Tillbakablick och framtidsplaner

Mitt femtioandra och allra sista inlägg här på Debutantbloggen. Hur är det ens möjligt? Hur kan det ha gått så fort?

I december förra året fick jag ett mail om att jag var utvald till att blogga här och jag var så himla glad. Och nervös. Tänk att jag skulle vara en av fem som skulle ta över efter de sex fantastiska bloggare som jag följt under 2018. Jag hoppas verkligen att ni har uppskattat mina inlägg och tyckt att det varit roligt att följa mig under mitt debutantår. 

Att jag under mitt debutantår inte bara skulle släppa en bok utan även två noveller samt delta i två antologier (varav en kommer i februari 2020) var inget jag hade förväntat mig. Det fanns inte på kartan. Sedan fick jag även vara med på Bokmässan vilket var helt fantastiskt och hade en helt makalös releasefest på Grand Hotel i Lund. Och så hamnade jag på förstasidan i två lokala tidningar. Mitt mål inför 2019 var i och för sig att gå all-in när det gällde mitt skrivande, så det måste jag väl ändå säga att jag har lyckats med. 

Nästa år, till hösten, kommer min debutbok ”Emmas nya liv” ut som ljudbok hos Lind & Co. Det som även kommer att hända under 2020, och nu kommer min cliffhanger, är att  mitt så kallade ”manus 3” även det kommer ut som ljudbok hos Lind & Co. Det galna är att erbjudandet från Lind & Co trillade in samma dag som jag fick det där standardsvaret efter att först ha fått så fin feeback. Först ett nej och sedan ett ja några timmar senare. Då och där var det dock svårt att ta till sig erbjudandet då jag var minst sagt besviken, men idag är jag så himla glad! Jag avvaktade dock med att tacka ja, väntade i två månader då några andra förlag visat intresse. Men så förra veckan skrev jag på. Planen är att ”Ljusblåa dagar” ska släppas i juni vilket passar perfekt då den utspelar sig i Blekinge skärgård under sommarmånaderna. Inläsare blir fenomenala Gunilla Leining. 

När ljudboksavtalet väl var signerat hörde två andra förlag av sig, ett samma dag som jag skrivit på och ett dagen efter, och båda ville ha ett ”förutsättningslöst möte”. Vad i hela friden hände nu? Och precis som Lind & Co är ett riktigt drömförlag så är även dessa två förlag det. Tre förlag har alltså sett något i mitt lilla manus. Och lägger man till den fina feedback jag fick, så har alltså totalt fyra förlag på något sätt visat intresse för mitt manus. Hur är det möjligt? Jag försöker, trots att det är svårt, att inte tänka på vad dessa möten skulle ha kunnat leda till. Men om någon kunde ge mig en litterär agent i försenad julklapp så att jag enbart kan ägna mig åt att skriva hade det varit toppen. Jag hoppas att intresset från förlagen betyder att ”Ljusblåa dagar” har något extra och kommer gå hem hos lyssnarna. Och att boken kanske, på något sätt, i framtiden även blir en fysisk bok. 

Nu är det inte bara ”Emmas nya liv” och ”Ljusblåa dagar” som kommer ut som ljudbok hos Lind & Co nästa år, utan även del två om Emma. ”Emmas livspussel” är titeln och inläsare blir, precis som till ettan, Anja Lundqvist. Förlaget plockar i och med detta upp alla de manus som jag hittills skickat in och det blir hela tre ljudbokssläpp nästa år. Jag har nog inte riktigt fattat det än. Så himla glad att ett förlag ser något i det jag skriver. För det måste de ju faktiskt göra. Nyper mig lite i armen och stannar upp en stund …

Jag ser även fram emot att få åka på Feelgoodfestivalen i augusti. Jag har inte varit där innan utan bara, något avundsjukt, följt eventet på avstånd via sociala medier. Suckat längtansfull över alla härliga bilder som lagts ut. Men nästa år kommer jag att vara på plats och jag tror det kommer att bli en alldeles underbar dag. Och i framtiden är det väl jag som är en av de inbjudna feelgoodförfattarna som folk kommer för att träffa? 😉

Detta året har min stora dröm gått i uppfyllelse och jag är så tacksam att jag har fått dela det med er. Inför framtiden drömmer jag om att få möjlighet att gå på ett ”förutsättningslöst möte” – det hade varit spännande. Och så vill jag släppa fler böcker, helst i alla format, och att någon gång få se en bok jag har skrivit ute i en fysisk bokhandel. Att den ska stå där bland andra böcker och att folk ska lyfta upp den, läsa baksidestexten och bläddra lite bland sidorna. Och sedan förhoppningsvis ta med den bort till kassan och köpa med sig boken hem. 

I höstas när jag gick en liten skrivarkurs (”Att skriva med humor”) på Akademibokhandeln Gleerups i Lund passade jag på att, efter stängningsdags, testa om inte ”Emmas nya liv” passade i hyllorna. Och jo, det tycker jag minsann att den gjorde. 

