Det sista av mig

Peter Jihde lämnar ”Idol”. TV4-programmet, alltså. Ni vet det den där fredagsunderhållningen som i stor utsträckning går ut på att arroganta skitstövlar krossar förhoppningsfulla ungdomars drömmar. Man ska gå hem från festen när det är som roligast, säger Jihde, och kanske har han en poäng i det. Även om han inte har sett ut att ha så kul på sistone.

De som åker ur ”Idol” brukar inte säga att man ska gå hem när man är på topp. De brukar istället säga:

Ni har inte sett det sista av mig.

Fast det är klart, för det mesta har vi det. Det är förstås en annan historia. Jag skriver om den just nu, kampen för Femton minuter till för någon som har hookat på rampljus och inte klarar av sin avgiftning, min nästa roman ska handla om det och nu när nyårsklockan ringer ut mitt debutantår och ringer in nya tider är det lätt hänt att jag börjar tänka på framtiden.

Det har varit ett oerhört spännande år. Två egna releasefester och två fester för författarkollegor, förläggarmöten och planer på världsherravälde, omslagspepp och skrivkrampsångest, andra-romanen-nojor, bra recensioner och roliga recensioner, brottningsmatcher mellan egot och martyren… ja, ni har ju följt alltihop här. Jag är nog fortfarande lite för uppe i det för att göra en nykter analys av mitt debutantår – trots allt var det bara tre veckor sedan En käftsmäll är också beröring släpptes – men redan såhär på halvlyset kan jag säga så mycket som att det var en fantastisk resa. Tack så mycket, bloggkollegor, gästskribenter, läsare och kommentatorer för att ni har delat debutantupplevelsen med mig.

Nu ska nya krafter ta över här. Precis som Augustin och Kevin en gång lämnade över bloggen till mig (med flera), har det blivit min tur att passa budkavlen vidare. Oskar och Annelie heter era nya debutanter. De kommer att presentera sig mycket snart, och jag är helt säker på att ni kommer att ha en fantastisk tid tillsammans med dem. De verkar sjukt lovande och spännande.

Jag då? Ja, vad ska jag säga för egen del?

Ni har inte sett det sista av mig!

Såklart.

Tack så mycket, allihop, och Gott Nytt År!

/Marcus

Får man ge bort sina egna böcker?

En sak som kännetecknar debutanter är att vi, i likhet med alla andra nybörjare, oupphörligen pratar om sin debut. Det är både naturligt och fullt begripligt, för hur stort är det inte för någon som alltid drömt om att bli författare att äntligen få ge ut en bok? Men även en aldrig så stödjande och kärleksfull omvärld har rimligen en gräns för hur länge det fortfarande är roligt. Och såhär mot slutet av debutantåret kan man tänka sig att den gränsen är nära. Åtminstone för oss som debuterade i våras.

En sak till: Böcker är ju värsta julklappen. Mitt eget hushåll ståtar nu med såväl Combüchen som Vargas Llosa, samt lite fotboll, ett par barnböcker (till mig) och en suspekt bok med titeln Disgusting things (inte till mig). Bokhögen har växt sig både stor och uppfordrande och ska väl tas hand om vad det lider. Och man får hoppas att det ligger såväl käftsmällar som Gå på djupetar i andras bokhögar här och där.

Lägger man ihop dessa två saker får man en brännande het moralfråga. Och ja, jag borde kanske ha skrivit om det här redan innan jul, men då hade jag en begravning att skriva om, och dessutom hade jag redan bestämt mig. Nu är det för sent för goda råd, men eftersom jag ändå är väldigt nyfiken på vad ni tycker slänger jag ut frågan ändå. (Win-win.)

Alltså, here goes:
Är det okej att ge bort sina egna böcker i julklapp?

Det här handlar alltså om en slags vuxenvärldens motsvarighet till att ge bort saker man gjort i slöjden. Och eftersom det är taskigt att ställa kniviga moralfrågor dagarna efter jul (då åtminstone mina kognitiva förmågor ägnats åt herrarna Jansson och Skinkström, fru Musti och fröken Sillén), ger jag er tre svarsalternativ.

1) Ja, det är klart att man ska! Det är ju det finaste man har!
X) Det går bra när man är debutant, men sen ska man skärpa sig.
2) Nej, det är självcentrerat och egorunkande. Skämmes tammefan!

Luften är fri. Motivera i kommentarfältet!

/Marcus

Release!

Äntligen är det dags!

