Ett intressant experiment

ThomasJag tänkte jag skulle dela med mig av en lite intressant erfarenhet. Jag har skrivit professionellt på engelska – om än inte skönlitteratur. Jag har översatt både till och från engelska. Jag har bott i ett engelsktalande land. Och även om jag inte anser att jag pratar engelska lika bra som en infödd, eller att det ens i princip är möjlig så anser jag att min engelska är tillräckligt bra för att jag skall kunna skriva på engelska. Alltså förstå mig rätt nu, detta är inte menat som skryt utan syftar bara till att ge en bakgrund till min lilla historia.

Saken är den att det är en svår konst att översätta texter. Jag har i princip bara gjort det med reklam-, webb- och informationstexter. Det är svårt nog. Att översätta skönlitteratur är knöligare än så. Det gäller att hitta rätt ton, rätt värdeladdning – allt sånt där som är extra svårt på ett språk som du inte använder varje dag. (Använder som i småpratar i kassakön, snackar med arbetskamraterna på lunchen, pratar om matchen igår, om barnprogrammen för 20-30 år sedan, lyssnar på ungdomarna utanför skolan, snackar med den gamle mannen på puben – använder så liksom.)

Att skriva på engelska är svårt (om det skall bli bra alltså), men det gäller att ställa om hjärnan lite. (För mig i alla fall, andra kan säkert göra det annorlunda.) Kan jag börja tänka på engelska kan jag skriva vettigt på engelska. Svårare när man översätter, men skapar man lite distans till texten man läser brukar det funka.

Men men, jag har lite funderingar på att börja skriva på engelska som jag kanske nämnt eller antytt – även om jag egentligen älskar att skriva på svenska – det är ett så himla kul språk att jobba med. Men samtidigt skulle det vara kul att få det jag skrivit hittills översatt. En tanke var att göra det själv. Jag menar, jag om någon borde ju veta vad jag menar i mina texter och kunna fånga den känsla jag vill ha. Så tänkte jag.

Men oj vad svårt det var. Började jobba med en text och visade den för en mycket god vän som aldrig skulle ljuga för mig – och som dessutom har den goda smaken att vara infödd engelsktalande, och kan svenska och jobbar med text. Hans kommentar var ganska brutal, men väldigt sann.

”Det här är alldeles för mycket svenska på engelska, Thomas. Det är inte så du brukar skriva engelska. Du är alldeles för bunden av din svenska text.”

Som alltid när man vet att någon har rätt så sved det lite. Men samtidigt, det var sant och ingen idé att låtsas som att det inte stämde.

Så jag funderade på hur jag skulle komma bort från texten. Skapa distansen. Och fick en idé som jag testade.

Jag tog en novell. Körde den genom Google translate. Jupp. Den var rätt mycket skräp om man säger så.

Först en vända brutalrättning. Massor av totaltokiga översättningar plus ett intressant konsekvent felöversättande av ”sin”. Till ”his” om det handlade om en tjej, och ”her” om det handlade om en kille – förklara den om du kan. Men också en och annan synonym som jag aldrig skulle tänkt på själv.

Sedan en vända till för att fixa texten. Och här började jag märka en sak. Jag satt inte med min ”svenska novell” – jag satt med en ganska kass engelsk text som jag skulle fixa. Drog ett snabbt varv genom den och ändrade, justerade och byggde om. Sedan en jättekort slutkorrvända och därefter skickade jag den till min vän med ett ”här är ett annat experiment jag har gjort”. Sade aldrig vad eller hur eller något sådant.

Svaret jag fick var riktigt intressant.

”Den här har du skrivit på engelska från början, va? För den är mycket bättre.”

Givetvis berättade jag vad jag gjort. Men han vidhöll att den var mycket mer så som jag skriver när jag skriver på engelska från början. (Han vet, han har korrat mer än en av mina texter). Och bra nog.

Minst lika intressant var att jag mycket snabbare kom till ett vettigt resultat än vad jag skulle gjort om jag översatt rakt av från början. Jag kan aldrig översätta den mängd ord det handlade om på den tiden det tog mig att ta fram den texten. Det vet jag. Visst den behövde ett ordentligt korr, men det hade en ”traditionell” översättning också gjort.