Tack alla ni som läst mina inlägg under året! Vill ni fortsätta att följa mig kan ni göra det här:
Hemsida: www.annaalemo.se
Instagram: anna_alemo   
Facebook: Anna.Alemo.forfattare

En fullspäckad helg

I lördags var det dags för Förlags- och Författarmässa på Lunds Stadsbibliotek. Jag hade ju varit på Bokmässan tidigare men nu skulle jag för första gången iväg helt själv, utan något förlag. I sociala medier hade jag sett bilder på hur andra författare arrangerade sina böcker så jag packade med mig ett gäng exemplar av ”Emmas nya liv” och ”Under misteln” samt duk (rosa – givetvis), displayställ, bokstöd, rollup, pennor, visitkort, reklammugg, godis och en liten ljusslinga.

Totalt trettio bord var uppställda och jag fick dela med en annan författare. Jag dukade upp allt jag hade med mig på min bordshalva och det blev, om jag får säga det själv, riktigt bra. Det var många som kom förbi och pratade. En hel del kände igen mig och/eller min bok från sociala medier och några hade läst om mig i tidningen. Så roligt! Försäljningsmässigt var dagen tyvärr ingen hit. Men det visade sig att ”Emmas nya liv” är beställd och kommer in till biblioteket nu i veckan. Och i skrivande stund finns det sexton reservationer på boken.

Jag fick fem minuter på scenen och jag tror jag skötte mig ganska hyfsat. Det var en liten publik vilket passade mig bra. En timmer senare var det dock fullt då Björn Ranelid pratade. Och här handlade det inte om enbart fem minuters taltid 😊

På söndagen var det så dags för ”Skriva Feelgood”-event i Stockholm. Och wow – vilken dag! Fantastiska feelgoodförfattare pratade om modiga hjältinnor och hjältar, miljön i feelgood, modern kärlek, svärtan under myset och på slutet delade förläggare från Printz Publishing, Forum och Storytel med sig av sina bästa råd. Jag är fylld av inspiration, beundran och värme.

Förutom att lyssna på intressanta samtal hängde jag med fina författare/feelgood-vänner och lärde känna några nya. Gemenskapen är helt fantastiskt! Jag fick även möjlighet att prata lite med några av feelgoodförfattarna som medverkade på scenen. Och, ivrigt påhejad av min syster via sms, gav jag bort ”Emmas nya liv” till  underbara Simona Ahrnstedt. Nu är jag mest rädd att hon skulle få för sig att läsa boken 🙈

1. Jag och Simona Ahrnstedt
2. Christoffer Holst i samtal med Marie-Louise Marc, Jenny Fagerlund och Camilla Davidsson.
3. Jag och Christoffer Holst
4. Christoffer Holst, Karin Janson och Annika Estassy.
5. Simona Ahrnstedt, Heléne Holmström och Åsa Hellberg.
6. Johan Häggblom i samtal med Simona Ahrnstedt, Heléne Holmström och Åsa Hellberg.
7. Jag och Frida Gråsjö.
8. Emma Hamberg, Anna Fredriksson, Carolina Säfstrand och Johanna Schreiber.
9. Jag och Anneli Olsson.

Ljudbok och kommande aktiviteter

”Emmas nya liv” finns idag ute som vanlig bok och som e-bok via mitt förlag Nicole Publishing. Men nästa år kommer den även som ljudbok. Och det hos ingen mindre än det fantastiska förlaget Lind & Co. Jag är så himla glad för detta. Inläsaren är redan bokad och kan ni tänka er – superduktiga Anja Lundqvist ska läsa in min bok. Vilken grej! Så hösten 2020 blir det som ett nysläpp av ”Emmas nya liv” som då kommer ha fått ett nytt omslag. Spännande!

I november händer det en hel del. Åtminstone känns det så för mig som inte brukar vara iväg så mycket. Jag är ändå något av en hemmakatt. Men nu blir det lite äventyr! På fredag (15/11) tar jag tåget till Stockholm för att gå på releasen för ”Under misteln” hos Ordberoende förlag. Mer info finns här: Välkommen på för-julfest och boksläpp för Under misteln. 

Helgen därpå, närmare bestämt lördagen den 23 november, är det Förlags- och Författarlördag på Lunds Stadsbibliotek. Mellan klockan 11 och 15 kan man komma och prata med mig och köpa ett signerat exemplar av ”Emmas nya liv”. Klockan 13:05 har jag fem minuter på scenen i Autriumgården – kom jättegärna och lyssna. Eller ni behöver inte lyssna, det räcker om ni ser glada ut och applåderar.

Samma lördag kommer jag sedan ta ett tåg till Stockholm – igen! Söndagen den 24 november är det nämligen dags för ”Skriva feelgood – en heldag med inspiration och handfasta råd från etablerade författare och förläggare”. En hel dag fylld med Feelgood! Visst låter det alldeles underbart? Jag var bara tvungen att anmäla mig. Förmodligen kommer jag vara som en urvriden trasa när jag kommer hem igen på söndagskvällen, men det kommer det vara värt.  

Läsaromdömen

”Emmas nya liv” har nu funnits uti i lite drygt en månad och boken har, till min stora glädje, tagits emot väldigt väl. Jag har bävat och varit orolig. Målat upp scenarios där jag inte får någon feedback alls eller där boken sågas rakt av. Svårt att säga vad som skulle vara värst. Det sägs att all publicitet är bra publicitet, men jag undrar jag …

Det har trillat in feedback från vänner och bekanta, från bokbloggare, bokstagrammare och andra författare. Än så länge är det endast glada tillrop och fina omdömen. Helt fantastiskt och overkligt. Självklart hade jag hoppats att folk skulle gilla min bok. Fantiserat om att någon skulle lägga upp en recension på Instagram, men ändå aldrig riktigt trott att det skulle bli så. Visst har mina noveller lästs och recenserats, men ”Emmas nya liv” är liksom min bebis och jag har investerat så mycket av mig i den. Skrivit och skrivit om, följt av en väldigt intensiv redigeringsperiod i somras. Just nu, i denna post-boksläpp-fas, känner jag mig sårbar och känslig, nervös och ängslig. Men varje recension lyfter mig högre och högre och eventuella tårar beror enbart på lycka.