I fredags fick jag böckerna. De är otroligt vackra. Fotografimaskinen (som det heter på grekiska) är tyvärr trasig, men tänk dig att du håller i en sjukt vacker bok och att det är du själv som har skrivit den, så förstår du. Jag upplever just nu en deluxe-variant av fenomenet ”kär i sina egna powerpoints”.

Och ikväll ska processen fullbordas. Från och med imorgon är jag inte längre en enkel wannabe, utan en Riktig Författare. Släppet av diktsamlingen En käftsmäll är också beröring, firas av ikväll i källaren på det eminenta plejset Twang Gitarrer och Kaffe på gamla hederliga Katarina Bangata på Södermalm i Ståkkolm.

Releasefesten pågår från klockan nitton till klockan tjugotvå. Förutom yours truly kommer även Jerker Andersson, översättare av den legendariske punkpoeten John Cooper Clarke, att stå på scen. Och så blir det öl, blues och andra manliga tillbehör. Har du vägarna förbi?

I väntan på den stora smällen – det är en lång och nervös väntan mellan att man skickat en grej till tryck och man får se underverket – roade jag och filmare Jack oss med att fippla ihop en trailer. Vi gick helt enkelt ut i stockholmsvintern och frågade några riktiga män om vad poesi innebär för dem.

Resultatet? Watch in awe!

Ikväll smäller det! Poesin åt Folke! (och nu vill den ha efterrätt)

/Marcus

Två gånger är en vana

Med mindre än en vecka kvar till releasen av En käftsmäll är också beröring slår det mig hur stor skillnaden är mot förra gången jag debuterade.

(Ja, jag räknar båda släppen som debuter. En romandebut och en lyrikdebut under samma år = en dubbeldebut. Det låter dessutom tufft, dubbeldebut. Och allittererar.)

En vecka innan Gå på djupet släpptes var jag minst sagt toknervös. (Minns du inte? Kika här!) Och det trots att allt var på plats. Böckerna hade kommit från trycket, näthandeln hade redan lagt upp dem för förhandsbeställning medan införsäljningen till den analoga handeln var klar sedan månader tillbaka. En filmtrailer var skriven, inspelad, redigerad och upplagd på Youtube. Releasen var minutiöst planerad – likaså var medieutskicken. Och eftersom Kalla Kulor är ett sådant förlag, hade jag ett finger med i allt ovanstående.

Och nu… hm… låt mig se. Av böckerna har jag inte sett röken. Adlibris har visst en sida om Käftsmällen, men boken är markerad som ”slut”, vilket väl innebär att den inte har kommit än. Trailern är ännu bara en glimt i min förläggares ögon och medieutskicken har fortfarande statusen ”på gång”. Releaselokalen är visserligen bokad och klar, men i övrigt råder ett kreativt kaos – jämte det årliga decemberkaos som knackade på fönstret redan igår.

Nervositeten lyser däremot med sin frånvaro.

Är det så enkelt att jag redan har blivit blasé? Är en gång ingen gång, medan två gånger är en vana? Visade sig alla farhågor förra gången vara ogrundade? Bryr jag mig mindre om En käftsmäll är också beröring än vad jag gjorde om Gå på djupet?

Blasé tror jag inte att jag har blivit. Och ogrundade farhågor… tja, den där drömmen om att slå igenom med debutromanen har hittills kommit på skam. (Jag har varken varit på signeringsturné eller blivit igenkänd på stan. Däremot drömde en bibliotekarie i Kungsbacka att hon var Emil Axelsson, räknas det?)

Och det är klart att jag bryr mig om Käftsmällen. Men till skillnad från Gå på djupet, som var Den Stora Debuten, ser jag nog diktsamlingen som en kul bonus. Varje sålt ex är en seger – ja, det är faktiskt en succé att den alls kommit ut! Jag kommer nog aldrig att kunna bli besviken på eventuella dåliga försäljningssiffror. (Jag menar, hallå, vem köper diktsamlingar av levande författare?) Och får jag en enda recension – till och med av en magsur boråsare – lär jag bli överlycklig!

Okej, det sista var nog en överdrift. Dålig kritik har jag ännu svårt att släppa. Jag är alltså inte helt blasé.

Men helt klart verkar min happy-go-lucky-inställning till Käftsmällen vara en sämre grogrund för nervositet. Kanske kunde jag lära mig något om livet av det.

Synd att det ska vara så svårt att se hela livet som en kul bonus.

/Marcus

Bebis nummer två

Ni undrar om det känns likadant när bebis nummer två kommer till världen?

