Att börja om, fast ändå inte.

ThomasFör ungefär fyra år sedan åkte jag på mitt första SweCon – i Uppsala. Jag hade ingen aning om vad som väntade, så jag förväntade mig inte så mycket. (Jag är lite sån).

Väl där träffade jag en massa trevliga och spännande människor; fantastikförfattare och fantastikläsare huller om buller. Det blev för mig en riktigt bra introduktion till den svenska fantastikscenen, eller vad man nu vill kalla det.

Varje år sedan dess har jag blivit mer och mer ”en i gänget” eftersom jag lärt känna fler, kommit längre i mitt skrivande och dessutom till och med lyckats bli utgiven. Nu händer det ganska ofta att folk kommer fram och hälsar fast jag inte har riktigt koll på dem. Jättekul! Och väldigt ofta springer man på folk man känner sedan tidigare. Minst lika skoj!

På många sätt kan man säga att Uppsala blev starten på min ”författarbana”. Jag har tagit med mig massor från de paneldebatter och föreläsningar jag varit på. Jag har lärt mig massor från de samtal jag haft, och jag har haft nytta av de kontakter jag skaffat mig. Jag tror inte jag hade kommit så långt så fort om jag inte hade gjort den där resan som sedermera ledde till flera.

Och nu ska jag göra om samma sak igen. Dvs ge mig iväg på ett nytt äventyr där jag inte har en aning vad som väntar och där jag inte känner någon, förutom mitt ressällskap. (Som jag iofs inte reser med, men jag har i alla fall någon som lovat ta hand om mig på plats.)

Kl 06 på fredag morgon tar jag planet från Linköping. Via Köpenhamn och London är målet  Nottingham och Fantasycon. Mitt första bokevent i den engelskspråkiga världen. Återigen har jag ganska små förväntningar. Egentligen tycker jag att det är skönt att bara åka som en ”vanlig besökare” – utan några paneler att sitta med i, utan någon som vet vem jag är. Men samtidigt, lite lite, innerst inne, finns tanken…

Tänk om det här blir starten på nästa steg?

Fast så får man väl inte tänka? Det vågar man väl inte? Eller?