöka få det till att inte vara en lika stor grej. Jag har också normaliserat författandet väldigt mycket i mitt huvud, för att jag följer många som skriver och pratar med andra som bland annat skriver erotik. Det har blivit en del av vardagen på ett sätt, fastän jag fortfarande inte kan fatta att jag är utgiven. Lite som att det händer någon annan. Lite som att jag hittat på allt.

Ibland är det svårt att förstå när en dröm faktiskt slagit in. För mig skedde allt genom en slump.

Jag har, som ”alla” andra, alltid drömt om att bli författare. Jag har alltid varit en skrivande person. Redan som liten skrev jag långa berättelser och jag minns hur jag fick läsa upp dem för skolkamrater i lågstadiet. Men min första erotiska novell skrev jag mer som en ”rolig grej” för att se om Leopard förlag ville ge ut den i deras digitala projekt Feministisk erotik. Jag hade egentligen pausat mitt skrivande och tanken på att bli utgiven var ganska avlägsen.

När Leopard sa att de gillade min novell, att den skulle spelas in som ljudfil och dessutom frågade om jag ville läsa in den (vilket jag ville!) kändes det enormt. Särskilt eftersom jag innan det varken hade skrivit eller tänkt tanken på att ge ut just erotik. Efter den första novellen rullade det på och jag hade snart gett ut tio erotiska noveller, varav åtta hos Saga Egmont som plötsligt skulle tryckas i en fysisk bok.

Jag tror inte att jag faktiskt tog in författarbiten förrän jag lyssnade på en av mina senaste noveller. Då inläst av någon annan. När jag fick höra en professionell inläsare läsa mina ord (ord och meningar som jag skrivit!) började jag acceptera och själv, åtminstone ibland, kalla mig för författare. Att sedan hålla i den fysiska boken, fylld med mina ord, hjälpte också.

Efter min releasefest (mer om den i ett framtida inlägg) och många signerade böcker känns det fortfarande overkligt. Helt fantastiskt, underbart och ganska påhittat.

Och det hettar fortfarande om kinderna när någon berömmer mig eller frågar hur det är att vara författare.

Att ha ett uttalat mål

Mia blogg

Foto: Jini Sofia Lee

Det har varit Augustprisgalan i veckan och vinnarna har utsetts. Det måste vara fantastiskt att vinna det priset och jag tror att de flesta av oss som skriver drömmer om att vinna något stort pris. Det får mig att fundera lite på vad jag vill uppnå med skrivandet. Det handlar verkligen inte om ära, berömmelse och pengar. Det handlar om att jag få göra det jag tycker allra mest om att göra, det som får mig att må bra, men också det som jag faktiskt är bra på att göra. Nämligen att skriva.

Just nu är skriva det jag gör minst av min vakna tid. Att jag i somras gick upp i arbetstid på mitt vanliga dagjobb från 50 % till 80 % gjorde en väldig skillnad, i negativ bemärkelse. Jag har inte alls lika mycket ork till att skriva samtidigt som kreativiteten också har gått ner på sparlåga. I vanliga fall hämtar jag energi från skrivandet, men nu orkar jag knappt skriva och det blir en ond cirkel. Det gör mig ledsen att jag ägnar så lite tid åt det jag mest av allt vill göra.

Så trots att det är inte är ära, berömmelse och pengar som är drivkraften när jag skriver är det ändå så att jag någonstans längre vill tjäna så pass mycket pengar på mitt skrivande att jag åtminstone ska kunna gå ner i arbetstid. Mitt långsiktiga mål är förstås att kunna skriva på heltid. Och någonstans är jag övertygad om att det är möjligt. Till och med inom en femårsperiod. Det kanske låter kaxigt, men det handlar verkligen inte om det. Det handlar om att sätta upp en målbild för mig själv som jag strävar och arbetar emot. Varför skulle det vara omöjligt? Om jag hela tiden gör saker som tar mig mot det målet så tror jag att det är möjligt. Jag kommer förmodligen inte kunna leva i överflöd, men om jag kan se till att jag och min familj kan ha en dräglig levnadsstandard och ändå få göra det jag drömmer om så vore det fantastiskt. För jag vill inte att mitt liv ska handla om att sitta av timmar på ett jobb och göra saker inte ger mig särskilt mycket.

