Gästbloggare: Mikaela Nykvist

profil.jpg

Att ge sig in på att skriva en historisk roman som debutant

Redan som barn hade jag klart för mig att när jag blir stor skall jag skriva bok. Att det skulle ta över fyrtio år att bli stor hade jag inte räknat med, om man bortser från ett par tråkiga avhandlingar då. Men bättre sent än aldrig.

Som flitig läsare har jag en favorit genre framom alla andra, den har härskat allt sedan Kulla Gulla-åren. Jag läser historisk skönlitteratur, historisk fiction eller historiska romaner; kärt barn har många namn. Jag har knappt läst en deckare under min livstid. Så vad annat kan jag göra då än skriva som jag läser? Jag älskar historia men är fruktansvärt bra på att glömma namnen och årtalen så det är lite knepigt ibland.

Nåväl, min hemstad och barndomens kvarter brann ned till grunden år 1852 så det var ju givet vad jag skulle skriva om den dag jag satte igång. Jag skulle mixa fakta från branden med en fiktiv historia i likhet med de fantastiska böcker jag alltid läser. Lätt som en plätt! Eller?

Nej, inte lätt! Jag vill hävda att om du inleder din författarkarriär och dessutom väljer historiska romaner som din genre så lägger du på dubbelt arbete (vid sidan om arbetslivet). Det är förhållandevis enkelt att skriva om vardagen i nutid. Då räcker det med att forska hur blodet sprutar när någon skär av en hals eller hur en parkeringsplats i grannstaden ser ut. När du väljer att lägga handlingen över hundrafemtio år tillbaka i tiden skall du ta reda på nästan allt. Hur de klädde sig, tvättade sig, hade de golv, hur ofta skos en häst och kan man mjölka en ko som bär på en kalv… listan kan göras oändlig.

Allt behöver inte vara korrekt och allt kommer aldrig att bli fullständigt. Men det måste vara tillräckligt bra för att lura gemene man till att tro att det är rätt i alla fall. Det måste vara trovärdigt helt enkelt. Det kan säkert finnas någon duktigt professor någonstans som skulle genomskåda mina skriverier om båtar på 1850-talet på ett ögonblick… men kanske hen inte läser just min roman.

En historisk roman ställer även krav på testläsare och lektörer. Min lektör påpekade att karaktärerna i min första bok tvättade sig för ofta och att jag kallade en fyrtioåring för en man med många år kvar att leva (vilket de inte hade då). Dessa insikter är guld värda, men inte någon självklarhet att en lektör uppmärksammar.

Så om du planerar att skriva en historisk roman, räkna med att det tar längre tid än en bok i nutid – om du inte är en historiker ut i fingerspetsarna som kan det du skriver om som rinnande vatten.

Men efter ett par års skrivarbete, ett antal refuseringar och en stor egen arbetsinsats tillsammans med lektör, korrekturläsare, layoutare och Books on Demand så blev det en bok. ”Rök i fjärran” del 1 i Runsorserien utkom på mitt eget förlag ”Runsorina Books” i oktober 2017. Mottagandet har varit strålande och jag får vara riktigt nöjd. Men så har jag jobbat hårt med marknadsföringen också. Det räcker inte med en bra bok som ligger i en låda – då är enbart halva arbetet gjort. Men några pengar över blir det förstås inte, i synnerhet som skattmasen är oerhört snål på alla små sidoinkomster.

Del två är snart klar för lektörsgranskning. Nu är pressen större. Läsarna frågar efter den eftersom jag har lovat dem boken. Första boken fick beröm, den andra FÅR INTE bli sämre (men hur slår man det att en hel stad brinner ner?) Jag vet vilket arbete det är att marknadsföra. Tidspressen är enorm, den borde ut före jul… stora förlag har allt klart vid den här tiden på året – det har inte jag, inte ens i närheten. Kan hända det blir först på våren. Men det är illa eftersom en liten författare borde dra nytta av försäljningen inför jul, som med ettan.

Men det är roligt att skriva – men det är svårt att hitta tid och ro. Svårare än med första boken eftersom jag nu har både förvärvsarbetet, försäljningen av ettan och livet stannar ju inte för att man sysslar med böcker.

rok-i-fjarran_parm_mockup.jpg

Om författaren: Jag är den historieintresserade informationsvetaren och dokumentationschefen som både läser och skriver vid varje givet tillfället. Det är svårt när dessa två intressen till och med tävlar mot varandra. Men jag anser att man inte kan skriva utan att läsa, böckerna är bränslet för BOKEN.
Ni hittar mig här: www.runsorina.com på Instagram https://www.instagram.com/runsorina/ Facebook: https://www.facebook.com/runsorina/

Om boken: Rök i fjärran är en historisk roman, den inleds med att staden i Wasa, i Finland brinner ner till grunden år 1852. Läsaren bjuds sedan att följa med några karaktärers kamp med att bygga upp livet tillbaka, deras kärlek, sorg och glädje. Boken är del ett i en planerad serie om (minst) tre böcker, kallad Runsorserien. Länk till boken: https://www.adlibris.com/se/bok/rok-i-fjarran-9789526881904

Bonnier diskuterar portal för egenutgivare

Oskars presentationsfoto prime miniOskar Källner debuterade 2011 på eget förlag och skrev om sina upplevelser här på debutantbloggen. Nu har det gått tre år och förlagsbranschen har förändrats ytterligare.

