Att skriva varje dag

Jag har den enorma lyxen att redan ha gått på sommarledighet. Genom att kombinera föräldradagar och semester får jag ett långt, härligt sommarlov. Helt fantastiskt! Det är stor skillnad mot hur det var när min äldsta dotter var liten. Då pluggade jag och var tvungen att jobba under nästan hela sommaren. Hade jag tur blev kanske två veckors obetald ledighet innan höstterminen började. Så jag tar väl helt enkelt igen lite av det nu.

Redigeringen av ”Emmas nya liv” är i en intensiv fas och egentligen vill jag sitta hela dagarna med det. Men barn behöver uppmärksamhet och det är ändå lämpligt om de får mat med jämna mellanrum. Så för att få ihop det sätter jag klockan på sex och går upp och skriver. Inga sovmornar här inte. Sen försöker jag sno åt mig lite tid här och där, för att sen förhoppningsvis får lite skrivtid på kvällen igen när även mannen är hemma.

På Instagram fladdrade det förbi en utmaning om att man skulle skriva varje dag i en månad (tror att det var hela maj). Det spelade ingen roll hur mycket eller lite man skrev, bara att man gjorde det varje dag. Jag hakade inte på. Men det som slog mig var att jag ändå, i stort sett, har skrivit varje dag hela detta året. Ibland har det kanske inte blivit så mycket, men det har ändå resulterat i tre råmanus (varav ett nästan var klart redan när året började) och en novell. Samt redigering och omarbetning av mina romance-noveller. Och så givetvis alla mina blogginlägg här (nummer 25 idag). Har jag ens något liv?

Att jag känner mig helt slut är förmodligen inte så konstigt. Kanske behöver jag faktiskt vara lite ledig från skrivandet i sommar. Även om det är så himla roligt, så är det nog förnuftigt att ta semester även från det. Koppla av. Ta sovmorgon. Bara vara. Umgås med familjen. Vara lite social och trevlig. Och läsa lite fler böcker.

Men, trots detta, är min plan fortfarande att skriva om manus 3 i sommar. Det känns som ett alldeles lagom och roligt projekt.


PS. Givetvis är mina barn betydligt viktigare än något bokmanus, men det förstod ni nog 😊

Redigering pågår!

I förra veckan fick jag äntligen tillbaka ”Emmas nya liv” från redaktören och nu är det redigering som gäller. Det är helt fantastiskt att en person har suttit och gått igenom mitt lilla manus och kommit med synpunkter och tips. Så himla värdefullt! Och, iallafall hittills, är det riktigt roligt att jobba vidare med manuset. 

När jag redigerade de första kapitlen skakade jag på huvudet åt mig själv flera gånger. Vi kan väl säga att jag är väldigt tacksam för att Nicole Publishing kunde se potential i mitt manus och läste vidare. Jag tror själv på boken och gillar historien jättemycket, men den behöver en del kärlek. Och det ger jag den nu. Massvis! 

Mitt sätt att skriva har utvecklats och ändrats en del sen jag, lite stapplande, började skriva ”Emmas nya liv”. Det hände nog mycket redan under tiden som jag skrev manuset. Och nu, när jag kommit lite mer än halvvägs med redigeringen, är det inte lika mycket att ändra och justera. Men det går ju alltid att peta till det lite mer och lägga till saker. Skriva om det litegrann. Och med redaktörens hjälp ser jag även saker som jag själv inte tänkt på. Men det där med dubbla skiljetecken har jag numera koll på 😉

Och just det, nu finns mina två noveller ”Alla hjärtans väntan” och ”Alla hjärtans längtan” ute! Mer om dem kan ni läsa i Storytels gästblogg där jag har fått äran att skriva ett inlägg.

Hur går det med boken?

När jag stöter på vänner och bekanta så får jag ibland just den frågan. Hur går det med boken? Och jag blir alltid lika förvånad och lite ställd. Över att de vet. Över att jag i deras ögon liksom är en författare.