Det är absolut inte bara dåligt att ha ett dagjobb. Förutom att jag tjänar pengar, så har jag fått inspiration till texter och karaktärer genom mitt jobb och jag har fått erfarenheter. Men genom mitt arbete har jag också fått vänner för livet. Personer som dessutom stöttar och uppmuntrar mig i mitt skrivande. Vänner, är som vi alla vet, inget som växer på träd och därför kommer jag vara evigt tacksam för det jag har fått.

På lång sikt vill jag alltså kunna skriva på heltid. Jag har ingen fullständig och utstakad plan för hur det ska gå till, men en sak är säker. Det blir inga fler böcker om jag inte skriver någonting. Så det absolut viktigaste jag behöver göra är att fortsätta skriva och att aldrig, aldrig ge upp. Jag har i dagsläget redan fyra olika barnboksmanus som är ute hos förlagen som jag väntar besked om. Jag har ett så gott som färdigt romanmanus som behöver redigeras några vändor till och jag har två förläggare som vill läsa detta manus. Jag har en idé till ytterligare en roman. Och jag hoppas att idéerna fortsätter att komma och att inspirationen kommer att fortsätta flöda. Lite rädd är jag att idéerna en dag ska ta slut. Men jag har så sakteliga förstått att jag är en kreativ person. Och för kreativa personer tror jag att inte att idéerna tar slut. Det kommer alltid att finnas saker som inspirerar, lockar och som tål att utforskas och fördjupa sig i. Och det hoppas jag få göra mer av i framtiden.

Har du satt upp några mål för ditt skrivandet?
Jag tror att det är bra att uttala sina mål högt. Åtminstone för sig själv. Ingen annan behöver veta.

Inspiration och drömmar

Mia blogg

Foto: Jini Sofia Lee

Nu börjar jag sakta men säkert krypa ur bokbebisbubblan. Den första yran börjar lägga sig, men jag njuter fortfarande av allt som händer och allt känns fortfarande väldigt spännande och overkligt. Jag börjar planera för ett par boksigneringstillfällen under julhandeln och njuter av att se hur boken köps in av alltfler bibliotek. Jag var inne på Akademibokhandeln i området där jag bor och såg att ett par exemplar av min bok blev sålda under förra veckan. Det ger en otrolig lyckokänsla. Jag måste säga att jag verkligen njuter nu. Men lite, lite grann kan jag ibland bli rädd att det inte blir någon fortsättning. Tänk om det ”bara” blir den här boken. Jag älskar hela den här processen och den här världen och jag vill fortsätta vara i den. En boks levnadstid är kort, så jag försöker verkligen vara i nuet. Samtidigt skulle det vara så skönt att ha ett nytt förlagskontrakt påskrivet och veta att jo, jag får vara med om det här en gång till. Jag har flera manus som är ute hos förlagen, så än finns det hopp.

Dock var det länge sedan jag faktiskt skrev på något nytt. Orken har varit som bortblåst. Men i förra veckan kom inspirationen åtminstone plötsligt tillbaka. Nu har jag hux flux fått idéer till en ny barnbok, en ny novell och en ny roman! Jag känner att skrivlusten och lusten att skapa kommer tillbaka och jag längtar efter den där härliga processen när en öppnar upp ett helt tomt dokument och börjar skapa en ny värld. Det finns faktiskt inget bättre. Nu gäller det bara att ta sig tiden och att välja vilken av alla dessa idéer jag ska låta få företräde till att växa fram. Jag tror att det blir novellen och barnboken som får samsas om min tid framöver.

Jag har flera semesterdagar dagar kvar att ta ut i år och jag borde faktiskt passa på att försöka ta ut några strödagar här och där och ge mig själv möjlighet att skriva. Det vore väl den bästa julklappen till mig själv.