I förra veckan var jag nere på Bonniers kontor och diskuterade egenutgivning. Det kanske känns lite otippat att Sveriges största och mäktigaste förlagskoncern, med ett av de starkaste varumärkena, skulle intressera sig för egenutgivning. Men sett i ett internationellt perspektiv är det fullkomligt logiskt.

Den nya tekniken med Print on Demand och e-böcker håller på att helt skriva om kartan för förlagsbranchen, inte bara i Sverige utan i hela världen. Tack vare att det är så enkelt för en författare att själv publicera sig så har maktbalansen en gång för alla förflyttats och ingenting kommer någonsin bli som förut. Jag minns för tre år sedan, när jag började skriva på debutantbloggen, så var en av de första saker jag fick göra att skriva en argumentation i flera delar om varför egenutgivning var ett legitimt alternativ. Idag är det allt färre som ifrågasätter det. Idag har vi tusentals nystartade små förlag som ger ut enskilda författare eller mindre grupper av författare. Dessa mikroförlag har kanske inte alltid de stora volymerna, men de har en väldig bredd i sin utgivning och överraskande ofta håller de hög kvalitet. Det var ju annars en av de främsta farhågorna inför den nya tekniken, att marknaden skulle översvämmas av skräpböcker. Och visst finns det en hel del där ute som kanske inte skulle ha publicerats. Men i ärlighetens namn var det så även innan, när förlagen var ”grindvakter” och skulle borga för kvaliteten.

Det har skett en stor förskjutning i attityd gentemot egenutgivare och mikroförlag. Att Bonnier nu diskuterar huruvida de ska starta en egen portal för egenutgivare måste väl ändå ses som det ultimata beviset på hur långt processen har gått. Men det är egentligen inte så konstigt. De är inte dummare än att de har observerat de enorma framgångar som Amazon haft i USA med sitt Create Space, där vem som helst kan publicera sig. Faktum är att de stora amerikanska förlagen närmast befinner sig i ett tillstånd av panik, där de desperat försöker skaffa sig egna egenutgivarplattformar. Ett exempel på detta är den nya sammanslagna förlagsjätten Penguin Random House (Tycker personligen att de borde tagit namnet The Random Penguin istället, det hade varit mycket roligare.) De väntade inte ens med att bygga sin egen plattform utan köpte istället upp den existerande plattformen Author Solutions och gjorde den till sin egen. (Sedan har Author Solutions fått mycket kritik för oseriösa paketlösningar och för att suga ut sina författare, men det är en annan historia.) Och nu brinner det under fötterna på de svenska förlagen. Amazon står vid gränsen och stampar. De har mer pengar än till och med jättar som Bonnier och Norstedts någonsin skulle kunna drömma om och de vill in och ta kontroll över den svenska marknaden. Det är hög tid att göra något, och att göra något radikalt.

Exakt hur en sådan plattform skulle kunna se ut hos Bonnier är som sagt under diskussion. Men där skulle likt den redan etablerade plattformen Publit finnas möjlighet att publicera sig, både med eböcker och på papper via Print on Demand. Men Bonniers har högre ambitionsnivåer än att bara ha en tryckservice. De vill skapa en portal där författare kan få hjälp med skrivandet och hyra in tjänster som redaktör, lektör, korr, illustrationer, grafisk design, osv. De vill att plattformen ska ha en tydlig inriktning mot kvalitet, så att de som loggar in där förstår att det ligger mycket arbete bakom att publicera en bok. Det är inte bara att skriva något och trycka på en knapp. Samtidigt måste alla dessa bitar per definition vara frivilligt. Det får inte finnas några grindvakter. För då faller hela idén om att det är egenutgivning.

Problemet för Bonnier blir då så klart att detta kan ha potential att skada deras varumärke. Riskerar de kanske att skjuta sig själva i foten? Jag tror inte det. Inte om de använder sig av ett imprint (förlagsetikett) som tydligt deklarerar vad de handlar om. Då kan Bonniers ändå låna lite stjärnglans från sitt starka varumärke till utgivningen utan att smutsas ner om det skulle komma ut en och annan usel bok.