Skrivandet har varit en del av mig under några år, men jag har ännu inte vant mig vid att folk nu vet om det. Trots att jag, någon gång i oktober förra året, delade både min författarsida och min Instagram på min privata Facebooksida för att berätta om mitt bokkontrakt, så känns det så himla konstigt. Och när jag får frågan blir jag först lite generad och vet inte vad jag ska säga. Det är helt fantastiskt roligt att de frågar och att de är intresserade. Att de rent av är imponerade – av mig! 

När tunghäfta har lagt sig, så brukar jag väl lyckas få ur mig något och berättar lite om vad som har hänt. Vad som är på gång. Och jag hoppas att alla, trots att jag kanske är lite fåordig, förstår hur oerhört glad jag blir över att de kommer fram. 

Drömmen är att i framtiden mötas av läsare som kommer fram. Som berättar att de läst och att de tyckte om boken. Och jag hoppas att alla vänner och bekantar även kommer att fortsätta komma fram efter att de läst. Att de fortfarande kommer att vara imponerade. 

Statusuppdatering

Anna Alemo

Det känns som om det var alldeles nyss som jag började blogga här, men detta är faktiskt mitt 21:e inlägg. Helt galet! Men vad har hänt under dessa månader? Redigeringen av Emmas nya liv närmar sig med stormsteg, men för min del har det ju egentligen inte hänt så mycket med själva manuset ännu. Alla de stora bitarna – redigering, omslag, sättning, tryck och release – ligger framför mig. Framför oss! Sen jag började skriva här känns det nämligen som om jag har en massa cybervänner som följer med mig på vägen. Att jag inte är ensam på resan. Och det är helt klart det som är det mest fantastiska med att få blogga här. 

När det gäller mitt skrivande i övrigt har jag i år dels skrivit klart råmanuset till uppföljaren (dvs del 2 av 3 om Emma), skrivit ett nytt råmanus  (manus 3) och just nu håller jag som bäst på att färdigställa mitt fjärde manus. Manus 3 befinner sig ute hos förlag och agenter och utöver de svar jag fick ganska snabbt, har det trillat in några enstaka standarsrefuseringar. En agent menade att marknaden för feelgood är så pass mättad, att det krävs något verkligen unikt för de ska tro på en utlandssatsning. Och förmodligen är det väl fortfarande vanligast att agenter kommer in i bilden när en bok redan är släppt i Sverige. När man kan se att boken säljer bra här. Så de hör väl av sig när Emmas nya liv har kommit ut på marknaden 😉

Framöver är min plan att skriva klart manus 4 (förhoppningsvis denna veckan) och sen, efter redigeringen av min kommande bok, funderar jag på att börja skissa på det där med att skriva om manus 3 till ljudbok. Det kan kanske vara ett lagom projekt att jobba med i sommar? Särskilt eftersom boken utspelar sig i Blekinge skärgård och det är precis där jag kommer att befinna mig under semester. Förlaget önskade att det skulle bli en serie eftersom det tydligen är populärt bland lyssnarna. Och även om min tanke från början var att det skulle vara en helt fristående bok, så känner jag att den faktiskt skulle passa in i en serie. Mitt fiktiva sommarstugeområde i Blekinge kan då få leva vidare och så kan man få möta lite nya bekantskaper. Så även detta är något jag skulle kunna börja spåna vidare på i sommar.  

Det klart att det fortfarande finns hopp om att ett förlag ska komma tillbaka och vilja ge ut manus 3, men jag försöker att inte tänka på det. Försöker leva som vanligt och inte kolla mailboxen allt för ofta. Det känns bättre att fokusera på det svar jag faktiskt har fått, att ha en plan att följa. Och den planen är faktiskt inte dum alls 😊

Att locka fram lite hybris

I mitt förra inlägg hoppades jag att nästa inlägg, alltså detta då, skulle innehålla lite hybris. Så jag tänkte helt enkelt försöka mig på det. Kanske lite svårt att göra på beställning, men vi testar.