Jag tänkte att vi kan titta lite på vad läsarna säger om ”Emmas nya liv”:

”Denna debutant gav verkligen mersmak. Bok som är perfekt i höstmörkret. Betyg 4 av 5.”

”Den var jätterolig! Jag har suttit och skrattat högt på pendeltåget. Hoppas att du redan börjat slipa på en fortsättning.”

”Boken är så bra. Jag har svårt att slita mig.”

”Väldigt bra feelgood. Jag såg fram emot att läsa den varje kväll.”

”Det är inte ofta som jag har svårt att släppa en bok, längtar redan efter uppföljaren. Vilket målande språk du har när du skriver.”

”Helt underbar och jag har i stort sett sträckläst hela helgen. Du måste skynda dig med nästa!”

”Anna Alemos debutroman ”Emmas nya liv” kan bara beskrivas som en ny Bridget Jonas dagbok.”

”Boken är riktigt rolig och dessutom lättläst och härligt skriven. Det roliga blandas dock med knip i hjärtat för Emmas vars känslor och agerande beskrivs på ett jättefint sätt.”

”Texten är lättflytande och boken rolig, fast huvudpersonen går igenom en svårt period i livet.” 

”Betyg 5 av 5.”

”Nu har jag läst klart ”Emmas nya liv” och är helt såld! Nu blir det en enda väntan tills uppföljaren kommer.”

Jag blir så rörd. Och det känns extra roligt att så många verkar vara intresserade av en uppföljare då jag i detta nu sitter och redigerar den andra delen om Emma för fullt. Råmanuset blev klart redan i januari och har sedan legat på is. Väntat på att få uppmärksamhet. Två manus har jag skrivit efter det och sedan följde redigering av ”Emmas nya liv” och omskrivning av mitt så kallade ”manus 3”. Uppföljaren är således mitt ”manus 2” och ”manus 4” är fortfarande bara ett råmanus, ett fristående sådant. Så när del två är redo att skickas till förlag har jag ännu ett manus att redigera innan det är dags att skriva nytt. Och då blir det förmodligen den tredje delen om Emma som jag kommer att sätta tänderna i vilket jag verkligen fram emot.

Att ha haft releasefest för ”Emmas nya liv”

I torsdags var det dags att inta Grand Hotel i Lund och jag var så nervös. Undrade vad jag i hela friden hade gett mig in på. Och hur jag hade tänkt när jag hade promotat min releasefest så att det var nästan 60 anmälda. Herregud! Men det var inte mycket att be för. Bara att köra. Gå all-in. 

Vi var på plats i god tid och kunde ställa iordning i lugn och ro; rulla upp rollup:en, plocka upp böcker, ställa fram skylt med Swish-nummer och QR-kod (underlättade verkligen), stämma av med personalen och ta en välbehövlig drink. Folk började trilla in så smått redan strax före klockan sex och där i början kände jag ändå att jag hann prata med de som kom. Men sen dök det upp så mycket människor att det inte riktigt fanns tid. Plötsligt stod jag och sålde böcker för glatta livet medan det swishades pengar i en rasande fart. 

Tillslut lyckades vi få till en paus från försäljningen och så var det dags för det jobbigaste. Det som inte alls är min grej. Det som jag egentligen inte gör frivilligt. Men jag kände att jag var tvungen att säga något. Att jag ändå ville det. Och det hade nog varit konstigt om jag inte gjorde det. För att underlätta hade jag tvingat min man, som är synnerligen extrovert och inte har några problem att prata inför folk, att intervjua mig. Med genomtänkta frågor som jag skrivit ner. Han skötte sig bra, men givetvis smög han in några egna frågor.

Jag säger inte att jag gjorde det bra, men jag pratade. Framför massa människor. Även om jag tydligen hade en tendens att hålla mikrofonen för långt ifrån min mun. Som om jag omedvetet gjorde mitt bästa för att inte höras. I efterhand har jag ingen aning om vad jag sa, men jag hoppas att jag inte svamlade för mycket. Att det jag sa åtminstone var hyfsat begripligt.  

Efter ”intervjun” tog signeringen fart igen och allt gick i ett. Jag skrev hälsningar i böcker samtidigt som jag försökte konversera. Det var inte lätt och det gick runt i huvudet. På slutet arbetade hjärnan för högvarv och jag tappade bort namn på nära vänner. Helt snurrigt. Men roligt, galet, underbart och helt fantastiskt! Vilken kväll! Ett minne för livet. Jag har svårt att ta in att det kom så många för min skull. Familj, släkt, vänner, grannar, kollegor, gamla barndomsvänner, bekanta, bokbloggare, följare på sociala medier, författare och så Lundabor som läst om mig i tidningen var där. Jag är så innerligt tacksam och lycklig. Tänk, vilket tur att jag bokade en releasefest. 

PS. Vill ni se fler bilder kika in i mitt album på min Facebook-sida.