Egentligen har Bonnier inget val. Om de inte gör detta så riskerar de att vara mer eller mindre irrelevanta om fem till sju år. Då kommer den kreativa strömmen att passera utanför förlagshuset. Genom att skapa denna plattform kan de tvärt om låta strömmen gå genom en kanal som de själva kontrollerar. På så sätt kan de utan egen kostnad odla nya författarskap. De kan med direkt tillgång till all statistik se vilka böcker som säljer, och var de säljer, vilket underlättar för att göra marknadsföringsinsatser mot exakt rätt målgrupp. De som säljer riktigt bra kan dessutom bli erbjudna kontrakt och få bli utgivna på det ”riktiga” förlaget. Jag förutser därför en framtid där folk kommer sluta skicka in manus till förlagen och istället ge ut sina böcker själva istället.

Egenutgivning är den nya manushögen.

Frågan är bara om Bonnier hinner få det klart i tid. De arbetar nu med att försöka enas om en kravspecifikation, alltså en beskrivning av vad de egentligen vill ha. Men att utveckla en sådan plattform är inget man gör i en handvändning. Jag gör bedömningen att det skulle ta runt två år innan plattformen kan vara funktionell, runt ett och ett halvt år innan de kan släppa på beta-användare. Vad jag vet så är Bonnier det första större svenska förlaget som har vaknat upp till den nya världsordningen. Men jag undrar om de ändå inte är för sent ute. Risken är att om två år så är de redan omsprungna av konkurrensen. Om de inte köper en redan existerande plattform så klart …

Men oavsett plattform så tillhör framtiden de som skapar. Internets kanske största gåva till mänskligheten är dess förmåga att demokratisera alla distributionsmedel och på så sätt frigöra mänsklig kreativitet. Jag förutspår att våra barn och barnbarn kommer att kunna komponera musik, måla, skriva och skapa, och sedan publicera det de gjort med en knapptryckning. Och för dem kommer det att vara absolut självklart att det är så.

Framtiden tillhör oss alla.

Samtal från bokmässan om egenutgivning

Så var det dags för andra filmen från bokmässan. Detta är ett samtal mellan mig och deckarförfattaren Lars Rambe om egenutgivning, författarens plats i bokbranschen och förlagens framtid. Det är inspelat i HOIs monter, och handlar därför självklart även en del om HOI och deras verksamhet.

Samtalet är inspelat i två delar. Tyvärr blev det något tekniskt fel under inspelningen så det saknas en minut mellan de båda filmklippen. Men förhoppningsvis får ni ett bra sammanhang ändå.

Jag får ställa ut på bokmässan!

Jag kommer att ställa ut Drakhornet på bokmässan. Det känns helt knäppt men är faktiskt sant. För några veckor sedan utannonserade HOI (House of Independents) en tävling. HOI är ett förlag av egenutgivare, för egenutgivare. I december förra året släppte de ”Lyckas med bokutgivning”, en bok med tankar och tips för den som vill starta eget. Nu tänker de släppa uppföljaren.

För att få material till den nya boken ville de ha in berättelser. Och finns det ett bättre sätt att engagera folk än att ha en tävling? Priset var en plats i deras monter på bokmässan i Göteborg 22-25 sept.

Jag skrev ihop ett bidrag, och vann! Så nu åker jag och Drakhornet till bokmässan i Göteborg! Tydligen fick de in många bra bidrag, för de hade svårt att välja och valde så en vinnare till, Kristina Svensson. Stort grattis till henne! Det ska bli kul att träffa henne och alla andra förlagsmänniskor på mässan.

Jag kommer att vara på plats i HOIs monter (D03:19) under fredagen den 23:e och lördagen den 24:e. Jag kommer även att sitta på en panel under ett litet seminarium om egenutgivning på fredag kl 15:30 och dessutom hålla mitt eget seminarium om ”Varför fantasy är fantastiskt” fredag kl 17.00.

Vill ni träffa mig så är jag garanterat i montern då. Jag kommer antagligen att spendera många timmar där, men jag ska även ta chansen att gå runt och suga in hela spektaklet. Jag har ju faktiskt aldrig varit på bokmässan förut!

Jag kommer att ta med mig en kartong böcker. Dessutom har jag beställt en rollup och vässat visitkorten. Jag har ingen aning om hur det ser ut där, eller vad som kommer att hända. Men jag tänker bara dyka in i smeten och ha kul. Det är ju därför man gör det här. För att det är så otroligt roligt!

Wow, jag ska ställa ut på bokmässan! Och jag som inte ens hade tänkt åka!

Vad gör jag om det stora förlaget ringer?

