Att följa sin dröm

Mia blogg större

Foto: Jini Sofia Lee

När livet ställs på sin spets börjar en omvärdera de prioriteringar och val en hittills har gjort. Ett sådant avgörande ögonblick för mig var när min mamma dog för 13 år sedan. Det som tidigare hade varit självklart var inte längre det och jag fick börja orientera mig fram i livet med en egen kompass.
Plötsligt insåg jag att mitt liv också kunde ta slut mycket tidigare än väntat. Borde jag då inte göra det jag verkligen ville göra? Skulle jag ägna resten av mitt liv åt att göra saker som andra förväntade sig att jag skulle göra?

Jag pluggade vid det tillfället på juristlinjen. Jag hade bra betyg och skulle säkert bli en alldeles utmärkt jurist. Språket är viktigt för en jurist och de skriver mycket, men var det tillräckligt? Var det detta jag ville ägna den största delen av min vakna tid åt de närmaste 40 åren? Inom mig skavde det. Vad var det egentligen JAG ville göra om jag tillät mig att känna efter?
Svaret var att jag inte visste, för jag hade aldrig känt efter ordentligt. Aldrig lyssnat på mitt hjärtas röst. Dock hade jag upptäckt att när jag egentligen borde ha pluggat till mina juridiktentor skrev jag istället hellre på barnboksmanus. Det var det som lockade och drog.

En månad efter min mammas bortgång anmälde jag mig därför till mitt livs första skrivarkurs. En kurs i att skriva för barn och ungdom på Skrivarakademin. Det minsta jag kunde göra var att ge skrivandet en chans. Det kanske var en impulshandling mitt i sorgen och dimman, men jag följde åtminstone mitt hjärta. Och sakta men säkert började jag inse att jag hade hittat rätt. Jag hade kommit underfund med vad jag verkligen ville göra.

Enligt en undersökning som gjorts om vad folk ångrar på dödsbädden visar det sig att det vanligaste  svaret var att de inte hade följt sina drömmar.

”De flesta hade inte ens uppfyllt hälften av sina drömmar och var tvungna att dö med vetskapen att det berodde på val dom själva hade gjort, eller inte gjort.”

Jag vet i alla fall att det är någonting jag inte kommer att ångra. För jag följer min dröm just nu.

Sedan får en acceptera att det kan ta lång tid att uppfylla sin dröm. Men varje litet steg leder en framåt på vägen mot drömmen. Och uppnår en aldrig sin dröm har en i alla fall försökt.
Jag brukar tänka så här: Alla författare, oavsett hur framgångsrika de än är, har börjat med ett tomt dokument i datorn eller tomt pappersark.
Alla har börjat från noll.

Har du börjat? Jag hoppas det.

Jag kan skriva, jag är inte rädd

01_JennyGromarkWennberg_Foto_HenrikBerglund

Foto: Henrik Berglund

Hej!

Jag heter Jenny och kommer att blogga på måndagar. Om skrivande och om att våga gå sin egen väg.

Redan innan jag lärde mig alfabetet ville jag bli författare. Som 17-åring skrev jag en novell, uppmuntrad av min lärare i svenska på Göteborgs Högre Samskola. Ett par år senare skickade jag in den till Vecko-Revyns stora novellpristävling. Och jag vann!

Sen gjorde jag det sämsta valet någonsin. Jag trodde inte på mig själv tillräckligt mycket för att fortsätta drömma om att bli författare. Efter ett par år slutade jag helt att skriva dikter och noveller. Trots att en förläggare i juryn ringt blev det aldrig en roman.

Jag ville ändå skriva. Så jag sökte och kom in på journalistutbildningen i Göteborg. Direkt efter det copylinjen på Berghs i Stockholm. Copylinjen var och är en drömutbildning. Fast jag var rädd att inte få jobb, att inte duga. Självkänslan var på avgrundslåg nivå. Det räckte inte att jag fick jobb innan utbildningen var klar.

Mina 20 år i reklambranschen har varit fyllda av kreativa utmaningar. Jag har gjort mitt bästa. Jobbat som en gam. Snuddat vid den berömda väggen. Jag är tacksam för allt jag har fått vara med om. Spelat in reklamfilm i London strax före IT-bubblan och bott på mytomspunna The Groucho Club. Jobbat med några av Sveriges (världens!) bästa regissörer, fotografer och konstnärer. Myntat uttrycket Knark är bajs. Jag har till och med hälsat på Kanye West under arbetstid.

Samtidigt har det skavt. Värst var tillfället när en vän från tonåren, en mycket framgångsrik konstnär som vågat gå sin egen väg, frågade hur det gick med skrivandet. Ingen hade frågat på flera år. Men vännen kom ihåg mina drömmar och uppmuntrade mig att börja skriva igen. Det var så fint och det gjorde så ont. Jag vågade inte. Hellre hyfsad copywriter än misslyckad författare.