Pia har tidigare bloggat lite om recensioner, men eftersom min kommande bok fortfarande är i stadiet snart-dags-för-redigering så har jag ännu inte kommit dit. Men, vi kan kanske istället köra lite feedback som jag fick på Emmas nya liv när manuset var ute och valsade hos förlagen? Det kan väl funka? För trots en del standardrefuseringar så trillade det även in lite trevliga omdömen:

Det här är en person som skriver av lust. Hon har roligt när hon skriver och hon vill att vi andra ska ha det. Det är bra tempo och omärkvärdigt på många sätt, men ändå vill jag läsa vidare. Här läser jag inte av plikt utan jag blir lite nyfiken. Hon gör en lista som hon formulerar rätt kul. Enkla saker men hon får ändå till det.

”Hon har något som känns lättsamt, underhållande och tillräckligt intressant för att gå vidare med på ett feelgood-förlag, tycker jag.” 

”Vi läste den med god behållning, en rolig berättelse.”

”Du har skrivit en läsvärd bok – rolig och intressant.”

”Du har även ett bra språk som flyter på”

”Det är välskrivet och bra.” 

” Jag skrattade högt flera gånger redan under första kapitlet” 

”… jag älskar faktiskt ditt annorlunda sätt med alla punkter och så, man får nästan lite Bridget Jones känsla över det i början”

Nu känner jag hur hybrisen kommer smygande! För om Emmas nya liv fick så fina ord som råmanus, så måste ju själva boken bli en riktig hit. Rent av en dundersuccé! En bestseller! Alla kommer att prata om Anna Alemo och undra när uppföljaren kommer. Förlagen kommer att fajtas om mig och sen kommer jag att kunna försörja mig som författare. Och boken blir, som ni ju redan vet, film. Ja, självklart filmatiseras även de två andra delarna. Själv kommer jag att fortsätta skriva böcker, åtminstone två per år, och de kommer alla att toppa bästsäljarlistorna runt om i världen. Underbart!

Men detta gick väl ändå ganska bra? Och en släng av hybris så här en onsdag är väl aldrig fel? 😉

Tankar inför redigering

I detta nu sitter det en redaktör och går igenom Emmas nya liv och jag har ingen aning om vad jag kommer att få tillbaka. Det jag ser framför mig är att varje sida kommer att vara fylld med en massa kommentarer av typen Stryk! Utveckla! Gestalta! Vad menas? Overkligt! Mer dialog! Mindre dialog! Upprepning! och så vidare. Och vad är då nästa steg? Hur gör man alltså rent praktiskt? Arbetar vidare i samma dokument? Börjar ett nytt och kopierar in ett kapitel i taget? När jag skrev om manuset tidigare, efter feedback från ett förlag, gjorde jag just så. Tog ett kapitel i taget och byggde upp ett nytt dokument. Men då hade jag inga kommentarer i texten, utan bara ett mail med lite synpunkter. Känslan är ändå att jag kommer att göra på samma sätt igen. Det är liksom skönt att ha en avgränsad text att arbeta med. Inte titta på allt som kommer längre fram, utan bara koncentrera sig på en bit i taget.

När jag började skriva manuset till Emmas nya liv, så satte jag mig bara ner och skrev. Jag hade väl egentligen ingen aning om vad jag sysslade med. Sist jag hade skrivit något som liknade ett manus var när man skrev uppsatser i gymnasiet. Och det är ju inte riktigt samma sak. Att det hade gått en sisådär 20 år sedan dess gjorde inte heller saken lättare. Mitt manus landade på omkring 200 sidor och det är klart att jag någonstans under resan dit blev lite mer varm i kläderna. Lärde mig saker och utvecklades. Vilket förmodligen märks i manuset. Så en ordentlig redigering är precis vad som behövs för att få hela manuset att hålla ihop, bli en riktig bok. Förhoppningsvis gör även de omkring 700 sidor jag har skrivit efteråt (ca 7 noveller, 2 färdiga råmanus och 1 nästan färdigt råmanus) att jag har möjlighet att, tillsammans med redaktören, lyfta mitt manus några snäpp.

Medan jag går här i väntas tider, så dyker det ibland upp lite jobbiga funderingar. Tänk om det inte går att redigera mitt manus? Tänk om det är helt hopplöst? Tänk om det inte blir någon bok? Tänk om jag bloggar här på Debutantbloggen och så är jag ingen debutant?!