Under en period var min högsta dröm att bli utgiven. Men förlagens nålsöga syntes allt för trångt, och jag tröttnade på vad jag upplevde som en godtycklig manushantering. Jag ville inte vänta längre. Så jag gjorde det själv. Startade eget förlag, fixade tryckeri och distribution och körde igång. Det är ett beslut som jag aldrig kommer att ångra. Det har gett så mycket och öppnat så många dörrar.

I somras var jag på Eurocon. Där hade jag det stora privilegiet att få träffa en massa sköna människor som delar mitt intresse för fantastik. Mellan alla spännande seminarier hängde vi vid baren eller strosade omkring och minglade. Vid ett sådant tillfälle hamnade jag i konversation med en framgångsrik svensk författare. (Och jag tänker inte ange namnet, då jag inte frågat personen i fråga om lov.)

Vi pratade en del om våra böcker. Jag berättade en del om Drakhornet och allt arbete som låg bakom med att ge ut själv. Kontrasten var ganska stor då hen har ett stort förlag i ryggen. Hen hade dock noterat att Drakhornet fått positiva recensioner och började fråga huruvida jag hade något emot att redigera. Jag bedyrade att jag gärna skrev om stora delar av mina texter, så länge som de blev bättre. Så om jag någon gång fick den stora förmånen att arbeta med en professionell redaktör skulle jag gärna hacka mina texter i bitar och sätta ihop dem igen. Allt för att lyfta dem ytterligare ett snäpp. Till slut sa hen: ”Varför inte skicka in Drakhornet som färdig bok till några förlag, kanske tillsammans med några recensioner, och se om de nappar!”

Tanken slog ner i mitt huvud som en slägga. Det gjorde ont och jag ryggade tillbaka. Det kanske låter konstigt. Men då var jag så djupt inne i självutgivningstänket, och njöt av det till den milda grad att ett stort förlag faktiskt inte kändes speciellt lockande. Varför? tänkte jag. Jag kan ju göra allt själv! Kan fixa omslag, tryckeri och distribution. Jag har duktiga alfa- och betaläsare som hjälper mig med redigeringarna. Dessutom har jag total kontroll över allt från ekonomi till layout. Jag tjänar mer per bok nu än vad jag skulle göra under ett vanligt förlag. Vad kan de egentligen erbjuda mig som jag inte kan fixa själv?

Ganska snart gick dock hybrisen ur mig och likt en pysande ballong landade jag på marken. Det finns två saker jag verkligen skulle älska med ett vanligt förlag. För det första så har de erfarna redaktörer. Mina alfa- och betaläsare är sannerligen duktiga. Men jag känner att jag har mycket att lära, och jag behöver någon att lära av. Vem bättre än en erfaren redaktör som kan peka ut mina misstag. För det andra så har ett vanligt förlag ett etablerat distributionssystem. Det har gått ganska bra för Drakhornet. Försäljningen rullar på. Men det är fortfarande en bok som finns nästan enbart på nätet. Ett förlag som har kanalerna så att de kan fixa in mina böcker i riktiga boklådor, det vore guld värt.

Så om det stora förlaget ringde, vad skulle jag svara? Jag skulle granska villkoren noggrant, men därefter skulle det bli ett: ”Ja tack!” Inget snack om den saken.

Därför nobbar jag Vulkan o Co.

I förra veckan fick jag en fråga av Amanda. Den löd:

Hur kommer det sig att du valt att starta eget förlag istället för att ge ut boken genom någon av de många egenutgivarförlag som finns som hjälper en med allt från korrektur, till marknadsföring och distribution? Jag har också hört om förlag som publicerar mot produktionsstöd på några tusen. Är det något du har övervägt?

Detta var en så bra fråga, att den fick bli ett eget inlägg. Svaret är: Ja, jag övervägde det noggrant. Men ganska snart insåg jag att det inte skulle fungera. Jag tänker rada upp några punkter om varför:

  • Det blev nästan omöjligt att hålla en bra prisnivå på boken. Detta blev plågsamt uppenbart för mig när en bekant valde att publicera sin bok på Vulkan. Det som är bra med Vulkan är att de inte tar betalt av dig för att publicera. Istället måste de plocka pengarna från varje bok för att få lönsamhet. Därmed blir styckpriset väldigt högt. Men väns bok var en scifi på 267 sidor, det är ungefär 100 sidor mindre än Drakhornet. Ändå kostar den 268 kr, för en pocket! Vill du ha den i hårdpärm kostar den 416 kr! Drakhornet hade blivit ännu dyrare. Det finns ingen som realistiskt betalar de priserna för en okänd debutant. Knappt ens för en favoritförfattare.
  • ”Money should flow to the writer.” Det finns ett antal andra egenutgivarförlag som har andra affärsmodeller. Där kan du få ner styckpriset, men då krävs det en initial egeninsatts av författaren. Kanske kostar det dig 10 000 kr, kanske 20 000 kr. Det finns olika modeller och erbjudanden. Saken är den att jag på ett principiellt plan anser att pengarna bör flyta till författaren, inte från författaren. Och när jag studerade vad de egentligen gjorde för en (några hade väldigt detaljerade listor) så insåg jag att det inte fanns något där jag inte kunde göra själv. Och antagligen göra bättre.
  • Sedan handlar det om förtroende. Sorry, men jag har inget större förtroende för vare sig deras korrekturläsning eller marknadsföring. Självklart beror korrekturläsningen mycket på vem som gör det. Men sådan kan man hyra in själv. Vad gäller marknadsföring så hänvisar de flesta till att de lägger upp boken på deras hemsida, samt något avtal med ett säljarföretag som reser runt mellan olika bokhandlar och försöker sälja in böcker. Sorry, men hur ska jag kunna lite på att de uppmärksammar just min bok, bland alla tusentals titlar de måste ha i katalogen? Och varför skulle någon köpsugen människa gå in och kolla nya böcker på deras hemsida? Nej jag tror att jag gör det bättre själv.
  • 25% moms tar knäcken på dig. Då jag har egen firma är jag momsbefriad. Det innebär att den lilla moms som finns på böcker (6%) inte märks av för mig. De böcker jag köper från tryckeriet blir billigare, och de jag sedan säljer blir likaså billigare. Men om jag inte hade egen firma, utan anlitade ett egenutgivarförlag, så skulle de tvingas lägga på 25% moms på alla böcker (och tjänster) innan de skickades till mig. Det ses nämligen inte som att man köper en bok av förlaget, utan att man köper en tryckeritjänst. Därför de extra 25% i moms.
  • Det handlar om att skapa ett varumärke. Om jag hade gett ut min bok på Vulkan så tror jag inte att boken hade lyckats komma in i t.ex. SF-bokhandeln i Stockholm. Jag tror inte heller att boken hade fått någon recension av BTJ. Jag tror visserligen inte att speciellt många läsare dömer en bok efter förlaget, men jag vet att det är så det fungerar inom bokbranschen. Man måste vårda sitt varumärke. Både sitt författarnamn, och sitt förlagsnamn. Jag har förhoppningen att Fafner Förlag en dag ska vara associerad med svensk kvalitetsfantasy och något som folk inom SF/fantasybranschen omedelbart blir intresserade av.
  • Jag ville inte sälja ur min egen garderob. Inte det största av problemen, men ändå. Flera av egenutgivarförlagen tryckte upp kanske 200 kopior som man fick hem på en pall. Men jag vill inte sälja hemifrån. Sedan finns det visserligen flera som har lösningar där de står för att hålla lager och distribuera. Men det är ju då mot en viss avgift förstås. Och återigen flyter pengarna till dem, och inte till mig.
  • Jag vill ha kontroll över min intellektuella egendom. Kalla mig paranoid om du vill. Men jag gillar att vara den med total kontroll över mitt eget material. Självklart skulle jag inte ha några problem om ett etablerat förlag ville ge ut mina alster, då skulle vi ju skriva under väl utarbetade standardavtal som tydligt delar upp våra olika plikter och skyldigheter, samt vem som äger vad under vilken tid. Samma tydlighet saknades hos många av egenutgivarförlagen. Boken blev utgiven under deras förlagsnamn, med deras ISBN. Och sen då? Det hela kändes ganska luddigt.

Kanske är jag orimligt hård. Kanske är jag bara krasst realistisk. Men för mig var detta väldigt konkreta problem som i princip var oöverstigliga. Därför gjorde jag det själv istället.

Är det verkligen okey att ge ut själv? – del 3

Detta är den tredje och näst sista delen i en artikelserie där jag argumenterar för att det är helt okey att ge ut sina böcker själv. Annelie ställde i ett tidigare inlägg en fråga angående den litterära kvalitén hos självutgivare. Inbakad i den stora frågan fanns det också ett antal småfrågor. Låt oss bocka av den första och största av dem.

Nålsögat.

Varför ska man lita på en text som inte passerat genom förlagens nålsöga? Är inte nålsögat en garant för hög kvalité?

Det korta svaret är: Nej.

Jag tror att vi alla någon gång har läst en bok, från något stort förlag, som ärligt talat var ganska usel. Det är självklart en smaksak, men litterär kvalité är inget som kommer automatiskt bara för att det är ett stort förlag. Självklart finns det en mycket större sannolikhet att det är av hög kvalité, men det är inte en naturlag.