Att få just tid och ork till skrivandet är en ständig kamp. Det handlar hela tiden om att göra avkall på något. Sömnen, jobbet, familjen, vännerna, träningen, ja listan kan göras lång. Och vet ni, det kan också finnas människor i er omgivning som försöker sätta käppar i hjulet för att ni ska kunna uppnå er dröm, som vill prata er till rätta, som tror sig veta bättre vad du egentligen borde ägna dig åt. Men till er vill jag säga: stå på er! Vad ni än gör, ge inte upp er dröm! Hur kan du veta att du inte är Sveriges nästa storsäljande författare om du inte provar? Och skriver du ingen bok, kan det absolut inte bli en bok, så skriv den! Och ingen annan kan tala om för dig hur du ska leva ditt liv eller vad som gör dig lycklig eller vad som är viktigt i ditt liv. Det vet bara du och det bestämmer bara du! Det går att förena sin dröm med resten av livet. Jag tror att det är viktigt att då och då umgås med andra som skriver, att vara i ett skrivande sammanhang. Då förstår du att du inte är ensam om att bära på en dröm och att det finns andra som vill och måste göra precis samma uppoffringar som du. Och att drömmen om att skriva är bland det viktigaste i ens liv.

Missade du poddavsnittet som jag medverkar om att följa sin dröm, så går det att lyssna på här http://psykologibyra.libsyn.com/mia

 

En dröm som går i uppfyllelse

Mia blogg

Foto: Jini Sofia Lee

Jag har drömt om en särskild dag så ofantligt länge. Dagen då jag skulle få fira min första bok. Nu har jag firat den och det känns som en dröm. Att sammanfatta en av de största händelserna i mitt liv går knappt för jag har inte riktigt fattat att det har hänt än. I lördags hade jag releasefirande för min bok, Kluriga ordens ABC.

Gallerian Skrapan hade ett bokevent den här dagen där flera författare medverkade, bl a Helena von Zweigbergk, Carin Gerhardsen och Pascal Engman. I gallerian fanns skärmar som växlade bilder på mig och de övriga deltagande författarna. Gallerian hade gjort reklam för eventet i tunnelbanan, vid busshållplatser och på sociala medier. Ni hör ju, bara det är ju helt galet.IMG_6060IMG_6075

Första programpunkten för Skrapans event var mitt releasefirande. Vi började med att programledaren och författaren Ylva Hällen intervjuade mig på scenen och vi pratade om bakgrunden till min bok och om hur jag lagt mina juridikstudier på hyllan för att istället satsa på drömmen om att skriva. Sedan läste jag högt ur min bok. Jag kände mig aldrig särskilt nervös, men visst är det ovant att prata i mikrofon och att samtidigt försöka säga någonting klokt. Att se en del av mina vänner sitta och lyssna på mig med ögonen fyllda av tårar var obeskrivligt. Sedan blev det boksignering och där någonstans tappade jag helt tids- och rumsuppfattning. Det var en kö av människor i en timmes tid och det var alltifrån mina närmaste vänner till människor som jag inte hade träffat på över 20 år till helt okända människor. Det var fantastiskt att så många människor hade tagit sig tid att komma dit för min skull. Samtidigt hann jag bara växla några snabba ord med och var och en. Det var en strid ström av människor som passerade som gav kramar, uppmuntrande ord, blommor och presenter.

IMG_6105

IMG_6084

Jag hade en av mina äldsta och bästa vänner med mig och hon var med under hela eventet och det var ovärderligt. Så det är ett hett tips till alla er som planerar att ordna en releasefest på egen hand – ha med er en vän som kan hjälpa till med de praktiska sakerna på plats samt vara en trygg punkt. Min vän sa redan på morgonen när vi kom till Akademibokhandeln att hon inte trodde att böckerna som de hade tagit in skulle räcka. Själv var jag orolig att det skulle bli många böcker över och att jag skulle få skämmas inför Akademibokhandeln.
Men min kompis hade rätt. Böckerna sålde slut och räckte inte till alla som ville köpa! Jag kan inte annat än känna mig nöjd. Och framförallt tacksam för alla som så generöst köpte flera böcker.