Okej… Att skriva ner dessa tankar var kanske inte så smart. Nu blev de plötsligt inte lika lätt att trycka undan dem. Att lägga locket på och låtsas som ingenting. Och att dela med sig av sina innersta farhågor här på bloggen bäddar väl för att folk ska undra vad den där Anna Alemo egentligen sysslar med? Eller så är det just det som är meningen? Att ni läsare ska få följa med genom alla möjliga känslor som kan bubbla upp under året som debutant. Och vem vet, nästa blogginlägg kanske innefattar lite hybris istället 😉

Att upptäcka att det finns fler som jag

När jag ser tillbaka på min barndom och skoltid, så var jag den tysta, blyga, osäkra, duktiga, ordentliga och ansvarsfulla tjejen. Som älskade att gå in i böckernas förtrollande värld. Jag tillhörde inte det populära tjejgänget och räknades väl som en mes. När jag gick i högstadiet var det fult att vara duktig. Plugghäst var ett skällsord som jag fick jag höra mer än en gång. Inte så att jag var mobbad, om man inte räknar de där taskiga tjejerna i klassen över som sa elaka saker till mig och mina kompisar. 

När mina vänner inte var i skolan hoppade jag gärna över lunchen eftersom jag helt enkelt inte visste vem jag skulle äta med. Visst hade jag säkert kunnat sätta mig med några andra i klassen, men jag ville inte tränga mig på. Tvinga dem att behöva vara med mig. Än idag är jag inte helt bekväm med att åka iväg på konferenser där jag inte känner någon på ”vi ses i matsalen klockan halv åtta och äter frukost”-nivån. Döm av min förvåning när jag lyssnade på min favoritpodd ”Skriv en bestseller eller en annan bok” (avsnitt 1, säsong 2) och Ninni Schulman och Caroline Eriksson beskrev just detta. Exakt på pricken. Ångest över var man ska sätta sig. Men några andra? Eller själv? Sån igenkänning! Jag är tydligen inte ensam. Vilken lycka!

Detta fick mig att börja fundera om fler författare har liknande personligheter och erfarenheter. Att många, precis som jag, är introverta och trivs väldigt bra med att sitta och skriva i sin ensamhet. Att flera av oss har råkat ut för mindre trevliga personer i sin barndom. Många böcker (och filmer) handlar om någon som kanske inte passar in i ramen om hur man ska vara. Är alla dessa berättelser sprungna ur skribentens egna erfarenheter? För att många av oss vet hur det känns att vara lite utanför. Att ibland känna sig fel.

Som läsare/lyssnare/tittare hejar man på huvudpersonen – protagonisten – som ofta är i underläge och vill inget hellre än att hen ska vinna över den onda motparten – antagonisten. När jag gick i skolan undrade jag om de som var taskiga och elaka hejade på de dumma. Om de som mobbade helt enkelt tog mobbarnas parti i en film eller bok. Identifierade sig med dem. Satt och njöt när det i början gick dåligt för huvudkaraktären och sen blev besviken när det vände. 

När jag skriver vävs mins egna erfarenheter in här och där. Och jag förmodar att det är så för de flesta. I min kommande debutbok Emmas nya liv träffar Emma på en taskig tjej från förr. Mer än så ska jag väl inte avslöja, utan jag hoppas att ni istället vill läsa boken när den kommer!

Fördelen med att vara vuxen och ha passerat de 40 är att jag idag är helt okej med att vara introvert och blyg. Det är väl inget fel med det? Tvärtom är det en enorm källa till inspiration att vara den som lyssnar och iakttar. Nu kan min familj och mina vänner bestämt hävda att jag är väldigt bra på att prata. Kanske rent av har svårt att vara tyst ibland. Och så är det absolut när jag är med dem jag känner. Där jag är trygg. Det kan även vara så att jag efter något glas vin blir extremt extrovert. Att mingel plötsligt är min grej. Att jag rent av älskar att prata med allt och alla 😉

Anna – 13 år och har precis börjat i 7:an. Just denna frisyren (med en tofs baktill) fick en del glåpord från några äldre tjejer på skolan.