Det finns nämligen ett antal komplicerande faktorer i processen. Låt oss börja med kändisskapet. Förlagen vet ju så klart att ett välkänt namn alltid säljer bättre en ett okänt. Därför kan en ”kändis” hyfsat lätt ta sig igenom nålsögat med en text som en okänd debutant aldrig skulle få igenom. Personen i fråga kanske är eller fotbollskommentator, eller politiker, eller advokat, (eller alltihop) och så syr förlaget ihop ett paket på några böcker. Helst deckare eller politiska thrillers. För de vet att det säljer.

I slutändan är det alltid vinsten som räknas. Det är inget konstigt. Det måste vara så. Om förlagen bara siktade in sig på ”konstböcker”, som kanske har oanade kvalitéer men inte säljer, skulle de omgående gå i konkurs. Men det innebär också  att de studerar varje debutant, inte bara efter kvalitéer utan efter hur stort försäljningsunderlag de tror att boken har.

Här är ett refuseringsbrev jag fick i somras:

Bäste Oskar!

Tack för ditt manus.

Det är verkligen roligt att någon tar sig an uppgiften att skriva fantasy. Och det finns mycket gott att säga om ditt manus men vi behöver prioritera hårt och gallra tufft bland de projekt som vi kan satsa på. Vi får ju in ganska många manus. Och vår bedömning är att marknads- och försäljningsunderlaget för ditt manus är alltför begränsat och osäkert för att vi ska våga oss på en utgivning.

Allt detta sammantaget gör att vi tackar nej till en utgivning. Det är alltid lika tråkigt att ge negativa besked men likafullt är det tyvärr vad vi måste göra. Vi tackar för visat förtroende och önskar dig lycka till. Hoppas du hittar en annan utgivare för ditt manus.

Vi returnerar inte längre insända manus.

Med vänliga hälsningar

Notera att redaktören framförallt hänvisar till att de inte tror boken kan finna ett tillräckligt stort försäljningsunderlag. Han tror helt enkelt inte att boken kan dra in pengarna. Jag tror självklart att han gör en grov missbedömning. Fantasy har gått från att vara en ganska nördig genre till att idag vara helt dominerande bland våra tonåringar. Tack för det Harry Potter. 😉

Utöver att pengar spelar en så stor roll finns det andra aspekter. Många förlag har redan sina utgivningslistor klara till 95% med etablerade författare. Då behöver de bara något litet extra att sätta in, något som passar perfekt i deras tänkta utgivningskatalog. Om manuset inte passar, oavsett andra kvalitéer, så refuseras det. Över huvudtaget handlar refuseringar mycket om lektörernas personliga tycke och smak. Det är inget konstigt med det. En lektör, och senare en redaktör måste precis som författaren känna passion för texten de arbetar med.

Det finns också en yrkesskicklighet hos lektörer som man aldrig ska underskatta. De är grymma på sitt jobb. De kan på några få meningar se om språket håller för att publiceras. Men saken är den, att även då ett manus har ett bra språk och en medryckande historia är chansen hög att det refuseras. För det är så mycket som måste samspela. Man ska ha perfekt tajming, bra förutsättningar för försäljning samt passa lektörens smak.

Att 98% av alla manus refuseras är alltså inget märkligt utan fullt naturligt.

Allt detta innebär att nålsögat blir väldigt, väldigt smalt. Personligen anser jag att det är allt för smalt för att vara riktigt rimligt. Om musiken går i otakt, varför ska jag då dansa? Om reglerna är orimliga, varför ska jag då spela? Det gör jag inte. Istället tar jag saker och ting i egna händer.

Men nålsögats dagar är räknade. Den nya tekniken kommer att råda bot på dess orimlighet. Den nya tekniken kommer att förändra allt.

Men mer om det en annan gång.

Imorgon bockar vi av de sista frågorna.

Ses då!

Sölve Dahlgren om att debutera på eget förlag (del 2)

Sölve Dahlgren gav ut sin debutroman InnebandyPiraterna på eget förlag. Han började berätta om det här. Nu fortsätter han med att berätta om nästa utmaning: hur säljer man sin egen bok?

 

Själva utgivningen var avklarad, boken fanns rent fysiskt i min hand och de första läsarna.

Samtidigt kände jag, som förläggare, att det var först nu när boken var färdig som det stora jobbet började. Nu skulle boken säljas. Jag har inget intresse av att vara nöjd med att ha gett ut en bok. Jag ville sälja böcker och få folk att läsa InnebandyPiraterna.
Och det är den tuffa delen som egen-förläggare (eller litet förlag för den delen). Har sett lite olika siffror men mellan 4000 och 5000 nya böcker ges ut i Sverige varje år. Hur många av dem tror du recenseras i dagstidningarna? En bråkdel. Hur många tror du köps in av alla bokhandlare? En bråkdel.

Nätbokhandeln är trots allt småförlagens frälsning. Det innebär nämligen att i samma stund som jag publicerat boken hos Publit så är den tillgänglig hos alla nätbokhandlare och läsare i hela Sverige kan beställa boken.