Att ladda om

Efter att ha laddat inför boksläpp och Bokmässa så är det nu plötsligt över. Det känns onekligen lite tomt. Vardagen har tagit vid och livet fortsätter precis som vanligt. Enda skillnaden är att det numera finns en bok med mitt (författar-) namn på. Men är det någon som läser ”Emmas nya liv”? Är det någon som i denna stund fnissar åt något som Emma gör eller säger? Som lider med henne. Gläds med henne.

Men jag har egentligen inte tid att gå runt och fundera på om huruvida någon läser ”Emmas nya liv” eftersom jag har en releasefest att planera. Och det är skönt att ändå ha något annat att se fram emot. För just idag är det vad jag gör, ser förväntansfullt fram emot nästa torsdag. Men när det närmar sig kommer jag förmodligen att bli nervös. Undra hur jag tänkte när jag planerade in ett event där jag ändå måste stå lite i centrum. Eller lite är väl kanske en underdrift, det är ju ändå min releasefest. Nästa vecka, torsdagen den 17 oktober, smäller det alltså och jag hoppas att det blir en härlig tillställning. Att jag kommer att släppa det mesta av nervositeten och kunna slappna av, njuta av att alla är där för att fira ”Emmas nya liv”. Ja, för att fira mig. Och efteråt, när det förmodligen känns tomt igen, kan jag ju fortsätta fundera på om det är någon som läser boken.

PS. Man kan anmäla sig till releasfesten för ”Emmas nya liv” här

Piratenfoajén på Grand Hotel i Lund där releasefesten för ”Emmas nya liv” kommer att hållas.

Debutant på Bokmässan

Redo för signering i Nicole Publishings monter B03:65

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Hur jag ska beskriva det som jag fått vara med om under fyra väldigt intensiva dagar i Göteborg. Jag har inte bara släppt min debutbok utan även fått vara med som författardebutant på Bokmässan. Overkligt. Stort. Magiskt. Trångt. Underbart. Högljutt. Varmt. Jag är trött. Utmattad. Som en urvriden trasa. Och ovanpå det en riktigt dunderförkylning, en hals som känns som sandpapper och en härlig hes röst. Men det var så värt det. Jag är oerhört tacksam att jag fått vara med om detta.

På torsdagen lämnade jag barn (som fortfarande var sjuka), man och hundar hemma i Lund för att köra upp till Göteborg. Väl på plats fick jag för första gången träffa Nicole på mitt förlag och när hon lotsade in mig på Bokmässan var det svårt att ta in allt. Hur stort det var. Hur mycket folk där var. Det kändes som om jag aldrig skulle lära mig att hitta där.

Efter en timmes signering , där jag faktiskt fick signera flera böcker, var det dags att möta upp övriga Debutantbloggare. Pias monter låg i närheten av min så vi letade oss gemensamt fram och upp på andra våningen där vi hittade Ina. Sedan stod vi och väntade in Jens och Mirijam. Problemet var bara att de två stod och väntade en liten bit bort runt hörnet, men tillslut lyckades vi stråla samman alla fem. Det var fantastiskt roligt att träffas på riktigt. Fyra välbekanta men ändå helt nya bekantskaper. 

Pia, Jens, Ina, Anna och Mirijam

Och vet ni vad? Jag har signerat en massa böcker. Fler än vad jag kunnat föreställa mig. Instagramvänner, bokbloggare, författare, Feelgoodfredags-vänner, väninna från vårt sommarstugeområde, barndomskompisens mamma, svägerska, före detta svägerska, före detta svärföräldrar, en tidigare Debutanbloggare, en man som kände igen namnet Alemo och tydligen gått i skola med min morbror, nyfunna bokmässevänner och helt okända har köpt ”Emmas nya liv”. Vilken grej. Det är svårt att ta in. Och i mina flöden har det dykt upp bilder där mina fina, rosa bok är med. Den poserar helt ogenerat tillsammans med andra böcker och skäms inte alls för sig. Surrealistiskt! Att alla sedan kommer att läsa boken försöker jag att inte tänka på. Det känns alldeles för läskigt. 

Alla böcker jag köpte

Jag har även haft möjlighet att njuta av flera framträdanden, både i förlagsmontrar och på Feelgood-scenen, och köpt på mig alldeles för många böcker. Alla signerade av författarna. Hisnande att tänka att jag faktiskt har fått prata med en massa av mina förebilder. Och flera kände igen mig, frågade hur det gick och önskade mig lycka till. Men trots att jag köpte på mig fler böcker än jag tänkt känns det ändå bra att jag faktiskt sålde betydligt fler.

Veronica Linarfve bjöd på ett fantastiskt härligt montersamtal och jag fick möjlighet att prata med henne en kort stund efteråt. Eftersom jag redan har hennes underbara böcker köpte jag ingen signerad bok av henne. Men kan ni tänka er! Veronica kom förbi och köpte min bok. Så jag fick istället signera en bok till henne. Galet!