Hur kan man annat än kapitulera inför en sådan här skönhet?

Tack, Selina och Olof, som gjorde det möjligt!

/Marcus

Nä, det blev Bromma

Förra veckan berättade jag lite om NaNoWriMo, och spekulerade i huruvida jag skulle vara med där. Kommentarforumet översköljdes av uppmuntran: ”Klart att du ska!” Endast en person var negativ, vilket var tur: hade det bara varit happy happy joy joy hade jag omedelbart blivit misstänksam.

Nu är det november, och jag har inte reggat något konto på den officiella sajten. Jag har inte heller börjat skriva. Trots all uppmuntran bestämde jag mig för att lämna trettio dagars skrivfrenzy därhän även i år.

Varför?

Jo, för att jag insett att jag behöver låta hetsen vila för ett ögonblick. Och för att min egen beskrivning av mitt skrivande som ett slags produktionshämmat, påställetstampande prokrastineringsmästerskap antagligen bara är något som ett tillfälligt dåligt självförtroende har ljugit ihop.

Ser jag det i backspegeln har jag faktiskt gjort en del i år. Gett ut debutromanen. Producerat en diktsamling. Gjort en synopsis till roman nummer två. Samt utvecklat mitt spokenwordande och scenpoetande så långt att jag faktiskt får en och annan betald bokning nuförtiden. Det är väl inte så förskräckligt improduktivt?

Jag gjorde ju ett försök att börja skriva råtext till roman nummer två i augusti. Det gick till en början jättebra – på det här NaNoWriMo-mässiga sättet att bara skriva utan eftertanke och självcensur. Sen läste jag eländet, och var tvungen att kasta alltihop. Skrivfrenzyn var inte någon medicin mot fastkörningen – den var själva sjukdomsorsaken.

Nu tror jag att jag behöver nåt helt annat än ohämmad flödesskrivning. Jag tror att jag behöver dess motsats, tillika mest förbjudna i dessa effektiva dagar: ROMANTIKEN.

Ja. Jag behöver cafésittandet. Dagdrömmandet. Det planlösa flanerandet i Lundells fotspår genom ett höstdimmigt Stockholm. Det konstnärliga filandet. Väntan på inspirationen. Allt det där som en gång var ett ideal, men som moderna, professionellt arbetande författare tävlar om att ta avstånd från.

Någon av kommentarerna på mitt NaNo-inlägg förra veckan strukturerade upp sitt skrivande som ett bankkonto. Jag förstod inte riktigt, bokföring skrämmer mig en smula, men jag har en egen bankkontoliknelse att kontra med och den gäller själva kreativiteten: När man skriver gör man uttag. När skrivandet krampar kan det vara för att man inte har täckning på kontot. Då måste man göra en insättning – alltså se till att inspirera sig.

Det har blivit hög tid för mig att göra några insättningar.

/Marcus

PS. Till alla er som deltar i NaNoWriMo i år önskar jag givetvis all lycka och produktivitet! You go girl!

Hajp en månad innan

Nu är det en månad kvar tills En käftsmäll är också beröring släpps.

Med undertiteln ”Dikter för riktiga män” är den något som inte är så jättevanligt i poesivärlden: ett konceptalbum med dikter om manlighet och om den moderne mannens värld bland gymråttor, faderliga marknadschefer, indiekillar och gamla högstadiepuckon. Det är möjligt att textmassan innehåller en och annan bil också. Samt en sportvagn av märket Emmaljunga. Och ett par penisar. Och ett jävligt fyrkantigt ideal.

Jag vill gärna tro att det är en skön mix av allvar, vemod och skratt som då och då fastnar i halsen. En blandning av estradpoesi (för er som följt min spokenwordkarriär: Personligt brev, Angela, Förenklad självdeklaration, Kärlek i psykbrytets tid, Ishockeyfysik och Hotellfrukostbacon finns alla med!) och mer traditionellt upplagd diktning.

Bloggkollegan Liz kanske skulle ha kallat det ”kukhuvudpoesi”. Min förläggare skulle ha sagt att det är en hit. Själv låter jag titeln tala.

En käftsmäll är också beröring kommer dessutom att kvalificera mig för att söka medlemskap i Författarförbundet och liknande organisationer. Det ska bli skoj att se vad invalsnämnden tycker om lilla mig…

Kalla Kulor Förlag har tidigare gett ut endast en diktsamling. Men det är å andra sidan en banbrytande svensk översättning av den engelske punkpoetlegenden John Cooper Clarke – som varit förband åt Sex Pistols och Elvis Costello!