Efter eventet åt jag lunch tillsammans med min vän, hennes mamma och syster. De är som familj för mig. Jag kunde fortfarande inte ta in allt som hade hänt, men det var skönt att omge mig med människor som betyder mycket för mig. När de senare hade skjutsat hem mig och vi kramade varandra hej då, ja, då kom tårarna. För ett ögonblick kom känslorna ikapp och vällde över mig. Då insåg jag, i alla fall lite grann, vad jag just hade varit med. Jag hade just upplevt dagen som jag hade drömt om och längtat efter i så många års tid. En av de absolut största stunderna i mitt liv.

Tack till Skrapan och Akademibokhandeln som lät mig vara en del av ert event och för att ni ordnade allt så fint!
Till alla som kom och lyssnade och köpte böcker vill jag rikta mitt allra varmaste och djupaste tack!
Sist men inte minst, vill jag tacka Anneli, för att du finns vid min sida, i glädje och i sorg. Alltid. Tack!

När kommer boken?

Mia blogg

Foto: Jini Sofia Lee

Det är den vanligaste frågan jag får numera, tätt följd av frågan: Vad heter boken?

Vad boken heter kan jag numera svara på (Solkatter och dammråttor – kluriga ordens ABC) och när boken kommer kan jag nästan svara på. Jag har inget exakt datum, men den kommer antagligen rykande färsk direkt från tryckeriet till bokmässan i Göteborg, sista helgen i september. Äntligen börjar pusselbitarna falla på plats.

Nu när jag vet så mycket kan jag äntligen börja planera för en releasefest. Den blir första veckan i oktober. Igår ringde jag runt till olika bokhandlare för att kolla vad det skulle kosta och hur det rent praktiskt skulle kunna gå till. Alla har varit förvånansvärt positiva och tillmötesgående. Det kändes rätt konstigt att ringa runt och prata om en bok som inte finns, men det var samtidigt med ett härligt pirr i magen. Det börjar bli på riktigt. Nu måste jag fundera och ringa några samtal till, prata med illustratören och med några vänner innan jag slutligt bestämmer mig.

Exakt i detta nu håller förlagets formgivare på med sättning av boken, det vill säga att formge inlagan av boken. Alltså bestämma var all text och alla illustrationer ska vara på respektive sida, på omslaget och på bokens baksida. Snart, snart får jag alltså se hur boken kommer att se ut. Jag gör mig redo för att svimma för det kommer att kännas så galet overkligt.

Texten ska slutkorrigeras och det är säkert en del småpill kvar innan den är tryckfärdig. Verserna är klara, men förklaringen till orden kan behöva några vändor till av korr. Men sedan finns det ingen återvändo. Sedan ska boken tryckas och jag ska första gången få hålla den i min hand och dessutom få besöka bokmässan som författare.

År 2013 ordnade Hoi förlag en tävling där en kunde vinna en hotellövernattning på Gothia samt fribiljetter till bokmässan. Tävlingen gick ut på att en skulle skriva en motivering till varför en skulle vinna. Jag minns att jag avslutade min motivering med något i stil med att det skulle vara sista gången jag skulle åka till bokmässan som besökare. Nästa gång jag ska till mässan är det som författare.

2013 var jag inte ens i närheten av ett förlagskontrakt och hade aldrig blivit publicerad, men jag hade ju bestämt mig för att jag en dag skulle uppnå min dröm. Så nu, 5 år senare, händer det. Jag kommer att åka till bokmässan som författare.

Så till alla er där ute, sluta aldrig drömma! Fortsätt jobba mot era mål!

Att resa sig efter en refusering

Mia blogg

Foto: Jini Sofia Lee

Jag har skrivit om refuseringar förr. Och nu skriver jag om dem igen. För det är något de flesta av oss som skriver får leva med. Nu har jag fått så pass många genom åren att jag inte blir särskilt ledsen längre. Jag reagerar mest med ett ”jaha” eller ”nähä” och så skakar jag av mig refuseringen och går vidare. Med går vidare, menar jag att jag släpper det och att jag antingen skickar manuset till fler förlag eller skriver på ett nytt manus.