Jag, ”Emmas nya liv” och Veronica Linarfve

Även om Bokmässan till största delen varit helt fantastisk så ska jag inte sticka under stol med att jag ibland kände mig lite vilsen. Bortkommen. Undrade vad jag gjorde där bland alla riktiga författare som är så duktiga. Tyckte att jag inte riktigt platsade. Att jag inte hade något att komma med. Stundtals kände jag mig ensam, som om alla andra kände varandra. Men dessa känslor fladdrade ändå mest förbi. Med tanke på att detta var min första Bokmässa någonsin har jag verkligen pratat med många. Fler än vad som borde vara möjligt för denna introverta och blyga debutant. Och det är inte så konstigt att de som varit med i branschen längre känner varandra, har hittat nära vänner. Personligen har jag verkligen gått utanför min box och jag är stolt. Inte ska jag jämföra mig med andra. Min trygghet i detta gigantiska bokspektakel var att jag hade min förlags monter. Jag kunde alltid söka mig dit och hänga med mina fina förlagskollegor. Tanka energi och prata lite. Så tack Lisa, Peter, Micael, Nicole och Sofia!

Lite bortkommen på torsdagsminglet. Tur att jag har solglasögon 😎

Jag tror att jag, på det stora hela, skötte mig bra. Att jag inte gjorde bort mig alldeles för mycket. Mer än att jag frågade vem en kvinna var och det visade sig att hon var förläggare på ett förlag där jag ska vara med i en antologi. Och att jag hejdade en stressade författare för att säga att ”jag känner igen dig”. Men annars så gick det nog bra. Hoppas jag …

Att vara redo för boksläppet och Bokmässan (tror jag)

Imorgon torsdag (fast enligt nätbokhandlarna är det inte förrän på fredag) kommer jag vara en person som har gett ut en bok. En riktig bok på 304 sidor och med ett härligt omslag i rosa. Jag kan inte fatta det! Ta in att dagen jag väntat på är här. Dagen jag debuterar. Det jag drömt om sedan barnsben är inte längre bara en dröm eller en fantasi. Det är på riktigt. Jag har gjort det. Och nu ska ”Emmas nya liv” plötsligt ge sig ut på egen hand och förhoppningsvis hitta hem till läsare över hela landet. Det pirrar och spritter av förväntan inom mig. Lyckan över att debutera är dock uppblandat med oroliga tankar som far runt i mitt huvud. Tänk om ingen köper min bok. Tänk om den aldrig få lämna Förlagssystem utan ligger där och samlar damm. Det är nästan så att jag känner för att böna och be er alla att köpa min bok. Men det ska jag inte göra. Vill inte verka desperat. Ska vara lugn och samlad. Stabil och trygg.

Planen är att imorgon torsdag packa in mig i bilen och köra till Göteborg. Mitt författar-alter-ego Anna Alemo ska iväg på äventyr. Det ska bli så himla kul och jag är så peppad. Taggad. Och nervös. Skitnervös rent ut sagt. Jag, den blyga och introverta, som vanligtvis helst undviker att trängas med andra och trivs bäst när det är glest eller rent av folktomt, ska frivilligt vimla runt med en massa människor. Folk som jag inte känner. Men det är ju en fantastisk möjlighet och förhoppningsvis kommer det att bli riktigt kul och givande. Och kanske får jag träffa en del av de där personer som jag hänger med på sociala medier. Som jag tycker mig känna lite grann. Och om jag sköter mig, uppför mig hyfsat, kanske de tycker att jag är ganska trevlig. Eller så drar jag ett dåligt skämt, råkar förolämpa någon och skrattar hysteriskt. (Nu tror jag minsann jag fick inspiration till en ny scen i uppföljaren till ”Emmas nya liv”).

Jag hoppas att jag åtminstone kommer få signera några böcker under de fyra dagar jag hänger i Göteborg. Att en och annan kommer att köpa ”Emmas nya liv”. Att någon kommer hem från Bokmässan med min bok bland sina fynd. Är det så att ni kommer att vara på mässan blir jag jätteglad om ni tittar förbi Nicole Publishings monter B03:65. Jag är där och signerar följande tider:

Torsdag 14-15
Fredag 14-15
Lördag 11-12
Söndag 12-14

Snälla kom och köp min bok! 🙏🏼 (Okej, precis så desperat är jag tydligen …)

Nu har jag aldrig varit på Bokmässan, men jag tänker att det inte skadar att promota sig själv och sin bok. Så jag har gått all-in och beställt lite saker som jag hoppas kan vara till hjälp: 

• Rollup (till signeringarna)
• T-shirt med ”Emmas nya liv” (vandrande reklampelare)
• Örhängen med ”Emmas nya liv” (så snygga!)
• Tygväska med ”Emmas nya liv” (perfekt om jag köper på mig lite böcker)
• Visitkort (att dela ut till höger och vänster. Kanske rent av placera ut dem lite strategiskt här och var)
• Mugg med ”Emmas nya liv” (utmärkt att hälla godis i så att någon sockersugen kommer och köper min bok)
• Anna Alemo-pennor (bara för att det var kul)

Kanske även detta andas desperation? Är ett tecken på hur gärna jag vill nå ut med min debutbok? Men jag vill ju verkligen göra det. Vill inget hellre än att folk ska läsa om Emma och tycka om henne. Rent av vilja läsa mer om henne. Nåväl, nästa vecka lovar jag att återkomma här i bloggen och berätta hur det gick. Till dess – håll tummarna för att jag inte lyckas göra bort mig. Att Anna Alemo sköter sig och komer hem trött men lycklig. 