Jag är med andra ord i fint sällskap. Och det sägs att min diktsamling får en snarlik layout…

Som synes av bilden: det här är inte poesi för vem som helst…

Den som mest läser poesi för att analysera, dekonstruera och känna sig smart, har antagligen ingenting att hämta. Den som förstår debatten mellan OEI och Axess och tycker att den är spännande, kanske inte kommer att tycka samma sak om min poesi. För jag vet verkligen inte mycket om poesins teori och definitionsmängd. Jag har inte den blekaste aning om vad skillnaden är mellan poesi, lyrik och skaldekonst. Jag vet inte vad språkmaterialism är, och om jag är för eller emot. Jag har inte läst Stagnelius utan föredrar New Model Army. Inte ens versfötterna har jag nån koll på – i mina öron låter jambisk pentameter som en maträtt eller ett mätinstrument. Och dikterna har säkert blivit därefter.

Men det har också visat sig flera gånger att om man bara ger mig en scen, en mick och låter publiken bedöma, kommer jag att utklassa nästan vilken kritikerhyllad samtidspoet som helst.

Fenomenet återstår att analysera. Kanske handlar det om det som poetkollegan Malin uttryckte som ”Om du menar att du vill knulla, skriv för helvete inte om fåglar då!” Kanske handlar det om att min poesi har ett mer direkt uttryck, kanske rentav plattare, som till skillnad från djupare poeters troper och symboler går att förstå redan vid första lyssningen. Men kan man verkligen utesluta möjligheten att publiken helt enkelt har rätt?

Se mig på scen. (Eller på tuben.) Läs En käftsmäll är också beröring. Och gör din egen bedömning.

Om en månad är det dags.

/Marcus

Exklusivt! Refuserad dikt!

Det går fort nu. Igår klämtade klockan för manus till En käftsmäll är också beröring. Den slutliga versionen av diktsamlingen – som många gånger har uppdaterats både till innehåll och disposition – är förhoppningsvis den bästa hittills. Det som från början bara var tänkt att bli en samling av det jag skrivit under åren, blev istället en konceptsamling med ett tema och till allra största delen nyskrivet material.

Den här texten var en av mina riktiga darlings. Men ni vet vad man ska göra med darlings…

Får jag lov att presentera, exklusivt för Debutantbloggen: en av de bästa dikter som inte kom med i En käftsmäll är också beröring!

 

KLUBBLAND

Det glittrar i djungeln i natt
av mareld och dansande demoner
ljuset och skuggorna
och värmen från längtande kroppar

Vackra gipsansikten festar
hämningslöst på gränsen till förintelse
Dansgolvspumpat hjärtflimmer och
tomteblossförälskelser

Vi brinner som vi bränner våra pengar
Vi kastar oss och dom på nattens eld
Dom guldglänsande dropparna bär drömmarna
längs spången mellan längtan och förtvivlan

Alla är för snygga
för att vi ska kunna se
Allt låter för mycket
för att vi ska kunna höra

Blickar glider runt
Är du lovande ikväll
Hela natten lovar nåt som inte blir
Viskningar och rop
dekadent och desperat
Det som skiner allra mest är kontrast och kontrafakt

Innerstaden är ett kinderägg
söt choklad på ytan och ett tomrum inuti
överraskningen lever aldrig upp till hypen

Vi låter gipset smälta
vi raglar, vi faller, närmare Gud till dig
vargtimme, gryning, gå hem eller gå utan
utlösning, tårar, whatever

Och det hade varit vackert
om det inte vore så hemskt

 

/Marcus

 

PS. Tog ni alla popreferenserna?

Halvtomma glas

Jag prenumererar på ett veckobrev från en amerikansk optimistkonsult. Varje måndag (av alla dagar!) kommer feltolkade Konfuciuscitat, konfusoriska Ayn Rand-citat och långrandiga managmentkonsultpredikningar ner i min mailbox. Nej, jag har inte blivit besatt av dansande demoner. Ja, det är frivilligt, och ja, det är naturligtvis i researchsyfte. För ett kommande projekt som jag vid det här laget inte ens vet om det blir av.

Är det bara jag som blir deprimerad av ohämmad optimism? Bara jag som blir innerligt trött – med en krydda av prestations- och existentiell ångest – på alla predikningar om att välja glädje, att lyckan kommer till den som är tillräckligt enveten och att universum liksom likriktar sig för ens skull om man bara själv tror tillräckligt mycket på sin sak? Bara jag som cyniskt muttrar dagismantrat ”Tänk på barnen i Afrika” eller syrligt anmärker att det är märkligt att Sakineh inte är mer engagerad i sitt liv?