Men att vara tillgänglig är inte samma sak som att synas. Marknadsföring handlar för en liten okänd författare framför allt om PR. Att kontakta journalister och tidningar i hopp om att de vill skriva om dig.

Jag valde att inte skicka ut recensionsexemplar förutom till de som bad om det. Kanske var det ett misstag för InnebandyPiraterna har inte recenserats i speciellt många tidningar hittills. Eftersom jag vet att jag ska skriva fler böcker i samma serie så har jag tänkt att det kanske inte spelar så stor roll. Att de kommer att recensera bok 2 istället. Samtidigt är det så att varje recensionsexemplar kostar mig ungefär 100 kronor i tryck och porto. Att skicka ut 50-100 exemplar blir alltså 5000-10000 kronor – utan garanti för att det resulterar i en enda recension egentligen.

(Förresten: är det någon som läser detta som vill recensera InnebandyPiraterna så är det bara att kontakta mig så skickar jag ett exemplar.)

Nu har det gått drygt fem månader sedan boken kom ut. Jag jobbar med uppföljaren som fantasifullt döpts till ”InnebandyPiraterna – Andra säsongen”. Storyn känns spännande, jag har gjort mer research (hittat på) i förväg denna gång så skrivprocessen borde gå snabbare. Samtidigt kan jag känna en viss prestationsångest, eller snarare högre krav på mig själv. Den här boken ska ju helst bli bättre, samtidigt som den ska hänga ihop och ha samma känsla som den första eftersom det är en serie.

Den första boken om InnebandyPiraterna skrevs utan en speciell målgrupp i åtanke. Jag skrev en bok jag själv skulle vilja läsa, jag skrev ner den story jag kände att jag ville berätta. När boken var klar så dök frågorna upp ”vilken ålder riktar den sig till?” och ”hur gammal måste man vara för att kunna läsa den?”. Jag hade ingen aning. Men själv läste jag ju Stephen King när jag var runt 12 år gammal så…

Det visade sig snart att unga killar och tjejer i åldern 11-16 år älskade InnebandyPiraterna och ville läsa fortsättningen. Men inte bara de utan även äldre. Deras pappor, framför allt de som själva hade idrottsintresse. Numera säger jag att det är en ungdomsroman som även kan läsas av vuxna.

Jag har varit ute på 19 signeringar hittills. Det kunde varit fler om bara tiden funnits. Det är ett effektivt sätt att sälja böcker när du får chans att träffa läsare och berätta om boken. Dessutom har en signerad bok ett extra värde. Allra roligast har dock varit att möta läsare som redan läst boken och ivrigt kommer fram och frågar: ”när kommer nästa bok?”.

Jag har bestämt att bok 2 ska komma ut i höst, lagom tills nästa innebandysäsong börjar och lagom till Bokmässan i Göteborg. Fram tills dess fortsätter jag att jobba med marknadsföring och försäljning samtidigt som jag ska skriva klart manuset. Jag börjar så smått sätta mig in i den snåriga djungel av rabatter som omger bokbranschen. Ni har väl läst att det finns minst två aktörer som vill ha garanti på högst rabatt?

Målet för 2010 är att vara författare på 20 procent av arbetstiden. Sedan jobbar jag vidare till 80 procent med mina konsultuppdrag som är det jag försörjer mig på. Tyvärr så kräver förläggarrollen ytterligare 20 procent så det är inte helt lätt att få ihop 120 procents arbetstid när man dessutom är småbarnsförälder.

Att skriva och ge ut böcker på eget förlag gör man inte för att bli rik snabbt. Men jag kan inte heller tänka mig något roligare just nu än att få skriva och ge ut böcker på eget förlag. Jag älskar friheten att få bestämma över alla delar. Det är kul även om det är mycket jobb. Samtidigt så ska man aldrig säga aldrig. Om ett stort förlag kommer och säger att de vill ta över utgivningen så kommer jag att överväga fördelarna med det.

 

solvedahlgren.se berättar Sölve mer om sig och sitt författarskap. Även InnebandyPiraterna har en egen webbsida.

Sölve Dahlgren om att debutera på eget förlag (del 1)

Sölve Dahlgren debuterade i november 2009 med ungdomsromanen InnebandyPiraterna. Det gjorde han på sitt eget förlag – nästan som om han vore spelande tränare som tog ut sig själv i laget. Här berättar Sölve om varför, och hur det går till att vara sin egen förläggare.

 

Mitt val att ge ut själv är på intet sätt unikt, faktum är att allt fler väljer den vägen. Jag bloggade lite om det i höstas .

Det finns många skäl att ge ut på eget förlag. En del författare har refuserats av ett antal förlag och känner sig missbedömda. Andra vill bara ha boken publicerad och kunna visa upp den för de närmsta.