I skrivande stund (tisdag) har tyvärr yngsta dottern hög feber men jag hoppas att hon piggnar till under dagen. Det känns inte roligt att lämna henne när hon mår så dåligt. Själv vägrar jag bli sjuk. Det går bara inte! Men fördelen med att jag vabbar är att jag kan ta emot en efterlängtad leverans idag. En leverans som kanske gör att jag fattar vad som är på väg att hända. En leverans som innebär att jag för första gången kommer att hålla min bok i handen.

Medan jag väntar

Nu är det snart en månad sedan jag skickat in mitt omarbetade manus till förlag och jag försöker att inte tänka så mycket på det. Vill inte gå runt och hoppas på ett positivt besked. Eller frukta ett negativt. Och jag vet att det brukar ta tid. Känner mig nästan luttrad trots att jag inte varit med så länge. För tillfället fokuserar jag mestadels på släppet av ”Emmas nya liv” (nästa vecka – tjoho!), Bokmässan och så mitt pågående redigeringsarbete med ”Emmas nya liv 2” (manuset har ett annat arbetsnamn med det lär ändras ).

Men så ibland kan jag inte låta bli att fundera. Vända och vrida på olika scenarier. Hoppas och drömma mig bort en stund. Trots att jag inte borde. I helgen letade jag upp ett väldigt bra blogginlägg om ”positiva refuseringar” skrivit av Rebecka Edgren Aldén och som jag tidigare läst med stort intresse. Statistiken där är nämligen oerhört intressant. Ett stort förlag får i runda slängar in 2 000 manus per år och av dessa får ungefär 20 ett längre lektörsutlåtande. En procent kommer alltså ett snäpp längre än bara en standarsrefusering. En procent – det är inte många. 

Av de 20 som får en positiv refusering är det sedan 3 – 4 som blir utgivna. 15-20 procent. Lite större chans, men ändå 80-85 procent som därefter får ett nej. Så oddsen är inte på min sida och med största sannolikhet kommer ni så småningom få läsa om att det inte gick hela vägen. Att manuset inte höll måttet. Men jag kommer inte att ge upp för det. Jag kommer att fortsätta skriva. Fortsätta att skicka in manus. Fortsätta pendla mellan hopp och förtvivlan. Det är helt enkelt en del av min värld och jag har svårt att se att det skulle ändras. Jag har ju faktiskt två råmanus att redigera och sedan vill jag skriva del tre om Emma. Och så en uppföljare till mitt tredje manus (dvs det omskrivna manuset som är hos förlag nu). Och så ville jag skriva något nytt. Kanske välja någon av de idéer som jag samlat i ett dokument på datorn.

Men tillbaka till det där blogginlägget. Jag läste det precis innan läggdags och det satte tydligen igång en massa funderingar. Samma natt drömde jag nämligen att jag träffade på förläggaren och lektören från det förlag som kommit med feedback. De frågade hur det kändes och om vad jag var intresserad av ett besked. Men det var jag tydligen inte. Inte på något sätt. Jag ville hellre gå och vänta på ett besked för då fanns det ändå hopp. Och ja, så är det ju till viss del. Så länge det där nejet inte trillat in finns det ändå en chans. Förvisso inte så stor, men dock en chans. Och jag väntar nog gärna lite till. Hoppas att förlagen har fullt upp med Bokmässan och inte har tittat på mitt manus än. Att jag får släppa ”Emmas nya liv” och fortfarande ha hoppet kvar. Att jag får hänga på Bokmässan som författardebutant och fantisera om att återkomma dit med en ny bok i framtiden. Och då kanske jag rent av hamnar på framsidan av Lokaltidningen ännu en gång. För det var faktiskt precis vad som hände i helgen. Det var inget jag hade förväntat mig och när chocken hade lagt sig kändes det riktigt kul.

Emmas nya liv finns nu som kommande hos Bokus, Akademibokhandeln och Adlibris.

Att ha blivit intervjuad

För några veckor sedan skickade jag ett mail till Lokaltidningen här i Lund och undrade om de ville skriva om mig och min bok. Och tänk det ville de. Så i måndags, efter att ha bytt kläder några gånger, gav jag mig iväg ner till stan. Jag har aldrig någonsin gjort något liknande och såg fram emot det med skräckblandad förtjusning. Eller mest såg jag fram emot att det skulle vara över. Att jag skulle få åka hem och använda min lediga dag till att skriva istället. 

Jag var på plats i god tid, cirka tio minuter innan, och slog mig ner på en bänk. Tog några djupa andetag och skulle precis skicka iväg ett sms till mannen i stil med ”Hjälp, vad gör jag här?” när reportern kom fram. Och det var ju bra. Då slapp jag sitta där och bli än mer nervös inför den stundande intervjun. 

Vi slog oss ner inne på ett café och så körde intervjun igång direkt. Men trots att reportern satt och antecknade hela tiden kändes det mer som ett samtal. Ett roligt samtal där jag fick prata om det jag gillar så himla mycket; mitt skrivande, min kommande bok, mina noveller, kommande novellantologier, feelgoodgenren, Bokmässan och min bokrelease. Jag hade förmodligen kunnat prata hur länge som helst. Men, så kom den jobbiga biten. Det skulle tas bilder. Och, som jag har skrivit innan, jag är så långt ifrån fotogenisk man kan bli. Kameran gillar inte mig och jag gillar inte kameran. Vi förstår inte varandra. Eller det är väl helt enkelt jag som inte är gjord för att förevigas i stillbild. Selfieläget på mobilen är mer min grej. Där jag kan knäppa massvis med bilder och sedan kassera de flesta. Där jag kan vrida och vända på mig och få till en, i mina ögon, hyfsat smickrad vinkel. Där jag kan se till att dölja de bitar jag inte gillar eller åtminstone framhäva någon bättre sida.