Men igår blev jag ledsen. Och glad. För igår fick jag inte en vanlig refusering. Vanligtvis droppar det in en standardrefusering med samma text som alla får. Då är det lätt att slå bort det. Men igår fick jag en positiv refusering. Det vill säga ett nej, men med ett personligt utformat svar från en förläggare. Det har jag fått tidigare också. Men den här gången kom det från ett av mina två drömförlag. Och det har aldrig hänt förut.

Siffrorna har vi ju läst. Att det är 1-2 promilles chans att få ett manus antaget hos något av de stora förlagen. Chansen är så minimal och jag var nära.

Förläggaren skrev att de uppskattade mitt manus, främst tonen och direktheten i texten. Och min humor och finurlighet i karaktärerna som drev historien framåt.

Men det hela slutade alltså ändå i ett nej. Jag tror aldrig jag har varit så glad och besviken på samma gång förut. I skrivande stund känner jag mig väldigt besviken att jag inte nådde hela vägen fram. Att drömmen var så nära. Samtidigt vet jag att jag i morgon kommer att vända det här till positiv energi. Att veta att jag var så nära gör att jag med stärkt självförtroende kan börja skriva på ett nytt manus och veta att det kanske går vägen nästa gång. Jag vet att jag inte kommer att ge mig. Jag vet att jag en dag kommer att nå mitt mål och uppfylla min dröm om att komma ut med en bok på något av mina drömförlag.

För att nå sitt mål måste en vara beredd att kämpa. Att resa sig efter ett nederlag och försöka om och om igen tills det går vägen. Om det är någon som helst tröst kan jag berätta att även etablerade författare och illustratörer blir refuserade. Säkert inte alla, men många.

Jag har redan läst förläggarens ord om mitt manus många, många gånger. Det är fina ord. Och jag ska bära med mig dem när jag skriver mitt nästa manus.

Till er som får refuseringar, ni är inte ensamma. Det gör ont. Men vänd det till något positivt. En kämparanda. En energi och glöd som ni tar med er så att ni nästa gång ska skriva ett ännu bättre manus.

 

 

Vem behöver Yoda?

Varje gång jag hör om någon som har en författare som mentor blir jag avundsjuk. Varför har inte jag någon inom bokbranschen som rådgivare?, tänker jag buttert. Men sanningen att säga har jag ju aldrig frågat någon om de vill bli min mentor och ärligt talat vet jag inte ens om det hade varit en bra lösning för mig.

Min skrivprocess är mycket privat, jag vill absolut inte visa en endaste mening för någon innan jag känner att ett manus är någorlunda färdigt och när jag väl är där har jag redan personer jag litar på som läser.

Men kanske finns det andra uppgifter för en mentor? Att peppa och ge stöd, att komma med generella tips och bidra med kontakter? En sådan mentor hade jag gärna haft och när jag tänker efter har jag kanske redan det.

Under min väg mot utgivningen har nämligen ett flertal vänliga själar engagerat sig i min skrivdröm utan att jag bett om det. Författaren Katerina Janouch har uppmärksammat mig på sin blogg, Anders Jacobsson har skrivit en uppmuntrande kommentar på Fridas författardrömmar, Camilla Läckberg och Malin Persson Giolito har peppat och kommit med tips och Simona Ahrnstedt och Pernilla Alm har delat med sig av sina debutantvåndor. Många av dessa har även fått utstå mer eller mindre besvärliga frågor från mig som de snällt svarat på 😉 och deras input har betytt otroligt mycket.

En klassisk läromästare-lärjunge-relation kanske inte nödvändigtvis är att sträva efter? Idag är det ju relativt lätt att komma i kontakt med människor man beundrar via sociala nätverk så varför inte våga fråga? Släng iväg ett mail, en tweet eller en bloggkommentar. Det värsta som kan hända är trots allt bara att de inte har tid att svara.