Så gick det några år till och jag fyllde 40. Då fick jag den finaste present jag någonsin fått. En skrivarkurs! Min man Erik visste att det skavde. Trots att jag aldrig pratade om det. Och när dörren till det andra skrivandet öppnades igen efter 20 år gick den inte att stänga. Sedan dess har jag skrivit så fort det funnits tid. Skrivit så mycket att jag till och med sagt upp mig från jobbet för att bli manusförfattarstudent på heltid.

Jag har börjat en ny resa. Eller snarare fortsatt där jag hoppade av – i ren och skär skräck. Nu är jag Stig-Helmer från Sällskapsresan. Han som botade sin flygrädsla med en kurs och positiva affirmationer. Nu ska jag också ut och flyga. Jag kan skriva, jag är inte rädd.

För snart ett år sen vann jag ännu en skrivtävling. Tidningen Skrivas och Storytels stora ljudbokstävling. Ändå vågade jag inte riktigt tro när förläggaren på Storytel berättade att redaktionen skrattat högt åt min pilot. Jag var tvungen att dubbelkolla att de verkligen menade det och att det betydde att det skulle bli en hel serie.

Jag kommer att debutera som författare med komedin Kämpa tjejer! en Storytel Original ljudbokserie 2018. Jag är sjukt stolt och glad. Det vore fantastiskt roligt om du vill lyssna på boken när den är klar!

Jag kan skriva, jag är inte rädd.

 

Våga drömma

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

I mitt förra inlägg så nämnde jag att jag inte tänkte låta min introverta och blyga personlighet stå vägen för mina drömmar och idag tänkte jag att vi skulle prata lite mer om just det. Drömmar.

Jag har så länge jag kan minnas drömt om att skriva en bok. Från början till slut.

Det har jag gjort. I början av 2015 bestämde jag mig och 6 månader senare var första utkastet till Hemligheter små färdigt.

Drömmen flyttades till att få boken antagen av ett förlag och att den skulle bli utgiven.

5 september 2016 skrev jag på kontraktet med HarperCollins Nordic och den 11 maj släpps Hemligheter små.

Så vad drömmer jag om nu när de första gått i uppfyllelse?

En hel del kan jag säga.

När jag skickade in Hemligheter små till förlagen så skrev jag en lista. På saker som jag vill uppnå. Mina drömmar.

Det är en lista med små och stora drömmar. Vissa kommer att ta lång tid att uppnå, om de någonsin ens kommer att uppnås, men det är inte det som är grejen. För mig handlar det om att våga. Att våga drömma stort. Att ha något som sporrar mig och får mig att fortsätta kämpa när allt känns meningslöst.

Listan sitter på väggen ovanför mitt skrivbord i min lilla skrivhörna. Den sitter där för att påminna mig om vart det är jag vill nå.

  • Skriva färdigt manuset och skicka till förlag.
  • Bli antagen av ett förlag.
  • Få signera min bok till en främling.
  • Bli recenserad.
  • Bli signad hos en agent.
  • Få stå på Bokmässan i Göteborg och signera min bok.
  • Att min bok blir utgiven i andra länder.
  • Få bokkontrakt på mitt andra, tredje, fjärde, ja alla mina nästkommande manus.
  • Få möjligheten att prata om Romance och dela med mig av min passion för genren.
  • Sitta i en TV-soffa och prata om mitt författarskap och boken/böckerna.
  • Åka till RWA (Romance Writers of America) konferensen.
  • Bli utgiven i USA och England.
  • Hamna på New York Times bestseller lista.
  • Bli ombedd att hålla föredrag/tal på RWA konferensen.

Som ni kan läsa så är det ganska så blandat. Små. STORA. Ouppnåeliga? Kanske det. Men det är inget fel i att drömma om dem ändå 🙂 För vem vet, en dag kanske de ändå slår in. Precis som de första drömmarna gjorde!

Vad drömmer ni om?

(Just nu befinner jag mig i Romancelandet nummer 1 och på min personliga blogg och på Instagram (c_schiller) kan ni hänga med både på denna resa och i mitt skrivande vardagsliv.)

Att börja om, fast ändå inte.

ThomasFör ungefär fyra år sedan åkte jag på mitt första SweCon – i Uppsala. Jag hade ingen aning om vad som väntade, så jag förväntade mig inte så mycket. (Jag är lite sån).

Väl där träffade jag en massa trevliga och spännande människor; fantastikförfattare och fantastikläsare huller om buller. Det blev för mig en riktigt bra introduktion till den svenska fantastikscenen, eller vad man nu vill kalla det.

Varje år sedan dess har jag blivit mer och mer ”en i gänget” eftersom jag lärt känna fler, kommit längre i mitt skrivande och dessutom till och med lyckats bli utgiven. Nu händer det ganska ofta att folk kommer fram och hälsar fast jag inte har riktigt koll på dem. Jättekul! Och väldigt ofta springer man på folk man känner sedan tidigare. Minst lika skoj!