Det knäpptes i alla fall oräkneliga bilder och jag var bara glad när det var över. I min fantasi kunde jag se hur en snygg bild skulle kunna se ut. Jag på bänken, med ett leende lekande på läpparna och blicken fäst på husen på andra sidan gatan. En lite drömmande bild där man nästan kan se att hon, hon måste vara författare. Men det mest troliga scenariot var att jag skulle rynka missnöjt på näsan när jag fick se bilden och enbart fokusera på de delar jag var missnöjd med. Egentligen kanske jag inte ens borde läsa artikeln. Bara koncentrera mig på mitt skrivande och inte bry mig om vad som skrivs om den där Anna Alemo. 

Redan igår publicerades artikeln på nätet och nej, jag var väl inte speciellt förtjust i att se mig själv på bild. Däremot gillar jag verkligen artikeln och tyckte att reportern gjorde ett riktigt bra jobb. Och ja, jag skulle nog minsann kunna tänka mig att bli intervjua igen 😊

Att skissa på en rollup

På bokmässan släpps alltså min debutbok ”Emmas nya liv” och jag har nu börjat fundera på lite praktiska saker. Signeringspenna behöver inköpas. En som är skön att hålla i, lätt att skriva med och som torkar snabbt. Och så behöver jag en rollup. En bra reklampelare för min bok och mig. Jag har fått lite tips av min författarkollega Lisa White och sitter som bäst och skissar på en layout i Power Point. Det kändes lättast att göra så. Sedan får någon mer kunnig fixa ihop tryckfilen till mig. 

Jag har googlat en del för att få inspiration och det verkar finnas många olika varianter. Vissa har en stor bild på författaren och lite mindre på böckerna, medan andra mer fokuserar på själva bokomslaget och ytterligare några har enbart författaren i helfigur. Själv har jag bestämt mig för en liten bild på mig och en stor på bokomslaget. Min författarkollegor här på Debutantbloggen har alla fina författarporträtt tagna av fotografer, men själv har jag en selfie tagen med min mobiltelefon. Jag hade visserligen bokat in en tid med en duktig fotograf men sen kom livet helt enkelt emellan och jag fick ställa in. Kanske lika bra det. Jag är nämligen den absoluta motsatsen till fotogenisk och har en tendens att bli oerhört stel och konstig bara jag anar att en kamera möjligtvis kan vara riktad mot mig. So selfie it is.  

Jag kommer förmodligen att köra på en liten rollup (60 x 200 cm²) vilket jag tror är fullt tillräckligt. Och lätt att ta med. När jag satt och försökte få rätt på layouten var det något med det långsmala formatet som kändes bekant. Åtminstone i den storleken jag hade framför mig på skärmen. En smal remsa med namn, text och bild. Kanske just det där med bilderna avvek något och även färgerna, men annars kom jag osökt att tänka på en dödsannons i tidningen. Det var en inte helt behaglig känsla får jag väl säga. Jag hoppas dock att slutresultatet inte kommer att få folk på bokmässan att tänka samma sak. Det rimmar lite illa med den feelgoodkänsla jag ändå vill förmedla. 

Och nu i efterhand undrar jag varför jag inte tänkte bokmärke istället, den associationen hade åtminstone varit lite mer passande. 

Att inse att det närmar sig

Trots att jag i sommar har jobbat en hel del med redigeringen av ”Emmas nya liv” har det varit svårt att ta in att texten på skärmen faktiskt kommer förvandlas till en bok. En riktig bok med omslag, baksidestext och sidor som man kan bläddra mellan. Men när det i förra veckan dök upp ett första utkast till omslaget började det så sakteliga sjunka in. Det ska faktiskt bli en bok! På riktigt!

Omslaget nu klart och i september blir det boksläpp.

Det är även klart att ”Emmas nya liv” ska vara med på bokmässan i slutet av september. Att jag ska vara på bokmässan. Hur galet är inte det?! Jag har aldrig varit där och ska bli så himla kul. Jag ser verkligen fram emot det. Just nu i alla fall. Jag vet att när det närmar sig kommer jag att bli supernervös. Mitt introverta och blyga jag kommer att fråga vad jag egentligen gett mig in på och undra om jag inte kan slippa. Det är lätt att sitta här idag och fantisera om att prata med en massa skrivande människor och knyta nya kontakter, men när det kommer till kritan är det ju jätteläskigt. Men jag tänker inte banga ur. Jag ska minsann våga. Mitt förlag och mina författarkollegor borde jag åtminstone våga prata med. Det blir ändå ganska naturligt att göra det när man träffas i samma monter. Och det skulle vara ganska suspekt om jag stod där och inte yppade ett ord 😉  

Manusinskick och omskrivning

För en vecka sedan skickade jag in ”Emmas nya liv” till redaktören och med ens kändes det lite tomt. Efter att ha umgåtts väldigt intensivt under en vecka var det plötsligt över. Först var jag lite rastlös, visste inte riktigt vad jag skulle ta mig för. Eller ja, det är inte som om man direkt är sysslolös med barn, familj, hus och hem, fast tanken var ändå att försöka ha lite semester. På riktigt. Ladda batterierna och bara vara. Men när jag fick några minuter över hade jag svårt att komma till ro. Jag plockade upp en bok och läste litegrann, sa till mig flera gånger att jag skulle passa på att njuta. Att jag inte behövde göra något. Det gick sådär.