Man ska vara Optimist. Annars är man en Dålig Människa, och då får man skylla sig själv. Och det är mycket enkelt att på två sekunder avgöra om någon är en Optimist eller en Dålig Människa: man frågar bara om glaset är halvtomt eller halvfullt.

Testet anses illustrera att det finns flera sätt att se på en situation. Men när Optimisterna får bestämma, finns det bara ett svar som är ”rätt”. Vilket poeten i mig inte kan acceptera. För fastän jag känner till det ”rätta” svaret, kan jag inte låta bli att komma på nya, litterärt intressantare varianter:

• Det beror på om man håller på att fylla eller tömma det (”Har du inte läst differentialkalkyl!?”)
• Det beror på om det är ditt eget glas eller grannens
• Glaset är felbyggt och överdimensionerat
• Det är innehållet i ett halvpintglas som har hällts över i ett pintglas
• Den ena halvan är full av en vätska, den andra halvan av en gas (luft)
• Det kan inte vara halvtomt, för hälften av ingenting är fortfarande ingenting, alltså är det tomt
• Det spelar för fan ingen roll, det viktiga är om det är ÖL i glaset! (Och inte t.ex. diskvatten)

Alla dessa varianter har direkt bäring på verkligheten. Alla kan handla om mitt författande och hur jag ser på det ”på flera olika sätt”. Men det triviala, ”rätta”  svaret har ingenting med en komplex verklighet att göra. Det är en fyrkantig kloss, en tom klyscha – eller i värsta fall en vissen härskarteknik. Eller ett patetiskt självrättfärdigande av ett privilegium.

Rätt har blivit halvfel. Fel har blivit halvt rätt. The first will be last, och så vidare. Och däri finns väl också en slags visdom.

/Marcus

Att tjäna två herrar

Bibeln är ganska bestämd på den här punkten: Det går inte. ”I kunnen icke tjäna både Gud och Mammon”, fastslår Matteus 6:24 – och för den moderne författaren är detta en högst levande konflikt: ska man tjäna konsten eller ska man tjäna pengar?

Man hade ju hoppats på att det gick att svara både och. Men det har öppnat sig ett bråddjup mellan grupperna ”säljande författare” och ”litterära författare” och så snart man öppnar käften i en närliggande fråga blir man avkrävd ett sidval eller – vilket är värre – ofrivilligt enrollerad på fel sida. (Om man inte är typ John Ajvide Lindqvist, som båda sidor vill ha. Eller Ranelid/Birro, som desperat kämpar för att byta. Men det är man inte.)

Och det är svårt nog att tillhöra endera sidan. Hur många av alla som försöker tjäna pengar på sitt författarskap kan faktiskt leva på det på en någotsånär hygglig medelklass-Svensson-nivå? Ja, jag vet att du kan namnge tio stycken. Det kan jag också. Men om man plockar upp alla landets författare och författarwannabes till jämförelse, inser man att det är ungefär som att vinna storpotten på travet, rent sannolikhetsmässigt.

Vi kan också konstatera att det inte är det lättaste att få en förstadagsrecension i DN – eller en vilkensomhelstdagsrecension var som helst för den delen. Therese Bohman fick snälla förstadagsrecensioner överallt i måndags, men skriver man själv litterär kritik i Axess och Expressen har man antagligen förtur till kritikernas läsplattor. För att inte tala om hur svårt det är att bli upptagen på parnassen, att få priser och stipendier och vad det nu är.

Vägvalet är alltså i grund och botten en chimär. Eller kanske en pose, betingad av vem man helst identifierar sig med. För oavsett om man vill tjäna Gud eller Mammon, lär man aldrig ens nå tunnelbanebutlerns rang i tjänarnas hierarkier. Gå på djupet lär inte bli vare sig någon ny Snabba Cash eller en ny Edelcrantz förbindelser. Istället lär jag bemötas efter vad jag försöker vara – en pappfigur på Bokia eller ett hyllningsobjekt i Axess?

Hittills verkar alla vilja placera mig i det ”säljande” facket. Förse mig med någon slags konstfrämmande ”entreprenörsattityd”, eller en vilja att bli Jan Guillou. Jag vill inte spekulera i varför, men jag gissar att miljön för min debutroman åtminstone bidragit till det. (De läsare som räknas var alltid sämst på jumpan, och nu är hämndens timme inne. Sport? Fy fan!)