På många sätt kan man säga att Uppsala blev starten på min ”författarbana”. Jag har tagit med mig massor från de paneldebatter och föreläsningar jag varit på. Jag har lärt mig massor från de samtal jag haft, och jag har haft nytta av de kontakter jag skaffat mig. Jag tror inte jag hade kommit så långt så fort om jag inte hade gjort den där resan som sedermera ledde till flera.

Och nu ska jag göra om samma sak igen. Dvs ge mig iväg på ett nytt äventyr där jag inte har en aning vad som väntar och där jag inte känner någon, förutom mitt ressällskap. (Som jag iofs inte reser med, men jag har i alla fall någon som lovat ta hand om mig på plats.)

Kl 06 på fredag morgon tar jag planet från Linköping. Via Köpenhamn och London är målet  Nottingham och Fantasycon. Mitt första bokevent i den engelskspråkiga världen. Återigen har jag ganska små förväntningar. Egentligen tycker jag att det är skönt att bara åka som en ”vanlig besökare” – utan några paneler att sitta med i, utan någon som vet vem jag är. Men samtidigt, lite lite, innerst inne, finns tanken…

Tänk om det här blir starten på nästa steg?

Fast så får man väl inte tänka? Det vågar man väl inte? Eller?

Om att vara realist

OmslagFelicia

Jag minns när jag var fyra år och klev på en buss i Birkastan med min mormor. Busschauffören frågade vad jag skulle bli när jag blev stor.

”Pirat!” utbrast jag högt och utan tvekan. (Det här var innan jag knäckte läskoden och upptäckte skrivandets magi.)

Chauffören log mot min mormor och sa:

”Vad gulligt.”

Sen blinkade han och la till:

”Ja, hon verkar ju inte vara någon realist direkt.”

När min mormor senare förklarade för mig vad ”realist” betydde fick jag god lust att dra fram svärdet. Vadå ”inte troligt”? Skulle inte jag kunna bli pirat om jag ville? För att jag var liten och hade flätor? Jag ville ju också uppleva stora äventyr, ta från de rika och ge till de fattiga och ha en snygg lapp för ögat. (Det kan vara så att jag blandade ihop ordet ”pirat” med både ”soldat” och Robin Hood, men jag hade det inte så lätt med orden på den tiden.)

Nuförtiden frågar inte busschaufförerna längre vad jag ska bli när jag blir stor (tack och lov) men i somras mötte jag min granne på tåget och vi kom snabbt in på våra framtidsdrömmar.

”Jag ska bli författare” sa jag.

Och då tittade hon på mig med precis samma blick som den där busschauffören.

”Vad gulligt.”

Men numera blir jag inte arg längre – för jag har bytt svärdet mot pennan och är redan på väg mot stora äventyr och kamp mot världens orättvisor.

Och när jag i morse såg ut genom bussfönstret på väg till ett möte med min förläggare, med vetskapen om att ”Kanske imorgon” snart finns i bokhandeln, kunde jag inte låta bli att undra vem som var den riktiga realisten den där gången egentligen – mitt fyraåriga jag eller busschauffören?

 

bild

Framtiden (och det där med drömmar)

I flera år drömde jag om att bli utgiven författare och när det otroliga äntligen inträffar är det lätt att tro att man kommer känna sig  ”helt nöjd”. Naturligtvis blir det aldrig så, så snart ens verk finns ute (om inte tidigare) börjar man sträva mot nästa mål.

Personligen har jag hela tiden varit mycket fokuserad på bok nummer två, som ”finns i huvudet” men som ännu inte hittat sin väg in i ett word-dokument. Men det finns även andra mål och drömmar. Jag drömmer om att bli läst, att bli rosad av kritiker, att sälja så bra att jag kan försörja mig på författarskapet, att få en agent som säljer min bok utomlands och att min bok ska filmatiseras (gärna i Hollywood ;-)).

Var kommer då alla dessa drömmar ifrån och hur pass realistiska är de?

Idag är det nog väldigt lätt att just få en bild av att filmkontrakt, försäljningstopplistor och utomlandslanseringar hör till vardagen för författare eftersom det är sådana framgångssagor som vi läser om i tidningen. Men jag är rätt övertygad om att majoriteten av alla författare aldrig kommer i närheten av ”den typen av framgång”.

En undersökning som jag hörde talas om pekar dessutom på att det idag, till skillnad från för tio år sedan, är ännu svårare att försörja sig som författare. De som vanligtvis tjänar mycket på sina böcker tjänar idag ännu mer och de som tidigare tjänade lite tjänar ännu mindre.

Med andra ord, heter du inte Läckberg, Mankell eller Guillou får du vara inställd på att bedriva ditt författarskap som en hobby, vid sidan av en alternativ karriär och jag undrar om det verkligen är det som alla andra aspirerande författare där ute egentligen drömmer om.