Augustin om sin pappa…

Min pappa jobbade i många år med sin doktorsavhandling. Han satt i sitt arbetsrum, bolmade på sin bruna pipa och jag fick springa och köpa tobak åt honom. Golden Blend i en metallburk. Växelpengarna räckte till ett grått tuggummi. Han satt uppe om nätterna och skrev och räknade och det kunde inte gå fortare, sa han, för datorkörningarna tog tid.

Jag kommer ihåg disputationen eller kanske var det en särskild föreläsning han höll; jag var tio år. Alla verkade glada och jag blev förvånad över att det var så många där, för jag var mest van vid att se pappa sitta ensam i sitt rum. Han hade kämpat lika länge med sin text som jag nu har gjort med min roman. När vi kom hem till Fisksätra och jag tog av min lilla fluga, visste jag att det återstod att få se avhandlingen i tryck. Jag minns när den kom. Det var inte många sidor; han forskade i experimentell fysik, och boken var grå med svart rygg och hans namn stod på utsidan.

”Pappa hade nog tyckt om att se den”, sa jag till mamma när jag vände på den och bläddrade bland formler och diagram.

Han dog i hjärtinfarkt, mitt i livet; strax efter disputationen, några veckor innan avhandlingen publicerades. Där stod jag och höll hans livsverk i handen och hans skrift kändes tunn.

När min debutroman kommer ut är jag för första gången i mitt liv äldre än min pappa någonsin blev och jag vet inte hur jag ska hantera det.

/Augustin