Och på ett sätt är det väl riktigt. När jag blev antagen nämndes ”säljande” och ”synas” specifikt som ett skäl till detta, och jag är mycket engagerad i sådant som väl hör till marknadsföringssidan av bokbranschen. (Till exempel den här bloggen.) Det är viktigt att få ut boken till folk. För vad vore jag för en slags författare om jag inte ville att människor skulle läsa det jag hade skrivit?

Men det är inte det viktiga. (Är man ute efter pengar finns det bättre karriärval. Rörmokare, t.ex.) Det viktiga är, och har alltid varit, att skriva berättelser. Att berätta något som jag finner fascinerande och värt att delas med mig av – till exempel interiörer från den absurda proffsfotbollen och hur en känslig kille reagerar på den. Det är ett liv som rymmer massor av berättelser, och jag vill berätta några av dem.

Jag vet inte vad för slags liknelse jag ska avsluta med. Ett tag tänkte jag på dubbelagenten: jag tjänar Konsten och Mammon oberoende och spelar ut dem mot varandra, som Mata Hari. Men det kanske snarare är så att Mammon är försäljningschef och Den Goda Berättelsen VD. (Och Narcissus PR-chef, för man får inte glömma honom i sammanhanget.)

Men det viktiga är att de hör ihop. Att berätta är huvudsaken, men man ska helst ha någon att berätta för också. I vårt ”kommunikationssamhälle”, som betyder att alla pratar i munnen på varandra och lyssnarna lyser med sin frånvaro, kan det vara en nog så besvärlig nöt att knäcka.

/Marcus

I smärta skall du föda dina barn

Apropå den nyliga diskussionen om yrkesidentitet osv. skrev jag ju – vilket den minnesgode kanske kan erinra sig – ett inlägg om saken redan i mars. Jag kan rapportera att jag inte kommit mycket längre än så. Det står förvisso ”författare” på mitt visitkort, dessutom med tillägget ”och spokenwordartist” vilket i somliga kretsar är ännu mer provocerande. Men det kommer nog dröja bra länge innan jag klarar av att presentera mig med yrkestiteln författare i sociala sammanhang. I teorin håller jag helt och hållet med Liz, men ni vet ju hur det är med teori och praktik… I mitt fall är det pinsamheten som kommer emellan. Jag tycker helt enkelt inte själv att en enda publicerad roman räcker för att ändra min yrkesidentitet.

Nu till något helt annat.

Jag fick tillbaka mitt poesimanus från betaläsarna i helgen. Med kommentarer. Och det, mina vänner, var jävlar i min lilla låda ingen munter läsning! Om ni tycker att det här inlägget är sådär uppskruvat pratigt, beror det på att det är ett bra vapen mot att sjunka ner i total hopplöshet, självömkan och annan sån skit som jag för tillfället vill reservera åt huvudpersonen i romanuset Femton minuter till.

Det var nämligen inget särskilt snälla kommentarer de kom med. Jo, jag vet, i all välmening och de vill såklart att mitt manus ska bli så bra som möjligt och var det inte så att jag närmast bad om negativa synpunkter? Dessutom har jag ju själv varit både betaläsare och ännu värre grejer, jag har också kritiserat ett och annat manus med ord som säkert kan ha uppfattats som nog så hårda. Så jag vet hur det ser ut från andra sidan.

Med den brasklappen levererad – tillåt mig gnälla!

Mitt manus är – uppenbarligen – platt och klichéartat, dessutom är det tjatigt i sitt tema och spretigt till sin form. Ett antal dikter är grabbiga på gränsen till haveri, och ord som jävla och kukhuvud passar helt enkelt inte i skrift. Jag skriver läsaren på näsan, det är för många transportsträckor och för lite som verkligen väcker tankar och känslor. Det är fullt av färdigtuggade åsikter och övertydliga bilder som inte lämnar något åt läsaren. Och så vidare.

Efter den spontana reaktionen (tänk Edvard Munchs mest berömda målning) och det påföljande jag-lyssnar-på-Morrissey-i-min-ensamhet-känsloläget, börjar jag fundera: går det här att rädda? Var det ett misstag att göra en konceptdiktsamling om manlighet? Eller gick arbetet för snabbt för att bli riktigt bra? Är jag över huvud taget en textpoet? (Som scenpoet vet jag att jag rockar, men scenen är en sak och vitt papper en helt annan.) Och… om de välvilliga säger så här, vad kommer då de illvilliga att säga?