Om det var ett lyckskott för att just den texten var extra lämplig vet jag inte. Skrev den trots allt kort efter att jag flyttat till Sverige – så kanske var den ganska engelsk även i sitt svenska utförande. Men jag tror inte det. Eller, jag är i alla fall inte säker. Så pass spännande var det i alla fall att jag har bestämt mig för att testa att göra samma sak på fler texter, för att se om jag kan återupprepa det. Förhoppningsvis får jag skäl att återkomma.

Någon annan som har erfarenheter av att översätta skönlitterära texter?

Ibland saknar jag ord

Björn Ranelid har precis spatserat runt på dansgolvet i Let´s Dance. Jag, min älskade och några vänner sitter djupt försjunkna i tvsoffan och pratar. Klockan är egentligen inte så mycket, men vi är alla väldigt trötta och börjar bli lite flamsiga. Så blir det reklamavbrott och en nystartad bank försöker värva oss som kunder. ”Den osjälviska banken.” lockar den flimrande texten.

”Osjälvisk bank?” säger min kompis. ”Det är ju en omöjlighet!”

”Ja”, säger jag. ”På engelska kallar man det för en oxymoron… undrar just vad det heter på svenska.”

”En självmotsägelse kanske?”

”Jo, det har du rätt i. Det fungerar utmärkt. Men en oxymoron är mer specifik än en självmotsägelse. Det är liksom… Vänta lite.” Jag sträcker mig efter en laptop som ligger under bordet och börjar hamra in sökdata på google. ”Här, lyssna på det här: Oxymoron. ‘A figure of speech by which a locution produces an incongruous, seemingly self-contradictory effect, as in “cruel kindness” or “to make haste slowly.”’

”Så det bör alltså egentligen vara ett talesätt som i sig själv är motsägelsefullt.”

”Ja. Så även om det går utmärkt att använda det svenska ordet ‘självmotsägelse’ så är ändå oxymoron en mer specifik typ av självmotsägelse. Den är liksom ytterligare och tydligare definierad”

”Det känns ibland som att engelskans ord är mer väldefinierade över lag, som att de har tydligare meningsområden än våra.”

”Det är nog för att de har dubbelt så många ord som svenskan. Det är i alla fall vad jag har hört. Att när de franska normanderna invaderade och besegrade saxarna så smälte språken ihop. De tog saxarnas germanska grammatik men behöll båda språkens ordförråd.”

”Och engelskan håller ju fortfarande på och integrerar nya ord hela tiden!”

”Ja, i och med att det är ett världsspråk. Det känns liksom som att de har en helt annan grammatisk flexibilitet.”

Det blir tyst en sekund. Vi begrundar engelskans flexibilitet.

”Och en annan psykologisk flexibilitet också”, säger han plötsligt.

”Hur menar du?” säger jag.

”Man kan ju säga grejer på engelska som bara inte går att säga på svenska. Svenskan kan ibland kännas lite stel och präktig.”

”Jag vet precis vad du menar. Kolla bara på en sådan sak som superhjältenamn. De blir jättetöntiga på svenska. Ta Batman som exempel. Det fungerar ju riktigt bra på engelska. Vad blir det när man översätter till svenska?” Jag börjar skratta och kan knappt pressa fram ordet. ”Fladdermusmannen. Liksom. Vad är det!”

”Och vad blir batmobilen?”

”Fladderbilen!”

Vi är båda väldigt trötta och skrattar i säkert två minuter.

”Istället gick översättarna och tog det fantastiska namnet… Läderlappen!” fnissar han.

”Jag undrar just vad översättaren tänkte på?”

”Jag undrar vilka namn de ratade. Jag menar, vilken nivå var det på de andra förslagen om det bästa var Läderlappen.”

Plötsligt ser jag listan framför mig och viker mig dubbel av skratt.

”Tyst!” hyschar min älskade. ”Jag kan inte höra vad Tony Irving säger.”