Efter ett tag var jag bara tvungen att plocka upp manus 3 igen. Det var endast två kapitel kvar på omskrivningen och det var så lockade att färdigställa det. Jag kunde nästan höra hur det kallade på mig. Pockade på uppmärksamhet. När redigeringsomgång två drog igång hade jag fått lägga manuset åt sidan och det kändes lite frustrerande, men nu hade jag tid. Tid att skriva klart och knyta ihop historien. Och det var verkligen inte alls mycket kvar och efter bara några dagar kunde jag sätta punkt. Nu ska jag försöka låta det vila lite och sedan läsa igenom det. Se om historien har blivit bättre och om mina huvudpersoner har blivit trovärdigare. 

I mitt huvud börjar nu uppföljaren ta form och jag vet precis vem jag vill skriva mer om. En person som mest funnits med i utkanten kan få kliva fram och det ska bli spännande att se vad hen hittar på. Men NU ska jag verkligen ta en liten paus från skrivandet. På riktigt! Passa på att läsa. Jag har faktiskt läst betydligt mindre än jag brukar denna sommaren, så det måste jag ändra på. Sen får väl historierna ploppa upp bäst de vill i huvudet 😉

Redigeringsomgång nummer två

För en vecka sedan fick jag tillbaka ”Emmas nya liv” från redaktören igen och på fredag har jag deadline. Förra omgången kopierade jag över ett kapitel i tagit till ett nytt dokument och redigerade om, skrev till och justerade. Men nu har jag fått lära mig att jag måste jobba i samma dokument så att alla ändringar kan spåras. Jag gissar att det inte var så roligt för redaktören när hon fick tillbaka manuset förra gången. Som tur är kan man välja att dölja alla markeringar så att texten blir ren och man ser själva resultatet. Det är väldigt lätt att missa saker när texten är så rörig och innehåller bokstäver i olika färger och streck från kommentarer.

Det visar sig att jag har en del favoritord. ”Onekligen” och ”tydligen” gillar jag. Och att börja meningar med ”och” (ja, ni ser ju själva) och ”fast”. Även ”så” och ”ju” är väldigt bra och trevliga små ord. Men det som sticker ut är ”lite” som jag uppenbarligen har missbrukat riktigt ordentligt. Över trehundra stycken! I snitt ett ”lite” på varje sida – inte dåligt! Fast (jättebra ord att börja en mening med!) nu har jag fått ner det till omkring 60. Jag hoppas att alla ändringar inte gjort att jag har överanvänt några andra ord 😉

Status just nu, efter att ha tragglat med manuset varje dag under en vecka, är att jag önskar att jag hade mer tid. Gärna en månad eller så för att skriva om alltihop. Göra om det till något bättre. För inte kan det väl om bara någon månad bli en bok av den där texten jag har i min dator. Men samtidig vill jag bara slänga iväg manuset och inte se det mer. Orkar in vrida och vända på ord och meningar något mer.

Att vara klar med första redigeringsomgången

Dagen före midsommar var jag, i enlighet med min egen satta deadline, klar med första omskrivningen av ”Emmas nya liv”. Manuset hade då, i runda slängar, ökat med 17 000 ord. Varenda mening och formulering hade gåtts över, några bitar blivit bortplockade och en hel del tillskrivet. Helgen ägnade jag sedan åt att söka igenom manuset på ord som ”så”, ”ju”, ”hade”, ”blickar”, mm för att putsa till det ytterligare. Och i söndagskväll mailade jag tillbaka manuset till redaktören. Det känns både lite tomt och lite nervöst. Jag hoppas att det jobb jag lagt ner ska ha gjort manuset bättre. Att redaktören inte förbryllat kliar sig i huvudet och undrar vad som egentligen hände med manuset. 

Gissningsvis tar det några veckor innan jag får tillbaka det igen och medan jag väntar har jag plockat fram manus 3 igen. Kunde liksom inte låta bli. Det kliade i fingrarna och jag vill ju så gärna få tid att pyssla lite med det i sommar. Men jag ska inte stressa utan se till att ta det lugnt efter de senaste veckornas intensiva redigeringsarbete. Samtidigt så är skrivandet min lilla oas. Något som får mig att må bra.

När jag började skriva för några år sedan var det nästan som att öppna en vattenkran. I början droppade det lite sakteliga för att ibland stanna av. Men efter ett tag vreds vattnet på mer och nu går kranen inte att stänga. Vattnet forsar på och orden, meningarna och texterna blir fler och fler. Jag hoppas att det aldrig kommer att sina, att vattnet kommer fortsätta rinna i en hyfsat jämn ström. Men det vet man ju aldrig. I vilket fall som helst så försöker jag njuta här och nu. Ta tillvara på det som forsar ur mig. Få det på pränt. Det kanske inte alltid blir bra, men det är himla roligt.

Jag försöker även landa i att jag har fått två noveller publicerade och att min bok kommer ut i år. Det är så svårt att ta in. Kan inte riktigt fatta det. Kanske för att jag hela tiden hoppar vidare till ett annat projekt?