Det är inte så jävla kul. Men det ingår i yrkesbeskrivningen (häpp!), i författarens öde. I smärta skall du föda dina barn. Poetjävel.

Och visst är det väl ändå så att någon som döper sitt diktsamlingsmanus till En käftsmäll är också beröring måste vara tuff nog att tåla en del kritik. Annars skulle man drunkna i sin egen ironi, och jag kan inte tänka mig många värre öden än detta. (Ett par tre stycken kommer jag allt på på rak arm, men sen är det stopp.)

Just nu har tre idéer till vad jag kan göra av det här. Två är mer eller mindre konstruktiva, den tredje är helt klart destruktiv – och alla är tämligen drastiska. Någon som har några andra idéer?

Imorgon träffar jag min förläggare och redaktör för att diskutera diktsamlingen. Det kommer säkert att kännas bättre då. Men just nu är det tvivel som präglar mina blickar på En käftsmäll är också beröring.

/Marcus

 

Fotnot för ickenörden: En betaläsare är någon som mot en öl och en pizza eller liknande läser och kommer med konstruktiva förbättringsförslag på ett manus. Ska inte förväxlas med förlagets lektörer, eller för den delen med betal-läsarna som ju betalar för att läsa den färdiga boken…

Deadlinekoman kickar in

De här äckligt ljusa midsommarnätterna gör det hart när omöjligt att sova. Nu har visserligen nattljuset peakat och vi går mot normalare dag/natt-rytmer, men det är fortfarande inte i närheten av mörkt när man går och lägger sig – oavsett när på dygnet man gör det.

Säsongsbunden sömnlöshet – den har säkert en tuff förkortning på engelska också – är förstås årligen återkommande. Men i år är den mer vältajmad än vad den brukar vara. En deadline hänger nämligen över mig som ett Damoklessvärd. (Ursäkta den ostiga metaforen. Den beror på att jag jobbar med ett poesimanus.) På måndag ska En käftsmäll är också beröring in till förlaget, och jag är inte färdig med den. Jag har till och med dikter kvar att skriva.

Hur skriver man dikter på beställning?

I Poetry Slam-kretsar är det ett välkänt faktum att det skrivs flest nya dikter i april. Det beror inte på vårförälskelse eller andra hormonella omständigheter utan på att SM går av stapeln i maj, vilket får de flesta deltagare att tänka: ”Fan, jag behöver fler texter om jag ska komma nån vart!” Sen fixar dom det. Uppenbarligen går det alltså att skriva dikter om inte på beställning, så åtminstone under tidspress. Om man är tävlingsmänniska.

Jag brukade vara en tävlingsmänniska. Men nu vete katten (och jag vågar inte fråga den; en allergichock är det sista jag behöver just nu). Jag skulle verkligen behöva en riktigt bra dikt om att inte få vara en kärring. Och kanske en om våld. Jag har några fragment och ett utkast – alla med den gemensamma egenskapen att dom är skitdåliga. Om jag inte får till det, vad gör jag då? Struntar i temat? Hur trogen måste man förresten vara sitt tema? Och när vi ändå är inne på frågor utan svar, bankar klassikern ”Den där dikten rockar ju på scen, men hur funkar allt det där talspråkliga i skrift?” på balkongfönstret.

Jag försöker ignorera den. Då gör sig ordningen påmind istället. Måste man ha en tanke bakom i vilken ordning dikterna kommer eller kan man typ köra bokstavsordning eller längdordning? Ska dikterna höra ihop på nåt särskilt sätt? Ska de dikter som inte hör till temat sticka ut, eller ska man försöka gömma undan dem? Och så vidare…

I gymnasiet brukade jag skriva ”Päronglass” eller ”Zimbabwe” varje gång jag inte hade svaret på en provfråga. Det funkade inte då heller, men nu är det inte ens kul längre. Jag håller på att bli gammal, och jag behöver tips. Hvad fan skall jag taga mig till?

Nu kickar deadlinekoman in. Synfältet smalnar av, mina blogginlägg blir oläsliga, till och med fotbolls-VM – ja, rentav Superettan! – blir en stressfaktor snarare än en underhållande distraktion. Nu är det blint fokus, skygglappar och slutspelsskägg som gäller. Ring mig inte, jag ringer dig. Sen.

Vi ses på andra sidan.