Jag ville ge ut boken på egen hand – på riktigt. Alltså startade jag förlag. Eftersom jag redan driver ett eget företag var det enkelt, förlaget blir bara ytterligare en verksamhetsgren.

Manuset till InnebandyPiraterna skickades aldrig till några förlag innan jag bestämde mig för att ge ut det själv. Däremot var förlagens hantering av manus en anledning till att vägvalet. Jag hade läst hur tusentals manus skickas in varje år från hoppfulla författare och vi vet alla hur många kända författare refuserats flera gånger innan något förlag upptäckte dem. Jag drog slutsatsen: för att bli utgiven på ett större förlag i Sverige så krävs att ditt manus är otroligt fantastiskt. Och även om det är otroligt fantastiskt så kan det bli refuserat om fel redaktör får det i sin hand. Så istället för att vänta i flera månader på ett svar från ett eller flera förlag så tog jag saken i egna händer.

Jag var inte ens övertygad om att det skulle bli en tryckt bok från början. Jag publicerade boken som följetong på min hemsida, kapitel för kapitel. Den följdes av 50-100 trogna läsare som kommenterade ibland och upptäckte en del fel.

Rent krasst; ska jag kunna lägga mer tid på att skriva så måste jag också tjäna mer pengar på det. Även om webben är framtiden så insåg jag att många fortfarande ville läsa på papper. Faktum är att flera av dem som började läsa på nätet sa till mig att de väntade på att den kom ut som fysisk bok. (Idag finns InnebandyPiraterna även som e-bok såklart, sedan några dagar tillbaks som iPhone-app och man kan fortfarande läsa hela boken på webben).

När jag bestämt mig för att ge ut boken själv anlitade jag en författarcoach (Ann Ljungberg) som läste manus och hjälpte mig att förbättra vissa delar. Några scener flyttades och några skrevs till. Men på det stora hela gjorde jag inga dramatiska förändringar av manuset, mest finlir. Det ska sägas att jag har en del gratis eftersom jag jobbat som journalist och redaktör i snart 20 år så jag skriver väldigt mycket.

Med erfarenhet av layout kunde jag även formge min bok på egen hand, förutom logotypen som jag anlitade en frilansillustratör till. Likaså bad jag flera personer korrekturläsa boken innan den gick i tryck och vi hittade ytterligare några fel som rättades.

Utan ett etablerat förlag att luta mig mot så har jag försökt fråga folk jag känner i branschen för att få tips och råd. Men i slutändan så handlar det ändå väldigt mycket om att lära sig av misstagen. Att experimentera och testa sig fram. Våga prova, det kan inte gå mer än åt skogen.

När du ger ut på eget förlag finns det ett stort val du gör: att trycka en traditionell upplaga på offsettryck eller digitalt print-on-demand. Det förstnämnda är billigare per bok – om du trycker minst 1000 ex av boken, dvs en investering på minst 25 000 kronor. Dessutom måste du då hantera den här upplagan som levereras i kartonger på en lastpall från tryckeriet. Då gäller det att ha ett garage eller hyra lagerplats. Dessutom får du lägga tid på att packa och skicka.

Istället anlitade jag Publit där startkostnaden är 495 kr och det går att beställa så lite som en bok åt gången som trycks då. Du betalar bara för de böcker du beställer och slipper ligga ute med pengar. De böcker som bokhandeln beställer trycker och skickar de utan att jag som författare/förlag behöver göra något jobb. Nackdelen är förstås att varje exemplar av boken blir minst dubbelt så dyrt, vilket i sin tur gör det svårt att sälja den riktigt billigt.

Jag har inte gjort någon exakt kalkyl på när det blir billigare att trycka offset, alltså hur många exemplar man behöver sälja. Någonstans mellan 500 och 1000 sålda böcker krävs i alla fall. När man då vet att en genomsnittlig debutant på ett större förlag säljer runt 800 exemplar av sina första bok, då kanske man drar sig lite för att trycka en stor upplaga direkt. Om man inte vet att man är en mästare på PR, marknadsföring och försäljning. Plus en bra författare såklart.

Fem arbetsdagar tog det för tryckeriet att leverera mina första 100 exemplar av InnebandyPiraterna. Det var vad jag beställde till lanseringsfesten där jag sålde och signerade de allra första böckerna. Jag tror att alla författare tycker att det är något alldeles speciellt med att hålla boken i handen första gången och bläddra och känna på den. Den berättelse du slitit med att forma under många månader är slutligen färdig. Permanentad.

Men samtidigt var det nu det svåraste jobbet började…

 

solvedahlgren.se berättar Sölve mer om sig och sitt författarskap. Även InnebandyPiraterna har en egen webbsida.