/Marcus

PS. Vi lovade en gång i tiden att inte gå i clinch med recensenter. Marika King gjorde det ändå, förra året. Ska jag följa hennes exempel och berätta om en viss recensent som inte fattat nånting?

Smakprov?

Om knappt tre veckor går deadline ut för manuset till En käftsmäll är också beröring. Här kommer kanske ett smakprov. ”Kanske” för att jag inte riktigt vet vad jag ska göra med den. Ska den vara med eller inte? Lämnar över frågan till er expertis!

 

Ingenting

Inget i min mage
Inget i mitt kylskåp
Inget i min plånbok
Ingenting

Ingenting på teve
Ingenting på radio
Ingenting på datorn
Ingenting

Inget på min facebook
Inget i min mailbox
Inget på mobilen
Ingenting

Inget värt att höra
Inget värt att göra
Inget värt att tro på
Ingenting

Ingenting som händer
Ingenting som fötter
Ingenting i skallen
Ingenting

Inget värt att tänka
Inget värt att känna
Inget värt att veta
Ingenting

Ingenting i dåtid
Ingenting i framtid
Ingenting i nutid
Ingenting

Dom kallar det
mindfulness

 

Bra eller Bromma? Poesi eller idioti? Något som kan tryckas och kontempleras, eller en välslagen drill på de gamla mästarnas gravar? Jag lämnar ordet till er – kommentarfältet är fritt! (Emellertid kommer alla svar på temat ”Ingenting att tycka” att IP-loggas och bespottas.)

Hit me!

/Marcus

Breaking news: Dubbeldebut!

Jaha, det var Gå på djupet det!* Ska vi gå vidare nu?

Såhär är det: I höst debuterar jag en gång till. Med en diktsamling.

Egentligen kan det väl inte kallas debut. Rent tekniskt är det bok nummer två, och det där med dikter är väl inte heller nån alldeles flångny grej i mitt liv. Men det är den första utgivningen och om Liz säger dubbeldebut tänker jag också göra det. (Dagislogik is teh shit!)

Trots att jag har varit verksam som estradpoet i några år nu – och det dessutom framgångsrikt: flerfaldig medaljör i Poetry Slam-SM and all that jazz – har jag ännu inte tagit steget till att låta omvärlden få läsa mina dikter. Inte i någon poetry slam-antologi. Inte ens i ett självpublicerad, fotostatkopierat häfte.

Varför? Även det av flera skäl. För det första har jag länge varit övertygad om att mina dikter gör sig bättre på scen än på papper – ”Jag borde ge ut en skiva istället”. För det andra för att ingen läser poesi av levande författare – allra minst de som själva skriver poesi – och att det därför påmint om ekonomiskt självmord att själv bekosta en seriös utgivning. (Fotostatkopiealternativet har jag känt mig för gammal och för opunk för.) För det tredje för att jag varit rädd för förståsigpåare – min poesi kanske är lite för lättillgänglig för att betyda något?

Men nu bryter jag mot det. Min tryckta poetiska debut, En käftsmäll är också beröring, kommer ut på Kalla Kulor i höst. Förmodligen under den första halvan av oktober. Det känns lite nervöst – mer om det en annan gång – men framför allt känns det skitkul.

En käftsmäll är också beröring har just nu undertiteln ”Dikter för riktiga män”. Eventuellt med tillägget ”av valfritt kön”, jag har inte bestämt mig än. Vilket temat är för samlingen går att räkna ut. Det kommer att bli en del manlighet: hockey, gymträning, framgångssträvan, penisens kulturhistoria (nästan på hexameter!), misslyckad kärlek och baksidan av det där fina kostymjobbet. Såväl Andres Lokko som Thorsten Flinck kommer att dyka upp i biroller, och jantelagen kanske får sin återupprättelse.

Så gott som all symbolik kommer att vara omedelbart begriplig, dels för att jag inte kan skriva ”fint” men mest för att jag tycker att poesin är till för folket. Den här gången är det långt mycket viktigare vad Angela i Sumpan tycker än vad SvD:s litteraturkritiker har att säga. (Right back at ya, recensenter!)

Hur låter det, tycker ni? Preliminär release i oktober som sagt! Får jag vara med i Författarförbundet sen?

/Marcus

 

* Nå, än lever den. Ni som kan lyssna på Bandit bör göra det imorgon vid 8.30, för då dyker jag upp som resident VM-krönikör i morgonprogrammet För Tidigt! Bland annat presenterar jag en teori om fotbollsmålvakter och rocktrummisar. Finns på 106,3 MHz för stockholmaren och på internet för alla andra.